Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande Ko 12 (Utlåtande 1892:Tfu112 Andra kammaren tfu1)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande Ko 12.

N:o 12.

i('' [ I''*? > V'''' f'''' Ti - « i a. • *»'' f > J ■" ‘ : i > i; . s *_

\''.u'' 1 jf/iHlii • i<it •. JI -j v ’=■■. - - f :

Ank. till Kiksd. kansli den 31 mars 1892, kl. 3 e. m.

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om utredning rörande större bolags förvärf
af jordegendom i vissa delar af landet m. m.

I motion, väckt i Andra Kammaren under n:o 7, hvari sex af
kammarens ledamöter instämt, föreslår herr V. Valdin Riksdagen att i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,

det Kongl. Maj:t ville infordra och för Riksdagen framlägga uppgift
på den jordbruksfastighet, som af större bolag eges i de provinser
af vårt land, der skogsafverkning i mer betydande utsträckning
förekommer, äfvensom statistiska uppgifter, utvisande tillväxten af denna
bolagsegendom och den sjelfegande jordbrukareklassens deraf orsakade
förminskning i samma trakter; samt att Kongl. Maj:t ville, för så vidt
de inhemtade upplysningarna sådant föranleda, för Riksdagen framlägga
förslag till bestämmelser, afsedda att begränsa möjligheten för
bolag att underlägga sig jordbruksfastighet till hvilken utsträckning
som helst.

Motionären motiverar sitt yrkande på följande sätt:

»Under senare åren hafva flera motioner framlagts för Riksdagen,
i syfte att för vårt lands arbetarebefolkning underlätta tillfallet att förBih.
till lliksd. Vrot.. 1802. 8 Sami. 2 lläft. 2 Hand, 12 Häft. (N:o 12.J l

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 1) Utlåtande Ko 12.

värfva jordegendom. Hur berättigadt detta önskningsmål än må vara,
torde dock en annan dermed sammanhängande fråga i ännu högre grad
vara förtjent af Riksdagens allvarliga uppmärksamhet: nemligen att söka
förekomma, att icke den redan befintliga sjelfegande jordbruksbefolkningen
i en del af våra provinser allt mer försvinner, för att ersättas
med osjelfständiga bolagsunderlydande. Alla de beaktansvärda skäl,
som taia för de förstnämnda förslagen, ega i ännu högre grad betydelse
för det senare; liksom det äfven framgår af sakens egen natur,
att den senare frågans lösning bör föregå den förras.

»För flere af Riksdagens ledamöter torde det icke vara kändt, i
hvilken stor utsträckning icke blott skogbärande mark utan äfven hela
egendomar i landets nordligare provinser inköpas af de stora sågverksbolagen
derstädes. I följd häraf eger en fortgående förminskning af
de sjelfegande jordbrukarnes antal rum, och det finnes ingen anledning
att förvänta, att detta förhållande skall i flera trakter af vårt land,
exempelvis öfre Dalarne, upphöra förr, än all jord der öfvergått till
bolagsegendom0).

»Jag torde icke behöfva framhålla, af hvilken betydelse för land
och folk det skulle vara, om den nu sjelfegande allmogen i flera af
våra provinser skulle nedsjunka till den osäkra och osjelfständiga ställningen
af bolagsunderlydande. Följderna häraf i sedligt, rättsligt, politiskt
och ekonomiskt hänseende ligga så i öppen dag, att jag skall inskränka
mig att endast i ett fall påvisa de betänkliga olägenheter, ett
öfvermägtigt bolagsvälde är egnadt att medföra. Godtyckliga, eller
som sådana ansedda åtgärder, vidtagna af bolagens tjensteman, kunna
redan nu endast undantagsvis af den, som deraf drabbas, lagligen beifras.
Besväret och kostnaderna för en utdragen rättstvist, för bolagen
försvinnande obetydligheter, äro åter för den enskilde, i synnerhet med
så svag ekonomisk ställning, som de flesta jordegare i öfre Dalarne
innehafva, ofta fullständigt ruinerande. Erfarenheten om denna säkerhet
för lagliga påföljder af Övergrepp kan åtminstone icke vara egnad
att hos bolagens tjensteman utveckla en större aktsamhet om andras
rätt för fall, der bolagens intressen komma i delo med enskildes.

»Det är otvifvelaktigt, att genom bolagsinstitutionen möjliggjorts
en ekonomisk utveckling, som, minst hos oss, på annat sätt kunnat
komma till stånd. Men redan deraf, att dessa korporationer ega en

*) Af (ten köpeafhandling, hvarigenom Störa Kopparbergs bergslags fastigheter,.försåldes till det
nuvarande aktiebolaget med samma namn,'' framgår — för att lemna bevis från en församling — att
af Sollerö sockens 75,000 tunnland skog mer än 20,000 under en tid af ungefär ti år från enskildes
ego öfvergått i bolags, och att- under samma tid, icke få köp äfven af inbgor derstädes för; bolags räkning
egt rum.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12. 3

kraft, som är ojemförligt större än de enskilda personernas, framgår
sjelfkärt, att de under vissa förhållanden gent emot dessa kunna komma
att verka förtryckande. Då staten medgifvit dessa bolag personlighetens
fulla rätt i flesta fall, men deremot i väsentligt fall fritagit delegarena
från fullt ansvar, lär det äfven åligga staten att tillse, det icke
dessa institutioners välde så utsträckes, att det medför för vårt folk
följder, som synas hota att blifva af större menligt inflytande för detsamma,
än af de ekonomiska fördelarne kan uppvägas.

»År det förhållandet konstateradt, att en verklig fara hotar vårt
land i följd af bolagens obegränsade utvidgningsförmåga åtminstone i
ett hänseende, nemligen att underlägga sig jordbruksfastighet, så lär
Riksdagen hvarken vilja eller berättigadt kunna lemna denna sak utan
uppmärksamhet, derför att utfinnandet af medel att på så sätt och i
sådana fall begränsa bolagens besittningsrätt, att bestämdt skadliga
ytterligheter förekommas men den för en större företagsamhet nödiga
kraften bibehålies, icke är någon lättlöst uppgift.

»Af de åtgärder, som härför kunna ifrågasättas, synes mig den inskränkning
i jordegande öfver en viss gräns, som af en väl afvägd
progressiv beskattning måste framtvingas, vara den enklaste och tidsenligaste.

»Jag anser emellertid olämpligt att i det outredda skick frågan nu
första gången förelägges Riksdagen anföra skäl, vare sig för lämpligheten
af denna åtgärd eller att på förhand söka upptaga till bemötande
någon af de invändningar, som mot hvilken åtgärd som helst till rättande
af här öfverklagade förhållanden sannolikt skola anföras, Det
är först sedan ett tillräckligt och tillförlitligt statistiskt material blifvit
insamladt och förelagdt Riksdagen, som den kan sättas i tillfälle att
öfverskåda och till sin fulla betydelse uppskatta den föreliggande frågan,
liksom äfven att med full insigt bedöma de medel, som för dess
lösning kunna finnas bäst afvägda.»

När afvittringsverket på 1820-talet återupptogs och reglerades
genom särskilda kongl. stadgar för rikets fyra nordligaste län, skedde
det för att främja dessa trakters »uppodling och bebyggande», såsom
uttryckligen framhålles i motiven till såväl den kongl. stadgan af den
8 december 1820 angående afvittringsverket i Jemtland som ock i den
kongl. stadgan af den 10 februari 1824 angående afvittringsverket i

Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o lj Utlåtande N-.o 12.

Vesternorrlands, Vesterbottens och Norrbottens län. I sådant syfte
gjorde man sitt bästa att förmå nybyggare att slå sig ned derstädes,
bland, annat genom tilldelande af betydliga skogsområden, i det att
dels skogen på den tiden var af föga värde för det allmänna, och dels
jordbruket allena i dessa nordliga bygder icke ansågs gifva bergning.
På grund af nämnda och senare tillkomna författningar hafva i
Jemtlands län åt hvarje hemman tilldelats från 500 till 3,000 tunnlands
inegor, skog och utmark, s. k. impedimenter oberäknade, samt i
förhållande derefter åt mindre lägenheter, medan i fjell trakterna ej
mindre än 4,500 tunnland beviljats per hemman. På somliga ställen i
samma län har égoanslaget varit ännu större, såsom då i Konungens
béfällningshafvandes i Jemtlands län femårsberättelse för 1881 —1885
meddelas, att det inom länet ej är någonting ovanligt, att vid skifte
12,000—15,000 tunnland falla på ett hemman, och att i Hede socken i
Herjeådalen hvarje hemman efter skiftet får en qvadratmil, d. v. s.
omkring 24,000 tunnland, på sin lott (hvarvid dock ej nämnes, om
impediment inräknats). I de öfriga norrländska länen har egoanslaget
i allmänhet uppgått till 700—2,500 tunnland, i Vesterbottens och Norrbottens
lappmarker till 5,000—20,000 qvadratref eller 893—3,571 tunnland.

På de till odlingslägenhéter indelade markerna liksom ock på kronans
öfverloppsmarker erhöllo nybyggare tillstånd att slå sig ner och
erhöllo frihetsår, vexlande i olika län och efter olika förhållanden från
tio till femtio år. Efter frihetsårens utgång omfördes lägenheterna till
skatte, men kunde äfven dessförinnan blifva skattehemman med dermed
, följande full eganderätt och dispositionsrätt öfver skogen, så snart föreskrifven
odlings- och byggnadsskyldighet var fullgjord.

Nyttjanderätt till skogsmark kunde, enligt kongl. förordningarna
af den 13 juni 1800 och 22 december 1863, upplåtas på en tid af intill
femtio år.

Det är lätt att inse, att dessa förhållanden skulle varda af största
betydelse, när omkring 1860 — till följd af trävarurörelsens frigörande
från exporttullen hemma och importtullarne i England och Frankrike,
samt genom de omfattande jernvägsbygnaderna, grufrörelsens utveckling
och den allmänna industriella Uppblomstringen i Europa — de hittills
som hardt när värdelösa ansedda norrländska skogarno på jemförelsevis
kort tid fingo högt värde. Eu allmän täflan uppstod att på bästa
sätt tillgodogöra sig den nyskapade och, som det efter hand visade
sig, efter våra förhållanden oerhördt ymniga rikedomskällan. Det kunde
synas, som borde egarne af jorden häraf inhöstat den största fördelen;

Andra Kammarens Tillfälliga TJtslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.

men anledningar, som hvar och en känner, gestaltade det annorlunda.
De stora skogsegor, som vid afvittringen anslagits åt hemmanen, ledde
nu utvecklingen på sidan om hvad som var ursprungliga syftemålet, nemligen
att främja landets uppodling, i det att sågverksegare och trävaruexpoftörer
sträfvade att få dem i sin hand vare sig med full besittningsrätt
eller för flerårig afverkning. Denna deras sträfvan vann så mycket
allmännare framgång, som de enskilde jordegarne i synnerhet i början
icke förstodo skogens nyvunna värde och dertill ej sällan voro fattige
och skuldsatte, hvadan de gerna afstodo egande- eller dispositionsrätten
till skogen för summor, som ofta ingalunda motsvarade dennas verkliga
värde. I alla händelser gaf den kontanta penningsumman, så lätt förslösad,
sällan eller aldrig fullgod ersättning för den stadigvarande inkomst
äf skogsmarken, man genom försäljningen eller det mångåriga
afverkningskontraktet hade afhändt sig, eller för den värdeminskning,
hemmanet undergått, då den uthuggna skogen efter den kontraherade
afverkningstidens slut återfölle till egaren. Särskild! saknade allmogen
insigt eller eftertanke att beräkna de ogynsamma följderna af att på
längre tid afhända sig dispositionsrätten öfver sin skog, med det betänkliga
beroende af skogsåverkare^ som sådant aftal alltid medförde,
och i synnerhet der afverkningsrätten öfver stora landssträckor på sådana
vilkor var samlad på en eller några få händer. Slutligen är att
erinra om, huru större delen af de norrländska skogarne hafva sådant
läge, att de fått värde endast derigenom, att flottleder, utmed hvilka
virket kunnat fraktas ner till kusten, stälts i ordning, upprensats och
underhållits. På sådana anläggningar nedlade sågverksegarne, direkt
eller medelbart genom flottningskompanier, ofantliga summor. Ensamt
på sågverksrörelsen i Vesternorrlands län anses, enligt uppgifter i femårsberättelserna,
intill år 1875 hafva kommit 8 millioner kronor i utgifter
för flottleder i detta och Jemtlands län; för följande femårsperiod
föreligger ingen uppgift, men under 1881—1885 utgåfvos för samma ändamål
af enskilda medel 1,569,000 kronor och 1886—1890 cirka 825,000
kronor. Att man sökte förränta dessa kostsamma anläggningar genom
att förvärfva afverkningsrätt på längsta möjliga tid, var naturligt. Allmogen
å sin sida var för kapitalfattig att, äfven om nödig företagsamhet
och enighet funnits, genom så dyrbara åtgärder bringa sin skog i värde.
För att få något för densamma var den alltså hänvisad till att mottaga
sågverksegarnes och trävaruflrmornas anbud.

Skogens nyvunna värde föranledde ock, att nybyggare, delvis som
ombud för sågverksbolagen och på deras bekostnad, i ganska stor omfattning
upptog» mark ä kronans skogar, hvilken a Vittra des och, efter

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.

i hast fullgjord odlings- och byggnadsskyldighet, tillföll bolagen antingen
med eganderätt eller ock för afverkning.

Medan den svenska trävarurörelsen, under dylika för dess uppblomstring
gynsamma förhållanden, hastigt uppväxte till att varda
landets förnämsta utförselgren, ensam lemnande, omsatt i penningar,
en tredjedel af hela exporten, bragtes sålunda större delen af de
norra provinsernas enskilda skogar antingen med full''eganderätt eller
genom afverkningskontrakt på längre eller kortare tid i ett fåtal trävarubolags
och firmors händer, medan allmogen i skogstrakterna, delvis
som arrendatorer på sina forna hemman, vändt sitt hufvudsakliga intresse
åt skogsbruket.

Ett undantag från denna utveckling föreligger emellertid i vissa
socknar i öfre Dalarne, der vid i senare tid företagna storskiften afsätta
stora härads- eller sockenallmänningar eller s. k. besparingsskogar,
hvilkas rikliga afkastning numera under myndigheternas förvaltning
eller kontroll användes till bestridande af kommunalutgifter
och för kommunernas invånare gemensamt nyttiga ändamål öfver hufvud
och hvaraf desse hafva det största gagn.

Den lagstiftning, som sedan 1860-talet efter hand framkallats af
de nya förhållandena, har hittills hufvudsakligen gått ut på att — i
skogshushållningens intresse — inskränka de enskildes dispositionsrätt
öfver skogen, medan förvärfvet af skogsmark med full eganderätt, af
samma bevekelsegrund, deremot underlättats genom företagna lagändringar.
Sålunda tillkom Norrbottenslagen af den 29 september 1874,
hvilken den 23 juni 1882 utsträcktes till att äfven gälla för Vesterbotten,
hvarjemte genom kongl. förordningen af den 29 juni 1866, angående
dispositionsrätt öfver skogen å vissa skattehemman, samt afvittringsstadgan
af den 30 maj 1873 för lappmarkerna det stadgats,
att afverkning från enskild skog i lappmarkerna får ske först efter utsyning
af vederbörande skogstjenstemän. Dessutom afsattes, genom
kongl. förordningen af den 21 december 1865, oafvittrade delar af de
norra länen och lappmarkerna till kronoparker, hvarigenom kronan vann
bättre kontroll öfver skogen och nybyggareväsendet. — Å andra sidan
ändrades, genom kongl. förordningarna af den 6 augusti 1864, 8 september
1868 och 5 juni 1874, de äldre inskränkande bestämmelserna,
rörande afsöndring, hvilken förr egentligen blott fick ske för odlingsändamål,
till hvad som föreskrifves i § 3 af nu gällande kongl. förordning
af den 6 augusti 1881, enligt hvilken äfven skogsmark kan
från hemman afsöndras under förbehåll, att afsöndringen sker med full
eganderätt. Tillskyndelse till den första ändringen i denna rigtning

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:ö 12.

gafs 1863, då rikets ständer i skrifvelse den 5 december till Kongl.
Maj:t framhöllo »svårigheten för industriidkare eller jördegare, som å
egna egor sakna skog, att få tillhandla sig för dem behöfliga skogs-''
trakter utan att nödgas i sammanhang dermed förvärfva inegor, som
de ej kunna eller vilja begagna», hvarigenom »anlitandet af de för
skogarnes bestånd så förderfliga afverkningskontrakten i hög grad befordrats.
Endast af den, som med full eganderätt områder en skog,
är någon omsorg om dess fortfarande bestånd att förvänta». Den s. k.
norrländska skogskomitén, i betänkande af den 21 december 1870,
äfvensom Kongl. Maj:t, i dess deraf föranledda proposition till 1874
års Riksdag, voro likaså af den mening, att det vore angeläget att
borttaga hindren mot »skogslotters sammanförande till skogsegendomar
af den storlek, att egaren kan finna med sin fördel förenligt att der
införa ordnad skogshushållning».

Af mycken betydelse för det ämne, motionen berör, är också
längsta medgifna tiden för upplåtelse af dispositionsrätt till skog. Som
ofvan nämnts, var i äldre kongl. förordningar härför stadgad en tid af
femtio år. Den s. k. norrländska skogskomitén föreslog, att längsta
medgifna tiden för upplåtelse af afverkningsrätt till skog skulle inskränkas
till tio år. Skogsstyrelsen framhöll emellertid häremot, att
utdrifning, strömrensning och flottning fordra så betydliga kostnader,
att tjugu år äro nödiga för att trygga skogsköparen godtgörelse för
dessa jemte skälig vinst. Kongl. Maj: t ansåg sig likväl icke böra väcka
proposition härom, för än man fått se, huru det skulle gå med det för
1874 års Riksdag framlagda förslaget om en återväxtlag. Det föll,
hvarefter ingenting heller åtgjordes i nyssnämnda ärende. I utlåtande
af den 26 maj 1885 hemstälde domänstyrelsen, med åberopande af
skogskomiténs skäl, om utarbetande af lag om inskränkning af tiden
för upplåtelse af dispositionsrätt till jord. Kongl. Maj:t öfverlemnade
ärendet till chefen för justitiedepartementet för utarbetande af ett författningsförslag,
hvarefter intet vidare skedde, förr än vid 1888 års
riksdag herr J. .Johnsson i Thorsberg väckte motion om dispositionsrättens
begränsning till tio år. Lagutskottet hemstälde om skrifvelse
till Kongl. Maj:t, begärande framläggandet af ett lagförslag om dispositionsrättens
begränsning till tjugu år. Detta vardt också Riksdagens
beslut. 1 enlighet med denna hemställan framlade Kong!. Magt proposition
för 1889 års Riksdag, som antog lagförslaget, hvarefter den 25
april samma år utfärdades kongl. förordning om tiden för nyttjanderättsaftals
bestånd, hvari nämnda tid, när aftalet gäller rätt till alverkning
af skog till afsalu, begränsas till ljuga år.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.

Eu bild af, huru de i motionen berörda förhållandena utvecklat
sig, vinner man genom att sammanställa de uppgifter och uttalanden
härom, som förekomma i Konungens befallningshafvandes femårsberättelser.

Kopparbergs län.

I femårsberättelsen för 1861—1805 berömmes det system, som vunnit
insteg, att trävarubolagen inköpa af skogsegarne afverkningsrätten på
viss tid, vanligen 50 år, till mogen skog af visst minimiomfång.

I de följande båda femårsberättelserna, för 1866—1870 och 1871—
1875, vidröres ej ämnet,

I femårsberättelsen för 1876—1880 omtalar Konungens befallningshafvande,
att i Vestra Dalarnes revir allmogens skogar äro till största
delen försålda dels till bestämda dimensioner och dels till total afverkning.
I Österdalarnes revir hafva betydliga sågtimmerafverkningar och
försäljningar egt rum. I Särna revir hafva de enskilda skogsegarne med
få undantag försålt afverkningsrätten å timmerskogen på 50 år. I anledning
af planen att bygga en jernväg från Mora genom Ilelsingland
till Bottenhafvet uppdrog Konungens befallningshafvande åt storskifteslandtmätaren
Ad. Dahlgren att inhemta upplysningar om skogstillgången
i öfre Dalarnes tretton socknar. Af dennes redogörelse, upprättad 1881,
framgår, att inom nämnda område funnos

kronoparker och boställsskogar ................................................ 366,562 tid.

härads- och sockenallmänningars samt enskildes nu disponibla
skogar.................................................................... 1,160,942 »

i sågverksbolagens ego ......................................................... 69,355 »

Skogar, hvarå afverkningsrätten blifvit upplåten:

på 10 år eller derunder..................................... 49,267 tid.

» 10—25 år ....................................................... 244,022 »

» längre tid än 25 år.................................... 577,068 _j»_ 870,357 »

2,467,216 tid.

Konungens befallningshafvande anmärker, att trävarurörelsen blifvit
koncentrerad lios några få stora bolag på sådant sätt, att rörelsen i
deras händer blifvit till ett tryckande monopol. Sålunda hafva de i allmänhet
uppgjort skogs- och timmerköpen för gemensam räkning i syfte
att hålla prisen uppe, och de kunna på samma sätt diktera prisen för

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12. 9

allmogens dagsverken och körslor. Botemedlet häremot finner Konungens
befallningshafvande i en jernväg, som kan skapa konkurrens.

1 följande femårsberättelse, för perioden 1881—1885, framhåller
Konungens befallningshafvande, att den i förra berättelsen beklagade koncentreringen
af trävaruaffären i några få bolags hand under senaste
femårsperiod fortgått, liksom ock inköp af skogsegendom och afverkningsrättigheter.
Hela trävarurörelsen i öfre Dalarne domineras af till
namnet tre, men i verkligheten ett enda bolag. »Fullt fog — heter
det vidare -— lärer förefinnas för det påstående,--att om trävarurörel sens

utveckling kommer att fortgå i samma rigtning som hittills, den
tid icke kan ligga långt borta, då, till följd af den ekonomiska attraktionens
naturlag, nästan all skog i öfre Dalorten skall blifva de stora
bolagen underlagd.» Derjemte framhåller Konungens befallningshafvande,
att den vida öfvervägande delen af de skogar, som för närvarande disponeras
af bolagen, inneliafves under afverkningsrätt på viss tid. Konungens
befallningshafvande finner det dock betänkligare, »om allmogen
under full eganderätt afhänder sig sina skogsmarker, hvarigenom dess
ekonomiska sjelfständighet måste komma att undergräfvas». Men äfven
i detta hänseende gåfve erfarenheten under den sista femårsperioden
anledning till oro. Medan, som nyss nämndes, den skogsmark, hvilken
1881 disponerades af sågverksbolagen under full eganderätt, uppgick
till 69,355 tid, har sedan den tiden i öfre Dalarne ej mindre än 38,656
tid afsöndrad skogsmark öfvergått till och lagfarits af sågverken.

I senaste femårsberättelsen, för 1886—1890, framhåller deremot
Konungens befallningshafvande med glädje, efter att hafva omnämnt den
i de föregående femårsberättelserna påpekade faran af monopol, att »numera
all fara ur ofvannämnda synpunkt för trävarurörelsens framtid
kan anses förebyggd». Dels hade nemligen sammanslutningen de stora
bolagen emellan för gemensamma skogsköp upphört redan vid femårsperiodens
början, dels bär länets jernvägsnät blifvit utsträckt till öfre
Dalorten, hvarigenom nya beqväma utfartsvägar för trävaror öppnats
dels till Östersjön och dels till vesterhafvet. Verkningarna häraf och
af konkurrensen från främmande trävarubolag hafva äfven redan visat
sig i höjda virkespris i orten.

Konungens befallningshafvande omtalar vidare, att egendomar, tillhörande
inhemska aktiebolag, ökats från 8,415,000 kronor år 1885 till
12,994,000 kronor år 1890 — »ett förhållande, som icke lärer kunna
förklaras på annat sätt än såsom en följd dels af det stegrade jordvärde,
som aktiebolagens egendomar, i likhet med jordbruksfastighet i allmänhet
och af samma förut uppgifna orsaker som denna, under den senare
Uih. till ltiksd. Prat. 1802. ti Sami. 2 Afd. 2 Band. 12 Höft. ''i

10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.

perioden vunnit, och dels deraf, att åtskilliga jordegendomar under samma
period sannolikt öfvergått till aktiebolagen».

Under samma tid har den främmande undersåtar tillhöriga jordegendom
ökats från 110,100 kronors till 1,627,600 kronors taxeringsvärde,
i det två utländska bolag inköpt några dessförinnan i svenska
bolags ego varande egendomar.

o o

Vid de tre senaste femårsperiodernas slut innehades af inhemska
aktiebolag och af utländingar jordbruksfastighet till följande taxeringsvärde,
jemfördt med hela länets sammanlagda taxeringsvärde å jordbruksfastighet: „

Länets jordbruksfastig Ar.

Inhemska aktiebolag. Utländingar. hets sammanlagda

taxeringsvärde.

1880 ...... 6,427,400 kronor --

1885 ...... 8,408,300 » 110,100 kronor

1890 12,994,000 » 1,627,600 »

Mantalen äro här ej upptagna, enär fullständiga
gifter härom ej förekomma för detta län.

77,154,017 kronor
74,224,700 »

96,257,800 »

och likartade upp -

Gefleborgs län.

I femårsberättelsen för 1861 —1865 beklagas, att öfverafverkning
eger rum.

I berättelsen för 1866—1870 vitsordas, att större försigtighet och
omtänksamhet än tillförene å säljarnes sida gifver sig till känna vid
skogsköpens uppgörande. Berättelsen för 1871 —1875 vitsordar också,
att bättre hushållning med skogen inträdt, dock hufvudsakligen å de
större skogsegendomarne. De inom länet högt uppdrifna skogsafverkningarna
gälla i synnerhet allmogens skogar, å hvilka afverkningsrätt
blifvit upplåten åt trävarubolag.

I femårsberättelserna för 1876—1880 och för 1881—85 förekommer
intet, som berör det utskottet föreliggande ämnet.

Berättelsen för 1886 —1890 är ännu icke afgifven.

o o

Vid de tre senaste femårsperiodernas slut innehades af inhemska
aktiebolag och af utländingar jordbruksfastighet till följande taxeringsvärde
och mantal, jemförda med taxeringsvärdet och mantalet å jordbruksfastighet
i hela länet:

Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12. 11

År.

Inhemska aktiebolag. Utländingar.

Länet.

1880......

1885.....

1890......

Taxeringsvärde.

... 6,306,303.

... 9,063,700.

... 13,086,600.

Mantal. Taxeringsvärde. Mantal.

184,005 --—

233,173 2,000 —

3 32,668 --—

Taxeringsvärde.

75,670,558.

71,248,500.

68,878,000.

Mantal.

2,187,911.

2.190 H

2.191 j}J.

Jemtlands län.

Ur femårsberättelsen för 1856—60 må återgifvas: »Till de flera
trävarubolag, som bildat sig utefter floddalarne mot Östersjön, har allmogen
ganska allmänt försålt sina, vattendragen närbelägna och tillgängliga
skogstrakter, oftast för afverkning inom viss tid, vanligen 50
år, och med vilkor att endast den mogna skogen af visst omfång får
tagas. Endast sådan skog eger här något värde, som kunde löna de
d}rra utdrifnings- och flottningskostnaderna». Konungens befallningshafvande
framhåller vidare, att detta är till gagn för orten, äfven om
den stegring af arbetslönerna, skogsrörelsen medfört, är menlig för
jordbruket. Förr af brändes ofantliga skogstrakter, då de voro fullkomligt
värdelösa och inkräktade på betesmarken. Det var »det minst besvärliga
sättet ''att hålla skogen ifrån sig’; och med skogen uppbrändes
äfven matjorden. Man ser vidsträckta trakter, der eldens härjningar
ännu efter ett hälft, kanske ett helt sekels förlopp uppenbara sig i
nakna, på all växtlighet blottade hedar».

I femårsberättelsen för 1861—1865 framhålles, huru å ena sidan allmogen
för allt för ringa köpesumma emot skogens värde och stundom
med allt för liten försigtighet med afseende å afverkningsvilkoren afhändt
sig afverkningsrätten å sina skogar. De influtna skogsförsäljningsmedlen
komma i allt för ringa mån jordbruket till godo o. s. v.
Å andra sidan betonas den goda arbetsförtjenst, befolkningen vunnit
genom skogsrörelsen, och den bättre insigt om skogens värde, allmogen
förvärfvat sig.

De båda följande femårsberättelserna, 1866—1870 och 1871—1875,
beröra icke särskild! ämnet, utan hänvisa till det förut sagda.

I femårsberättelsen för 1876—1880 påpekar Konungens befallningshafvande
den återgång i skogsafverkningen, som under senare hälften
af årtiondet till fromma för jordbruket inträdt i jemförelse med den
svindelartade höjd, hvartill trävarurörelsen steg under 1870-talets förra
hälft och som länsstyrelsen hoppas icke skall återkomma. • Frågan om
inköp af jord genom trävarubolagen berörcs ej.

12 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.

I femårsberättelse]! för 1881—1885 åter yttrar Konungens befallningshafvande
bland annat: »Som ofvan omförmälts (nemligen på tal
om vården af de enskildes skogar) äro en stor del skogar genom kontrakt
pa längre tider0), vanligen 50 år i sänder, upplåtna till afverkning
åt sågverksegare vid Östersjökusten. Bonden är under denna tid och,
då förhållandena numera oftast tvinga till ingående af nya kontrakt,
sannolikt för all tid och säkert för flere generationer frånkänd all dispositionsrätt
öfver den dyrbara egendom, som skogen utgör, och har
på många orter, i synnerhet i Herjeådalen, nedsjunkit till att genom
körslor och annat arbete åt andra i sin egen skog söka sitt uppehälle;
och detta blir allt fortfarande mångens öde, så länge lagen medgifver
förvärfvande af nyttjanderätt till skog på långa tider. När tiden för
det gamla kontraktet kommer så nära sitt slut, att 10, 15 och 20 år
blott återstå, erbjudes bonden att göra ny affär på ny lång tid och till
nedsatta dimensioner, och vanligen sker så.

»På senare tider hafva skogsförhållandena i länet inträdt i ett nytt
skede, hvars utveckling kan medföra en omskapning af bestående förhållanden,
af beskaffenhet att vara väl värd att i tid uppmärksammas.

»De vid kusten belägna sågarne, hvilkas egare äro hänvisade att
köpa sitt behof af virke inuti landet, i närheten af flottningsbara vattendrag,
voro sannolikt, åtminstone en stor del af dem, icke vid anläggningen
afsedda att blifva en affär för lång framtid. Uppfattningen i
detta hänseende har emellertid blifvit en annan, sedan man funnit, att
skogstillgången var långt större än från början kunnat beräknas, att
återväxten är bättre än man trott, att skogstrakter, som ansetts otillgängliga,
allt sedan upprensningen af vattendragen fortskridit, blifvit
åtkomliga, och att framtiden synes innebära, att äfven mindre grafva dimensioner
få värde, hvarigenom omloppstiden förkortas. Åtskilliga sågverksegare
hafva derför på senare tider genom inköp af hemman med
skog0) sökt betrygga sågverksrörelsens framtid. Detta har skett och
sker fortfarande i stor skala, och redan finnes det byar, i skilda delar
af länet, der sågverksegare förvärfvat eganderätt till hälften och mera
af alla hemmanen. Att på många ställen förvärfvet af det hela blott
är en tidsfråga, ligger för öppen dag. En lockelse för bönderna att
sälja sina hemman ligger deruti, att köpeskillingen ofta kan betraktas
som ganska frestande, då endast värdet af hemjorden och rättigheten
till husbeliofshj^gge i skogen är hvad den nuvarande egaren afhänder
sig, då disposition af skogen är såld för tid, som ofta omfattar både

*) Kursiveradt i femårsberättelsen.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12. 13

den nuvarande egarens och hans barns lifstid. En annan orsak till de
många försäljningarna till sågverksegare är att söka i skiftesstadgan.
Dä nemligen skifte skall betalas, är det egaren, som skall svara för liqviden,
äfven om han, för huru lång tid det vara må, till annan upplåtit
rättigheten till afkastningen, och då bonden sålt afverkningsrätten,
så har han ingen hjelp till skifteskostnaderna att påräkna ur skogen,
men den stora ytvidd, skogen intager, gör dessa kostnader så mycket
drygare.»

Efter att hafva anmärkt, det skifteskostnaderna ofta uppgå till sådana
belopp, att egaren har valet blott mellan godvillig och exekutiv försäljning,
fortsätter Konungens befallningshafvande:

»Det måste således antagas, att vissa stora delar af länet, särskildt
i Herjeådalen, komma att tillhöra några få personer eller firmor, och att
det sjelfegande bondeståndet derifrån helt och hållet aflägsnas. Hvilka
följder i socialt hänseende denna omhvälfning af bestående förhållanden
kommer att medföra, är svårt nu förutse; men man kan väl tänka sig,
att ett tillstånd, der jorden eges af främmande, långt bort i andra landsändar
boende affärsmän, och befolkningen på stället består af inspektörer
samt af dem beroende brukare, icke är att föredraga framför den
sedan hedenhös i vårt land existerande sjelfegande jordbrukareklassen.»

Femårsberättelsen för senaste period, 1886—1890, är ännu ej afgifven
för detta län.

O o

Vid de tre senaste femårsperiodernas slut innehades af inhemska
aktiebolag och af utländingar jordbruksfastighet till följande taxeringsvärde
och mantal, jemförda med hela länets taxeringsvärde å jordbruksfastighet
och mantal:

Inhemska aktiebolag. Utländingar. Länet.

År	Taxeringsvärde.	Mantal.	Taxeringsvärde.	Mantal.	Taxeringsvärde.	Mantal.
1880	1,084,000.	28,809.	—	—	31,651,500.	1,105,893.
1885	2,101,900.	62,673.	27,100.	1,028.	33,032,300.	1,107,027.
1890	3,788,400.	98,228.	--°)	~°)	--°)	~°)

Vesternorrlands län.

I femårsberättelsen för 1861—1865 omnämnes den storartade utvecklingen
af trävarurörelsen.

*) Saknas ännu uppgift.

14 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.

I berättelsen för 1866—1870 yttrar Konungens befallningshafvande
— efter att hafva framhållit den öfverdrifna skogsafverkningen äfvensom
de rikliga förtjenster, skogsrörelsen framkallat, jemte dess skuggsidor,
slöseri samt öfverdådigt och oordentligt lefverne —: »Bland den öfverdrifna
skogsafverkningens menligaste följder bör icke heller förtigas
dess ofördelaktiga inflytande på det med nybyggens anläggning afsedda
statsändamål. Om dermed endast förstås den odlade jordens skyndsamma
upparbetande och lägenheternas snara omföring till skatte, så
vore allt väl bestäldt; men de flesta af de nybyggen, hvilka ega någon
ansenligare skogstillgång, hafva ty värr blifvit föremål för sågverksegares
och trävaruhandlandes spekulationer, och genom köp, som enligt
understuckna aftal endast afse skogen, varda nybyggena åt desse senare
öfverlåtna. 1 afräkning å köpeskillingen blifva de nödiga husen
uppförda samt den föreskrifna åker- och ängsvidden brådstörtadt med
konstlade medel upptagen — den förra mången gång å mark, som
varit lättast att bearbeta, ehuru till åker eljest föga lämplig; och sedan
byggnads- och odlingsskyldigheten såmedelst måste anses vara fullgjorda,
samt skattebref utfärdats, börjas skogssköflingen samtidigt med
den förra nybyggesjordens återställande till de förre åborne, hvilka
under tiden vanligen i vällefnad förstört köpeskillingen och vid lägenheternas
återtagande ofta sakna tillgång och förmåga att åt åkerns underhåll
egna gödning och vård. Följden häraf synes vara uppenbar.
Det har redan inträffat, att dylika nybyggesinnehafvare efter frihetsårens
slut varit urståndsatte att utgöra sina onera till staten; och om än Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande beredvilligt erkänner, att en eller annan
sågverksegare, med nybyggenas bibehållande, åt deras rätta bebrukning
egnat sorgfällig tillsyn, befarar dock Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
att en mängd af de på detta sätt tillkomna nya hemman
skall måhända innan kort förfalla till skattevrak.»

I berättelsen för 1871—1875 framhålles likaledes med styrka den
missrigtning, nybyggesväsendet erhållit genom att varda till skogsspekulation.
»Om man skulle bedöma framstegen af nybyggenas uppodling
endast efter den ifver, med hvilken odlingarna å dessa lägenheter
gemenligen bedrifvas, så vore man frestad anse dem icke allenast
stora, utan till och med utomordentliga, enär, som ofta nog inträffar,
länets egna arbetskrafter icke alltid befinnas tillräckliga, utan till och
med främmande arbetare, hufvudsakligen vermländingar, äfven härför
måste anlitas.» Konungens befallningshafvande anmärker, att man bort
fordra för skattelösen, att nybyggesinnehafvaren under några årsföljder
kunnat vinterföda ett visst antal kreatur af ställets egen foderafkastning

Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (Ko lj Utlåtande N:o 12. 15

och samtidigt beså och skörda en viss areal åkerjord, allt lämpadt efter
nybyggets skattetal. Konungens befallningshafvande hoppas dock, på
grund af den allmänna ekonomiska utvecklingen, att ej många skattevrakshemman
skola uppstå.

»Sågverksegarne söka fortfarande att genom inköp af afverkningsrätt
till skogstrakter tillförsäkra sig så stora skogsområden som möjligt.
Skogarnes ökade värde har dock gjort allmogen mindre benägen för
att på så sätt afyttra sin skog, hvadan, der dylik försäljning dock förekommer,
ett med skogens värde någorlunda öfverensstämmande pris
äfven måste erläggas, ett förhållande som sällan eller aldrig ifrågakom
vid tidigare skogsförsäljningar.»

1 femårsberättelsen för 1876—1880 omförmäles, att under nämnda
period 94 nybyggesandelar öfverförts till skatte. Af dessa hafva 34
öfvergått i sågverksegares och trävaruhandlandes ego; hvad återstoden
vidkommer, hafva i många, och möjligen de flesta, fall nybyggame genom
tidigare köpeafhandlingar afhändt sig afverkaingsrätten till skogen.
Fördelen af åtgärden har alltså i första hand tillfallit sågverks- och
trävarurörelsen.

I berättelsen meddelas för öfrig!, att skogsköp med afverkningsrätt
under vissa år väl ännu förekomma, men dylika köpeaftal hafva
under perioden hvarken varit synnerligen många eller afsett någon stor
skogsareal.

I femårsberättelsen för 1881 —1885 heter det, efter det Konungens
befallningshafvande yttrat sig om skogens vård och skötsel:

»I öfrigt tyckes en bättre insigt om ungskogens stora värde vinna
allt mer insteg äfven hos allmogen. Att denna åsigt förefunnits tidigare
hos sågverksbolagen och trävaruspekulanter i allmänhet, derom
bär den ifver, hvarmed inköp af s. k. tillväxtskogar beclrifvits och bedrifves,
ett nogsamt vitnesbörd.

»Då allmogen under senare åren synbarligen varit mindre benägen
att försälja afverkningsrätt till sina skogar, hafva spekulanterna i skogsköp
inslagit på en annan väg, för att komma i besittning af så mycket
skogsmark som möjligt.

»Förhållandet är nemligen, att, så fort ett hemman af en eller annan
-anledning finnes till salu, hamnar ett sådant hemman, för så vidt
det har någon afsevärd skogstil Igång, nästan alltid i en eller annan
skogsspekulants ego, enär någon allmogeman härvid icke med utsigt
till bergning kan konkurrera.

»Huru stor dol af länets skogsareal, vare sig med evärdlig besittningsrätt
eller endast med afverkningsrätt, på så sätt öfvergått till skogs -

16 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.

uppköpare, har länsstyrelsen sig visserligen icke bekant, men att den
är högst betydlig och antagligen betydligare än hvad som står väl tillsammans
med allmogens rätt förstådda intresse, är helt visst; och må,
såsom ett exempel på, i hvilken utsträckning jordbruksfastigheter redan
kommit i sågverksegares eller andra trävaruexportörers händer, anföras,
att ett enda sågverksbolag under loppet af senaste tio år inköpt omkring
sjuttio hemman eller liemmansdelar ensamt inom norra Ångermanlands
fögderi och dessutom inemot trettio i Lappmarken. Vare
sig nu, att ett sådant af icke-jordbrukare inköpt hemman af sin nye
egare lägges under eget bruk, öfverlåtes till en landbonde eller arrendator,
livilket kanske oftare är fallet, eller försäljes till annan person,
hvarvid afverkningsrätten alltid undantages för närmaste 50 år, så är i
de flesta fall den gifna följden af en dylik transaktion, att hemmanets
jordbruk försättes i ett betänkligt tillbakagående, hvarförutom det inom
en del orter i länet är mycket antagligt, att en förut besuten och sjelfständig
bondeklass på så sätt kommer att efterträdas af beroende landbönder
och arrendatorer, eller af hemmansegare, lrvilka, i saknad af
all inkomst af skogen, blifva hänvisade till en ganska bekymmersam
existens. Å andra sidan får dock icke förnekas, att, från skogsvårdens
synpunkt sedt, det är en fördel, ju större skogskomplexer som bildas,
helst när dessa, såsom här i länet i många fall eger rum, innehafvas
af kapitalstarka bolag och under full eganderätt.»

I femårsberättelsen för 1886—1890 heter det bland annat: »Nybyggesskogar
med inskränkt skogsräf äro till antalet 36 med en skogsareal
af 30,599,49 hektar. Dessa egas till allra största delen af sågverken
äfvensom af trävaruhandlande, hvilka förvärfvat dem med fästadt
afseende å hithörande skogars betydande värden; och har det visat sig,
att de allt för rikliga skogsanslagen, som tilldelats nyhemmanen såsom
understöd för jordbruket, snarare motverkat landets uppodling och kultur
än, såsom afsigten dermed varit, bidragit till hemmanens förkofran.
De flesta af dessa äro ock numera att betrakta såsom verkliga skogsdomäner,
å hvilka jordbruket för all framtid torde förblifva bisak.

c= o

Andra Kammarens Tillfälliga Vt skotts (Ko 1) Utlåtande Ko 12. It

Inhemska aktiebolag. Utliiudingar. kanot.

År	Taxeringsvärde.	Mantal.	Taxeringsvärde. Mantal.	Taxeringsvärde.	Mantal.
1880	4,143,800.	131,033.	24,600. lftk.	71,559,745.	1,7242>s.
1885	6,455,100.	175,329.	38,700. 0,954.	68,466,400.	1,730R.
1890	11,738,500.	250TVy.	6,100.--	75,384,450.	1,7 59AV
		Vesterbottens län.
Femårsberättelsen för	1856 — 60 klagar öfver skogssköfling. Den
inkomst, som tillskyndas allmogen genom skogshygge och	skogsför-

säljning, är sällan af någon varaktighet, utan förfares i slöseri och
oordentligt lif.

I följande femårsberättelse, för 1861—65, heter det: »Skogsegarne,
som till största delen utgöras af allmoge, hafva i allmänhet haft föga
inflytande på bestämmande af afverkningsbeloppen, emedan de i de flesta
fall i sin ordning stå i beroende af sågverksegaren och stundom till
honom på viss tid öfverlåtit afverkningsrätten till skogen, vanligen på
50 år.»

I femårsberättelsen för 1866—70 klagas öfver lättsinnig skogshushållning
och afvikning af skogen till ruinerande små dimensioner.
»Det större värde, som skogarne i följd af deras förminskning och
konkurrensen mellan virkesuppköpare numera ega, jemte lättheten att
genom försäljning af afverkningsrätten till skogen vinna ett kapital, som
mången gång tyckes öfvergå hemmanets värde, äfvensom förespeglingar
om arbetsförtjenst med hygge och nedforsling till vattendragen af virket,
äro frestelser, hvilka, då fråga uppstår om försäljning på vissa år af
afverkningsrätt till skog, allmogen icke kan motstå, desto mindre som
den vanligen ej förstår uppskatta värdet af det räntebärande kapital,
som representeras af skogen, hvilket år efter år cj oväsentligt liöjes.
Dessa så kallade skogsköp, som vanligen afslutas på 50 år och intecknas
i fastigheterna, hafva under perioden förökats i ej ringa antal.»

1871—75 års berättelse uttalar tillfredsställelse öfver den nya afvittringsstadgan
för Vesterbottens och Norrbottens lappmarker, hvarigenom
försäljning af skog från skattehemmanen medgafs först efter
utsyning.

1 femårsberättelsen för 1876—80 uttalas liflig önskan att få den
s. k. norrbottenslagen utsträckt till att gälla också för detta län för
att förebygga skogssköfling. Revirförvaltaren i Skellefteå påpekar,
hurusom »sågverksegäre och sparrexportörer uppköpa efter hand dels
hemman och dels afverkningsrätt till skogen derå under vissa år, vanill.
till Riksd. Prut. 1892. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 12 Haft. 3

18 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Sr-.o 1) Utlåtande N.-o 12.

ligen B, 5 å 10 år.--Endast inom Jörns kapellförsamling är afverk ningsrätten

till skogen å omkring 50 skattehemman antingen delvis
eller helt och hållet försåld, och omkring 20 dylika hemman äro under
full eganderätt inköpta af trävaruexportörer». I synnerhet under 1880
års höst inköptes eu stor del hemman och skogar, emedan man
börjat frukta, att Norrbotten slagen skulle utsträckas till Yesterbotten.
Revirförvaltaren i Södra Lycksele uppgifver, att »de enskilda skogarno
der med få undantag blifvit försålda till sågverksegare på 50 år».

Femårsberättelsen för 1881—85 berör ämnet endast så till vida,
som deri framhålles menligheten af de 50-åriga afverkningskontrakten.
»Genom skogens skiljande från hemmanet under så lång tid beröfvas
detta senare den afkastning, som skogen eljest skulle lenmat och som
väl kan behöfvas för nedläggande af förbättringar på jordens brukande
m. in.»

I sin femårsberättelse för 1886—90 yttrar länsstyrelsen bland annat:
»De hemman, som för skogsafverkning blifvit inköpta, skötas i
allmänhet illa såsom jordbrukslägeuheter, hvilket är en naturlig följd
af innehafvarnes önskan att i första rummet använda sina arrendatorer
till arbete vid skogsfällning och tinnnerutdrifning. För att visa, att
detta förhållande ingalunda kan anses vara af ringa betydelse, vill länsstyrelsen
nämna, att eu ganska stor del af länets jord, synnerligast
lappmarkens, kommit i sågverksbolagens ego. År 1881 innehade alla
industriella inrättningar och bolag inom hela länet tillsammans 23lfjl
mantal, allt med ett taxeringsvärde af 1,514,950 kronor; vid periodens
slut innehafva sågverksbolagen ensamt inom lappmarken öljyjji} mantal,
taxerade till 2,639,000 kronor. Denna oerhörda ökning i hemmansköpen
upphörde emellertid, då förhoppningarna om en ändrad skogslagför
lappmarken blefvo stäckta».

Vid de tre senaste femårsperiodernas slut innehades af inhemska
aktiebolag och af utländingar jordbruksfastighet till följande taxeringsvärde
och mantal, jomförda med hela länets sammanlagda taxeringsvärde
å jordbruksfastighet och mantal:

År. Inhemska aktiebolag. Utländingar. Länet.

Taxeringsvärde. Mantal. Taxeringsvärde. Mantal.

Taxeringsvärde.

Mantal.

1880..... 1,562,950. 23,637.

34,592,100. 1,048,467.

39,656,700. 1,106*%-

46,456,200. 1,207%$.

1885...... 2,407,800. 48,824. 1,700. 0,135.

1890..... 4,473,100. 104,R. 2,300. 0,%.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12. 19

Norrbottens län.

I berättelsen för .1861 — 65 klagas öfver det öfverhand tagande
sparrhygget, som vidtager i den mån den äldre skogen hugges ut.

1866 — 70 års berättelse upprepar samma klagomål, men anmärker,
att det ej kan sägas råda skogsbrist inom länet.

Följande årsberättelse, för 1871—75, uttalar belåtenhet med den
år 1874 tillkomna Norrbottenslagen.

Femårsberättelsen för 1876—80 berör ej hithörande förhållanden.

I berättelsen för 1880—85 heter det bland annat: »Skogsköpen
eller arrenden af skog med afverkningsrätt under längre eller kortare
tid hafva på de senare åren nästan upphört. De, som ännu ega bestånd,
härleda sig från den tid, då exporten af sparrar och undermåligt
virke bedrefs i stor utsträckning från skogarne invid kusten och nedre
sträckorna af de beqväma vattendragen».

Vid de två senaste femårsperioders slut, för Indika uppgifter föreligga,
innehades af inhemska aktiebolag och af utländingar jordbruksfastighet
till följande taxeringsvärde och mantal, jemförda med hela
länets taxeringsvärde å jordbruksfastighet och mantal:

År. Inhemska aktiebolag. _Utländingar._ Länet.

	Taxeringsvärde.	Mantal.	Taxeringsvärde.	Mantal.	Taxeringsvärde.	Mantal.
1880	365,500.	24,534.	1,690,300.	118,795.	30,156,548.	871,539.
1885	3,189,600.	165,817.	136,300.	15,115.	34,683,617.	900 Hi.

Den stora olikheten förklaras deraf, att Gellivare gruffält och
marker under perioden öfvergått från utländsk hand i ett svenskt bolags.

Inom riksdagen berördes den föreliggande frågan egentligen först
år 1888 i anledning af herr Johnssons i Thorsberg förut omnämnda
motion om inskränkning af tiden för afverkningsrätt till skog från femtio
till tio år. Motionären framhöll sjelf bland annat följande: »Att
hela socknar, af flere qvadratmils område, af gemensamma skogsmarker
tillåtas att under femtio års tid, således icke allenast för nuvarande
hemmansegare, utan ock för efterkommande, afhända sig all afkomst
af hemmanens värdefullaste egendom — deras skog — är af

20 Andra Kammarens Tillfälliga UfsJcotts CN:o 1) Utlåtande N:o 12.

den betydelse för vissa orter, att dess bestånd på det allvarsammaste
äfventyras. Förhållandet är i allmänhet, att efter det nyttjanderätt till
skogen blifvit upplåten under den i lagen medgifna längsta tid eller
femtio år, hafva hemman öfvergått till ny egare. Att denne, som genom
förre egarens upplåtelse blifvit afstängd från- möjlighet att under så
betydlig tidrymd tillgodogöra sig något bidrag af hemmansdelens skog,
kämpande med ett ytterst dåligt jordbruk, som svårligen lemnar afkastning
till odlarens utkomst, än mindre bidrag till skatter och onera,
skall finna läget svårt, är naturligt, och följden blifver att, under tyngden
af dessa bekymmer, för en jemförelsevis obetydlig ersättning nytt
aftal om upplåtelse af smärre dimensioner på ytterligare 50 år slutes,
hvarigenom hans efterträdare genom detta lika obetänksamma aftal beröfvas
möjligheten att skogen för sin utkomst använda.»

Under diskussionen i Andra Kammaren om denna sak yttrade
ombudet för Herjeådalens domsaga, bruksegaren W. Kamp, bland
annat, att en mängd möten hållits i de norra trakterna för att öfverlägga
om, hvad som borde vidtagas för skogens skyddande. »Nästan
alla dessa möten hafva kommit till det resultat, att dessa gamla afverkningskontrakt
(på 50 år) varit orsaken till, att skogarne i Norrland
i stället för att bringa välsignelse verkat sådana olyckor, i det hela
skogssocknar gått öfver till afverkningsbolag, som köpt både skog och
jord. De hafva skapat nära nog ett Irland i de trakter, der jag bor;
ty det är klart, att icke köpa bolagen hemmanen för att drifva jord
bruk, utan för att afverka skogen, och egarne bosätta sig aldrig der,
utan komma nog fortfarande att bo på olika ställen i landet — och
nästan alltid i de större städerna. Alldeles som i Irland». — — »Det
är icke nog med att större delen af de norrländske jordegarne afhändt
sig afverkningsrätten till sina skogar för dessa 50 år eller på kortare
tid, hvarigenom de råkade i ett ekonomiskt betryck genom verkningarna
af de olyckliga afverkningskontrakten, fast dessa visserligen skapade
en riklig penningetillgång för en kort tid, men de ändrade förhållandena
i dessa orter, efter att jordegarne icke längre rådde om sina
egen-, gjorde ställningen olidlig och nödstäld, ja, i somliga trakter —
t. ex. i det kommittentskap jag har äran representera — så nödstäld,
att det ena hemmanet efter det andra har öfvergått med full eganderätt
till afverkningsinnehafvaren, och det tinnes socknar, der endast en

liten del återstår som sjelfegande.--Sedan skogen är borta, är ock

all trefnad borta för egaren, och han kan icke rätt sköta sitt hemman».

På grund af 1888 års Piksdags beslut tillkom, som redan nämnts,

Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12. 21

den kongl. förordningen af 25 april 1889, hvarigenom längsta tiden för
aftal om skogsafverkningsrätt förkortades till 20 år.

Den nyss nämnde talaren och flere andra med honom uttalade emellertid
under diskussionen upprepade gånger den meningen, att åtgärden
nu komme för sent. Den borde varit vidtagen för 30 år sedan.

Ett bidrag till »kännedomen om de nuvarande egendomsförhållandena
i lappmarken finner man för öfrig! i eu bilaga till 1889 års lagutskotts
utlåtande (n:o 23) i anledning af den af herr Hygrell väckta
motionen om upphäfvande af utsyningstvånget för de enskilda skogarne
i Lappmarken. Den utgöres af ett yttrande af Konungens befallningshafvande
i Vesterbottens län, hvilken deri yttrar bland annat: »För
närvarande egas de åt enskilda upplåtna skogarne (nemligen i Vesterbottens
lappmark) till omkring hälften af den i lappmarken bosatta befolkningen
och till andra hälften af ett jemförelsevis obetydligt antal
sågverksegare och virkesspekulanter, oftast boende på andra orter.
Dessutom hafva desse senare vetat att för i allmänhet låga pris förvärfva
sig afverkningsrätt till eu mängd hemmans och byars skogar,
på eu tid af i allmänhet 50 år från det afvittringen slutats».

T sammanhang härmed må anföras följande uttalande, taget ur den
af herr Th. Örtenblad afgifna berättelse om undersökningar, rörande
skogens tillväxt in. m., på förordnande af domänstyrelsen företagna i
Vesterbottens län sommaren 1887. Herr Ortenblad yttrar bland annat
följande (återgifvet ur Tidskrift för skogshushållning 1888 sid. 135):

»Från skogshushållningens synpunkt anser jag det vara ogynsammast,
då afverkningsrätten till skogen är såld under viss tid (synnerligast
om denna tid uppgår till flere decennier)».--»Med uteslutande

hänsyn till skogshushållningen anser jag det vara gynsammast, då ett
på säker basis grundad! sågverksbolag blir egare till skogen, ty man
kan då vänta, att större skogskomplexer arrenderas under samma egare,
hvarigenom dessa — för Indika det blir angeläget att grunda sin hushållning
på framtida uthållighet och hvilka förr eller senare inse nödvändigheten
af att egna skogen rationel vård — blifva i tillfälle att
sköta sin skogsegendom på ett sätt, som i fråga om smärre hemmansskiften
möter oöfverstigliga hinder eller i bästa fall är förenad! med
större eller mindre svårigheter. -

»Af andra skäl torde emellertid eu sådan anordning icke vara
önskvärd. Det visade sig nemligen otvetydigt (vid besök i länets sydligare
lappmarker, särskild! socknarna Fredrika och Dorotea), att den
icke sjellegande befolkningen var minst burgen ocli samtidigt mest

22 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.

missnöjd med det bestående. Välmåga och förnöjsamhet följdes deremot
ofta åf hos de bönder, som jemte sin skog egde qvar afverkningsrätten
till skogen».

Såsom af bär sammanförda sakförhållanden och uttalanden framgår,
är den i motionen behandlade frågan särdeles allvarlig och betydelsefull.
Det visar sig, att stora trakter af Norrland och Dalame
redan nu innehafvas med full eganderätt af jemförelsevis ett fåtal trävarufirmor
och bolag, och sådan utvecklingen hittills tett sig, synes
den gifva vid handen, att bildandet af störa jorddomäner för skogsbruk
under enskilda händer snarare syftar åt att tilltaga äu åt att minskas
och upphöra. Nya bolag inköpa stora skogsmarker och de äldre
utvidga sina områden. I ungefärlig jembredd med de sex nordliga
länen med hänsyn till den andel af länets hela jordbruksfastighetsvärde
och mantal, som innehades af aktiebolag, stodo år 1885 de företrädesvis
bruks- och grufidkande länen, Vermlands, Örebro och Vestmanlands;
numera åter torde de nordliga länen utan gensägelse stå främst.
Och medan i de fem norrländska länen och Dalarne år 1885 aktiebolagen
innehade i medeltal 8,6 procent af de respektive länens hela
mantal och 9,2 procent af jordbruk staxerings värdet, mot respektive 3
procent och 4,2 procent för riket i dess helhet, så torde numera medeltalen
för Norrland och Dalarne hafva aflägsna! sig ännu mera från
medeltalen för riket.

Åtskilliga omständigheter synas särskild! eguade att äfven i framtiden
gifva utvecklingen denna rigtning. Medan skogarne ännu i allmänhet
stodo orörda, var der sedan århundraden tillbaka ett kapital af
moget virke samladt, hvithet på beqvämt och inkomstbringande sätt
kunde tillgodogöras genom förvärfvande af afverkningsrätt utan samband
med eganderätt till jorden. Men i den mån den gamla skogen
blifvit uthuggen och smärre dimensioner fått påräkna mera lönande
afsättning samt alltså omloppstiden i skogsbruket minskats, samverka
nödvändighet och intresse mera till att lägga an på en stadigvarande
skogstillgång. Och för att kunna göra trygga beräkningar för framtiden
samt förblifva oberoende af prisförhöjningar eller andra motigheter
vid afverkningskontraktens utlöpande, måste kapitalstarka bolaganses
hafva intresse af att förvärfva skogen med full eganderätt, der
den kan erhållas till lämpligt pris. De äldre, mångåriga afverknings -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 1) Utlåtande K:o 1.2. 23

kontrakten, livilka, såsom ofvan meddelade uppgifter gifva vid handen,
åro mycket allmänna, lemna jordegaren så pass i afverkarens hand, att
den senare till regeln synes kunna betinga sig tillräckligt gynsamma
vilkor, derest han vill under eganderätt förvärfva sig skogen. I)en
sedan år 1890 gällande kortare afverkningstiden åter torde öka hågen
att inköpa skogsmark under full eganderätt, enär sannolikt är, att jordegaren
skall för hvarje nytt kontrakt vara i stånd att betinga sig bättre
vilkor *). Härtill kommer att ett rationel skogsbruk drifves billigast,
om det sker i stort, hvarjemte gagnet af det samma framträder långsamt,
under årens lopp. Afverkningskontrakt på korta tider och förfallande
på olika tid inom samma skogskomplex försvåra gifvetvis
eu sådan skogsskötsel. Å andra sidan saknas ännu i allmänhet i
Norrland det stöd för skogsegendomens qvarblifvande på smärre händer,
som ligger i ett uppdrifvet jordbruk, en någorlunda tät, sjelfegande
befolkning och tillvaron af andra industriella inrättningar, som kunna
hafva intresse af att ega skog. Skogshemmanens jordbruk är till regeln
i sig sjelft klent och föga värdi., hvarjemte det gerna försummas, i det
egarne hängifva sig åt skogsrörelsen; på grund häraf kunna inegorna
icke sättas i sådant pris, som hindrar lägenhetens inköp för skogsmarkens
skull. Vidare är att påminna om storskiftena, Indika, såsom
särskild! Konungens befallningshafvande i Jemtlauds län framhållit, föranleda
många hemmansegare att sälja sina lägenheter, då de dermed
slippa ifrån kostnader, så dryga, att de ibland ej kunna utgöra dem.
Många försäljningar af skogsmark under eganderätt härleda sig af arfskifte^,
då den, som sitter qvar på gården, derigenom blir i stånd att
kontant utlösa medarfviugar. Slutligen är den sparsamma årliga afkastning,
som följer af skogens långa omloppstid, för den mindre skogsegaren
en ständig frestelse till öfverafverkning eller till försäljning fölen
större penningsumma i ett för allt, medan den stora skogskomplexen,
väl skott, gifver sin egare en stadig och riklig afkastning,
hvilken det ligger i hans intresse att utvidga, men icke rubba.

Dessa olika omständigheter gifva trävarubolagen eu ekonomisk
öfvermagt, mot hvilken hemmausegarne sjelf ve eller konkurrenter af
jordbrukareklassen allt för litet torde kunna hålla stånd, när förhållandena,
såsom för närvarande synes vara fallet, lägga i bolagens intresse
att förvärfva omfattande jorddomäner.

*) I eu uppsats »Om Norrlands skogar» af doc. Carl Bomllius, hvilken är införd i andra häftet
åt Nordisk tidskrift för i ar, intygas, att den 20-åriga afverkningstiden har sådan verkan. Författaren
yttrar (sid. 1118): »Då numera skogsarronden oj få uppgöras för längre tid än 20 år, äro do
praktiskt nästan omöjliga för sagvorksegarne, livilka derför föredraga att köpa hemmanen, i stället för
att pa sa kort tid arrrendera skogen.»

24 Andra Kammarens Tillfälliga Vt skotts (N:o 1) Utlåtande Å:o 12.

Nästan alla sakkunnige äro ense om, att skogens sammanförande
till störa komplexer, som besittas med full eganderätt af kapitalstarka
händer, är förmånligt för skogens rätta vård och skötsel. De store
skogsegarne sköta gerna sin skog väl och hafva råd att göra det, medan
öfverafverkning företrädesvis bedrifves å de mindre skogsegarnes
marker. Utskottet vill icke bestrida denna fackmännens mening, men
vill dock framhålla, att erfarenhetsrön äfven gifvas af motsatt art.°) Vidare
är det ingalunda exempellöst, att bolag inköpa skogsmark mera
med en snar inkomst genom dess öfverafverkning för ögat än i syfte
att bilda stadigvarande skogsbestånd under rationel skötsel. För öfrigt
är det ju i sådant fall gemensamheten och driften i stort, som åstadkomma
den rationella vården, ej komplexens samlande i en enda hand.

Men om häri ligger en fördel ur skogsskötselns synpunkt, får man
ej förbise de allvarsamma olägenheter och faror, ett fortskridande i
sådan rigtning medför i andra vigtiga hänseenden. Skogsegendomens
samlande på några få händer leder till ett monopol, i och för
sig ej mindre fördömligt än det, som uppstår, der landets jord öfver
hufvud är delad mellan ett fåtal innehafvare af stora jordagods. Härtill
kommer, att Norrland, med sin rikedom på forsar, i skogarne kringströdda
odlingslägenheter samt odlingsbara myrar, af många tecken att
döma har att vänta i framtiden en ej ringa uppväxt af så val industri
som jordbruk. Visserligen kan sägas, att det kommer att ligga i de
jordegande trävarubolagens intresse att afsöndra och sälja de områden,
som äro tjenliga till odling och industriella företag; härtill skulle utan
tvifvel lättnader och förenklingar i gällande afsöndringsbestämmelser
bidraga, liksom de skulle leda till, att färre jordbrukslägenheter än för
närvarande lades under bolagen. Men lika väl kan det komma att ligga
i dessas intresse att icke afsöndra marken, utan arrendera ut den, hvarigenom
jordbruk och industri måste utveckla sig på ofri grund, hvars
egare eu gång kunna inhösta oberäkneliga summor i arrendeafgifter och
tomtlegor. Framför allt torde de ogerna afyttra skogsmark, medan
dock såväl jordbruk som industri uti ifrågavarande trakter behöfva ega
tillgång till skog. 1 alla händelser kunna de jordegande bolagen efter eget *)

*) I ett föredrag, som grosshandlaren Söremen hull den 29 januari 1887 i nationalekonomiska
föreningen i Stockholm, yttrade denne framstående trävaruexporter bland annat:

»Staden Drammon är den af alla do skandinaviska städerna, som sedan uråldrig tid mest besökts
af skogsköpande personer, och eu särdeles stor export hav äfven derifrån egt ruin. Ett glädjande

och trösterikt faktum är det emellertid, att i denna stund--finnes det bästa skogsbestånd utefter Drain menelfven.

Dessa skogar hafva stannat i händerna på bönderna, och jag anser för min del, att bonden
helst bör ega skogen. Det sämsta är, om den öfvergår till aktiebolag, ty sorn oftast intresserar
en aktieegare uti ett sågverksbolag sig föga för skogens bestånd och återväxt.» (Nationalekonomiska
föreningens förhandlingar 1887. Sid. 5.)

Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N-.o 12. 25

skön behålla marken eller afyttra den dyrt eller billigt, hvarigenom den
ekonomiska utvecklingen i stora delar af Norrland i väsentlig mån komme
att bero af dem.

Der normala förhållanden råda i vårt land, synes ingen tendens
till, att den lilla jordegendomen går upp i den stora, gifva sig till
känna, utan kanske snarare tvärtom. Då i Norrland rigtningen är en
annan, ligger orsaken påtagligen i de undantagsförhållanden, som der
varit och äro rådande, men som skola upphöra i den mån, landsdelen
blir bebyggd och säte för andra näringar jemte skogsrörelsen, samt
jordvärdet i följd deraf stiger. Det synes tillkomma staten, hvilken
har att sörja äfven för kommande slägtens väl, att genom lämpliga
åtgärder, der så ännu ske kan, förebygga, att nämnda nu rådande säregna
omständigheter i den framtidsrika nordliga hufvuddelen af Sverige
gifva upphof åt abnorma jordbesittningsförhållanden, hvilka varda beståndande
i kommande tider och då kunna bära ödesdigra frukter.
Detta bör ske så mycket hellre, som den norrländska skogsmarkens
underläggande under trävarubolagen med eganderätt ju ingalunda är
någon förutsättning för trävarurörelsens bestånd. Det kan vara en
fördel för sågverksegaren och trävaruexportören att arbeta med material
från egna skogar; men han kan ock bestå såsom mellanhand allena
och, liksom industriidkare och köpmän i allmänhet, röra sig med köpta
varor.

Hvilka här ifrågakommande åtgärder skulle vara, torde icke tillhöra
utskottet att yttra sig om. Det torde ock vara för tidigt att taga
dem i skärskådande, innan den närmare utredning al'' förhållandena
föreligger, hvilken motionären begär. Beslägtade ämnen behandlas för
öfrigt af den komité, Kongl. Magt den 25 september sistlidet år, i enlighet
med Riksdagens begäran, tillsatte med uppdrag att utreda, huruvida
icke genom statsmagternas försorg tillfälle kunde beredas obemedlade
och mindre bemedlade att på lämpliga vilkor bilda egna jordbruk, hufvudsakligen
å inom landet ännu befintliga stora odlingsbara utmarker —
hvilken komité vid fullgörandet af sitt uppdrag redan torde hafva egnat
så mycken uppmärksamhet åt och samlat så mycket material för klargörande
af äfven denna fråga speciel! med hänsyn till dess inverkan
på Norrlands jordbruk, att den utredning, som erfordras med hänsyn
till skogsbruket, icke torde för samma komité, derest den erhölle sådant
uppdrag, möta stora svårigheter att anskaffa.

Motionären har i sitt yrkande berört endast frågan om jordbruksfastighetens
underläggande med eganderätt under bolagen och lemnat
dels enskilda firmors förvärf af sådan egendom och dels den utsträckBih.
till Bikul. Prof. 1802. 8 Sami. 2 Afl. 2 Band, 12 Jläft. 4

26 Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.

ning, hvari skog på längre eller kortare tid upplåtits för utverkning,
utom räkningen. Utskottet eger ej befogenhet att utsträcka sitt eget
yrkande utöfver hvad motionären för sin del begärt; men det är öfvertygadt
om, att, derest motionen vinner framgång, Kongl. Maj:t skall
upptaga den i de norra provinserna uppenbarligen fortskridande koncentreringen
i enskilda händer af jordegendomen till skärskådande i
dess helhet och föreslå de åtgärder, hvartill en sådan undersökning"''
kan föranleda.

På grand af det anförda får utskottet hemställa,

att kammaren för sin del ville besluta, det Riksdagen
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, att Kongl.
Maj:t ville anskaffa och för Riksdagen framlägga uppgift
på den jordbruksfastighet, som af bolag eges i
de delar af vårt land, der skogsafverkning i mera
betydande utsträckning förekommer, äfvensom statistiska
uppgifter, utvisande tillväxten af denna bolagsegendom
och den sjelfegande jordbrukareklassens deraf
orsakade förminskning i samma trakter; samt att Kongl.
Maj:t ville, för så vidt de inhemtade upplysningarna
sådant föranleda, för Riksdagen framlägga förslag till
bestämmelser, afsedda att begränsa möjligheten för
bolag att underlägga sig jordbruksfastighet till hvilken
utsträckning som helst.

Stockholm den 31 mars 1892.

På utskottets vägnar:

EMIL HAMMARLUND.

Stockholm, K. L. Beckman, 1892.