Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12 (Utlåtande 1891:Tfu112 Andra kammaren tfu1)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.

N:o 12.

Ank, till Riksd. kansli den 9 april 1891, kl. 1 e. m.

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 5, med anledning
af väckt motion om ändringar i de administrativa
stadgandena rörande församlingsrätten.

I motion n:r 120 i Andra Kammaren har herr Julius Mankell
föreslagit,

att Riksdagen måtte besluta en skrifvelse, att Kongl. Maj:t täcktes
i de. församlingsrätten berörande administrativa stadgande!! vidtaga de
ändringar, hvarigenom denna rätt betryggas i öfverensstämmelse med
de af 1862—63 års riksdag godkända grunder.

Motionären utgår ifrån, att konstitutionsutskottet, som vid 1890
års riksdag afstyrkte den då i Andra Kammaren af herrar Yahlin och
P. Andersson i Högkil väckta motionen, n:r 205, om tillägg till regeringsformens
§ 16 för betryggande af församlingsrätten, yttrat: »Om
äfven hithörande stadganden i vissa afseenden skulle kräfva en ny lagstiftning,
så är det genom ändring af dessa stadganden rättelse bör
åstadkommas».

Motionären vill ej ingå i bedömande af denna åsigts befogenhet,
men vill dock taga fasta på utskottets uttalande, att rätta vägen för
ändamålets vinnande vore ändring i de församlingsfriheten rörande
stadganden eller ordningsföreskrifter, hvilka innehållas förnämligast i
Kongl. Majrts ordningsstadga för rikets städer af den 24 mars 1868
och i Kongl. Majrts kungörelse angående ändring i ordningsstadgan för
rikets städer af den 10 december 1886.

Bill. till Riksd, Prof. 1891. 8 Sami. 2 Afd, 2 Band, 10 Höft. (N:o 12).

Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.

Särskildt fästande sig vid den i dessa förordningar stadgade anmälningspligten
för föredrag och allmänna sammanträden, framhåller
motionären, att denna anmälningspligt jemte några andra restriktioner,
rörande församlingsrätten, af 1862—63 års Riksdag utströkos ur Kongl.
Maj:ts för Riksdagen framlagda förslag till ny strafflag, och återgifver
lagutskottets motivering för denna åtgärd. På grund af detta lagutskottets
yttrande beslöt Riksdagen borttaga de vigtigaste inskränkningarna,
särdeles anmälningspligten, och bestämmelsen om församlingsrätten
fick i 1864 års strafflag den lydelse, den eger i kap. 10 § 15
af nu gällande strafflag. Dermed tycktes i lag och på lagenligt sätt
fastslaget, att några i förväg lagda hinder för svenska medborgares
rätt att sammankomma till öfverläggning icke ens i form af anmälningspligt
skulle få förekomma. Motionären erinrar ock om, att detta
skedde i en tid, då talrika möten egde rum med anledning af den då
åsyftade representationsförändringen, och i synnerhet att hela landet
då var uppfyldt af väpnade skaror, nemligen skarpskyttarne, Indika så
godt som dagligen samlades till öfning i vapnens bruk för fosterlandets
försvar, utan att anmälningsskyldighet derför i någon form förefans
och utan att ordningen dervid i någon mån stördes.

Detta oaktadt intogos i 1868 års ordningsstadga för städerna
allmänna föredrag bland de »tillställningar», Indika borde föregås af anmälningar
och tillstånd, äfvensom i 1886 års. kungörelse allmänna sammankomster.
Och härmed blef församlingsrätten, i strid med Riksdagens
vilja, faktiskt beroende af ordningsmagten och dess underordnade
redskap.

Säkert är — framhåller motionären — att nyssnämnda bestämmelser
stredo mot andemeningen i Riksdagens af Konungen sedermera
stadfästa beslut, äfvensom att detta missförhållande skulle kunna afhjelpas
helt enkelt genom samma bestämmelsers uteslutande.

Må hända skulle man häremot vilja invända, att ur praktisk synpunkt
dock något slags skyldighet till anmälan borde förefinnas, på det
tillfälle skulle beredas offentlig myndighet att närvara vid den sammankomst,
till hvilken enligt strafflagens kap. 10 § 15 tillträde ej må den
samma förvägras. Men just ordet »förvägras», i stället för »beredas»,
antyder, att sådant af 1863 års Riksdag ansågs obehöfligt, enär offentlig
myndighet sjelf borde kunna skaffa sig reda på tiden och rummet för
allmänna föredrag eller sammanträden, hvilka numera i de allra flesta
fall i tillräckligt lång tid på förhand annonseras. De, som icke annonseras,
torde vara så få och så obetydliga, att offentlig myndighet från
dem saklöst kan uteblifva. Och att härigenom ingen olägenhet föror -

Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.

sakas, framgår bäst genom ofvan antydda förhållanden före utfärdandet
af 1868 års stadga.

Motionären anser således, att åt församlingsrätten i städerna skulle
kunna återges dess helgd genom undantagande af föredrag och allmänna
sammanträden från de bestämmelser, som äro inryckta i 1868 års stadga
och i 1886 års tillägg och ändringar deri. En skrifvelse härom torde
— anser han — vid frågans nuvarande ställning vara så mycket lämpligare,
som i bästa fall en grundlagsändring skulle förorsaka en tidsutdrägt
af flera år och i alla händelser vara svårare att åvägabringa.
Och motionären anser skrifvelsen kunna aflåtas, utan att derigenom
på något sätt Kongl. Maj:ts rätt till administrativ lagstiftning i förevarande
fall erkännes eller ett särskildt grundlagsstadgande till församlingsrättens
upprätthållande göres obehöfligt.

Men då motionären ej vill inlåta sig på en närmare formulering
af ordalagen, enär den af somliga kunde anses mindre lämplig, gör
han i stället ofvanstående yrkande.

Utskottet har ansett skäl föreligga för att, innan det ingår på en
pröfning af motionärens förslag i fråga om det vigtiga ämnet, gifva en
kort återblick på den utveckling, lagstiftningen rörande församlingsrätten
företer i vårt land. Deraf vinnes nemligen åtskillig ledning för
bedömandet af frågan i hennes nuvarande läge.

Det enda stadgande vidkommande församlingsrätten, som man har
sedan äldre tider i vårt land, lär vara en kongl. förordning af den
1 juli 1743. Den utfärdades på riksens ständers tillstyrkan i anledning
af det då ännu ej fullt stillade dalupproret och angick »Budkaflors
utskickande och omkringbärande i Landsorterne». Deri gör Kongl.
Maj:t veterlig!, »thet Wi, ej utan besynnerligt missnöije, förnummit,
huruledes en del illvillige Personer uti Landsorterne tagit sig thet oråd
före, åt igenom Budkaflors och skrifteliga Befalningssedlars utskickande
omkring Län, Härader och Soknar upbåda Våre undersåtare af Almogen
til vissa Samle-Platser, och olofliga Tåg». Här stadgas: »Then, af hvad
Stånd, Embete eller wärde han wara må, som fördristar sig under något
uptänkligit sken, och under hwad förewändning thet wara må, utsända
någre Budkaflor, skrifteliga eller munteliga befalningar, til Almogens
sammankallande, Gärders eller almänna skiutzningars utgiörande, skal
utan nåde efter föregången Laga ransakning och Dom mista högra

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.

handen samt sedan halshuggas och steglas». Vidare stadgas bland annat:
»Om någon Almoge på sådane oloflige bud samlas, så böra the

anses såsom Uprosmän, och therföre efter almänna Lagen dömas och
straffas.»

Denna gamla kongl. förordning gälde ända till 1849, ehuru naturligtvis
otillämplig och otillämpad. Lagkomitén, som år 1839 fått i
uppdrag att utarbeta det lagförslag, rörande uppror, upplopp och olofliga
sammankomster, som vardt grunden till bestämmelserna i tionde
kapitlet af nu gällande strafflag, påpekade också den kongl. förordningens
oförenlighet med de förhållanden, under hvilka det nu gälde
att lagstifta: »Att sammankalla allmoge till öfverläggning i ett lofligt

ärende är i och för sig sjelft lika litet brottsligt som att lyda kallelsen.»

Derjemte hade man sedan den 26 november 1816 att rätta sig
efter en kongl. kungörelse »Om sättet för en Menighets hörande i enskildte
tillåtelige Ärenden», i hvilken Kongl. Maj:t »af förelupne missbruk»
fann sig föranlåten att »ytterligare gifva Våre Nådiga Föreskrifter
för sådane fall, då någon Innevånare i en Landsort kunde önska
att för Ortens gemensamma fördel, i sådane tillåtliga Allmänna Ärenden,
hvilka, enligt Författningarne, ej annorlunda böra behandlas, samrådas
med flere Socknars eller Häraders Innebyggare och, i sådant afseende,
finna tillfällen att få dem hörde».

»Till befordrande af detta ändamål och då Vi äre lika sorgfällige
att, med bibehållande af en Laglig frihet under öfverläggningarne, lemna
en Menighet rätt att öfver sina samfälta angelägenheter rådpläga, som
att, med en bibehållen Laglig ordning, för sådane tillfällen, hindra antingen
Lagstridiga företag, eller så beskaffade beslut, som, i följd af
bristande upplysning, kunde leda till Menighetens betungande genom
onyttiga utgifter, eller till misskännande af Styrelsens omvårdnad»,
stadgas nu följande förfaringssätt för sammankallande af möten i nämnda
syfte: Rätt att sammankalla sådana möten tillkommer, bland enskilda

personer, endast fastighetsegare. När en sådan »skulle öfver någon,
Orten samfält rörande angelägenhet, vare sig Rättegångs- eller Oeconomiskt
Ärende, åstunda gemensam öfverläggning med flera Socknar
eller Härader», bör han derom anmäla sig hos kronofogden och, i fall
inbyggare eller deras ombud från flere härad skulle sammankallas,
hos hvarje behörig kronofogde, för att erhålla deras påskrift på de
likalydanda kungörelser, hvilka skola uppläsas från predikstolen i de
olika socknar, kallelsen omfattar. Kungörelserna böra »uttryckligen
och bestämdt utvisa ärendet». Presten är förbjuden vid ansvar som för
embetsförseelse att uppläsa sådan kungörelse, om den ej är försedd

Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.

med kronofogdens påskrift. Kronofogden skall genast underrätta konungens
befallningshafvande om saken och är skyldig att öfvervara
sammankomsten, hvarför han åtnjuter ersättning af den, som kungörelsen
begärt och besörjt, enligt resereglementet. Han skall under sammankomsten
»utan att inblanda sig i öfverläggningen om det förekommande
Ärendet, tillhandagå med upplysningar af hvad Lag och Författningar
derom föreskrifva, samt tillse, att ordning och skick bland
de församlade vidmakthållas». »Förrän sammankomsten af kronofogden
upplöses», bör ett skriftligt, af vederbörande underskrifvet exemplar af
beslutet öfverlemnas till honom »till deras egen säkerhet och ortens
framtida efterrättelse.»

»Enskild Man — stadgas det till slut — som på annat än nu påbudet
sätt, låter kungöra eller föranstalta en så beskaffad Allmännare
Sammankomst, skall, ehvad sammankomsten inträffat eller icke, bota
från Femtio till Trehundrade Riksdaler». Vidare skall »där, under förevändning
af ett lofligt Ärende, öfverläggningen på ett eller annat sätt
skulle rigtas till olydnad och lagbrott, sådant, utan ringaste förskoning,
efter Lagens stränghet anses och behandlas».

Det är lätt att finna, att det moderna församlingsväsendet, med
fredliga möten och meningsyttringar i olika dagens frågor, är på sätt
och vis främmande för den här omnämnda lagstiftningen, medan ordalagen
dock ingalunda utesluta detta församlingsväsendes inordnande
derunder, d. v. s. dess fullständiga undertryckande genom 1743 års
kongl. förordning eller dess qväfvande under 1816 års kongl. kungörelses
inskränkningar och tunga former.

Vidare hade bådadera afseende blott på landsbygden. För städerna
fans i detta hänseende ingen lagstiftning alls.

Dock synes åtminstone på den tid, då man skred till lagstiftning
rörande församlingsväsendet i den form det i vår tid antagit, äfven
den kongl. kungörelsen af den 26 november 1816, att döma af yttranden
under riksdagsdebatterna, hafva haft föga praktisk tillämpning.
Somlige talare kände icke till den; i bondeståndet reste sig motstånd
mot de nyföreslagna stadgandena i samma ämne, såsom utgörande ett
orådligt intrång på församlingsfriheten, ehuru det äldre stadgandet var
vida strängare. Missions-, bibel- och nykterhetsmöten äfvensom andra
sammankomster pågingo vid sidan om den bestående lagstiftningen och
inordnade sig ej under dess former. »Sådana öfverläggningar (nemligen
om allmänna ärenden) hafva dock hittills icke ansetts förbjudna.
De hafva hvarken varit förbjudna eller tillåtna. Man har ock i allmänhet
ansett, att hvad som i lag icke är förbjudet är tillåtet» anmärkte

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.

grefve Eric Sparre vid 1847—48 års riksdag. Dock påpekades af en
följande talare under samma debatt, att tillåtelse att utlysa sammankomst
blifvit på grund af gällande lagstiftning förvägrad.

I anledning af oron på 1830-talet i Europa och väl närmast till
följd af oroligheter, som egt rum i Stockholm, fick lagkomitén 1839 af
Kongl. Maj:t i uppdrag att öfverse gällande lagar och stadganden om
ansvar å upplopp och säkerheten störande folksamlingar samt hvad vid
deras dämpande iakttagas bör, äfvensom föreslå nödiga ändringar deri.
Uti sitt samma år färdiga förslag till »förordning angående uppror, upplopp
eller olofliga sammankomster» inryckte komitén också en paragraf,
afsedd att begränsa och skj^dda det lofliga församlingsväsendet. Den
fick i den kongl. propositionen till rikets ständer följande lydelse: »§ 9:
Ej vare menighet å landet eller i stad förment att sammankomma till
öfverläggning om mål eller ärende, som den gemensamt angår; ej eller
må sådan sammankomst af offentlig myndighet upplösas, der ej dervid
företages något, som mot lag stridande är eller eljest allmän ordning
störer. Om tid och ställe för sådan sammankomst skall dock offentliga
myndigheten i orten eller staden så långt förut underrättas, att den
kan dervid till städes vara, om så nödigt anses. Underlåtes sådan anmälan,
vare den, som sammankomsten föranstaltat, förfallen till böter
från Femtio till Trehundrade riksdaler.»

Lagförslaget möttes med åtskillig misstro och utgick ur riksdagsförhandlingarna
i så förändradt skick, att Kongl. Maj:t sedan icke fann
sig föranlåten att sanktionera detsamma. Rikets ständer hade sålunda,
bland andra ändringar och tillägg, dels föreskrifvit, att militär finge
inskrida endast på civil myndighets anfordran, dels insatt en särskild
paragraf, stadgande ansvar och straff för den civile embetsman, som
vid upprors eller upplopps stillande missbrukar sin myndighet till
kränkning af allmän eller enskild rätt eller säkerhet eller underlåter
sin embetspligt, och för den militärbefälhafvare, som inskrider med vapenmagt,
innan han anlitats af civil myndighet, eller eljest i oträngdt
mål sig förgår.

Hvad den nyss anförda paragrafen rörande församlingsrätten vidkommer,
erkände emellertid rikets ständer i sin skrifvelse, att »stadgandena
i denna § hafva rikets ständer funnit för menigheters frihet att
till öfverläggning i lofliga ärenden sammankomma i vida större mån
betryggande än kongl. kungörelsen den 26 november 1816». Dock ansågo
rikets ständer för sin del, att bötesansvaret för uraktlåten anmälan
kunde utan våda betydligt nedsättas, och nedsatte det äfven i sin affattning
af paragrafen till 25—100 riksdaler. Derjemte undantogos från

Ändra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.

anmälningsskyldigheten sådana sammankomster, som äro medgifna eller
bestämda »genom lag eller särskild författning».

Skarpa invändningar gjordes för öfrigt under öfverläggningarna
mot anmälningspligten företrädesvis i borgare- och bondestånden. Man
ansåg, att paragrafen skulle »endast lända till ökande af kronoåklagares
bötesmedel». Bondeståndet omtalas hafva gifvit sitt bifall, först sedan
ståndet »vann underrättelse om grunden (till paragrafen) i 1816 års
kongh kungörelse», hvarjemte undantaget för sammankomster, som äro
medgifna och bestämda genom lag eller särskild författning, gjorde
paragrafen för ståndet antagligare. Yrkanden, som framkommo i presteoch
bondestånden, att ordet »menighet» måtte förtydligas, på det att ej
blott kommunala sammanträden, utan ock sammankomster af enskilda
personer skulle vara otvetydigt tillåtna, lände icke till någon åtgärd.

Ärendet hvilade nu till 1847—48 års riksdag, då det åter kom
före genom enskilda motioner. Dessa ledde till, att Riksdagen för sin
del antog en lag »angående förändrade stadganden mot uppror och
olofliga sammankomster», hvilken sedan sanktionerades af Kongl. Maj:t,
och vard t den kongl. förordningen af den 6 februari 1849, hvarvid
bland annat kongl. förordningen af den 1 juli 1743 och kongl. kungörelsen
af den 26 november 1816 uttryckligen upphäfdes. Den nya
lagen var utarbetad i hufvudsaklig öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts
och ständernas båda affattningar af 1840—41; dock var den särskilda
paragrafen om ansvar för civil och militär myndighet vid magtmissbruk
här utesluten. Den kongl. förordningen innehåller också paragrafen
rörande församlingsrätten (§ 8) i väsentlig öfverensstämmelse med den
af rikets ständer 1840—41 antagna lydelsen, och har denna rätt dermed
för första gången hos oss blifvit upphöjd till lag.

Den nya förordningen bragtes dock ej åstad genom ståndens eniga
samtycke, utan beslöts af de tre högre stånden emot bondeståndet.
Detta sistnämnda förhastade för sin del lagen dels på den grund, att
bestämmelsen om ansvar för civil och militär myndighet, som missbrukade
sin befogenhet, derur uteslutits, dels på grund af anmälningspligtens
bibehållande i afseende å sammankomster. Ståndet ansåg — enligt
lagutskottets referat af grunderna till den efter första behandlingen
derifrån beslutade återremissen — att »det ej borde ådraga någon ansvar,
om han i lofliga ärenden sammankallar folk utan att först kungöra
sådant för vederbörande myndighet.»

Af ridderskapet och adeln gjordes försök att stänga ämnena för
offentliga sammankomsters förhandlingar inom den trånga ram, som
1816 års kongl. kungörelse utstakat. Utskottet hade föreslagit orda -

8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.

lagen: »öfverläggning om mål eller ärende, som menigheten rörer».
Under debatten anmärktes, att hvad som »rör» menigheten, är ju »ej
blott dess enskilda angelägenheter, utan ock allt hvad som angår statens
värf, det omfattar t. ex. frågor om representationsrätt och om allmänna
lagar» etc. För att förebygga detta beslöt ridderskapet och adeln
ändring af nyssnämnda ordalag till: »Ärende, som menighetens särskilda
angelägenheter rörer». Derigenom — menade förslagsställaren — skulle
menighet hindras att »falla rikets ständer i embetet». På lagutskottets
inbjudning frångick emellertid ridderskapet och adeln sedan detta beslut
och antog utskottets förslag, som blifvit godkändt af preste- och borgarestånden.

Äfven i presteståndet påpekades med ogillande den utvidgning
af sammankomsternas ämnesval, som utskottet företagit och hvarigenom
det gått utom ej blott »rättegångs- eller oeconomiskt ärende», hvarom
talas i 1816 års kongl. kungörelse, utan ock formuleringen i förslaget
från 1840—41: »mål eller ärende, som den (menigheten) gemensamt
angår». Ståndets flertal godkände emellertid utskottets förslag.

Egentligen genomförd tillämpning erhöll emellertid den i lag
sålunda inskrifna anmälningsskyldigheten ej heller nu. Under tiden
efter 1849 höllos talrika möten, i synnerhet i representationsfrågan,
utan att man tänkte på någon anmälan. Skarpskytterörelsen uppstod,
och corpserna samlades med och utan vapen till öfningar och öfverläggningar,
under tak och under bar himmel, utan att anmälan förekom
vid andra tillfällen, än då man sjelf önskade polis för att uppehålla
ordningen.

Den kongl. förordningen af den 6 februari 1849 inrycktes med
oväsentliga ändringar i förslaget till ny strafflag, som framlades för
1862—63 års riksdag; paragrafen, rörande församlingsrätten, ingick
oförändrad. Rikets ständer beslöto emellertid nu att stryka anmälningsskyldigheten,
, att i stället föreskrifva bötesansvar för ohörsamhet mot
myndighets bud om upplösning af sammankomst äfvensom att uttryckligen
betona, att på ifrågavarande sammankomster äfven allmänna ärenden
få behandlas. Paragrafen erhöll af Riksdagen denna lydelse:

Kap. 10 § 14: »Sammankommer menighet å landet eller i stad
till öfverläggning om allmänt eller menigheten särskildt rörande ärende,
då må tillträde till sammankomsten ej offentlig myndighet förvägras.
Ej må sammankomsten af myndigheten upplösas, så framt dervid ej
företages något, som emot lag stridande är eller eljest allmän ordning
störer. Den, som underlåter att hörsamma myndighetens bud i ty fall,
straffes med böter från och med tio till och med 200 riksdaler».

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12. 9

Rikets ständer yttra härom i sin skrifvelse (n:r 185) till Kong],

Maj:t:

»Dessutom hafva rikets ständer ansett det i 14 § förekommande
medgifvande af rätt till allmänna sammankomsters hållande, hvilket
medgifvande är uttryckt genom denna ordställning: »Ej vare menighet
å landet eller i stad förment att sammankomma till öfverläggning om
mål eller ärende, som menigheten rörer», samt den längre ned i paragrafen
gjorda förutsättning, att sammankomsten redan kan vara »genom
lag eller särskildt stadgande bestämd», endast afse eu sådan menighet,
som utgör en i judicielt-administrativt hänseende redan bildad kommun,
såsom ett härad eller eu socken, hvaraf man skulle kunna förledas till
den slutsats, att offentliga sammankomster af personer, som icke representera
någon sådan menighet, skulle vara förbjudna. Och för det
andra synes uttrycket »mål eller ärende», som menigheten rörer, syfta
endast på frågor, som direkt röra menigheten såsom sådan ■— såsom
kommun. Genom att helt enkelt utesluta ifrågavarande paragraf skulle
väl följden blifva, att sammankomster af alla slag, enär de icke vore i
lag förbjudna, borde anses tillåtna; men då beröfvades ock polismagten
alla vapen, i händelse församlingsfriheten skulle någon gång missbrukas
till brottsliga företag. Rikets ständer hafva derför, och då det för ty
är af vigt, att tillträde till sådana sammankomster varder genom lag
tillförsäkradt den offentliga myndigheten och att denna må ega upplösa
densamma, så framt dervid företages något, som emot lag stridande
är eller eljest allmän ordning störer, gifvit åt denna paragraf en
redaktion, hvarigenom dessa rättigheter fortfarande förbehållas den
offentliga myndigheten, men som för öfrigt icke direkt uttalar något
medgifvande i afseende å församlingsfriheten, utan förutsätter denna
såsom gifven. Och har derjemte funnits nödigt att stadga straff för
den, som underlåter att hörsamma myndighetens bud med afseende å
sammankomstens upplösning. — Deremot hafva rikets ständer ansett
stadgandet, att sammankomsten skall hos den offentliga myndigheten
anmälas, böra ur förslaget utgå. Klagan har nemligen försports öfver
den omgång och den tidsutdrägt, som härigenom å landet ofta förorsakas,
då den offentliga myndighetens representant är boende på
långt afstånd eller ej kan anträffas; och med den utsträckning, offentligheten
hos oss vunnit, lärer ej skäligen kunna befaras, att en sådan
sammankomst skulle kunna hållas hemlig. Åsyftades någon gång sådant,
i afsigt att träffa brottsliga rådslag, vore den återhållande kraften
i detta lagbud säkerligen ingen, så vida man ej ville skärpa straffet
Bill. till Biksd. Prof. 1891. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 10 Höft. 2

10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.

för underlåtenhet till en grad, som åter för vanliga fall vore allt för
obillig».

Paragrafen i sin ofvannämnda, af lagutskottet föreslagna lydelse
godkändes af ridderskapet och adeln, borgare- och bondestånden utan
diskussion och votering, i presteståndet efter meningsbyte med 16 röster
mot 14, som voro emot anmälningspligtens borttagande och för Kongl.
Maj:ts förslag.

I den form, rikets ständer gifvit åt paragrafen, ingick den i 1864
års strafflag och qvarstår än i dag oförändrad såsom § 15 i 10 kap.

Af denna historiska återblick framgår:

att lagstiftningen rörande församlingsrätten varit till väsentlig del
administrativ intill 1849 och att med utfärdande af den kongl. förordningen
af den 6 februari nämnda år denna rätt vardt föremål för lagstiftning
af Konung och Riksdag gemensamt;

att lagstiftningen i detta ämne intill nämnda år galt landsbygden
allena, medan för städerna bestämmelser saknades;

att församlingsrätten från och med utfärdandet af kongl. förordningen
den 6 februari 1849 uttryckligen är i lag medgifven, men underkastad
vissa begränsningar för så väl land som stad, men att 1864
års strafflag låter den förutsättas som gifven, medan inskränkningarna
deri faststälts genom lag, stiftad af Konung och Riksdag gemensamt;

att omfånget af de ärenden, som på offentliga sammankomster
finge behandlas, i lagstiftningen gradvis utvidgats, tills omsider i 1864
års strafflag uttryckligen erkändes, att äfven allmänna ärenden der finge
utgöra föremål för öfverläggning, men att i detta afseende sed gått
före lag;

att anmälningspligt varit föreskrifven sedan 1816, men uppkallat
emot sig stigande motstånd, tills den, enligt rikets ständers beslut, vid
den nya strafflagens antagande afskaffades för så väl stad som land,
särskild! med hänsyn till de myckna besvärligheter, hvarmed iakttagandet
af denna skyldighet var förknippadt på landsbygden, men att äfven i
detta afseende sed delvis gått före lag.

Fyra år efter nya strafflagens utfärdande, den 24 mars 1868,
utfärdades emellertid på administrativ väg den kongl. ordningsstadgan
för rikets städer, hvars 13 och 30 §§ äfven innehålla bestämmelser
rörande församlingsrätten- Särskildt med hänsyn till densamma gjordes

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.

i båda paragraferna genom kongl. kungörelsen af den 10 december 1886
vissa tillägg och ändringar. De båda paragraferna lyda i sin nuvarande
form sålunda:

§ 13.

»Hvar och en, som vill i stad eller å dess område gifva offentlig
föreställning, såsom skådespel, lindansning, konstridning, förevisa djur,
konststycke eller annat dylikt, hålla konsert eller eljest utföra musik,
anställa maskerad, bal, lekstuga eller andra nöjen, hålla allmänt föredrag
som ej är att hänföra till andaktsöfning eller föreläsning vid läroanstalt,
hålla allmänt sammanträde eller göra andra tillställningar af hvad beskaffenhet
som helst, hvilka genom allmän tidning, anslag eller annorledes
kungöras, eller hvartill inträdeskort försäljas eller afgift på ett
eller annat sätt från allmänheten fordras, begäres eller mottages, eller
till hvilka allmänheten eljest har tillträde, skall derom göra anmälan
hos polismyndigheten. I fall tillställningen kungöres genom allmän
tidning, skall denna anmälan ske före kungörandet och eljest, der så
ske kan, minst 24 timmar före tillställningens början. Den, som anmäler
tillställningen, vare pligtig, när det af polismyndigheten påfordras,
ej mindre att styrka, att den uppgifna lokalen eller platsen blifvit af
egaren eller innehafvaren upplåten för ändamålet, än äfven att om tillställningens
ändamål och beskaffenhet lemna polismyndigheten de upplysningar,
denna äskar för att kunna meddela erforderliga ordningsföreskrifter;
allt vid äfventyr, att tillställningen eljest anses icke vara
behörigen anmäld.

År fråga om maskerad, bal, lekstuga, lindansning, positivspelning
eller dylikt, akrobatiska konststycken, konstridning, djurförevisning eller
andra med dessa jemförliga tillställningar, eller skall tillställning ega
rum på gata, torg eller annan allmän plats eller på annat under bar
himmel beläget ställe, till hvilket allmänheten eljest har obehindradt
tillträde; då skall polismyndighetens tillstånd afvaktas, och vare förbjudet
att, innan tillstånd meddelats, utlemna inträdeskort, fordra, begära
eller mottaga afgift.

Den, som gjort anmälan om tillställning, vare sig tillstånd erfordras
eller icke, har att ställa sig till efterrättelse de ordningsföreskrifter,
som kunna af polismyndigheten meddelas.

Underlåter någon hvad här är stadgadt, eller försummar egare
eller innehafvare af lokal eller plats, som för tillställning kommer att
begagnas, att före tillställningens början göra sig förvissad att tillställ -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.

ningen blifvit vederbörligen anmäld eller i fall, der sådant erfordras,
tillåten, böte från och med 5 till och med 100 kronor.

JDer sig visar, att tillställning, som här ofvan omförmäles, åsyftar
eller innebär något, som strider mot sedlighet eller allmän lag eller
föranleder till svårare oordning, eger polismyndigheten att dess förnyande
förbjuda. I nu nämnda fall, äfvensom då tillställningen utan
vederbörlig anmälan eller tillåtelse eger rum eller bland de närvarande
uppkommer oordning af svårare beskaffenhet, den der icke genom deltagarnes
i densamma aflägsnande kan undanrödjas, må sammankomsten
af polismyndigheten upplösas; och vare alla de, som å stället sig församlat,
pligtige att, på nämnda myndighets uppmaning, derifrån sig
begifva, vid bot från och med 5 till och med 100 kronor för en hvar,
som icke ställer sig sådan uppmaning till efterrättelse.»

§ 30.

»Hvad i denna stadga är föreskrifvet om stad, gälle äfven i tilllämpliga
delar för köping, hamn, fiskläge och annat ställe med större
sammanträngd befolkning, då konungens befallningshafvande, eftei- vederbörandes
hörande, sådant förordnar genom beslut, som skall Kongl.
Maj:ts pröfning underställas; skolande konungens befallningshafvande i
sammanhang härmed, efter det vederbörande blifvit hörde, jemväl underställa
Kongl. Maj:ts pröfning förslag om hvilka styrelser eller myndigheter
böra på sådant ställe fullgöra hvad som i stad, enligt stadgan,
åligger magistrat eller annan lokalmyndighet derstädes, samt om dessa
styrelsers eller myndigheters sammansättning och vidden af deras befogenhet
uti ifrågavarande hänseende.

Konungens befallningshafvande ege jemväl, der omständigheterna
dertill föranleda, att, efter vederbörandes hörande, genom beslut, som
underställes Kongl- Maj:ts pröfning, särskildt förordna, att hvad i 13 §
är stadgadt skall tillämpas å visst område invid eller i närheten af
stad, och tillkommer i ty fall inom sådant område kronofogde enahanda
befogenhet, som enligt 13 § är i fråga om stad tillagd polismyndighet
derstädes.»

Genom dessa båda paragrafer i ordningsstadgan tillkommo en
del mer eller mindre inskränkande bestämmelser rörande församlingsrätten,
sådan den i 1864 års strafflag blifvit faststäld, hvaribland hufvudsakligen,

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.

enligt 1868 års stadga:

1) Anmälningspligten vid bötesansvar återinfördes för stadssamhällena
och omfattar uttryckligen offentliga föredrag, medan offentliga
sammankomster ej äro derifrån undantagna;

2) sammankomster under bar himmel gjordes beroende af polismyndighetens
tillstånd;

3) tillädes polismyndighet befogenhet att under vissa förhållanden
förbjuda offentligt föredrags eller annan »tillställnings» förnyande
;

4) lades i polismyndighets hand att upplösa »tillställning», som
hålles utan vederbörlig anmälan eller tillåtelse;

5) dessa bestämmelser, rörande stadssamhällena, kunna utsträckas
till andra orter med större sammanträngd befolkning.

Enligt kongl. kungörelsen af den 10 december 1886:

6) anmälningspligten och öfriga bestämmelser utsträcktes uttryckligen
till att gälla för »allmänt sammanträde» och öfver hufvud för alla
»tillställningar», vid hvilka allmänheten har tillträde;

7) åtskilliga föreskrifter gåfvos, rörande tid etc., utan hvilkas
uppfyllande anmälan icke kunde sägas behörigen vara gjord;

8) ordningsstadgan kunde utsträckas till att gälla kommuner och
områden vid eller i närheten af stad.

I synnerhet de senaste åren 1886—90 hafva utmärkts genom en
flitig användning af de bestämmelser, som så väl i strafflagen som i
administrativa stadgar förefinnas rörande församlingsrätten. Orsaken
dertill är i hvar mans hågkomst. Dessa år hafva hos oss utmärkts
genom uppkomsten och utvecklingen af flere för vårt land hittills okända
rörelser på det sociala och religiösa området, hvilka direkt vände sig
till massan af folket, användande offentliga sammankomster och föredrag
såsom hufvudsakligt meningsspridningsmedel, och hvilka ej blott
genom det vidtgående i sina syften, utan ock genom det agitatoriska
och utmanande i sättet för sitt framträdande lockade ordningsmagten
till att intill yttersta gräns anlita de repressiva medel, lagstiftningen
lagt i hennes hand, och ej sällan till att gå derutöfver Dessa gångna

14 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N: o 1) Utlåtande N:o 12.

år äro derför särdeles lärorika för bedömande af, hvilka gränser verkligen
äro i närvarande tid dragna för församlingsrätten i vårt land och
huru gällande bestämmelser tagit sig ut i den praktiska tillämpningen.
Grunddragen kunna tecknas med ledning af ett antal mera allmänt
kända sakförhållanden, af hvilka äfvenledes slutsatser kunna dragas
om hvad som derutinnan synes vara väl bestäldt och hvad som torde
tarfva ändring och förbättring.

1) Anmälningspligten. Ordningsstadgan föreskrifver härom, att anmälan
af offentligt möte eller föredrag skall göras hos polismyndigheten,
innan det kungöres i allmän tidning, och eljest, der så ske kan,
minst 24 timmar före tillställningens början. Vidare är den, som anmäler
tillställningen, »pligtig, när det af polismyndigheten påfordras,
ej mindre att styrka, att den uppgifna lokalen eller platsen blifvit af
egaren eller innehafvaren upplåten för ändamålet, än äfven att om tillr
ställningens ändamål och beskaffenhet lemna polismyndigheten de upplysningar,
denna äskar för att kunna meddela erforderliga ordningsföreskrifter»
; allt vid äfventyr att tillställningen eljest anses icke vara behörigen
anmäld.

Men då »tillställningen utan vederbörlig anmälan eger rum», »må
sammankomsten af polismyndigheten upplösas».

Med dessa bestämmelser hafva påtagligen ej oafsevärda inskränkningar
blifvit gjorda i församlingsrätten, sådan denna är i 10 kap. 15 §
strafflagen utstakad, och i synnerhet framstår detta som ett sakförhållande,
då man tager kännedom om, huru anmälningspligten under de
ofvannämnda åren blifvit tillämpad.

Först må här vid lag påminnas om, att i flere fall möten och
föredrag blifvit förhindrade, förbjudna och åtminstone i ett fall ett redan
påbörjadt möte upplöst på grund af dels försummad, dels icke formrigtig
eller för sen eller icke till rätt myndighet lemnad anmälan. Detta
tillvägagående måste anses öfverskrida ändamålet med anmälningen,
hvilken ju endast afser att i tid sätta polismyndigheten i kännedom
om, att mötet eller föredraget hålles, på det att den dervid må kunna
vara tillstädes äfvensom gifva nödiga ordningsföreskrifter. Då polismyndigheten
kunnat förbjuda tillställningen, har han tydligen tids nog
för nämnda ändamål haft kännedom om densamma, och der hon upplöser
den, är hon ju närvarande. Det kan derjemte knappast anses tillbörligt,
att en enda mötesdeltagares, låt vara tillställarens, försummelse
skall lägga i polismyndighetens hand en sammankomst, der ett flertal
medborgare samlas för att öfverlägga må hända om ett för dem angeläget
ärende, hvilket ej tål uppskof. För försummelse af anmälan bör

Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o T) Utlåtande N:o 12.

ansvaret i alla händelser drabba den försummande allena, men ej öfrige
medborgare, bvilka deruti hafva ingen del. Dessutom synes befogenheten
att af sådan anledning upplösa sammankomst knappast förenlig
med strafflagens 10 kap. 15 §, der det heter, att offentlig sammankomst
ej må af myndigheten upplösas, så framt dervid ej företages något, som
emot lag stridande är eller eljest allmän ordning störer. Men försummandet
al anmälan är ej något, som företages vid sammankomsten, utan
dessförinnan. Tillika bör bemärkas, att försummelse af anmälan tydligen
ej är närmelsevis en så svår förseelse, som strafflagen förutsätter
för ordningsmagtens befogenhet att upplösa ett möte. Om anmälningspligten
för offentliga sammankomster skall bibehållas, synes det derför
vara nödvändigt, att påföljden af försummelse der vid lag stannar vid
böterna för tillställaren, men ej sträcker sig till någon rätt för polismagten
att förbjuda eller upplösa sammankomsten.

Detsamma synes böra gälla ännu mycket mer vid anmälan, der
ej föreskrifna former iakttagits. Ordningsstadgans föreskrifter rörande
en formriktig anmälan äro så pass mångahanda, att det är blott allt
för lätt att begå någon uraktlåtenhet eller något formfel, såsom äfven
erfarenheten utvisat, i det att ej ringa antal fall inträffat, då tillställare
af offentliga sammankomster blifvit af sådan anledning bötfälde, och
då dylika sammankomster, särskildt föredrag, blifvit af samma grund
förhindrade, förbjudna, till och med upplösta.

Derjemte visa sig sjelfva de hithörande föreskrifterna i somliga
fall mindre praktiska, såsom den, att anmälan skall föregå annonsering,
och den, att anmälan, der så ske kan, skall ega rum minst 24 timmar
före tillställningens början. Den förra kan vara hindersam i smärre
samhällen, der tidning utkommer kanske blott en eller ett par gånger
i. veckan. Båda föreskrifterna, och i synnerhet den senare, äro olämpliga
under valrörelse, der det kan hända, att möten måste beslutas i
sista stund och annonseras i samma dags tidningar eller affischeras.

Skall anmälningspligten bibehållas, torde församlingsrätten också
höra genom särskilda bestämmelser skyddas mot trakasserier vid sidan
af ordningsstadgan. Flerstädes lärer det hafva förekommit stora svårigheter
att göra anmälan i föreskrifven form, i det att vederbörande
myndighetsperson ej varit att träffa, och det synes derför vara af nöden
att föreskrifva sådana anordningar, hvarigenom anmälan hastigt,
lätt och när som helst kan ega rum. Erfarenheten visar äfven, att
myndigheter på flere ställen ansett sig befogade att utfärda föreskrifter
rörande anmälningspligten vid sidan af och utöfver ordningsstadgan.
Sålunda lärer det nu vara rätt allmänt vedertaget bruk åtmin -

16 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.

stone. i de större samhällena att fordra skriftlig anmälan, något som ju
för ordningens skull är fördelaktigt, men hvarom dock ingenting står
i ordningsstadgan. Vid ett och annat tillfälle omtalas, att den anmälande
ålagts personlig inställelse. När åter t. ex. man funnit sig befogad
att föreskrifva, att anmälan får ske endast inför sittande rätt hvarje
måndag och torsdag, så skulle ett sådant beslut kanske upphäfvas,
derest det öfverklagades. Men då öfvergången från vigtigare lokala
ordningsbestämmelser rörande församlingsrätten, hvilka sannolikt skulle
på ingifna besvär upphäfvas, till mindre vigtiga, hvilka må hända skulle
lernnas oantastade, är omärklig, så synes det ej vara ur vägen att
fullständigt undantaga detta ämne från det kommunala lagstiftningsområdet.
Några försök af enskilda kommuner att inom sina områden
lägga ytterligare band på församlingsfriheten genom att belägga med
böter upplåtelse af mark till sammankomster utan kommunalnämndens
tillstånd hafva för öfrigt redan blifvit ogillade dels af Kongl. Maj:t på
administrativ väg (Veckholms socken), dels genom hofrätts dom (Sfi
Johannis församling).

Uppgiften för bestämmelser på detta område är tydligen att gifva
anmälningspligten den lätta, beqväma och mot trakasserier tryggade
form, som nutidens utvecklade församlingsväsende klöfver. Ty nämnda
skyldighet är ju ej afsedd att hindra eller försvåra offentliga sammankomster,
utan endast att gifva ordningsmagten tillfälle att vid dem
närvara, dels för att öfvervaka, huruvida något olagligt företages, dels
och framför allt för att kunna ingripa vid oordningar af panik,
trängsel o. s. v.

I de allra flesta fall är anmälan ur sådan synpunkt öfver hufvud
mindre nödig. Enskilda sammankomster för stängda dörrar äro icke
föremål för denna ordningsstadgas föreskrifter; de offentliga sammankomsterna
åter annonseras eller affischeras så i ögonen fallande, att
polismyndigheten har godt tillfälle att hålla reda på, hvar och när de
förekomma, samt derefter vidtaga sina mått och steg. Endast i större
samhällen, der det skulle vålla polismyndigheten någon tidsutdrägt att
genom tidningarna eller på annat sätt inhemta kännedom om kungjorda
sammankomster, deras syfte och anordning, synes något egenligt behof
af sådan anmälan förefinnas.

2) Rörande sammankomster under lar himmel, »på gata, torg eller
annan allmän plats eller på annat under bar himmel beläget ställe, till
hvilket allmänheten eljest har obehindradt tillträde», skall polismyndighets
tillstånd afvaktas.

1 början af den nämnda perioden lade ordningsmagten i större

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.

så väl som i mindre städer så godt som inga hinder i vägen för sådana
sammankomster. Möten å allmänna platser ej mindre än tåg och
processioner genom gatorna medgåfvos. Detta skedde ock, såsom förut
blifvit nämndt, enligt häfdvunnen sed. Men inom kort begagnade dels
polismagten sin af ordningsstadgan medgifna befogenhet på detta område,
dels samhällets myndigheter sin dispositionsrätt öfver den staden
tillhöriga mark med snarare för ringa än för mycken hänsyn, i det att
så väl i större samhällen allt för ogynsamma och ur vägen liggande
platser anvisats för möten under bar himmel som ock i mindre städer
all stadens mark förbjöds för sammankomster, utan att med skäl kunde
mot dessa anföras, att de skulle störa ordningen. Sålunda nekades
exempelvis plats för möten rörande lifsmedelstullarne, rösträtten, den
så kallade munkorgslagen, och mötesdeltagarne fingo då samlas på
landsbygden utanför stadens jord. Likaså förbjödos processioner, mot
hvilka tillförene ingen tänkt på att lägga hinder i vägen.

Men till församlingsfriheten äro möten under bar himmel och
demonstrationståg ett ganska vigtigt tillbehör, dels i och för den meningsspridning,
som ingår i yttrandefriheten, dels och förnämligast på
grund af svårigheten att i mindre samhällen erhålla lämplig lokal, eller
öfver hufvud någon lokal alls, för möten. Der ingen lämplig lokal
finnes, eller der egaren af sådan lokal ej vill upplåta densamma, varder
församlingsfriheten faktiskt tillintetgjord, der myndigheten har oinskränkt
rätt att förbjuda möten å offentliga platser, hvarigenom yttrandefrihetens
ventil i ett sådant samhälle kan blifva försvarligt tilltäppt.

Å andra sidan är det ju oemotsägligt, att det ej går för sig att i
ett stadssamhälle medgifva oinskränkt frihet att samlas hvar som helst.
Trafiken och ordningen på gatorna hafva sina kraf, som icke få åsidosättas.
Derför synes det vara påkalladt, att så väl anmälningspligten
bibehålies för sådana sammankomster, ehuru i möjligast lätta och beqväma.
former, som ock polismyndighetens tillstånd för sammankomsten
erfordras, dock att vägran från dennas sida i afseende å för mötet sökt
plats bör vara grundad på giltiga skäl, så att plats ej må af polismyndighet
nekas för en sammankomst, och procession ej förbjudas, der
ej allvarsamma trafikhinder, skada för anläggningar, vägande ordningsskäl
o. s. v. föreligga. Erfarenheten från utlandet, särskildt England
och Nordamerika, visar, att sådana grundsatser kunna utan olägenhet
följas.

Den dispositionsrätt, kommunen utöfvar öfver sådan densamma
tillhörig mark, som ej räknas till »allmänna platser», har ett inflytande
på denna sida af församlingsrätten, hvilket ej får förbises. Frågan
Bill. till Eiksd. Prof, 1891. 8 Sami, 2 Afd. 2 Band, 10 Käft, 3

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.

härom står emellertid på sidan om ordningsstadgans hithörande föreskrifter,
hvilka gälla polismyndigheten, och det faller utom utskottets
uppgift att ingå derpå.

Slutligen må anmärkas, att det lärer förekommit, att polismyndighet
ej vägrat'' tillstånd till begagnande af eu viss plats, men fördröjt
tillåtelsen så länge, tills det blifvit för sent att annonsera och förbereda
mötet för den dag, då det borde ega rum. Ett stadgande, som förbjuder
godtyckligt dröjsmål vid meddelandet af tillstånd, torde af denna
grund vara på sin plats.

3) Föredrags etc. förnyande. Ordningsstadgan föreskrifver, att »der
sig visar, att tillställning, som här ofvan omförmäles (hvaribland offentliga
möten och föredrag), åsyftar eller innebär något, som strider mot
sedlighet eller allmän lag eller föranleder till svårare oordning, egen
polismyndigheten att dess förnyande förbjuda».

Vid tillämpningen af ordet »förnyande» i fråga om föredrag etc.
hafva ej sällan rent orimliga tolkningar praktiserats, hvarom utskottet
icke torde behöfva påminna. Men omsider synas här vid lag ungefär följande,
så att säga, rättsregler utvecklat sig: Föredrag, som i ett samhälle
blifvit åtaladt såsom förgripligt, får der icke förnyas, förr än domstolsutslag
frikänt det; samma föredrag får deremot hållas i andra samhällen,
tills dom fallit. Dömdt föredrag får ingenstädes åter hållas.
När föreläsare blifvit dömd i ett samhälle för ett föredrag och vill der
hålla andra föredrag, är det honom tillåtet. Här vid lag är dock intet
faststäldt genom högsta domstols utslag, utan förnämligast genom justitieombudsmans
ingripande och hofrättsdomar i vissa fall. Vidare
har polismyndighet ett par gånger förbjudit uppläsande ur bok af tryckt
föredrag, som i skrift blifvit frikändt af jury, medan föreläsaren dömts
af domstol, derför att han muntligen hållit det.

Ehuru i några afseenden rimligare grundsatser sålunda efter hand
blifvit gällande i hvad som skall anses för otillåtet förnyande af föredrag
emot hvad som under en tid höll på att vinna häfd, är dock svart
att se, hvarför denna bestämmelse öfver hufvud förtjenar vidhållas. _ I
ett föredrag kunna nemligen blott vissa ord och meningar vara förgripliga,
medan det i öfrigt håller sig inom ostraffliga gränser. Föredraget
är oantastligt, om blott dessa ord må hända helt obetydligt ändras. A
andra sidan är ingenting lättare än att förse ett förbjudet föredrag med
en annan titel och derigenom vinna rätt att hålla det, äfven med de
förgripliga orden, eller att inlägga dessa i ett annat föredrag. De ifrågavarande
orden åtalas visserligen då å nyo; men detsamma skulle skett,
derest samma titel begagnats eller samma föredrag å ny o hållits. På

Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12. 19

sådant sätt kommer man tydligen ingen hvart, så snart man ej vill åter
öppna dörren för det polisgodtycke, hvilket en tid rådde vid tolkningen
af detta ordningsstadgans uttryck.

Derför synes snarare skäl vara att alldeles utstaka bestämmelsen
om föredrags förnyande samt åtnöja sig med åtal för ordalag, som anses
förgripliga.

4) På ett och annat ställe har polismyndigheten bestämt tiden för
offentlig sammankomst eller föredrag. Särskild! har på ett flertal hall tid
sålunda blifvit föreskrifven för frälsningsarméns möten. Kongl. Maj:t
bär i förvaltningsväg än godkänt en sådan föreskrift, hvad frälsningsarmén
vidkommer, och än upphäft den, medan åter högsta domstolen
i ett besvärsmål den 20 juni 1890 godkänt polismyndighetens åtgärd.
Så väl sistnämnda domslut som flere utslag, gifna af Kongl. Maj:t i
förvaltningsväg, synas bekräfta polismyndighetens rätt att föreskrifva
tid för offentlig sammankomst, som ej är att räkna till andaktsöfning.
Tydligen är också detta en afsevärd inskränkning i församlingsrätten,
enär de åhörare och mötesmedlemmar, man söker, må hända hafva blott
en viss tid på dagen ledig, och förbud mot att begagna denna tid för
sammankomsten är hardt när lika med förbud af sammankomsten sjelf.
Utan tvifvel kräfves någon i lagbestämmelser gifven trygghet för,. att
församlingsfriheten ej må kunna inkräktas genom godtyckliga föreskrifter
i detta hänseende från ordningsmagtens sida.

Föreningsrätten. Medan församlingsrätten i vårt land varit i äldre
tider rätt bristfälligt erkänd af lagstiftningen och äfven af senare tiders
administrativa lagstadganden betydligt inskränkts samt ännu mera. i
praktiken kringskurits, har deremot föreningsrätten varit i jemförelsevis
hög grad hållen i helgd. Den har ansetts tillhöra det privata område,
inom hvilket ordningsmagten ej haft rätt att sträcka sin hand. Blott
några undantag äro från de senare åren att anteckna. Sålunda lär polisen
hafva inträngt i och bevistat några sammanträden af socialdemokratiska
föreningar, och vid några tillfällen hafva uppgilter om stadgar,
ledamotstal o. s. v. affordrats föreningar. Sådana intrång eller försök
dertill hafva dock kunnat tillbakavisas.

Ett vittnesbörd om föreningsrättens helgd har bland annat varit,
att, när förbud mött för hållande af föredrag i ett samhälle, man plägat
bilda för syns skull en förening af de samlade, och har sedan föredraget
kunnat obehindradt hållas inför dem, utan att polismyndigheten
ansetts ega rätt att ingripa eller ens höra på.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.

Af det sagda framgår, att ordningsstadgans bestämmelser rörande
församlingsrätten med få undantag förefalla mindre lämpliga, i det de
dels lemna åt polismyndigheten en allt för omfattande och godtycklig
magt med hänsyn till denna vigtiga medborgerliga rättighet, dels äro
oändamålsenliga.

Man skulle på grund häraf kunna nära nog fullständigt instämma
med motionären i hans yrkande, att samma tillstånd i afseende å församlingsrätten
måtte återställas, som rådde före ordningsstadgans utfärdande.

Dock möta häremot några invändningar, grundade äfven de på
de senaste årens erfarenhet.

Det heter i strafflagens oftanämnda 10 kap. 15 §: »Ej må sammankomsten
af myndigheten upplösas, så framt därvid ej företages något,
som emot lag stridande är eller eljest allmän ordning störer».

Flere upplösningar, grundade på den i paragrafen gifna anledningen,
hafva under de senare åren förekommit, i det att under mötet
eller föredraget ord fälts, som den närvarande representanten för ordningsmagten
ansett lagstridiga, och han ansett strafflagens uttryck »företages
» böra så tolkas, att det äfven inbegriper yttranden. På grund af
»företag» i ordets egentliga mening (jemför uttrycket i 1862—63 års
Riksdags skrifvelse, se ofvan sid. 9) eller förberedelser dertill har intet
möte blifvit upplöst. Det tillkommer icke utskottet att ingå i någon
pröfning af, huruvida nämnda tolkning är den rigtiga eller ej, utan vill
blott framhålla, att lika litet som ett helt möte kan anses solidariskt
med en begången försummelse vid anmälan, lika litet kan det anses
utan vidare solidariskt med ett yttrande af eu särskild uppträdande
talare, hvilket kanske tvärt om har mötets allmänna mening emot sig.

Den nämnda tolkningen är faststäld i två fall genom underdomstols
och hofrätts utslag, medan högsta domstolen ej fått tillfälle uttala
sig derom.

Emellertid kan utskottet icke undgå att framhålla, att, om nämnda
tolkning vidhålles, det, ur församlingsfrihetens synpunkt, varder angelägnare
än eljest att stadga, det offentlig sammankomst ej må upplösas
af ordningsmagten, utan att derpå följer åtal mot den, som förgått sig.
Den i § 19 mom. 1 af kongl. förordningen om strafflagens införande
föreskrifna åtal sskyldighet synes nemligen icke täcka alla här möjligen
förekommande fall, och mötesupplösning utan åtal har i flere fall faktiskt
egt rum, åtskilliga gånger under förhållanden och på grund af anledningar,
som inskärpa nödvändigheten af en sådan anordning som
den föreslagna. Frånvaron af eu sådan skyldighet minskar påtagligen

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12. 21

polismyndighetens ansvarskänsla vid utöfningen af denna grannlaga
rättighet, enär han ju är fritagen från hvarje åliggande att med bevis
styrka befogenheten af sin åtgärd. Ja, det står polistjenstemannen
öppet att uppsåtligen omintetgöra ett misshagligt möte genom att aftala
med eu person att dervid uppträda och yttra något, som gifver
honom skenbart skäl att ingripa. I vår tryckfrihetsförordning är stadgadt,
att åtal skall följa på tryckt skrifts konfiskering. Eu sådan anordning
som den nämnda stode i öfverensstämmelse härmed.

Församlingsfriheten intager i samhällen med utveckladt offentligt
lif en knappast mindre vigtig plats bland medborgerliga rättigheter än
tryckfriheten. I vår tid, för hvilken frivillig samverkan mellan medborgare
till främjande af allehanda allmänna intressen och syftemål är
ett utmärkande drag, har föreningsväsendet uppnått en utbredning som
aldrig tillförene sedan medeltiden, och församlingsväsendet står i omfattande
betydelse knappast efter sin motbild under antiken, medan det
öfverträffar den i mångfalden af sina uppgifter. Vid sidan af det tryckta
ordet utgör församlings- och föreningsväsendet ett hufvudmedel för
samhällsutvecklingen. Det kan sägas, att om tryckfriheten är det nutida
fria samhällets ena lunga, så är förenings- och församlingsfriheten
dess andra.

Under sådana förhållanden, och då äfven i vårt land så väl förenings-
som ock församlingsväsendet i synnerhet under de senare årtiondena
tagit stor omfattning och numera spelar en synnerligen framskjuten
rol i samhällslifvet, kan det svårligen anses tillbörligt, att vigtiga
delar af församlingsrätten samordnas med så underordnade och
med densamma olikartade föremål, om hvilka för öfrigt är fråga i ordningsstadgans
ofvan anförda § 13. Församlingsväsendets särskilda uppgifter
och vilkor kräfva påtagligen en särskild lagstiftning. Likaså
måste anses oförenligt med dess stora medborgerliga betydelse, att så
hufvudsakliga delar af densamma, som äro inrymda i ordningsstadgan,
utgöra föremål för administrativ lagstiftning. I detta sammanhang bör
ock uppmärksammas, att genom ordningsstadgan på administrativ väg
införts för stadssamhällena den anmälningspligt, som på grund af rikets
ständers beslut en gång utstrukits ur allmän lag. Med samma rätt, som
Kongl. Maj:t utfärdat de nämnda föreskrifterna att gälla för stadssamhällena
och som länsstyrelserna tillerkänts rätt att, efter Kongl. Maj:ts

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.

pröfning, utsträcka dem att gälla äfven för vissa landtkommuner, kan
Kongl. Maj:t påtagligen efter hand eller med ens göra dem gällande i
rikets öfriga kommuner och derigenom faktiskt upphäfva och ändra
gällande lag.

Af det sagda skulle närmast följa hemställan om eu skrifvelse till
Kongl. Maj:t om utarbetande och framläggande för Riksdagen af lämpliga
lagbestämmelser rörande församlingsrätten, hvarigenom denna
blefve bättre tryggad än erfarenheten utvisar att nu gällande lagstadganden
i vissa afseenden förmå. Men då detta icke ligger inom utskottets
befogenhet, får utskottet — som föreställer sig att Kong]. Maj:t
skall låta sig angeläget vara att få med det snaraste genom lag faststälda
de i ordningsstadgan inryckta föreskrifter rörande församlingsrätten,
hvilka det kan vara af vigt att bibehålla — hemställa,

•att Andra Kammaren ville för sin del besluta,
att Riksdagen, i afvaktan att en lag rörande församlingsrätten
må komma till stånd, i skrifvelse till Kongl.
Magt anhåller, det Kongl. Magt täcktes låta omarbeta
§ 13 i nu gällande ordningsstadga för rikets städer,
i hufvudsakligt syfte, att de derstädes gifna bestämmelserna,
för så vidt de röra allmänna föredrag och
allmänna sammankomster, måtte, till förekommande
af missförstånd och godtycke, ändras och förtydligas.

Stockholm den 9 april 1891.

På utskottets vägnar:

O. F. Östberg.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskott (N:o 1) Utlåtande N:o 12.

Reservation

af herrar Östberg, A. Svensson, Mallmin och J. A. Johansson, som
med godkännande af utskottets hemställan ansett, att motiveringen bort
affattas på följande sätt:

Motionärens sjette är, enligt hvad han i motiveringen tydligt uttalar,
att ur § 13 i ordningsstadgan för rikets städer skola utsöndras
alla stadganden rörande allmänna föredrag och allmänna sammanträden.
Detta skulle innebära upphäfvande af skyldigheten att derom göra anmälan
hos polismyndigheten och att, om föredrag eller sammanträde
skall hållas på gata, torg eller annan allmän plats eller på annat under
bar himmel beläget ställe, till hvilket allmänheten eljest har obehindradt
tillträde, afvakta polismyndighetens tillstånd äfvensom af polismyndighetens
befogenhet att upplösa sammankomst, då den eger rum utan
vederbörlig anmälan eller tillåtelse eller bland de närvarande uppkommer
oordning af svårare beskaffenhet, den der icke genom deltagarnes
i densamma aflägsnande kan undanrödjas.

Motionärens åsigt, att anmälningspligten och skyldigheten att inhemta
polismyndighetens tillstånd till sammankomster å allmänna platser
äro obehöfliga och kunna borttagas, kan utskottet för sin del icke
godkänna, lika litet som utskottet kan erkänna, att ifrågavarande bestämmelser,
såsom motionären förmenar, stå i strid med kap. 10 § 15
strafflagen. Det skäl, som af 1862—63 års Riksdag anfördes för dess
åsigt om anmälningspligtens olämplighet, nemligen »den omgång och
den tidsutdrägt, som härigenom å landet ofta förorsakas, då den
offentliga myndighetens representant är boende på långt afstånd eller
ej kan anträffas», kan ej med fog göras gällande, då sammankomst är
afsedd att hållas i stad eller köping. Då anmälningspligten i sådana
fall ej kan anses såsom ett hinder eller såsom en afsevärd börda för
den, som önskar anordna eu sammankomst, och det ur ordningens synpunkt
är nödvändigt, att polismyndigheten erhåller kännedom derom,
bör ett upphäfvande af anmälningspligten enligt utskottets mening icke
ifrågakomma. Likaledes synes det utskottet uppenbart, att det icke kan
utan särskildt tillstånd vara medgifvet att anordna möten å allmänna
platser, då derigenom allvarsamma hinder för trafiken kunna uppkomma,
och skada å anläggningar förorsakas.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskott (N:o 1) Utlåtande Ko 12.

Men om utskottet sålunda icke kan understödja eu framställning
i det af motionären afsedda syftet, så finner utskottet det af honom
slutligen gjorda yrkandet gifva anledning att taga i öfvervägande, om
de i förevarande ämne gifna bestämmelserna äro fullt tydligt och ändamålsenligt
affattade.

Utskottet anser sig i detta sammanhang böra ifrågasätta, huruvida
icke stadgandena rörande församlingsrätten under nuvarande samhällsförhållanden
hafva den vigt, att de borde upptagas i civillag. 1
vår tid, för hvilken frivillig samverkan mellan medborgare till främjande
af allehanda allmänna intressen och syftemål är ett utmärkande
drag, har föreningsväsendet uppnått en utbredning, som aldrig tillförene
sedan medeltiden, och församlingsväsendet står i omfattande betydelse
knappast efter sin motbild under antiken, medan det öfverträffar den i
mångfalden af sina uppgifter. Motionen ger emellertid icke utskottet
anledning att närmare uttala sig härom.

De senaste årens erfarenhet om tillämpningen af bestämmelserna
i ordningsstadgan för rikets städer rörande allmänna föredrag och sammanträden
synes hafva gifvit vid handen, att de delvis äro olämpliga,
delvis lemna rum för olika tolkningar. Uppgiften för ifrågavarande
stadganden är att gifva ordningsmagten tillfälle att dels närvara vid
allmänna sammankomster, dels vidtaga de bestämmelser och anordningar,
som äro nödvändiga för upprätthållande af allmän ordning, men de
böra å andra sidan icke gå längre, än som för förenämnda syfte är behöflig!.
Ur denna synpunkt förefaller det vara ett onödigt tvång, att
sammankomster, för hvilka tillstånd icke erfordras, icke få annonseras
i tidningarna, innan anmälan hos polismyndigheten skett. Likaledes
synes föreskriften, att anmälan skall göras, der så ske kan, minst 24
timmar före sammankomsten, vara väl sträng, och torde tiden utan
olägenhet kunna förkortas.

Rörande sättet för anmälningspligtens fullgörande får utskottet
göra följande erinringar. Det är ej bestämdt, om anmälan skall göras
hos högste polismannen på platsen personligen eller om den kan ske
hos någon underordnad polistjensteman, ej heller finnes någon bestämmelse,
om den, som i regeln skall mottaga anmälningar, är skyldig att
sätta annan person i sitt ställe, då han icke är för allmänheten tillgänglig
på sådana tider, då anmälan bör ske. I förordningen saknas
föreskrifter, hvarest anmälan bör ske, antingen på embetslokal eller i
enskild bostad, och på hvilka tider å dagen polismyndighet är skyldig
mottaga anmälningar. I dessa afseenden borde tydligare bestämmelser
vara gifna, äfven om olika lokala förhållanden, särskild! polis -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskott (N:o 1) Utlåtande N:o 12.

myndighetens organisation, föranleda dertill, att olikartade föreskrifter
icke kunna göras gällande inom alla samhällen. Föreskrift bör äfven lemnas
derom, huruvida anmälan skall ske skriftligt eller om den kan få
göras muntligt, hvarjemte rätten att göra anmälan genom ombud bör
tydligt uttalas.

Då fall inträffat, der polismyndigheten synes hafva vägrat tilllåtelse
till sammankomster å allmänna platser, utan att ett sådant förbud
haft tillräcklig anledning ur synpunkten af ordningens upprätthållande,
eller der polismyndigheten dröjt med att fatta beslut öfver ansökning
om dylik tillåtelse så länge, att sammankomsten icke kunnat
hållas, lärer det vara nödvändigt, till förekommande af godtycke från
polismyndighetens sida, att författningen tydligt föreskrifter, att tillstånd
ej må förvägras, utan att sådant i den allmänna ordningens intresse
är behöfligt, och att beslut skall meddelas genast eller inom bestämd,
kort tid.

Bestämmelser torde äfven böra lemnas, under hvilka förhållanden
förbud må kunna utfärdas mot hållande af möten på aftonen, sedan
mörkret inbrutit, eller nattetid, på det icke polismyndigheterna, i saknad
af föreskrifter härom, må handla efter godtycke i sådana fall.

Angående stadgandet, att polismyndigheten eger att förbjuda förnyande
af tillställning, som åsyftar eller innebär något, som strider emot
sedlighet eller allmän lag eller föranleder till svårare oordning, så har
ur åtskilliga rättegångar, som under senare tid efter förordnande af
justitieombudsmannen förts emot polismyndigheten i flere städer, framgått,
att berörda stadgande endast i ringa mån eger tillämpning på allmänna
föredrag och i öfrigt saknar betydelse, då eu person, som blifvit
straffad för uttalanden i offentligt föredrag, är oförhindrad att hålla
nytt föredrag med uppgifvet annat ämne.

Slutligen anser sig utskottet böra uttala önskvärdheten deraf, att
vid . en omarbetning af § 13 i ordningsstadgan för rikets städer bestämmelserna
rörande allmänna föredrag och sammankomster icke längre
gifvas i sammanhang med ordningsföreskrifter för skådespel, lindansning
och dylika tillställningar, utan sammanföras i ett särskild!, moment.

Då utskottet alltså, utan att i allo dela motionärens uppfattningssätt,
för sin del finner eu omarbetning af ifrågavarande stadganden
behöflig, får utskottet hemställa, etc.

Bill. till Rilcsd. Prof.. 1801. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 10 Raft.