Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11

Utlåtande 1892:Tfu111 Andra kammaren

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

1

N:o 11.

Ank. till Riksd. kansli den 12 mars 1892, kl. 12 midd.

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 3,
i anledning af väckt motion om ändring i gällande bestämmelser
rörande ersättning till förrättning sman för
utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän.

Enligt utsökningslagen af den 10 augusti 1877 § 7 skall utmätningsman
»vid sin förrättning hafva med sig ojäfvigt vittne».

Och genom kongl. förordningen angående stämningsmän af likaledes
den 10 augusti 1877 är bestämdt följande:

»A landet förordne häradsrätt och i stad rådstufvurätt vissa män, att,
då de derom anlitas, delgifva stämningar och domstolars beslut, så ock
verkställa delgifning, som i utsökningsmål förekommer.»---»Krono fogde,

stadsfogde, länsman eller nämndeman vare crck stämningsmän utan
särskilt förordnande, om han det sig åtager.»

Om ersättning till dessa vittnen och stämningsmän finnes stadgadt
i kongl. förordningen angående ersättning till förrättningsmän för utmätning
i enskilda mål samt till stämningsmän in. m. af den 12 juli 1878.
§ 5 i nämnda förordning har följande lydelse:

»Erfordras resa för verkställande af förrättning å landet eller i stad
utom stadens planlagda område, äro förrättningsmän och vittne berättigade
till ersättning, hvardera för skjuts efter en häst, dock att, när flera förrättningar
verkställas under samma resa eller på samma dag, skjutsersättliih.
till ltiked. Prot. 1822. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. It Häft. (N:o 11.) 1

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

ningen skall fördelas mellan samtliga förrättningarna i förhållande till förrättnmgsställenas
afstånd från förrättningsmannens och vittnets hemvist.»

I sistnämnda bestämmelse önskar hr C. Persson i Ställhult (med hvilken
instämt herrar .4. Johansson i Löfåsen, S. M. Olsson, E. G. Fredholm,
A. Svenson i Edum och A. Svenson i Bossgården) ändring. Han föreslår
nemligen i motion n:r 80,

» att Riksdagen ville i skrifvelse till Kong! Maj:t anhålla om sådan
ändring af Rongl. Maj:ts förordning af den 12 juli 1878 angående ersättning
till förrättningsman för utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän
in. m., att reseersättningen må endast utgå och beräknas från intill
törrättnmgsstället närmast boende förrättningsmans eller fjerdingsmans hemvist,
äfven om annan mer aflägset boende person användes för utförande
af uppdraget eller såsom vittne.»

Till stöd för sitt förslag framhåller motionären, att lagstiftarens mellir04
A K utfärdandet af de otvannämnda förordningarna af den 10 augusti
1877 samt den 12 juli 1878 utan_tvifvel varit, dels att personer skulle finnas
att tillgå a hvarje ort för ifrågavarande förrättningar, och dels att
kostnaderna derför icke allenast skulle vara bestämda utan ock hållas inom
mattliga belopp.

Erfarenheten hade dock visat, att utmätningsmän allt för ofta såsom
vittnen medtagit personer från sitt hemvist, och att sökande anlitade de
stämningsmål], som vore dem närmast boende, i stället för att använda
den eller dem, som vore bosatte närmast förrättningsstället eller der den
sökte både sitt hemvist. Detta sätt att gå till väga förorsakade den, som
i sista hand finge betala resekostnaderna, en hög utgift, hvilken skulle betydligt
minskas, om reseersättningen beräknades från närmaste intill förrättningsstället
boende stämnigsmans eller fjerdingsmans hemvist, dock med
rätt för förrättningsman och sökande att anlita den eller dem han behagade.

Motionären papekar särskild^ att då han talar om förrättningsman,
han ej afser utmätningsman för dennes resor såsom utmätningsman, ty såsom
sådan hade häri ett visst tjenstgöringsområde, utan afsåge förslaget
»att halla reseersättningarna inom rimliga gränser för vittne, som biträder
■vid utmätningar,. och till stämningsmål! för deras förrättningar samt till
dem, soin åtaga sig uppdrag af enahanda beskaffenhet».

Slutligen framhåller motionären, att liksom det inom de flesta kommuner
lär finnas stämningsmän, äfven vittne finnes att tillgå inom nästan

3

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 1) Utlåtande N:o 11.

hvarje kommun, enär fjerdingsman har skyldighet att biträda utmätningsman
vid utmätningar.

Utskottet anser sig till en början böra erinra, derom, att en fråga af
liknande art förelåg vid 1890 års riksdag.

Herr H. Andersson i Bringåsen föreslog i motion n:o 122 följande ändring
och tillägg antingen i utsökningslagens 7 § eller i Kong!, förordningen
den 12 juli 1878:

»Reseersättning må endast utgå och beräknas från intill förrättningsstället
närmast boende förrättnings mans eller stämningsmans hemvist, äfven
om annan förrättningsman, stämningsmål! eller vittne för förrättningen
användes.»

Motionen remitterades af Andra Kammaren till dess tredje tillfälliga
utskott, som afstyrkte densamma. Utskottet hyste den öfvertygelsen, att
om missförhållanden af den art motionären påpekat skulle på någon ort
yppas, »vederbörande länsstyrelse, sedan densamma om förhållandet erhållit
kännedom, ej skall underlåta att vidtaga sådana åtgärdei’, hvarigenom
nödig rättelse i anmärkta hänseendet må kunna vinnas».

Då utskottsbetänkandet föredrogs i Andra Kammaren den 15 mars
1890 uppstod en stunds diskussion, derunder fem talare (med hvilka ett
tiotal instämde) yrkade återremiss. Det framhölls att det missförhållande,
som motionen afsåg att råda bot för, vore vida mer ufbredt än hvad utskottet
antagit, och att behofvet af en ändring i syfte att nedbringa kostnaderna
vore påkalladt.

Kammaren beslöt ock att återremittera ärendet.

Utskottet återkom emellertid med ett nytt afstyrkande utlåtande, i
hvilket anmärktes, att stämningsmän icke vore skyldige att tjenstgöra som
vittnen vid utmätningar, hvadan det ej kunde vara rättvist att stadga, det
reseersättningen till dylikt vittne ej linge beräknas högre än efter afståndet
mellan förrättningsstället och närmast derintill boende stämningsmän.

Detta nya utskottsbetänkande förekom till afgörande i kammaren vid
aftonplenum den 26 april 1890. Med 74 röster mot 64 godkändes dervid
utskottets afstyrkande hemställan. Minoriteten röstade för följande af
motionären framstälda förslag:

»att Riksdagen hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhåller om sådan
ändring i Kongl. Maj:ts nådiga förordning af den 12 juli 1878, att reseersättning
till biträde eller vittne vid förrättningar, som i nämnda förordning
oinförmälas, icke må beräknas för längre vägsträcka än som svarar
emot närmast intill förrättningsstället boende fjerdingsmans eller stämningsmans
hemvist».

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

Hvad först angår reseersättningen till vittne vid utmätning särenden
anser utskottet det vara öfverensstämmande med rättvisa och billighet, att
denna ersättning i allmänhet utgår och beräknas högst efter afståndet
mellan förrättningsstället och vederbörande fjerdingsmans hemvist.

Enligt Kong! Maj:ts stadga angående fjerdingsman af den 1 juni
1850 hafva fjerdingsman, hvar för sitt distrikt, till åliggande bland annat att biträda
exekutor vid verkställighet af domar och utslag. Då alltså hvarje fjerdingsman
inom sitt bestämda tjenstgöringsområde är skyldig att tjenstgöra såsom
vittne vid utmätning och dermed jemförliga förrättningar, synes det
vara rigtigt, att resekostnaderna för dylikt vittne ej utgå med högre belopp
än som svarar mot afståndet mellan förrättningsstället och distriktets
fjerdingsmans hemvist.

Beträffande sedan reseersättningen till stämning smän anser utskottet,
att äfven här kostnaderna i möjligaste mån böra nedbringas.

Enär stämningsmän ej hafva visst begränsadt tjenstgöringsområde, kan
sökande anlita hvilken stämningsmän han finner för godt. En följd häraf
har blifvit den, att — såsom framhölls under diskussionen i Andra Kammaren
den 15 mars 1890 — sökanden ofta väljer från förrättningsstället
långt aflägse boende stämningsmän, hvarigenom kostnaderna ansenligt uppbringas
— allt till förfång för den fattige gäldenären.

Då några afsevärda olägenheter af att närmast förrättningsstället boende
stämningsmän användes ej torde kunna påvisas, tvekar utskottet ej
att äfven härvidlag tillstyrka, att såsom regel bör gälla, att reseersättningen
beräknas högst efter afståndet mellan förrättningsstället och närmast
boende stämningsmän.

Utskottet har emellertid ej förbisett, att fall kunna inträffa — såväl
hvad angår fjerdingsmannen som stämningsmannen — då den närmast
boende är jäfvig eller af annan anledning hindrad att deltaga i förrättningen.
För dessa undantagsfall torde särskilda föreskrifter varda af
nöden. I frågans nuvarande läge anser sig emellertid utskottet ej behöfva
föreslå bestämmelser, huru reseersättningen under dylika omständigheter
skall utgå för att blifva mest rättvis för båda parterna, utan torde ärendet
i sin helhet kunna öfverlemnas till Kongl. Maj:t.

Såsom framgår af justitieombudsmannens senaste embetsberättelse har
justitieombudsmannen uti skrifvelse den 25 juni 1891 hos Kongl. Maj:t
anhållit om meddelande af bestämmelser, dels efter hvilka grunder resekostnadsersättning
i de fall, kongl. förordningen den 12 juli 1878 afser,
skall utgå, när resan verkligen sker på ångfartyg eller jernväg, dels ock
att det anses såsom tjenstefel, om förrättningsman fordrar godtgörelse för
ett med högre kostnad förenadt befordringssätt, än det af honom under
resan begagnade.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11. 5

Enligt hvad utskottet inhemtat är detta ärende, som den 29 sistlidne
juni remitterades till statskontorets utlåtande efter Konungens befallningshafvandes
i rikets samtliga län hörande, fortfarande beroende på Kongl.
Maj:ts pröfning. Under sådana förhållanden torde det vara lämpligt, att
äfven föreliggande resekostnadsersättningsfråga, soin i viss mån kompletterar
justitieombudsmannens framställning, bringas under Kongl. Maj:ts ompröfning.

Utskottet, som i hufvudsak gillar motionärens förslag, men anser inskränkningar
i den af honom föreslagna bestämmelsen i vissa fall vara
nödiga, får alltså hemställa,

att Andra Kammaren för sin del ville besluta, att
Riksdagen i skrifvelse anhåller, att Kongl. Maj:t måtte
taga under ompröfning, huruvida icke sådan ändring i
Kongl. förordningen den 12 juli 1878 angående ersättning
till förrättnings män för utmätning i enskilda mål
samt till stämningsmän m. m. må kunna ske, att i allmänhet
reseersättningen till vittne vid utmätningsärenden
må utgå och beräknas högst efter afståndet mellan förrättningsstället
och distriktets Ijerdingsmans hemvist,
samt reseersättningen till stämningsmän högst efter afståndet
mellan förrättningsstället och närmast boende
stämningsmans hemvist, äfven i det fall att mer aflägset
boende person användes såsom vittne eller stämningsman.

Stockholm den 10 mars 1892.

På utskottets vägnar:

EMIR HAMMARLUND.

Dih. till Rilcsd. Prof. 18,92. 8 Sami. 2 Afl t. 2 Panel 11 imf t.

2

Tillbaka till dokumentetTill toppen