Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 10 (Utlåtande 1891:Tfu110 Andra kammaren tfu1)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 10.

ST:© io.

Ank. till Riksd. kansli den 7 april 1891, kl. 2 e. in.

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4 i
anledning af herr K. Perssons i Vadensjö motion om
skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utfärdande
af vissa föreskrifter i afseende å patronatsrättens utöfvande
i patronella pastorat.

Uti en inom Riksdagens Andra Kammare under n:o 168 vackt motion
hemställer herr N. Persson i Vadensjö, att Riksdagen ville i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla:

1) det täcktes Kongl. Maj:t i nåder ålägga innehafvare af kyrkopatronat
att till vederbörande pastorsexpeditioner aflemna af offentlig
myndighet styrkta afskrifter af samma patronbref;

2) att Kongl. Maj:t täcktes vidare erinra vederbörande myndigheter
om vigten och betydelsen af den i kyrkolagen förekommande föreskriften
om patroni skyldighet »att redovisa de kyrkans medel, som äro under hans
disposition, så ofta landshöfding och konsistorium det nödigt pröfva»,
på det att detta oftare må ske, än hvad som somligstädes varit fallet;
samt slutligen

8) att Kongl. Maj:t måtte i nåder föreskrifva, att i de län, der patronatsinnehafvare
äro skyldige att bygga och underhålla kyrkorna och möj Bih.

till Riksd. Prat. 1891. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 8 Häft. (N:o 10.) 1

2 Andra Kammar ms Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 10.

ligen äfven att bestrida andra nödiga utgifter för kyrkliga ändamål, vid
biskops- och prostevisitationer icke blott noga uppsigt utöfvas dermed, att
dessa skyldigheter iakttagas, utan äfven, att de föreskrifter, som dervid i
mån af befogenhet lemnas, varda uppfylda».

Denna hemställan stöder motionären derpå, att — ehuru jus patronat^
i de tider, då hela patronatsområden lydde under något der beläget
herresäte, varit fullt öfverensstämmande med då rådande föreställningssätt,
enär jorden då tillhörde godsegaren, och sockenborna i allmänhet voro
hans underlydande, samt ingen annan än han kunde uppbygga kyrkan
och för framtiden anslå nödig jord för densammas underhåll och behöfliga
utvidgning — likväl under tidernas lopp uppkommit och utvecklat sig ett
allt större missnöje med det från medeltiden bibehållna kyrkopatronatet,
som lade i en mans vård att, utan afseende på andras råd eller önskningar,
kalla hvem honom för godt syntes till församlingens kyrkoherde, att detta
missnöje visserligen på en och annan ort kunnat minskas genom den omsorg
i val af kyrkoherde, som utmärkt den ene eller den andre kyrkopatronen,
men att farhågorna för, att denna omsorg skulle kunna vika
för en icke alldeles ovanlig godtycklighet vid utöfvande af kyrkopatronatet,
icke derigenom kunnat öfvervinnas, hvartill jemväl komme flera andra
församlingsbekymmer, som i faktiska förhållanden funne berättigande.

Missnöjet skulle, enligt motionärens framställning, hafva sin grund
deruti, att, i den mån egovärdena för herremännen minskats, ja, ofta inskränkts
till besittning af blott ett och annat hundra tunnland omkring
den gamla herregården, flere bland herremännen dels visat sig försumlige
i vård och underhåll af kyrkorna, dels vid valet af kyrkoherdar tagit
mera hänsyn till egna tycken, än till fprsamlingsbornas behof af dugliga
och med provinsens förhållanden bekanta prestman.

Utan att nämna några särskilda fall säger sig dock motionären kunna
anföra exempel dels på rättegångar, som förts af församling mot kyrkopatroner,
hvilka underlåtit att iakttaga sina skyldigheter att utföra ny
kyrkobyggnad eller att utvidga och underhålla kyrkan på ett sätt, som
motsvarat folkökningen inom församlingen och tillfredsställt församlingsbornas
anspråk på ett vördnadsbjudande tempel, i Indika rättegångar försainlingarne
fått rätt, dels på fall då kyrkopatroner, som vid visitationer,
utförda af biskopar eller prostar, blifvit vederbörligen erinrade om att
utvidga eller ombygga kyrkan, likväl åsidosatt denna skyldighet eller då
kyrkopatroner kunnat utöfva kallelserätt, der den tillsatta kyrkoherdens
inkomster af pastoratet uppgått till högre belopp, än hvad kyrkopatronen

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 10.

kunnat tillgodogöra sig af den egendom, vid hvilken patron rätten är fästad.
Härtill kunde ytterligare läggas, att kyrkopatronat varit fästadt dels blott
vid familjenamn, dels vid egendomar, belägna utom pastoratet, der patronus
icke numera egde någon som helst jordegendom. Ett sådant förhållande
förekomme i Skåne, der patronus, som är utländing och bor utrikes,
uppbure tionden och arrenden för kyrkohemman, uppgående årligen till
omkring 3,000 kronor, under det hans utgifter för kyrkan i medeltal
icke uppginge till öfver 400 kronor; men att denne patronus dock undandragit
sig att anskaffa en ny och behöflig kyrkogård, äfvensom att bestrida
kostnaden för ringning i den kyrka, öfver hvilken han är patronus.

Sedan motionären derjemte erinrat, att så väl rikets ständer uti underdånig
skrifvelse den 18 juni 1866 som och 1868 års kyrkomöte anhållit
om utarbetande af förslag till förändringar i gällande presterliga befordringslag
och att den komité, som med anledning deraf tillsattes för att
uppgöra förslag till ny kyrkolag, fann sig föranlåten att lemna de patronel
la gällen alldeles å sido vid behandlingen af frågan om en utvidgning
af församlingarnas rätt vid tillsättningen af deras prester, »emedan patronatsrätten,
sådan den faktiskt består och utöfvas, är ansedd vara af privaträttslig
natur», uttalar han -— under medgifvande att kyrkolagskomiténs uppfattning
af sin ställning till frågan må hända vore fullt rigtig — den
mening, att något på administrativ väg både kunde och borde åtgöras för
att dels göra kyrkolagens föreskrift om patroni skyldighet att redovisa
de kyrkans medel, han uppbure, mera effektiv än hvad den hittills varit,
dels ock att bereda församlingarna i de patronella pastoraten tillfälle att,
äfven förr än ledighet der inträffade, kunna öfverväga, hvilka patronbref
innefattade eu full rätt att fortfarande utöfva kyrkopatronat, så att denna
rätt icke hädanefter såsom hittills endast kunde vid en uppkommande
ledighet ifrågasättas.

För att få eu något så när klar föreställning om, huru det förhåller
sig med patronatsrätten i vårt land, bär utskottet med anledning af den
nu omhandlade motionen sökt att skaffa sig de upplysningar, som af tillgängliga
handlingar kunnat vinnas och som ansetts för motionens behandling
erforderliga.

Först och främst torde böra framhållas, hvad som menas med patronrätt.
»Jus Patronatus är», såsom det heter i Danska boken, Darine -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 10.

marks och Norriges Helighet kallad, tryckt i Köpenhamn år 1656, ‘2:dra
boken, 2:dra punkten, »att till en härlighet Prest kalla och därmed besätta,
hvarmed städse följer kyrkans och kronans andel af tionde med
annan inkomst och härlighet, utan någon afgift eller regentskap, allenast
att han kyrkan emot dess inkomster med förnödenhet vid lika håller»;
eller, såsom det heter i vår ännu gällande kyrkolag kap 19 § 12: »Jus
patronatus, som består uti den rättighet att utse, välja och kalla prestman
till någon församling, hörer dem egentligen till, som det förvärfvat hafva,
l:o i ty att antingen deras förfäder eller de själfva af sin fasta egendom
hafva gifvit jord och grund till, då kyrkan uppbyggdes. 2:o Hörer det
dem till, hvilkas föräldrar och förfäder af egen bekostnad henne helt och
hållet uppbygga eller ock till god del utvidga, sa väl som ock, där hon
häfver varit, ödelagd eller mycket förfallen, med någon märklig uppsättning
och ansenlig bekostnad förfärdiga och förbättra låftit. 8:o Jämväl
dem, som hafva af egen jord gifvit prestgården och dess af ålder åliggande
egor. Andra gåfvor, som lända till kyrkans tarf och prydnad,
såsom kläder, altartaflor, fanfar, takläggning, hvitmening etc., ändock de
äro berömliga, räcka de likväl icke till att förvärfva enom Jus patronatus
i församlingen».

Enligt hvad utskottet kunnat utröna, finnas i vårt land 185 patronella
pastorat, däraf 58 i Lunds stift. För 64 af dessa pastorat har
utskottet erhållit förteckning å kongl. bref och resolutioner, af hvilka
framgår, att Jus patronatus utdelats under olika vilkor och former. Än
utdelas Jus patronatus åt enskilda personer, än åt namngifna personer
såsom egare af namngifna gods. Än får patronus fullkomligt Jus patronatus,
d. v. s. rätt att utnämna ej blott kyrkoherde utan äfven kaplan,
klockare, organist och kyrkovaktare, än blott ofullkomligt Jus patronatus
eller alternativ rätt att kalla prest o. s. v. Men alltid synes det vara
föreskrifvet, att, åtminstone der tionde åtföljer patronatsrätten, der medföljer
också skyldigheten att bygga och underhålla kyrka.

Hvad nu vidkommer de oegentligheter, hvarom motionären talar, och
hvilka han med sin motion åsyftar att få undanröjda, så vill det synas,
att derom redan är genom kongl. resolutioner och bref stadgadt och
att man, der oegentligheter af samma art förekomma, endast har att i
laga ordning beifra dem, utan att man derför hvarken bör eller behöfver
taga Riksdagens medverkan i anspråk.

Så förbindes Patronus enligt kongl. resol. på presterskapets besvär
den 18 sept. 1790 till redogörelse för de kyrkomedel, som äro stälda

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 10.

under dess disposition, så ofta vederbörande landshöfding och konsistorium
sådant nödigt pröfva.

Vidare heter det i kongl. resol. och förkl. på Skånska adelns besvär
den 26 okt. 1682, § 3, att »De af Adelen i Skåne, som hafva ägt Jus
Patronatus i Församlingarne och haft stora fördelar och inkomster af
kyrkofonden, dem de till sin egen nytta användt och lämnat kyrkan
utan vård och reparation, skola mista deras Jus Patronatus».

Och i kongl. resol. den 3 aug. 1689 och kongl. bref till Lunds
Domkapitel den 21 okt. 1691 heter det: »De Patroner, Indika icke kunna
göra reda och räkning för kyrkornes medel, böra infundera kyrkorne,
hvad de kunna blifva skyldiga; och om det befinnes, att en adelig famille
för någon tid gifvit jord och hemman till kyrkan eller prestgården, men
sådant återtagit, har en sådan famille gjort sig förlustig dess Jus Patronatus».

I kongl. bref deri 3 maj 1822 bestämmes, att »Innehafvaren af Jura
Patronatus med rättighet till kyrkotionden bör icke allenast behörigen
underhålla kyrkan, utan ock med redovisning för kyrkotionden till landshöfdingen
och biskopsembetet inkomma».

»Sådana innehafvare äro», enligt kongl. bref den 10 okt. 1822,
»skyldige att för kyrkotionde bestå kyrkans byggnad och reparationer,
samt de i socknen befintliga kronoskatte- och utsockne frälsehemman således
icke skyldige att därtill utgöra körslor eller dagsverken».

Detta nu om sådana patroner, hvilka, ehuru de uppbära kyrkotionde
in. in., ej fullgöra sina skyldigheter i fråga om kyrkobyggnad.

Hvad åter vidkommer Jus Patronatus, som öfverlåtits på enskild
person, så är derom resol verad t, att »Vid transport af sådana Jura Patronatus,
som äro personella och ej åtfölja någon Sätesgård inom församlingen,
skall anmälan derom göras i underdånighet hos Kongl. Maj:t, vid
hvilket tillfälle äfven bör tillkännagifvas, i hvad tillstånd kyrkan är och
om den afträdande Patronus fullgjort, hvad dess åligganle tillhört samt
Kongl. Maj:ts nådiga tillåtelse till transporten sedermera afvaktas». Kongl.
Bref den 15 jan. 1800.

Och vidare: Sedan Domkapitlet i Lund afslagit kommercerådet C. M.
Lundgrens kallelse för hofpredikanten G. Aulin till Stora Herrestads och
Borrige pastorat, har Kongl. Maj:t, på grund af Lundgrens däröfver anförda
underdåniga besvär förordnat, att då det enkegrefvinnan Hård i
lifstiden förunnade Jus Patronatus till Herrestads församling endast varit
personelt, icke funnit skäl att medgifva kommercerådet Lundgren den af

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 10.

honom sökta öfverlåtelsen hvarken af hela eller alternativa patronrätten
till berörda pastorat; i följd hvaraf Kongl. Maj:t förord nät, att kyrkoherdebeställningen
vid Stora Herrestads och Borrige pastorat må enligt
författningarnes föreskrift rörande regala pastorat vid inträffad ledighet
och framgent tillsättas, kongl. bref den 3 april 1830.

Med särskildt afseende på ofullkomligt Jus Patronatus torde följande
kongl. resol. och bref anföras:

I kongl. resol. på presterskapets besvär den 9 dec. 1766, § 9 heter det:
»Smil Jus Patronatus icke kan eller bör sträcka sig längre än patronbrefvet
tydligen innehåller, så tillkommer icke den Patrono, som eget''
att kalla uti Annexet eller Kapellförsamlingen, moderkyrkans kallelserättighet
eller tvärtom, utan hvar församling får utöfva sina rättigheter.
Hvarest ock till ena kyrkan är Jus Patronatus och den andra är Regal
eller Konsistoriel, där bör Patronus och Församlingen alternera i sin ordning,
efter socknarnes antal, vid förefallande Prestkallelser, utan afseende
om någondera församlingen kan vara större eller mindre.

Äfvenledes som jus patronatus består uti frihet att välja kyrkoherde
bör den intet medföra någon rättighet att välja cappellan med mindre
sådant i patronbrefvet är tydligen stadgadt; och hvad klockares och organisters
tillsättande angår, där jus patronatus är, bör enligt 1681 års Kongl.
bref dervid förfaras så, att patronus intet må härvid lägga kyrkoherde
och församling något hinder i vägen, derest sådant icke i patron-brefvet
honom uttryckligen är förbehållet.»

Och enligt kongl. resolution den 12 april 1693 förklaras, att »om två
patroni hafva jus, den ene vid moderkyrkan och den andre vid annexet,
så böra de vid kyrkoherdeledighet alternera.»

Vidare heter det i kongl. brefvet den 21 mars 1781, att patronus
har ej rätt till nådåi-ens disposition i de gäll, där jus vokandi honom
tillkommer.

Vidkommande åter sådana fall, då patronus är utländing och än mer,
då han bor utomlands, så torde kongl. kung. den 23 november 1855 böra
påaktas. Däri heter det nemligen sålunda: »Då utländsk man erhållit
tillåtelse att i riket förvärfva eller besitta fast egendom, med hvilken jus
patronatus är förenad, må kallelserätt till ecklesiastika beställningar icke
till honom öfvergå, utan skall denna rätt blifva hvilande, intill dess egendomen
åter tillfallit svensk undersåte. Om under tiden uppstår ledighet
af någon ecklesiastik^enst, som patronus egt tillsätta, skall dermed förhållas
enligt i allmänhet gällande författningar; hvarvid iakttages, att

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 10.

pastoratet återtager den egenskap af regalt eller consistoriel!, som detsamma
egt, innan jus patronatus tillkom, och att, om vid ett pastorats ledighet
tillförlitlig upplysning om dess förra egenskap icke kan vinnas, Kongl.
Maj:t, uppå derom af stiftets konsistorium gjord anmälan, vill för hvarje
särskildt fall förordna, huru vid kyrkoherdebeställningens tillsättande bör
förfaras, samt att, genom hvad här ofvan blifvit stadgadt, ingen ändring
är gjord i de rättigheter och skyldigheter, som för öfrigt må vara med
patronrätt förenade.»

Och hvad angår tillsättande af prest i patronella pastorat, förbindes
visserligen icke, enligt kongl. brefvet till Göteborgs konsistorium den 12
maj 1806, en patronatus ecclesiae att tidigare utfärda kallelsebrefvet, än
att det kan hinna af vederbörande konsistorium pröfvas och dess fullmakt
utfärdas i så god tid, att ledigheten vid nådårets slut kan tillsättas;, men,
enligt kongl. brefvet till Skara konsistorium den 1 november 1834 i enskild!
besvärsmål har Kongl. Maj:t förklarat, att kallelsen borde insändas
till konsistorium inom 8 månader efter erhållen del af Kongl. Maj:ts beslut,
hvilken tid vanligen plägar åtgå från inträffad ledighet i konsistoriella
pastorat och intill dess församlingens kallelse hinner att till konsistorium
inkomma. Och enligt 19 kap. 13 § i gällande kyrkolag eget’ biskopen
ogilla patroni pastorsutnämning, om dennes val fallit på en märkeligen
i lärdom och lefverne förvärrad person.

Hvad slutligen vidkommer den rättsliga sidan af jus patronatus, så
torde det vara skäl anföra, att i adeliga privilegierna den 16 oktober
1723 § 7 heter det: »Uti de prestgäll och socknar, hvarest ridderskapet
och adeln nu för tiden hafva, hädanefter förvärfva kunna, eller lagligen
bevisa sig före år 1680 verkligen haft ett dem tillhörigt jus patronatus
antingen genom urminnes häfd eller förmåner, dem kyrkan åtnjutit,
hafva de makt och frihet att välja en kyrkoherde (hvarvid helst stiftets
barn i hågkommas, när de äro af lika skicklighet och meriter med andra
utom stiftet), den vid behörig examen både om lärdom och lefverne kan
bestå, hvilken biskopen och kapitlet ej må sedermera ogilla, utan honom
uppå patroni kallelse deras kollationsbref ovägerligen och utan uppehåll
meddela.»

Enligt Malmö recess den 18 september 1662, § 8, adeliga privilegierna
den 16 oktober 1723, § 8 och kongl. brefvet den 29 augusti 1785 är
det ridderskapet och adeln i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän förbehållet
att tillgodonjuta deras jus patronatus och gammal rätt till tionde.

Andra Kammarem Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 10.

«►

Och enligt kongl. förordningen den 5 juni 1789 om prestval förbehålles
patron dess rättighet, der jus pratronatus är.

Der fråga är om patronatsrättens upphörande, der åligger det, enligt
kongl. cirkulation den 28 november 1855, domkapitlen i riket att genom
vederbörande presterskap underrätta de inom hvarje stift befintliga patronella
församlingar, att de af dem, som önska patronatsrättens upphörande,
må, efter föregången öfverläggning med patronus angående vilkoren,
hos Kongl. Maj:t derom göra anmälan samt tillika afgifva förslag till
verkställande deraf, då Kongl. Maj:t efter vederbörandes hörande vill beslut
för hvarje särskildt fall meddela.

Med ledning af här ofvan anförda stadganden finner man, att det
syfte, som motionären genom sin hemställan under punkterna 2 och 3 i
motionen vill vinna, kan ernås på i lag föreskrifvet sätt. Och då motionären
icke framhållit något särskildt fall, genom hvilket han kunnat styrka
nödvändigheten af Riksdagens understöd i detta afseende, så synes det utskottet,
att hans hemställan i nämda punkter icke hör af Riksdagen bifallas.

Något annorlunda ställer sig deremot motionärens hemställan i punkten
1. Utskottet förmenar, att man icke gerna kan förneka värdet af,
att vederbörande patronbref äro lätt tillgängliga. Derigenom skulle många
misshälligheter mellan församling och patronus kunna undanrödjas. Patroni
rätt å ena sidan behöfde icke då på blotta misstankar betviflas af
församlingen samt föranleda onödiga och obehagliga rättstvister emellan
församling och patronus; likasom icke heller å andra sidan församlingen
behöfde utsättas för den möjligheten, att patronrätt utöfvades af dertill
obehörig person.

Men då patronus genom här ofvan åberopade kongl. resolution af
den 13 september 1790 förbindes till redogörelse för kyrkoniedlen, som äro
stälda under dess disposition, så ofta vederbörande landshöfding och
konsistorium sådant nödigt pröfva; och då han enligt kongl. brefvet den
3 maj 1822 skall till landshöfdinge- och biskopsembetet inkomma med
redovisning för kyrkotionde, som honom tillkommer; då vidare biskopen
och domkapitlet skola enligt adeliga privilegierna den 16 oktober 1723
§ 7 utfärda kollationsbref åt den af patronus valde kyrkoherden: så framgår
deraf, att den handling, på hvilken patronus grundar sin patronrätt,
väl bör hos dessa myndigheter företes eller i vidimerad afskrift deponeras.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 10.

Under sådant förhållande torde det icke vara synnerligen svårt för den
församling, som så önskar, att genom någon af dessa myndigheter erhålla
en lagligen vidimerad afskrift af den ifrågavarande handlingen.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och med hänvisning till
hvad i öfrigt är i detta ämne stadgadt, får utskottet hemställa,

att motionen icke måtte till någon åtgärd förardeda.

Stockholm den 6 april 1891.

På utskottets vägnar

G. F. ÖSTBERG.

Bill. till Riksd. Prot, 1891.

8 Sami.

2 Afd.

2 Band. 8 Häft.