Andra Kammarens Tillfälliga TJtsTiotis (N:o 3) Utlåtande N:o 4

Utlåtande 1895:Tfu34 Andra kammaren

Andra Kammarens Tillfälliga TJtsTiotis (N:o 3) Utlåtande N:o 4.

1

N:o 4.

Ank. till Riksd. kansli den 2 mars 1895, kl. 2 e. m.

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1, i
fråga om ändrad lydelse af 4 § i kongl. förordningen
den 20 september 1859 angående utsträckt frihet för
bergshandteringen.

Uti en inom Andra Kammaren väckt och till behandling af dess
tredje tillfälliga utskott öfverlemnad motion, n:o 40, har herr P. G.
Petersson'' i Brystorp hemstält, »att Riksdagen måtte besluta om sådan
ändring i 4 _§ af kongl. förordningen den 20 september 1859, angående
utsträckt frihet för bergshandteringen, att orden deri »utan att få förskingras''s>
måtte borttagas, men paragrafen i öfrigt bibehållas oförändrad».

Till stöd för detta sitt förslag har motionären anfört följande:

Uti kongl. hammarsmedsordningen af den 26 augusti 1823 föreskrifves,
att i hvarje bergstingslag skall hammarsmedskassa vara, och
till denna kassa erläggas årlig afgift, af bruksegare för hvarje härd 2
kronor, mästare 1 krona, mästersven 75 öre och smeddräng 25 öre.
Kassan förvaltas och redovisas under bergstingsrättens inseende af
tvenne hvarje år utsedde hammarverksegare. Af denna kassa skulle
utdelas till smed, som träffas af olycka som honom vanför gör, samt
gamla förlamade smeder och deras enkor efter behof och kassans tillgångar.

Uti Kongl. Maj:ts förordning den 20 september 1859 angående
utsträckt frihet för bergshandteringen är i 4 § föreskrifvet: »De ham Bih.

till Riksd. Prof. 1895. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 4 Höft. (N:o 4.)

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 4.

marsmeds- och mästarekassor, som vid denna författnings trädande i
verkställighet finnas bildade, må af dem, som deruti äro delegare,
gemensamt förvaltas och, utan att få förskingras, till dermed afsedt
ändamål användas, hvaröfver vederbörande bergmästare eger hålla tillsyn)).
Af denna paragraf visas tydligt, att ingen annan har rätt till
denna kassa än de, som deri voro delegare år 1859, och efter den
tiden har tillskott till kassan upphört såväl från bruksegarne som smederna;
kassan har fortfarande förvaltats af dertill utsedde bruksegare
och utdelning till vederbörande skett, men om utdelningen till delegarne
hafva under senare tider olika meningar uppstått mellan bruksegarne
och bergmästaren på så sätt, att bruksegarne velat utdela till delegarne,
som förut varit vanligt, i mån af kassans tillgångar, men bergmästaren
förbjudit detta och sagt, att intet vidare får utdelas än blott räntan af
kassans kapital, och vid förfrågan, om hvilken i så fall skall erhålla
kassan efter alla delegarnes död, har han svarat: »detta skall tillfalla
staten» — ett högst egendomligt uttryck, då staten aldrig haft någon
utgift till eller del i denna kassa.

Qvarvarande delegare i kassan i södra begsdistriktet Östergötlands
län, voro år 1893 sjutioåtta stycken, deraf äro födda, under åren
1803 till och med 1810 fjorton, från 1810 till och med 1820 tjugutre,
från 1820 till och med 1830 trettiotre, från 1830 till och med i.840 sju
och en född år 1846. Denne senare är tillkommen på det sätt, att
hon är enka efter en gammal smed. Genom den höga åldern hos delegarne
är ju påfallande, att en ej obetydlig minskning i antalet snart
sker, hvadan utan någon risk äfven af kassans kapital något kan
utdelas.

Ifrågavarande kassas kapital utgjorde år 1893 4,085 kronor 67 öre,
således, om denna summa finge på en gång till delegarne utdelas,
blefve på hvardera 52 kronor 38 öre, hvilket ej är större summa, än
som för de fleste delegarne är nödigt till underhåll för ett år, och
genom en sådan fördelning vore man förvissad om att kassan användts
för sitt rätta ändamål.

Enligt hammarsmedsordningen den 26 juni 1766 § 24 skulle
»embetslåda eller smedskassa» finnas i hvarje bergstingslag. Till henne
skulle ej blott ingå en del afgifter af smederna och vissa böter, utan

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 4. 3

ock af bruksegarne och smeder med flera betalas årliga tillskott.
Kassan stod under inseende och styrsel af borgmästaren och bergstingsrätten
samt tvenne hammarverksegare. Sjuka smeder skulle njuta hjelp
ur kassan, och derjemte »gamle och förlamade smeder samt deras
enkor genom årlig utdelning understödjas».

Den af motionären åberopade 1823 års hammarsmedsordning innehöll
med hänsyn till nu ifrågavarande kassor samt deras bildande och
användning hufvudsakligen: att en hammarsmedskassa skulle finnas i
hvarje bergstingslag; att till henne skulle hemfalla, förutom vissa böter,
dels afgifter af smedsdrängar och mästersvenner när de erhöllo mästersvens-
och mästarebref, dels ock årliga afgifter, nemligen af bruksegare
för hvarje i gång varande härd en riksdaler 16 skillingar, af mästare
32 skillingar, af mästersven 24 skillingar och af smedsdräng 8 skillingar,
allt banko; att kassan skulle, under bergstingsrättens inseende,
förvaltas och redovisas af två hvarje år dertill utsedda hammarverksiegare,
hvilkas räkning borde äfvenledes hvart år afgifvas och intagas
i tingsrättens protokoll; att af kassan finge lemnas dels understöd åt
smed så väl vid synbar eller bevislig sjukdom utöfver 3 veckor som
när han träffats af olycka, hvilken gjort honom vanför, dels »underhåll
till gamla eller förlamade smeder samt sådanes enkor, allt efter hvars
och ens, genom företedt prestbetyg eller eljest, styrkta behof, goda
fräjd och kassans tillgångar», dels ock uppmuntringsmedel till skickliga
lärlingar, samt att »kassans behöriga användande bevakas af bruksegarne».

Med upphäfvande af då gällande hammarsmeds- och masmästareordningar
blef, på sätt motionären anfört, i kongl. förordningen den
20 september 1859 angående utsträckt frihet för bergshandteringen
föreskrifvet, att de hammarsmeds- och masmästarekassor, som vid denna
författnings trädande i verkställighet funnos bildade, skulle af dem som
deruti voro delegare gemensamt förvaltas och, utan att få förskingras,
till dermed afsedt ändamål användas; hvaröfver vederbörande bergmästare
egde hålla tillsyn.

Enligt de upplysningar, utskottet varit i tillfälle att förskaffa sig,
finnas för närvarande i riket 25 hammarsmeds- och 7 masmästarekassor,
hvilkas sammanlagda behållning likväl, enär summorna från
ett bergmästaredistrikt angifvits endast i jemna tusentals kronor, icke
kan närmare bestämmas, än att. densamma för 30 af dessa kassor utgör
något mera än 141,900 kronor. Beträffande särskilt den i motionen
omförmälda hammarsmedskassan för Östergötland har inhemtats, att,
sedan åtskilliga bruksegare i detta landskap hos Konungen anhållit,

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 4.

att af kassan måtte, till understödens ökande, under bergmästarens
tillsyn få göras utdelning äfven af kapitalet till understöd åt sjuke och
orkeslösa stångjernssmeder och smedsenkor, som vore delegare i
kassan, så har Kongl. Maj:t enligt nådigt bref till kommerskollegium
den 27 januari 1887 funnit denna framställning icke böra bifallas, då
sökandena icke ens uppgifvit sig hafva för afsigt att, när, till följd åt
ett användande af kassans tillgångar på då föreslaget sätt, kassan i
en framtid möjligen komme att upphöra, på annat sätt sörja för understöd
åt behöfvande ur de klasser, för hvilka kassan ursprungligen
blifvit stiftad. I afseende på de öfriga kassorna har utskottet deremot
erfarit, att i ett par fall utdelningarne från dem lära höjts i någon mån
utöfver hvad de skulle hafva varit, derest endast räntan på kassornas
kapital blifvit använd, hvilket tillvägagående dock icke kommit att i
följd af förd klagan blifva föremål för vederbörande myndigheters
pröfning.

Utskottet erkänner till fullo rigtigheten af motionärens åsigt att
nu förevarande kassor måste anses vara enskild egendom, och i likhet
med motionären finner utskottet det vara synnerligen önskvärdt, att
kassorna i görligaste mån blifva använda till sitt ursprungliga ändamål
medelst den största möjliga utdelning, som efter sannolikhetsberäkning
är förenlig med qvarstående delegares rätt. Af motionärens framställning
och hvad utskottet för öfrigt i ärendet inhemtat har emellertid
icke framgått, att en dylik användning — äfven med iakttagande af
ifrågavarande förordnings nuvarande lydelse — skulle möta hinder,
derest ett beslut derom, grundadt på nöjaktig utredning om förhållandet
mellan kassans tillgångar å ena sidan och dess sannolika förpligtelser
mot återstående understödsberättigade å andra sidan, blefve i
vederbörlig ordning å s. k. bergsting fattadt. För så vidt på Kongl.
Maj:t beror, synes tvärt om det ofvan anförda kongl. brefvet af den
27 januari 1887 gifva vid handen, att ett medgifvande i ifrågavarande
rigtning ganska lätt bör kunna vinnas, endast nödiga garantier beredas
för att ingen derigenom beröfvas sin rätt till understöd.

Den med motionen afsedda utvidgning af delegarnes förfoganderätt
öfver kassorna, förmedelst en ändring i § 4 af kongl. förordningen
den 20 september 1859 angående utsträckt frihet för bergshandteringen,
synes utskottet derför icke vara af behofvet påkallad.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 4. 5

Vid sådant förhållande finner sig utskottet icke ega skäl att tillstyrka
någon Riksdagens s*krifvelse till Konungen på grund af stadgandet
i § 89 regeringsformen, såsom motionären får anses hafva afsett,
utan hemställer härmed,

att ifrågavarande motion icke må föranleda till
någon Andra Kammarens åtgärd.

Stockholm den 1 mars 1895.

På utskottets vägnar:

H. AMNÉUS.

Bill. till Riksd. Prof.. 1895.

8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 4 Haft.

''1