Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 17

Utlåtande 1873:Tfu117 Andra kammaren

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 17.

1

N:o 17.

Ank. till Riksd. Kansli den 11 Mars 1873, kl. 1 e. m.

Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts Utlåtande (N:o 3 ),
angående väckt fråga om rättighet för församlingarna i
Lunds stift och Halland att, under vissa vilkor, förfoga,
öfver den till klockarne nu utgående helgonskylden.

Vid innevarande riksdag har Herr Sven Nilsson i Efveröd uti en till
Utskottets behandling hänvisad motion, N:o 26, föreslagit, att Riksdagen ville
för sin de] besluta “att hos Kongl. Maj:t göra underdånig anhållan, det Kong!.
Maj:t ville taga i nådigt öfvervägande, om och i hvad mån det efter vederbörandes
hörande må kunna medgifvas församlingarna i Lunds stift och Halland rättighet
att sjelfva få disponera öfver den helgonskyld, som till klockaren af
församlingarna utgår, under förbindelse att detta sker i öfverensstämmelse
med det för denna afgäld föreskrifna ändamål: kyrkotjenstens upprätthållande
~ Oclubarnens undervisning; och att Kongl. Maj:t derjemte måtte tillse, huruvida*
ej i de församlingar, der ofvan föreslagna förfogande öfver helgonskylden
skulle komma att vålla minskning i klockarens lön, pastoratet måtte på
dess bekostnad ersätta denna förlust till de klockare, som redan erhållit fullmakt
på sin tjenstebefattning, vid den tid då förordnandet derom träder i
verkställighet, efter samma grund emellan församlingarna som helgonskylden
från början utgått."

Rörande förhållandet med helgonskylden, i afseende hvarå motioner
flera gånger från och med 1840—1841 årens riksdag varit väckta, får Utskottet,
ur de vid föregående riksdagar i ämnet afgifna utlåtanden, anföra
följande.

Helgonskylden är en gammal skatt i Skåne, Halland och Blekinge,
uppkommen under den tid dessa provinser tillhörde Danmark och sedermera
Sih. till Riksd. Prof. 1873. 8 Sand. 2 Afd. 2 Band. 11 Haft. 1

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 17,

äfven erkänd af Sveriges Konung. Lunds Stifts Landebok af år 1569 omtalar
denna skatt såsom utgående till både prester och klockare.

Den del af helgonskylden, som utgått till presterskapet, har för presterne
medfört skyldighet att bygga och underhålla alla prestgårdshusen, hvaremot
den del deraf, som varit anslagen till klockare och hvarom här nu endast
är fråga, för dem ntgjorde lön för åliggandet att göra tjenst i kyrkan och
undervisa ungdomen i socknarne.

Dessa skyldigheter blefvo sedermera genom Kongl. Danska Ordinantien
eller Kyrko-ordningen den 14 Juni 1539 och Kongl. brefvet den 23 Mars
1568, som efter ifrågavarande provinsers förening med Sverige stadfåstades
genom Malmö Recess år 1662, öfverflyttade på stadsskolorna i Lunds stift
och provinsen Halland emot rättighet för dem att uppbära den till klockarnes
aflöning inom vissa, i allmänhet inom 2 mil från städerna belägna, församlingar
anslagna helgonskyld med den sedermera derutinnan vidtagna förändring,
att skolorna aflönade särskilda substituter i socknarne i stället för
att dit skicka några af sina lärare eller disciplar, hvilka sistnämnda derför
uppburo en del af helgonskylden till understöd för sina studier. I sammanhang
härmed torde böra erinras, att år 1618 blef, med bibehållande för
städernas skolor af största delen af deras helgonskyld dels till aflöning åt
lärarne och dels i ringa mån vid några skolor till understöd åt lärjungarne,
socknarne medgifvet att i vanlig ordning antaga klockare och aflöna dem
med den behållna delen af helgonskylden.

Detta förhållande synes sedermera hafva fortfarit orubbadt, intilldess
Kongl. Maj:t, på förslag af 1821 års Uppfostringskomité, efter Konsistorii
och Kammar-kollegii hörande, år 1824 förordnade, att ett gymnasium för
Lunds stift skulle inrättas i Sölvesborg samt att till nödig fond för stiftets
lärarepersonal, som derigenom komme att ökas, en del af helgonskylden,
hvilken klockarne i stiftet uppburo, borde efter de af konsistorium föreslagflä
grunder i mån af dåvarande innehafvares afgång indragas, hvarefter L» jpgl.
Maj:t den 9 December 1836, med anledning af 1828 års Läroverkskomités
förslag, i stället anbefallde, att en katedralskola i Lund, skulle sättas i verksamhet
och för detta ändamål användas den helgonskyld, som jemlikt Kongl,
brefvet af år 1824 borde indragas.

Då emellertid denna åtgärd föranledde ansökningar från såväl åtskillige
innehafvare af jus patronatus, som ock särskilda församlingar, att fortfarande
få för socknarne disponera ifrågavarande helgonskyld, så aflät Kongl.
Maj:t, sedan vederbörande konsistorium och Konungens Befallningshafvande
blifvit i frågan hörde, till 1840 — 1841 årens riksdag nådig proposition, i
följd hvaraf Rikets Ständer beslöto att till Lunds katedralskola anslå 3,856
R:dr 45 sk. 4 rst. årligen, hvarigenom skolans behof af den omtvistade
klockarehelgonskylden upphörde, hvarförutan Rikets Ständer förklarade, att

3

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 17.

rättigheten att disponera ifrågavarande hclgonskyldsspanmål icke lämpligen
borde eller kunde bestämmas annorlunda än efter laga pröfning, men att de
församlingar, som ville förbinda sig att uteslutande använda helgonskylden
till folkskolorna, skulle bibehållas vid oqvald besittning deraf, under det att
de församlingar, som ej ville antaga detta vilkor och ej heller kunde styrka
sin lagliga rätt till helgonskylden, skulle i mån af klockarnes afgång inleverera
den till Lunds katedralskola i enlighet med ofvan åberopade nådiga
bref af den 9 December 1836.

Rikets Ständers omförmälda beslut, i förening med det förhållande, att
de församlingar i Lunds stift och Halland, som voro belägna inom 2 mil
från städerna, fortfarande måste afstå helgonskyld till dessas skolor, äfven
sedan skolorna till det mesta upphört att fullgöra de ursprungligen mot helgonskyldens
uppbärande dem ålagde förbindelser, synas hafva föranledt de
först vid samma 1840—1841 årens riksdag väckta och sedan vid flera följande
riksdagar återkommande motionerna om den till dessa skolor då utgående
helgonskyldens utbytande mot denna afgift motsvarande statsanslag för skolorna
och rättighet för landtsocknarne att använda denna helgonskyld för
sina egna folkskolor.

Sedan med anledning af särskilda framställningar från Rikets Ständer
först vid 1844—1845 årens riksdag i afseende på Lunds stift och sedan vid
1850—1851 årens riksdag i afseende på Halland, Kongl. Kammar-kollegium,
på nådig befallning samt efter vederbörande konsistoriers och Konungens
Befallningshafvanders hörande, afgifvit särskilda underdåniga utlåtanden i ämnet,
- och dessa vid dels 1847—1848 och dels 1853 — 1854 årens riksdagar blifvit
Rikets Ständer af Kongl. Maj:t i nåder delgifna, beslöto Rikets Ständer vid
sistnämnde riksdag för sin del, att den till stadsskolorna inom Lunds stift
och provinsen Halland ingående helgonskyld af de inom 2 mil derifrån varande
församlingar finge från skolorna skiljas och till församlingarna återställ
.rf, med förbindelse för de sednare, att angående helgonskyldens framtida
användande till stiftets konsistorium afgifva förslag, som derefter skulle af
konsistorium med eget yttrande till Kongl. Maj:ts nådiga pröfning insändas;
i sammanhang hvarmed Rikets Ständer beviljade skolorna ett helgonskyldens
värde motsvarande kontant anslag af tillsammans 8,940 R:dr 33 sk. 2 rst,
att å Riksstatens Åttonde hufvudtitel under anslaget till elementar-läroverken
uppföras.

Efter det att församlingarnas förslag med konsistoriernas deröfver afgifna
yttranden inkommit och af Kammar-kollegium blifvit i allmänhet förordade,
nemligen så vidt de afsågo helgonskyldens användande i enlighet med
dess ursprungliga ändamål, d. v. s. bestridande af klockaretjensten i kyrkan
och barnundervisningen, förklarade Kongl. Maj:t i nådigt bref af den 17
September 1856, med gillande af Rikets Ständers beslut, att hvad Kammar -

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 17.

koikgium sålunda, beträffande den af församlingarna föreslagna användningen
af helgonskylden, i underdånighet tillstyrkt, skulle tjena till efterrättelse.

. Eft^. det således genom Rikets Ständer ofvan åberopade, af Kongl.
Maj:t stadfastade beslut församlingarna återfått den helgonskyld, som tillförene
utgått dels från vissa församlingar inom Lunds stift till katedralskolan i Lund
och dels af församlingarna inom 2 mil från städerna till dessas skolor, samt
föreskrifter blifvit meddelade rörande meranämnda afgifts användande, har
flere gånger från och med riksdagen 1859—1860 väckts fråga, om och i hvad
man uti de församlingar, hvilka ej kunde hänföras under någondera af nyss
omformalda tvanne kategorier, helgonskylden icke vidare borde utgöra bidrag
till klockarnes aflöning, utan i stället användas till folkskolornas behof. Sedan
de under de två första kategorierna varande församlingar numera få använda
sin helgonskyld för deras folkskolor, betraktas det nemligen af de öfriga sår°m
orättmsa de ej få åtnjuta samma fördel, i afseende hvarå blifvit
framhållet, bland annat att i vissa pastorater, som bestå af två eller flere
församlingar med gemensam klockare, den församling, som ej återfått sin
e gonskyld, till hufvudsaklig del måste aflöna den gemensamma klockaren,
hvartill den eller de öfriga församlingarne då i jemförelsevis ringa mån bidraga,
under det att den helgonskyld den eller de sednare återfått från början
tagits från en pastoratets gemensamme tjenare''1 och derföre enligt hvad
vederbörande förmenat ”egentligen skulle återgått till hela pastoratet”.

De fleste, hvilka vid riksdagarne från och med 1859 uppträdt såsom
motionärer i ämnet, hafva ock i öfverensstämmelse med denna åsigt föreslagit
den ändring i föregående riksdagbeslut, att den återvunna helgonskylden skulle
återgå icke särskilt till den församling, som utgjort afgälden, utan till hela
pastoratet.

Redan vid sistlidne riksdag väckte Herr Sven Nilsson i Efveröd i
motionen N:o 12 det förslag: ”a) att Riksdagen måtte för sin del besluta
att alla församlingar i Skåne, Halland och Blekinge, hvilka ej genom det
Ivongl. brefvet till Kammar-kollegium af den 17 September 1856 kommit i
åtnjutande af dispositionsrätten öfver den till klockaren inom dessa församlingar
fortfarande utgående helgonskylden, måtte komma att tillgodonjuta
denna rätt; b) att i de församlingar, der ofvan föreslagna förfogande öfver
helgonskylden skulle komma att göra intrång i nu varande innehafvaren af
klockarens inkomster, pastoratet måtte på dess gemensamma bekostnad ersätta
den förlust, som derigenom kan komma att uppstå".

Till denna förändrade form för framställningen hade Herr Sven Nilsson
antagligen hemta! anledning af Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts
utlåtande i ämnet vid 1871 års riksdag, hvilket i motiven för sitt afstyrkande
åt den i ämnet väckta motionen yttrar, att "en annan vida bättre utväg" än
den ifrågasätta finnes att utjemna den olikhet i rättigheten att disponera

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande Nio 17. 3

klockarehelgonskylden, som öfverklagas, och att afväpna det missnöje rörande
denna sak, som gång efter annan i motioner framträdt för Riksdagen — den
utvägen nemligen ”att medgifva alla öfriga församlingar i Skåne, Halland och
Blekinge samma rätt att förfoga öfver sin klockarehelgonskyld, som år 1856
medgafs de församlingar, hvilka förut erlagt densamma till stadsskolorna.”

I öfrigt skiljer sig Herr Sven Nilssons yrkanden både vid denna och
förlidet års riksdag från föregående framställningar i ämnet derutinnan, att
då dessa afsett helgonskyldens indragande från klockare till församlingarna
först efter och i mån af deras afgång, så har deremot Herr Sven Nilsson
ansett denna indragning kunna och böra oberoende deraf när som helst verkställas,
emot vilkor att alla församlingar i pastoratet till nuvarande innehafvare
sammansköte ett belopp svarande mot det, hvilket klockaren skulle
gå miste om, derest helgonskylden honom frånkändes; och har bemälde motionär
till stöd för denna åsigt äfven åberopat den underdåniga skrifvelse,
som från sistlidet års Riksdag till Kongl. Maj:t ingick derom, att åt församlingarna
framdeles skulle öfverlemnas rätt att sjelfve få bestämma klockares
aflöning.

Uti Utlåtande N:o 32, afgifvet vid sistlidne riksdag åt Andra Kammarens
Andra Tillfälliga Utskott, yttrades, att Utskottet väl icke kunde obetingadt
tillstyrka bifall till Herr Sven Nilssons motion, men att Utskottet likväl,
då det “icke förbisett det inflytande på frågan, som torde utöfvas af det vid
denna riksdag af båda Kamrarne lemnade bifall till Lag-Utskottets i Utlåtande
N:o 20 gjorda hemställan om en underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj:t, angående ett framdeles öfverlemnande åt församlingarna att bestämma
klockares aflöning", ansett sig “icke sakna skäl att med anledning af motionen
föreslå: “det Kammaren för sin del ville besluta, att i sammanhang
med den genom Riksdagens bifall till Lag-Utskottets Utlåtande N.o 20 beslutade
underdåniga skrifvelse, likaledes hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.
Maj:t ville taga i nådigt öfvervägande om och i hvad mån det efter vederbörande
församlingars och konsistoriers hörande må kunna medgifvas äfven
de församlingar inom Lunds stift och Halland, hvilka icke redan åtnjuta en
sådan rättighet, att, vid de nuvarande innehafvarnes af klockarelägenheterna
afgång, sjelfve disponera den så kallade klockarehelgonsskylden, dock med
uttryckligt förbehåll att detta sker i öfverensstämmelse med det för denna
afgäld föreskrifna ändamål: kyrkotjenstens upprätthållande och barnens undervisning",
hvilket Utlåtande blef af Andra Kammaren bifallet.

Sedan detta beslut blifvit meddeladt Första Kammaren, hvilken remitterade
ärendet till sitt Första Tillfälliga Utskott, anförde detta Utskott, uti
ett den 11 Maj 1872 afgifvet Utlåtande N:o 14, att, såvidt Utskottet kunnat
finna under den korta tid det haft att egna frågan, densamma väl vore förtjent
af den utredning och pröfning, som med Andra Kammarens beslut af -

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 17.

sågs, men att Utskottet trodde sig kunna antaga, att frågan vore af privilegii
natur, i h vilket fall densamma icke kunde utan kyrkomötets hörande afgöras;
och att Utskottet således icke skulle kunna tillstyrka Andra Kammarens beslut
utan förändring, samt att ett förslag dertill ej torde “hinna af Andra
Kammaren behandlas”, hvadan Utskottet hemställde, att Första Kammaren
ej måtte biträda Medkammarens beslut, hvilken hemställan af Första Kammaren
bifölls.

Sedan Utskottet sålunda sökt gifva en kortfattad framställning af den
under mer än 30 år så mycket omhandlade helgonskyldsfrågans uppkomst
och utveckling samt denna frågas nuvarande ståndpunkt, går Utskottet att
utlåta sig rörande Herr Sven Nilssons vid denna riksdag i ämnet väckta
motion.

Dervid kan Utskottet i första rummet ej undgå att erkänna, det billighet
och rättvisa numera synas tala derför, att de församlingar inom Lunds
stift och Halland, hvilka ännu icke fått dispositionsrätt öfver deras s. k.
klockarehelgonsskyld, må kunna lika med öfriga församlingar erhålla eu
sådan rättighet, med förbehåll att denna helgonskyld komme att användas i
öfverensstämmelse med densammas ursprungliga ändamål: kyrkotjenstens uppehållande
och barnens undervisning; i afseende hvarå Utskottet får åberopa
det stöd, denna åsigt vunnit genom Andra Kammarens beslut vid förra
riksdagen.

Äfven motionärens yrkande, att, efter det reglering i den af honom föreslagna
syftning försiggått, klockaren må aflönas af pastoratet i sin helhet
efter samma grund emellan församlingarna, hvarefter helgonskylden för detta
ändamål från början utgått, finner Utskottet vara med billighet öfverensstämmande.

Hvad slutligen beträffar herr Sven Nilssons antagande att denna reglering
bör kunna, oberoende af klockares afgång, samtidigt verkställas i
alla församlingar, så synes detta ej heller böra möta något hinder, likväl
under förutsättning af att, på sätt ofvan är. nämndt, nuvarande innehafvare
af klockaretjensterna ej komma att vidkännas någon mipskning i sina inkomster.

Beträffande det af Första Kammarens Tillfälliga Utskott vid sist förflutna
riksdagen yttrade förmenande att frågan vore af privilegii natur, hvilket
föranledt den form, hvarunder motionären vid innevarande riksdag gjort sin
framställning, så tilltror sig Utskottet visserligen icke att i denna del af
frågan uttala något bestämdt omdöme, men anser sig likväl till stöd för en
motsatt åsigt böra fästa uppmärksamheten derpå, att icke någon af de flere
förändringar, som redan blifvit vidtagna med helgonskylden, hos högvördige
Preste-Ståndet vid ståndsriksdagarne framkallat någon på ett sådant antagande
stödd protest, hvarjemte icke torde böra lemnas oanmärkt, att emot

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o IT. 7

ett slikt antagande, men till förmån för församlingarnas rätt att disponera
helgonskylden till sina klockares aflöning och sockenungdomens undervisning,
tala de här ofvan från Danska tiden åberopade författningar, samt den omständighet
att under öfverläggningar i ämnet, hvilka vid ståndsriksdagarne
egt rum hos Preste-Ståndet, aldrig gjort sig gällande den åsigten, att klockarehelgonskylden
borde betraktas såsom ett presterskapet förunnadt privilegium.

Om emellertid olika åsigter i ett eller annat afseende kunna finnas
rörande frågan om denna helgonskyld öfverlåtande på församlingarna, synas
dock alla betänkligheter böra anses vara undanröjda genom det innehåll,
motionären vid denna riksdag gifvit sitt förslag; hvadan Utskottet anser sig
böra, i hufvudsaklig öfverensstämmelse dermed, hemställa, att Riksdagen ville
för sin del besluta,

att hos Kongl. Maj:t göra underdånig anhållan, det Kongl.
Maj:t täcktes taga i nådigt öfvervägande, om och i hvilken
mån det rnå kunna medgifvas församlingarna i Lunds stift
och Halland rättighet att sjelfva förfoga öfver den helgonskyld,
som till klockare af församlingarna utgår, med vilkor
dock, att denna afgift skall användas för det med densamma
ursprungligen afsedda ändamål: kyrkotjenstens uppehållande
och barnens undervisning; äfvensom att Kongl.
Maj:t måtte i nåder tillse, om och huruvida i de församlingar,
der ett sådant förfogande öfver helgonskylden kunde
komma att föranleda minskning i klockarens lön, pastoratet
i sin helhet må kunna tillförbindas att efter samma
grund emellan församlingarna, hvarefter helgonskylden från
början utgått, ersätta denna förlust till de klockare, hvilka
redan erhållit fullmakt å tjensten vid den tid, då nådigt
beslut i fråga om dispositionsrätten öfver helgonskylden
på nu föreslagna sätt kan komma att träda i verksamhet.

Stockholm den 11 Mars 1873.

På Utskottets vägnar:

J. SJÖBERG.