Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12 Utlåtande 1916:Tfu412 Andra kammarenTill innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12

Utlåtande 1916:Tfu412 Andra kammaren

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

1

Nr 12.

«

Ankom till riksdagens kansli den 2 maj 1916 kl. 1 e. m.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 12
i anledning av herr Lithanders motion, nr 217, om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående åtgärder för lagring
av bränsle.

I motion inom andra kammaren, nr 217, har herr Lithander hemställt,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller, att Kungl. Maj:t
ville skyndsamt låta uppgöra förslag till en snar och effektiv lagring av
bränsle av olika slag och inom olika delar av riket.

Till stöd för denna hemställan bär motionären anfört följande.

»Sedan en lång följd av år har det pågått strävanden att ur torvmossarna
kunna erhålla nödigt bränsle. Hur viktig och på samma gång svår
denna fråga är, framgår med stor tydlighet bland annat av förutvarande
motioner, propositioner och kommittéutlåtanden i ämnet.

Vår bränslefråga tillhör alltjämt ett av våra viktigaste inre spörsmål,
och till innevarande års riksdag har amiral Lindman i motion nr 30 i andra
kammaren med talrika instämmanden från lantmanna- och borgarepartiet
efter utförlig motivering, därvid även torven ingående avhandlats, framfört
yrkanden om snara åtgärder i avseende på vår kraft- och bränslepolitik.
Sålunda har framhållits, att just den nuvarande tidpunkten är den rätta
för effektiva åtgärder, ty nu är det utländska bränslet dyrt och ofta svårBihavg
till riksdagens protokoll 1916. 13 samt. 4 avd. 11 käft. (Nr 12.) 1

Motionen.

2 Andra kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

åtkomligt, vadan just nu en ökad inhemsk bränsleproduktion bär större
förutsättningar än eljest att komma i gång och växa sig stark.

I uttalandet till statsrådsprotokollet den 14 januari 1916 har framhållits
torvfrågans betydelse, och en kommitté har blivit tillsatt för dess
utredande.

I full anslutning till vad som yrkas i ovannämnda motion nr 30 är
givetvis allt, som kan vara ägnat att för framtiden giva de bästa riktlinjer
åt vår kraft- och bränslepolitik, önskvärt och viktigt. Bränsleproblemets
svårlösthet kräver, såsom även i sagda motion framhållits, en så grundlig
utredning, att man i vissa avseenden ej kan avvakta den tidpunkt, då
effektiva åtgärder kunna följa. I ett avseende synes det mig var^ synnerligen
viktigt att vi utan att avvakta den bästa väg, som först en grundlig
utredning kan angiva, utan dröjsmål begagna de vägar, som redan nu
kunna stå oss till buds, nämligen i vad som gäller ett snabbt utfyllande av
våra nuvarande bränsleförråd.

Sålunda synes det mig särskilt angeläget, att den utredning, som dels
ifrågasättes i motion nr 30 i andra kammaren dels kan komma att verkställas
av den nyligen tillsatta kommittén, i första hand inriktas på att
inom kortast möjliga tid förse landet med den bränslereserv av olika slag,
som det kan vara oss möjligt att åstadkomma.

Befintligheten eller frånvaron av tillräckligt bränsle är av så djupt ingripande
art, att det är eu statsangelägenhet av första ordningen. Det
tillkommer givetvis var och en, särskilt kommunikationsföretag och industriella
anläggningar, att efter bästa förmåga sörja för tillgång och reserver
av bränsle. Dessa måste dock i stort sett baseras på möjlighet till något
så när regelbunden och ostörd komplettering av förråden. I samma män
som rubbningar härvidlag visat sig eller kunna befaras, är det en statens
angelägenhet att sörja för eller stödja uppläggandet av reserver. Statens
järnvägar följa i viss mån denna princip och i växande omfattning även
de enskilda järnvägarna. Intill en viss grad är det även möjligt för den
enskilde att upplägga förråd och taga därmed förbundna kostnader och
ränteutgifter. Det är emellertid ett statsintresse att bränsleförråd utöver
det närmaste behovet effektivt förefinnes, så att icke på grund av brist på
lämpligt bränsle över huvud taget något behöver vedervågas, även om det
skulle kräva åtgärder, som komme att gälla en avsevärt lång tidsperiod.

Det är alltså till täckande av bränslereserver i stort sett och redan
nu med minsta möjliga uppskov, som denna motion syftar. För sådant
ändamål föreslås, att staten medverkar till en snar uppläggning av bränsle -

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12. 3

förråd på olika orter inom riket. Främst därvidlag inhemska bränslen såsom
torv och torvpulver, ved, träkol och i möjlig mån även skånska stenkol.
Därjämte för närvarande, i avvaktan på ett bättre utvinnande av inhemska
bränslen, även lämpliga kvantiteter utländska stenkol, koks och antiacit,
som för detta ändamål kunna erhållas.

Jämte det oberoende, som är det väsentliga i denna statsangelägenhet,
vilken fordrar snabb och målmedveten handling, är det även ett tillfälle
att giva ett handtag åt jordbrukare i den män de besitta torvmossar samt
åt skogsbruket. Det torde i åtskilliga fall ock kunna vara lämpligt att
söka giva nyttigt, produktivt, bränsleskapande arbete åt dem, som söka
arbetslöshetsunderstöd.

Det bör beträffande lagring av torv med styrka framhållas, att den
besitter avsevärda fördelar framför stenkol, i det att den blir bättre ju
längre den bgger samt i motsats till stenkol ej stybbar sig eller är utsatt
för självantändning. Därjämte är det ur nationalekonomisk synpunkt önskvärt,
att man lagrar ett inhemskt bränsle, även om så sker med någon
merkostnad per värmeenbet. Det är nämligen att beakta, att största delen
av kostnaden för torven går till landets egna inbyggare i form av arbetslöner,
»

Utskottet bar i föreskriven ordning anhållit om yttranden rörande
förevarande motion från domänstyrelsen och statens förste toivingenjör.
Nämnda yttranden ärö som bilagor vidfogade detta utlåtande.

Innan utskottet övergår till en närmare behandling av herr Lithanders
motion, anser sig utskottet böra erinra om de beslut, som i med den nu
förevarande besläktade frågor fattats av innevarande liksdag.

Riksdagen bär sålunda med anledning av inom båda kamrarna väckta
motioner, nr 74 i första kammaren och nr 187 i andra kammaren, beslutat
l:o) att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes
föranstalta om, att en omfattande vedavverkning å skogsmarker, som stå
under domänstyrelsens förvaltning, måtte under innevarande år komma till
stånd i syfte att för nästinstundande konsumtionsår vedtillgången i landet
måtte ökas, och 2:o) att å extra stat för år 1917 under nionde huvudtiteln
uppföra ett förslagsanslag av högst 200,000 kronor för att, enligt av Kungl.
Maj:t meddelade närmare bestämmelser, användas för underlättande av möjligheten
att under instundande konsumtionsår genom statens livsmedelskommission
eller annorledes tillhandahålla den mindre bemedlade befolkningen
ved från allmänna skogarna till billigast möjliga priser eller till prislägen,

Utskottets
yttrande.

i Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

som ungefär motsvara de under normala förhållanden gällande, med rätt
för Kungl. Maj:t att av nämnda anslag under år 1916 av tillgängliga medel
utanordna 100,000 kronor.

Med anledning av inom andra kammaren väckta motioner, nr 30, 67
och 155, har riksdagen vidare beslutat dels i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes för åstadkommande av en omedelbar utökning
av tillverkningen av bränntorv vidtaga lämpliga åtgärder, dels för
ifrågavarande ändamål å extra stat för år 1917, att i mån av behov användas,
anvisa ett anslag av 100,000 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t
att under år 1916 låta av tillgängliga medel förskottsvis utanordna detta
belopp, dels och i skrivelse till Kungl. Maj: t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte snarast möjligt låta utreda, huruvida och på vilket sätt, med synpunkt
företrädesvis inriktad på upprättande av någon vetenskaplig-praktisk
institution, staten må medverka till varaktigt befrämjande av en planmässig
kraft- och bränslepolitik.

Att bränslefrågan är en av våra mest betydelsefulla ekonomiska frågor,
synes utskottet vara uppenbart, och denna fråga har också, som av den
ovan meddelade redogörelsen framgår, tilldragit sig statsmakternas och särskilt
riksdagens synnerliga uppmärksamhet. Att detta stora intresse för
bränslefrågan framförallt kommit till synes vid innevarande riksdag, beror
givetvis på de erfarenheter, rådande kristid haft att erbjuda i fråga om såväl
önskvärdheten av att i största utsträckning kunna lita till landets egna
bränsletillgångar som nödvändigheten av att åtgärder i tid vidtagas mot
för knapp tillgång och uppskruvade priser på bränsle. I dessa avseenden
hade det helt visst varit av allra största ekonomiska betydelse, om den av
motionären föreslagna lagringen av bränsle hade ägt ruin före krisens inträdande.
Dylik lagring måste nämligen, enligt utskottets mening, om den
skall bliva till avsett gagn beträffande prisregleringen, äga rum under tider
med normala bränslepriser. Att såsom motionären föreslår företaga uppläggande
av betydande förråd av bränsle under nuvarande tid med de abnormt
höga priser, som äro gällande, synes utskottet icke tillrådligt, även om det
över huvud taget skulle vara möjligt att nu erhålla för en dylik lagring
tillräckliga förråd. Det är ju väl bekant, att de kvantiteter bränsle av
olika slag, som under nuvarande kristid kunna anskaffas inom landet och
importeras utifrån, knappast räcka till den nödtorftiga förbrukningen för
dagen och ännu mindre till någon avsevärd lagring.

Om utskottet sålunda icke kan finna de av motionären föreslagna åtgärderna
lämpliga eller ens möjliga under nu rådande förhållanden, vill

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12. 5

utskottet däremot på det livligaste understryka önskvärdheten av att frågan
om lagring av bränsle tages under övervägande i framtiden, då sådan lagring
utan större svårigheter kan äga rum. Därvid torde åtgärder kunna
vidtagas särskilt för magasinering av inhemskt bränsle samt för ökad produktion
av bränslematerial från landets torvmossar.

Riksdagen har emellertid, såsom ovan meddelats, redan fattat sådana
beslut i hithörande frågor, att de av motionären framhållna önskemålen torde
genom desamma bliva tillbörligt tillgodosedda i den mån och på det sätt
ett sunt statsekonomiskt intresse påkallar. Utskottet finner sig på grund
härav sakna anledning att hemställa om en särskild skrivelse till Kungl.
Maj:t om förslag till lagring av bränsle, då denna fråga utan tvivel kommer
under övervägande i samband med de utredningar i bränslefrågan, om
vilka Kungl. Maj:t torde komma att föranstalta med anledning av ovannämnda
riksdagsskrivelser.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att herr Lithanders förevarande motion icke måtte
till någon andra kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 2 maj 1916.

På utskottets vägnar:

W. BÄCKSTRÖM.

I förevarande ärendes slutbehandling hava inom utskottet deltagit: herrar Bäckström,
Leksell, Andersson i Resebo, Andersson i Gävle, Johanson i Huskvarna,
Törnkvist, Isundgren*), Kaijser, Vennerström och Gustafson i Kasenberg.

*) Icke närvarit vid utlåtandets justering.

6

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

Bilaga A.

Till KONUNGEN.

Genom nådig remiss den 18 nästlidne februari har domänstyrelsen anmodats
avgiva underdånigt yttrande rörande lämpligheten av den i motion nr 217 till riksdagens
andra kammare begärda utredningen angående åtgärder för lagring av bränsle
ävensom att göra det uttalande i övrigt, vartill motionen kunde föranleda.

Med anledning därav får domänstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Styrelsen får först erinra därom, att avsättning av ved från kronans skogar
endast kan ske beträffande sådana marker, som ligga inom kortare avstånd från järnväg,
lastageplats eller ort, där förbrukning av ved äger rum, ävensom att till ved
endast bör apteras sådant virke, som icke kan betinga högre pris genom att apteras
för andra ändamål. Genom de under senare år stegrade priser å smärre virkesdimensioner,
såsom pappersmasseved, props, juffers och lådämnen m. m. har det från ekonomisk
synpunkt blivit fördelaktigare att till dylika ändamål försälja en del virke,
som förut upphuggits till ved, varigenom tillgången å ved begränsats.

Tillgodogörande av till ved enligt nämnda principer lämpligt virke sker i allmänhet
antingen genom sådan avverkning, att därvid enbart eller huvudsakligen ved
upphugges, eller ock i samband med gagnvirkesawerkning, varvid avfallsvirket och
vissa smådimensioner upphuggas till ved.

Avverkning för beredande huvudsakligen av ved förekommer vid tillgodogörande
av till gagnvirke icke användbar lövskog samt vid avverkning genom gallring i yngre
skogsbestånd och genom rensningshuggning av äldre torrträd och vindfällen samt
mera rötskadade träd. Upphuggningen blir härigenom begränsad allt efter förekomsten
av förenämnda slag av träd eller bestånd.

Huvudmassan av ved torde dock upphuggas i samband med gagnvirkesawerkningen,
varför vedupphuggningen sålunda är avhängig av dylik avverkning och endast kan
företagas i den mån sådan avverkning äger rum. Det är avfallsvirket, såsom toppar,
grövre grenar, i skogen kvarlämnade lump och vrak ävensom smärre till gagnvirke
icke avsättningsbara dimensioner, som därvid apteras till ved. Detta förfaringssätt
torde även för framtiden böra tillämpas för att avvinna skogen dess högsta avkastning.
Häri är också att söka en av huvudorsakerna till att vedupphuggning icke kunde
på en gång forceras och bedrivas i den stora utsträckning, som var önskvärd sistlidet
år vid då uppkommen större efterfrågan på inhemskt bränsle. Av samma anledning
torde även allt framgent det förhållandet komma att råda, att ett plötsligt uppstående
behov av ved utöver det normala i allmänhet icke kan lika skyndsamt tillgodogöras
genom ökad upphuggning, ifall icke vedpriserna till den grad stiga i höjden, att en
väsentlig del gagnvirke kan förmånligast apteras till ved Ett annat hinder för marknadens
förseende med större kvantiteter ved, så snart ett oförmodat större förbruknings -

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12. t

behov inträder, ligger däri att veden, då den hugges av rå skog, icke är lämplig till
användning omedelbart efter upphuggningen, utan i allmänhet måste undergå upptorkning
under sommaren. Den råa veden är även tung och medför högre transportkostnader
vid utfraktning från avverkningsplatser än relativt torr ved.

En följd av allt detta är att tillgången på ved utan vidtagande av särskilda
åtgärder alltid torde bliva relativt knapp vid plötsligt uppstående större förbrukningsbehov,
och att jämsides därmed även priserna stiga onaturligt i höjden. Yed är dock
en nödvändighetsvara, vars fördyrande blir synnerligen känbart särskilt för de mindre
bemedlade, varför det måste anses påkallat, att statsmakterna^ägna denna fråga sin
uppmärksamhet och söka vidtaga åtgärder, som kunna förhindra en oskälig fördyring
av bränslet eller möjligheten att brist på bränsle kan uppstå. I detta avseende synas
de åtgärder, som föreslagits uti ifrågavarande motion, vara ändamålsenliga och lämpliga,
nämligen beredande av större reservupplag å bränsle, från vilka marknadsbehovet
kan fyllas även vid eventuell större ökning av behovet. Då det gäller upplagring
av ved, torde dock följande synpunkter böra beaktas.

Såsom förut framhållits bör av rå skog upphuggen ved före utfraktningen ur
skogen kvarligga på lämpligt sätt upplagd på avverkningsplatsen för torkning under
sommaren.

Upphugges veden under senare delen av sommaren bör den helst kvarligga under
följande sommar. Avsevärt längre tid än som för vedens tillbörliga torkning är
nödvändig, bör den likväl ej kvarligga i skogen, enär densamma därefter börjar undergå
kvalitetförsämring genom dess utsättande för skilda väderleksförhållanden. Skall veden
lagras, bör den alltså framföras ur skogen och uppläggas på sådant sätt att den
så långt möjligt är skyddas för nederbörd. På varje plats böra dock icke uppläggas
större lager av ved än som motsvara omkring 3 års förbrukning å platsen eller de
orter, dit veden lämpligen kan pr järnväg eller båtledes m. m. föras från upplagsplatsen.
Den under längsta tiden upplagrade veden bör i första hand kunna utföras
i marknaden. Genom en sådan upplagring av ved uppkommer givetvis en ränteförlust
å omkostnaderna för vedens upphuggning och framkörning, varjämte kostnaderna
för lagringen torde bliva rätt avsevärda. Förlusten torde dock i allmänhet motvägas
av fördelen för det allmänna att kunna förhindra både en oskälig fördyring av vedbränslet
och verklig bristande tillgång därav.

I detta sammanhang anser sig dock styrelsen böra påpeka en annan omständighet,
som även torde bidragit till sista årets höga vedpriser å större förbrukningsorter
såsom exempelvis i huvudstaden, nämligen att järnvägarna i följd av vagnbrist
in. m. icke varit i stånd att till dessa orter framföra all den ved, som funnits tillgänglig
i marknaden. En sådan eventualitet kan icke förebyggas genom uppläggning
av ved på andra ställen än å de större förbrukningsorterna, vilket likväl ej
torde kunna realiseras av brist på tillräckligt stora och billiga upplagsplatser.

Beträffande det sätt, varpå den ifrågasatta upplagringen av vedbränsle bör äga
rum samt förskjutande av kostnaderna därför, torde förslag böra göras till föremål
för särskild prövning, sedan själva sakfrågan blivit beslutad.

I motionen har även ifrågasatts anordnande av reservförråd å träkol. Detta
bränsle förbrukas dock huvudsakligen vid järnbruk och likartade industriella anläggningar,
vilka själva torde vidtaga do avsedda åtgärderna. Kronan kan ej i större om -

8

Andra kammarens fjär de tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

fattning anordna kolhus för uppläggning av träkol för avsalu. Detta skulle nämligen
medföra betydande kostnader genom ränteförluster på grund av kolens relativt höga
produktionskostnad, vartill kommer att de tillfälliga kolhus, som för ändamålet erfordrades,
måste bliva stora och dyrbara och även måste amorteras. I övrigt kan lagring
näppeligen tänkas äga rum annat än å förbrukningsplatserna, enär vid förflyttning
av kol omkring 15 procents avstybbning måste för varje gång beräknas.

Slutligen anser sig styrelsen böra erinra, att i händelse av verklig brist på bränsle
aptering till brännved kan äga rum av lämpligt belägna lagar av kolved, pitprops
och pappersved. I allmänhet finnas rätt betydande lager av sådant virke, och på
vissa ställen hava redan props och pappersved inköpts av vedhandlare och av dem
försålts såsom brännved.

Remissakten återställes härjämte.

Stockholm den 23 mars 1916.

Underdånigst:

KARL FREDENBERG.

Th. Öbtenblad. Fredrik Giöbel.

B. Lindahl.

Bilaga B.

Till KUNGL. LANTBRUKSSTYRELSEN.

Genom kungl. styrelsens skrivelse av den 22 februari, emottagen vid min återkomst
till Skara den 27 februari från arbeten i Stockholm uti 1916 års torvkommitté, har
jag på nådig befallning anmodats att till kungl. styrelsen så fort ske kan inkomma med
yttrande rörande lämpligheten av den uti herr Lithanders motion i andra kammaren,
nr 217, begärda utredningen (— framställda förslaget —) om »en snar och
effektiv lagring av bränsle av olika slag och inom olika delar av riket». Och skulle
jag, jämlikt nådiga brevet av den 18 februari, äga att göra »uttalande i övrigt,
vartill motionen kan föranleda».

Vad jag, på grund av det ovan nämnda, har att vördsamt anföra gäller särskilt
vår bränntorvfråga.

Emot motionens syfte har jag intet att erinra, utan finner detsamma synnerligen
beaktansvärt.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12. 9

Angående innehållet uti sista stycket av motionens motivering bör erinras om
att torven visat sig kunna vara utsatt för självantändning vid lagring, nämligen om
uti höga torvskikt mer varvvis inläggas fuktigare och torrare torvlager, varför endast
tillfredsställande torr torv bör ifrågakomma vid i motionen avsedd torvlagring. — För
övrigt har jag intet att erinra mot motiveringen av motionen.

Då jag skulle äga att göra det uttalande i övrigt, vartill motionen kan föranleda,
måste jag först, innan själva torvlagringsspörsmålet avhandlas, något beröra den
viktigaste förutsättningen för, att motionens syfte skall kunna vinnas (i vad som gäller
bränntorven), nämligen att torvindustrien uppdrives så, att det finnes avsevärda
kvantiter bränntorv att lägra. Bland annat av motionärens följande uttalanden framgår
att, hand i hand med utförandet av anordningar för torvlagring, åtgärder böra
vidtagas för att så snart och så långt som möjligt befordra framställning av bränsleprodukter:
--— »Just den nuvarande tidpunkten är den rätta för effektiva åt gärder,

ty nu är det utländska stenkolet dyrt och ofta svåråtkomligt, vadan just nu
en ökad inhemsk bränsleproduktion har större förutsättningar än eljest att komma i

gång och växa sig stark.»--- — »I ett avseende synes det mig vara synnerligen

viktigt att vi utan att avvakta den bästa väg, som först en grundlig utredning kan
angiva, utan dröjsmål begagna de vägar, som redan nu kunna stå oss till buds i

vad som gäller ett snabbt utfyllande av våra nuvarande bränsleförråd.» —--

»Angeläget —--att inom kortast möjliga tid förse landet med den bränslereserv

av olika slag, som det kan vara oss möjligt att åstadkomma.»-----»Det är

alltså till täckande av bränslereserver i stort sett och redan nu med minsta möjliga
uppskov som denna motion syftar»--—.

Bland de åtgärder till bränntorvsproduktionens höjande, som föreslagits uti vissa
andra riksdagsmotioner i år, märkas följande:

Fraktrestitution {fr ak In edsättning) för forvpr odukter.

Herr Thorssons m. fl. motion nr 67: — — — »Fraktkostnaden spelar en stor
roll i torvens saluvärde, därför bör undersökas huruvida icke billigare frakter kunna

ernås*--— och föreslås en undersökning — —- — »i vad mån frakterna för

bränntorvsprodukter å såväl statens som enskilda järnvägar må kunna nedsättas».

Herrar Schottes och Nilsons motion nr 155:---»Men förutom tillverk ningskostnaden

äro, såsom ovan erinrats, fraktkostnaderna för bränntorven en huvudfaktor
i torvproblemet. Eventuellt föreliggande möjligheter för järnvägsfraktemas
nedbringande å ifrågavarande massartikel måste därför noga övervägas» etc.---.

T arv användning vid statens institutioner m. m.

Herr Lindmans m. fl. motion nr 30: —--»Staten skulle genom sitt exem pel

härutinnan kunna i avsevärd grad bidraga till att minska den hos allmänheten
befintliga misstron emot torven. Genom att staten i järn vägslokaler, kaserner och
andra sina lokaler i vidsträcktaste mån använde torveldning, skulle en avsevärd och
jämn avsättning beredas för bränn torvindustrien.» — — — »Inrättandet snarast möjligt
av provdrift med torvbränsle å en för ändamålet lämplig statsbanesträcka, där
nödiga anordningar för en fullständig och möjligast ekonomisk torveldning således
böra vidtagas.»--— »Införande under systematisk ledning och kontroll av torveldning
för stationära behov vid statens verk och inrättningar synas föreligga»---.

Herr Thorssons m. fl. motion nr 67:---»Emellertid synes det oss icke

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 13 saml. 4 avd. 11 käft. {Nr 12.) 2

10 Andra kammarens fjär de tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12-

vara tillräckligt att inskränka sig till statens inrättningar. Landsting och kommuner
bevilja anslag till sjukvårds- och undervisningsanstalter m. fl. inrättningar; toges dessa
med blir bränntorvstillverkningen ännu mera omfattande. Genom Kungl. Maj:ts föranstaltande
borde ärendet bringats inför dessa anslagsbeviljande korporationer med
uppmaning till dem att såvitt möjligt använda torveldning vid alla de inrättningar, som
stå under deras förvaltning.» —--

Herrar Schottes och Nilsons motion nr 155: — — — »staten garanterade de
torvfabrikanter, vilka under kristiden vilja vidtaga en omfattande bränntorvfabrikation,
en avsättning av deras torvprodukter — i den mån dessa överstiga nu senast
föreliggande årsproduktion — även för viss tid därefter till visst pris, t. ex. 10 kronor
pr ton».--— »Uppenbarligen bör staten också gå i spetsen för använd ning

i vidsträckt omfattning av bränntorv för sina behov — något som i varje händelse
är påkallat. Men härförutom böra uppmärksammas allmängiltiga, tungt vägande
skäl av nationalekonomisk innebörd samt betydelsen av en avsevärd bränslereserv för
landets oberoende av utlandet under kritiska tider»--— etc.

Stimulering av företagareintresset med bränntorvtillverJcning.

Herrar Schottes och Nilsons motion nr 155: — — — »Vi hafva utgått ifrån,
att en omfattande fabrikation av bränntorv är nödvändig under innevarande och nästa
år för att vårt land icke tilläventyrs skall komma i ödesdigra svårigheter. Vi hava
icke kunnat utfinna några möjligheter för staten att nu själv verkställa en sådan
fabrikation. Vi tro därför enda utvägen för ögonblicket vara att på lämpligt sätt
stimulera det enskilda företagareintresset att omedelbart gripa sig an med den nödvändiga
massproduktionen». — — — »Men det synes — — — vara farhågorna för
att, när normala förhållanden åter inträda efter världskrigets slut, stenkolen skola så
sjunka i pris, att torven icke längre kan med dem konkurrera, som göra fabrikanterna
så betänksamma mot en utvidgning i stor skala av deras tillverkning. — Det
förefaller oss, som om en garanti av ovan antydd art, lämpligt begränsad till tiden,
— som givetvis ej bör sättas allt för kort, om påkallat resultat skall vinnas — icke
skulle innebära några vådor av ekonomisk eller annan art för staten» — — — etc.

Flera andra viktiga förslag till vår bränntorvindustris reglering och höjande förekomma
i respektive riksdagsmotioner.

Vid Svenska mosskulturföreningens höstsammanträde den 19 november 1915
hade jag tillfälle att framlägga en del förslag till åtgärder för bränntorvproduktionens
höjande, vilka framgå av bifogade särtryck, Bil. nr 2*), av mitt föredrag vid nämnda
sammanträde. Förutom mossinventeringsfrågan behandlas i detta föredrag bland annat
följande, som avser bränntorvindustriens höjande, nämligen:

En vittgående fraktrestitution å bränntorvprodukter.

Obligatorisk torvan vändning vid viss trafik å statens järnvägar och vid övriga
statens inrättningar.

Torvfabrikanternas förseende med driftkapital.

Arbetarefrågans ordnande.

Minderårigas användande vid torvens omskötsel å torkfältet.

Maskinella anordningar till ersättande av arbete vid torvupptagning och transport.

'') Här ej avtryckt.

11

Andra kammarens fidrde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

Anordnande mer allmänt av även nattdrift å mossarna (där behövligt med konstgjord
belysning.)

Torvberedning även i mossar med avsevärda, oförmultnade vitmosslager.

Utökandet så långt som möjligt av torvtillverkning med handredskap, där maskintorvtillverkning
ej kan anordnas.

Beställning snarast möjligt av torvmaskineri hos maskinverkstäderna.

Bränntorvförbrukares sammanslutning till »andels-bränntorvföreningar», med gemensam
torvupptagning ur samma mosse.

Annonsering från statens sida om torvinköp efter nästa torvkampanj.

Lämnande av vissa garantier för, att torvindustrien, genom statsinköp av bränntorv,
hölles skadeslös, om stenkol inom viss tid åter skulle bliva disponibelt till mer
normala pris.

Dessa förslag sammanfalla delvis med de i riksdagsmotionerna framställda förslagen.

Såsom jag i mitt ovannämnda föredrag framhöll, så står dock vår nuvarande
bränntorvindustri illa rustad att inom närmaste året eller åren möta fyllandet i nog
avsevärd skala av vårt bränslebehov (såvida icke den de Lavalska våtkolningsmetoden
kommer att bliva oss till en ljusning i våra bekymmer för ett avsevärt och mer
snabbt höjande av bränntorvtillverkningen; rapporterna från Stavsjöfabriken tyda allt
starkare på, att motigheterna där, som dock icke gällt själva våtkolningsprocessen,
snarast övervunnits).

Tor vtill verkningen till sommaren kan tänkas bliva förhöjd (emot förra årets)
genom utnyttjandet, så långt möjligt, av förutvarande arbetslinjer och torkfält, genom
igångsättande av förut nedlagda torvverk, genom en del (kanske ett 20-tal) nytillkomna
torvverk (maskinverkstädernas produktionsförmåga av torvmaskineri är mycket
begränsad nu, sedan de föregående *åren haft knappt några nybeställningar), samt
kanske mest genom att torvindustri med handredskap (stick- och älttorvberedning)
utvidgas och nyupptages här och var i landet, å mindre mossar och å kantdelar av
större

Beträffande den sistnämnda frågan nämligen utvidgning av vår torvtillverkning
såsom hemindustri, huvudsakligen med handredskap eller mindre, med hästvandring
eller några få hästkrafters fotogenmotor drivna ältverk, finnes antydning därom uti
herr Lithanders motion nr 217, där det säges att det är »ett tillfälle att giva ett
handtag åt jordbrukare i den mån de besitta mossar». — —

En del åtgärder, för att befordra särskilt bränntorvberedning såsom hemindustri
(med tanke på, att en betydande del med salutorv även kan utgå från denna lilla
industri, om den mer allmänt sprides i landet), hava nyligen föreslagits kungl.
lantbruksstyrelsen (om utbildandet av lärare vid våra lantbruks- med flera skolor att
kunna i detta ämne lämna undervisning) samt utgör ett förslag under bearbetning
inom 1916 års torvkommitté (utgivandet av en populär, kortfattad, med ritningar
försedd vägledning i torvberedning såsom hemindustri samt utsändandet av instruktörer
snarast möjligt till resp. län, där denna industri kan tänkas i första hand kunna
uppdrivas, m. m.). Vår torvtillverkning såsom hemindustri är redan förut betydligt
större än vår maskintorvtillverkning, men statistiska siffror över tillverkningsmängd
pr år föreligga ej (av naturliga skäl).

12 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

Angående tillverlcningsmängden vid våra torvfabriker 1915, varom jag påkungl.
lantbruksstyrelsens uppdrag den 2 februari i år utsände frågoformulär, så kan nu
uppgivas, att utav 99 tillfrågade tor vfabrikanter inom landet hava 24 ännu icke svarat
(oaktat uppgifterna begärdes senast den 15 februari), 5 hade nedlagt sin tillverkning,
5 lämnade icke några sifferuppgifter utan nämnde endast, att tillverkningen avsåg
endast eget behov, och de återstående 65 fabrikerna tillverkade 1915 sammanlagt
95,649 ton. Då de 24 icke svarande fabrikerna kunna antagas tillverka minst 10,000
ton, så torde man kunna säkert skatta maskintorvtillverkningen inom landet under
år 1915 till »något över 100,000 ton*.

Jag vågar icke antaga högre möjlig siffra för maskintorvtillverkningen stundande
sommar än till bortåt dubbel tillverkning emot 1915, således högst 200,000 ton bränntorv,
oräknat vad som kan komma att tillverkas såsom hemindustri, vilket kunde
bliva minst lika mycket, om möjliga och disponibla krafter sattes i verket för höjande
av även denna industrigren. — Däremot kan man hoppas, att om vederbörliga
åtgärder vidtagas för bränntorvindustriens höjande, vi under år 1917 kunna få en
betydligt ökad torvtillverkning.

Vi måste söka åstadkomma ett tillräckligt antal, i landets olika delar spridda
salutorvfabriker, för att få avsevärda kvantiteter bränntorv att fylla de i herr Lithanders
motion avsedda bränslelagren med. Jämväl härvid kan det inträffa, att nöden
har ingen lag, så att exceptionella åtgärder krävas.

Ingå föreslagna åtgärder skulle så kraftigt befordra bränntorvindustriens uppblomstring
som de, vilka varit på dagordningen nu uti snart 50 år, nämligen förslagen
från år 1868 om en vittgående fraktrestitution å bränntorvprodukter och obligatorisk torvanvändning
vid .sfafsjärn vägarna och respektive institutioner, varjämte särskilt nu,
då en forcerad tillverkning kräves redan innevarande sommar, frågan om torvfabrikanternas
förseende med driftkapital bör lösas.

Utan att nu gå in på någon vidlyftigare motivering för dessa förslag må här
blott erinras om följande:

För att kunna tidigast möjligt på våren starta en större tillverkning och fortsätta
därmed, tills salutorv fram i juli månad kan börja bliva färdigtorkad, behöva
torvfabrikanterna driftkapital till betalning av arbetarne m. m. Många exempel finnas
från föregående sommaren, att vid torvfabrikerna torven såldes för 2/3 av det pris,
som sedermera uppnåddes, såldes på våren alltså innan den var tillverkad, endast
för att fabrikanterna skulle erhålla driftkapital. Arbetskostnaderna belöpa sig till
omkring hälften av de totala tillverkningskostnaderna, varför (då med nuvarande priser
de totala tillverkningskostnaderna torde uppgå till i medeltal 10 kr. pr ton) fabrikanterna
behöva omkring 5 kronor pr tillverkad ton i driftkapital, innan torven kan
bliva färdig att säljas. — Det överst å sidan 96 i Bilagan nr 2*) framställda förslaget
till förskjutning av driftkapital från staten till torvfabrikanterna skulle icke innebära
någon risk för staten, om saken ordnades praktiskt och staten betingade sig
»den bättre hälften» av den tillverkade torven såsom säkerhet för medlens utlämnande.
— Innan lador hunne bliva uppbyggda för den i herr Lithanders motion avsedda
lagringen av bränslet, kunde denna lagring ske i stackar, — om nu några partier
torv, tillverkade med ovannämnda driftkapital från staten, icke utlöstes av torvfabri -

) Här ej avtryckt.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12. 13

kanterna före den 1 oktober (såsom föreslagits). — Antagligast komme all torven att
* utlösas » av fabrikanterna, då de antagligast kunna betinga sig högre pris för sin
vara än de 10 kronor, som staten utlöste torven för.---

En vittgående fraktrestitution, i samband med obligatorisk torvanvändning vid
respektive institutioner, skulle verka så, som det är framställt å sidan 95 uti bilagan
nT 2. Dessutom bör erinras om, att samtidigt såväl torveldstadsfrågan som arbetarefrågan
skulle mer tillfredsställande lösas. Det är endast genom en mer regelbunden
torvleverans och ett större uppköpningsområde (så att en del torvfabriker få konkurrera
med varandra vid prissättningar och med varans beskaffenhet), som man vågar
mer allmänt inrätta sig för torveldning, då denna skall byggas på salutorv.

Vår bästa bränntorv är i regeln att söka i våra mindre mossar eller i kantdelar
av större mossar; och skulle nämnda åtgärder så att säga »uppamma» en stor
mängd medelstora och mindre fabriker i landets olika delar, varigenom arbetarefrågan
lättare löstes, då disponibla arbetarekrafter här och var i landet finge användas
vid torvtillverkningen, och dessutom kvinnor och barn i bygderna kunde få förtjänst
med arbetena med torvens omskötsel å torkfältet. Den har nämligen visat sig förenat
med ofta mycket stora svårigheter att vid större fabriker få fulltaliga arbetare
under den korta tillverkningsperioden samt under den av regnperioder ofta avbrutna
torkperioden för torven. Skola tillfälliga arbetare hopsamlas vid större torvfabriker,
så erhåller man en mycket opålitlig arbetareskara, ofta strejkande och framtvingande
oskäliga arbetspriser de kritiska perioderna för torvtillverkningen (efter lufttorkningsmetoden).
— Torvindustrien och andra rörelser kunde lättare kombineras genom att,
genom nu avhandlade tvenne åtgärder, torvfabrikerna bleve spridda här och var i
landet. Det är egentligen endast de torvfabriker, som hittills visat sig vara bärkraftiga,
där torvfabrikationen sammankopplats med jordbruk, torvströindustri, sågverksoch
skogsrörelser m. m.

Det måste förutsättas att de hushållningssällskap, svenska teknologföreningen,
kungl. lantbruksstyrelsen, kungl. kommerskollegium med flera som förut skarpt
framhållit betydelsen av och nödvändigheten av avsedda åtgärders (fraktrestitution
eller torvanvändning vid statens institutioner m. m.) vidtagande, först efter grundlig
prövning kommit till denna uppfattning. Nämnda kungl. ämbetsverk gjorde framställning
i detta syfte till Kungl. Maj:t den 9 februari 1909. Nu skola nya utredningar
verkställas över samma ämnen. — Sedan nämnda åtgärder uppammat torvfabriker
i landets olika delar, så bortfölle anledningarna till att fraktrestitutionen vidare
behövde tillämpas, ty hand i hand med det ökade fabriksantalet, spridda fabriker
etc. hade torvanvändningen gått. Staten behövde ej heller längre köpa bränntorv,
om den ej ville, ty bränntorven hade skaffat sig annan avnämarekrets. Statsjärnvägarna
finge torvprodukter att frakta, företrädesvis blott kortare sträckor. Fraktrestitutionen
nu en tid, t. ex. 10 år, kunde avse huvudsakligen de längre frakterna,
vilka alltså allt mer bortfölle, i den mån fabriker komme till stånd här och var i
landet.

Sedan hushållningssällskapens ombud 1901 föreslagit en del åtgärder till torvindustriens
höjande, yttrades följande till Kungl. Maj:t i fraktnedsättningsfrågan, ord
vilka äro sanna: »Huru viktiga i och för sig alla dessa omständigheter än äro att

föra bränntorvfrågan framåt, vilja dock ombuden till sist uttala den mening, att de

14

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

ej kunna verka tillfyllestgörande för lösningen av frågan om torvens användande till
bränsle, därest ej en högst väsentlig nedsättning av frakterna för torvprodukter å landets
järnvägar kunde åstadkommas, emedan utan en sådan nedsättning ingen eko''
nomiskt fördelaktig torvindustri kan uppblomstra ej heller landet i sin helhet därav
draga den stora fördel, som med de föreslagna åtgärderna avses.» Måtte vid den
blivande, nya utredningen, under det att en möjlig bränslenöd står för dörren, ej
ordspråket komma att finna sin tillämpning: »Medan gräset växer, dör kon!» — Det
bleve till föga nytta att göra utredningar över åtgärder för lagring av torvprodukter,
om ej åtgärder snabbt vidtagas för att — vi kunna få avsevärda mängder torv att
lagra. De av kungl. ämbetsverken i februari 1909 föreslagna åtgärderna för fraktrestitution,
i vad det gäller särskilt bränntorven, borde nu ofördröjligen börja vinna
tillämpning, under det att samtidigt betryggad avsättning de första åren gåves torvfabrikanterna
— bland annat genom obligatorisk torvanvändning och torvlagring enligt
herr Lithanders motion; samt skulle torvfabrikanterna förses med driftkapital i år och
kanske något år till — och vår bränntorvindustri skulle börja att uppblomstra, till lindrande
av en möjlig bränslenöd.

Min uppfattning i mossinventeringsfrågan har jag framställt å sidorna 91—92
i Bil. nr 2*). Vill här endast tillägga det, som anfördes i en min skrivelse av den
20 december till vederbörande byråchef i kungl. styrelsen, nämligen att under nuvarande
förhållanden naturligtvis i första hand de mossar, som i första hand kunna
antagas komma att användas, skulle bliva undersökta, alltså längs resp. järnvägslinjer,
inom distrikt där reservkraftcentraler planerats, en del större mossar för torvpulvertillverkning
o. s. v., allt efter vad som just under nuvarande tidsläge kräves för möjlig
torvtillverkning.

Under förutsättning, att statsmakterna vidtaga åtgärder för torvindustriens höjande,
så att avsevärda lager torvbränsle kunna framställas, då först kan den av herr
Lithander framställda frågan, i hans motion nr 217, om »en snar och effektiv lagring
av bränsle» — i vad det gäller torvbränsle —, tänkas bliva aktuell.

Nu bör något avhandlas själva

Torvlagringsfrågan.

Såsom ett uttryck för, att andra länder än vårt haft fram denna fråga, i vad
det gäller statens intressen, vidfogas uti Bil. nr 1*) avskrift av ett brev från generalkonsul
E. Philipson i Amsterdam, 1901, enligt vilken skrivelse holländska staten i
fredstid upplade bränntorv i respektive »ställningar» (ehuru naturligtvis stenkolet
genom den billigare frakten är billigare i Holland än i Sverige).

Torvlagringsfrågan var före vid 1906 års riksdag, då herr P. Em. Lithander
(nuvarande motionärens fader) motionerade om uppförandet av torvlador vid vissa av
statens järnvägsstationer.

De av herr P. Em. Lithander föreslagna torvladorna skulle pr lada rymma omkring
4,500 kubikmeter bränntorv eller cirka 1,500 ton. Enligt intyg med specifikation
från förre riksdagsmannen, Joh:s Eriksson på Rydboholm, kostade då en torvlada
(med spår inuti, plåttak etc.) för 2,000—2,500 ton bränntorv kronor 6,500; enligt
intyg från ingenjör Alf Larson, då å Grabefors, hade tre vid hans torvfabriker byggda
torvlador (inklusive terrassering och jordschaktning samt viadukt med decauvillespår

'') Här ej avtryckt.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12. 15

för torvens införande i ladorna) kostat »ungefär 6,000 kronor pr styck, dock ej överstigande
6,000 kronor». — Med en bekväm utlastningsanordning för torven hade priset
höjts pr lada med cirka 1,000 kronor.

Vardera av de tre ladorna rymmande omkring 1,500 ton bränntorv.

Vid Thimsfors bruk kostade en nyuppförd lada för 6,000 ton bränntorv 8,000 kronor.

Enligt ett av mig till herr P. Em. Lithander, enligt begäran, lämnat intyg var
under tiden 1901—1904 samt enligt flera torvfabrikers bokförda kostnadsuppgifter
anläggningskostnaden för en cirka 1,500 ton bränntorv rymmande lada, med genomsnittspris
för virke och arbete i allmänhet, 5,000 å 6,000 kronor, högst 7,000 kronor.

Enligt vad herr P. Em. Lithander uppgav under riksdagsdebatten, hade kungl.
järnvägsstyrelsen kalkylerat med 25,000 krohor pr torvlada.

Angående kungl. järnvägsstyrelsens kalkyler för torvlador finnas uppgifter därom
uti dess meddelande nr 1 år 1910: »Utredning angående kostnaderna för införande av
torv såsom lokomotivbränsle vid statens järnvägar». Här vidfogade Bil. nr 3*) utgör
en del av denna redogörelse. Av sidorna 22 och 23 i min Bil. nr 3 (också bilaga
nr 3 till kungl. järnvägsstyrelsens ovannämnda redogörelse) framgår kostnaden för torvlador
till respektive 82,118, 122,879 och 163,821 ton bränntorv (respektive alternativ
III, II och I).

Om endast »kostnad för torvlador med tillbehör (inventarier samt vid vissa
stationer torvgivningsbryggor) medräknas (kolumnerna »F») så blir i genomsnitt ladkostnaden
pr ton torv i ladutrymmet (vid de tre alternativen, III, II och I) respektive
kronor 13:31, 13:38 och 12: 14 eller i medeltal av de tre alternativen kronor

12: 94, vid lador, avsedda för endast 1 års torvbehov för stats järnvägarna.

Om vid de till herr P. Em. Lithander lämnade uppgifterna över ladkostnader

6,000 kronor sättas såsom medelkostnad för torvlada, rymmande 1,500 ton, så blir

det pr ton torv endast kronor 4. Nu hava ju arbets- och materialpriser stigit. Men
för en praktiskt inrättad torvlada om cirka 1,500 tons rymd för bränntorv kan man
ej behöva kalkylera, under nuvarande förhållanden och med genomsnittspris, med
mera än högst 9,000 kronor, eller kronor 6 pr utrymmet för en ton bränntorv, alltså
omkring hälften av vad kungl. järnvägsstyrelsen kommit till uti sina kalkyler år
1910. Detta föreslagna pris pr ladutrymme förutsätter, att ladorna byggas praktiskt,
såsom det befunnits lämpligast vid torvlagring, samt byggas på ackord. — Naturligtvis
går det att »bygga dyrt», men det är ej alltid sagt att det dyraste är det mest
praktiska.

Oberäknat kostnaderna för eventuellt markförvärv och terrasseringsarbeten skulle,
efter beräkning av 6 kronor pr tons ladutrymme, torvlador för 100,000 ton således
betinga en anläggningskostnad av 600,000 kronor.

Platserna, där ladorna skulle anläggas, måste naturligtvis utväljas med hänsyn
till leverans- och användningsorterna för torven.

Att i frågans nuvarande läge gå närmare in på förslag härutinnan torde här i
min skrivelse till kungl. lantbruksstyrelsen icke böra ske.

Skara den 3 mars 1916.

ERNST WALLGREN.

Statens förste torvingenjör.

*) Här ej avtryckt.

Tillbaka till dokumentetTill toppen