Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22

Utlåtande 1891:Tfu122 Andra kammaren

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

1

N:0 22.

Anis. till Riksd. kansli den 8 maj 1891, kl, 1 e. m.

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7, i anledning
af väckt motion rörande utredning i fråga om
ordnande af förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare
beträffande reglering af arbetstiden.

Till utskottet har hänvisats en motion af herr F. Berg från Stockholm
(n:o 191), hvari han föreslår, »att Riksdagen ville i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes genom sakkunnige personer
låta utreda, huru vida och i hvad mån åtgärder kunna vara lämpliga för
ordnandet af förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare, beträffande
reglerandet af arbetstiden, särskild! inom alla sådana rörelser, hvilka,
enligt den till innevarande Riksdag aflåtna kongl. propositionen n:o 23,
skulle vara försäkringspligtige».

Motionären erinrar, att vårt land genom förordningen af den 18
november 1881 om minderåriges användande i arbete vid fabrik, handtverk
eller annan handtering, genom lagen af den 10 maj 1889 angående
skydd mot yrkesfara och genom inrättandet af arbetsinspektioner tagit
de första stegen på de sociala reformernas bana, och att frågan om försäkring
för olycksfall i arbete och om sjukkasseväsendets ordnande hos
oss står på dagordningen. Tiden vore nu inne att taga i öfvervägande,
huru vida icke lagstiftningen borde reglera och begränsa den kroppsarbetande
befolkningens arbetstid och derigenom tillmötesgående visas
Bill. till Biksd. Prof. 1891. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 20 Höft. (N:o 22.) 1

2 Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 1) Utlåtande N-.o 22.

mot den önskan, som i vår tid i alla länder stode främst på arbetsklassens
program. En redogörelse för arbetstiden inom vissa näringar i
vårt land hade lemnats af arbetareförsäkringskomitén i sammanhang med
undersökningen af de hygieniska förhållandena hos fabriksarbetarebefolkningen,
men då det komitén lemnade uppdraget icke gifvit anledning till
att på berörda redogörelse bygga några slutsatser och yrkanden, hade
denna vigtiga och invecklade fråga ännu ej i vårt land kunnat erhålla
den grundliga och omfattande utredning, som med snaraste borde komma
densamma till del.

Efter att hafva lemnat en redogörelse för de lagstiftningsåtgärder,
som i detta ämne vidtagits i England, Frankrike, Tyskland, Nordamerikas
Förenta stater, Österrike, Ungern, Ryssland, och Schweiz, framställer
motionären i en utförlig motivering, till hvilken utskottet får hänvisa, de
skäl, som tala för behofvet af en begränsning i arbetstiden, och sammanfattar
dem i följande punkter:

l:o) Den nu gängse arbetstiden är icke afpassad efter menniskokroppens
normala förmåga och måste derför i längden verka nedbrytande
och undergräfvande af densamma;

2:o) Den nu gängse arbetstiden lemnar icke nog tillfälle till familjelif
och andlig förkofran samt måste derför verka i hög grad ofördelaktigt
på arbetarens sedlighet och själsodling;

3:o) Den omättligt långa arbertstiden är i och för sig egnad att
verka nedtryckande äfven på arbetsklassens ekonomiska ställning; och

4:o) Den nuvarande långa arbetstiden hindrar arbetsklassen att
uppfylla sina medborgerliga pligter och att intaga den ställning i samhället,
som med rätta tillkommer densamma.

Motionären gendrifver vidare den uppfattningen, att söndags- och
nattarbete samt öfvertidsarbete förbättrar arbetarens ekonomi och att eu
förkortad arbetstid skulle hindra produktionens uppehållande vid erforderligt
belopp, och söker visa, att en tillbörlig begränsning af arbetstiden
icke kan ske utan lagstiftningens mellankomst.

Till slut erinrar motionären, att redan vid 1856 års riksdag eu
motion om lagstadgad maximalarbetstid väcktes af bonden Nils Hansson
från Kristianstads län.

Vår tid erbjuder, enligt utskottets mening, ingen mera glädjande
företeelse än den alltjemt fortgående förbättringen i de kroppsarbetande
klassernas ställning. Den är lika välsignelserik för samhället i sin helhet

3

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

som för de hittills allt för mycket undertryckta folkklasserna. Om man
erkänner detta, om man anser förbättring af de kroppsarbetande klassernas
materiella välstånd och deras höjning i intellektuel och moraliskt afseende
vara en af vår tids vigtigaste uppgifter, kan man ej heller förneka
angelägenheten deraf, att deras arbetstid ej utsträckes till ett mått, som
undergräfver deras helsa eller beröfvar dem tillfälle till andlig utveckling.
Så till vida lemnar utskottet sitt fulla erkännande åt den uppfattning, motionären
velat göra gällande, och utskottet har liksom han den öfvertygelsen,
att frågan om arbetstidens begränsning är värd all uppmärksamhet, äfven
ur den synpunkt, att den spänning mellan arbetsgivare och arbetare,
som ty värr i många fall är rådande, må kunna mildras.

Man kan emellertid ej förbise, att denna fråga är af synnerligen
omfattande och synnerligen invecklad natur och att den måste betraktas
ur många olika synpunkter.

Det vore uppenbarligen orimligt, såsom ock motionären erkänner,
att ifrågasätta, det en arbetstid på jemnt åtta timmar skulle vara gällande
för alla slags arbetare och under alla förhållanden. Man får väl ock
antaga, att sådana yrkanden icke äro allvarligt menade. Hvar och en,
som med eftertanke öfvervägt dessa frågor, skall erkänna, att en reglering
af arbetstiden måste ske på väsentligt olika sätt under olika omständigheter.
Motionären har dock icke närmare inlåtit sig på denna sida af
saken. Han har bestämdt uttalat sig för lagstiftningens ingripande i
reglering af arbetstiden, men har icke ingått på något uttalande i detaljer,
utan inskränkt sig till allmänna betraktelser angående arbetstidens begränsning.

Om man liksom motionären utgår från den uppfattning, att arbetstiden
bör genom lagstiftningen regleras, och dervid söker göra klart för
sig, i hvilken rigtning de ifrågasatta reformerna böra gå, så är den första
frågan, huru vida en lagstiftning bör inskränka sig till sådana åtgärder,
som påkallas af hygieniska förhållanden, eller om den bör gå längre.
De hittills hos oss stadgade bestämmelserna rörande arbetstiden — afseende
minderårige och arbetare i tändsticksfabriker — utgå endast från
nämnda synpunkt, och i allmänhet har man äfven i utlandet med lagstiftningen
i detta ämne afsett att förhindra vådor för arbetarnes helsa,
särskildt för minderårige och qvinnor.

Vill man betrakta frågan från helsovårdssynpunkt, är det tydligt,
att alldeles likformiga bestämmelser ej äro berättigade för olika yrken och
under olika förhållanden. Så t. ex. påkallas en starkare begränsning
i yrken, der luften i arbetslokalerna på grund af arbetets natur
starkt förorenas, än i andra yrken. I rymliga och väl ventilerade arbets -

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 22.

lokaler kan arbetet utan våda för helsan bedrifvas under längre tid än i
illa anordnade lokaler. Likaså möta icke ur denna synpunkt så stora
betänkligheter emot en längre arbetstid, då arbetet försiggår i fria luften.
Vidare kan arbetet i eu del lättare yrken utan olägenhet bedrifvas längre
tid än i andra mera ansträngande. Utan tvifvel förekommer äfven under
våra klimatiska förhållanden anledning att i vissa yrken ifrågasätta olika
bestämmelser för olika årstider.

Om man skulle utsträcka en lagstiftning rörande arbetstiden längre,
än som ansåges behöflig! ur hygienisk synpunkt, framträder i första
rummet den frågan, huru vida några bestämmelser böra stadgas rörande
lagstadde tjenares arbetstid; det finnes nemligen ingen klass af arbetare,
hvilka lagligen äro så osjeif ständige gent emot sina arbetsgifvare som
desse. Man har vidare att söka utröna, huru vida inom några särskilda
yrken eller inom särskilda delar af landet klagomål försports öfver allt
för lång arbetstid, och om af sådan anledning frågan om begränsning af
densamma bör anses vara af trängande vigt. Och man kan ej underlåta
att söka bilda sig ett omdöme, huru vida existensvilkoren för industrien i
de grenar, der inskränkning af arbetstiden skulle ifrågakomma, äro sådana,
att en dylik begränsning, utöfver hvad hygieniska skäl med nödvändighet
fordra, må kunna ske utan ett orättvist förnärmande af arbetsgifvarnes
intressen.

Det bör äfven väl märkas, att en begränsning af arbetstiden icke
endast berör arbetsgifvarnes intressen, utan äfven lägger ett band på
arbetarnes frihet, och det kräfver ett noggrant öfvervägande, huru vida
samhällets intressen kräfva, att en arbetare må vara förhindrad att arbeta
utöfver en viss lagstadgad tid.

Slutligen vill utskottet erinra derom, att förhållandena i Sverige i
ett afseende betydligt skilja sig från förhållandena i sydligare länder.
De klimatiska förhållandena äro der sådana, att de flesta arbeten kunna
fortgå på samma sätt under hela året eller största delen af året. Hos oss
deremot måste i eu mängd yrken arbetet hufvudsakligen bedrifvas under
sommaren. Dit hörer utom jordbruket äfven exempelvis bj^ggnadsverksamheten,
sjöfarten med dithörande arbeten i hamnarne, tegelbruk, sågverk
m. m. Det synes knappt kunna undvikas, att i sådana yrken arbetarne
måste om sommaren hafva en mycket lång arbetstid, under det
att de om vintern få åtnjuta mer än behöflig ledighet.

Motionären synes hafva afsett, att dessa och dylika spörsmål böra
uppställas och besvaras, först efter det en utredning af nu befintliga förhållanden
egt rum, och att Riksdagen borde utan angifvande af de grunder,
hvarpå en lagstiftning i ämnet borde byggas, endast i allmänna

Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22. 5

ordalag anhålla om en undersökning, hvilka åtgärder må kunna vara
lämpliga för ordnande af förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare
beträffande arbetstiden.

Utskottet har dock ansett, att en framställning till Kongl. Maj:t i
ämnet från Riksdagens sida ej bör ske,1 utan att Riksdagen på samma
gång bestämdt angifver, dels huru vida lagstiftningen öfver hufvud må ingripa
på detta område eller icke, dels i förra fallet på hvilka allmänna
grunder en lagstiftning må hvila och inom hvilka yrkesgrenar arbetsgivare
och arbetare böra vara underkastade lagstadgade begränsningar i
sin frihet att träffa aftal rörande arbetstiden.

Det torde lätt inses, att de undersökningar, som äro nödvändiga
för att på ett så nytt område bilda sig ett moget omdöme, måste kräfva ej
obetydlig tid. Då en jemförelsevis kort tid varit utskottet tillmätt för
denna frågas behandling, har utskottet ej heller kunnat egna densamma
eu så omfattande pröfning, att utskottet kunnat stadga sin mening i de
hufvudfrågor, som böra vara afgjorda, innan en utredning i detalj företages.
Då utskottet derjemte antager, att kammaren icke anser sig vid
en tidpunkt, då många brådskande ärenden förreligga till afgörande,
kunna till pröfning företaga eu reformfråga af så invecklad och omfattande
beskaffenhet som denna, får utskottet hemställa,

att motionen icke för närvarande må till någon åtgärd
föranleda.

Stockholm den 8 maj 1891.

På utskottets vägnar:

G. F. ÖSTBERG.

Reservation:

af herrar E. Hammarlund och H. Hedlund, som med gillande af utskottets
hemställan ansett, att motiveringen bort erhålla följande lydelse:

»Den sak, som motionen afser, är af synnerlig stor vigt, men tillika
af mycket invecklad beskaffenhet samt af båda dessa orsaker väl värd en
Bill. till Bil;sd. Prot. 1801. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band 20 Iläft. 2

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

allsidig utredning. En sådan bar ock blifvit föranstaltad af flera andra
lands riksförsamlingar. I Sverige har emellertid denna fråga icke under
en mansålder varit föremål för Riksdagens öfver!äggningar. Föga antagligt
är derför, att Riksdagen nu skulle vara beredd att bestämma sig rörande
den af motionären föreslagna åtgärden, utan att dess medlemmar
förut genom en omfattande diskussion varit i tillfälle att bilda sig eu
föreställning om densammas betydelse.

Då emellertid motionen framkommit så sent, att nu under riksdagens
gista timme, då så många andra frågor taga uppmärksamheten i anspråk,
tid näppeligen finnes öfrig för en sådan diskussion, och då, äfven om
Andra Kammaren gåfve sitt bifall till det framstäld* förslaget, medkammaren
dock ej vid denna riksdag skulle hinna uttala sig i ämnet, får utskottet
hemställa», etc.

Stockholm, John Björkmans boktryckeri, 1891.