Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (K:o 1) Utlåtande N:o 15 (Utlåtande 1894:Tfu115 Andra kammaren tfu1)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (K:o 1) Utlåtande N:o 15.

N:o 15.

Ank. till Riksd. kansli den G april 1894, kl. 2 e. m.

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 31 i
anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om vissa reformer i afseende på
folkskoleinspektionen.

Utskottet har från Andra Kammaren fått mottaga tre motioner
rörande folkskoleinspektionen, nemligen:

a) motion n:o 52 af herr Nils Nilsson i Skärhus, som yrkar:

»att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att till

folkskoleinspektörer icke må utses personer, som innehafva presterliga
befattningar, utan endast sådana män, som innehafva sådana pedagogiska
insigter och äro med folkskolan så väl förtrogna, att en verksam
folkskoleinspektion genom dem må kunna utöfvas»;

b) motion n:o 152 af herr Alfred Kihlberg, som föreslår:

»att Riksdagen må i skrifvelse till Kong]. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, hvilka åtgärder böra vidtagas
för åstadkommande af en mera verksam och tillfredsställande inspektion
öfver folkundervisningen»;

c) motion n:o 156 af herr Edv. Svensson i Karlskrona, som hemställer: »att

Riksdagen måtte i skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes tillse,

dels att folkskoleinspektörsuppdraget icke göres till en bisyssla
Bill. till Riksd. Prof. 1894. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 15 Iluft. (N:o 15). 1

Motionerna.

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 15.

vid sidan om annan tjenstebefattning, utan anförtros åt personer, som
under den tid de innehafva detta kall odeladt egna sig åt detsamma;

dels, och i samband härmed, att till folkskoleinspektörer förordnas
personer, som visat sig innehafva den pedagogiska insigt och den på
personlig erfarenhet hvilande kännedom om folkskoleundervisningen,
att en tillfredsställande inspektion genom dem må kunna utöfvas».

Till stöd för sina förslag hafva motionärerna andragit hufvudsakligen
följande:

Herr Nils Nilsson i Skärhus: Enligt gällande instruktion åligger
det folkskoleinspektör »att inom det honom anförtrodda område med
uppmärksamhet följa allt, hvad till folkundervisningen hörer, besöka
dervarande högre folkskolor, folkskolor och småskolor, inhemta kännedom
om dess brister och behof, vaka öfver att gällande författningar
rörande folkskoleväsendet efterlefvas samt söka befrämja folkskoleväsendets
utveckling».

Dessa med flera åligganden äro enligt motionärens åsigt så vigtiga
och omfattande, att de kräfva inspektörens hela tid och uppmärksamhet,
om inspektionen skall bära de frukter, som med densamma åsyftas. Men
då af rikets 50 folkskoleinspektörer icke mindre än 42 procent innehafva
presterliga tjenstår, och en del af dessa presterliga inspektörer
innehafva stora och vidlyftiga församlingar, vore det underligt, om icke
antingen folkskoleinspektionen eller deras egentliga och vigtiga presterliga
kall försummades.

Uti sitt anförande till statsrådsprotokollet den 12 januari 1891
hade dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet erkänt den nuvarande
inspektionens svaghet. Särskilt hade anmärkts, att inspektionsresorna
företoges planlöst och derigenom medförde mindre gagn, men
större kostnad än som vederborde.

Det vore — enligt motionärens mening — icke att undra öfver,
att förhållandena vore sådana, då tjenstgörande kyrkoherdar och komministrar,
hvilka inom sina församlingar måste sköta expeditionsgöromål,
predikningar och själavårdande verksamhet, utnämnas till folkskoleinspektörer.

Dessa presterliga inspektörers resor måste i allmänhet ställas så,
att de kunde återkomma till sina resp. församlingar till expeditionsoch
predikodagarne, hvadan de sällan kunde följa undervisningens gång
och således icke kunde kontrollera lärarens verksamhet och undervisningssätt
samt meddela den ledning, de råd och upplysningar, som
inspektionen afser, utan inspektionen komme hufvudsakligen, ja, kanske

Andra Kammarens Tillfälliga TJtslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 15. 3

uteslutande att bestå deri, att de lemnade mången gång rent af opraktiska
föreskrifter om dyrbara anordningar af lokaler och dylikt, som
medförde dryga kostnader för församlingarna, utan att folkundervisningen
i egentlig mening deraf höjdes; och sålunda föreskrifterna i folkskolestadgan,
hvad beträffar lokala förhållanden och orternas tillgångar,
långt ifrå.n alltid beaktades.

Att äfven i afseende på inspektörernas kompetens för sitt uppdrag
åtskilligt voro att önska, framginge af ett yttrande i Andra Kammaren
den 23 april 1891 af dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet,
som anmärkte, att »med en sådan corps af folkskoleinspektörer,
som nu finnes, kan man icke begära af alla dessa, som hafva åliggandeu
af större vigt att fullgöra, att de skola besitta hela den pedagogiska
insigt, som är erforderlig för att öfvérvaka och rätta en folkskolelärare,
som begått misstag. Sådana fall hafva också inträffat, då en inspektör
har rättat en folkskolelärare, just der denne handlat fullt rätt.»

Herr Alfred Kihlberg (med hvilken herrar Jan Eliasson, K. E.
Holmgren och L. P. Mall min instämt): På det utvecklingsstadium folkskolan
nu står ar en omorganisation af folkskoleinspektionen af behofvet
påkallad. Allmänt förspörjes klagan deröfver, att ifrågavarande inspektion,
i hvad den rörer sjelfva undervisningen i skolan, icke är tillfredsställande.

Hittills hafva inspektörerna hufvudsakligen tagit till uppgift att
vaka öfver det vederbörande församlingar och skolråd gjort sin skyldighet
i afseende på anskaffning af skollokaler och materiel samt att insamla
statistiska uppgifter. Numera äro skollokaler och skolmateriel i
allmänhet i tillfredsställande skick, och kommunerna hafva för ordnande
af sitt folkskoleväsende visat en berömvärd offervillighet. Tiden kan
derför vara inne, då folkskoleinspektionen bör rigtas på sjelfva undervisningen
och organiseras med hänsigt dertill. Om inspektören har
tid och tillfälle att följa undervisningens gång i skolan så att säga i
hvardagslag, skall han bättre än nu är fallet komma i tillfälle att lära
känna lärarens eller lärarinnans duglighet. Han skall blifva i tillfälle
att lemna råd och ledning åt den oerfarne, nyss från semiuariet utgångne
och egga den mindre nitiske samt sjelf öka sin egen erfarenhet
om huru folkskoleundervisningen för att gifva ett godt resultat bör
ordnas.

Men för att åstadkomma eu verksam inspektion i nyssberörda
syfte torde vara nödigt att till folkskoleinspektörer förordnas äfven
sådana personer, som visat sig innehafva pedagogiska insigter och på

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts fN:o 1) Utlåtande N:o 15.

personlig erfarenhet grundad kännedom om folkundervisningen, äfvensom
att dessa få uteslutande egna sig åt sitt vigtiga uppdrag och icke,
såsom nu i de flesta fall är händelsen, sköta detta sitt kall som bisyssla
vid sidan af en annan vigtig embetsbefattning, som tager deras mesta
tid och bästa krafter i anspråk, så att endast en och annan dag, ryckvis
och utan plan, återstår att egna åt inspektionen, hvilken derför
måste forceras, för att flera, ofta från hvarandra aflägset belägna skolor
på en dag skola medhinnas. Det vore derför önskvärdt, om sådana
bestämmelser i regel kunde göras gällande, att folkskoleinspektör, som
innehar annan embetsbefattning, vore skyldig och berättigad till tjenstledighet
från denna sistnämnda befattning under den tid han är folkskoleinspektör,
åtminstone under de månader af året undervisningen i folkskolorna
vanligen pågår.

Äfven i andra afseenden är säkerligen omorganisation af folkskoleinspektionen
behöflig för att uppnå det omordade syftet, ehuru meningarna
om sättet kunna vara mycket delade.

Herr Edv. Svensson slutligen erinrar derom, att de första formliga
förslagen om inrättande af en folkskoleinspektion i vårt land framstäldes
vid 1852 — 53 årens riksdag af de båda bonderepresentanterna
Per Sahlström från Stockholms län och Anders Jonsson från
Östergötlands län; och deras förslag visade tydligt, att man redan från
första början hade alldeles klart för sig, att inspektörsuppdraget borde
lemnas endast åt sådana män, hvilka helt egnade sig åt sin uppgift
och i pedagogiskt afseende kunde tjena såsom en verklig föresyn för
dem de skulle inspektera.

I Sahlströms motion yrkades, att för en tidrymd af 3 år måtte
tillsättas 3 eller 4 aflönade inspektörer öfver folkskoleväsendet i riket.
Deras åligganden skulle enligt motionen vara af sådan art, att de
omöjligen kunde skötas såsom bisysslor vid sidan af annan verksamhet,
och i enlighet härmed föreslogs ock en aflöning, som för den tiden
kunde anses, visserligen ej öfverflödig, men dock någorlunda tillräcklig.
I öfverensstämmelse härmed fordrade Sahlström af dessa inspektörer,
att de skulle ega speciel kännedom samt full insigt och erfarenhet uti
folkundervisningens och folkskolans behof. De skulle, för att använda
hans eget uttryck, närmast »vara att anse såsom ett slags riksskolemästaref)''.

I alldeles samma rigtning gick Anders Jonssons motion. I densamma
betonades uttryckligen, att hufvudsaken ingalunda vore att erhålla
en hel mängd inspektörer, utan att få sådana, som vore fullt

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (AT:o 1) Utlåtande N:o 15.

hemma i sin sak och med odelad kraft egnade sig deråt. I sådant fall
skulle man enligt motionärens åsigt kunna nöja sig med 3—4, högst
5—6 inspektörer för hela riket. Bättre vore, yttrade han, att »till en
början få ett mindre antal dugliga personer än ett helt dussin odugliga,
som endast skulle tjena till att sätta hela inrättningen i misskredit».

Ty värr blefvo dessa sunda grundsatser icke tillämpade, då folkskoleinspektionen
några år derefter kom till stånd och sattes i verket.
Det system, som i allmänhet tillämpats, har varit det rakt motsatta: ett
mycket stort antal inspektörer, hvilka skött inspektionsuppdraget såsom
eu biförtjenst och hvilka icke varit fackmän.

Men erfarenheten hade ock tydligt gifvit vid handen, att folkskoleinspektionen,
på detta sätt ordnad, icke blifvit hvad den bort och kunnat
blifva. På ett synnerligen skarpt sätt hade detta blifvit påvisadt af den
närmast föregående chefen för ecklesiastikdepartementet, dels genom
ett anförande till statsrådsprotokollet den 12 januari 1891, dels och i
synnerhet genom ett yttrande under diskussionen i Andra Kammaren
den 23 april samma år. Han framhöll härvid, att inspektörernas antal
måste inskränkas och deras verksamhetsområden utvidgas, att de ej
borde såsom hittills tagas bland presterskapet eller bland andra i tjenst
varande personer samt att de borde vara män med full insigt i den
verksamhet de skulle leda och öfvervaka. Såsom det nu vore stäldt,
hölle inspektörerna ingalunda målet. I flera fall sköttes inspektionen
alldeles planlöst, och mången inspektör hade haft »så litet reda på sig,
att bttn kommit på inspektion, då skolan redan slutat, men reseräkningen
— den uteblifver ändock icke». Ett ganska stort antal inspektörer
hade funnits, »hvilka icke fullgjort sitt kall med tillräcklig insigt
och noggrannhet». Dessa omdömen kunde möjligeh synas stränga, men
ingen torde kunna neka, att de i ett och allt vore väl grundade.

Då allmänna meningen sålunda blifvit allt mera enig såväl om de
väsentligaste bristerna i den nuvarande inspektionen som ock angående
do väsentligaste botemedlen häremot, finner motionären alla skäl tala
för att man äfven begagnar sig af dessa botemedel, så att största möjliga
valuta måtte kunna vinnas för de ej obetydliga belopp, hvilka för
ändamålet årligen beviljas.

Det nuvarande
inspektionssystemet.

6 Andra[Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 15.

Då utskottet nu går att i ett sammanhang yttra sig öfver samtliga
de tre föreliggande motionerna, må till en början erinras derom, att
folkskoleinspektionen tillkom på grund af en kongl. proposition vid
1859—1860 års riksdag. Kongl. Maj:t hade tänkt sig i allmänhet en
folkskoleinspektör för hvarje stift, och skulle de åtnjuta ett arfvode af

1.000 kronor hvardera (inspektörerna i Kalmar och Visby stift dock
blott 500 kronor hvardera), alltså sammanlagdt 11,000 kronor. Resekostnaderna
beräknades till 6,000 kronor. I enlighet med den kongl.
propositionen beviljade Rikets Ständer för det ifrågavarande ändamålet

17.000 kronor.

Det ursprungliga anslaget för folkskoleinspektionen... 17,000 kr.

har sedermera tid efter annan blifvit af Riksdagen höjdt,
nemligen:

vid 1862—1863 års riksdag till

11	1865—1866	11	11	11
11	1872		11	11
11	1874	11	11	11
V	1878	11	1)	11
11	1884	11	V	11

30.000 kr.

40.000 „

52.000 „

65.000 „

85.000 ,,

95.000 „

hvilket belopp fortfarande är uppfördt i riksstaten att användas »till
arfvoden och resekostnadsersättning åt folkskoleinspektörer».

Anslaget har emellertid icke sällan öfverskridits. Så hafva statens
utgifter för folkskoleinspektionen under femårsperioden 1888—1892
varit (öretalen oräknade):

År 1888........................................................ 105,614 kr.

„ 1889........................................................... 102,325 „

„ 1890.......................................................... 92,616 „

„ 1891.......................................................... 102,982 „

1892.

85,489

Medelkostnaden under dessa fem år har alltså utgjort 97,805
kronor eller nära 3,000 kronor mera än som anslagits för ändamålet.

Enligt hvad framgår af propositionen till 1859—1860 års Riksdag,
tänkte man sig ursprungligen arfvodena såsom den väsentligaste
utgiften för folkskoleinspektionen. I verkligheten stälde det sig dock
ganska snart så, att resekostnadsersättningarna blefvo hufvudsaken.

Sålunda utgick nedannämnda år (beloppen i vissa fall i afrundade
tal):

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 15.

	Till	Till dagtrakta-mente oek	Summa
	arfvoden.	resekostnads-	kronor.
År 1870 .......	.... 20,850	ersättning. 30,118	50,968
„ 1876 .......	..... 24,027	46,868	70,895
„ 1884 ........	..... 29,550	66,000	95,550
„ 1891 ......	..... 27,700	75,300	103,000
„ 1893.......	..... 28,000	60,806	88,806.

Den egentliga orsaken till dessa oproportionerligt höga resekostnader
ligger uppenbarligen uti det system, som snart sagdt allt
sedan folkskoleinspektionens tillkomst blifvit tillämpad^ De mest
kännetecknande grunddragen för detta system äro: ett stort antal
inspektörer, i allmänhet skötande sitt uppdrag såsom en bisyssla och
saknande föregående utbildning för detsamma.

Utskottet har uppgjort följande tablå, som visar af hvilka kategorier
folkskoleinspektionen handhafts allt ifrån inspektionens tillkomst
(grupperingen är gjord hufvudsakligen med ledning af de titlar, som
användts af Kong!. Maj:t vid förordnandets meddelande och afser hvarje
inspektionsperiods början; de smärre ändringar, som egt rum under
de olika perioderna, hafva alltså icke här blifvit iakttagna):

•	1861— 1863	1864— 1866	1867— 1868	1869 — 1871	1872— 1876	1877- 1881	1882— 1886	1887— 1892	1 1893- 1898
Prester ..............	8	14	21	24	22	9	18	23	21
Seminarielärare........	2	3	4	6	8	14	12	16	14
Läroverkslärare .......	6	8	1 1	14	14	10	8	6	6
Konsistorienotarie (el-ler amanuens) ......	1	1	1						1
Folkhögskole förestån-dare ...................					1	2	1	3	O u
Militär .....................	1	_	—	—	_	_	—	—	_
Folkskolerektor ........	—	—	—	—	_	1	—
Folkskolelärare ........	1	1	1	1	1	_	—	—	1
Ofriga (uteslutande inspektörer) ......	1	1	1	2	3	5	5	4	5
Summa	20	28	39	47	49	41	44	52	50

8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 15.

Man finner af denna lilla tabell, att förutom under perioden
1877—81 mera än tredjedelen af inspektörernas antal alltid utgjorts
af prester. Under vissa perioder har inspektionen handhafts till hälften
eller mera än hälften af prester. För närvarande utgör dessa inspektörers
antal öfver 40 procent af det hela.

Antalet seminarielärare, som användts för folkskoleinspektionen,
var till en början mycket obetydligt, men har sedan 1877 stigit till
12 å 16. Hela antalet manliga ordinarie lärare vid folkskolelärareseminarierna
utgör 55, hvadan alltså ända sedan 1877 ungefär hvar fjerde
ordinarie seminarielärare dragits från sin vigtiga syssla för att delvis
egna sig åt annat uppdrag.

Antalet läroverkslärare, som förordnats till inspektörer, har vexlat
mellan 6 och 14.

Det är väsentligast från dessa tre kategorier, som folkskoleinspektionen
rekryterats.

Anmärkningsvärdt är, att af den stora folkskolelärarecorpsen (som
för närvarande består af öfver 4,500 lärare och 1,800 lärarinnor) så få
ansetts böra ifrågakomma vid tillsättande af dessa tjenstår.

Antalet inspektörer, som icke innehafva annat uppdrag, har allt
sedan 1877 i allmänhet varit 5, d. v. s. blott hvar nionde eller tionde
inspektör har i verklig mening haft uppdraget såsom sitt lefnadskall
och helt kunnat egna sig åt detsamma.

De prester samt seminarie- och läroverkslärare, som tillika äro
inspektörer, sköta i regeln inspektionsuppdraget såsom en bisyssla.
För närvarande äro, enligt hvad utskottet inhemtat, endast 4 inspektöref,
tillhörande dessa kategorier, tjenstlediga från sina ordinarie befattningar.
Detsamma är fallet med den folkskolelärare, hvilken förordnats till
inspektör.

Inalles finnas sålunda för närvarande 5 personer, som uteslutande
äro inspektörer, och 5 andra, som på grund af att de åtnjuta tjenstledighet
från sina ordinarie befattningar kunna heltegna sig åt inspektionen;
alltså summa 10 verkliga inspektörer. De öfriga 39 (sedan
inspektionsperiodens början har nemligen en inspektör afgått genom
döden och hans distrikt hopslagits med ett annat) måste i främsta
rummet sköta sina ordinarie befattningar; inspektionen är för dem en
biförtjenst.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 15. 9

Att ett inspektionssystem sådant, som det, hvilket tillämpas vid
våra folkskolor, icke kunnat röna odeladt gillande inom riksförsamlingen,
faller af sig sjelf!. Bristerna i den nuvarande folkskoleinspektionen
hafva ock gång efter annan blifvit framhållna inom Riksdagen,
och förslag framlagda till desammas afhjelpande.

Redan året efter det folkskoleinspektionen trädt i verksamhet
väckte herr Carl Ekman inom borgareståndet en motion om inspektörer,
som uteslutande egnade sig åt tillsyn af folkskolan.

Vid 1874 års riksdag upptogs frågan af förre statsrådet F. F. Carlson.
På hans förslag höjdes anslaget till folkskoleinspektionen från 52,000
till 65,000 kronor, »på det att» — såsom det heter i Riksdagens skrifvelse
— »då tillfälle dertill funnes, inspektören mätte kunna tillsättas, som
odeladt egnade sig åt detta magtpäliggande kall.D

Denna Riksdagens skrifvelse hade till följd, att vid nästa inspektionsperiods
början (1877), då motionären var chef för ecklesiastikdepartementet,
antalet presterliga inspektörer minskades från 22 till 9
och antalet inspektörer, som icke innehade annan befattning, ökades
till 5. Men redan vid derpå följande inspektionsperiods början, då
F. F. Carlson icke längre var skolväsendets högste chef, återgick man
till det gamla systemet: de presterliga inspektörernas antal fördubblades,
och antalet inspektörer, som icke innehade annan befattning, fick blifva
vid talet 5, som sedermera aldrig öfverskridits.

Sedan under de följande åren folkskoleinspektionen åtskilliga
gånger varit på tal inom Riksdagen på grund af statsrevisorernas anmärkningar,
väckte herr G. F. Östberg vid 1886 års riksdag en motion,
i hvilken bland annat framhölls, att om inspektionen skulle kunna göra
full nytta, så vore det nödvändigt, att inspektörerna försattes i den
ställning, att de kunde egna hela sin verksamhet åt inspektionen.

Motionen föranledde ej till någon Riksdagens åtgärd, hufvudsakligen
af det skäl, att motionären velat hafva inspektörsbefattningarna
förvandlade till ordinarie tjenster, hvilket ur flera synpunkter ansågs
olämpligt.

Vid 1888 års riksdag förelågo å nyo anmärkningar från statsrevisorernas
sida beträffande folkskoleinspektionen. Revisorerna hade
vid granskningen af inspektörernas reseräkningar funnit, »att besöken
i skolorna i många fall verkstälts på sådant sätt, att ett allt för ringa
antal skolor under hvarje resa besökts, och resornas antal följaktligen
blifvit större än som synes hafva varit förenligt med nöjaktig sparsamhet».
Af de afgifna förklaringarna framgår med full tydlighet, att
Bih. till liiksd. Brot. 1894. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 15 lluft. 2

Bristerna i
systemet förut
framhållna
inom Riksdagen.

Reformförslag
under åren
1862—91.

10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 15.

det anmärkta förhållandet vore beroende på det nuvarande inspektionssystemet.

Så förklarar Upsala domkapitel, att, enär inspektörerna på samma
gång skola sköta sina ordinarie lärarebefattningar, detta »naturligtvis
måste föranleda dertill, att inspektionsresor under läseterminerna afpassas
efter de tillfälle^, som kunna mellan undervisningsdagarne erbjuda
sig till företagande af kortare resor till närmast belägna stationer».

Och en inspektör i Vermland förklarar, att då han enligt det
faststälda läseschemat »endast egde en söckendag i veckan ledig från
lektioner å seminariet», vore han »efter hvarje inspektionsdag nödsakad
att återvända till Karlstad».

Vid 1890 års riksdag väckte herr A. Kihlberg en motion, i hvilken
bland annat föreslogs aflåtande af en skrifvelse »med anhållan, att
Kongl. Maj:t ville förordna det folkskoleinspektör samtidigt med detta
uppdrag icke må sköta annan embetsbefattning.»

Med anledning af motionen hemstälde statsutskottet (skrifvelseförslaget
hade nemligen sammanhundits med eu anslagsfråga, hvadan
motionen behandlades af statsutskottet), »att Riksdagen må i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
hvilka åtgärder böra vidtagas för åstadkommande af eu mera verksam
och tillfredsställande inspektion öfver folkundervisningen.»

Denna hemställan föranledde längre diskussioner i kamrarne.
Dervid framhöllos af olika talare:

att den nuvarande inspektionen skedde för ytligt;
att den ofta berörde blott den yttre organisationen; föreskriften
om »råd och anvisningar» åt lärarepersonalen stode som en död
bokstaf;

att besöken voro för korta (i å 1 timme vid hvarje skola) och
för sällsynta (det fans skoldistrikt, som ej på fem år haft besök af
någon inspektör) samt skedde ej sällan under folkskolans ferier;

att inspektörerna reste för mycket, men gjorde för korta uppehåll
på hvarje ställe, hvilket hade till följd stora utgifter utan vidare
resultat;

att läraren behöfde hjelp, stöd och uppmuntran i det enformiga
arbetet samt svar på de många frågor, som hopade sig på honom;
att äfven skolrådet behöfde hjelp och ledning;
att härför vore af nöden att hafva inspektörer med verkliga fackinsigter,
men att sådana saknades, hvilket framginge deraf, att inspektörerna
mångenstädes blifvit efter, så att initiativet till reformer på
undervisningens område öfvergått från de styrande till de styrda;

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1J Utlåtande N:o 15. 11

att för den nuvarande kostnaden borde något bättre kunna åstadkommas
än den nuvarande inspektionen.

Resultatet blef emellertid det, att utskottets hemställan afslogs i
Första Kammaren med 67 röster mot 35 och i Andra med den knappa
majoriteten af 89 röster mot 84, hvilken utgång väsentligen torde
hafva berott derpå, att det föreslagna yrkandet var för obestämdt, och
att tankarne då ännu icke voro fullt eniga om sjelfva grundorsaken
till inspektionens brister samt om hufvudmedlet för dessa bristers afhjelpande.

I ett betänkande vid följande års riksdag förklarar ock statsutskottet
sjelft anledningen till att förslaget föll »icke hafva varit, att
inom Riksdagen den åsigten var förherskande, att den nuvarande folkskoleinspektionen
vore fullt tillfredsställande, utan torde snarare kunna
sökas deri, att meningarna voro delade angående lämpligaste sättet
för det åsyftade målets vinnande».

År 1891 hade frågan fortskridit så långt, att regeringen ansåg
sig böra framlägga förslag till reformer i folkskoleinspektionen.

Dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet framhöll i sitt
yttrande till statsrådsprotokollet för den 12 januari 1891 den nuvarande
folkskoleinspektionens brister. Att till inspektörer utsågos personer,
som uteslutande egnade sina krafter åt detta kall, och i följd häraf inspektörernas
antal inskränktes, vore det mål, mot hvilket man måste
sträfva. Intill dess reformen mera allmänt kunde genomföras, måste
man i alla händelser fordra, »att de personer, som förena inspektionsuppdraget
med annan tjenstebefattning, förpligtas att utsträcka sin
inspektionsverksamhet till vissa längre sammanhängande perioder af
året och, der så pröfvas nödvändigt, hålla vikarie för den ordinarie
tjenstens bestridande.»

“Jemväl i andra hänseenden än det nu angifna — fortsätter statsrådet —
lemnar inspektionen rum för anmärkningar, för hvilkas undanrödjande åtgärder böra
ju förr desto hellre vidtagas. De ekonomiska och yttre organisatoriska förhållandena,
som förr och med rätta togo uppmärksamheten i synnerligen stort anspråk, hafva
med folkskolans kraftiga utveckling under de senaste årtiondena trädt mera i bakgrunden
och lemnat rum för ett högre och väsentligare intresse. Behof af lokaler
och materiel äro nu, åtminstone i allmänhet, på ett ganska tillfredsställande sätt
efter vårt lands tillgångar tillgodosedda, och derför gäller det numera för inspektionen
att mera rigta sig åt skolans inre förhållanden och att, för att utveckla och förbättra
dessa, söka med noggrann kännedom om de grundsatser, som dervid böra följas,
arbeta på väckandet af såväl lärarnes som skolrådens och skolrådsordförandenas intresse
för dessa grundsatsers tillämpning, hvarvid skolråden och deras ordförande
vida mera än hittills böra verka såsom förmedlingslänkar mellan inspektionen och

Den nuvarande
inspektionens

brister framhållna
aj
chefen för
ecklesiastikdepartementet.

12 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 15.

skolan. Att den nuvarande inspektionen i afseende å utförandet af dessa uppgifter
lemnar åtskilligt öfrigt att önska, kan ej bestridas.

I ett särskildt hänseende gör sig bristen på nödig kontroll på ett påfallande
sätt märkbar, nemligen i fråga om folkskoleinspektörernas resor, hvilka ej sällan företagas
planlöst och derigenom medföra mindre gagn, men större kostnad, än som
vederbör."

An skarpare bröt chefen för ecklesiastikdepartementet stafven öfver
det nuvarande iuspektionssystemet uuder debatten i Andra Kammaren
den 23 april 1891. Han yttrade då bland annat följande, som vid en
utredning af de föreliggande motionerna förtjenar beaktas:

“Det har länge försports missnöje med den nuvarande inspektionen, och år
efter år hafva statsrevisorerna gjort anmärkningar mot densamma i afseende på reseräkningarna.
Men under tiden har det ingalunda varit för mig obekant, dock, jag
beklagar det, mest genom korrespondens, att inspektörer funnits, hvilka icke fnllgjort
sitt kall med tillräcklig insigt och noggrannhet. Att så varit förhållandet på många
ställen, har jag äfven hört af flera enskilda personer i denna kammare, och offentligen
har detta nämts i dag.

Det säger sig sjelft, att med en sådan corps af folkskoleinspektörer, som nu
finnes, kan man icke begära utaf alla dessa, som hafva åligganden af större vigt att
fullgöra, att de skulle besitta hela den pedagogiska insigt, som är erforderlig för
att öfvervaka och rätta en folkskolelärare, som gjorde misstag. Sådana fall hafva
också inträffat, då en inspektör har rättat en folkskolelärare, just der denne handlat
fullt rätt. Eu annan tid har derefter kommit en annan inspektör, som i ett liknande
fall sagt alldeles motsatsen mot sin företrädare och gifvit läraren rätt. Huru skall
man kunna vänta, att med den utveckling i pedagogiskt afseende, som tillkommit
folkskolelärarne vid seminarierna, inspektörer, tagna dels bland presterskapet och dels
bland andra med tjenst försedda personer, skola hafva full och noggrann kännedom
om just de regler och det pedagogiska tarf, som måste enligt seminariernas undervisning
hafva inhemtats för att på ett rätt sätt kunna fungera som folkskolelärare?

Ju mer inspektörernas antal ökas, desto mindre säkerhet måtte det väl också
finnas för att hvar och en af dem skall vara vuxen sitt kall. Skola dessa fortfarande
tagas hvarifrån man bäst kan, dels från presterskapet, som blott kan egna en ringa
tid åt förrättandet af inspektionerna, och dels från seminarierna och skolorna, af
personer, som förr eller senare måste gå tillbaka till sina kall, så har man allt skäl
att frukta, att inspektionen, som till eu början fullgjorde sitt åliggande förträffligt, så
länge det egentligen var fråga om att tillse, det alla yttre behof för folkskolan blefvo
tillgodosedda, nu icke skulle kunna åstadkomma det väsentligaste, livilket är att tillse,
det folkskolans barn verkligen på bästa sätt blifva undervisade — och detta måtte
väl vai-a det högsta målet.

Man har sagt, att detta skulle åstadkomma större kostnader, och man bar gjort
upp kalkyler för att bevisa detta. Jag kan icke förstå detta, ty få vi personer, som
helt och hållet egna sig åt denna befattning, så är det gifvet, att deras distrikt måste
blifva större. Vi hafva redan två personer, som hafva så stora distrikt, att hvardera

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 15.

nästan omfattar ett län. Vi hafva ett sådant i Skara och ett i Göteborgs stift.
Dessa personer hinna med sina göromål på den grund, att de fått tjenstledighet och
derför helt och hållet kunna egna sig åt inspektionerna. Om nu flera mindre distrikt
sammansloges, är anledning att antaga, det vi skulle kunna nedsätta de nuvarande
inspektörernas antal till hälften; och i så fall borde också reseräkningarna ställa sig
derefter och likaså dagtraktamentena. Utgifterna måste på detta vis sjunka, och jag
trodde icke, att Riksdagen kunde hafva något .särskilt deremot.

Man har sagt, att de stora reseräkningarna skulle bero på att de nuvarande
inspektörerna hafva så mycket att göra med andra tjensteåligganden, att de behöfva
resa fram och tillbaka planlöst. Detta är sant; men det är icke fulla sanningen. Den
måste sökas i denna idkeliga och oförståndiga inspektion, som mångenstädes skett, då
inspektören reser utan egentligt ärende, då han till och med har så litet reda på
sig, att han kommit på inspektion, då skolan redan slutat, men reseräkningen — den
uteblifver ändock icke. Det är helt visst detta oförståndiga och idkeliga inspekterande,
som framför allt vållat större delen af den höga siffra, till hvilken reseräkningarna
gått. Det är härpå man bör fästa uppmärksamhet."

En genomgripande omdaning af det hittills följda inspektionssystemet
vore alltså nödvändig. En dylik omdaning ansågs emellertid
lämpligast kunna ske genom tillsättandet af en ny tjensteman, en s. k.
»öfverinspektor)), åt hvilken utarbetandet af planen för omorganisationen
samt genomförandet deraf kunde uppdragas.

Förslaget om en sådan »öfverinspektor)) godkändes af Första
Kammaren, men förkastades af den Andra. Anledningen till afslaget,
var hufvudsakligen den, att man ansåg inrättandet af en dylik befattning
snarare vara egnadt att fastlåsa det nuvarande, från alla håll utdömda
inspektionssystemet. än att lemna vägen öppen för en verklig
reform, en reform sådan som chefen för ecklesiastikdepartementet sjelf
ansett vara oneklig, nemligen inspektionens öfverlåtande åt ett mindre
.antal fackmän, som uteslutande egna sig åt sitt kall. Efter genomförandet
af eu dylik reform blefve, menade man, en »öfverinspektör»
antagligen öfverflödig.

De åsigtor rörande folkskoleinspektionens'' reform, som 1891 med Mrarecorpsådan
klarhet och skärpa förfäktades af chefen för ecklesiastikdeparte- se™u
mentet, öfverensstämma fullständigt med dem, som många gånger
blifvit framstälda af folkskolans egna män, då detta ämne bland dem
varit under diskussion. Senast gjordes af det elfte allmänna svenska

Granskning
af motionärernas

yrkanden.

14 Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 15.

folkskoleläraremötet i Göteborg 1893 med stor enstämmighet ett uttalande
i samma rigtning, hvari yrkades:

att inspektionen icke, såsom nu i allmänhet är förhållandet, bör
handhafvas som en bisyssla vid sidan om mera kräfvande, utan af
personer, som göra den till sin lifsuppgift och hvilka för detta ändamål
erhålla en tillräcklig lön; samt

att till inspektörer böra utses personer med erfarenhet, förvärfvad
genom praktisk verksamhet på folkskolans fält.

Inom Riksdagen har sedan 1891 frågan om reformer i folkskoleinspektionen
fått hvila till innevarande år, då den upptagits af icke
mindre än tre motionärer.

Vid en granskning af de tre föreliggande motionerna finner man
genast, att de gå väsentligen i en och samma rigtning. Alla framhålla
de såsom det rådande systemets hufvudlyteu inspektionens karakter
af bisyssla samt de flesta inspektörernas brist på pedagogisk kompetens
såväl i teoretiskt som i praktiskt afseende. I öfverensstämmelse
härmed gifva de ock alla anvisning på ett och samma botemedel: inspektionens
förvandling till ett uppdrag, som kräfver sin man för sig och
som fordrar full kompetens af de personer, åt hvilka det anförtros.

Väsentligaste skiljaktigheten hos de tre motionerna ligger egentligen
endast i sjelfva formuleringen af de yrkanden, i hvilka de utmynna.

Herr Nils Nilsson yrkar, att »till folkskoleinspektörer icke må
utses personer, som innehafva presterliga befattningar». Något skäl
för att utesluta en viss kategori från inspektionsuppdrag kan emellertid ,
utskottet ej finna, hvadan utskottet anser sig böra afstyrka motionen
i denna del.

Samme motionärs yrkande, att till folkskoleinspektörer må utnämnas
män, »som innehafva sådana pedagogiska insigter och äro med
folkskolan så väl förtrogna, att en verksam inspektion genom dem må
kunna utöfvas», anser utskottet deremot i allo berättigad^ Om så
qvalificerade personer utses och de i öfrigt under den tid de utöfva
inspektionsuppdraget uteslutande egna. sig häråt, torde de väsentligaste
bristerna i folkskoleinspektionen varda undanröjda.

Herr Kihlberg åter föreslår en i temligen allmänna ordalag affattad
skrifvelse till Kongl. Maj:t. Ett liknande skrifvelseförslag föll, såsom

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 15.

här ofvan meddelats, 1890 just derför att det var så obestämdt. Utskottet
anser sig derför ej nu böra förorda detsamma. Det finner så
mycket mindre skäl härför, som efter 1891 allmänna meningen allt
mera stadgats rörande den rigtning, i hvilken en reform af folkskoleinspektionen
bör gå, detta icke minst genom de uttalanden, som nämnda
år framkommo från dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet och
hvilkas fulla giltighet näppeligen torde kunna bestridas.

Nämnda rigtning har ganska tydligt angifvits i motiveringen till
herr Kihlbergs motion, och utskottet finner det rigtigast, att Riksdagen
i enlighet med nämnda motivering uttalar sig för önskvärdheten af
att till folkskoleinspektörer förordnas personer, »som visat sig innehafva
pedagogiska insigter och på personlig erfarenhet grundad kännedom
om folkundervisningen, äfvensom att dessa få uteslutande egna
sig åt sitt vigtiga uppdrag».

Herr Svensson slutligen anknyter sitt yrkande ganska nära till de
reformsträfvanden, som under senare åren allt tydligare och bestämdare
låtit sig förnimmas. I öfverensstämmelse med de uttalanden, som framkommo
1891 från såväl regeringsbänken som från andra håll inom
Riksdagen och i öfverensstämmelse med hvad man tänkte sig, då folkskoleinspektionen
först föreslogs till införande i vårt land, hemställer
han, att folkskoleinspektionen öfverlemnas åt fackmän, som uteslutande
egna sig åt uppdraget.

Lika med motionärerna är utskottet öfvertygadt om hehöfligheten
af en reform i folkskoleinspektionen. Den »röda tråd», som genomgår
motionerna, är denna: folkskoleinspektionen bör så småningom öfverlemnas
åt fackmän, hvilka under den tid de innehafva uppdraget uteslutande
egna sig häråt. Eu reform i denna rigtning är ock, enligt
utskottets mening, både nödig och nyttig.

Olägenheterna af att icke mindre än lyra femtedelar af samtliga
folkskoleinspektörerna sköta inspektionen som en bisyssla ligga i
öppen dag.

För staten medför denna anordning högre utgifter, specielt högre
resekostnader, än som eljest behöft ifrågakomma. Då inspektören ej
är i tillfälle att inspektera ett större antal skolor i eu sammanhängande
följd, utan efter ett par dagars förrättning, stundom blott en dags, måste
resa hem för att sköta sin ordinarie tjenst, blifva gifvetvis resekost -

De väsentligaste
olagenlieteima
aj det
nuvarande
systemet.

16 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 15.

naderna högre än eljest. Detta har erkänts af såväl domkapitlen som
folkskoleinspektörerna sjelfva, då statsrevisorerna gjort anmärkning mot
de höga resekostnaderna.

Att de ordinarie tjensterna i regeln varda lidande på att deras
innehafvare äro vissa dagar upptagna af inspektionsgöromål, är påtagligt.
Särskilt torde det vara tydligt, att detta måste vara fallet med
de mycket vigtiga seminarieläraretjensterna, helst då man tager i
betraktande, att icke mindre än hvar fierde af de ordinarie manliga
lärarne vid seminarierna är upptagen af inspektionsuppdrag.

I och för sig kan det visserligen icke anses olämpligt, att eu
seminarielärare tjenstgör såsom inspektör. Han uppfordras derigenom
att personligen sätta sig in i folkskolearbetet, för hvilket han eljest,
till stor skada för sin uppgift såsom lärare för folkskolans vardande
lärare, måste komma att blifva ganska främmande. Men skall detta
mål ernås, så få båda befattningarna tydligen icke skötas samtidigt.
Eu verklig förtrogenhet med folkskolans inre lif och en verklig inblick
i de förhållanden, under hvilka folkskoleläraren har att verka, kan ingalunda
förvärfvas genom de brådskande och flygtiga inspektionsresor,
som i tjenst varande seminarielärare äro i tillfälle att företaga. För
vinnande af eu dylik förtrogenhet fordras gifvetvis vida grundligare
och mera sammanhängande studier än som kunna ifrågakomma, så
länge inspektionen skall skötas såsom eu bisysselsättning under eu
eller annan ledig dag. För seminarieundervisningen medför sålunda
det hittills rådande inspektionssystemet endast en förlust, hvilken i
allmänhet icke uppväges af någon motsvarande vinst.

Slutligen måste folkskolan sjelf äfven blifva lidande derpå, att
hon icke kommer i åtnjutande af en fullt grundlig och sakkunnig inspektion.
Gifvet. är, att hennes utveckling svårligen kan i någon
väsentlig mån främjas af personer, hvilka på grund åt andra sysselsättningar,
som för dem utgöra hufvudsakeu, hindras att egna nog tid
och intresse åt sin uppgift som inspektörer, hvaraf följden måste blifva,
att de omöjligen kunna förskaffa sig eu noggrann kännedom om folkskolans
tillstånd och till följd häraf ej heller kunna vara i tillfälle att
lemna fruktbärande råd och anvisningar åt hennes lärare och lärarinnor.

Äfven inspektörerna sjelfva erkänna, att under nuvarande förhållanden
tiden ej räcker till för dem. Sålunda klagar i de näst senaste
inspektionsberättelserna en kyrkoherde deröfver, att det varit
honom omöjligt att vinna så mycken tid ifrån sina egentliga tjensteåligganden,
att han kunnat besöka en del skolor mer än en gång under

Ändra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 15.

de fem åren. Tiden liar icke heller medgifvit honom ordna möten med
lärarepersonalen »till det omfång och så ofta, som vederbort».

Enligt det nu gängse inspektionssystemet har det ju till och med
händt, att inspektionsförrättningar blifvit arrangerade midt under ferierna,
detta af den anledning, att inspektören endast under denna tid kunnat
göra sig tillräckligt fri från sin ordinarie befattning. På så sätt anordnade
förvandlas inspektionsbesöken till parad uppvisningar, hvilka,
långt ifrån att lända foikskolearbetet till gagn, snarare bidraga att leda
det in på betänkliga afvägar. Liknande följder måste äfven inträda
i de fall, der inspektionsbesöken visserligen göras under terminerna,
men endast på en viss, på förhand bestämd dag i veckan.

I _ närmaste sammanhang härmed står det missförhållandet, att
inspektionen, sådan den hittils varit ordnad, endast i undantagsfall
kunnat anses såsom en verklig fackinspektion. Så länge inspektörerna
samtidigt sköta andra befattningar, hvarpå de hufvudsakligen existera
och hvaråt de egna brorslotten af sin tid och sina krafter, måste de
äfven helt naturligt komma att betrakta sig såsom i främsta rummet
prester, seminarielärare och läroverkslärare m. m. samt först i andra
rummet såsom folkskolemän. De kunna under sådana förhållanden
hvarken vara eller i allmänhet ens komma att utveckla sig till att
blifva verkliga fackmän på folkskolans område. På detta fält liksom
på de flesta andra gör sig nemligen ett oaflåtligt framåtskridande gällande.
Att här hålla sig i nivå med den fortgående utvecklingen är ingalunda
någon småsak; det är en uppgift, som kräfver sin man helt.

Hvar och en, som af andra magtpåliggande sysselsättningar hindras
härifrån, han blir mycket snart efter sin tid och dermed ur stånd att
intaga någon ledande ställning inom folkskoleväsendet. Om en sådan
ledande ställning det oaktadt anförtros honÄm, så kan han visserligen
i yttre måtto fylla sin plats och upprätthålla sin dermed förbundna
auktoritet, men i det väsentliga måste han inom kort komma att känna
sig öfverflyglad af dem, hvilkas föresyn och ledare han egentligen
borde varit.

Denna konseqvens af det hittills följda systemet har icke undgått
att tilldraga sig uppmärksamheten äfven inom Riksdagen. Då frågan
år 1890 var föremål för Riksdagens behandling yttrade en talare i
Andra Kammaren härom: »Inspektionen har icke mägtat att följa med

sin tid. Ledningen har, särskilt då det gält initiativet till reformer.
på undervisningens område, öfvergått från de styrande till de styrda.»

Bih. till Biksd. Prof. 1894. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 15 Höft. 3

18 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts fN:o 1) Utlåtande N:o 15.

Koitnads frågan.

Mot antagandet af ett sådant inspektionssystem, att inspektörerna
under den tid de innehafva sitt uppdrag odeladt egna sig åt detsamma,
har understundom den invändningen blifvit framkastad, att kostnaderna
för inspektionen härigenom skulle komma att stiga.

Denna invändning synes emellertid utskottet vara alldeles ohållbar.
Det är ingalunda af brist på medel, som den nuvarande inspektionen
blifvit så litet tillfredsställande. De anslag, som för närvarande
äro för ändamålet beviljade, synas tvärtom vara tillräckliga. Felet är
fastmer att söka i den olämpliga fördelningen af nu tillgängliga medel.
Genom det oändamålsenliga sätt, hvarpå resorna nu måste anordnas,
komma resekostnaderna att utgöra en oproportionerligt stor
del af kostnaderna i det hela, och det som återstår för sjelfva arfvodena
blir på grund häraf vida mindre än eljest skulle blifva fallet.

Härtill kommer dessutom, att enligt nu gängse system dessa arfvoden
måste så att säga bortplottras i en mängd småposter. Sålunda fördelades
vid innevarande inspektionsperiods början arfvodena på följande
sätt, för år räknadt:

1	inspektör		........... 1,800	kronor	—	1,800	kronor
1	v		.......... 1,500	11	r=	1,500	11
1	11		........... 1,300	11	TT	1,300	11
2		hvardera ..............	........... 1,250	11	-TU	2,500	11
1	11		........... 1,200	11	TT	1,200	11
2		hvardera ..............	........... 1,000	11	TT	2,000	11
1	V		........... 800	11	TT	800	11
4		hvardera .............	........... 700	11	=	2,800	11
Q iU	11	11 ..............	.......... 650	11	—	1,300	11
4	11	u •.............	........... 600	11	—	2,400	11
6	11	11 ..............	.......... 500	11	TT	3,000	11
4	11	11 .............	......... 450	’1	TT	1,800	11
2	11	11 ..............	......... 400	11	=	800	11
10	11	11 .............	........... 300	11	—	3,000	11
9	11	11 ...... ......	........... 200	11	—	1.800	11

S:a 50

28,000 kronor.

Tydligt är, att om sakerna så ordnades, att inspektörerna finge
åt sitt uppdrag egna hela sin tid, icke blott en obetydlig bråkdel af
densamma, så skulle inspektionen på ett långt omsorgsfullare sätt
än nu kunna skötas af ett vida mindre antal personer, och dessa
skulle kunna verkställa de nödiga resorna för en sammanlagdt mindre
summa. Till följd häraf kunde arfvodena blifva så pass stora, att man

Andra Kammarens Tillfälliga Utsliotts (N:o 1) Utlåtande N:o 15. 19

ingalunda behöfde befara, att ej ett tillräckligt antal dugliga inspektörer
skulle kunna erhållas, utan att derför en ny klass af ordinarie
tjensteman vore af nöden.

Genom en reform sådan som utskottet här förordat skulle folkskoleinspektionen
blifva likstäld med den inspektion, som utöfvas på
andra områden. Man skulle vidare kqnna erhålla temligen bestämda
inspektionsdistrikt i stället för att — såsom nu är förhållandet, då
distrikten måste göras beroende af de särskilda inspektörernas beqvämlighet
— områdenas omfång vexlar nästan för hvarje period. Och genom
att minska inspektörernas antal skulle samarbete dem emellan
lättare kunna åstadkommas, hvarigenom den på åtskilliga håll så lifligt
förordade »enheten» skulle vinnas. Slutligen skulle, såsom ofvan framhållits,
icke oväsentliga besparingar uppstå beträffande resekostnadsersättningarna,
på samma gång inspektionen blefve i alla hänseenden
mera verksam och tillfredsställande.

Utskottet förbiser icke, att till en början åtskilliga svårigheter
skola uppresa sig mot en konseqvent tillämpning af den utaf motionärerna
och utskottet förordade principen, men dessa svårigheter torde
ej vara större, än att de med god vilja kunna öfvervinnas.

I öfverensstämmelse med de åsigter, utskottet sålunda uttalat, får
utskottet Hemställa, att herrar Nilssons, Kihlbergs och Svenssons motioner
på det sätt bifallas,

att Andra Kammaren för sin del måtte besluta,
att Riksdagen i skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhåller, det
Kongl. Maj:t täcktes vidtaga sådana åtgärder, att folkskoleinspektörsuppdraget
icke göres till en bisyssla
vid sidan om annan tjenstebefattning, utan i allmänhet
anförtros åt personer, som under den tid de innehafva
detta kall odeladt egna sig åt detsamma; samt
att i samband härmed till folkskoleinspektörer förordnas
personer, som visat sig innehafva den pedagogiska
insigt och den på personlig erfarenhet hyflande kännedom
om folkskoleundervisningen, att en verksam och
tillfredsställande inspektion genom dem må kunna
utöfvas.

Stockholm den 6 april 1894.

På utskottets vägnar:

G. F. ÖSTBERG.