Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 16
Utlåtande 1920:Tfu116 Andra kammaren
Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 16.
1
Nr 16.
Ankom till riksdagens kansli den 18 maj 1920 kl. 1 e. m.
Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 16, i
anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga om utgivande av Ulliga folkupplagor av
vissa författares skrifter.
I en inom andra kammaren av herr Vennerström väckt motion, nr 308,
hemställes, att riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj.t ville låta utreda
de ekonomiska och litterära möjligheterna att med det snaraste genom
statsmakternas medverkan i form av anslag eller på annat sätt utge billiga
folkupplagor av de främsta svenska och till svenska översatta utländska
klassiska författares samlade skrifter samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kan föranleda.
Till stöd för sitt yrkande har motionären anfört bland annat:
»I och med de breda folklagrens nu försiggående framryckning till
delaktighet i och med ansvar för vårt lands ledning och kultur visar sig
allt tydligare och ofrånkomligare behovet av, att kulturen i ordets vidaste
mening göres allom tillgänglig. Inte minst viktigt är det efter normalarbetsdagens
införande, på det denna reform må bli till den nytta som
åsyftats och ej blott ge arbetarmassorna en sysslolöshet att genast kastas
bort på de mångfaldiga undermåliga och förråande »nöjen», som frodas i
den kulturella krisen efter världskriget. Det är trängande nödvändigt,
att från statsmakternas sida något effektivt göres för att bekämpa den
genomusla andliga spis massorna i våra dagar bjudes och i stället sörja
för riklig tillgång till sund och förädlande själslig näring.
Ett i detta sammanhang betydelsefullt område är litteraturens. Det
torde väl kunna anses vara en i verklig mening fosterländsk och samhällsbevarande
gärning, att allt Sveriges folk, vars rekordsiffra i läskunnig
Bihang
till riksdagens protokoll 1920. 13 samt. 1 avd. 14 häjt, (Nr 16.) i
Motionen.
2 Andra kammar ens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 16.
liet vi äro så stolta över, äntligen får del av sin egen bästa diktning, dess
så storartade litteratur genom århundradena. Det är ett stycke sund
konservatism att söka behålla känningen med gangna kulturskedens rika
litteratur. Sanningsenligt måste man erkänna, att den svenska diktens
störa namn för de allra flesta av sina nu levande landsmän, ja, för alla
utom ett mycket litet fåtal litterärt och över huvud andligt intresserade
äro bara namn. Mitt i våra inhemska författares abnorma överflöd på
modärn dagsländelitteratur och mitt i översvämningslitteraturens forsande
ström av sensationslystnad och raffel står Sverges folk alldeles okunnigt om
sin rika klassiska nationallitteratur.»
Motionären påvisar därefter, huru man i Sovjetryssland i detta fall
föregått med exempel genom att i synnerligen billiga upplagor utgiva de
främsta ryska författarnas arbeten till spridning bland folket.
I motsats därtill framhåller han, huru i Sverige våra äldre klassiska
författares arbeten till stor del ej äro tillgängliga i bokhandeln, enär utgivna
upplagor av dessa arbeten slutsålts.
»Detta ohållbara och för vårt folk förnedrande tillstånd», fortsätter
motionären, »kunde avhjälpas genom ett statligt ingripande i foim av anslag
eller på annat sätt till utgivande av våra bästa klassikers samlade
skrifter i stora billiga folkupplagor. Att förslaget skulle vinna framgång
hos publiken är säkert, den bokköpande allmänheten frågar, enligt uppgift
i boklådan, ofta efter klassikerna. Man borde i första rummet börja med
de viktigaste av de här ovan nämnda och verksamheten kunde sedan utvidgas
till de värdefullaste svenska arbetena på historiens, litteraturhistoriens
och populärvetenskapens område. Givetvis borde den snarast omfatta
även översättningar av utlandets största författare: Göthe, Schiffer, Dosto
jevski,
Gorki, Moliére, Zola, France, Shakspere, Dickens m. fl., som nu
antingen äro så gott som obefintliga i svenska bokhandeln eller finnas
endast till dyra priser.»
Motionären framhåller vidare, att företaget är förenat med svårigheter
dels med hänsyn till vårt ringa språkområde, dels med hänsyn till
den privata bokförlagsverksamheten, dels slutligen med hänsyn därtill, att
nu levande författare samt författare, som avlidit för kortare tid än trettio
år sedan, själva, resp. rättsinnehavare, förfoga över de litterära alstren.
Äldre författares verk förmenar motionären däremot vara fria.
Huru motionären tänkt sig saken ordnad framgår av följande citat
ur motionen:
Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 16. 3
»Statens medverkan i detta folkliga kulturarbete kan tänkas gå efter
tvenne linjer, antingen att staten lämnar anslag till enskilda personer
och företag, som äro villiga att ekonomiskt, organisatoriskt och litterärt
ansvara för folkupplagornas utgivande, eller ock att staten själv utser
dem. I främsta rummet är den första vägen att rekommendera. Men
tänkt till sitt logiska slut mynnar den här utvecklade kulturella framtidstanken
ut i kravet på ett statens förlag. Och detta krav sluter sig
naturligt intill det förut framställda om ett statens tryckeri.»
I anledning av förevarande motion har Svenska modersmålslärareföreningens
arbetsutskott på eget initiativ inkommit med yttrande och
däri anfört följande: . . . ,
»Föreningen har från sin ståndpunkt, undervisningens, haft flitig Svens^a mg.
anledning överväga det av motionären påpekade missförhållandet, att dersmdlslärasvenska
klassiska författares skrifter icke stå att erhålla i den utsträckning ''''(^utskott.
och till det pris, som kunde göra dem tillgängliga för en större allmänhet.
, och detta så mycket mera som föreningens verksamhet vant inriktad
på bl. a. just att främja en mera omfattande läsning av litteratur, i
synnerhet på skolans högre stadier.
En omfattande undersökning, som tiden nu icke tillåter, skulle
otvivelaktigt ådagalägga, att Sverige i detta hänseende står efter de flesta
kulturländer, och vad detta har att betyda för folkbildningen är utan
vidare klart för envar. Det gäller ju här, eller borde gälla, icke blott
skönlitteraturen, utan också skrifter av annan art. Vårt inskränkta språkområde
gör det omöjligt att åstadkomma en ändring i detta missförhållande
utan ett kraftigt understöd från statens sida. Givetvis borde detta ingripande
även sträcka sig till våra nyare författare, och om nu gällande
stränga lagstiftning här lägger särskilda hinder i vägen, torde dock genom
överenskommelse med vederbörande förläggare åtskilligt även i tillika fall
kunna uppnås. I detta sammanhang tillåta vi oss också framhålla vikten
därav, att de upplagor, som utgivas med understöd av staten eller genom
statens försorg, i fråga om textbehandlingen bliva mönstergilla eller åtminstone
någorlunda klanderfria. Erfarenheten har visat, att full tijgghet
härvidlag knappast kan vinnas, om icke redaktionen anförtros åt fackmän
på området, som inse betydelsen av att eu författares verk få ga till
eftervärlden i oförvanskad form. De vägar, som här skola inslås, böra
emellertid bliva föremål för en ingående undersökning, och vi anhålla
därför att få livligt tillstyrka den av motionären föreslagna åtgärden*.
Utskottet.
4 Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 16.
Motionären utgår från den förutsättningen, att all litteratur av författare,
som avlidit för mer än trettio år sedan, är allmän egendom.
Denna förutsättning är emellertid icke riktig.
I lagen om äganderätt till litterära verk den 10 aug. 1877 stadgades,
att litterärt verk av författare, som avlidit före lagens tillkomst, skulle
bliva förre ägarens tillhörighet intill utgången av 1927, under det äganderätten
till verk av författare, som avlede efter lagens ikraftträdande,
skulle tillhöra rättsinnehavaren intill utgången av femtionde året efter författarens
död. Enligt bestämmelsen i § 32 av lagen om litterär äganderätt
den 30 maj 1919 gjordes beträffande redan avlidna författare ingen
ändring i detta förhållande. Däremot stadgades, att äganderätten till litterärt
verk av författare, som avlede efter ingången av år 1920, skall upphöra
med utgången av trettionde året efter författarens död.
Formellt sett finnes sålunda intet enda litterärt verk, som ännu är
allmän egendom, vilket förhållande fortgår intill utgången av 1927. I
verkligheten torde det dock vara så, att en eller annan äldre författares
verk äro fria i anledning därav, att ingen numera kan styrka sin äganderätt
till desamma.
Ehuru det ej varit utskottet möjligt att verkställa en detaljundersökning
i detta avseende, än mindre inlåta sig på juridisk prövning av de
dokument, varpå äganderätten stöder sig, har dock utskottet sökt i någon
mån utreda denna fråga, och lämnas i närslutna bil. en redogörelse för det
resultat, vartill utskottet kommit.
Såsom av denna bilaga framgår, innehava enskilda personer eller
firmor i stort sett äganderätten till samtliga de författares verk, vilka
åtminstone i första rummet kunde komma ifråga till utgivning i billiga
folkupplagor.
Motionären har framhållit, att våra klassiska författares verk borde
vara hela samhällets egendom samt att de borde vårdas och nyttjas som
allas gemensamma kulturarv.
I detta yttrande kan utskottet till fullo instämma, och den senare
tidens lagstiftning har ju också inriktats på att skapa ett sådant förhållande,
fast den givetvis därvid måst intill en viss gräns trygga en författare och
hans efterlevande vid deras rätt att liksom varje annan njuta frukterna
av ett ofta under stora försakelser och efter långvarigt och träget arbete
åstadkommet verk, liksom den ock måst taga hänsyn till tidigare under
då givna förutsättningar träffade överenskommelser.
5
Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 16.
Då däremot motionären framhåller det motstånd, som av den privata
förlagsverksamheten kommer att resas mot hans förslag, och då lian talar
om det oresonliga i, »att våra klassiska författare, de för generationer
sedan avlidna stora litterära genierna, skola efter döden exploateras för
privat vinning», gör han sig helt säkert skyldig till betydlig överdrift.
Det torde vara så långt ifrån, att utgivandet av äldre författares verk
medför vinst, att det snarare i regel torde vara förenat med betydande
ekonomisk uppoffring på grund av den ringa läskrets dessa verk kunna
påräkna. Motionären anför själv fakta, som utgöra stöd för detta påstående,
då han påvisar, att ett flertal av våra äldre författares verk ej
finnas tillgängliga i bokhandeln. Med säkerhet kan ju förutsättas, att,
om utgivandet av dessa verk vore ett lukrativt företag, skulle våra bokförläggare
ej försumma att förskaffa sig denna vinning. Chefen för den
förlagsfirma, som har äganderätten till de flesta av våra litterära författares
alster, har ock med styrka framhållit, att det med nuvarande
pappers- och tryckningskostnader är förenat med betydande ekonomisk
risk för ett förlag att utgiva äldre verk, varför han med stor tillfredsställelse
hälsade det förslag, som av motionären framförts. Men han uttalade
tillika den meningen, att, när dessa verk en gång bli fria, kommer
den ekonomiska risken för den enskilda förläggaren att ytterligare ökas,
enär då tillkommer jämväl möjligheten av konkurrens beträffande samma
verk, varigenom det kan bliva omöjligt att försälja en med avsevärd kostnad
utgiven upplaga.
Av det anförda torde framgå, att man knappast kan förvänta att
genom privat initiativ få den av motionären påvisade bristen på klassisk
litteratur avhjälpt, åtminstone beträffande äldre författare. Snarare torde
man kunna befara, att denna brist skall ytterligare ökas. Ett statsingripande
torde därför förr eller senare bli nödvändigt, om något avsevärt
skall i berörda avseende kunna vinnas.
Då uppstår frågan, om denna angelägenhet är av den vikt, att staten
bör för densamma vidkännas de ekonomiska uppoffringar, som därmed
helt visst bli förenade. Enligt utskottets uppfattning är detta förhållandet.
Det är otvivelaktigt så, att våra svenska klassiska författares skrifter
icke stå att erhålla i den omfattning och till det pris, som kunde
göra dem tillgängliga för en större allmänhet. Yad detta betyder för vår
folkbildning torde utan vidare vara klart för envar. Det gäller ju här
icke blott skönlitteratur utan även skrifter av annan art. Vårt inskränkta
språkområde gör det omöjligt att åstadkomma ändring i detta förhållande
6 Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 16.
utan ett kraftigt stöd från statens sida, och borde detta sträcka sig även
till våra nyare författare.
Svenska modersmålslärareföreningens arbetsutskott bar framhållit vikten
jämväl därav, att de upplagor, som eventuellt komma att utgivas med
understöd av staten eller genom statens försorg, i fråga om textbehandling
bliva mönstergilla eller åtminstone klanderfria, vilket knappast kan
vinnas, om icke redaktionen anförtros åt fackmän på området, vilka inse
betydelsen av, att en författares verk får gå till eftervärlden i oförvanskad
form.
Utskottet delar denna mening och vill tillika framhålla önskvärdheten
av, att dessa verk förses med nödiga kommentarer samt med korta
biografiska uppgifter om författarna.
I detta sammanhang vill utskottet erinra om det för något antal år
sedan stiftade Svenska Vitterhetssamfundet, vilket satt såsom sin uppgift
att med nödiga kommentarer och i en med hänsyn till textbehandling
mönstergill form utgiva nya upplagor av våra äldre klassiska författares
verk. Visserligen betinga dessa upplagor genom sin synnerligen gedigna
utstyrsel ett så högt pris, att de ej kunna nå en större allmänhet, men
det vore ju tänkbart, att samfundet jämnsides med dessa dyrare upplagor
kunde utgiva billiga folkupplagor, om tillräckligt understöd för ändamålet
beviljades. Åtminstone borde de genom samfundets försorg av kunniga
språkmän redigerade texterna jämte kommentarer kunna förvärvas för det
syfte, varom här är fråga.
Den enda framkomliga vägen att realisera motionärens tanke synes
eljest under nuvarande förhållanden vara att träffa avtal med våra bokförlag
att med bidrag av statsmedel utgiva folkupplagor av här i fråga
varande litteratur, varvid borde krävas förutom texttrohet någorlunda tillfredsställande
typografisk utstyrsel.
Åt någon därför lämplig institution, exempelvis Svenska akademien,
folkbildningsförbundet eller förutnämnda vitterhetssamfundet, borde uppdragas
att ordna de frågor av olika slag, som måste uppstå i samband
med ett sådant företag, såsom frågorna om formerna för avtalen, vilka
författares verk, som skulle komma i fråga, om samlingsverk eller lämpligt
urval skulle utgivas o. s. v.
Givetvis måste man vid ett sådant företag börja helt blygsamt med
de författare och litterära alster, som kunde påräkna större spridning, för
att sedan, i mån som erfarenhet vunnits och smaken för denna litteratur
odlats, fortsätta i raskare tempo på den inslagna vägen. Ett spörsmål i
Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 16. 7
andra hand bleve då även, huruvida översättningar av andra länders
främsta författare skulle på samma sätt göras tillgängliga för den stora
allmänheten.
Det väckta förslaget synes utskottet så betydelsefullt, att möjligheten
av dess realiserande borde närmare undersökas, och torde detta
lämpligen kunna ske i samband med den utredning av frågan om det
frivilliga folkbildningsarbetet, som riksdagen redan beslutat.
På grund av det anförda hemställer utskottet i anledning av förevarande
motion,
att andra kammaren för sin del måtte besluta, att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville låta utreda de ekonomiska och
litterära möjligheterna att med det snaraste genom
statsmakternas medverkan i form av anslag eller på
annat sätt utge billiga folkupplagor av de främsta
svenska och till svenska översatta utländska klassiska
författares skrifter samt för riksdagen framlägga det
förslag, vartill utredningen kan föranleda.
Stockholm den 18 maj 1920.
På utskottets vägnar:
FEANS BEKGGREN.
Närvarande vid ärendets slutbehandling: herrar Berggren, Bergland.* Welin,
Åhrberg,* Jungnell. Westman, Elldin och Skagerberg*
Frånvarande vid justeringen.
8
Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 16.
Bilaga.
Här nedan lämnas en redogörelse för äganderätten till nn avlidna
svenska författares verk.
Inom parentes angivas arbeten, som enligt förste bibliotekskonsulenten Hjelmqvists
katalog för folk- och skolbibliotek 1915—16 finnas i bokhandeln tillgängliga.
Firman Albert Bonnier äger förlagsrätten till följande författares
verk:
C. J. L. Almquist (Törnrosens bok i urval, Valda romaner, Valda skrifter);
P. D. A. Atterbom (Lycksalighetens ö);
C. M. Bellman (Fredmans epistlar, Fredmans sånger, Samlade skrifter);
A. Blanche (Berättelser, Flickan i Stadsgården, Romaner, Smärre skrifter,
Teaterstycken);
Aug. Bondeson (Allmogeberättelser, Glimminge och Ivröplinge, Allmogehistorier,
Nya Allmogeberättelser, Skollärare John Chronschougs memoarer);
Fredrika Bremer (Axel och Anna, En dagbok, Familjen H***, Grannarna,
Hemmet, Hertha, Nina, Presidentens döttrar, Skisser, Strid och frid);
Emilie Flygare-Carlén (Enslingen på Joliannisskäret, Jungfrutornet, Ett
köpmanshus i skärgården, Eu natt vid Bullarsjön, Pål Värning, Rosen på
Tistelön, Skjutsgossen, Vindskuporna);
Gustaf Fröding (Efterlämnade skrifter, Efterskörd, Reconvalescentia, Samlade
skrifter);
Anna Maria Lenngren (Samlade skaldeförsök);''
Oscar Levertin (Dikter, Kung Salomo och Morolf, Legender och visor,
Livets fiender, Magistrarna i österås, Nya Dikter, Rococonoveller, Sista dikter,
Sista noveller);
P. H. lång;
K. A. Nämnder (Samlade dikter);
H. B. Palmasr (Skrifter i urval);
Mathilda Roos (Djupets sagor, Från norrskenets land, Genom skuggor,
Helgsmålsklockan, Hennes son, Livsbilder, Maj, De osynliga vägarna, Saulus
av Tarsus, Vit ljung);
J. L. Runeberg (Fänrik Ståls sägner, Graven i Perrlio, Julkvällen, Kling
Fjälar, Samlade arbeten, Samlade skrifter, Älgskyttarna);
E. J. Stagnelius (Samlade skrifter, Valda dikter);
C. G. Starbäck (Engelbrekt Engelbrektsson, Historiska bilder, Livknektens
berättelser, Mäster Olofs bröllop, Nils Bosson Sture, Skarpskyttens ungdomsminnen,
Överste Stålliammar);
C. V. A. Strandberg (Samlade vitterhetsarbeten);
Aug. Strindberg (Bjälbojarlen, Blomstermålningar och djurstycken, Dikter
på vers och prosa samt Sömngångarnätter, Dramatik, Ensam, Fabler, Fadren,
Folkungasagan, Giftas, Gustav Adolf, Hemsöborna, I havsbandet, I vårbrytningen,
Inferno, Jäsningstiden, Komedier och enaktare, Legender, Lycko-Pers
Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 16. 9
resa, Mäster Olof, Naturalistiska sorgespel, Det nya riket, Nya svenska öden,
Ordalek och småkonst, Prosabitar, Påsk, Riksföreståndaren, Röda rummet,
ä?° ’ S} ]rU!darelt!’ Skarkarlsliv, Stora landsvägen, Svanevit, Svenska öden
och äventyr, Tidiga 80-talsdramer, Till Damuskus, Tjänstekvinnans son Ungdomsdramer,
Vid högre rätt); ’ 8
w i ^°Pe^ua (Dramatiska dikter, Pältskäms berättelser, Hertiginnan av
■finland, L]ungars saga, Noveller, Stjärnornas kungabarn, Sånger).
i i- Yif 3°Pelms’ vf''k beträffar äger det Bonnierska förlaget äganderätten endast
till Faltskärns berättelser.
Av firman Norstedt & Söner ägas och förläggas (helt eller delvis)
nedanstående författares verk:
F. A. Dahlgren, pseud. Fredrek på Ransätt (Viser på varmlanske tongmåle
Varmländmgarna);
Anders Fryxell (Berättelser ur svenska historien);
E. G. Gei jer (Skaldestycken, Valda sånger, Samlade skrifter)-
B. E. Malmström (Dikter);
i i Teonér (Efterlämnade skrifter, Frithiofs saga, Nattvardsbarnen, Samlade
dikter, Samlade skrifter);
C. D. av Wirsén (Dikter, Nya dikter, Sånger och bilder, Toner och sägner,
Under furor och cypresser, Vintergrönt, Visor).
Firman H. Geber har äganderätten till arbeten av:
Alfr. Hedenstierna, pseud. Sigurd (Livsbilder, Svenskt vardagsliv);
Gunnar Wennerberg (Samlade skrifter).
Firman W ahlström & ^V idstrand förlägger med äganderätt
arbeten av:
Pelle Molin (Ådalens poesi).
Av förlagsaktiebolaget Fram äges större delen av Bengt Lidforss’
efterlämnade arbeten.
Arvingarna eller enskilda disponera förlagsrätten till arbeten av
följande författare :
V. Benedictsson, pseud. Ernst Ahlgren 1 Berättelser och utkast, Efterskörd,
Folkliv och småberättelser, Fru Marianne, Från Skåne, Pengar);
Gustaf av Geijerstam (Boken om lillebror, Bröderna Mörk, Farliga makter,
Fattigt folk, Den gamla herrgårdsallén, Hur Lars Anders och Jan Anders
byggde gärdesgård och andra historier, Karin Brandts dröm, Kronofogdens
berättelser, Medusas huvud, Mina pojkar, Pastor Hallin, Själarnas kamp);
Frans Hedberg (Bröllopet på Ulvåsa, Det skadar inte, Flickan med gravkransarna,
Hin och småländingen, Kapellpredikanten, Lillebo-Petter, Rospiggarne);
Viktor
Rydberg (Dikter, Faust, Fribytaren på Östersjön, Romerska sägner
om apostlarna Paulus och Petrus, Singoalla, Den siste Athenaren, Sägner,
Vapensmeden).
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 13 samt 1 avd. H käft. (Nr 16.)
2
10
Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 16.
Förlagsrätten till nedanstående författares verk är antingen fri eller
den icke närmare kunnat utrönas:
J. H. Kellgren (Valda dikter ock prosastycken);
C. Gr. Leopold (utg. av Svenska vitterhetssamfundet);
Carl von Linne (Västgötaresan);
Hedv. Charlotta Nordenflycht;
''Ekomas Thorild (Valda skrifter).
STOCKHOLM 1920.
STOCKHOLMS BOKINDUSTRI A.-B. BOKTRYCKERI.