Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 14. 1

Utlåtande 1893:Tfu114 Andra kammaren

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 14. 1

‘ N:o 14.

Ant. till Riksd. kansli den 17 mars 1893 kl. 12 midd.

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om införande af tyska språket såsom obligatoriskt
läroämne vid rikets folkskolelärareseminarier.

Vid innevarande riksdag har uti en inom Andra Kammaren väckt
oclt till kammarens första tillfälliga utskott remitterad motion, n:o 54,
herr Chr. Biilow föreslagit:

»att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.
Maj:t. måtte tillse, att tyska språket införes som obligatoriskt läroämne
vid rikets folkskolelärareseminarier».

Efter att hafva erinrat om sin vid föregående lagtima riksdag
väckta motion (n:o 9) rörande införande af engelska språket såsom
obligatoriskt läroämne vid rikets folkskolelärareseminarier och fasta
folkskolor motiverar motionären förslaget på följande sätt:

»Tillfälliga utskottet n:o 1, som i fjor afstyrkte min motion om
engelska språket, yttrade sig deremot för tyska språket i följande anförande
:

»Utskottet har icke velat bestrida, att det kunde vara lämpligt att
införa undervisning i ett främmande språk vid folkskolelärareseminariema.
Tvärt om tala åtskilliga skäl för att nu 50 år efter dessa läroanstalters
tillkomst tänka på en dylik utvidgning af deras lärokurs. Vid flera utländska
anstalter, som afse utbildning af lärare för folkskolan, ingår
undervisning i ett främmande språk i lärokursen.

Bih. till Riksd. Prot. 1893. 8 Sand. 2 A/d. 2 Vand. 13 Käft. (N:o 14.) 1

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 14.

Dock torde der vid lag i främsta rummet tyska språket böra förekomma,
enär detta språk är för lärarebildningen af långt större betydelse
än något annat främmande språk. Yrkanden på införande af
undervisning i tyska språket vid folkskolelärareseminarierna hafva ock
gång efter annan framkommit inom lärarecorpsen i vårt land — detta
redan för tiotal år tillbaka.»

Sedan tyska språket blifvit obligatoriskt läroämne vid folkskolelärareseminarierna
och lärare kunna för folkskolorna erhållas, hvilka
förmå undervisa i tyska språket, borde det stå församling fritt att i
sina skolor anordna undervisning i nämnda språk för’ lärjungarna i
folkskolans 5:te och 6:te klasser.

I Norge har man redan infört ett lefvande språk, det engelska,
i flera folkskolor, t. ex. i städerna, detta likväl såsom frivilligt läroämne.

De tre stora kulturfolken, Englands, Tysklands och Frankrikes,
hafva hvar för sig i sitt modersmål ett språk, hvarmed de kunna sätta
sig i förbindelse med, snart sagdt, alla folk.

De små kulturfolken måste söka att rycka upp i deras led på kulturens
område, det enda på hvilket äfven de små kunna blifva stora.
Att här komma i eftertruppen är till betydlig skada.

Den starka samfärdseln, som nu råder mellan de bildade nationerna,
hafva så förändrat förhållandena, att folken måste på den andliga odlingens
alla områden vara mera vaksamma än någonsin förut. Också
är det svenska folket frikostigt i att uppmuntra den högre undervisningen.
Nu gäller det att äfven låta den lägre undervisningen i någon
mån få rycka fram.»

Motionären har icke gjort något yrkande om tyska språkets införande
i folkskolan, ehuruväl motiveringen ger vid handen, att detta
för honom är ett framtidsmål. Då utskottet anser, att undervisning i
ett främmande språk i regel ligger utanför folkskolans område, kan
denna motionärens framtidsplan enligt utskottets åsigt icke utgöra något
skäl för det yrkande, hvartill han för närvarande inskränker sig, nemligen
att tyska språket skall införas såsom obligatoriskt läroämne vid
folkskolelärareseminarierna.

Man bar emellertid ur andra synpunkter velat motivera yrkandet
på tyska språkets införande såsom läroämne vid seminarierna, i det
man framhållit, att folkskolelärare genom den högre allmänbildning,
som derigenom komme att beredas dem, skulle vinna större skicklighet

Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 14. 3

i afseende på undervisningen i folkskolans nuvarande läroämnen och
dessutom förvärfva förmåga att under sin verksamhet i skolans tjenst
tillgodogöra sig utlandets förnämsta pedagogiska litteratur. Utskottet
vill visserligen ej förneka betydelsen häraf, men tror å andra sidan,
att den högre språkbildningen hos folkskolelärare!! icke vore för folkskolan
af den vigt, att de derigenom vunna fördelarna kunna motväga
de olägenheter, som i annat afseende synas skola uppstå genom införandet
af ett främmande språk i seminariikursen. Utskottet vill derjemte
erinra derom, att folkskolelärarnes utbildning redan nu måste
anses motsvara de kraf, som folkskolans nuvarande lärokurser i de
flesta fall ställa på deras pedagogiska insigter, och att folkskolans
undervisning, der den skötes af yngre lärare, lemnat ett godt resultat.
Och äfven om folkskolelärarne förvärfvat sig förmåga att läsa pedagogiska
arbeten på tyska språket, synes det utskottet föga antagligt,
att den stora mängden af dem skulle anse sig ega behof att studera
arbeten af ifrågavarande art eller ens kunna bereda sig tillfälle dertill.

Motionären yrkar, att seminariikursen skall utvidgas genom upptagande
af ett nytt läroämne, som skulle kräfva mycken tid och mycket arbete.
Kursen omfattar numera en tid af fyra år, och det synes utskottet icke
kunna ifrågasättas att förlänga densamma. Då den meningen derjemte är
ganska allmän, att seminariieleverna redan under nuvarande förhållanden
ofta öfveransträngas, är det uppenbart, att inhemtande af nödig
insigt i tyska språket icke kan ega rum, utan att undervisningen i
andra ämnen inskränkes. Motionären har icke närmare angifvit, huru
han tänker, att detta borde anordnas. Utskottet är icke heller i tillfälle
att lemna en utredning, huruvida undervisningstiden i något eller några
af nu föreskrifna läroämnen kan utan skada inskränkas, men betviflar
för sin del, att detta låter sig göra i den omfattning, att plats kan beredas
för ett så omfattande ämne som ett främmande språk. Men äfven
om man utgår från den uppfattning, att införande af tyska språket i
seminariekursen skulle medföra väsentliga fördelar för folkskolan, bör
man icke göra ett bestämdt yrkande derpå, utan att det först blifvit
klart utredt, att sådant låter sig verkställas. I anseende till det helt
och hållet outredda skick, hvari denna fråga för närvarande befinner
sig, anser sig utskottet derför icke kunna förorda, att Riksdagen nu
gör ett uttal ande i ämnet.

För öfrigt vill utskottet påpeka, att, ehuru den förevarande frågan
behandlats vid ett par folkskoleläraremöten och der omfattats med sympatier,
den likväl icke synes hittills blifvit föremål för något lifligare
intresse vare sig från folkskolelärarnes eller seminariilärarnes eller från

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 14.

den för folkskolefrågor intresserade allmänhetens sida, och hemtar utskottet
äfven derifrån ett stöd för sin mening, att motionärens yrkande
icke för närvarande bör bifallas.

Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer utskottet,

att motionen icke måtte till någon kammarens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 17 mars 1893.

På utskottets vägnar:

G. F. ÖSTBERG. .

Reservation

af herrar E. Hammarlund, J. Persson, E. Horman och E. A.
Zotterman, hvilka ansett, att utskottets yttrande och förslag bort hafva
följande lydelse:

»Motionären har för sitt förslag anfört tvenne skäl. Det ena —
som lian för egen del synes tillmäta största betydelsen — går derpå
ut, att folkskolans lärare och lärarinnor borde erhålla undervisning i
tyska, på det att de sedan i sin ordning måtte kunna meddela undervisning
i detta språk åt lärjungarne i folkskolans femte och sjette klasser. Att
detta senare kommer att ske finner motionären vara af högsta vigt för
hela vår odling. »De tre stora kulturfolken, Englands, Tysklands och
Frankrikes, hafva — säger han — hvar för sig i sitt modersmål ett
språk, hvarmed de kunna sätta sig i förbindelse med snart sagdt alla
folk. De små kulturfolken måste söka att rycka upp i deras led på
kulturens område, det enda, på livilket äfven de små kunna blifva stora.
Att här komma i eftertruppen är till betydlig skada. Den starka samfärdseln,
som nu råder mellan de bildade nationerna, har så förändrat
förhållandena, att folken måste på den andliga odlingens alla områden
vara mera vaksamma än någonsin förut. Också är det svenska folket

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 14. 5

frikostigt i att uppmuntra den högre undervisningen. Nu gäller det att
äfven låta den lägre undervisningen i någon män få rycka fram.»

Det andra af motionären anförda skälet har han lånat ur det utlåtande,
hvarigenom Andra Kammarens första tillfälliga utskott vid 1892
års lagtima riksdag afstyrkte hans då väckta motion om engelskans införande
vid seminarierna och de fasta folkskolorna. Efter uttalande af
den åsigten, att undervisning i främmande språk måste anses tillhöra
stadiet öfver den egentliga folkskolan och att på grund häraf folkskoleläraren
i allmänhet ej behöfver vara kompetent att meddela undervisning
i ett sådant, framhöll nämnda utskott, att frågan, hvad seminarierna anginge,
måste ställa sig helt annorlunda, i fall man betraktade densamma
ur den pedagogiska fackbildningens synpunkt. Genom att underkänna
motionärens fordran rörande engelska i folkskolan har utskottet —
heter det — »icke velat bestrida, att det kunde vara lämpligt att införa
undervisning i ett främmande språk vid folkskolelärareseminarierna.
Tvärt om tala åtskilliga skäl för att nu, 50 år efter dessa läroanstalters
tillkomst, tänka på en dylik utvidgning af deras lärokurs. Vid flera
utländska anstalter, som afse utbildning af lärare för folkskolan, ingår
undervisning i ett främmande språk i lärokursen. Dock torde der vid
lag i främsta rummet( tyska språket böra förekomma, enär detta språk
är för lärarebildningen af långt större betydelse än något annat främmande
språk. Yrkanden på införande af undervisning i tyska språket
vid folkskolelärareseminarierna hafva ock gång efter annan framkommit
inom lärarecorpsen i vårt land — detta redan för tiotal år tillbaka. Till
en början kunde måhända ämnet införas som valfritt. Ett försök vid
ett af seminarierna vore utan tvifvel på sin plats.»

Som man lätt finner, äro nu anförda skäl af helt olika natur, och
de böra derför bedömas hvart och ett för sig.

Hvad det förra angår delar utskottet visserligen helt och hållet
motionärens åsigt, att det är på kulturens område, som äfven de små
nationerna kunna blifva stora, och att de för detta ändamål böra låta
sig angeläget vara att ej allenast uppmuntra den högre undervisningen,
utan äfven låta den lägre i någon mån få rycka fram. Häraf följer
emellertid ingalunda, att utskottet skulle medgifva rigtigheten af den
tanke, som synes ligga till grund för motionärens resonnement, nemligen
att nämda framryckande skulle åstadkommas hufvudsakligast, der -

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 14.

igenom, att ett främmande språk, vare sig engelska eller tyska, blefve
införlifvadt med folkskolans ämneskrets. Folkskolans höjande måste
bestå i ett allt fullkomligare utvecklande af just de undervisningsmedel,
lxvilka, på samma gång de motsvara barndomsålderns särskilda bildningsbehof,
tillika äro egnade att bibringa folkskolebarnen sådana kunskaper
och färdigheter, som komma dem till väsentlig nytta i deras
framtida lif. För detta ändamål bör man i främsta rummet tillgodose
de delar af undervisningen, hvilka äro af betydelse dels såsom underlag
för allmänt mensklig och medborgerlig bildning, dels såsom grundläggande
förberedelse för det praktiska arbetet. Ur ingen af dessa
båda synpunkter kan man emellertid på folkskolans läroplan kräfva
något rum för studiet af ett främmande språk. Detta skulle blott göra
intrång på hvad som här måste anses långt vigtigare. Folkskolans
undervisningstid är knapp. Man måste derför begränsa sig till sådana
ämnen, som äro nödvändiga, samt vinnlägga sig om, att undervisningen
i dessa måtte blifva så grundlig, att den gifver håg och förmåga för
vidare studier äfven efter den korta folkskoletidens slut.

Häremot skulle visserligen från motionärens ståndpunkt kunna invändas,
att det dock gifves åtskilliga större handels- och industriorter,
der undervisning i ett främmande språk skulle vara af vigt för ett
ganska betydligt antal af folkskolans mera försigkomna lärjungar. Om
på sådana orter folkskoleväsendet är så fullständigt utveekladt, att barnen
få genomgå icke allenast de vanliga båda småskoleklasserna och
de derpå följande fyra folkskoleklasserna, utan efter dem ännu en femte
och sjette folkskoleklass (»högre folkskola»), då kan det utan tvifvel
anses lämpligt, att i dessa senare meddelas undervisning äfven i ett
främmande språk, och i så fall böra vederbörande lärare vara härtill
kompetenta. Men dylika orter utgöra ytterst sällsynta undantag, och
att staten endast med hänsyn till deras behof af språkkunniga folkskolelärare
skulle företaga en ombildning af sitt seminarieväsende, innebär
tydligen ett allt för öfverdrifvet anspråk.

Utskottet har alltså icke kunnat biträda det skäl för motionärens
förslag, som skulle ligga deri, att läsning.af ett främmande språk borde
införas i folkskolans femte och sjette klass.

Helt annorlunda gestaltar sig frågan, om man i likhet med Andra
Kammarens första tillfälliga utskott vid 1892 års lagtima riksdag betraktar
densamma med afseende på dess betydelse för lärarebildningen.

Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 14. 7

Ur denna synpunkt har den ock blifvit betraktad af de personer
den närmast rör, seminarielärarne och folkskolelärarne. Såsom nämnda
utskott antydt har den sedan lång tid tillbaka varit behandlad vid läraremötena
och inom den pedagogiska pressen. Senast har den under föregående
år varit föremål för liflig och mångsidig diskussion och vid två
talrikt besökta möten, nemligen Hernösands stifts allmänna folkskoleläraremöte
i Hernösand den 18—20 juni samt Lunds stifts tjugofjerde allmänna
folkskoleläraremöte i Malmö den 3, 4 och 5 augusti, af hvilka
det förra räknade 283 och det andra 709 deltagare. Vid Hernösandsmötet
inleddes öfverläggningen af en seminarieadjunkt och afslutades
genom antagande af ett utaf en seminarierektor formuleradt uttalande,
så lydande: »Mötet anser, att det tyska språket först bör på försök införas
i ett par seminarier, utan att antalet lärotimmar på lärorummet
dock derigenom förökas, och att sedan, om de gjorda försöken utfalla
lyckligt, detta språk bör göras obligatoriskt för eleverna i samtliga
folkskolelärare- och lärarinneseminarier.» Mötet i Malmö, der såväl inlednings
föredrag som resolutionsförslag voro af folkskolelärare, gjorde
följande uttalande: »Mötet anser, under förutsättning att icke seminariekursen
förlänges, att tyska språket bör införas såsom valfritt undervisningsämne
vid våra folkskolelärareseminarier, hufvudsakligen för att
sätta läraren i tillfälle att bättre följa med utlandets pedagogiska litteratur,
hvarigenom han skulle kunna blifva såväl en bättre uppfostrare
som en skickligare undervisare.»

De skäl för dessa och liknande uttalanden, som blifvit anförda, äro
i hufvudsak följande.

Folkskolelärarens bildning omfattar två väsentligen skilda grupper
af ämnen. Ur den ena hemtar han stoffet för sin undervisning, ur den
andra insigt om lämpligaste sättet för dess meddelande. Till den förra
gruppen höra sådana ämnen som religionskunskap, modersmålet, historia,
geografi, naturkunnighet med flera, hvilkas innehåll läraren har att i
passande urval och form bibringa sina lärjungar. Till den senare gruppen
åter höra sådana ämnen som själslära, uppfostringslära och undervisningslära,
i hvilka läraren måste vara hemmastadd, ej emedan han
sedan skall undervisa i dessa vetenskaper, utan emedan han genom
dem kommer till klarare kännedom om barnets beskaffenhet samt det
naturenligaste sättet för dess handledning och undervisning. De förra
ämnena äro gemensamma för alla bildade menniskor. De senare deremot
äro utmärkande för läraren såsom yrkesman; insigterna i dorn utgöra
hans speciella fackbildning, och det är för deras skull, som lärarebildningsanstalterna,
seminarierna, egentligen äro till.

8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 14.

I samma mån som det gamla mekaniska undervisningssättet blifvit
utdömdt, i samma mån hafva ock folkskolelärarne kommit till medvetande
om nödvändigheten af sjelfständigt bedrifna studier i dessa yrkesämnen.
Visserligen hafva de på seminarierna fått genomgå vissa kurser häruti.
Men det ligger i sakens natur, att sistnämnda kurser endast kunnat
utgöra förberedande begynnelser. Själslära, uppfostringslära och undervisningslära
kunna nemligen lika litet som andra erfarenhetsvetenskaper
inhemtas på förhand genom Iexor; de måste till sin väsentliga del studeras
genom fortgående litteraturläsning hand i hand med den praktiska
yrkesverksamheten. Under nu rådande förhållanden är emellertid en
dylik fortgående litteraturläsning i vårt land icke möjlig utan kännedom
om något främmande språk. Vårt eget lands pedagogiska litteratur är
nemligen mycket fattig, och den måste så vara, emedan den ännu ej
uppbäres af en nog talrik och köpstark läsekrets. Äfven om härtill
lägges hvad Finlands, Norges och Danmarks bokverld på samma område
har att bjuda, qvarstår emellertid det sakförhållandet, att inga af uppfostringskonstens
främste skrifvit på skandinaviskt tungomål, och att
man för att finna det värdefullaste och lärorikaste måste gå till de tre
stora kulturspråken, tyska, franska och engelska. Att i rent språkligt
eller allmänt praktiskt eller litterärt hänseende träffa ett val mellan
dessa tre kan vara kinkigt nog, men skall valet ske ur strängt pedagogisk
synpunkt, måste det utan tvifvel falla på tyskan, enär detta språk
på ifrågavarande område har att uppvisa dels de största originalförfättarne,
dels den fullständigaste öfversättningslitteraturen.

På grund häraf har ock bland folkskolelärarne den önskan gjort
sig allt mera gällande, att Tysklands pedagogiska litteratur måtte blifva
dem tillgänglig. Ganska många hafva ock på egen hand skaffat sig
den härför nödiga språkfärdigheten. För sådana lärare och lärarinnor,
som äro anstälda i de större städerna, har detta varit jemförelsevis
mindre svårt, i synnerhet sedan på lärarecorpsens eget initiativ och hufvudsakligen
genom dess bemödanden frivilliga fortbildningskurser blifvit
i åtskilliga af dessa städer inrättade. För det stora flertalet, och
särskilt för landsbygdens lärare, stå emellertid dylika tillfällen icke till
buds. De hafva visserligen ej sällan ganska godt om tid och skulle
derför mycket väl genom sjelfstudier kunna förkofra sig i ämnet, blott
de på seminariet erhållit någon handledning i de första grunderna.
Men utan all hjelp, öfverlåtna endast åt sig sjelfva, kunna de svårligen
reda sig dermed.

Såsom af allt detta framgår, skulle tyskan vid seminarierna icke
läsas i hufvudsakligen språkligt syfte, ehuru det säger sig sjelf!, att

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 14. 9

studiet deraf skulle i hög grad främja insigten och färdigheten äfven
i modersmålet. Seminarie-eleverna skulle icke behöfva lära tala och
skrifva tyska, ej heller intränga något djupare i dess grammatiska byggnad
eller tillegna sig något mångsidigare eller vidsträcktare ordförråd.
Syftet vore blott att låta dem inhemta så mycket, att de vid seminarietidens
slut kunde tillgodogöra sig innehållet af ett lättare pedagogiskt
arbete och sedan vore i stånd att på egén hand gå vidare framåt.

Vid yrkandet på tyskans införande vid seminarierna har man städse
förutsatt, att detta hvarken skulle kräfva någon utvidgning af seminarierna
med hänsyn till kursens längd eller lärarnes antal, ej heller vålla
någon ökad arbetsbörda för eleverna. Redan den nuvarande fyraåriga
seminariekursen (hvilken i ogynsamma fall kan svälla ut till fem—åttaårig)
anses af många lärare väl lång, och hvarje åtgärd, som bidroge
till dess ytterligare förlängande, skulle helt visst framkalla allmän missstämning
hos de merendels fattiga ynglingar, som härigenom skulle få
sin anställning uppskjuten och summan af sina studieskulder ökad.
Klart är visserligen, att i samma mån folkupplysningen stiger, i samma
mån skola ock krafven på folkskoleläraren ökas. Men dessa kraf har
man tänkt sig tillfredsstälda dels genom frivilliga fortbildningskurser,
dels genom höjande af de nuvarande fordringarna för inträde i seminariets
första klass, alls icke genom upprättande af en femte sådan.
För införandet af tyska vore en dylik utvidgning på intet sätt behöflig.
Erfarenheten från de land, der ett främmande språk ingår såsom valfritt
eller obligatoriskt läroämne vid seminarierna (England, Frankrike,
Preussen, Baden, Wiirttemberg, Schweiz, Österrike, Ungarn, Holland,
Portugal m. fl.) visar tydligt, att 2 timmar i veckan under de tre
senare seminarieåren äro fullt tillräckliga för vinnande af den grundläggande
språkfärdighet, som här är ifrågasatt. De nuvarande lärotimmarnas
antal behöfde för detta ändamål icke ökas med en enda.
De rent språkliga öfningarna, hvilka borde inskränkas till det strängt
nödvändiga, kunde nemligen med stor fördel ansluta sig till studiet af
svenska språkläran, hvilken enligt nu gällande bestämmelser skall i
andra seminarieklassen »fullständigare genomgås», i tredje »ytterligare
inskärpas» och i fjerde »afslutas». Som svenska språket i andra klassen
har sig tilldelade 5 timmar, i tredje likaledes 5 och i fjerde 4,
skulle det lätt kunna afstå minst 1 timme i veckan åt tyskan, helst
det härigenom sjelft skulle vinna, icke förlora. Lektyren åter, hvilken
borde betraktas såsom hufvudsak och så fort som möjligt fortskrida
till genomgående under lärarens ledning af valda stycken ur de stora
pedagogiska författame, tillhör på grand af sin natur ämnet »pedagogik
Bih. till Kilad. Prat. 1893. 8 Sami. 2 A/d. 2 Band. 13 Iläft. 2

10 Andra Kammarens Tillfälliga UtsJwtts (N:o 1) Utlåtande N:o 14.

och metodik», hvilket har åt sig anslagna 2 timmar i andra klassen, 3
timmar i tredje och 5 timmar i fjerde. Uppenbart är, att äfven detta
ämne skulle vinna, i fall läsningen af sjelfva originalverken finge undantränga
inpluggandet af ett eller annat hemmagjordt kompendium. Onskligt
vore visserligen, att någon lättnad i hemarbetet för åtskilliga af de
öfriga undervisningsämnena samtidigt blefve beredd. Men bland dem,
som något känna förhållandena vid våra seminarier, torde knappast
mer än en mening råda derom, att en mycket betydande inskränkning
af lexläsningsarbetet der kan ske, och att en sådan icke i minsta mån
skulle lända det verkliga bildningsresultatet och den verkliga läraredugligheten
till skada.

Utskottet har icke kunnat undgå att finna detta från seminarielärarnes
och folkskolelärarnes sida framstälda samt nu af motionären
upptagna önskemål i hög grad beaktansvärdt. I olikhet med motionären
tror dock utskottet, att det nya läroämnet icke bör med ens införas
vid rikets samtliga seminarier, utan att med detsamma helst bör
förfaras på ungefärligen samma sätt som förut med slöjdundervisningen
d. v. s. att förändringen bör ske steg för steg. Till en början borde
det derför införas på försök vid ett par seminarier, ett manligt och ett
qvinligt, på det man måtte erhålla någon praktisk erfarenhet om lämpligaste
anordnings sättet, innan man fortginge vidare på den beträdda
vägen. Huruvida deltagandet i förevarande undervisning borde göras
valfritt (såsom i England, Frankrike, Preussen, Baden, Wurttemberg,
Österrike) eller obligatoriskt (såsom i Ungarn, Schweiz, Holland, Portugal)
har varit en omtvistad fråga; goda skäl hafva anförts för båda yrkandena,
för det förra mest från folkskolelärarnes sida, för det senare mest
från seminarielärarnes, och utskottet vill derför lemna den sidan af
saken oafgjord. Deremot anser sig utskottet på det bestämdaste böra
uttala den meningen, att ifrågavarande undervisning bör så ordnas, att
den hvarken medför någon tillökning af seminariernas lärarekrafter, ej
heller någon den minsta förlängning af tiden för den nuvarande seminariekursen.
Plvad den förra punkten angår, måste ju hvarje seminarielärare
redan nu eg a den kompetens, som fordras för meddelande af de första
grunderna, och någon ökning af tjenstgöringstiden har ej varit ifrågasatt.
Hvad det senare vilkoret beträffar, hafva så godt som alla, hvilka
intresserat sig för den ifrågavarande reformen, varit fullständigt ense

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 14. 11

derom, att seminariekursens förlängande måste undvikas, enär olägenheterna
af en sådan åtgärd helt visst skulle vida öfverväga de fördelar,
som man af tyska språkets införande vid seminarierna kan vänta sig.

Utskottet får på grund häraf hemställa,

att kammaren för sin del måtte besluta, att Riksdagen
i skrifvelse anhåller, det Kongl. Maj:t täcktes
på försök låta införa tyska språket såsom läroämne
vid ett par af rikets folkskolelärareseminarier, dock
utan att den nuvarande seminariekursen härigenom
förlänges.»