Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 5 (Utlåtande 1892:Tfu15 Andra kammaren tfu1)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 5.

töj

Jf:© 5.

c .''i

... . v.

; * ■ 1 tH Yli *k> I JjI

''»! > i''.'' iuo<i

;»oi.f''T''>J.un: rqöi
•iute:lé■■''Ittli; J:

§/:mb''fotöi
ålit ybiifij

Ank. till Riksd. kansli den 25 febr. 1892, kl. 3 e. tn.

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1,
med anledning af väckt motion om utsträckt rätt för sterbhusdelegare
att erhålla gemensam expedition i lagfärlsärenden.

Uti en till utskottet remitterad, i Riksdagens Andra Kammare väckt
motion, n:o 17, erinrar herr J. Andersson i Lysvik:

att med anledning af väckt motion 1887 års Riksdag beslöt att aflåta
skrifvelse (n:o 4 G) derom, »att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga erforderliga
åtgärder i syfte, att sterbhusdelegare, de der gemensamt afhändt sig
dem genom giftorätt eller arf tillfallen fastighet och hvilkas laga åtkomst
dertill måste, innan lagfart må nye egaren beviljas, vara genom lagfart
bekräftad, måtte kunna å fastigheten undfå lagfart utan att särskild! protokollsutdrag
och särskildt lagfartsbevis skulle behöfva af hvarje sterbhusdelegare
för hans andel lösas»;

att detta Riksdagens beslut motiverades dermed, att »fall kunna inträffa,
då de kostnader, hvilka åtfölja lagfarten, förefalla oskäligt betungande,
i synnerhet om värdet af fastigheten är obetydligt. Ett sådant
fall är det, då fast egendom i boet efter eu afliden person tillfallit flera
Bill. till Riksd. Prof. 1892. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 5 Höft. (N:o 5) 1

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts {N:o T) Utlåtande N:o 5.

sterbhusdelegare, hvilka då enligt på många orter vedertagen praxis nödgas
att en hvar för sin lott i fastigheten lösa särskild! protokollsutdrag och
särskildt lagfartsbevis. Det kan härvid, om fastighetens värde är ringa
och sterbhusdelegarne äro många, hända, att kostnaderna för lagfarten
föga understiga eller till och med öfverstiga värdet af fastigheten. Detta
missförhållande framträder i synnerhet, då sterbhusdelegarne gemensamt
vilja försälja fastigheten, i hvilket fall ingen vigt ligger derpå, att en
hvar af dem erhåller särskildt bevis om lagfarten»; och

att Kongl. Maj:t på grund af Riksdagens nämnda skrifvelse den 16
december 1887 utfärdat kungörelse angående ändrad lydelse af 11 § i
förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen med följande
tillägg:

»Söka sterbhusdelegare eller testamentstagare lagfart å fast egendom,
som dem i giftorätt, arf eller testamente tillfallit, och varder å samma
rättegångsdag lagfart jemväl sökt å senare fång, hvarigenom egendomen
i dess helhet öfvergått till en eller flera af delegarne eller till ny egare,
eller har lagfart å sådant fång redan förut blifvit sökt, skall i förstnämnda
ärende gemensam expedition utfärdas, der ej annorlunda begäres.»

Derefter framhåller motionären, att samma skäl, som Riksdagen i
sin här ofvan nämnda skrifvelse anför till förmån för gemensam expedition
i lagfartsärende, då sterbhusdelegarne gemensamt sälja sin fastighet,
gälla för sterbhusdelegarne, då fastigheten icke afyttras; att det ej
kan vara rätt, att arfvingar, om de behålla sin ärfda fastighet, skola drabbas
af dryg kostnad, som i betydlig män reduceras, derest fastigheten
försäljes; att Riksdagen i sin ofvan berörda skrifvelse erkänt det vara
ett missförhållande, att fastighetens värde ej motsvarar lagfartskostnaden,
ehuru framträdande i synnerhet, då sterbhusdelegarne vilja försälja fastigheten,
och att ett erkändt missförhållande bör rättas, så mycket hellre
som ingen rättsgrundsats utgör hinder derför, utan omhandlade förhållande
uppstått, enligt åberopade riksdagsskrifvelse, genom »på många orter vedertagen
praxis».

»Om också särskildt lagfartsbevis, såsom betryggande eganderätten
och erforderligt för intecknings beviljande, för hvarje arfslott anses böra
bibehållas», säger motionären, »så synes dock gemensamt protokollsutdrag
vara. tillräckligt, så väl då lagfart förklaras hvilande som då lagfart beviljas.
»

Domstolars praxis, att, då sökt lagfart förklaras hvilande, protokollsutdrag
derom meddelas en hvar sterbhusdelegare med uppgift om hindret

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 5.

för dess undanrödjande, samt att, då lagfart beviljas, derom utfärdas protokollsutdrag,
som åtföljer lagfartsbeviset för hvarje arfslott, anser motionären
vara ett orimligt och onödigt sätt att betunga sterbhusdelegarne och
att ett gemensamt protokollsutdrag i båda fallen är för ändamålet tillräckligt.

Att göra lagfartskostnaden mera betungande än nödigt är, det gagnar
ej, men skadar i den mening, att månget sterbhus derför i det längsta
möjliga uppskjuter med arfskiftesförrättning och ansökan om lagfart, menar
motionären; och han åberopar till stöd härför, att år 1890 omkring 100
sterbhus i den kommun han tillhör blefvo i följd af för långvarigt dröjsmål
af rätten ålagda att vid vite inom viss tid inkomma med arfskifte,
vid hvilkas uppgörande fall förekom, då förste arflåtarens bröstarfvingar
voro aflidna, så att arfskifte jemväl efter dessa måste samtidigt upprättas,
hvarjemte han tillägger, att svårighet under sådana omständigheter kan
möta för erhållande af giltiga underskrifter.

Motionären föreslår derför,

»att Riksdagen uti afbiten skrifvelse ville anhålla, det Kongl. Maj:t
täcktes vidtaga den åtgärd, att den i ofvanberörda stadgande medgifna
rättighet att erhålla gemensam expedition måtte, angående protokollsutdrag,
utsträckas jemväl till de fall, då af sterbhusdelegare eller testamentstagare
sökt lagfart förklaras hvilande eller af rätten beviljas, utan att å
samma rättegångsdag lagfart jemväl sökes å senare fång».

För att få denna fråga närmare belyst, torde det vara skäl att se
till hvad i detta ärende förut är åtgjordt från så väl Riksdagens som
regeringens sida.

Den af motionären åsyftade motionen väcktes under n:o 162 vid
1886 års riksdag af herr J. Smedberg, med hvilken instämde herr S. Fr.
Norén. I denna motion föreslogs,

»att Riksdagen för sin del beslutar sådan ändring i eller tillägg till
kongl. förordningen angående lagfart å fång till fast egendom den 16 juni
1875,

att då sterbhusdelegare gemensamt sälja fast egendom utan att den
sig emellan skifta, dessa icke behöfva hvar för sig söka lagfart, utan

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 5.

gånge lagfart å fånget gemensamt för alla sterbhusdelegare, hvaröfver
lagfartsprotokollet må utgöra bevis samt tjena såsom åtkomsthandling, då
köparen söker lagfart, samt u att

den, som inom lagfartstidens slut öfverlåta sitt köp på annan
man icke är skyldig utlösa lagfartsbevis, utan må lagfartsprotokollet utgöra
bevis om åtkomsten».

Motionären stöder denna sin hemställan på det förhållandet, att domstolar^
i hans hemort icke meddela lagfart å fastighet, som blifvit öfverlåten
af samtliga sterbhusdelegarne förr än hvarje arfvinge fått lagfart
och löst lagfartsbevis å sin fastighetslott, hvadan arfskifte måst upprättas
öfver den redan försålda fastigheten; och att ju flera arfvingarne varit
och då någon af dem aflidit, så att dess afkomlingars andelar äfven måst
uträknas och skiftas dem emellan, desto flera lagfartsprotokoll och lagfartsbevis
hafva utfärdats, som medtagit köpeskillingen för de mindre
lotterna, hvilket är en beskattning, som mest drabbar den minst bemedlade.
Men sådan öfverlåtelse har måst ske dels derför att lägenheten var
så liten, att den ej kunde innehafvas och bebos af mer än ett hushåll, eller
så skuldsatt, att den derför måste säljas.

I nära öfverensstämmelse med denna beskattningsåtgärd räknar motionären
den, att en person, som inom den föreskrifna lagfartstidens utgång
öfver låtit sitt köp på annan man, måste samtidigt med senare köparen
lösa lagfartsbevis å sitt fång. Och han hänvisar till justitieombudsmannens
yttrande härom å sid, 56 o. f. i dennes till 1878 års riksdag
afgifna berättelse, i hvilket yttrande framhålles, att i sådant fall det
icke är nödvändigt att lagfartsbevis utfärdas för öfverlåtaren; men icke
desto mindre meddelas af vissa domare lagfartsbevis för båda kontrahenterna.

Med anledning af denna motion tillstyrkte lagutskottet uti sitt utlåtande
n:o 41 följande tillägg till § 1 uti nämnda kongl. förordning:

»Då sterbhusdelegare gemensamt afhändt sig dem emellan ej skiftad
fast egendom, samt lagfart å den nye egarens fång och å sterbhusdelegarnes
samtidigt sökes, må lagfart för alla sterbhusdelegarne gemensamt
beviljas.»

Och till § 11 följande tillägg:

»Der köpeafhandling, utan tillägg till eller förändring i stadgade
vilkor, öfverlåtes inom den för lagfart föreskrifna tid, räkna dt från första
fånget, och lagfart inom samma tid sökes, utfärdas lagfartsbevis endast
för den, som genom sista fånget förvärfvat eganderätt till fastigheten.

Andra Kammarms Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 5.

Uti det i 1 § 3:e stycket omförmälda fall vare utfärdande af
lagfartsbevis för sterbhusdelegarne ej erforderligt.»

Lagutskottet framhåller i sitt utlåtande, att genom kongl. förordningen
den 16 juni 1875 infördes den för vår lagstiftning dittills främmande
grundsats, att en. hvar, som med eganderätt åtkommit fast egendom,
vore skyldig att å fånget söka lagfart. Särskildt med afseende å arf
och giftorätt, hvilka fång också i förordningens 1 § uttryckligen nämnas,1
innebar detta stadgande eu nyhet, som onekligen kunde medföra eu förut
icke befintlig börda för personer, som på detta sätt vunne eganderätt till
fast egendom. Påläggandet af denna ökade förpligtelse hade emellertid
en giltig grund i den vigt för den allmänna rättssäkerheten, som ligger
derpå, att åt hvarje fång af fast egendom gifves den offentlighet, som lagfart
medför.

I § 2 af ifrågavarande förordning meddelas föreskrifter om den tid,
inom hvilken förvärfvaren är skyldig att söka lagfart, dervid i fråga om
giftorätt i makars bo skyldigheten att lagfara förklaras inträda först då
boet delas, och i fråga om arffång stadgas, att tiden för lagfartssökande
skall, der för arfslottens bestämmande skifte eller bodelning erfordras, räknas
från det dylik förrättning hölls, men i annat fall från det bouppteckningen
efter arflåtelsen afslutades. •''li- -o

Lagutskottet vidgår derefter, att praxis visat sig vara olika vid
tillämpningen af lagen i detta fall, och det framhåller, att högsta domstolen
genom utslag den 15 november 1881 förklarat sig finna hinder i
lag icke möta för de i målet klagande att gemensamt erhålla lagfart å
hvad dem samfäldt i arf tillfallit och icke blifvit dem emellan skiftadt;
men lagutskottet kan icke gilla denna uppfattning, enär den i många fall
torde kunna leda till föga tillfredsställande resultat i afseende å den
visshet om eganderätten till fastighet, som med lagfart åsyftas. Om nemligen
en af sterbhusdelegarne sedermera afhänder sig sin andel i fastigheten
och dervid icke kan förete andra fångeshandlingar än bouppteckningen
jemte bevis om lagfart, som på grund af nämnda handling meddelats, så
kan ovisshet om storleken af hans andel i egendomen uppstå.

Men utskottet tillstyrker dock af billighetsskål bifall i hufvudsak till
motionen i hvad angår tillägget till 1 §, enär detsamma afser det speciella
fall, då samtliga sterbhusdelegarne på en gång afhända sig den oskiftade
egendomen.

Vidkommande motionens andra del eller tillägget till 11 }f§, så, då
denna fråga står i nära sammanhang med nu föreliggande motion, har

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 5.

utskottet ansett sig böra, om också i största korthet, kasta en blick tillbaka
på dess behandling.

Lagutskottet intager i sitt betänkande hela det af motionären åberopade
yttrandet af justitieombudsmannen. Sedan denne anfört de lagrum,
på hvilka de olika åsigternas försvarare stödja sina åtgöranden,
nemligen dels utfärdande af lagfartsbevis till både säljare och köpare,
dels ock utfärdande af endast ett lagfartsbevis till siste köparen, och sedan
han framhållit, att nuvarande lagfartsbevis är liktydigt med förutvarande
fastebref samt lagstiftarens syfte med lagfartslagen m. m., framhåller
han ett vigtigt prejudikat i frågan. Justitieombudsmannen hade
nemligen anstalt åtal mot en domare, för det denne tagit fastelösen ej
blott af siste egaren utan ock af den föregående, som köpt egendomen
flera år förut utan att hafva lagfarit densamma. (Se justitieombudsmannens
berättelse till 1881 års Riksdag sid. 46 och följande). Svea hofrätt
fälde domaren till ansvar för hvad honom i berörda afseende lades till
last, hvilket utslag Kongl. Maj:t faststälde.

Lagutskottet kunde icke heller här biträda den uppfattning, som
gjort sig gällande i det nyss anförda kongl. utslaget och således icke
heller instämma uti justitieombudsmannens lagtolkning, och det på grund
deraf, att i 11 § af lagfartsförordningen helt allmänt stadgas, att »då
lagfart är beviljad, utfärde rätten derom bevis»; äfvensom på grund af
andra skäl. Men utskottet anser emellertid, att hittig hets skäl äfven här
tala för bifall till motionen.

Andra Kammaren godkände lagutskottets förslag, men Första Kammaren
afslog detsamma, antagligen hufvudsakligast af det skäl, som lagutskottets
ordförande i kammaren framhöll, att man icke borde tillåta
några »materiella ändringar i den bestående rätten».

Enär motionen genom de båda kamrarnes olika beslut vid 1886 års
riksdag föll, förnyade herr Smedberg till 1887 års A.-riksdag sin motion,
men med betydlig ändring af och ett tillägg till hvad han angående 1 §
första gången hade föreslagit. Nu föreslog han,

att Riksdagen ville för sin del besluta, att 1 och 11 §§ i kongl.
förordningen den 16 juni 1875 måtte få följande lydelse:

1 §---»Då två eller flere delegare i dödsbo på eu gång söka

lagfart å fast egendom, som genom testamente, arf eller giftorätt dem
tillfallit, må lagfart för dem gemensamt beviljas, dock att uti lagfartsprotokollet
anmärkes, huru stor lott hvardera enligt arfskifte eller testamente
bekommit»;

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 5. 7

11 § — — — »Der köpeafhandling, utan tillägg eller förändring i
stadgade vilkor, öfverlåtes inom den för lagfart föreskrifna tid, räknadt
från första fånget, och lagfart inom samma tid sökes, utfärdas lagfartsbevis
endast för den, som genom sista fånget förvärfvat eganderätt till
fastigheten.»

Lagutskottet lärer hafva uppsatt ett förslag till utlåtande med anledning
af denna motion, och dervid uteslutit förslaget om tillägg till 11 §.
Men dess utlåtande hann ej justeras och ingå till kamrarne förr än Riksdagen
upplöstes.

I öfverensstämmelse med detta lagutskottets tillämnade utlåtande föreslog
herr Smedberg i sin för tredje gången framburna motion i ärendet
till 1887 års B.-riksdag,

att Riksdagen ville för sin del besluta, att till 1 § af åberopade
kongl. förordning göres följande tillägg:

»Då sterbhusdelegare afhändt sig dem samfäldt tillhörig fast egendom,
samt lagfart å den nye egarens fång och å sterbhusdelegarnes samtidigt
sökes, må lagfart för alla sterbhusdelegarne gemensamt beviljas;
dock att uti lagfartsprotokollet anmärkes, huru stor lott hvardera enligt
arfskifte, bodelning eller testamente bekommit.»

Med åberopande af hufvudsakligen samma skäl, som anfördes år
1886, föreslog lagutskottet i sitt utlåtande n:o 9:

att Riksdagen ville med hufvudsakligt bifall till motionen för sin
del antaga följande tillägg till 1 § i omhandlade kongl. förordning:

»Delegare i död mans bo, hvilka fast egendom i boet tillfallit, må,
der egendomen i sin helhet af en eller flera bland dem öfvertagits eller
af dem samfäldt till annan öfverlåtits, gemensamt lagfara med sitt fång,
så framt den lagfart sökes samtidigt med eller efter lagfarten å nye
egarens fång; skolande dock dervid antecknas, huru stor lott hvarje delegare
enligt arfskifte, bodelning eller testamente tillfallit.»

Båda kamrarne återförvisade detta ärende till lagutskottet, som derför
i förnyadt utlåtande, n:o 24, den 22 juni hemstälde:

»att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga
erforderliga åtgärder i syfte att sterbhusdelegare, de der gemensamt
afhändt sig dem genom giftorätt eller arf tillfallen fastighet, och hvilkas
laga åtkomst dertill måste, innan lagfart må nye egaren beviljas, vara
genom lagfart bekräftad, måtte kunna å fastigheten undfå lagfart, utan
att särskildt protokollsutdrag och särskildt lagfartsbevis behöfver af hvarje
sterbhusdelegare för hans andel lösas.»

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 5.

Denna hemställan godkändes af båda kamrarne. Riksdagen ingick
till Kongl. Maj:t med skrifvelse (n:o 46) i ämnet; och det var med anledning
häraf, som Kongl. Maj:t utfärdade den af herr Andersson i Lysvik
i hans motion n:o 17 här ofvan anförda kungörelsen den 16 december
1887 om ändrad lydelse af 11 § i förordningen den 7 december 1888
angående expeditionslösen.

I nära sammanhang med frågan om expeditionslösen står onekligen
frågan om stämpelafgiften vid fråga om lagfart å fast egendom.

Det torde derför här böra erinras, att 1891 års Riksdag med anledning
af en af herr Gust. Andersson i Himmelsby väckt motion, n:o 146,
aflät skrifvelse, n:o 100, deri förmäldes,

att Riksdagen beslutat, att under rubriken »protokoll» i § 3 af förordningen
angående stämpelafgiften orden »protokoll angående lagfart å fång
till fast egendom genom giftorätt eller arf, der taxeringsvärdet å egendomen
i dess helhet icke uppgår till 1000 kronor», skola utbytas mot
orden: »protokoll angående lagfart å fång till fast egendom genom giftorätt
eller arf, der taxeringsvärdet å den egendom, hvarå lagfart sökes, icke
uppgår till 1,000 kronor».

Genom kongl. kungörelsen den 16 oktober 1891 faststäldes detta
Riksdagens beslut.

Af denna återblick finner man, att genom kongl. förordningen den
16 juni 1875 den dittills för vår lagstiftning främmande grundsatsen infördes,
att en hvar, som med egande rätt åtkommit fast egendom, är skyldig
att å fånget söka lagfart, och att särskildt med afseende å arf och
giftorätt detta stadgande innebar en nyhet, som onekligen kunde riiedföra
en förut icke befintlig börda för personer, som på detta sätt vinna
eganderätt till fast egendom.

Den nya lagfartslagen är tillkommen för att i möjligaste måtto betrygga
eganderätten till fast egendom derigenom, att den påbjuder lagfarande
af flera fång, som förut icke ansetts tarfva sådan bekräftelse.

Utskottet förbiser icke, att påläggandet af denna ökade förpligtelse
hade giltig grund i den vigt för allmänna rättssäkerheten, som ligger
derpå, att åt hvarje fång af fast egendom gifves den offentlighet, reda och

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 5. 9

säkerhet, som lagfart medför; men utskottet anser denna princip kunna
vidhållas, utan att lagfartskostnaden göres mera betungande än nödigt är.

I denna sin uppfattning styrkes utskottet ej blott af lagutskottets utlåtande
i ärendet år 1886, Andra Kammarens tillslutning till motionen,
de fleste talarnes i Första Kammaren yttranden och af Riksdagens skrifvelse
n:o 46 den 1 juni 1887, utan äfven af Riksdagens beslut år 1891,
med anledning af herr G. Anderssons i Himmelsby motion angående ändring
i kongl. förordningen om stämpelafgiften och dess med anledning
deraf aflåtna skrifvelse n:o 100 den 14 maj samma år samt Kongl. Maj:ts
kungörelse i ämnet med anledning af Riksdagens beslut i båda fallen, äfvensom
af flera andra lagstiftnings- och lagskipningsåtgärder, hvarigenom
man sökt för den mindre bemedlade göra lagfartskostnaderna så billiga
som möjligt.

Har nu denna utskottets uppfattning genom nyss åberopade åtgärder
af Riksdag och Regering blifvit erkänd i lagstiftningen, så vill det synas
utskottet, som om rättvisa och billighet fordrade, att densamma till sin
fulla utsträckning genomfördes.

Under sådant förhållande, och då sterbhusdelegare, enligt kongl. kungörelsen
den 16 december 1887 om ändrad lydelse af 11 § i kongl. förordningen
den 7 december 1883 angående expeditionslösen, erhållit rätt,
att, då de söka lagfart å fast egendom, som dem i giftorätt, arf eller testamente
tillfallit, få gemensam expedition i det fall, att egendomen säljes
och lagfart å det nya fånget samma dag sökes, så förefaller det utskottet,
som borde samma rätt tillkomma sterbhusdelegarne, äfven om
egendomen icke såldes, helst som 11 kap. 1 § ärfda-balken uppenbarligen
tillåter arfvingar att lefva samman i bo oskifto.

Äfven i det fall, att lagfart af en eller annan orsak måste förklaras
hyflande, synes det utskottet, som att hinder icke borde möta derför, att
sterbhusdelegarne derom blefve underrättade genom ett enda protokollsutdrag,
och att de sålunda icke borde vara förpligtade att mot sin vilja
lösa hvar sitt sådant.

Utskottet delar alltså motionärens uppfattning i föreliggande fråga,
och får, med stöd af hvad här ofvan blifvit anfördt, hemställa,

att Andra Kammaren för sin del ville besluta, att
Riksdagen uti skrifvelse anhåller, det Kongl. Maj:t täcktes
vidtaga sådan åtgärd, att den i kongl. förordningen
den 7 december 1883 angående expeditionslösen 11 §,
Bih. till Riked. Prof. 1892. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 5 Häft. 2

10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (JV?o T) Utlåtande N:o 5.

sådan denna § lyder enligt kongl. kungörelsen den 16
december 1887, inedgifna rättighet att erhålla gemensam
expedition måtte, i hvad angår protokollsutdrag,
utsträckas jemväl till de fall, då af sterbhusdelegare
eller testamentstagare sökt lagfart förklaras hvilande
eller af rätten beviljas utan att å samma rättegångsdag
lagfart jemväl sökes å senare fång.

Stockholm den 25 februari 1892.

På utskottets vägnar:

EMIL HAMMARLUND.

STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TRYCKERIET, ISO».