Andra Kammarens Tillfälliga TJtskotts {N:o 4) Utlåtande N:o 24 (Utlåtande 1894:Tfu424 Andra kammaren tfu4)

Andra Kammarens Tillfälliga TJtskotts {N:o 4) Utlåtande N:o 24.

JT:o 34.

Ank. till Riksd. kansli den 23 april 1894, kl. 11 f. m.

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 8, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om utfärdande af bestämmelse rörande undersökning
af sinnessjuke m. m.

Andra Kammaren har till utskottets behandling hänvisat en af herr
A. Bexell under n:o 166 väckt motion, hvari han yrkar:

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t utfärda bestämmelser, dels innebärande åliggande för öfverläkare
vid statens anstalter för sinnessjuke, äfvensom för ansvarig läkare
vid enskild anstalt för sinnessjuke, att inom bestämd kort tid efter persons
intagning anställa noggrann och fullständig undersökning af den intagnes
sinnestillstånd och deröfver till kongl. medicinalstyrelsen inom en
viss faststäld tid afgifva berättelse, dels innebärande åliggande för öfverläkare
vid statens anstalter för sinnessjuke att inom samma tid, som är
föreskrifven för läkare vid enskilda anstalter, till kongl. medicinalstyrelsen
insända vederbörlig afskrift af intagningshandlingarna, dels innebärande
åligganden för kongl. medicinalstyrelsen att förvara samtliga från
anstalter för sinnessjuke insända afskrifter af intagningshandlingar i sitt
arkiv, dels innebärande skyldighet för provinsial- och distriktsläkare att
Bill. till Riksd. Prof. 1894. 8 Sand. 2 Afd. 2 Band. 23 Käft. (N:o 24). 1

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 24.

hvar inom sitt område minst en gång årligen personligen öfvertyga sig
om de sinnessjukes tillstånd, hvilka omtalas i §§ 59 mom. 2 och 65 af
nådiga stadgan angående sinnessjuke den 2 november 1888; samt dels
slutligen angifvande af viss tid, inom hvilken sådan undersökning, som omnämnes
i § 23 mom. c i nyssnämnda stadga, skall vara fullbordad.

Motionären har uti sin motion, till hvars innehåll utskottet i öfrigt
hänvisar, nästan uteslutande framhållit sådana omständigheter, som enligt
hans åsigt skola ådagalägga ofullständigheten eller olämpligheten af de i
liospitalsstadgan af år 1883 meddelade föreskrifter dels i fråga om vilkoren
för och formaliteterna vid ej mindre en persons intagning å hospital,
asyl eller enskild anstalt för vårdande af sinnessjuk eller dennes utskrifning
från dylika inrättningar, dels rörande kontroll och inspektion
öfver dessa anstalter. Utskottet vill ingalunda förneka, att flera af de
utaf motionären i nämnda hänseenden framstälda anmärkningar, äfven
om de understundom framträda i synnerligen hjerta färger, möjligen kunna
vara af beskaffenhet att kräfva ett noggrant begrundande särdeles ur
synpunkten af statens oafvisliga pligt att sorgfälligt tillse och noga öfvervaka,
att en hvar obehindradt får åtnjuta den frihet, honom tillkommer,
men då motionären tillika förklarar, att de föreskrifter, som kunna vara
egnade att förebygga olägenheterna uti ifrågavarande hänseenden i den
nuvarande lagstiftningen, böra regleras genom en af Konung och Hiksdag
gemensamt stiftad lag, samt att han af sådan anledning funnit sig vara
förhindrad att efter motionstidens utgång framställa något förslag till en
genomgående omarbetning af hospitalsväsendets organisation och i sammanhang
dermed införande af en lekmannainspektion m. m., är utskottet
naturligtvis ej berättigadt att på dessa frågor inlåta sig i någon
pröfning och skall derför här nedan ej vidröra dem i annan mån, än som
kan vara erforderligt för utredning af de spörsmål, hvarom motionären
framstält bestämda yrkanden.

Till en början anser motionären det böra föreskrifvas skyldighet för
öfverläkare vid statens anstalter för sinnessjuke, äfvensom ansvarig läkare
vid enskilda anstalter för sinnessjuke, att inom bestämd kort tid efter en
persons intagning anställa noggrann och fullständig undersökning af den
intagnes sinnestillstånd och att deröfver till kongl. medicinalstyrelsen inom
en viss bestämd tid afgifva berättelse. Då hospitalsstadgan, hvari finnas
införda nu gällande föreskrifter, som beröra ifrågavarande yrkande, ej
är intagen i de vanliga lageditionerna och sålunda ej lätt tillgänglig för
allmänheten, har utskottet skolat meddela, att, enligt §§ 52, 53 och 65 i

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 24. 3

samma stadga, enskild man eller bolag, som önskar inrätta kur- eller
vårdanstalt för sinnessjuke, skall dertill söka tillstånd af Kongl. Maj:t, att,
om sådan tillåtelse erhålles, dylik anstalt skall, i hvad angår de sjukes
behandling, förestås af behörig läkare, som tillsättes af kongl. medicinalstyrelsen,
att läkaren är ansvarig för sjukvården och skall i tillämpliga
delar ställa sig till efterrättelse de vid statens anstalter för sinnessjuke
gällande föreskrifter, att, då sjuk person blifvit intagen å anstalten eller
afgått derifrån, ofördröjligen och sist inom tredje dagen derom aflåta
anmälan till kongl. medicinalstyrelsen, hvarvid i fråga om intagen person
jemväl skall insändas vederbörlig afskrift af de handlingar, på grund af
hvilka intagningen skett, samt att, såvida hos enskild person samtidigt vårdas
flera än fem sinnessjuke, de föreskrifter skola lända till efterrättelse,
som meddelats för enskilda anstalter. I detta sammanhang torde jemväl
böra framhållas, att i de af kongl. medicinalstyrelsen för tjenstemännen
vid statens kur- och vårdanstalter för sinnessjuke den 30 december 1885
utfärdade instruktioner finnes föreskrifvet bland annat, att biträdande läkaren
har att i fråga om nyintagen sjuk senast inom första veckans förlopp
i den journal, som skall föras öfver de sjuke, noga angifva den
sjukes tillstånd vid intagningen och att sedermera tid efter annan deri
göra vederbörliga anteckningar rörande den sjukes behandling och sjukdomens
förlopp m. m., hvarjemte uti § 15 af hospitalsstadgan vidare bestämmes,
att öfverläkaren skall ansvara för att de till öfverläkareexpeditionen
hörande journaler varda noggrant förda, att minst en gång hvar
tredje månad inför direktionen förete desamma till granskning samt att
vid direktionens sammanträde aflemna förteckning å alla de personer, som
blifvit intagna och utskrifna under tiden från det nästföregående sammanträdet,
och tillika förelägga direktionen handlingarna rörande de inkomna
sjuke.

Af den sålunda lemnade redogörelsen för lagstiftningens nuvarande
ståndpunkt uti förevarande hänseende lärer framgå, att det af motionären
åsyftade målet, att nyintagen sjuk skall under den första tiden efter intagningen
underkastas eu noggrann och fullständig observation till förekommande
deraf att, om en sådan person skulle befinnas ej behöfva hospitalsvård,
han så skyndsamt som möjligt må kunna utskrifvas, redan
delvis vunnits genom de föreskrifter, som i ty fall meddelats för biträdande
läkaren. Utskottet håller emellertid före, att ur rättsskyddets synpunkt
det är, på sätt ock motionären föreslagit, synnerligen önskvärdt,
att dessa biträdande läkarens åtgärder, för hvilka öfverläkaren jemväl bör

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 24.

ansvara, varda kontrollerade af personer, som dittills stått utanför frågan.
Det vill emellertid förefalla utskottet, att den föreslagna åtgärden, att berättelse
öfver hvad sålunda i saken blifvit åtgjordt, skall inom någon viss
bestämd tid insändas till medicinalstyrelsen, som sålunda komme i första
hand att få pröfva lämpligheten och befogenheten af det vidtagna förfarandet,
icke är väl egnad att undanrödja så skyndsamt som möjligt de
fel, som vid intagningen kunna hafva förelupit. Den tidsutdrägt, som
måste ega rum med handlingarnas uppsändande till medicinalstyrelsen,
och de former, som äro stadgade för dess förfarande, medgifva icke att
ärendet varder afgjordt så skyndsamt, som behofvet kan kräfva, särdeles
om, hvilket lätt torde kunna inträffa, medicinalstyrelsen, som ej är i tillfälle
att förskaffa sig den kännedom om fallet, som ur egen observation
härflyter, utan måste döma allenast efter företedda handlingar, ser sig
nödsakad att inhemta vidare upplysningar för handlingarnas förfullständigande.
Lämpligare synes det då vara, att handlingarna i fråga underkastas
en förberedande granskning af till exempel två ledamöter i direktionen och
sedermera pröfvas af direktionen vid det näst derpå följande sammanträde.
Någon svårighet att erhålla lämpliga personer för verkställande af en sådan
förberedande granskning synes icke böra ifrågakomma, enär, enligt
hvad statskalendern för innevarande år utvisar, uti direktionerna för alla
hospital med undantag af det i Vadstena finnes en läkare förutom öfverläkaren,
äfvensom en juridiskt bildad person, hvilken torde vara lämplig
att representera det lekmannaintresse, som möjligen bör vid dylik förrättning
vara företrädt. Fördelarne af ett sådant tillvägagående äro att söka
deri, att dessa båda direktionsledamöter, såsom boende i närheten af
anstalten, äro i tillfälle att så skyndsamt som möjligt taga ärendet
under ompröfning och genom observation å den sjuke förskaffa sig den
kännedom om honom, som den egna iakttagelsen allenast torde kunna
bereda.

Motionären har likväl ej gjort någon framställning om ändring
i de åtgöranden, som nu åligga direktionen, och utskottet saknar derför
anledning att söka utreda den rättsverkan, som må tillerkännas de häda
direktionsmedlemmarnes observation och undersökning af för handen varande
förhållanden, likasom ock af omfånget utaf den pröfningsrätt, som
i ty fall bör tilläggas direktionen. Utskottet håller emellertid fast dervid,
att intagna sjuke böra synnerligast under den första tiden blifva föremål
för noggranna och fullständiga undersökningar, och att desamma må
varda underkastade behörig kontroll, hvilken i fråga om enskild vård -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 24.

anstalt torde kunna utöfvas af den, som jern likt § 55 i hospitalsstadgan är
förordnad att utöfva den närmaste tillsynen öfver anstalten.

Motionären yrkar vidare, att öfverläkare vid statens anstalter för sinnessjuke
skall vara pligtig att inom samma tid, som är föreskrifven för
läkare vid enskilda anstalter, till kongl. medicinalstyrelsen insända vederbörlig
afskrift af intagningshandlingarna, samt att styrelsen sedermera
skall i sitt arkiv förvara samtliga från anstalter för sinnessjuke insända
afskrifter af samma handlingar.

Här ofvan har af utskottet blifvit omnämndt, hurusom det åligger
läkare vid en enskild vårdanstalt af det slag, hvarom nu är fråga, att
inom viss bestämd tid till medicinalstyrelsen insända afskrift af de handlingar,
som föranledt den sjukes intagande å anstalten, hvarjemte i § 30 af
hospitalsstadgan föreskrifves, att direktionen, derest densamma funnit ansökan
om sinnessjuks intagande å hospital böra bifallas, men utrymmet å
anstalten redan är upptaget, skall ofördröjligen insända handlingarna till
medicinalstyrelsen. Grunden till först berörda stadgande torde vara att söka
deri, att enskild vårdanstalt icke har någon direktion och sålunda saknar
den tillsyn, som tillvaron af en dylik inrättning vid de offentliga hospitalen
i sig må innebära. Hvad åter angår de offentliga vårdanstalterna,
finnas hos medicinalstyrelsen inga andra intagriingshandlingar än de som
omförmälas i ofvanberörda §, och regel lär vara, att, så snart ett ärende
blifvit pröfvadt, de till detsamma hörande handlingar öfversändas till vederbörande
hospital. Utskottet känner ej, hvilka anledningar närmast föranledt
motionären att framställa ifrågavarande yrkande, men utskottet är fullt
öfvertygadt derom, att ett bifall till detsamma kan under nuvarande förhållanden
medföra högst menliga och ödesdigra följder. Endast i förbigående
må anmärkas, att härigenom skulle uppstå ett synnerligen omfattande
skrifveri med deraf föranledda omkostnader, och att det utrymme,
hvaröfver medicinalstyrelsen har att förfoga, snart blifver otillräckligt att
förvara den mängd af handlingar, som i dylikt fall skulle förekomma.
Genom någon penninguppoffring skulle väl dessa olägenheter kunna afhjelpas,
men långt svårare betänkligheter förefinnas, betänkligheter af sådan art,
att de utan ändring i bestående lag ej kunna förebyggas. Nu stadgas nemligen
i § 2 mom. 4 af tryckfrihetsförordningen, att det är en hvar tillåtet
att med vissa undantag, som i sig ej inbegripa handlingar af ifrågavarande
beskaffenhet, i tryck utgifva alla de handlingar, som förekomma i offentligt
förvar. Om nu handlingarna i fråga eller afskrift af dem finnas i
medicinalstyrelsen, kan hvilken som helst befordra dem till trycket. Huru

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 24.

lifligt det än må erkännas, hvilken omätlig betydelse det tryckta ordets frihet
eger för samfundsordningen, måste dock för densamma finnas en gräns,
utöfver hvilken den ej kan eller får skrida, så vidt det enskilda lifvets
helgd skall kunna okränkt bibehållas. Att lagstiftaren ock i visst fall
funnit, att någon inskränkning uti förevarande hänseende bör ega rum,
framgår tydligen deraf, att åberopade moment af tryckfrihetsförordningen
föreskrifver, att ingen må tillåtas att, i andra fall än allmänna lagen och
nu gällande författningar utstaka, meddela eller till tryck utlemna utdrag
af kyrkoböcker eller af andra själavården eller kyrkodisciplinen rörande
handlingar, i afseende på enskilda personers lefverne och seder, så vidt
de lända dem till skada eller förklenande; hvarjemte utskottet i detta
sammanhang tillåter sig erinra derom, att, enligt § 60 i gällande instruktion
för läkare af den 31 oktober 1890, det är honom förbjudet att yppa
hvad honom i denna hans egenskap blifvit i förtroende meddeladt, äfvensom
att i oträngdt mål uppenbara, hvad han angående sjukdom eller dess
uppkomst sjelf funnit. Då sålunda det redan är förbjudet att i tryck
offentliggöra hvad kyrkliga handlingar må innehålla om en persons lefverne
och seder, synas de anteckningar, som må förekomma om sinnessjuk
person, ej heller böra offentliggöras, särdeles som grunden till sinnets
förvillelser väl icke så sällan torde vara att söka i den sjukes föregående
»lefverne och seder». När nu vidare icke ens en läkare får bland allmänheten
omtala, hvad han om en sjukdom utrönt, lär väl ett sådant förbud
ock böra gälla för andra personer, och utskottet är fulleligen öfvertygadt
derom, att intet mindre lämpar sig att bland allmänheten bekantgöras än
drag ur menniskosjälens nattsida. Hvilka menliga och sorgliga intryck
sådana offentliga meddelanden skola medföra för den sjuke, der han varder
återstäld, eller för hans anförvandter eller andra närstående, behöfver
blott påpekas, icke bevisas.

Nu kan dock invändas, att intagningshandlingarna redan äro i vissa
fall tillgängliga hos medicinalstyrelsen, utan att den befarade olägenheten
ändock försports. Deremot anser sig utskottet böra erinra, att hvad
angår de handlingar, som redan nu förefinnas eller kunna förefinnas hos
medicinalstyrelsen, de, som komma från allmänna hospital eller asyler, der
icke längre qvarhållas än under den tid, som åtgår för ärendets pröfning
och under hvilken tid de icke gerna kunna för allmänheten vara tillgängliga,
samt att den nuvarande anordningen af de enskilda anstalterna torde
nödvändiggöra handlingarnas insändande till medicinalstyrelsen. Om missbruk
af handlingarna under slika förhållanden hittills icke förekommit,

Ändra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 24. 7

hvarom utskottet saknar kännedom, kan dock, sedan uppmärksamheten
härpå en gång blifvit väckt, sådant lätteligen inträffa, då så många finnas,
hvilka för sitt lefvebröd eller annan orsak deraf kunna vara intresserade.

Om ock af någon anledning det möjligen må finnas lämpligt, att
ifrågavarande handlingar varda på annat sätt förvarade, torde ordnandet
af en sådan angelägenhet böra komma under öfvervägande i sammanhang
med ändring af de regler, som nu gälla för intagning af sinnessjuk och
inspektion af vårdanstalterna; men då fråga härom icke utgör föremål för
utskottets behandling, saknar utskottet för närvarande skäl att till bifall
förorda, hvad motionären i nu afhandlade del föreslagit.

Vidkommande åter motionärens yrkande om skyldighet för vederbörande
provinsial- och distriktsläkare att hvar inom sitt område minst
en gång årligen personligen öfvertyga sig om tillståndet hos de sinnessjuke,
hvilka omförmälas i §§ 59 mom. 2 och 65 af hospitalsstadgan och
afse de fall, då enskild person mot eller utan betalning hos sig vårdar
sinnessjuk eller samtidigt hos sig vårdar flere än fem sinnessjuke, så är
i sistnämnda hänseende föreskrifvet, att till efterrättelse skall lända, hvad
som stadgats om enskilda anstalter. I fråga om dem är bestämdt, att
medicinalstyrelsen eger att låta inspektera anstalten, på sätt om hospital
och asyl är föreskrifvet, äfvensom att förordna lämplig person att utöfva
den närmaste tillsynen; och då sålunda åt de sinnessjuke, som till antal öfverstigande
fem vårdas i enskildt hus, är beredd samma kontroll som åt enskilda
anstalter, samt kontrollen vid dessa anstalter är af likartad beskaffenhet
med den, som förekommer vid hospital och asyl, synes det utskottet,
som den af motionären föreslagna besigtningen icke uti förevarande
fall är af behofvet påkallad.

Rörande uppsigten öfver de sinnessjuke, som till ett antal ej öfverstigande
fem vårdas hos enskild person, är i § 62 af hospitalsstadgan
föreskrifvet, att provinsial- och distriktsläkare skola hvar inom sitt område
under sina tjensteresor söka gorå sig underrättade om de inom distriktet
befintliga sinnessjukes tillstånd och den vård, dem egnas, samt att, om
anledning finnes till antagande, att någon sjuk icke åtnjuter den vård,
hans tillstånd kräfver, läkaren derom skall underrätta kommunalnämnden
och meddela de anvisningar, han anser sig kunna lemna; hvarjemte vidare
stadgas, att, om hos Konungens befallningshafvande af läkare, församlings
presterskap eller annan trovärdig person anmälas sådana omständigheter,
som synas utvisa, att sinnessjuk vanvårdas eller misshandlas, Konungens
befallningshafvande eger förordna, att vederbörande läkare skall på stället,

8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 24.

der den sjuke vistas, anställa undersökning om förhållandet samt deröfver
till Konungens befallningshafvande afgifva berättelse jemte förslag till de
åtgärder, som efter hans omdöme böra vidtagas.

Dessa äro de enda föreskrifter, som förefinnas rörande tillsynen öfver
den vård, som egnas sinnesjuke hos enskild person, i den händelse antalet
på hvarje ställe ej öfverstiger fem. Utskottet har ej kunnat förskaffa sig
kännedom om, hvilken utsträckning kontrollen öfver ifrågavarande slag
af sinnessjuke på grund af åberopade stadgande erhållit, men vågar antaga,
att, då dylik kontroll skall verkställas allenast i samband med vederbörande
läkares tjensteresor, densamma icke kunnat få det omfång,
som omständigheterna mången gång kunnat påkalla. Utskottet stöder
detta sitt antagande derpå, att antalet sinnessjuke med den vård, hvarom
nu är fråga, uppgår till sådant antal, att läkaren sannolikt icke har
tid att vid sina tjensteresor besöka dem. Enligt öfverstyrelsens öfver
hospitalen underdåniga berättelse för år 1892 utgjorde för samma år antalet
af sinnessjuke 7,873 personer och idioter 6,295. Af den första
kategorien vårdades ej mindre än 4,399 uti enskilda hus och 62 i enskild
anstalt samt af den senare 5,326 i enskilda hus och 225 i enskild anstalt.
Om man nu ock från detta antal måste frånräkna dem, som till ett antal
öfverstigande fem samtidigt vårdas i enskildt hus och åt hvilka beredts
enahanda kontroll, som förekommer vid enskild vårdanstalt, så återstå,
då detta antal sannolikt icke uppgår till iner än högst cirka 150 personer,
ungefär 9,500, som läkarne årligen skulle besöka. Om ock kostnaden
för ett dylikt besök ej beräknas till högre belopp än 30 kronor, deraf
10 kronor i dagtraktamente, 10 kronor enligt taxa för verkställande af
undersökningen och betyg öfver densamma och återstoden såsöm ersättning
för resan, hvilken vanligtvis med skjuts verkställes, bestiger sig den
kostnad, som för den ifrågasatta inspektionen skulle drabba statsverket,
till ej mindre än 285,000 kronor om året. Denna siffra är dock sannolikt
för låg, emedan de sinnessjukes antal säkerligen icke blifvit så noga
räknadt. Enligt nyaste vetenskapliga beräkningar uppskattas nemligen
freqvensen af sinnessjukdomar i civiliserade länder till 3 på 1,000 af
befolkningen, och med ledning deraf skulle den sannolika siffran af sinnessjuke
i vårt land, äfven under antagande af ett något mindre procentantal,
och med afdrag af de å offentlig sinnessjukanstalt vårdade, uppgå
till cirka 9,000. Lägger man till detta antal idioterna, omkring 6,000
personer, skulle summan af de personer, som borde göras till föremål för
den föreslagna besigtningen, sluta på 15,000 personer, spridda öfver hela vårt

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 24. 9

vidsträckta land, och kostnaden efter ofvan angifna grunder antagligen
ej understiga 450,000 kronor om året. Huru stor denna siffra än är,
borde den möjligen icke verka allt för afskräckande, om den är oundgängligen
nödig; men då flera af dessa sinnessjuke säkerligen stå under
tillsyn af enskild läkare, samt de fleste väl egnas den vård, som omständigheterna
medgifva, synes denna kostnad blifva allt för stor i jemförelse
med den nytta, som af en slik anordning kan hemtas. Utskottet,
som dock ingalunda vill förneka nödvändigheten i vissa fall af en skärpt
kontroll i förevarande hänseende, föreställer sig dock, att densamma kan
genomföras pa ett billigare sätt. I detta hänseende tillåter sig utskottet
exempelvis anföra, att syftemålet med motionärens yrkande skulle kunna
ernås på det sätt, att länsman eller helsovårdsnämnd finge sig ålao-dt
att en. gång om året eller möjligen oftare till vederbörande Konungens
befallningshafvande eller läkare afgifva rapport öfver hvarje inom länsmansdistriktet
eller kommunen befintlig sinnessjuk eller idiot, och att,
derest rapportens innehåll dertill föranleder, läkaren är pligtig att besöka
den sjuke och vidtaga åtgärder till undanrödjande af anmärkta missförhållanden.

Slutligen yrkar motionären, att eu viss tid skall bestämmas, inom
hvilken sådan undersökning, som omnämnpsgi £ 23 mom. c i hospitalsstadgan,
skall vara fullbordad.

Åberopade lagrum innehåller, att å hospital skola intagas de, hvilkas
sinnesbeskaffenhet till följd af offentlig myndighets beslut skall för
rättsmedicinska frågors besvarande närmare undersökas, derest sådan undersökning
pröfvas böra ega rum å hospital. I strafflagen föreskrifves,
att gerning, som begås af den, som är afvita eller hvilken är beröfvad
förståndets bruk genom sjukdom eller ålderdomssvaghet, är strafflös, samt
att, om någon, som begått brottslig gerning, dervid pröfvas hafva af kroppseller
sinnessjukdom, ålderdomssvaghet eller annan utan egen skuld iråkad
förvirring saknat förståndets fulla bruk, ehuru han ej kan anses för strafflös,
straffet må efter omständigheterna nedsättas under hvad i allmänhet
bort följa å gerningen. I följd af de likartade bestämmelser härom, som
redan före strafflagens tillkomst förefunnos, blef i kongl. brefvet den 9
mars 1826 föreskrifvet, att, da en för brott tilltalad'' person uppgifves
vara eller vid gerningens begående hafva varit vansinnig och fråga om
hans befriande från ansvar pa sådan grund uppstår, domstolen .skall,
sedan läkares betyg om den tilltalades sinnesbeskaffenhet blifvit infordradt,
öfverlemna detsamma jemte ransakningshandlingarna till medicinalstyrelBih.
till Riksd. Prot. 1894. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 23 Käft. 2

10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 24.

sen, hvars utlåtande i ämnet bör afvaktas, innan domstolen meddelar sitt
beslut, hvarjemte uti § 35 i gällande instruktion för läkare den 31 oktober
1390 vidare stadgas, att provinsialläkare skall utan dröjsmål å lefvande
person verkställa den undersökning, hvartill han af vederbörande
förordnas. På grund af de sålunda gifna lagbestämmelserna skall, om
tvifvel yppar sig om tilltalad persons sinnesbeskaffenhet, den tilltalade
först undersökas af provinsialläkaren, hvarefter medicinalstyrelsen med
ledning af läkarens utlåtande öfver undersökningen samt ransakningshandlingarna
pröfvar, om den tilltalade för ytterligare utredning bör undersökas
å hospital. 1 förbigående anmärkande, att antalet af de under år
1892 å hospital intagna personer, hvilka pläga sammanföras under benämningen
kriminalpatienter, uppgick till ett antal af 188, deri inberäknadt
äfven sådana, som under strafftiden blifvit sinnessjuke, har utskottet
velat konstatera, att någon tid ej finnes bestämd, inom hvilken
läkare skall afgifva det förberedande utlåtandet eller hospitalsläkaren alsluta
undersökningen. Hvartill saknaden af en sådan bestämmelse i förstnämnda
hänseende leder, torde såsom belysande exempel få meddelas, att,
sedan vederbörande Konungens befallningshafvande förständiga! eu fängelseläkare
att afgifva ett dylikt utlåtande öfver häktad person, och läkaren,
oaktadt fyrfaldiga påmymeieer och föreläggande af vite, dröjt dermed i
nära 3x/2 månader, justitieombudsmannen, efter anmälan af medicinalstyrelsen,
som ansåg, att läkaren otillbörligen qvarhallit den tilltalade a
fängelseanstalt, på grund deraf stälde läkaren under åtal, men att underdomstolen
förklarade fängelseläkaren icke kunna fällas till ansvar, hvilket
beslut faststäldes af vederbörande hofrätt samt Kongl. Maj:t. Då emellertid,
enligt aftattningen af motionärens yrkande i denna del, nyssanmärkta
förhållande icke faller inom det område, hvaröfver utskottet skall meddela
yttrande, lemnar utskottet spörsmålet härutinnan å sido.

Då den undersökning, öfverläkaren å hospital skall verkställa å kriminalpatient,
afser ej blott att få utredt, huruvida den tilltalade varit
sinnessjuk vid brottets begående, utan äfven i sadant fall graden af sjukdomen
eller om möjligen sinnesförvirringen sedermera uppkommit, jemte
de flera grannlaga frågor, som dermed sta i samband, samt den slutliga
lösningen af dessa frågor ytterst beror på utforskande af naturens^ lagar,
sådana de gälla äfven i det sjukliga tillståndet, och dessa lagar stå öfver
hvarje mensklig bestämmelse, anser utskottet det icke vara lämpligt och
ändamålsenligt att uppkonstruera en viss tid, inom hvilken undersökningen
skall vara verkstad, emedan observationens fullständighet i sådant fall

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 24.

kan allt för mycket äfventyras; men det vill förefalla utskottet högeligen
önskvärdt, att läkarens åtgärder härutinnan varda föremål för annan myndighets
pröfning, och föreställer sig utskottet, att detta kan åvägabringas
på det sätt, att öfverläkaren förpligtas att å vissa bestämda tider om
kriminalpatienten afgifva fullständiga rapporter till medicinalstyrelsen,
med rätt för denna att efter sig företeende omständigheter besluta, huruvida
tiden för undersökningen än vidare skall utsträckas.

Utskottet, som saknar all anledning till antagande, att de, åt hvilka
vårdnaden af ifrågavarande vigtiga angelägenheter närmast är anförtrodd,
skulle hafva brustit i »förstånds skärpa, samvetsgrannhet eller — heder»,
har med det anförda sökt att, så vidt sådant med hänsyn till motionärens
begränsade yrkanden kunnat ske, bereda ett i möjligaste måtto fullständigt
rättsskydd åt dem, som äro eller misstänkas vara med sinnessjukdom behäftade,
samt att från läkaren lyfta någon del af den tunga börda och
det dryga ansvar, han nu synes hafva att ensam uppbära.

På grund af hvad sålunda förekommit och anförts, hemställer utskottet,
som anser sig ej kunna till bifall förorda allt hvad motionären
föreslagit, att kammaren ville för sin del besluta,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t ej mindre meddela
skärpta föreskrifter i fråga dels om vården af sinnessjuk
under den på den sjukes intagning å vårdanstalt
närmast följande tiden, dels ock rörande tillsyn å sinnessjuke,
som till ett antal ej öfverstigande fem vistas i
enskildt hus, än äfven bestämma, att medicinalstyrelsen
skall, med ledning af inkomna rapporter från hospitalsläkaren
och andra kända förhållanden, besluta om den
tid, hvarunder en sådan sinnessjuk, som omförmäles i
§ 23 mom. c) uti kongl. stadgan angående sinnessjuke
den 2 november 1883, må å hospital qvarhållas.

Stockholm den 23 april 1894.

På utskottets vägnar:

D. G. RESTADIUS.

Herr E. G. H. Åkerlund har begärt att få antecknadt, att han ej
närvarit vid ärendets behandling inom utskottet.