Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts ('N-'o 1) Utlåtande N:o 15 (Utlåtande 1896:Tfu115 Andra kammaren tfu1)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (''N-''o 1) Utlåtande N:o 15.

N:o 15.

Ank. till Riksd. kansli den 21 mars 1896, kl. 1 e. m.

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 2, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om upphäfvande af 15 § i stadgan för
rikets allmänna läroverk.

Genom kongl. kungörelsen den 22 mars 1895 har 15 § af stadgan
för rikets allmänna läroverk erhållit följande lydelse:

1. I hufvudsaklig öfverensstämmelse med derför stadgad plan
skola arbeten åläggas lärjungarne till utförande under sommarferierna.

Uppgifterna för dessa arbeten, hvilka i allmänhet böra vara desamma
för lärjungarne i samma klass eller samma afdelning af tvåårig klass
vid samma läroverk, skola mot vårterminens slut bestämmas af rektor
på förslag af lärarne i ifrågavarande ämnen i klassen eller afdelningen
närmast under den, till hvilken feriearbete gifves, samt så vidt möjligt
upptagas i den vid terminens slut utgifna årsredogörelsen.

2. Vid hvarje feriearbete, som förelägges lärjunge, må af läraren
meddelas den förberedelse och de särskilda upplysningar, som kunna
anses erforderliga.

3. Vid höstterminens början pröfve vederbörande lärare i den
klass eller den afdelning, till hvilken feriearbete gifvits, på hvad sätt
lärjungarne utfört det föresätta arbetet, samt afgifve deröfver för hvarje
särskilt ämne betyg med ettdera af vitsorden: Tillfredställande eller

Bill. till llilcsd. Prof. 1890. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 12 Höft. (N:o 15.)

2 Andra Kammarens Tillfälliga XJtshotts (N:o 1) Utlåtande N:o 15.

Icke tillfredsställande, hvarefter lärjungarnes målsmän underrättas om
pröfningens utgång. Och tillkomme det rektor att vidtaga erforderliga
åtgärder, på det att denna pröfning må kunna afslutas inom höstterminens
tre första veckor.

4. Lärjunge, som vid höstterminens början vinner inträde vid
läroverket, skall hafva fullgjort stadgadt feriearbete eller ett deremot
svarande och pröfvas med afseende derå såsom i föregående punkt säges.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 15), hvilken hänvisats
till utskottets förberedande behandling, hemställer herr C. G. Bäckgren,
»att Riksdagen i skrifvelse till Konungen med undersåtlig vördnad
anhåller, det 15 § i stadgan för rikets allmänna läroverk af den 1
november 1878, sådan den lyder i kongl. kungörelsen af den 22 mars
1895, måtte upphäfvas och ur nämnda stadga utgå».

Efter att hafva uttalat den uppfattningen, att den i berörda §
af läroverksstadgan gifna föreskriften om feriearbete ingalunda vore
motiverad af Riksdagens skrifvelse den 9 maj 1893 angående afskaffande
af öfversättningsprofvet från svenska till latin i mogenhetsexamen
eller af Riksdagens skrifvelse den 11 maj 1894 angående ordnandet
af sambandet mellan folkskolan och allmänna läroverket, ehuruväl
dessa skrifvelser i inledningen till kungörelsen den 22 mars 1895
sades hafva föranledt ändringarna i läroverksstadgan, anför motionären
såsom skäl för sin ifrågavarande hemställan, att det påbjudna feriearbetet
dels gjorde intrång i såväl ungdomens som föräldrars och målsmäns
frihet och sjelfbestämningsrätt, dels satte ungdomens helsa på
spel, dels ock åsamkade föräldrar större ekonomiska uppoffringar, än
hittills varit nödvändigt.

I förstnämnda hänseende yttrar motionären, att, då ferieläsningen
med rätta torde kunna betraktas som en stor lexa, gifven vid läseterminens
slut för att inläras under de månader, som läroverksstadgan
uttryckligen tillförsäkrat ungdomen såsom dess frihetstid, bestämmelsen
om ferieläsningen syntes föga förena sig med stadgans anda och mening
om välbehöfligheten för ungdomen af en hvilo- och rekreationstid.

Med afseende på den fara, som feriearbetet ansetts medföra för
ungdomens helsa, säger motionären vidare, att föräldrar och målsmän
såge med oro, huru skolungdomen vid allmänna läroverken ansträngdes
hårdare, än dess helsa under växtperioden tilläte. Efter ansträngningen
i skolan under läseterminen behöfde ungdomen synnerligen väl
vara ledig från tvångsläsningen under mellanterminen, för att då, om

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 15.

möjligt, taga igen, hvad som blifvit eftersatt i afseende på dess kroppsutveckling.

I fråga om de ökade ekonomiska uppoffringarne anför slutligen
motionären, att det föreskrift^ feriearbetet nödgat föräldrar och målsmän
att anskaffa särskilda lärare för skolungdomen under mellanterminen.
Detta medförde en kostnad, som för många vore rätt känbar.

I öfrigt ger motionären i starka färger uttryck åt det bekymmer
och det missmod, hvilka af påbudet om läroverkens feriearbete framkallats
hos honom, och hvilka, såsom han säger, delas af många andra.

Utskottet, som har sig väl bekant den utbredda och ganska
starka misstämning, som redan förslaget och sedermera föreskriften om
läroverkens obligatoriska feriearbete framkallat, har tagit denna föreskrift
och dermed sammanhängande omständigheter äfvensom motionärens
föreliggande hemställan under öfvervägande och dervid funnit
de skäl, motionären anfört till stöd för sin framställning, i flera afseenden
beaktansvärda.

Utskottet finner sig emellertid böra tillkännagifva, att det ingalunda
delar den uppfattning, som motionären synes hysa beträffande
föreskriften om feriearbetet såsom varande nära nog alldeles obehörig,
i ty att derigenom, enligt motionärens yttrande, »göres intrång i såväi
ungdomens som föräldrars och målsmäns frihet och sjelfbestämningsrätt».
Det synes nemligen utskottet icke berättigadt att så tolka § 17 mom. 2
af stadgan för rikets allmänna läroverk den 1 november 1878, som om
lärjungarne tillförsäkrats frihet från allt arbete under den tid, som der
angifves såsom »allmänna ferier». Utskottet är vidare så långt ifrån att
anse hvarje lärjungarne af läroverken anvisadt och af dessa kontrolleradt
feriearbete oberättigadt, att det tvärtom är af den mening, att sådant
arbete kan vara lärjungarne och undervisningen till väsentligt gagn
och således förtjena att från målsmäns sida ses med tillfredsställelse
och af dem uppmuntras.

Feriernas längd vid våra läroverk, hvilken man trott vålla åtskilliga
olägenheter, har, såsom bekant är, föranledt förslag om läsårets
utsträckning. Sålunda ifrågasattes senast i Kongl. Maj:ts framställningar
till Riksdagen åren 1890 och 1892 läsårets förlängning med
tre veckor. Utskottet måste för sin del på det bestämdaste ogilla ett
sådant förslag ej mindre ur uppfostrans än ur hygienisk synpunkt.
Dels skulle nemligen ungdomen, särskild! den del deraf, som har sina

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1J Utlåtande N:o 15.

hem utanför läroverksstäderna, genom läsårets förlängning allt för mycket
undandragas hemmens och det yttre lifvets högst betydelsefulla inflytelser,
dels skulle äfven en sådan anordning, enligt de sakkunniges ganska
enhälliga mening, på grund af vårt lands klimatiska förhållanden vara
mycket ogynsam för ungdomens fysiska utveckling. Härtill komme
ytterligare känbart ökad ekonomisk tunga för föräldrar och målsmän,
som äro boende utanför läroverksstäderna.

Men om sålunda utskottet å ena sidan måste ogilla förslaget om
feriernas förkortande, kan det dock å andra sidan icke annat än erkänna,
att deras betydliga längd kan medföra afsevärda olägenheter,
om ungdomen derigenom förledes att under en längre tid, än lämpligt
är, alldeles vända sig bort från de sysselsättningar, som tillhöra läroverken,
eller, hvad värre är, att åsidosätta all nyttig verksamhet. Till
att afvärja dessa olägenheter finnes säkerligen i allmänhet icke något
verksammare medel än af läroverken ordnadt feriearbete, ty erfarenheten
lärer nogsamt, att hemmen ofta icke äro i tillfälle att ensamma
på nöjaktigt sätt utföra denna del af uppfostringsarbetet. Utskottet
tror derför, att ett på lämpligt sätt ordnadt feriearbete kan medföra
betydande fördelar derigenom, att det dels åstadkommer eu högst önskvärd
samverkan mellan skolan och hemmet, dels främjar lärjungarnes
sjelfverksamhet, dels ock möjliggör fördelande och lättande af det arbete,
som eljest måste uteslutande förläggas till läseterminerna, hvarvid då
äfven undvikes den olägenhet ur hygienisk synpunkt, som otvifvelaktigt
är förenad med för tvära öfvergångar från fullständig hvila till
full verksamhet.

För att feriearbetet emellertid skall hafva dessa goda verkningar,
kräfves, enligt utskottets förmenande, ej mindre, att arbetet icke förelägges
till större mått, än att tillräcklig tid lemnas för hvila och vederqvickelse
samt för tillgodogörande af de nyttiga och lärorika inflytelser,
som hemmen och i öfrigt lifvet utanför skolan erbjuda, än äfven att
uppgifterna äro af sådan beskaffenhet, att de kunna utföras utan annan
hjelp än vederbörande lärares på förhand gifna anvisningar. Derjemte
torde ock böra fordras, att icke uppgifterna orubbligt fastslås lika för
alla lärjungar på ett visst undervisningsstadium, emedan de då stundom
onödigtvis komma att innebära ett tvång och en tunga, som illa stå
tillsammans med den åsyftade utbildningen till sjelfverksamhet.

Då utskottet nu går att bedöma, i hvad mån läroverksstadgans
föreskrifter angående feriearbetet motsvara ofvan angifna fordringar, så
är det först och främst uppenbart, att detta feriearbetes natur är väsentligen
olika det af utskottet förordade derutinnan, att lärjungarnes val -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 15. 5

frihet är på ett särdeles betänkligt sätt utesluten, hvilket åter har sin
grund deri, att detta arbete, enligt det af särskilda komiterade den 9 mars
1894 derom framstälda förslaget, är afsedt att utgöra »en integrerande
del af lärokursen» och att sålunda hålla vissa läroämnen skadeslösa för
den tidsförlust, de på ett eller annat sätt lidit vid de nya, samtidigt
föreslagna undervisningsplanernas uppgörande. Utaf sistnämda förhållande
framgår som en följd, att man icke rimligtvis kan, såsom
motionären ifrågasatt, utan vidare påkalla det nu stadgade feriearbetets
fullständiga borttagande, med mindre att undervisningsplanerna samtidigt
omarbetas.

Nyss berörda omständighet synes dock utskottet icke utesluta,
att det med fog bör kunna ifrågasättas, att en viss begränsad valfrihet
medgifves, så att t. ex. icke en lärjunge med mycket tillfredsställande insigter
i ett visst läroämne skall nödgas att egna sin ferietid åt just
detta till förfång för andra ämnen, i hvilka han särskilt behöfver förkofran
eller till hvilka han dragés af synnerlig håg.

Men det är icke nog, att hänsyn bör tagas till nu antydda omständigheter.
Det får icke heller förbises, att i vissa fall en lärjunge
kan behöfva sina sommarferier för att på något praktiskt lifsområde
pröfva sina anlag med afseende på framtida verksamhet eller stundom
rent af för att grundlägga denna. I sådana fall synes det vara läroverkets
ovilkorliga skyldighet att träda tillbaka med sina fordringar i
fråga om feriearbetet, och mer eller mindre fullständig befrielse bör då
i vederbörlig ordning kunna medgifvas. Så äfven och framför allt i
de fall, då lärjungen behöfver egna hela ferietiden åt vården af försvagad
helsa.

Slutligen synes det utskottet, som om otjenligheten afläroverksstadgans
undantagslösa föreskrifter angående feriearbetet allra mest
framträder i fråga om de lärjungar, som vid vårterminens slut icke erhålla
flyttning till högre klass. Enligt vid rektorsmötet 1895 gjord
utredning hafva under 5-årsperioden 1889—1893 dessa uppgått till
icke mindre än 40 procent af samtliga lärjungarne. I sanning ett högst
beaktansvärdt förhållande! Bland dessa icke-flyttade finnas obestridligen
många, hvilkas qvarlemnande har sin grund i bristande flit eller
klen begåfning och som derför antingen icke förtjena, att man i detta
fall till dem tager synnerlig hänsyn, eller hafva största fördel af att
å nyo genomgå don lägre klassens kurs eller ock välja annan verksamhet.
Hit höra väl i allmänhet de omkring 21 procent af lärjungarne,
som icke flyttas ens vid höstterminens början. Men dot återstår dock

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 15.

alltid de 19 procent af lärjungarne, som först då erhålla flyttning och
för hvilka ett oafkortadt feriearbete vid sidan om det arbete, som
kräfves för vinnande af flyttning, måste blifva öfver höfvan betungande.
Bland dessa finnas ofta flitiga lärjungar med medelmåttig begåfning,
åt hvilka lindring i eller befrielse från feriearbetet med rätta bör
beviljas.

Tager utskottet nu ytterligare i betraktande de skäl, som motionären
anfört för sitt yrkande på feriearbetets omedelbara och fullständiga
borttagande, nemligen dels de vådor, som han finner detsamma innebära
för lärjungarnes helsa, dels ock de ekonomiska uppoffringar, som
åläggas föräldrar och andra målsmän derigenom, att lärjungarne för
feriearbetets fullgörande skulle behöfva hjelp af enskilda lärare, så
lärer det väl vara uppenbart, att ett af läroverken anvisadt feriearbete
icke under alla förhållanden måste medföra de af motionären påstådda
verkningarna. Tydligt är, att detta i väsentlig mån beror af uppgifternas
omfång och beskaffenhet, och utskottet har icke funnit läroverksstadgans
föreskrifter och anvisningar i denna del vara sådana, att skulden
för de nämnda verkningarna rättvisligen kan tillskrifvas dem. Detta
hindrar dock icke, att en mindre tillfredsställande tillämpning af dessa
föreskrifter, hvilka med rätta lemna rektor och lärare vid de särskilda
läroverken temligen fria händer vid uppgifternas fastställande, kan på
vissa håll hafva gjort sig gällande. Huru härmed förhåller sig, kan
emellertid icke nu på allmänna erfarenhetsgrunder bedömas, tv alldenstund
det för första gången pålagda feriearbetet afsett innevarande läsår,
föreligger icke, vare sig i läroverkens årsredogörelser eller i annan form,
något material för ett sådant bedömande. Om, såsom icke osannolikt är,
missförhållanden i detta hänseende framträda så är man berättigad att
förvänta, att vederbörande låta sig angeläget vara att åvägabringa
rättelse härutinnan.

Men om sålunda utskottet hvarken kan medgifva, att hvarje af
läroverken ordnadt feriearbete i och för sig är otjenligt, ej heller vågar
påstå, att det i läroverksstadgan anvisade i allmänhet är olämpligt, så
får det dock icke bestridas, att det lagstadgade feriearbetet ofta kan vara
den råge, hvilken kommer det mått af ansträngning, som rimligen kan
kräfvas af lärjungarne, att flöda öfver. Men skulden härtill ligger då
icke i feriearbetet, utan i läroverkens allmänna anordning samt i deras
undervisningsplaner. Då emellertid utskottet, som anser en snar och
genomgripande omarbetning af undervisningsplanerna vara af nöden,
får anledning att i annan ordning yttra sig härom, vill det nu in -

Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 15.

skränka sig till att blott antydningsvis uttala den uppfattningen, att
nyss berörda förhållanden och af den icke minst de samtidigt med
föreskriften om feriearbetet faststälda undervisningsplanerna påkalla ett
allvarligt öfvervägande äfven med hänsyn till omsorgen om lärjungarnes
helsa och kroppsliga utveckling.

Till sammanfattning utaf hvad utskottet sålunda yttrat vill utskottet
slutligen anföra, att, då läroverkens feriearbete, på sätt visadt.
blifvit, står i nära nog oskiljaktigt samband med gällande undervisningsplaner,
det å ena sidan visserligen icke bör ifrågakomma att oberoende
af dessas ändring hos Kongl. Maj:t anhålla om det omedelbara och
fullständiga afskaffandet af nämnda feriearbete, allra helst som tillräcklig
erfarenhet om dess verkningar icke kunnat vinnas redan vid första
tillämpningen af föreskrifterna derom, men att å andra sidan tungt
vägande skäl gifvas, hvilka berättiga till den förhoppning, att Kongl.
Maj:t skall finna anledning att i gällande föreskrifter angående feriearbetet
vidtaga ändringar i här ofvan angifna syften, så att

1) en begränsad valfrihet kan medgifvas t. ex. en lärjunge, som
önskar utbyta feriearbete i ett läroämne, i hvilket han eger mycket
tillfredsställande insigter, mot feriearbete i ett annat;

2) mer eller mindre fullständig befrielse från feriearbetet kan medgifvas
exempelvis åt lärjunge,

a) som behöfver egna hela ferietiden åt vården af försvagad helsa;

b) som önskar använda sina sommarferier för att på något praktiskt
lifsområde pröfva sina anlag med afseende på framtida verksamhet,
eller rent af grundlägga denna;

c) som vid vårterminens slut icke erhållit flyttning till högre
klass, men kan antagas vara i stånd att vinna sådan vid höstterminens
början, ifall han finge använda sommarferierna till att förkofra sig i
det eller de ämnen, i hvilka hans kunskaper befunnits otillfredsställande.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer utskottet,

att Andra Kammaren ville för sin del besluta,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla om sådana ändringar i 15 § af stadgan för
rikets allmänna läroverk den 1 november 1878, sådan
denna § lyder enligt kongl. kungörelsen den 22 mars
1895, att åt rektor tillerkännes befogenhet att på
målsmäns begäran och efter vederbörande lärares

Andra Kammarens Tillfälliga XJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 15.

hörande i särskilda fall åt vissa lärjungar medgifva
jemkning i eller befrielse från det i sagda § stadgade
feriearbetet.

Stockholm den 20 mars 1896.

På utskottets vägnar:

EMIL HAMMARLUND.

STOCKHOLM, ISÅAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1890.