Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 2

Utlåtande 1948:Tfu12 Andra kammaren

Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 2.

1

Nr 2.

Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2, i
anledning av väckt motion om utredning angående
sättet för statens övertagande av de enskilda vägarna.

I en inom andra kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott
hänvisad motion, II: 36, av herr Hansson i Skediga, har hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om skyndsam utredning
angående sättet för statens övertagande av de enskilda vägarna.

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

Över motionen har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat yttrande från
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Västerbottens och Värmlands
län samt styrelsen för länsvägnämndernas förbund.

Väg- och vattenbgggnadsstgrelsen framhåller, att ett förstatligande av
de enskilda utfartsvägarna skapar ett stort antal problem. Härom anför
styrelsen:

De enskilda vägar, som här avses, äro synnerligen skiftande till såväl
art som beskaffenhet. De växla sålunda från enklare kärrvägar till sådana,
vilkas standard nära kan jämställas med vissa allmänna vägars, överhuvud
taget föreligger det så stora skiljaktigheter mellan den allmänna väghållningen
och den enskilda i fråga om arbetets tekniskt-ekonomiska utförande
och beträffande den lämpliga tidpunkten för arbetenas verkställande, att
en samordning i stort av den allmänna och enskilda väghållningen icke med
fördel kan genomföras. Vad särskilt beträffar vinterväghållningen, kan det
statliga vägväsendet knappast taga på sitt ansvar att på ett tillfredsställande
sätt ombesörja detsamma. Härvid gäller särskilt dels att många enskilda
vägar icke äro framkomliga för motorplogar, dels att vägarna efter
ett snöfall i regel icke skulle kunna öppnas i tid för de ofta mycket tidiga
lokala transporterna.

Styrelsen, som hänvisar till att den i yttrande till riksdagens jordbruksutskott
avstyrkt två vid 1948 års riksdag väckta likalydande motioner, I: 46
och II: 70, angående statens övertagande av vinterväghållningen på vissa
enskilda vägar, tillfogar, att kravet på underhållet av de enskilda vägarna
förvisso skulle komma att avsevärt stegras, om staten skulle svara för detsamma,
ett krav som en statlig myndighet skulle ha svårt att motstå.

Styrelsen framhåller vidare, att längden av de nuvarande enskilda vägarna
icke är känd men att för närvarande utgår statsbidrag till underhåll av
cirka 7 000 enskilda vägar med en sammanlagd längd av i runt tal 2 500
mil. Dessa värden beräknas under år 1948 öka med cirka 1 200 vägar,
1 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 18 samt. 1 avd. Nr 2—3.

2 Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 2.

respektive 350 mil. Som jämförelse namnes, att totala längden av allmänna
vägar i landet för närvarande uppgår till drygt 9 000 mil. Styrelsen tillfogar: De

enskilda utfartsvägarna hava alltså så stor längd att det torde stå
tillit klart, att det statliga vägväsendet icke kan mottaga dessa utan en
avsevärd utökning av sin vägorganisation. Det torde även vara uppenbart,
att den nuvarande maskinparken ej tillnärmelsevis har den omfattningen,
att den jämväl skulle kunna räcka för ett förstatligat enskilt vägnät. Enbart
ovan angivna längd vägar, till vilka underhållsbidrag utgår, motsvarar
omkring åttio normala vägmästarområden.

Ett förstatligande av de enskilda utfartsvägarna torde jämväl komma att
medföra tillskapandet av ett nytt begrepp ”allmänna vägar”, enär de bestämmelser
i olika avseenden, vilka gälla de nuvarande allmänna vägarna,
icke annat än i undantagsfall torde kunna tillämpas på förstatligade enskilda
vägar med hänsyn till dessas särart. Särskilda bestämmelser för
dessa vägar skulle sålunda bliva nödvändiga.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen är av den bestämda uppfattningen, att
det icke kan anses vara ekonomiskt försvarbart att förstatliga det enskilda
vägnätet. I illfredsställande resultat kan ernås statsbidragsvägen. Med
anledning härav anser styrelsen en utredning i frågan icke påkallad.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att ett förstatligande av den enskilda
väghållningen kommer att innebära, att dessa vägar snarare fördröjas
än påskyndas. Det arbetssätt, som nu tillämpas vid de enskilda
vägarna, är nämligen betydligt mera smidigt än om arbetena utföras i statlig
regi. Erfarenheter från länet ha sålunda visat, att den enskilda väghållningen,
såväl byggande som underhåll, fungerar väl och givit gott resultat.
''S interväghållningen, som förut dragits med vissa svårigheter, bemästras
även. Vid väghållning i statens regi torde vidare utbyggandet av de större
vägarna, huvudvägar och bygdevägar, komma i första hand och de mindre
vägarna i efterhand. Länsstyrelsen anför vidare:

Bland den huvudsakligen av småbrukare bestående befolkning, som beröres
av de enskilda utfartsvägarna, har det tidigare ansetts vara en förmån
att de själva få deltaga i och bestämma över arbetet vid dessa vägar.
Arbetet bar då i regel förlagts till mellantider i jordbruksarbetet, varigenom
arbetskraft ej behövt undandragas annan produktiv verksamhet. Dessutom
bär befolkningen erhållit önskvärda biförtjänster. Om nu dessa arbeten
skola helt förstatligas, torde de till stor del komma att utföras av utifrån
kommande vägarbetare.

Länsstyrelsen framhåller vidare, att väghållningen bör på allt sätt underlättas
och stödjas men att detta ej bör ske genom förändring av den nuvarande
formen för den enskilda väghållningen utan genom en höjning av
bidragsprocenten och genom uppmjukning av villkoren för beviljande av
statsbidrag till enskilda vägar. Härom anför länsstyrelsen:

I nu gällande författning angående statsbidrag till enskild väghållning
(SF nr 800/1943), § 2, mom. 2, sista stycket, stadgas, att där det för trafik -

Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 2.

3

säkerheten anses nödigt, länsstyrelsen äger, i samband med att årligt underhållsbidrag
första gången beviljas till viss väg, medgiva, att för iståndsättning
av bro eller färja eller för ombyggnad av trumma och uppsättning av
handräcke och vägmärke må utgå ett särskilt bidrag med 60 % av den
beräknade kostnaden. För iståndsättning av själva vägbanan får bidrag
dock ej beviljas av underhållsmedel. Det synes emellertid lämpligt, att
bidrag i viss utsträckning kunde lämnas även för sådana arbeten. Detta är
särskilt nödvändigt beträffande de många enkronasvägar och de många
äldre vägar, som byggts med bidrag av stats- och landstingsmedel och vartill
underhållsbidrag icke utgått och därför blivit dåligt underhållna. Ett flertal
av dessa vägar befinna sig i sådant tillstånd, att det skulle bliva mycket
betungande för intressenterna att försätta vägarna i det skick, att de författningsenligt
kunna erhålla underhållsbidrag. Det är jämväl önskvärt, att
den stadgade bidragsprocenten till såväl underhåll som byggande av enskilda
utfartsvägar kunde höjas till exempelvis 75 % och i vissa fall, där
vägunderhållningen kan anses vara i särskilt hög grad betungande, till 85 %
av den beräknade kostnaden.

En annan fråga vid beviljandet av bidrag till underhåll av enskilda vägar
är om enstaka gård skall vara utesluten från att erhålla dylikt bidrag.
Enligt ovannämnda författning, § 2, mom. 2 b, skall vägen för att vara
bidragsberättigad vara av väsentlig betydelse för en bygds befolkning och
dess underhåll vara betungande för denna bygd. I de norrländska länen har
denna bestämmelse som regel tillämpats så att vägen skall utgöra utfart
för minst 3 eller i undantagsfall 2 gårdar för att underhållsbidrag skal!
kunna beviljas. Denna bestämmelse anser länsstyrelsen bör ändras så att
även en ensam gård med egen utfartsväg må kunna erhålla bidrag, liksom
i fråga om bidrag till byggande av väg.

På anförda grunder föreslår länsstyrelsen, att motionen ej föranleder
annan åtgärd än att utskottet ville förorda, att en omprövning enligt ovan
måtte ske av grunderna för beviljande av statsbidrag till den enskilda väghållningen.

Länsstyrelsen i Värmlands län kan icke dela motionärens mening att
liden är inne att helt förstatliga även de enskilda vägarna. Däremot anser
länsstyrelsen det rättvist och billigt att statsbidraget till vissa enskilda vägar
höjes. Länsstyrelsen anför vidare:

Kungl. Maj:t har den 23 maj 1947 uppdragit åt särskild utredningsman
att verkställa och till Kungl. Maj :t inkomma med utredning rörande möjligheterna
att under ekonomiskt rimliga former förbättra vägförbindebcrna
genom landets mera avlägsna skogsområden ävensom andra i samfärdselhänseende
missgynnade bygder, varjämte Kungl. Maj:t anbefallt väv- och
vattenbyggnadsstyrelsen och skogsstyrelsen att pröva frågan om behovet
och formerna för en ändring i statsbidragsgrunderna. Resultatet av denna
utredning bör enligt länsstyrelsens mening avvaktas innan ytterligare utredningar
igångsättas.

Styrelsen för länsvägnämndernas förbund förutsätter, att en utredning
för sådant ändamål, som motionären avsett, inte skulle kunna resultera

4 Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 2.

i att det enskilda vägväsendet i full utsträckning skulle övertagas av staten.
Resultatet skulle då endast komma att bli en utvidgning av begreppet
allmän väg. Det nu tillämpade systemet med att staten helt står för kostnaderna
för det allmänna vägnätet och bidrag till kostnaderna för det mera
betydelsefulla enskilda vägnätet, innebär en mjuk övergång från vägar, som
anses böra helt betalas av det allmänna, och vägar, som anses böra betalas
av enskilda intressenter. Därest begreppet allmän väg skulle utvidgas att
omfatta enskilda vägar, som nu erhålla statsbidrag, skulle denna mjuka
övergång försvinna, vilket styrelsen icke anser vara lämpligt. Styrelsen
anför vidare:

Det är allmänt bekant, att under senare år en stagnation rått i fråga om
allt vägbyggande, icke minst inom det statliga vägväsendet. Någon ökad
byggnadsverksamhet för de nuvarande enskilda vägarna torde icke vara
att påräkna, om staten även här skulle bli väghållare. Statens övertagande
av de enskilda vägarna torde nödvändiggöra, att den statliga vägorganisationen
utbygges. Den statliga vägorganisationens maskinpark är för närvarande
tyvärr av så liten omfattning, att den knappast täcker behovet för
de allmänna vägarnas hållande.

Om det nuvarande enskilda vägnätet skulle övertagas av staten, komme
det därmed att inordnas i ett stort system, i vilket det skulle utgöra endast
en mindre del. Lokala hänsyn och synpunkter skulle därigenom få svårare
än nu att göra sig gällande. Enligt styrelsens mening bör det vara en fördel
för de enskilda vägägarna att i stor utsträckning själva få bestämma om
sitt vägbyggande och vägunderhåll. Styrelsen vill i anslutning härtill erinra
om, att 1947 års vägutredning rörande decentralisering inom väg- och vattenbyggnadsverket
har till uppdrag att undersöka möjligheterna av ett ökat
lokalt inflytande i frågor rörande allmän väg.

Styrelsen delar de i motionen framförda synpunkterna, att det för samhället
i dess helhet är högst angeläget att statsmakterna, såsom redan sker
i viss utsträckning, verksamt bidrager till byggande och underhåll av de
enskilda vägarna på landsbygden. Med hänsyn till det anförda anser sig
styrelsen dock icke kunna tillstyrka, att den av motionären föreslagna utredningen
kommer till stånd.

För egen del får utskottet anföra.

De av olika remissinstanser anförda skälen mot att staten nu skulle övertaga
byggande och underhåll av de enskilda vägarna äro enligt utskottets
mening övertygande. Av avgörande betydelse äro grunderna för statens
bidrag. Förbättrade bidragsgrunder synas därför vara angelägnare än att
staten övertager den enskilda väghållningen. Emellertid är denna fråga
redan föremål för omprövning inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
skogsstyrelsen, därvid de framförda önskemålen om utsträckt bidragsgivning
till vägar till enstaka gårdar jämväl torde komma under omprövning.
Utskottet anser, att resultatet av ifrågavarande utredning bör avvaktas
innan ytterligare utredningar igångsättas.

Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 2. 5

På anförda grunder får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: 36, icke måtte till någon andra
kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 5 mars 1948.

På utskottets vägnar:

MANNE STÅHL.

Närvarande: herrar Ståhl, Allard och Hseggblom, fröken Olsson, herrar
Svensson i Stenkyrka, Jönsson i Lund och Odhe, fru Möller, fru Ericsson
i Luleå och herr Svensson i Vä.