Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4 (Utlåtande 1891:Tfu14 Andra kammaren tfu1)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

N:o 4.

Ank. till Riksd. kansli den 6 mars 1891, kl. 11 f. m.

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1, med
anledning af väckt motion om upphäfvande af förordningen
angående förhud mot införsel till riket af varor
med origtig ursprungsbeteckning den 9 november 1888.

I en till utskottet, hänvisad motion (n:o 139) har herr A. Lilljeqvist
hemstält om upphäfvande af kongl. förordningen angående förbud
mot införsel till riket af varor med origtig ursprungsbeteckning den 9
november 1888.

Denna förordning har följande lydelse:

»1 §.

1 mom. År å vara, som från utrikes ort för försäljning hit till
riket införes, anbragt namn å ort, fastighet, industriel anläggning eller
näringsidkare inom Sverige eller annan beteckning, som ger varan sken
af att vara i Sverige tillverkad, skall sådan vara vid införseln tagas i
beslag och dömas förbruten.

2 mom. Hvad i 1 mom. stadgas vinner ej tillämpning,

då det ådagalägges att varan verkligen är i Sverige tillverkad
och tillförene blifvit ur riket utförd;

då jemte ofvan nämnda svenska ursprungsbeteckning å varan
finnes på tydligt och lätt i ögonen fallande sätt angifvet att varan är
af utländsk tillverkning; eller

då det eljest är uppenbart, att afsigt att vilseleda genom origtig
ursprungsbeteckning ej föreligger.

Bill. till Riksd. Prof. 1891. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 2 Höft. (N:o 4).

% Ändra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande K:o 4.

2 §•

I fråga om behörighet att verkställa beslag, hvarom i 1 § sägs,
åtal för öfverträdelse af denna förordning, försäljning af vara, som
tagits i beslag, samt fördelning af värdet af förbrutet dörndt gods länder
till efterrättelse hvad rörande oloflig införsel af tullpligtigt gods finnes
stadgadt.

Innan vara, som tagits i beslag, försäljes, skall namn eller beteckning,
som föranledt beslaget, utplånas eller ock å varan på ett
tydligt, lätt i ögonen fallande sätt utmärkas, att varan blifvit i utlandet
tillverkad. Kan dylik åtgärd ej lämpligen vidtagas, skall varan till
den del, sådant nödigt är, förstöras. Kostnaden för åtgärd, hvarom
här sägs, skall utgå af hvad varan vid försäljningen inbringar eller,
der den ej kan på sådant sätt gäldas, af tullmedel.

3 §''

Der egare eller emottagare af vara, som tagits i beslag, vid beslagstillfället
eller sist inom fyra dagar derefter hos vederbörande tullförvaltning
sådant yrkar, skall tullförvaltningen till generaltullstyrelsens
pröfning hänskjuta frågan, huruvida åtal för öfverträdelse af denna
förordning må anhängiggöras eller om beslaget bör, såsom utan laga
skäl verkstäldt, återgå.

4§-

Hvad i denna förordning är stadgadt gälle ock i det fall att
den origtiga ursprungsbeteckningen är anbragt å kärl eller omslag, i
hvilket .varan vid införseln förvaras, så vida kärlet eller omslaget är
sådant, att varan är afsedd att deri hållas till salut1.

Den närmaste anledningen till utfärdandet af nämnda förordning
voro de klagomål, som försports deröfver, att på senare tiden i marknaden
förekommit jern- och stålvaror, livilka, ehuru bevisligen tillverkade
i utlandet, likväl varit försedda med märken och påskrifter
angifvande svenskt ursprung. Sålunda hade icke blott i utlandet försålts
dersädes tillverkade varor, märkta med svensk fabrikants namn
och ordet »Eskilstuna», utan ock af svenske köpmän hit importerats
dylika i utlandet tillverkade varor, stämplade dels »Eskilstuna», dels
med köpmannens namn.

Med anledning häraf, och då den svenske industriidkare!» icke
hade någon möjlighet att skydda sig ens här i riket, så vida icke de

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

å varorna förekommande falska uppgifterna förekomme i samband med
olofligen begagnade varumärken eller svensk näringsidkares namn eller
firma eller utgjordes af namnet å någon honom tillhörig fast egendom,
i hvilket fall varumärkeslagens 1,<*12 och 13 §§ egde tillämpning, både
åtskillige yrkesidkare uttalat såsom ett önskningsmål, att varumärkeslagens
ofvanberörda stadganden måtte utsträckas, så att de komme att
afse alla falska uppgifter om den ort eller det land, der varorna tillverkats.

I utlandet har denna fråga flerestädes redan länge uppmärksammats
af lagstiftningen. Utskottet är i tillfälle att ur en af t. f.
chefen för patentbyrån i ämnet afgifven promemoria anföra följande:

»I Frankrikes lagstiftning finnas straff stadgade för »une usurpation
frauduleuse du nom ou du lieu», och enligt eu lag af den 23 juni
1857 äro tulltjenstemännen förpligtade att konfiskera utländska varor,
Indika vid införseln befinnas vara försedda med beteckningar, afsedda
att gifva dem skenet af att vara franska. Detta tulltjenstemännens
åliggande har i senare tider å nyo blifvit inskärpt genom ett af generaldirektören
för tullverket den 11 maj 1886 utfärdadt cirkulär, i hvilket
tulltjenstemännen ålagts att, så snart en utländsk vara befinnes vara
försedd med en fransk fabrikants märke eller namn eller med namnet
å en fransk fabrik eller å någon ort i Frankrike, der en fabrik är belägen,
seqvestrera denna vara och göra anmälan om förhållandet hos
vederbörande ministerium».

»Äfven i England har lagstiftningen länge sysselsatt sig med
detta ämne, och i de engelska författningarna rörande tullväsendet
förekomma sedan flera år tillbaka förbud att till England införa utländska
varor, Indika i följd af någon å dem anbragt beteckning kunna
få skenet af att vara af engelsk tillverkning».

»Den 23 augusti 1887 har i England utfärdats en ny lag i syfte
att bland annat verksammare förekomma nu ifrågavarande missbruk.
Denna lag (»the Merchandise Marks Act»), som berör äfven andra ämnen
än det nu föreliggande och som är byggd på principen, att Deri
vara bör vara livad den utc/ifver sig för», stadgar bland annat straff
(böter af högst 50 pund, fängelse i högst två år, straffarbete i högst
sex månader) för en hvar, som å varor eller deras emballage anbringar
någon dessa varor rörande, i väsentligt afseende falsk »handelsuppgift»
(»trade description»), under hvilket uttryck inbegripes hvarje beskrifning,
uppgift eller beteckning (ord, figur eller märke), som »direkt eller
indirekt» kan vilseleda allmänheten i fråga om varornas antal, myckenhet,
mått, storlek eller vigt, den ort eller det land, der de äro fram -

4 Andra Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

bragta eller tillverkade, sättet för deras frambringande eller tillverkande,
det material, af hvilket de blifvit framstälda, samt huru vida de äro
föremål för något patent, privilegium eller mönsterskydd.

»Samma straff äro ock stadgade för den, som säljer eller håller
till salu eller eljest i något industriel eller kommersielt syfte innehar
dylika varor, så vida han icke kan visa, att, ehuru han iakttagit alla
nödiga försigtighetsmått mot lagens öfverträdande, han likväl icke haft
någon anledning antaga, att det märke eller den beteckning eller uppgift,
hvarom fråga är, icke varit rigtig, samt att han på begäran af
åklagaren eller målseganden lemnat alla upplysningar, som han kunnat
meddela i fråga om den eller de personer, af livilka han förvärfvat
ifrågavarande varor, eller att han eljest handlat i god tro.

»Lika med den, som å varor eller deras emballage anbringar ett
falskt märke eller en falsk »trade desertion», straffas äfven den, som
på annat sätt begagnar (»uses») ett dylikt märke eller beteckning, så
att allmänheten deraf kan förledas tro, att vissa varor äro med dem
åsyftade eller beskinna.

»Frågan om nu berörda och dermed närbeslägtade missbruk har
jemväl varit föremål för den s. k. patentunionens uppmärksamhet, i
det att uti 9 och 10 art. af den rörande bildandet af denna union afslutna
konvention bland varor, hvilka kunna tagas i beslag vid införsel
till någon af unionens stater, äfven nämnas sådana, å hvilka falskeligen
anbragts namnet å ett bestämdt ställe såsom ursprungsort i förening
med en uppdiktad eller i bedräglig afsigt lånad firma.»

I vårt land har först i senare tider genom lagstiftningen beredts
skydd för den''industriella eganderätten. I detta syfte utfärdades lagen
om skydd för varumärken den 5 juli 1884 och lagen angående handelsregister,
firma och prokura den 13 juli 1887. Genom den förra af dessa
lagar stadgas straff för den, som å varor, hvilka till salu hållas, eller
å kärl eller omslag, i hvilka de förvaras, obehörigen sätter annans namn
eller firma eller namnet på annans fasta egendom eller varumärke, som
han vet vara för annans räkning registreradt, så ock för den, som håller
till salu varor, hvilka honom veterligen äro enligt hvad ofvan säges
olagligen märkta. Denna lag lemnar visserligen skydd emot obehörigt
användande af annans firma eller varumärke, men innebär intet hinder
emot att vilseleda allmänheten genom att åsätta varor falsk ursprungsbeteckning
till förfång så väl för konsumenter som för producenter af
liknande varor på den origtigt angifna tillverkningsorten.

Behofvet af stadganden i afsigt att förhindra sistnämnda missbruk
uppmärksammades af bevillningsutskottet vid majriksdagen 1887,
som i fråga om tulltaxeunderrättelsernas 7 § anförde följande:

Andra Kammarens Tillf Ulliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N.o 4. 5

»Vid granskning af denna paragraf bär inom utskottet blifvit
väckt ett förslag att i paragrafen införa förtydligande hänvisningar jemväl
till andra gällande författningar än de genom paragrafens ordalydelse
utmärkta. Så borde i paragrafen förekomma en erinran om myndigheternas
rätt att, på grund af den af Sverige tillträdda konventionen
om internationelt skydd för den industriella eganderätten den 20 mars
1883, med beslag vid införsel belägga varor, å hvilka olofligen befinnas
anbragta fabriks- eller handelsmärken eller firmor, eller å hvilka falskeligen
finnes anbragt namnet å ett bestämdt ställe såsom ursprungsort,
derest sådan uppgift utgör tillägg till en uppdiktad eller i bedräglig
afsigt lånad firma. Anledning funnes ock att antaga, det föreskrift
skulle kunna komma att meddelas derom, att jemväl varor, å hvilka
falsk ursprungsort funnes angifven, utan att denna uppgift utgjorde
tillägg till uppdiktad eller lånad firma, icke finge i riket införas. Behof
af ett stadgande i sistnämnda rigtuing hade visat sig, då från utlandet
börjat införas jern- och stålvaror, å hvilka ordet »Eskilstuna»
funnes anbragt, hvilket bedrägliga och för vår inhemska industri menliga
tillvägagående för närvarande icke kunde hindras. Utskottet har
funnit de föreslagna tilläggen lämpliga och ansett, att genom hänvisning
äfven till framdeles tillkommande författningar den siörsta möjliga
tydlighet skulle vinnas, utan att paragrafen behöfde ändras med hänsyn
till hvarje ny författning.»

I enlighet härmed föreslog utskottet, att nämnda paragraf måtte
erhålla följande lydelse, hvilken ock af Riksdagen godkändes: »Om hvad
iakttagas bör vid inkommande och utgående varors angifning och journalisering
samt huru förhållas skall med varans undersökning, förtullning
och utlemnande, äfvensom till förhindrande af införsel utaf varor,
hvarå falskt fabriks- eller handelsmärke eller firma eller ock falsk ursprungsort
finnes anbragt, m. m., derom länder till efterrättelse hvad i
särskilda författningar är eller varder stadgadt.»

Följande året utfärdades af Kongl. Maj:t i administrativ väg efter
generaltullstyrelsens hörande den förordning, hvars upphäfvande af motionären
nu yrkas, och trädde i kraft den 1 juli 1889.

Vid jemförelse mellan den svenska och den ofvan berörda engelska
lagstiftningen angående ursprungsbeteckning faller genast i ögonen, att
den senare är vida mera omfattande, i det den förbjuder och bestraffar
falska handelsuppgifter å varor, oafsedt om de äro af utländsk eller
engelsk tillverkning och ej blott vid införsel från utlandet, utan ock
när de hållas till salu inom landet, under det att den ifrågavarande
svenska förordningen endast afser att förhindra, att utländska varor hit

Andra Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

inkomma med beteckning, som angifver den vara af svensk tillverkning.
Att lagstiftningen hos oss fått en så sträng begränsning, synes icke
fullt konseqvent, men torde berott på en önskan att endast med varsamhet
beträda en ny väg och att derför till en början inskränka sig
till förhindrande af sådana missbruk, hvilka dittills väckt mera allmän
uppmärksamhet.

I sin till utskottet hänvisade motion anför motionären, att den
ifrågavarande förordningen visat sig medföra väsentliga olägenheter
dels derigenom, att den af domstolarne tolkats på mycket olika sätt och
således hos importörerna framkallat ovisshet om deras rättigheter och
skyldigheter, dels ock derför, att de enligt nämnda förordning beslagtagna
varor, under en långt utdragen rättegång, blifva af mer eller
mindre reduceradt värde till följd af denna tidsutdrägt, och importören
sålunda tillskyndas en gifven förlust, äfven om beslaget upphäfves i
sista instansen. Då han emellertid ej tilltror sig att bedöma, huruvida
någon reda i dessa invecklade förhållanden skulle kunna vinnas genom
förändring i nu gällande förordning, anser han sig i frågans nuvarande
skick endast böra hemställa om dess upphäfvande.

Den form, motionären valt för sin hemställan, synes antyda, att
han ansett ifrågavarande lagstiftning vara af den natur, att Riksdagen
eger att deri deltaga. Då densamma emellertid måste anses tillhöra den
ekonomiska lagstiftningen, af hvilken anledning Andra Kammaren hänvisat
motionen till tillfälligt utskott, lärer från Riksdagens sida för närvarande
icke kunna ifrågakomma annan åtgärd i detta ärende än en
framställning hos Kongl. Maj:t. Utskottet anser sig dock böra uttala
den uppfattning, att [Riksdagens medverkan på detta ganska vigtiga
lagstiftningsområde är önskvärd ej blott för vinnande af så mångsidig
pröfning som möjligt, utan äfven ur den synpunkten, att detsamma
på ett ganska ingripande sätt och i stor omfattning berör enskilda
näringsidkares intressen.

Det ganska allmänna missnöje, som gifvit sig uttryck i fråga
om förordningens affattning och tillämpning, torde kunna sammanfattas
i följande punkter. Dess syfte vore att träffa importörer, hvilka
afsigtligt söka att vilseleda genom origtig ursprungsbeteckning, men
den hade påtagligen erhållit större bärvidd, än som var afsedd, i det
den kunde tillämpas äfven i sådana fall, der bedräglig afsigt ej förelåge.
Tillämpningen af författningen hade visat sig synnerligen vacklande,
då olika principer tillämpats af de underordnade tulltjenstemännen,
då olika underdomstolar fält motsägande utslag i likartade fall och då
till och med samma domstol syntes hafva dömt olika i alldeles liknande

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande K:o 4.

fall. Författningens bestämmelser vore så sväfvande, att omdömet i
många fall måste grunda sig snarare på subjektiv uppfattning än på
en bestämd tolkning af förordningen. Proceduren vore för långsam,
då en rättegång, i fall den fullföljdes till Kongl. Maj:t, kräfde en tid af
flere månader. Äfven om varor utan skäl toges i beslag, drabbades
varuemottagaren af högst betydliga förluster dels genom varornas försämring
under förvaring i olämpliga lokaler, dels af den anledning, att
varorna blefve omoderna och derigenom mindre begärliga, dels genom
ränteförlust, allt utan möjlighet till någon ersättning, såsom t. ex. i ett
utskottet meddeladt fall, då omkostnader och värdeförlust för ett parti
varor, som beslagtagits men på grund af högsta domstolens efter mer
än 8 månader utfärdade dom frigifvits, uppgingo till nära tre fjerdedelar
af fakturavärdet. Den nytta, som förordningen kunde åstadkomma
i syfte att stäf]a bruket af falsk ursprungsbeteckning, vore för
ifrigt illusorisk, då varuemottagaren egde frihet att omedelbart efter
tullbehandlingen åsätta varan sådan beteckning, som förordningen stämplade
såsom olaglig. Äfven har anmärkts, att förordningen icke angifver
någon bestämd grund för att skilja mellan adresslappar och verklig ursprungsbeteckning.

Utskottet eger icke tillräcklig sakkunskap för att kunna uttala
en bestämd mening, i hvad mån ofvan anförda anmärkningar rörande
författningens tillämpning äro berättigade, men har genom de upplysningar,
utskottet varit i tillfälle att erhålla, fått den uppfattning, att
de icke sakna befogenhet. Då emellertid motionären yrkat, att förordningen
borde helt och hållet upphäfvas, kan utskottet icke dela hans
mening. Utskottet erkänner för sin del rigtigheten af den princip, som
allt mer vunnit erkännande, att en vara bör gälla för hvad den är, och
att hvarje åtgärd, hvarigenom en vara till andras förfång och allmänhetens
vilseledande utgifves för annat än hvad den är, bör anses straffvärd.
Ett rent upphäfvande af den ifrågavarande förordningen, hvarigenom
man återginge till förutvarande förhållanden, skulle innebära ett
förnekande af denna princip, i strid med andra länders lagstiftning och
antagligen i strid med den allmänna uppfattningen inom landet, och
kan derför icke af utskottet tillstyrkas.

Deremot anser utskottet en omarbetning af förordningen behöflig.
Visserligen kan man förvänta, att så småningom genom högsta domstolens
prejudikater något större konseqvens vid förordningens tillämpning
skall kunna vinnas, men det vore enligt utskottets mening önskvärd^
att lagstiftningen i detta ämne grundades på en klart fattad och
tydligt uttalad princip.

8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

I hvilken rigtning en omarbetning borde ske, tilltror sig utskottet
ej att angifva, men vågar antyda några synpunkter, hvilka dervid torde
böra beaktas. Förordningens ändamål torde vara dels att förhindra
införsel af varor med origtig ursprungsbeteckning, dels att straffa den,
som söker införa varor, å hvilka i sveklig afsigt falsk ursprungsbeteckning
blifvit anbringad. För vinnande af det förra ändamålet är det
visserligen nödvändigt, att sådana varor, der falsk ursprungsbeteckning
är anbringad på sådant sätt, att den icke kan borttagas, konfiskeras
och förstöras, men det kan ifrågasättas, huruvida icke i andra fall det
åsyftade målet kan vinnas derigenom, att det origtiga märket borttages,
naturligtvis på varumottagarens bekostnad, innan varan utlemnas från
tullverket. I sådant fall kunde straffpåföljden inskränkas till sådana
fall, der sveklig afsigt kunde uppvisas eller göras i hög grad sannolik,
och kunde då bestämmas till böter. Med en sådan begränsning af ansvarspåföljden
kunde krafvet på rigtig ursprungsbeteckning med större
stränghet göras gällande. Man kunde då stadga, att införsel af varor
med origtig ursprungsbeteckning ovilkorligen och under alla omständigheter
vore förbjuden. Då vidare ursprungsbeteckningar kunna hafva
ganska olika karakter och anbringas på mycket olika sätt på särskilda
varuslag, torde äfven böra tagas i betraktande, huruvida förordningen
skulle kunna vinna i tydlighet genom mera detaljerade bestämmelser
i fråga om beteckningarnas yttre beskaffenhet vid olika varuslag. Slutligen
anser sig utskottet böra påpeka, att man vinner föga med ett
förbud mot införsel af varor med origtig ursprungsbeteckning, om man
icke i konseqvens dermed förbjuder och beifrar handel inom riket med
varor, försedda med sådan beteckning.

Om utskottet alltså anser önskligt, att en omarbetning af författningen
med ledning af vunnen erfarenhet snart företages, anser sig
utskottet likväl icke på grund af den väckta motionen ega befogenhet
att föreslå en framställning derom till Kongl. Maj:t och har derför
endast att hemställa,

att motionen icke må till någon kammarens åtgärd
föranleda.

Stockolm den 5 mars 1891.

På utskottets vägnar:

G. F. ÖSTBERG.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1891.