Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 23 (Utlåtande 1892:Tfu123 Andra kammaren tfu1)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 23.

N:o 23.

Ank. till Riksd. kansli den 3 maj 1892, kl. 3 e. m.

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 8, anangående
väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj it
med begäran om utarbetande af läroplan för högre folkskolan.

Utskottet har fått mottaga en inom Andra Kammaren af herr A.
F. Liljeholm väckt motion, n:o 174, i hvilken föreslås,

»att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes låta utarbeta läroplan för högre folkskolan».

Motionären erinrar först derom, att den högre folkskolan leder sitt
upphof från åtskilliga vid 1856—58 års riksdag väckta motioner, i
hvilka bland annat yrkades, att »i den mån ett stigande intresse för
folkbildningen föranledde en eller flera förenade kommuner att för saken
göra någon uppoffring, staten borde genom understöd befrämja uppkomsten
af högre folkskolor».

Den högre folkskolan skulle, hoppades man, kraftigt bidraga till
spridande af en sund upplysning bland de kroppsarbetande klasserna, och
derigenom skulle dessa allt mer mogna för deltagandet i »fosterlandets
och mensklighetens högre angelägenheter». Genom den nya skolan
ville man fostra ynglingar, hvilka i sin kommande verksamhet skulle
Bih. till Riksd. Frot. 1832. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 22 Haft. (N:o 23.)

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 23.

blifva »välgörande föredömen» för dem, som liörde till arbetsklassen,
samt »säkra stöd för ett allt mer och mer utveckladt kommunalväsen».
Slutligen ville man genom den nya anordningen göra det möjligt för
allmogens barn att förskaffa sig allmän medborgerlig bildning, utan att
dess förvärfvande droge dem bort från fädernas yrken och lefnadsvanor,
hvilket kunde befaras, om de allmänna läroverken måste anlitas.

Men oaktadt man byggde sina beräkningar och förhoppningar på
den sanningen, att kunskap är magt, gingo de icke i fullbordan. De
högre folkskolorna mottogos kyligt af allmogen, för hvilka de ursprungligen
voro afsedda, och ännu i dag föra de ett tynande'' lif.

Såsom orsaker härtill framhåller motionären följande:

Tiden var ännu icke mogen för de tankar, hvarpå inrättandet af
den högre folkskolan hvilade. Folkskolan hade ej verkat tillräckligt
länge, för att insigten om en sann upplysnings vigt och betydelse
skulle hafva hunnit genomtränga folkmedvetandet och dymedelst omdana
ett helt folks åskådnings- och tänkesätt. Syftet med den högre
folkskolan var obestridligen godt, men målet stod ej klart vare sig för
den stora allmänheten eller för vederbörande myndigheter. Så blef
hon t. ex. på åtskilliga ställen rätt och slätt en förberedande skola till
de allmänna läroverken; på andra åter förberedde hon för något visst
yrke. Bestämmelsen, att för inträde i högre folkskola skall fordras att
»innehafva de kunskaper, hvilka i den egentliga folkskolan meddelas»,
åsidosattes. Derigenom blef denna skola en konkurrent till folkskolan
i stället för en öfverbyggnad på densamma, hvartill hon ursprungligen
var ämnad.

En brist ligger äfven deri, att den högre folkskolans verksamhet
varit begränsad till landsbygden. Högre folkskolor äro, enligt motionärens
uppfattning, behöfliga icke endast på landsbygden utan äfven i
städerna. För de stadssamhällen, som i följd af 1890 års riksdagsbeslut
afhändes sina undervisningsanstalter (småläroverken), skulle ifrågavarande
skolform, praktiskt anordnad, utgöra en fullgod ersättning. Men
som det nu är stäldt, låter detta sig icke göra. De ynglingar, som
vilja egna sig åt den mera omfattande handels verksamheten och den
högre industrien, kunna inhemta derför erforderliga insigter och färdigheter
i de allmänna läroverken och de högre fackskolorna. Men hvar
skall det stora flertalet af ynglingar, som vilja egna sig åt handtverket,
den mindre omfattande handeln och industrien, få lämplig förbildning?
Att det allmänna läroverkets lägre klasser icke mägta gifva dem eu för
det praktiska lifvets värf afpassad bildning, torde vara klart.

Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 23. 3

Dertill kommer, att förtroendet till folkskolan år efter år blir allt
allmännare, så att hon på många ställen är på god väg att blifva den
enda skola, i hvilken handtverkaren, den mindre handlanden och den
lägre tjenstemannen m. fl. sätta sina barn. Flertalet af dessa barn
komma att egna sig åt just sådana näringslifvets områden, som här äro
i fråga. För att kunna göra det med hopp om framgång, och för att
vår konstfärdighet och arbetsduglighet må stå i jemnhöjd med andra
nationers, behöfva de inhemta mera, än egentliga folkskolan kan meddela.
Men hvar?

Att en öfverbyggnad på folkskolan är af behofvet påkallad, anser
motionären till fullo ådagalagdt. Efter hans förmenande eger man i
den högre folkskolan en historisk grund, på hvilken denna öfverbyggnad
enligt följande hufvudgrunder skulle kunna åstadkommas:

1. Skolans uppgift skulle vara att på grundvalen af den vanliga
folkskolebildningen meddela en fortsatt undervisning, afpassad för det
praktiska lifvets behof och särskildt lämpad för dem, som vid 14 eller
15 års ålder afsluta sina skolstudier och afgå till yrken och näringar.

2. Skolan skulle vara två- eller treårig (från det 13:e till 14:e
eller 15:e) och såsom vilkor för inträde skulle fordras att hafva inhemtat
det kunskapsmått, som i en väl ordnad folkskola kan bibringas.

3. Tillträde till högre folkskola skulle stå öppet för så väl gossar
som flickor.

4. Högre folkskola skulle kunna upprättas på sådana orter (såväl
i stad som på land), der behofvet af en dylik undervisningsanstalt gjorde
sig gällande.

5. I högre folkskola skulle undervisning meddelas i följande läroämnen:
kristendomskunskap (bibelläsning), modersmål, räkning, geometri,
historia, geografi, naturkunnighet, bokföring, teckning, sång, gymnastik,
trädgårdsskötsel (i skolor på landet) och slöjd. (I högre folkskolan i
städerna borde ett främmande språk — engelska eller tyska — vara
obligatoriskt.)

6. Kostnaderna för skolan skulle bestridas dels af kommunen, dels
af staten efter samma grunder, som nu gälla för högre folkskolan.

7. Framstående folkskollärare och lärarinnor, som, på sätt Kong!.
Maj:t kunde finna lämpligt föreskrifva, aflagt en högre lärareexamen,
borde vinna anställning vid denna skola.

Genom en dylik öfverbyggnad på folkskolan skulle — yttrar motionären
till sist — frågan om småläroverken vinna sin naturligaste lösning.

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 23.

Utskottet delar fullständigt motionärens uppfattning rörande de
nuvarande högre folkskolorna. Trots sitt goda syfte föra dessa skolor
onekligen ännu i dag ett tynande lif. Till bestyrkande häraf behöfver
utskottet endast anföra följande fakta:

Under nedannämnda år funnos i hela riket följande antal högre
folkskolor:

Åren 1864—65................................. 9 högre folkskolor.

B	1866—73................	................ 10	B	B
B	1874 ..................	................ 11	))	B
B	1875—78..................	................ 12	B	B
B	1879 .................	............... 13	B	B
))	1880—81..................	............... 12	B	B
D	1882—84.................	................ 13	B	B
B	1885 ..................	............... 12	B	B
B	1886—90..................	............... 11	B	B

De högre folkskolornas antal har sålunda aldrig öfverskridit 13.
Under 25-årsperioden 1865—90 ökades deras antal från 9 till 11, samtidigt
hvarmed folk- och småskolornas antal ökades från 6,133 till
10,560.

Lärjungeantalet i de högre folkskolorna har aldrig öfverstigit 377
och var år 1890 endast 271.

Den samlade lärarecorpsen räknade 1882—84, då den var som störst,
15 man och hade 1890 nedgått till 12.

Högsta statsbidraget för dessa skolor utgick år 1883 med 15,600
kronor. År 1890, det sista år för hvilket officiella uppgifter föreligga,
var statsbidraget 13,200 kronor.

Hvad undervisningen angår, behöfver endast påpekas, att år 1890,
då skolornas antal var 11, helsolära förekom blott i en enda skola, svensk
stats- och kommunalkunskap blott i 4, linearritning blott i 2 (i den ena
af dessa endast V,2 timma i veckan), bokhålleri blott i 4, gymnastik blott
i 5, tyska blott i 2 och engelska blott i 1 skola.

Det synes sålunda vara otvifvelaktigt, att väsentliga grundfel
finnas i hela anläggningen, eljest vore ett dylikt resultat af mera än
30 års utveckling icke tänkbart.

Motionären har sålunda rätt deruti, att en omorganisation af den
högre folkskolan är nödvändig.

Denna fråga sammanhänger emellertid på det närmaste med den
på dagordningen stående frågan om småläroverkens ombildning. Såväl
riksdag som regering synas numera vara ense derom, att en ombildning

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 23. 5

af dessa läroverk måste företagas. I hvilken rigtning denna kommer
att ske är deremot ännu icke fullt klart.

Å ena sidan yrkas, att de ombildade småläroverken göras till verkliga
öfverbyggnader på folkskolan med en inträdesålder af 12 år och
med kostnadsfri undervisning.

Från andra sidan yrkas att de. mindre läroverken visserligen i åtskilligt
böra omdanas, men att de, liksom nu är fallet, delvis böra vara
parallela med folkskolan (inträdesåldern skulle sättas till 9 eller 10 år),
och att terminsafgifter skulle i dessa skolor få upptagas.

Den förra meningen har vid innevarande riksdag tagit sig uttryck
i en motion (n:o 96). I denna motion, som legat under annat utskotts
behandling, framställes förslag om småläroverkens ombildning
till öfverbyggnader på folkskolan. Hufvudgrunderna för ordnandet af de
skolor, som begäras i motionen n:o 96, äro alldeles desamma som de,
hvilka framställas i den föreliggande motionen.

Om utvecklingen skulle gå i denna rigtning, om alltså småläroverken
skulle komma att ersättas med en ny praktisk skolform, byggd
på folkskolan, så har man i och med detsamma ett antal verkliga
högre folkskolor af just den beskaffenhet, som motionären önskar.
Dessa nya högre folkskolor skulle redan från början hafva att öfvertaga
det i åtskilliga afseenden ganska rika arfvet efter »småläroverken»:
dels dessas betydande ekonomiska tillgångar, dels det synnerligen lifliga
intresse, som vederbörande kommunala myndigheter för ifrågavarande
läroverk ådagalagt och fortfarande ådagalägga. Man skulle således på
denna väg genast kunna få ett ganska stort antal högre folkskolor,
omfattade med lifligt intresse och utrustade med jemförelsevis goda
ekonomiska resurser (statsbidraget till ett enda ombildadt läroverk skulle
ju enligt den för årets riksdag framlagda statsverkspropositionen uppgå
till mer än 9,000 kronor). Det är klart, att den nya skolformen
under sådana förhållanden skulle komma att framvisa resultat, som
kunde locka till efterföljd och inom kort leda till upprättande af dylika
öfverbyggnader på folkskolan ej blott i alla städer, utan dessutom på
alla andra mera betydande orter. De nuvarande fåtaliga högre folkskolorna
skulle då helt visst så småningom uppgå antingen i dessa nya
öfverbyggnader på folkskolan eller ock i folkhögskolan.

Skulle åter fråga om småläroverkens ombildning lösas i den rigtningen,
att inträdesåldern sättes till 9 eller 10 år och kommunerna lemnas
rätt att upptaga terminsafgifter, då blir det utan tvifvel nödvändigt
att vid sidan af dessa läroverk få upprättade särskilda fortsättningsläroverk
för sådana elever, som genomgått folkskolan. Då torde det

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 23.

vara lämpligt att söka få den nuvarande högre folkskolan omorganiserad
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med motiveringen i den föreliggande
motionen. Denna omorganisation borde gå derpå ut,

att staten ger sitt erkännande och understöd äfven åt högre folkskolor
i städerna,

att detta understöd tilltages vida rikligare, än för närvarande är
fallet,

att karakteren af öfverbyggnad på folkskolan (»mellanskola», d. v. s.
läroverk för öfvergångsåldern) strängare upprätthålles, och

att den högre folkskolans uppgift blir att på grundvalen af den
vanliga folkskolebildningen meddela en fortsatt undervisning, afpassad
för det praktiska lifvets behof och särskildt lämpad för dem, som vid
15—16 års ålder lemna skolan för att öfvergå till yrken och näringar.

I det sväfvande skick, i hvilket frågan om småläroverken för närvarande
befinner sig, torde det emellertid ej vara lämpligt att nu besluta
sig för en omorganisation på ett eller annat sätt af den högre
folkskolan. Och äfven om utskottet skulle finna tidpunkten vara inne
för en dylik omorganisation, skulle det vara förhindradt att derom framställa
begäran. Ehuru hela motiveringen i den föreliggande motionen
går ut på en fullständig omgestaltning af den nu i förtynande stadda
högre folkskolan, inskränker nemligen motionären sitt yrkande till en
riksdagsskrifvelse med anmodan till Kongl. Maj:t att låta utarbeta en
»läroplan» för högre folkskolan.

Hvad nu till sist angår detta yrkande, så finner utskottet detta vara
väl obetydligt för att påkalla någon Riksdagens åtgärd. Kongl. Magt
har af eget initiativ tvenne gånger låtit utarbeta läroplaner för våra
folk- och småskolor. Om Kongl. Magt anser utarbetandet af ett häfte
kursfördelningar och schemata för våra 12 högre folkskolor vara af
någon vigt och betydelse för dessa skolor, lär han nog ej underlåta
att derom gå i författning, utan att Riksdagen derom behöfver påminna.

Såsom utskottet i det föregående sökt visa är hvad som kräfves
icke en »läroplan» utan en fullständig omorganisation af den högre folkskolan,
för så vidt nemligen denna skall fortvara. Fara värdt är att,
om motionärens skrifvelseförslag i år skulle bifallas, de förslag, som
måhända ett följande år kunna framkomma om de högre folkskolornas
omgestaltning i enlighet med motionärens motivering, blifva lemnade
å sido på den grund, att man så nyss skrifvit till Kongl. Maj:t om dessa
skolor och derför nu bör låta dem vara i fred någon tid.

Genom utarbetandet af en läroplan — den måtte vara huru utmärkt
som helst — kan för öfrigt i ingen mån vinnas det mål, som niotio -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 23. 7

nären i främsta rummet synes åsyfta, nemligen möjliggörandet af högre
folkskolors upprättande äfven i städerna. Enligt motionärens mening
skulle den högre folkskolan, praktiskt anordnad, kunna blifva en fullgod
ersättning för de redan indragna eller till indragning ifrågasatta småläroverken.
Men härför behöfves en ändrmg i kongl, kungörelsen den
16 juni 1875 angående anslag till högre folkskolor.

Såsom det för närvarande är stäldt, låter det sig hvarken göra att
ersätta småläroverken med högre folkskolor eller vid sidan af de allmänna
läroverken upprätta högre folkskolor i de större städerna. Detta
hindras af tvenne i förenämnda kongl. kungörelse inskjutna ord: nämnda
skola* definieras der som en sådan, hvilken inrättas »för en eller gemensamt
för flera församlingar pa landet».

Det var alltså tillvaron af dessa tvenne sistnämnda ord och icke
saknaden af en läroplan, som vållade, att Kongl. Maj:t under fjoråret
nödgades säga nej, då en af våra mindre städer ingick med ansökan
om statsbidrag för upprättande af en högre folkskola i ifrågavarande
stad.

Då alltså utskottet i likhet med motionären anser en omorganisation af
de högre folkskolorna vara hufvudsaken, men det nu af honom föreslagna
skrifvelseförslaget om utarbetande af en s. k. läroplan kan, om
det bifalles, möjligen föranleda, att denna omorganisation fördröjes, föranlåtes
utskottet hemställa,

att motionen ej må föranleda till någon kammarens
åtgärd.

Stockholm den 29 april 1892.

På utskottets vägnar:

EMIL HAMMARLUND.