Andra Kammarens Tillfälliga TJtslmtts (N:o 3) Utlåtande N:o 5 (Utlåtande 1890:Tfu35 Andra kammaren tfu3)

Andra Kammarens Tillfälliga TJtslmtts (N:o 3) Utlåtande N:o 5.

]V:o 3.

Ant. till Kiksd. kansli den 22 febr. 1890, kl. 2 e. m.

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 2, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om utsträckning af fribrefsrätten.

Uti eu inom Andra Kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion,
n:o 17, har herr Jöns Bengtsson i Gullåkra föreslagit, att Riksdagen ville
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att den fribrefsrätt genom användande
af tjenstefrimärken i och för tjenst eller uppdrag, som tillkommer
statens embets- och tjensteman jemte en del korporationer och enskilde,
äfven måtte tillerkännas samtliga kommunernas i riket varande funktionärer
och förtroendemän för den skriftvexling, de i kommunens ärende föra med
statens myndigheter, dess verk och inrättningar samt tjensteman.

Till stöd för detta förslag har motionären anfört, att, ehuru enligt
kongl. förordningen den 5 december 1873 jemte Kongl. Maj:ts bref och
skrivelser samt generalpoststyrelsens kungörelser under senare åren fribrefsrätt
tillförsäkrats icke allenast alla slags embets- och tjensteman inom
riket, utan äfven en del korporationer och enskilde för den skriftvexling,
som deras tjenst eller uppdrag påkallade, funnes dock en klass af samhällets
förtroendemän, nemligen de enskilda kommunernas, hvilka icke hade denna
fribrefsrätt sig tillerkänd, oaktadt de, till följd af den befattning de innehafva,
nödgades inlåta sig uti eu ganska stor brefvexling i en mångfald
ärenden, som mera berörde statens angelägenheter än kommunernas egna;
att omfånget af de förrättningar, som numera ansåges åligga en kommunens
förtroendeman, såsom ordföranden i kommunalnämnden, fattigvårdsBih.
till Kiksd. Prof. 1890. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 5 Häft.

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 5.

styrelsen och helsovårdsnämnden m. m., på senare åren betydligt ökats,
sedan regeringen år efter år ålagt dem inkomma med statistiska uppgifter
och utredningar i alla möjliga former, och de utan invändning stält sig
regeringens förständigande till efterrättelse, ehuru uppsättandet af dylika
uppgifter måste ådraga dem ett särdeles vidlyftigt och tidsödande arbete,
som mången gång på ett ganska störande sätt kunde ingripa i deras öfriga
sysselsättningar, i synnerhet om kommunen vore mycket folkrik och redogörelsen
alltså växte ut till en ansenlig vidd, samt att det således alls
icke borde vara egnadt att väcka förvåning, om dessa personer, hvilka i
allmänhet icke torde hafva sin tid mindre upptagen än andre, icke med
särdeles blida ögon betraktade sådana åligganden, helst då uppsättandet af
dessa uppgifter, utom det arbete, som derpå måste nedläggas, äfven vore
förenadt med direkta kostnader.

En med förevarande likartad motion väcktes i Andra Kammaren redan
vid 1884 års riksdag af herr Carl Persson, hvilken i sin motion på anförda
skäl hemstälde, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kong! Maj:t begära,
att den fribref srätt genom användande af tjenstefrimärke i och för
tjenst eller uppdrag, som tillkomme statens embets- och tjensteman, äfven
måtte tillerkännas kommunalstämmornas och kommunalnämndernas ordförande.

TJti det utlåtande, som med anledning af denna motion då afgafs af
Andra Kammarens första tillfälliga utskott, anförde utskottet, att detsamma
icke kunde dela motionärens åsigt, att rättvisa och billighet nödvändigt
fordrade, att godtgörelse för ordförandenas i kommunalstämma och kommunalnämnd
postbefordringsafgifter för brefvexling rörande kommunens angelägenheter
skulle beredas dem af allmänna medel ensamt af det skäl, att
staten tillförsäkrade sina egna tjensteman denna rättighet; att de i kong!
förordningen den 5 december 1873 angifna bestämmelser för bestyrkande
af åtgången af tjenstefrimärken icke egde tillämpning på kommunala tjensteman,
samt slutligen att något tvifvel icke torde förefinnas derom, att icke det nuvarande
förfaringssättet, att hvarje kommun sjelf vidkännes kostnaderna för sina
förtroendemäns brefvexling i kommunens ärenden, vore med rättvisa och
billighet mera öfverensstämmande än den af motionären åsyftade utbetalningen
af allmänna medel, hvilken utbetalning skulle träffa, om också indirekt,

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o o. 3

samtliga kommuner lika i förhållande till deras skatteförmåga, oafsedt
brefvexlingens större eller mindre omfattning; och hemstälde utskottet i
följd häraf, att motionen icke måtte vinna Riksdagens bifall.

Denna hemställan blef utan votering af kammaren godkänd.

Utskottet medgifver visserligen, att det bestyr med statistiska uppgifter
och utredningar af hvarjehanda slag, hvilket de kommunala myndigheterna
hafva sig ålagdt, under de senare åren ej obetydligt ökats och
äfven understundom för dem må vara ganska betungande, men kan deremot
ej finna, att någon lindring härutinnan skulle vinnas derigenom, att,
såsom motionären föreslagit, fribrefsrätten utsträcktes till kommunernas förtroendemän.
De medel för postporto, som af desse utbetalas för skriftvexling
i kommunala ärenden med statens myndigheter, dess verk och inrättningar
samt tjensteman, lära, enligt de af utskottet vunna upplysningar,
åtminstone hvad beträffar landtkonnnunerna, livilka motionen närmast
synes afse, i allmänhet uppgå endast till ett högst obetydligt belopp. I
dessa kommuner är det ordföranden i kommunalnämnden, hvilken i de flesta
fall är ordförande jemväl i helsovårdsnämnden och fångvårdsstyrelse!]., der
särskild t sådan förefinnes, som i detta hänseende har den största utgiften;
men till denne förtroendeman åligger det kommunalstämman, enligt stadgandet
i 51 § i kong!, förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21
mars 1862, att, förutom ersättning för skrifmaterialier m. in. anslå godtgörelse
äfven för postporto, vid hvilket förhållande, derest den nu ifrågasatta
fribrefsrätten infördes, de respektive kommunerna måste anses fullt berättigade
att nedsätta det ordföranden i kommunalnämnden för sådant ändamål
tillerkända anslag med ett deremot svarande belopp; och skulle detta väl ock i
de flesta fall inträffa. Den af motionären påräknade förmånen kommer sålunda
ej de kommunala förtroendemännen,, utan kommunerna sjelfva till godo;
men om på detta sätt landets alla kommuner bereddes den lättnad motionen
åsyftar, skulle detta gifvetvis medföra eu minskning i statsverkets inkomster,
hvilken under eu eller annan form af utgift komme att på de skattskyldige
återfalla.

Då emellertid utskottet för sin del ej finner det vara obilligt, att
kommunerna sjelfve vidkännas den kostnad för postporto, som af skriftvexling
i deras ärenden föranledes; då denna kostnad, i följd af det ringa belopp,
hvartill densamma i allmänhet uppgår, ej kan anses i någon mån

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 5.

betungande, samt då slutligen härtill kommer, att den afsedda fördelen af
fribrefsrättens utsträckning, på sätt motionären föreslagit, med all säkerhet
i många kommuner ej ens torde motsvara det besvär, som derigenom skulle
vederbörande förtroendemän ådragas, får utskottet hemställa,

att herr Jöns Bengtssons ifrågavarande motion icke
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 22 februari 1890.

På utskottets vägnar:

B. THESTRUP.

STOCKHOLM, VICTOR PETTERSONS BOKTRYCKERI, 1890.