Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (A’:o 2) Utlåtande N:o 13 (Utlåtande 1893:TfuA13 Andra kammaren tfua)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (A’:o 2) Utlåtande N:o 13.

N:o 13.

Ank. till Riksd. kansli den 15 mars 1893, kl. 1 e. in.

.-''i ....

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 3,
i anledning af väckt förslag om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om undersökning och förslag, åsyftande
ett bättre ordnande af förhållandet mellan lappar
och jordegare å visso, trakter nedanför lappmarksgränsen.

I en till utskottets behandling hänvisad motion, n:o 208, hemställer
herr J. A. Lundström, »att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t ville
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa en undersökning och utredning
om de missförhållanden, som förefinnas mellan lapparne och jordegarne
å de trakter nedanför lappmarksgränsen, der lapparne ega att uppehålla
sig under vintermånaderna, samt till Riksdagen inkomma med förslag
till de åtgöranden, som kunna erfordras till ett bättre ordnande af
förhållandet derstädes mellan jordegare å ena sidan samt lappar och renegare
å andra sidan».

Till stöd för detta sitt förslag anför motionären följande skäl: att
det goda ändamålet med lagen den 4 juni 1886 angående de svenska lapparnes
rätt till renbete i Sverige förfelats dels till följd af särskilda ortförhållanden
inom Jemtlands, Vesterbottens och Norrbottens län — särskild!
för nedre landet och kustsocknarne inom Vesterbottens län skall
resultatet hafva blifvit högst otillfredsställande — dels till följd af lapparnes
stegrade försummelse i vården om renarne, som nu till större antal
Bill. till Riksd. Prof. 1833. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 12 Höft. (N:o 13). 1

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

än förr qvarlemnas å nedre landet under sommarmånaderna och derstädes
göra skada å ängar, lindor och rågåkrar. Till denna stegrade försummelse
uppgifves hafva samverkat såväl lapparnes uppfattning, att de genom lagen
fått utsträckt rätt att för renbete uppehålla sig å de trakter, som de
efter gammal sedvana hafva besökt, som ock den omständigheten, att lappen
ofta är endast vårdare af andras egendom ocho att fleres renar sammanblandas
och ene vårdaren litar på den andre. A andra sidan uppgifvas
äfven lapparne lida skada i icke ringa grad derigenom, att renar ofta
och till stort antal dödas, och att många af de dödade renarne aldrig tillvaratagas
men förstöras. Antydda missförhållanden anses orsaka demoralisation;
hvilket förhållande är svårare än den ekonomiska förlusten. Såsom
medverkande orsaker till detta onda ifrågasättas »möjligen otydliga eller
ofullständiga lagbestämmelser». Motionären anser derför »närmare och
tydligare» lagbestämmelser nödvändiga. Såsom sådana bestämmelser angifvas:
att »å nedre landet qvarlemnade renar må för egarens räkning under
vederbörlig kontroll dödas» eller »lapparne åläggas gemensamt ansvar för
den skada» som renarne vålla under sommaren å dessa nedra trakter.

Såsom af motionen synes, har motionären rigtat sitt förslag endast
på förhållandet mellan lappar och jordegare »å de trakter nedanför lappmarksgränsen,
der lapparne ega att uppehålla sig under vintermånaderna».
Han berör således blott en del af frågan om förhållandet mellan lappar och
bofaste inom riket. Men då delen är beroende af det hela, och då med
skäl kan antagas, att Kongl. Maj:t tager hela frågan i öfvervägande, om
och när den af motionären framhållna delen kommer under ompröfning,
anser utskottet sig böra till utredning och motivering yttra sig om frågan
i dess helhet.

Det, som utskottet allra först vill framhålla och starkt betona, är det
faktum, som enligt utskottets åsigt bör vara utgångspunkten för frågans
bedömande, att här icke så mycket är fråga om den ene medborgarens
förhållande till den andre, men fast mer en fråga om rättsförhållandet
mellan två olika folk, af hvilka det ena sitter inne med hela magten och
lagstiftar för det andra efter godtfinnande, men det andra folket har ingen
enda af de sina att såsom dess målsman bevaka dess rätt och bästa. Under
sådant förhållande bör den forskande stammen taga mycken hänsyn
till humanitetsgrunder, då den vill lagstifta för den svaga och underlägsna
lappen, som dock bör betraktas som en broder. Härtill förefinnes desto

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13. 3

större skäl som lappen är nomad på eu lägre kulturgrad, hvilken nästan
med naturnödvändighet måste vika för den bofaste med högre kultur samt
småningom tyna bort och do. Må staten derför egna lappen sådan omvårdnad,
att han, utan att förorättas, må få dö i fred.

Att lapparne äro ett i utdöende stadt folk bestyrkes deraf, att deras
antal år efter år förminskas. Enligt officiella uppgifter funnos inom riket
följande antal lappar:

år	1860 ..................	............... 7,248
»	1870 ...............	............ 6,711
» •	1880 ...................	....... ....... 6,404
»	1886 ................	............... 6,112

Denna sista uppgift lemnades till 1886 års Riksdag i sammanhang
med lapplagens framläggande. Deras nuvarande antal torde ej öfverstiga
6,000.

Dernäst bör uppmärksamheten fästas derpå, att lapparne obestridt
varit de förste, som tagit i besittning Sveriges lappmarker och fritt ströfvat
omkring med sina renhjordar långt utanför de nuvarande lappmark sgränserna;
och att de bofaste först i senare tider tagit land derinom. Men efter som
odlingen fortgått hafva lapparne mer och mer blifvit tillbakaträngda och
nu till sist hänvisade till de för åkerbruk otillgängliga fjelltrakterna i det
nordligaste Sverige. Äfven ofvanför den s. k. kulturgränsen i Västerbottens
och Norrbottens län hafva nybyggare slagit sig ned långt in i fjellen,
der de trängas med lapparne om betet. Häraf förklaras lätt uppkomsten
af konflikter emellan båda folken. När dertill lägges, att de bofaste delvis,
lapparne oåtspord!, fått eganderätt till lapparnes urgamla område, hafva
deraf naturligtvis missförhållanden uppkommit. Lapparne kunna med skäl
stödja sig på sin s. k. sedvanerätt, sin urminnes häfd. De bofaste åter
åberopa sin eganderätt såsom laga fång, stadfäst med laga dom, om hvars
tillkomst lapparne först efteråt fått kännedom.

Härtill kommer ännu en sak till af stor vigt, som måste uppmärksammas,
om staten vill företaga några anordningar till lappens nytta och
med framgång skydda honom i hans naturliga rätt, och det är det förhållandet,
att på senare tider äfven andra än lappar skaffat sig renar, som
lemnats åt lappen att vakta, och hvarigenom denne lätt sjunker ned till
ett fattigt legohjon på de fjell, der hans fäder lefva! frie och lycklige.
Derför bör skilnad göras mellan renegande lappar och andra renegare. De
senare må ej tillerkännas rätt till de undantagsförmåner, som man funnit
skäligt förunna det utdöende lappfolket. Äfven för lapparne sjelfva

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

behöfves ordning på fjellen och kontroll, att lapparne icke mottaga till
vård främmande renar till obegränsadt antal, ty derigenom sker intrång i
andra lappars rätt, hvilka blifvit till samma fjell anvisade.

Hvad nu beträffar de öfverklagade oordningarna, kunna de fördelas
i två grupper: den ena omfattande sådana, hvartill lapparne med sina
renar göra sig skyldige gent emot de bofaste, den andra gruppen omfattande
de oordningar, som orsakas af de bofastes beteende mot lapparne.

Den mest nämnvärda, skada, som renarne göra, torde vara å utestående
höstackar och hässjor om hösten och förvintern, samt å ängar, lindor och
sädesåkrar om våren, innan de drifva,s till fjellen, och om sommaren af
qvarlemnade renar. Botemedlen häremot, äro tydligen att söka i den rigtningen,
att inga renar qvarlemna,s å nedre landet under sommaren och att
ingå hässjor eller höstackar finnas utestående, när renarne återvända från
fjellen, d. v. s. att lapparne förbindas att taga vara på sina, renar, om de
vilja dem behålla, och de bofaste förbindas att taga vara på sitt hö, om
de vilja behålla detta. Utan tvifvel vore det, till båtnad både för lappar
och bofaste, om allt hö eller foder, som de bofaste skörda, förvarades i
lador. Det torde förtjena tagas i öfvervägande, om och i hvad utsträckning
det kan åläggas de bofaste att införa sitt, hö och foder i lador vid
äfventyr att icke få någon skadeersättning för skador å hö i utestående
hässjor och stackar. Likaledes torde det vara skäl att taga i betraktande
den frågan, om ej lapparne borde åläggas att om våren inom viss tid hafva
fört alla sina renar till fjellen vid äfventyr, att, de qvarlemnade renarne
genom myndigheternas försorg nedslagtas och säljas för egarnes räkning.

De skador, hvartill de bofaste göra sig skyldige emot lapparne, äro
förnämligast renstölder, nedskjutning af renar i afsigt, att skada, och
skrämma, samt renarnes oroande af de bofastes hundar. Nästan alla främmande
hundar jaga renar. Lapparne synas derför böra tillerkännas rätt
att saklöst, döda hvarje främmande hund, som jagar renar å de områden,
som tillerkänts lapparne till sommarvistelse. Äfven under vintervistelsen i
låglandet borde det strängeligen förbjudas att, låta sådana hundar, som
jaga renar, gå lösa. Renstölder och nedskjutning af renar utan afsigt att
stjäla blifva ofta obeifrade i brist på bevis. Sällan nås upphofsmännen till
dylika illdåd af lagens arm. Ett verksamt botemedel häremot vore utan
tvifvel ett sådant lagstadgande om gemensam ansvarighet för renstöld och
renskjutning efter samma grunder, som nu gälla, för lapparne att ersätta
skador å de bofastes foder. Indelning i distrikt, med gemensam ansvarighet
torde hafva lika goda skäl för sig, då, det gäller de bofaste, som då
det gäller lapparne. Ty å ena sidan göres skada å hö, som de bofastes
husdjur skola, lefva af, å andra, sidan göres skada å renar, som lapparne

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13. 5

skola lefva af. Icke är det väl rätt, att höet njuter större skydd än renen.
Det torde derför böra tagas i öfvervägande, om ej gemensam ansvarighet
bör stadgas äfven för de bofaste, att det må gå lika och rätt till åt båda
hållen. Men angående denna punkt är gällande lag partisk emot lapparne
till förmån för de bofaste.

Slutligen torde äfven det böra framhållas, att tillsyningsman äro behöflige
att vaka öfver lagarnes efterlefnad, ty både lappar och bofaste göra
sig utan tvifvel skyldige till vårdslöshet och försummelser och till och med
förbrytelser. Desse tillsyningsman, de må nu vara s. k. lappfogdar eller
andra, böra bo centralt midt emellan lappar och bofaste, att de lätt må
blifva tillgänglige, när de behöfvas och deras hjelp påkallas.

Då det torde få anses utredt, att lagen den 4 juni 1886 angående
de svenske lapparnes rätt till renbete i Sverige icke gjort till fyllest, men
till och med gifvit anledning här och der till större och flera oordningar
efter än före dess påbjudande; då särskildt stadgandena om gemensam
ansvarighet för skadegörelse å foder å ena och å renar å andra sidan behöfva
omarbetas; hemställer utskottet, att motionen i så måtto bifalles,

att kammaren för sin del besluter, att Riksdagen
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, det täcktes Kongl.
Maj:t låta anställa undersökning om de missförhållanden,
som förefinnas mellan lappar och jordegare å de trakter
nedanför lappmarksgränsen, der lapparne ega att uppehålla
sig under vintermånaderna, samt för Riksdagen
framlägga förslag till de åtgärder, som pröfvas erforderliga
till undanrödjande af nämnda missförhållanden.

Stockholm den 14 mars 1893.

Ä utskottets vägnar:

O. W. REDELIG.

Bih. till Riksd. Prot. 1893. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band, 12 Iläft.