Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (K:o 4) Utlåtande N:o 2 (Utlåtande 1894:Tfu42 Andra kammaren tfu4)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (K:o 4) Utlåtande N:o 2.

) •»* i-It:’ ''-gilflltiSK Uiijln U; ;.:fl Mi j,tf

<: t; . .r i;i svk/ä . U3i-sill; >>!''- JU! rf jjf.! :.öl iil!

ir.i /Mttfii

rmlJ

N:o 2.

Andra Kammarens fjerde tillfälliga ''utskotts utlåtande, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj-.t med begäran
om ändring i gällande bestämmelser rörande ersättning till
förr ältning smän för utmätning i enskilda mål samt till stämning
smän.

De lagrum, som härvid närmast beröras, utgöras af

7 § i utsökningslagen af den 10 augusti 1877, hvilken paragraf
innehåller:

»Utmätningsman skall vid sin förrättning hafva med sig ojäfvigt
vittne»;

kongl. förordningen angående stämningsmän den 10 augusti 1877,
hvarest stadgas i § 1:

»Å landet förordne Härads-Rätt och i stad Rådstufvu-Rätt vissa
män att, då de derom anlitas, delgifva stämningar och domstolars beslut,
så ock verkställa delgifningar, som i utsökningsmål förekomma» etc.;

och i § 2:

»Kronofogde, stadsfogde, länsman eller nämndeman vare ock stämningsman
utan särskildt förordnande, om han det sig åtager»; samt

§ 5 i kongl. förordningen angående ersättning till förrättningsmän
för utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän m. m. den 12 juli
1878, i hvilken paragraf föreskrifves:

»Erfordras resa för verkställande af förrättning å landet eller i
stad utom stadens planlagda område, äro förrättningsmän och vittne berättigade
till ersättning, hvardera för skjuts efter en häst, dock att, när
flere förrättningar verkställas under samma resa eller på samma dag,

Bih. till Rilcsd. Prut. 1894. 8 Sami. 2 Afä, 2 Band. 2 Höft. (N:o 2.) 1

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N\o 2.

skjutsersättningen skall fördelas mellan samtliga förrättniugarne i förhållande
till förrättningsställenas afstånd från förrättningsmannens och vittnets
hemvist.»

Herr Carl Persson i Staller hult föreslår nu i motionen n:o 84,
»att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om sådan
ändring af Kongl. Maj:ts förordning af den 12 juli 1878, angående
ersättning till förrättningsman för utmätning i enskilda mål samt till
stämningsmän m. m., att reseersättningen endast må utgå och beräknas
från intill förrättningsstället närmast boende förrättniDgsmans eller fjerdingsmans
hemvist, äfven om annan, mera aflägset boende person användes
för utförande af uppdraget eller såsom vittne.»

Motionären anför till stöd för sitt förslag: att lagstiftarens mening
vid utfärdandet af 1877 och 1878 års ofvanbeTörda förordningar torde
varit, dels att personer skulle finnas att tillgå å hvarje ort för ifrågavarande
ändamål, dels ock att kostnaderna derför icke allenast skulle
vara bestämda, utan ock hållas inom rimliga belopp; att erfarenheten
emellertid visat, att utmätningsman allt för ofta såsom vittnen medtagit
personer från sitt hemvist, liksom att sökande anlitade de stämningsmän,
som vore dem närmast boende, i stället för stämningsmän, som
vore bosatta närmast förrättningsstället eller der den sökte hade sitt
hemvist; att härigenom orsakades den, som i sista hand finge betala
resekostnaderna, en hög utgift, hvilken betydligt skulle minskas, om ersättningen
beräknades från närmast intill förrättningsstället boende stämningsmans
eller fjerdingsmans hemvist; att, om det fall förekomme, att
gäldenär kort före den för utmätning bestämda dag betalade sin skuld,
han nog skulle med beredvillighet vilja tillställa närboende tillkalladt
vittne utmätningsmans intyg om förrättningens inställande; att, ehuru
tillräckliga garantier mot de höga kostnaderna enligt uppgift skulle finnas
i allmänna lagen, med densammas tillhjelp dock svårligen kunde ske någon
nedsättning, derest reseräkningen upptoge de rätta väglängderna,
huru aflägset boende de personer än vore, som anlitades; och att vid
1892 års riksdag Andra Kammarens tillfälliga utskott n:o 1 tillstyrkt
förslaget, som derpå blifvit af kammaren godkändt; tilläggande motionären :
att, då i motionen nämndes förrättningsman, dermed icke åsyftades utmätningsman,
hvilken såsom sådan hade ett visst tjenstgöringsområde, utan
afsåge förslaget att inom måttliga gränser hålla reseersättningen för vittne,

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 2.

som biträdde vid utmätningar, och till stämningsmål! för deras förrättningar
samt till dem, som åtoge sig uppdrag af enahanda beskaffenhet.

Vid 1890 års riksdag väcktes i Andra Kammaren af herr Hans
Andersson i Bringåsen motion, deri af honom föreslogs, att Riksdagen
ville för sin del besluta följande ändring och tillägg antingen i utsökningslagens
7 § eller i Kongl. Maj:ts nådiga förordning angående ersättning
till förrättningsman för utmätning i enskilda mål m. m. den 12 juli 1878:

»Reseersättning må endast utgå och beräknas från intill förrättningsstället
närmast boende förrättningsmans eller stämningstnans hemvist,
äfven om annan förrättningsman, stämningsman eller vittne för förrättningen
användes.»

Denna motion öfverlemnades af kammaren till dess tillfälliga utskott
n:o 3, som i afgifvet betänkande, så vidt nu fråga är, yttrade: att,
hvad anginge stämningsman, torde i fall, då en dylik enligt kongl. förordningen
den 10 augusti 1877 anlitades för delgifning af stämningar
och domstolars beslut, det uteslutande vara enskild sökande, som hade
att i första hand godtgöra stämningsmannen härför; och om vid sedermera
af domstol eller annan myndighet företagen pröfning af sökandens
anspråk på ersättning för delgifningskostnaden det skulle befinnas,
att denne, genom att onödigtvis anlita aflägset boende stämningsmän, uppbringat
kostnaden till oskäligt belopp, kom me ett sådant förhållande tvifvelsutan
att tagas i beräkning vid bestämmande af den ersättning, den
betalningsskyldige vid målets afgörande förpligtades att till sökanden utgifva,
detta desto hellre som enligt 21 kap. 3 § rättegångsbalken tappande
part vore skyldig att gälda vederdelomannen endast hvad denne
varit trängd att å saken kosta; att beträffande vittne i utsökningsmål
visserligen torde, särskildt i landets nordliga delar med långa afstånd
och obeqväma kommunikationer, någon gång kunna inträffa, att kostnaden
i dylika mål stegrades derigenom, att förrättningsmannen till vittne använde
långt från förrättningsstäliet boende person, men att i allmänhet
icke borde förutsättas, att utmätningsman i af motionären antydd afsigt
eller endast för att bereda sig sjelf fördel anlitade dylikt vittne; och syntes
utskottet mindre välbetänkt att för förrättningsman stadga såsom ovilkorlig
skyldighet att till vittne använda närmast boende stämningsman,
enär deraf i aflägset belägna och glest befolkade trakter skulle blifva följ -

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 2.

den, att förrättningsmannen, särskilt vid utsökningsärenden, hvilka kräfde
skyndsamma. åtgärder, skulle i saknad af tillgängligt vittne nödgas inställa
en redan utsatt förrättning, hvarigenom ännu större kostnad komme att
vederbörande ådragas; att missförhållanden uti ifrågavarande afseende, för
så vidt utskottet kunnat vinna upplysning, ej försports från rikets öfriga
delar och för den skull endast undantagsvis förekomme; samt att utskottet
hyste don öfvertygelsen, att, om sådana missförhållanden på någon ort
skulle yppas, länsstyrelsen efter vunnen kännedom om förhållandet icke
skulle underlåta att vidtaga sådana åtgärder, hvarigenom nödig rättelse i
anmärkta hänseendet måtte kunna vinnas; och hemstälde utskottet, att
motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Efter det saken härpå förevarit i Andra Kammaren och af den
samma återremitterats till utskottet, afgaf detta nytt betänkande, deri till
hvad förr yttrats af utskottet bland annat vidare andraga: att den myndighet,
som hade att bestämma den ersättning för delgifningskostnaden,
som borde vederbörande tillkomma, egde icke blott befogenhet, utan jemväl
skyldighet att pröfva, huruvida större kostnad, äu nödigt varit, i nämnda hänseende
utgifvits, och i sådant fall nedsätta fordrade ersättningsbeloppet; att bifall
till motionärens förslag icke skulle stå väl tillsammans med vare sig stadgandet
i 21 kap. 3 § rättegångsbalken, som, på sätt ofvan yttrats, innehölle
åliggande för den tappande att gälda sin vederdeloman endast hvad han trängd
varit å saken kosta, eller med bestämmelsen i 162 § ntsökningslagen, att
öfverexekutor skulle tillägga sökande, som sin sak vunne, ersättning för
all nödig kostnad; att nemligen enligt motionärens förslag för resekostnad,
soin till stämningsinan utgifvits för delgifning eller lagsökning, ersättning
icke utginge för längre vägsträcka äu afståndet mellan förrättningsstället
och närmast detsamma boende stämningsmans hemvist, äfven om i följd
af dennes bortovaro eller annat tillfälligt hinder, hvars upphörande icke
utan olägenhet kunnat afvaktas, part varit nödsakad att för berörda ändamål
vidkännas högre ersättning, men att den rätt till godtgörelse för
nödig kostnad, som enligt allmän lag part egde att åtnjuta, sålunda skulle
honom i vissa fall frånkännas genom en förordning, som folie inom
Konungens ekonomiska lagstiftningsrätt; och att utskottet måste vidhålla, att,
i fall utmätnings vittnes rätt skulle begränsas, på sätt motionären föreslagit,
hvilket antagligen komme att hafva till följd, att utmätningsman icke från
sitt hemvist medförde för förrättningen erforderligt vittne, utan sökte sådant
i närheten af förrättningsstället, de förrättningar, hvilka fordrade
synnerlig skyndsamhet, såsom verkställighet af qvarstad och skingrings -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 2. 5

förbud, komrae att, om ock undantagsvis, fördröjas, hvarigenom åter den
på skyndsamhet beroende möjligheten att förekomma befarad rättskränkning
lätteligen kunde äfventyras; och att utskottet på grund af hvad detsamma
anfört fortfarande hemstälde, att motionen icke måtte föranleda till
någon åtgärd.

Då frågan derpå åter i Andra Kammaren förekom, beslöt densamma
med 74 röster mot 64 att bifalla utskottets hemställan.

I motion vid 1892 års riksdag bar vidare herr Carl Persson i Stallerhult,
med hvilken fem andra ledamöter af kammaren instämt, framstält
ett med det nu föreliggande lika lydande förslag.

Motionen remitterades af Andra Kammaren till dess tillfälliga utskott
n:o 1, som i afgifvet betänkande framhöll, att, hvad angiuge ersättningen
till vittne vid utmätningsärenden, med rättvisa och billighet öfverensstämde,
att denna ersättning i allmänhet utginge och beräknades högst
efter afståndet mellan förrättningsstället och distriktets fjerdingsmans hemvist,
helst fjerdingsraän enligt den för dem den 1 juni 1850 utfärdade
stadga hade hvar för sitt distrikt till åliggande att biträda exekutor vid
verkställighet af domar och utslag och alltså jemväl biträda som vittne
vid utmätning; att i fråga om ersättningen till stämningsmän dessa icke
hade bestämda tjenstgöringsområden, hvarför sökande kunde anlita hvilken
stämningsmän han funne för godt; att följden deraf blifvit, att från förrättningsstället
aflägset boende stämningsmän anlitades, derigenom kostnaderna
fördyrades fattiga gäldenärer till förfång, men att, som afsevärda
olägenheter icke torde kunna påvisas deraf, att närmast förrättningsstället
boende stämningsmän anlitades, såsom regel kunde gälla, att reseersättningen
beräknades högst efter afståndet mellan förrättningsstället och närmast
boende stämningsmän; att beträffande såväl fjerdingsman som stämningsman
fall emellertid kunna inträffa, då den närmast boende vore jäfvig eller
af annan anledning hindrad, för hvilka fall särskilda föreskrifter vore af
nöden, men att utskottet ansåge sig derom icke behöfva föreslå bestämmelser,
utan borde frågan i sin helhet öfverlemnas till Kongl. Maj:t; och
vore detta under närvarande förhållanden så mycket lämpligare, som på
Kongl. Maj:ts pröfning berodde af justitieombudsmannen gjord framställning
om bestämmelser, dels efter hvilka grunder resekostnadsersättning i
de fall, kongl. förordningen d. 12 juli 1878 afsåge, skulle utgå, när
resan skedde på ångfartyg eller jernväg, dels ock att såsom tjenstefel

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o i) Utlåtande N:o 2.

skulle anses, om förrättningsman fordrade godtgörelse för ett med högre
kostnad förenadt befordringssätt än det af honom under resan begagnade.

Med förmälan, att utskottet väl gillade motionärens förslag, men
att inskränkningar i den af honom föreslagna bestämmelse i vissa fall
vore nödiga, hemstälde utskottet derpå, att Andra Kammaren för sin del
ville besluta, att Riksdagen i skrifvelse anhölle, att Kongl. Maj:t måtte taga
under ompröfning, huruvida icke sådan ändring i kongl. förordningen den
12 juli 1878 angående ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda
mål samt till stämningsmän måtte kunna ske, att i allmänhet reseersättning
till vittne vid utmätning särenden måtte utgå och beräknas högst efter
afståndet mellan för rättning sstället och distriktets fjerdingsmans hemvist samt
reseersättningen till stämningsmän högst efter afståndet mellan förrättningsstället
och närmast boende stämning synans hemvist, äfven i det fall att mer
aflägset boende person användes såsom vittne eller stämningsmän.

Denna hemställan bifölls af Andra Kamynarcn utan votering, hvarefter
Första Kammaren, genom protokollsutdrag derom underrättad, liänsköt
ärendet till sitt tillfälliga utskott n:o 3, som uti afgifvet betänkande
hufvudsakligen anförde: att det visserligen icke kunde förnekas, att vid
utsökning af gäld utsökningskostnaderna mången gång kunde uppgå till''
ett i förhållande till gälden oproportionerligt högt belopp, i följd hvaraf
det syntes önskligt, om, särskildt hvad beträffade fattiga gäldenärer, dylika
kostnader kunde i någon mån nedbringas, men att för sådant ändamål
beträda den af motionären och Andra Kammarens tillfälliga utskott anvisade
väg erbjöde åtskilliga vanskligheter; att i ett speciel fall, och kanske
det, särskildt i fråga om fattiga gäldenärer, oftast förekommande, föreslagna
stadgandet skulle kunna medföra ett alldeles motsatt resultat med det,
som dermed åsyftades; att om nemligen, sedan utmätningsman på förhand
kallat närmast förrättningsstället boende fjerdingsman att såsom vittne vid
förrättningen biträda, det ganska vanliga fall inträffade, att gäldenären
för att undgå utmätning hos utmätningsmannen infriade sin gäld i sista
stund eller så kort tid före den utsatta utmätningen, att utmätningsmannen
derförinnan icke hunne om förhållandet underrätta fjerdingsmannen,
komme denne utan tvifvel att å den utsatta dagen infinna si^ å förrättningsstället,
i hvilket fall, då fjerdingsman lika litet som utmätningsman
eller fordringsegaren hade skyldighet att vidkännas den häraf uppkomna
kostnad, densamma nog skulle drabba gäldenären, som sålunda åsamkades en
kostnad, den han under nuvarande förhållanden undginge; att vidare
mången gång vissa exekutiva åtgärder och delgifningar erfordrade så stor

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 2. 7

skyndsamhet, att tiden icke medgåfve att på förhand påkalla närmast
boende fjerdingsmans eller stämningsmans biträde dervid; alt föreslagna
stadgandet under nyssnämda förhållande skulle kunna för den, som begärt
åtgärden eller hade att föranstalta om delgifningen, medföra, antingen att
åsyftade ändamålet förfelades eller att han, för att icke äfventyra sådant,
nödgades påtaga sig kostnader, för hvilka han, huru nödiga dessa än varit, icke
skulle vara berättigad till ersättning; att Andra Kammarens tillfälliga utskott
också nogsamt insett, att föreslagna stadgandet icke kunde införas, med mindre
åtskilliga undantag derifrån medgåfves, men trott det lämpligen kunna
öfverlemnas till Kongl. Maj:t att utfärda de närmare bestämmelser, som
kunde anses erforderliga; att utskottet emellertid hölle före, att med den
mångfald af tillfälliga och vexlande förhållanden, som det allmänna lifvet
erbjöde, det sannolikt skulle för Kongl. Maj:t möta oöfvervinneliga
svårigheter att specialisera alla de undantag, ifrågasatta stadgandet nödvändigt
måste medföra; och att utskottet för öfrigt hyste den uppfattning,
att i allmänna lagen redan befintliga stadganden innebure tillräckliga
garantier för, att ersättning för kostnader af nu ifrågavarande slag icke
borde kunna springa upp till oskäligt belopp.

På grund häraf hemstälde utskottet, att Första Kammaren icke måtte
biträda Andra Kammarens i ämnet fattade beslut, hvilken hemställan af
Första Kammaren utan öfverläggning eller votering bifölls.

Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit har utskottet ej
kunnat undgå att finna de skäl, som dels af motionären, dels ock af
Andra Kammarens tillfälliga utskott vid 1892 års riksdag andragits till
stöd för motionärens framställning, icke vara af beskaffenhet att förringa
de anmärkningar mot förslaget, som omförmälas såväl i Andra Kammarens
tillfälliga utskotts ofvanberörda utlåtanden vid 1890 års riksdag som ock
i Första Kammarens tillfälliga utskotts här förut anförda utlåtande vid
1892 års riksdag; och ansluter sig derför utskottet obetingadt till de i
sistnämnda båda utskotts utlåtanden anförda skäl, hvilka ofvan angifvits
och således icke behöfva upprepas. Så mycket anser sig utskottet emellertid
böra framhålla, att af dessa skäl oförtydbart framgår, att genom föreslagna
bestämmelsen hinder, olägenheter och onödiga kostnader i åtskilliga
fäll skulle komma att orsakas vederbörande rättsegare; alt samma bestämmelse
skulle göra intrång i den rätt, som i allmän, af Konung och
Itiksdag gemensamt stiftad lag tillförsäkrats den vinnande att af tappande

Andra Kammarens Tillfälliga Utsliotls (N:o 4) Utlåtande N:o 2.

motpart eller gäldenär erhålla ersättning för nödig kostnad å saken; och
att allmänna lagens stadganden innefatta tillräcklig trygghet för, att icke
uti föreliggande fall någon varder betungad af oskäliga kostnader.

5; i iuib ifiT .r: ‘ii. t ; *'' -n'': ‘ a..* bis.-Jji:

Utskottet får alltså hemställa, .

;

att ifrågavarande motion icke måtte till någon
åtgärd föranleda.

Stockholm den 20 februari 1894.

»•,>]>. ;i9m .tia .o I*)vi;'' jigilamri

ner A “.<>
-bild

På utskottets vägnar:

D. G. RESTADIUS.

vii iui /in ill'' i o *•/ i(* 41h ii

.3.1)01,

vy tjut iifiiurojUtöJ iilwdK . u. : nnn\A -•■nvtö m v

s Juft ! d> l‘iro t».'' s.fj * t ,* ; r «

ilit aligcth.sc gclväiii äi.I <K,/U jäv fi^ifulllit Sårn-remma'',??

jiuöi-i‘od Jjiä i J ah.'')h>d le a;.;7 ö4ai 0 «

o-nc>l cmcA • »>•/“;» gidUn; k‘U io u-.:i fffgtroj/L

Ane. mc* -akdh «.1 OCH biv tv..* vi?hr i

billjiloiiiji tjlJpAlo -xa Mila

‘-1Ö1 tit; /rshiliiJ.Vt ’

f rt

Stockholm, tryckt i Bergs Boktryckeri 1894.

uhrJrti