Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N.-o 3) Utlåtande N:o 15 (Utlåtande 1890:Tfu315 Andra kammaren tfu3)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N.-o 3) Utlåtande N:o 15.

N:o 15.

Ank. till Riksd. kansli den 7 marg 1890, kl. 5 e. m.

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4, i anledning
af väckt motion om ändring i gällande bestämmelser
rörande reseersättning till utmätnings- och stärnningsmän.

Uti 1 kap. 7 § af nu gällande utsökningslag stadgas följande:

»Utmätningsman skall vid sin förrättning hafva med sig ojäfvigt
vittne.»

Angående den ersättning, som för utmätningsförrättningar tillkommer
förrättningsman och vittne, innehåller 5 § af kong], förordningen den
12 juli 1878 en så lydande bestämmelse:

»Erfordras resa för verkställande af förrättning å landet eller i stad
utom stadens planlagda område, äro förrättningsman och vittne berättigade
till ersättning, hvardera för skjuts efter en häst, dock att, när flera förrättningar
verkställas under samma resa eller på samma dag, skjutsersättningen
skall fördelas mellan samtliga förrättningarna i förhållande till förrättningsställenas
afstånd från förrättningsmannens och vittnets hemvist.»

Under åberopande af dessa stadganden och då så väl härads- som
rådstufvurätt genom kongl. förordningen den 10 augusti 1877 hafva skyldighet
att förordna vissa män att, då de derom anlitas, delgifva stämningar
och domstolars beslut, samt i de flesta kommuner numera lära
Bih. till Riksd. Prof. 1890. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 11 Käft.

Andra Kammarens Tillfälliga Utshotts (N:o 3) Utlåtande N:o 15.

vara förordnade dylika stäraningsmän, hvilka för sina förrättningar erhålla
den ersättning, ofvan åberopade förordning den 12 juli 1878 bestämmer,
har herr Hans Andersson i Bringåsen uti en inom Andra Kammaren
väckt, till utskottet hänvisad motion, n:o 122, — under förmälan,
bland annat, att lagstiftarens mening vid utfärdandet af förenämnda förordningar
utan tvifvel torde hafva varit dels den, att personer för hvarje
ort skulle finnas att tillgå, och dels den, att kostnaderna för förrättningarne
skulle hållas inom rimliga gränser; att erfarenheten dock alltför
ofta visat, att vederbörande förrättningsmän vid sina förrättningar icke
söka begränsa resekostnaderna så mycket sig göra låter, utan i stället
medtaga sina skrifbiträden såsom vittne för att bereda sig ökade inkomster,
utan att fästa afseende på lagens andemening att söka befria den,
för hvilken resan gäller, från onödiga omkostnader, samt att det icke endast
vore vid utmätning och försäljning af utmätt egendom, som missbruk
af ifrågavarande beskaffenhet egde rum, utan sådant kunde ske, och inträffade
äfven, der det vore fråga om vräkning, qvarstad, delgifning af
stämning, domstols, myndighets eller tjenstemäns beslut eller kallelse
in. m., hvadan motionärens ändringsförslag gälde äfven alla dessa fall,
lör så väl förrättningsmän som biträde eller vittne, — föreslagit, att Riksdagen
ville • för sin del besluta följande ändring och tillägg antingen i
utsökningslagens 7 § eller Kongl. Maj;ts nådiga förordning angående ersättning
till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål m. m. den 12
juli 1878:

»Reseersättning må endast utgå och beräknas från intill förrättningsstället
närmast boende förrättningsmans eller stämningsmans hemvist,
äfven om annan förrättningsmän, stämningsman eller vittne för
förrättningen användes.»

Genom förevarande motion åsyftas begränsning i vissa fall af den
reseersättning, som enligt nu gällande bestämmelser tillkommer förrättningsman,
stämningsman och vittne i utsökningsmål.

Beträffande först förrättningsmän, hvarmed i motionen torde afses
utmätningsman på landet — kronofogde eller länsman — lärer någon

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 15.

inskränkning i den rätt, som enligt kongl. förordningen den 12 juli 1878
tillkommer desse tjenstemän, att för verkställandet af förrättningar i ut~
sökniugsärenden beräkna reseersättning från sin bostad till förrättningsBtällei,
rimligtvis ej kunna ifrågakomma. Att vid de fall, då kronofogden
sjelf verkställer en dylik förrättning, oaktadt han egt att dertill i skit
ställe sätta eu närmare förrättningsstället boende länsman, kronotogdens
reseersättning skulle beräknas endast från den senares hemvist, synes
utskottet obilligt, då i betraktande tages, afl, enligt 2 § af gällande utsökningslag,
kronofogden ensam är å landet utmätningsman samt i sådan
egenskap, enligt 3 § af samma lag, dels ansvarig för den af honom förordnade
länsmannens åtgöranden i utsökningsärenden, dels rent af förbjuden
att åt denne öfverlåta befattningen med vissa delar af dylika
ärenden.

Hvad derefter angår stämningsman, torde i de fall, då eu dylik,
enligt kongl. förordningen den 10 augusti 1877, anlitas för delgifning af
stämningar och domstolars beslm, det uteslutande vara enskild sökande,
som har att i första hand godtgöra stämningsmannen härför; och om vid
sedermera åt vederbörande domstol eller annan myndighet företagen pröfning
af sökandens anspråk att undfå ersättning för delgifningskostnaden,
det skulle befinnas, att denne genom a t onödigtvis anlita aflägset boende
stämnii gsmän uppbringat denna kosta d till oskäligt belopp, lärer ett
sådant förhållande tvifvels utan komma att tagas i beräkning vid bestämmandet
åt den ersättning, den betalningsskyldige vid målets afgörande
förpligias att till sökanden utgifva, och detta desto hellre som, enligt 21
kap. 3 § rättegångsbalken, tappande part skall vara skyldig att gälda
vederdelomannen endast hvad denne varit trängd att å saken kosta.

Vidkommande slutligen vittne i utsökningsmål, torde det visserligen,
6ärskildt i de nordligare delarne af landet med sina långa afstånd och obeqväma
kommunikationer, någongång kunna inträffa, att, på sätt motionen
framhåller, kostnaden i dylika mål stegras derigenom, att förrättningsmannen
till biträde använder vittne, som bor långt ifrån förrättningsstället;
men det lärer väl ej i allmänhet böra förutsättas, att utmätningsmannen
i den åt motionären antydda afsigt, eller endast för att bereda sig sjelf
fördel, anlitar dylikt vittne, och synes det i allt fall utskottet mindre välbetänkt
att för förrättningsman stadga såsom ovilkorlig skyldighet att till
vittne använda närmast boende stämningsman, enär deraf i aflägset belägna
och glest befolkade trakter skulle kunna blifva följden, att förrättningsmannen,
särskildt, vid utsökningsärenden, hvilka kräfde skyndsamma åtgärder,
skulle, i saknad af tillgängligt vittne, nödgas inställa en redan

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 15.

utsatt förrättning, hvarigenom ännu större kostnad skulle komma att vederbörande
ådragas.

Missförhållanden af den art motionären påpekat hafva, för så vidt
utskottet derom kunnat vinna upplysning, ej försports från rikets öfriga
delar och torde fördenskull endast undantagsvis förekomma; och hyser utskottet
för sin del den grundade öfvertygelsen, att om sådana på någon
ort skulle yppas, vederbörande länsstyrelse, sedan densamma om förhållandet
erhållit kännedom, ej skall underlåta att vidtaga sådana åtgärder,
hvarigenom nödig rättelse i anmärkta hänseendet må kunna vinnas.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, bär utskottet ansett sig
förhindradt att tillstyrka bifall till hvad motionären föreslagit, utan hemställer,

att ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 7 mars 1890.

På utskottets vägnar:

Gl. THESTRUP.

John Björkmans boktryckeri, 1890.