Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9

Utlåtande 1913:Tfu49 Andra kammaren

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

1

Nr 9.

Ankom till Riksdagens kansli den 5 april 1913 kl. 2 e. in.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskottsutlåtande nr 9 angående
herr Hildebrands m. fl. motion nr 231, om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående ökad centralisering vid upphandling
för statens räkning m. m.

I motion inom Andra kammaren, nr 231, har herr Hildebrand m. fl.
hemställt, att Riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller, det Kungl.
Maj:t, i samband med den utredning rörande 1893 års upphandlingsförordnings
revision, som inom kort lär komma till stånd, må låta
undersöka, huruvida och i vad mån ökad centralisering vid upphandling
för statens räkning bör äga rum samt vilka fastare bestämmelser rörande
inhemsk varas företräde kunna vara lämpliga och nödiga.

Till stöd för denna hemställan hava motionärerna anfört följande:

År 1887 tillsattes en kungl. kommitté för att avgiva förslag till
förordningar dels angående leveranser och arbeten för statens behov,
dels angående besiktning av dessa, dels ock angående försäljning av
staten tillhörigt gods. Det första resultatet av kommitténs arbete blev
provisoriska föreskrifter av år 1889, vilka snart efterföljdes av 1893
års förordning angående statens upphandlings- och entreprenadväsende.
Denna är fortfarande normerande för all upphandling och försäljning
för statens räkning, men en så stark kritik har rests emot dess stadgande^
att en genomgripande revision synes alldeles nödvändig.

Statens direkta intresse vid all upphandling måste vara att få god
vara för skäligt pris. Därtill kommer det indirekta statsintresset, att
anskaffningen för statens räkning såvitt möjligt bör läggas så, att den
inhemska produktionen har gagn därav; staten är landets störste uppköpare
och kan i hög grad främja det produktiva arbetet och därmed
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 samt. 4 avd. 9 höft. (Nr 9.) 1

Motionen.

2

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

även stärka näringsidkares och anställdes skatteförmåga. En klok anordning
av entreprenad- och npphandlingsväsendet är således av stor
både statsfinansiell och nationalekonomisk betydelse.

Inom tekniska kretsar har man länge haft den uppfattningen, att
bestämmelserna om statens och entreprenörernas-leverantörernas inbördes
förhållande icke äro ändamålsenliga. Svenska teknolog för eningens avdelning
för väg- och vattenbyggnadskonst upptog frågan till diskussion under
våren 1905. En kommitté tillsattes, vilken i mars 1908 framlade ett
rätt utförligt betänkande, vilket lades till grund för en utredningskommittés
överarbetning. Den 1 juni 1909 avlämnade Svenska Teknologföreningens
styrelse till Kungl. Maj:t en skrivelse med diverse bilagor,
utmynnande i hemställan om revision av 1893 års entreprenadförordning.
Bland annat begärdes avskaffande av förfarandet med auktion — vare
sig öppen eller förtäckt — vid tävlan om entreprenader eller leveranser,
minskande av riskerna för leverantörer och entreprenörer, ändrade bestämmelser
om prövning och antagande av anbud, om leveranstid, om
kontroll och besiktning etc.

Framställningen vilar fortfarande i civildepartementet i avvaktan
på yttranden från alla de ämbetsverk, som erhållit ärendet på remiss.
Under tiden fortsätter föreningens kommitté med granskning av entreprenadregier
etc. i allmänhet.

Om denna förening således till Kungl. Maj:t framfört kritik och
krav, sådana de framkommit inom tekniska kretsar, d. v. s. bland entreprenörer
och leverantörer, så har å andra sidan Civilkommissionen upptagit
enahanda spörsmål ur synpunkten av ett bättre tillgodoseende av
det direkta statsintresset. Frågor rörande statens upphandlingsväsende
ha berörts i flera olika skrivelser. Kommissionens viktigaste inlägg är
emellertid eu skrivelse till Kungl. Maj:t av den 20 december 1912, föranledd
av ett meddelande från chefen för civildepartementet av 10 mars
1911, att en revision av 1893 års förordning vore nära förestående.
Kommissionen ansluter sig delvis till sakkunnige för utredning i fråga
om flottans och kustartilleriets upphandlings- och entreprenadväsende,
vilka i mars 1909 avgåvo förslag till förändringar av leveransförordningen.
Bland annat påpekas undvikande av onödig omgång, tidsutdräkt
och mångskriveri vid smärre upphandlingars verkställande, ändrade bestämmelser
om anbuds inlämnande, om uppskov på grund av allmän
arbetsinställelse, om besiktning, om företräde för svensk vara försåvitt
priserna ej uppdyrkats genom trustbildning, etc., om omedelbar prövningav
anbuden såsom regel, om annonseringen samt om kontraktens avfattning.
Kommissionen framhåller till sist önskvärdheten av att en blivande re -

3

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

vision av förordningen överlämnas till personer med sakkunskap ej
mindre på det industriella och merkantila området än även inom intendenturen
vid armén och marinen.

I ovan omnämnda framställningar har en synnerligen viktig fråga
så gott som icke alls beaktats. Vi mena frågan om centralisation eller
decentralisation vid upphandling för statens räkning. Det nuvarande
systemet utmärkes av stor decentralisation. Varje ämbetsverk, nästan
varje viktigare del av en förvaltningsgren — en länsstyrelse, en regementsförvaltning,
eu elementarskola — verkställer i stor utsträckning
självständigt uppköp för egen räkning. Vad detta i vissa stycken kan
medföra i olägenheter och ökade kostnader för statsverket belyses bäst
genom några exempel.

Krav på större centralisation vid statens upphandling framfördes i
slutet av år 1911 i tidskriften Verkstäderna. Det första inlägget kom
från eii industriman, ur vilkens artikel följande må återgivas:

»För att belysa på vilket oekonomiskt sätt upphandlingen nu sker, skall jag
endast framdraga ett exempel.

Vid de svenska regementena användas rätt mycket s. k. matbackar, bestående
av ett större kärl för soppor, ett kärl för fast föda, anbragt ovan det första
och med ett lock. Vid upphandling av dessa kärl annonserar ett regemente i Norrland
och infordrar anbud på exempelvis 35 stycken, ett annat i mellersta Sverige
anfordra!'' anbud på 100 stycken, ett tredje i södra Sverige behöver 135 stycken o. s. v.

Modellen på dessa backar är från början fastställd och skulle naturligtvis
i fortsättningen vara lika vid alla regementen, men därigenom att anbuden utlysas
från respektive regementen i mindre poster, har den ursprungliga modellen undan
för undan frångåtts, så att skillnaden i fråga om dem nu är så stor, att man icke
kan använda samma verktyg vid tillverkandet av de backar, som ifrågakomma till
de olika platserna eller regementena. En del av dessa ha visserligen samma modell
kvar, men icke alla, någon skillnad är det i de flesta fall alltid.

Att ett liknande förfaringssätt fördyrar varans tillverkning torde ligga i öppen
dag. Enligt mitt .förmenande föreligger här ett stort slöseri med statens medel.

Icke annat jag kan se vore rätta tillvägagångssättet att en upphandlingskommission
kom till stånd, till vilken alla regementen skulle äga att inkomma med
uppgifter på, huru mycket det behövde av varje vara eller artikel. Kommissionen
skulle, sedan alla uppgifter inkommit, i sin tur infordra anbud på respektive artiklar.
Följden bleve då, att kommissionen måhända kunde infordra anbud på exempelvis
1,000 stycken backar samtidigt i stället för att de olika regementena nu infordra
en mängd anbud å smärre leveranser, som under alla förhållanden ställa sig mycket
dyrbarare.

Envar, som arbetar inom industrien, inser mycket lätt, vilka besparingar
som staten skulle kunna göra, om en upphandling skedde på sådant sätt, genom en
myndighet och mera enhetligt.

Det blir en betydlig skillnad, om man får basera sina kalkyler och får för -

4 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

dela verktygskostnadema m. m. vid anbuds inlämnande på ett parti om 1,000 stycken
i stället för t. ex. 35 stycken.

Jag är övertygad om, att staten skulle kunna spara hundratusentals kronor
per år och fabrikanterna skulle kunna få större förtjänster, om anbuden infordrades
på ett rationellare sätt än vad nu sker.

Yad jag här ovan berört gäller icke endast den artikel jag som exempel
framdragit, utan det gäller nästan beträffande allt som skall levereras till staten.
Att så förhåller sig kan man lätt övertyga sig om, om man läser ett nummer av
Tidning för Leveranser till Staten.»

Fältintendenten Stendahl bestred i Nya Dagligt Allehanda riktigheten
av en starkare centraliserings önskvärdhet. Industrimännen från
Verkstäderna svarade i samma tidning, varvid han bl. a. sökte undanröja
sådana missförstånd som att för hela landet gemensamma förråd
skulle behöva uppläggas etc. Här må återgivas följande:

»Det har aldrig vid förslagets framställande varit någon tanke på att förflytta
landsortsförråd till Stockholm. Ej heller vore det meningen att undanröja någon
möjlighet för regementsintendenternas praktiska utbildning; det gäller endast att
nedbringa kostnaderna för arméns förnödenheter och samtidigt underlätta leveransernas
fullgörande. Och till belysande härav anföres följande exempel:

Vilka stora fördelar skulle icke vinnas med att olika artiklar kunde utbjudas
för leverans i ett enda parti i stället för i småpartier på 50, 100 å 15U stycken!
Priset skulle bli avsevärt billigare, samtidigt som fabrikanternas vinst skulle bli
större.

Huru skulle då detta kunna arrangeras? frågar industriidkaren och lämnar
själv på frågan följande belysande svar:

Som nu sker, utlysas entreprenaderna från respektive regementen genom
regementsintendenterna. I stället skulle regementsintendenterna inlämna sina uppgifter
till en eventuell upphandlingskommission.

Denna i sin tur utlyser entreprenad på det hela.

Hägra kostnader eller besvär med distribueringar behöver aldrig komma i
fråga, då upphandlingskommissionen samtidigt som entreprenaden utlyses kan uppgiva,
i huru många poster leveransen skall ske och vart dessa poster skola sändas.
Det blir då fabrikantens sak att i anbudet på det hela taga hänsyn till fraktkostnader
för hans poster till de olika platserna o. s. v.

Något intrång i regementsintendenternas arbete skulle detta icke medföra,
skillnaden bleve endast den, att intendenterna finge inlämna uppgifterna om respektive
regementens behov till upphandlingskommissionen i stället för att, som nu sker,
själva annonsera och infordra anbud. De större industriella verken i Sverige, som
ha sina verksamhetsfält förlagda på skilda områden, använda sig numera av ett
enhetligt upphandlingssystem, och detta har visat sig mycket ekonomiskt.

Några verkliga hinder för att staten följer detta exempel, då det gäller
arméns och flottans behov, torde», slutar artikelförfattaren, »sålunda icke förefinnas.»

Upphandlingsfrågan upptogs till behandling av Stockholms Dagblad,
som skrev bland annat följande:

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9. 5

»Om man närmare granskar den med Posttidningen följande »Tidning för leveranser
till staten m. m.» måste man med någon förvåning iakttaga, att icke blott
varje regemente för sig verkställer inköp, utan ibland varje bataljon. Man finner
hurusom arméförvaltningen inköper vissa varor, men hur anbud å det största antalet

förnödenheter dock infordras mera lokalt. Vidare har man, —--inköp av flottans

olika varv samt ett stort antal övriga statsinrättningar, spridda runt omkring i landet.

Vi kunna taga några belysande exempel. Den tredje januari (1911) infordrar
Livregementets grenadjärer anbud på 475 bordsgafflar, 475 bordsknivar, 18 stycken
brödkorgar av järnbleck, 100 stycken flata vita porslinstallrikar, lika många djupa tallrikar,
72 stycken såsskålar av porslin, 72 stycken karotter för potatis av förtennt stålplåt,
72 stycken serveringsfat för kött av dito, 168 stycken soppskålar av dito, 168 stycken
tillbringare av dito samt 168 stycken serveringsbrickor av dito. Därtill komma 245 strödosor
för salt eller peppar, 3 stycken mathämtare, en slipsten, en brödskämingsmaskin,
en kaffekvarn och två isskåp. Den 10 januari kommer så Älvsborgs regemente och infordrar
anbud på 13 stycken skyfflar till kaminer, 34 stycken spottlådor, 2 i stycken stolar,
6 dussin borstar av fiber, 35 dussin kvastar för sopning, 60 dussin skurborstar. Samma
dag meddelar Västgöta regemente att det behöver 42 stycken brödkorgar, 22 stycken
bänkar, 432 stycken bordsgafflar, 482 stycken bordsknivar, 13 stycken diskbaljor,
26 stycken förskäraregafflar, 22 stycken förskärareknivar, 4 förläggsskopor, 2 eller
4 handkärror med fjädrar, 1 köttkvarn, 1 köttyxa, 2 kockmössor, 6 mjölkflaskor,
15 potatiskokare, 1 porslinskanna, 140 porslinsmatskålar, 192 porslinsmuggar, 260
porslinstallrikar, 1 saltkar av glas, 1 vattenkaraffin av glas, 33 stycken serveringskärl
av plåt, 133 serveringsbrickor, 143 strödosor för salt eller peppar, 133 såsskålar
av porslin, 2 decimalvågar etc.

Alvsborgs regemente meddelar i numret för den 17 januari att det behöver 728
bordsgafflar, 722 bordsknivar, 65 brödkorgar, 2 brödskämingsmaskiner, 3 diskbaljor, 12
diskbaljor (mindre), 2 förskärareknivar, 74 kockmössor, 70 köksförkläden, 73 kökshanddukar,
72 köksgafflar, 2 köttkubbar, 3 köttyxor, 217 matskedar av stålplåt, 4mässingskranar,
1,001 muggar av porslin, 150 saltdosor, 1 serveringsskopa, 172 serveringsbrickor,
1 stekspade, 172 såsskålar av porslin, 1,158 tallrikar av porslin, 959 djupa
porslinstallrikar, 200 tillbringare av porslin. I numret för den 21 februari finner
man, att Upplands infanteriregemente behöver 638 bordsgafflar, 40 förskäraregafflar,
900 bordsknivar, 40 förskärareknivar, 46 brödkorgar, 75 uppläggningskärl, 175 såsskålar,
22 portionsskopor, 150 strödosor, 175 serveringsbrickor, 25 kockrockar samt
121 köksförkläden. O. s. v. i det ena numret efter det andra.

Nog förefaller det dock vara något oriktigt i att alla dessa inköp skötas för
varje regemente eller kår för sig. Nog borde det vara klart, att ett bättre pris
skulle kunna betingas, om upphandlingen kunde ske för de olika regementena och
även för flottan samtidigt. Varför skola anbud särskilt ingivas åt en hel mängd
olika håll, exempelvis på några få brödkorgar av järnbleck åt varje håll, eller på
några hundra bordsgafflar eller bordsknivar, eller ett sjuttital såsskålar, ett par
hundra djupa eller flata tallrikar eller något antal saltdosor? Det vore väl bra
mycket bättre att i fråga om sådana förnödenheter, där anspråken dock måste vara
desamma och där sålunda uppköp och tillverkning utan minsta olägenhet kunna ske
gemensamt, verkligen enhetliga inköp ägde rum. Detta ligger så i öppen dag, att
det torde vara tillräckligt bevisande att helt enkelt anföra de detaljerade uppgifter,
som vi ovan angivit.»

6 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

Åven Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning anslöt sig till Industrimännens
uppfattning, såsom framgår av följande uttalande:

»Riktigheten av de här anförda påvisningarna är ju uppenbar och kan icke
vara någon tvist underkastad. Den samfällda upphandlingen har ju alla fördelar
och svårligen någon nackdel. Gemensamheten torde också vara helt lätt att genomföra.
Det förefaller blott, att en praktisk arméförvaltningsman eller revisor kunde
tänkt därpå förut.

Det är väl antagligt, att den betydelsefulla frågan nu upptages till omprövning
i hela dess vidd och att därur skall framgå den gemensamhet och planmässighet,
som god hushållning kräver.»

De exempel, som nu anförts, torde ådagalägga, att den nuvarande
decentralisationen förts alldeles för långt. Men en förändring till större
centralisation kan även överdrivas och bör ifrågasättas endast i de fall,
där tydliga fördelar därav uppstå. Upphandling av hö och halm, av
ved, av mjölk, ägg, kött och andra livsmedel torde oftast böra ske
lokalt; likaså av koks från närmaste gasverk. I vad mån inköp av
stenkol bör centraliseras torde få bero på en utredning; antagligen skulle
i vissa fall stora fördelar därmed kunna vinnas. Närmast torde centraliseringen
lämpligen böra gälla industrialster, varvid dubbla fördelar kunna
uppnås: först att staten får varorna billigare och för det andra att den
svenska industrien bättre kan i pris tävla med utlandet, om tillverkningen
kan drivas i större skala än för närvarande. Den fråga, som här upptagits
till behandling, berör sålunda på det intimaste spörsmålet om
statens ställning till inhemska tillverkare. I samband med en revision
av upphandlingsväsendet borde närmare bestämmelser fastslås till reglering
av svenska producenters företrädesrätt.

Då vi nu övergå till eu mera ingående principiell och. praktisk
utveckling av sakens innebörd, kunna vi åberopa en av Sveriges industriförbund
med kungl. utrikesdepartementets hjälp verkställd utredning av
hithörande förhållanden i utlandet. Det materiel, som genom denna utredning
erhållits, har bifogats såsom en bilaga till denna motion.

Utredningen visar, att just de synpunkter som i Sverige framförts
beträffande ordnandet av upphandlingsväsendet, på senaste tiden blivit
beaktade i utlandet och där framkallat reformer. Så har exempelvis i
Förenta staterna de senaste åren inköpet av förbrukningsartiklar för olika
statens behov blivit helt och hållet centraliserat, och för varje år har en
kommitté, representerande de olika statsdepartementen, sammankallats
och efter bestämd plan organiserat upphandlingen av dessa artiklar,
såsom vidare framgår av bilagan. Samma koncentrationssträvan har
gjort sig gällande i Italien, där enligt en förordning av den 18 januari

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9. 7

1912 en kommitté har uppgiften att söka åstadkomma enhetlighet i
upphandlingsväsendet. Förordningen finnes i svensk översättning återgiven
i bilagan.

Genom en centralisering av upphandlingsväsendet skulle staten
ofta kunna betinga sig ett lägre pris, därigenom att beställningar kunde
göras å större kvantiteter, men även ernå fördelen av standardisering
av förbrukningsartiklar inom olika statens verk i stället för den mångfald
av typer och mönster, som nu användas på olika håll. Åven för
leverantörerna medför en centralisering och standardisering av statens
uppköpsväsende fördelar, då större beställningar möjliggöra fabrikation
i större skala med billigare tillverkningskostnader. Men härmed sammanhänger
också en annan synnerligen viktig omständighet. Svårigheten
för svenska tillverkare att i pris konkurrera med utländska anbudsgivare
skulle utan tvivel minskas genom ett dylikt system, då den svenske
tillverkaren på grund av beställningarnas ökade omfattning skulle kunna
tillgodogöra sig de fördelar, som äro förenade med massfabrikation och
vilka konkurrenter tillhörande de stora nationerna regelbundet kunna
tillgodogöra sig, då de redan på grund av en omfattande avsättninginom
hemlandet utan större ekonomisk risk kunna tillverka lagerartiklar
och alltså bedriva sin tillverkning i en större skala.

Fn centralisering av statens inköp skulle sålunda i och för sig
göra det lättare för den inhemske tillverkaren att även i pris konkurrera
med utländska anbudsgivare, men kravet på en omformulering av gällande
föreskrifter angående inhemsk varas företräde kvarstår dock oförändrat;
dessa bestämmelser äro nämligen allt för allmänt hållna för att kunna
utgöra något rättesnöre. Det är bristen på likformighet i bestämmelsernas
tillämpning, som föranlett de framställda klagomålen. Sålunda
föredrages inom vissa förvaltningar utländsk vara, så snart dess pris
överhuvud understiger priset på svensk vara. Fn del verk föredraga
utländskt anbud, då det med 5 procent understiger inhemskt, andra
åter tillämpa principen att ej inköpa utländsk vara, om prisskillnaden
icke överstiger 10 procent, varjämte inom vissa förvaltningar endast
inhemska tillverkningar lära användas. Dessutom torde ej alltid tillräckligt
avseende fästas därå, huruvida ett anbud gäller med eller utan
inberäknande av frakt, försäkring, tull och dylika omkostnader.

Det torde få anses självfallet, att det för svensk industri och jämväl
för hela vårt land är av största vikt, att staten vid sina inköp, i
den mån sådant med god hushållning låter sig göra, tillgodoser svenskt
arbete och att likformighet äger rum vid olika förvaltningars upphandling.

8

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

Betydelsen därav, att statens stundom högst betydande beställningar
stanna inom landet, ligger, som ofta framhållits, i ökad möjlighet
till sysselsättning för svensk arbetskraft, till förräntning av svenskt
kapital och på grund därav till skatteinkomst för svenska staten, varjämte
i sammanhang härmed en förbättring av handelsbalansen alltid
åstadkommes. Dessutom bör ej förbises betydelsen därav att specialindustrier
finnas att tillgå inom landet, därest våra förbindelser med
utlandet, exempelvis genom krigiska förvecklingar, längre eller kortare
tid bleve rubbade.

Det torde även förtjäna framhållas, att ett lågt pris ej i varje
fall kan i stort sett vara det fördelaktigaste, enär underprisförsäljning
från utlandet (dumping) ofta kan hava till syfte att undertrycka ett
nytt inhemskt företag för att sedan kunna diktera så mycket högre
priser.

Den uppfattningen torde utan tvivel vara principiellt orimlig, att
man vid prövning av två i övrigt lika anbud borde lämna företrädet åt
den utländska på den grund, att svenska staten genom tullenh den från
utlandet införda varan skulle komma i åtnjutande av en inkomst.

Den ovan anförda utredningen angående främmande staters upphandlingsväsende
har också visat, att frågan om inhemsk varas företräde
i utlandet vunnit stort beaktande och i en del länder föranlett
nya bestämmelser av sent datum. Att i de större länderna i allmänhet
inga särskilda bestämmelser finnas angående företräde för inhemsk vara
är ju helt naturligt, då där endast i undantagsfall en vara torde behöva
hämtas från ett främmande land. Dock äro i vissa förbundsstater inom
tyska riket dylika bestämmelser införda, nämligen i Preussen enligt en
förordning av den 23 december 1905 och i Bayern enligt förordning av
6 april 1903. För övrigt finnas föreskrifter i ifrågavarande syfte i bl. a.
följande länder: Österrike—Ungern, Norge och Finland, såsom framgår
av bilagan till denna motion. Av särskilt intresse äro härvid bestämmelserna
i Österrike, dels på grund av deras sena datum (1909), dels
på grund av deras utförlighet. Det är också att märka, att dessa bestämmelser
i Österrike framgått såsom resultatet av en genomgripande
och väl förberedd reform av upphandlingsväsendet i dess helhet.

Fn ökad centralisering skulle otvivelaktigt såsom sin naturliga
förutsättning kräva någon slags central upphandlingsmyndighet. Något
nytt dyrbart ämbetsverk borde dock icke vara av nöden. I Förenta
staterna är inköp av förbrukningsartiklar för de olika statsorganens behov
centraliserat och anförtrott åt en särskild inköpskommitté, sammansatt
av en tjänsteman från varje departement enligt departementschefens

9

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

val. På liknande sätt kommer centraliseringen att ordnas i Italien enligt
1912 års förordning. I finansdepartementet upprättas en rådgivande
nämnd, bestående av ordförande och ombud för tio departement; expeditionen
skall skötas av två sekreterare samt av tjänstemän från de departement,
som äro representerade i nämnden.

Slutligen borde vid en utredning undersökas, om det nuvarande
infordrandet av anbud medelst annonser i Tidning för leveranser är det
lämpligaste.

I England är upphandlingsväsendet visserligen icke centraliserat,
men gemensamma principer börja i allt högre grad tillämpas, bland annat
den att undvika mellanhänder och verkställa nödiga inköp direkt från
producenterna. Annonsering användes numera icke för infordrande av
offerter, utan sådana inhämtas i stället direkt från de firmor, som på ett
tillfredsställande sätt utfört leveranserna till vederbörande departement
och som finnas upptagna i eu särskild förteckning. Endast firmor, som
äro uppförda å denna lista, kunna komma i betraktande för leveranser.
I förteckningen kunna emellertid när som helst nya firmor bliva upptagna,
om de efter prövning från departementets sida dels genom förevisande
av fabrikerna, dels genom lämnade referenser visat sig fullt
solida och leveransdugliga. För varje månad utarbetas en lista å departementets
behov, vilken finnes tillgänglig för hugade anbudsgivare.

I Förenta staterna utarbetar inköpskommittén för varje år specificerade
förteckningar över behövliga artiklar, uppdelade på tolv olika
varugrupper. Priserna skola av anbudsgivarna noteras för två olika
kvantitetsenheter, en större och en mindre. Sedan inkomna anbud av
kommittén granskats och urval skett, kompletteras förteckningarna för
de olika varugrupperna med uppgifter om de firmor, vilka antagits som
leverantörer för de särskilda artiklarna, tillika med uppgifter om kontraherade
priser. Samtliga dessa uppgifter sammanställas i en särskild
bok, som utsändes till alla statens departement, myndigheter och verk.
Dessa hava sedan vid sina inköp endast att följa denna för året fastställda
inköpsplan och att vid förekommande behov av en artikel vända
sig till den firma, som enligt inköpsplanen erhållit leveransen för ifrågavarande
år.

I Italien åligger det inköpskommittén bland annat att uppsätta
förteckning över de inhemska firmor, vilka kunna anlitas för respektive
leveranser samt taga reda på desammas tillverkningsförmåga under vanliga
förhållanden och i vad mån de hava beställningar inne.

I de olika länderna synas bestämmelserna avse bland annat snabbast
möjliga leveranser, utan onödigt formväsen. Civilkommissionen har
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 samt. 4 avd. 9 käft. (Nr 9.) 2

Historik.

Skrivelse från
Svenska teknologföreningens

styrelse.

10 Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

också i sin. skrivelse framhållit nödvändigheten av snabb prövning av
anbuden, men däremot lämnat utan anmärkning den långa anbudstiden.

Såsom av motionärerna omnämnes, är frågan om revision av förordningen
av den 17 november 1893 angående statens upphandlingsoch
entreprenad väsen för närvarande under utredning, på grund av en
från styrelsen för Svenska teknologföreningen den 1 juni 1909 till Kungl.
Maj:t ingiven skrivelse.

Frågan hade först upptagits till diskussion av Svenska teknologföreningens
avdelning för väg- och vattenbyggnadskonst, som för densammas
utredning tillsatte en kommitté, vilken den 11 mars 1908 avgav ett
utlåtande, vari dels redogjordes för entreprenadväsendets i Sverige utveckling
och nuvarande ställning, dels framfördes allmänna synpunkter i fråga
om olika metoder för byggnadsarbetens utförande, dels lämnades en
översikt över entreprenadväsendets ställning i utlandet, dels slutligen
meddelades de grunder för det svenska entreprenadväsendets reformering,
som kommittén önskade få tillämpade.

Då de av kommittén framförda önskemålen ej stå i direkt samband
med de i förevarande motion upptagna synpunkterna, må här ur
nämnda utlåtande endast anföras, att bland de ändringar och tillägg, som
kommittén fann nödvändiga, nämndes, att i § 18 i uppliandlingsförordningen
även borde införas bestämmelse om att till prövning ej måtte
upptagas anbud från yrkesidkare, som icke gjort sig känd för ett tillfredsställande
uppfyllande av sina förpliktelser gentemot sina arbetare, samt
att bland de ändringar och tillägg, som kommittén ansåg lämpligen böra
tagas i övervägande, fanns upptaget, huruvida och i så fall i vad mån den
bestämmande förvaltningen skulle kunna medgivas rätt att ingripa vid
antagen entreprenörs underlåtande av vissa förpliktelser mot sina arbetare.

Det må här anmärkas, att dessa synpunkter icke upptogos i den
utförligare framställning, som sedermera före ärendets framförande inför
Kungl. Maj:t utarbetades.

Väg- och vattenbyggnads avdelningen inlämnade sin kommittés
utredning till föreningens styrelse, som emellertid beslöt, att densamma
skulle underställas prövning av en.ny kommitté, sammansatt av representanter
för föreningens samtliga facktekniska avdelningar. Den nya
kommittén avgav sitt utlåtande den 2 april 1909. De önskningar denna
kommitté framförde grupperades kring dels revidering av gällande upphandlingsförordning,
dels utsträckt tillämpning av nämnda förordning,
dels slutligen behovet av nya lagbestämmelser.

11

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

Här må ur nämnda kommittébetänkande endast anföras vad som
där säges rörande svensk varas företräde. Kommittén yttrar:

»Svensk varas företräde framför utländsk även i vissa fall, då den
icke är billigare än den senare, bör tydligare framhållas i förordningen,
än vad i dess nuvarande § 5 är fallet. Två sätt att skärpa denna paragrafs
nuvarande bestämmelser kunna nämnas. För det första bör sålunda
stadgas, att vara, som till större del tillverkas inom landet, bör ha företräde
framför sådan, som blott till ringa del (till exempel hopsättning,
montering och dylikt) är föremål för svensk bearbetning, samt att samma
förhållande bör äga rum, om svensk vara till någon avsevärdare del
ingår i ett entreprenadarbete. För det andra bör lämpligen, i överensstämmelse
med en redan här i vissa fall använd praxis, svensk vara
givas företräde, även när den med vissa "procent överstiger den utländska
varans pris, och bör en sådan procent angivas i förordningen. Det torde
även böra tagas under övervägande, huruvida utländska firmor eller
deras svenska representanter böra tillåtas deltaga i entreprenader till
staten, utan att den upphandlande myndigheten för varje fall särskilt
beslutar, att även utländska anbud böra infordras.

Ett särskilt stöd skulle den svenska exportindustrien få, om större
företräde lämnades åt svenska firmor än hittills, enär svenska beställningar
i utlandet, i synnerhet då de gälla statens behov, ofta användas
å världsmarknaden som reklam vid konkurrens med svenska firmor».

Frågan om centralisering av upphandlingsväsendet upptogs icke alls
i kommitténs framställning.

Svenska teknologföreningens styrelse avlät, som ovan nämnts, den
1 juni 1909 till Kungl. Maj:t en skrivelse, vari med överlämnande av
handlingarna i ärendet hemställdes, att Kungl. Maj:t täcktes taga vad
kommitterade föreslagit i nådigt övervägande.

Frågan vilar ännu i civildepartementet i avvaktan på infordrade
yttranden från vederbörande myndigheter. Från en del myndigheter
hava sådana yttranden numera inkommit, och ur dessa må rörande punkten
om svensk varas företräde följande anföras.

Marinförvaltningen yttrar: »Mot nu gällande bestämmelse (leveransförordningens
§ 5) att vid skiljande mellan anbud å inhemsk och
utländsk vara företräde skall lämnas åt den inhemska, då sådan av
erforderlig beskaffenhet och i rätt tid kan erhållas till antagligt pris,
har marinförvaltningen icke haft anledning till erinran, vadan ämbetsverket
för sin del icke finner behov av ändring av sagda bestämmelser.»

Marin för vältningen.

12

Stationsbefälhavaren
vid
flottans station
i Karlskrona.

Varvschefen
vid flottans
station i
Stockholm.

Fortifikationsbefälhavaren

& Älvsborgs
fästning.

Telegraf styrelsen.

Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9-

Stationsbefälh avaren vid flottans station i Karlskrona anför: »Visserligen
stadgas i § 5 av leveransförordningen, att svensk vara skall hava företräde,
men anser jag, i likhet med vad i betänkandet sägs, att föreskriften
härom bör tydligare framhållas, och har jag ej något att anmärka mot i
betänkandet uttalade förslag till tydligare bestämmelser härutinnan.»

Varvschefen vid flottans station i Stockholm yttrar: »Om ock de

föreskrifter till skyddande av svensk industri, vilka gällande upphandlingsreglemente
innehåller, i huvudsak kunna anses betryggande, synes
mig dock föreslagna intagande uti förordningen om det antal procent,
varmed en svensk vara får i pris överstiga en utländsk, för att givas
företräde, vara ett beaktansvärt önskemål, varför jag i denna punkt biträder
kommitterades förslag.»

Fortifikationsbefälliavaren å Ålvsborgs fästning anför: »Emot vad
kommitterade härom yttrat, är intet annat att invända, än att de ifrågavarande
bestämmelserna till svensk varas förmån icke måtte göras så
stränga, att all utländsk konkurrens därigenom utestängdes. Konkurrensen
är ju erkänt ett av de kraftigaste medlen till höjande av ett lands
industri, och vårt land är intet föregångsland på industriens område.
Det torde icke vara för mycket sagt, att de svenska industrimännen
i de flesta fall hämta sina idéer, förebilder och metoder från utlandet.
Då emellertid omkastningar och förändringar inom en industri icke låta
sig göras utan kostnader, händer ofta, att man ej förr än man därtill
är nödd och tvungen tillägnar sig nya metoder m. m. för varornas förbättrande.
Fördenskull torde i de fall, då utländsk vara i följd av förbättrade
konstruktioner och tillverkningsmetoder äger avgjort företräde
och prisbillighet framför motsvarande inhemska fabrikat, statens myndigheter
böra hava rätt att någon gång hämta sitt behov från utlandet
(låt vara, att därtill borde erfordras nådigt tillstånd). Ett sådant myndigheterna
lämnat medgivande skulle endast verka till den svenska industriens
höjande.»

Telegrafstyrelsen yttrar:

»Att svensk vara bör givas allt det företräde framför utländsk,
som är möjligt, är ju en sak, varom meningarne icke kunna vara
delade.

Att vid eu blivande revidering av leveransförordningen nuvarande
§ 5 förtydligas därhän, att vara, som till större delen tillverkas inom
landet, bör hava företräde framför den, som blott till ringa del är före -

13

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

mål för svensk tillverkning, samt att samma förhållande bör äga rum,
om svensk vara till någon avsevärdare del ingår i ett entreprenadarbete,
är sålunda påtagligt.

Vad åter angår den föreslagna åtgärden att i förordningen intaga
en bestämmelse att svensk vara skall äga företräde, även om den med
vissa i förordningen angivna procent överstiger den utländska i pris,
synes den styrelsen vara synnerlig betänklig.

I realiteten blir ju detta ett ''förtäckt tullskydd’.

Tullagstiftningen giver ett av Konung och Riksdag bestämt tullskydd,
den av Kungl. Maj:t utfärdade leveransförordningen ökar detta
ytterligare.

Det måste ifrågasättas, huruvida icke Kungl. Maj:t genom en sådan
åtgärd ingriper i Riksdagens rätt.

För att, då anbud från utländska firmor jämväl föreligga, bereda
de svenska en fördel framför dessa, får styrelsen förslagsvis föreslå,
att den svenska firma, som, därest man frånsåge de utländska anbuden,
skulle ifrågakomma, skall lämnas tillfälle att, om den så önskar, övertaga
leveransen eller arbetet till ett pris, som är lika med det utländska
anbud, som annars skolat antagas, eller ock understiger detta med vissa
procent av prisskillnaden mellan det svenska och det utländska anbudet.

Det torde i praktiken visa sig nödvändigt att använda det senare
alternativet, ty man riskerar annars att från svenska anbudsgivare, i
synnerhet då konkurrens dem emellan saknas, få mottaga vilka anbud
som helst, säkra som de äro att ändock icke ha försuttit möjligheten
att få leveransen.

Vid det av styrelsen föreslagna sättet riskerar svensk anbudsgivare,
som icke tillbörligt beaktat den utländska konkurrensen, att få sig
förelagt ett pris, som han icke kan antaga.

En sak är ju att under alla förhållanden giva svenska anbudsgivare
företräde, en annan är om detta är det bästa sättet att gynna
den svenska industrien.

Man får sålunda icke förbise den uppfostrande betydelsen av utländsk
konkurrens, i synnerhet för ett så litet land som vårt, där inhemsk
konkurrens på många håll saknas, icke minst i industriens eget
intresse vid dess försök till landsförvärv på utländsk botten.

Styrelsens ovannämnda förslag innebär ju emellertid ett förtäckt
auktionsförfarande, vilket kommitterade för sin del förkastat.

Ett tydligt medgivande för myndigheterna att, därest skäl därtill
i något särskilt fall föreligga, utesluta utländska tävlare, synes styrelsen
böra göras.»

14

Vattenfalls styrelsen.

Lotsstyrelsen.

Generalpost styrelsen.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

»Vattenfallsstyrelsen instämmer till fullo i kommitterades förslag
att vid en eventuell revidering av förordning den 17 november 1893
den nuvarande § 5 bör förtydligas därhän, att vara, som till större
delen tillverkas inom landet, bör ha företräde framför sådan, som blott
till ringa del är föremål för svensk bearbetning, samt att samma förhållande
bör äga rum, om svensk vara till någon mera avsevärd del
ingår i ett entreprenadarbete.

Kommitterade hava vidare uttalat såsom ett önskemål, att svensk
vara bör givas företräde, även när dess pris med vissa procent överstiger
priset å den utländska varan. Det kan jämväl enligt styrelsens
mening vara lämpligt, att företräde lämnas svensk vara, även om den
är något dyrare än utländsk av samma beskaffenhet, och en viss praxis
har även utbildat sig i denna riktning, en praxis, som vattenfallsstyrelsen
för sin del i många fall tillämpat. Men detta är dock en helt
annan sak än att i förordningen tillförsäkra den svenska varan företräde
framför den utländska, om ej prisskillnaden överstiger visst procenttal
av den sistnämndas pris. Enligt styrelsens bestämda uppfattning bör
det även för den svenska industrien vara till fördel att icke alltför
mycket undanskjuta utländsk tävlan, enär det möjligen kan befaras, att
de inhemska leverantörernas energi annars kunde slappas. En bestämmelse
av den innebörd kommitterade ifrågasatt skulle dessutom i realiteten
innebära ett tullskydd utöver vad gällande tulltaxa innehåller samt
tvivelsutan komma att i avsevärd grad stegra statens kostnader för
levererade varor. En dylik bestämt formulerad föreskrift torde därför
enligt styrelsens mening icke böra införas i förordningen.»

Lotsstyrelsen yttrar: »Redan i nu gällande förordning finnes stadgat,
att svensk vara skall under vissa betingelser hava företräde framför
utländsk. Att, såsom kommitterade tänkt sig, precisera denna svensk
varas företrädesrätt genom att föreskriva, att svensk vara skall upphandlas,
även om dess pris med vissa procent överstiger priset på den
utländska, kan visserligen sägas vara ett förtäckt extra tullskydd. Då
emellertid kommitterades motivering är i vissa fall synnerligen beaktansvärd,
särskilt beträffande den inverkan frågan skulle kunna komma att
fa på svensk varas export till utlandet, och då dessutom fara kan föreligga
i händelse av utländsk trustbildning, torde det vara önskvärt, att
frågan tages i allvarligt övervägande.»

Generalpoststyrelsen yttrar: »Mot införande i förordningen av

stadganden i nyssnämnda riktning torde icke vara något att erinra.

15

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

Vad postverket angår, är dock denna fråga av underordnad betydelse,
enär postverket nästan utan undantag endast upphandlar svenska varor,
och § 5, enligt generalpoststyrelsens förmenande, redan nu tydligt
ånger, att inhemsk vara, såvitt möjligt, bör hava företräde framför
utländsk.

Vad beträffar kommitterades övriga förslag i nu angivna syfte,
nämligen angående angivandet i förordningen av en viss procent, varmed
priset å svensk vara finge överstiga den utländska varans pris,
samt uppställandet av vissa villkor för utländska firmors deltagande i
entreprenader till staten, synes ett bifall härtill otvivelaktigt komma att
för staten såsom upphandlare medföra icke obetydligt stegrade priser.»

Fångvårdsstyrelsen yttrar: »Principen om inhemsk varas företräde
framför utländsk synes genom bestämmelserna i § 5 av den gällande
nådiga förordningen fullt nöjaktigt och tydligt uttalad. Att i allmän
författning uppställa speciella stadganden i syfte att utestänga konkurrens
från utlandet skulle otvivelaktigt icke vara till praktiskt gagn.»

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför: »§ 5 i nu gällande
förordning ger svensk vara företräde ’då sådan av erforderlig beskaffenhet
och i rätt tid kan till antagligt pris anskaffas’. Kommitterade vilja nu
införa företräde för svensk vara även i sådana fall, då den icke är
billigare än den utländska. Det procenttal, varmed den inländska varan
får i pris överstiga den utländska, skulle direkt i förordningen angivas,
och dessutom skulle vissa villkor uppställas för utländska firmors deltagande
i konkurrensen. Styrelsen vill ej förneka, att i vissa avseenden
ett sådant företrädesgivande, som nu föreslagits, skulle komma att verka
till stödjande av den svenska industrien, men å andra sidan torde man
icke böra förbise den uppfostrande betydelsen av den utländska konkurrensen.
Styrelsen hyser dessutom tvivel, huruvida ett dylikt företrädesgivande
kan genomföras, då det ju skulle innebära ett ''förtäckt
tullskydd’. Åtminstone torde det med fog kunna ifrågasättas, om icke
Riksdagen vid ett dylikt fall bör hava sagt sitt ord. En helt annan
sak är ju, att såsom nu förekommer giva svensk vara företräde, därest
den kan anskaffas till antagligt pris, d. v. s. under i övrigt ungefär
likartade förhållanden. Att bedöma vad som i varje fall är ''antagligt’
pris har överlämnats till vederbörande myndighet att pröva. Inskränkningen
i företrädesrätten torde hava tillkommit för att motverka ''ringbildning’
till prisets oskäliga stegring, och man torde sakna anledning
att nu borttaga densamma. Att däremot med bibehållande av möjlig -

Fångvårds styrelsen.

Väg• och
vattenbyggnadsstyrelsen.

Civilkom missionen.

16 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

heten att hindra prisets oskäliga stegring allt företräde, som rimligen
kan givas svensk vara framför utländsk, hör givas, därom torde meningarna
knappt vara delade. I sådant hänseende torde det vara lyckligt
att i enlighet med kommitterades förslag komplettera eller förtydliga
förordningen därhän, att vara, som helt eller till större delen tillverkas
inom landet, bör hava företräde framför sådan, som alls icke eller blott
till ringa del är föremål för svensk tillverkning, samt att samma förhållande
bör äga rum, om svensk vara till någon avsevärdare del ingår
i ett entreprenadarbete.»

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 20 december 1912 har civilkommissionen
med anledning av den förestående revisionen av upphandlingsförordningen
anmält en del önskemål, som kommissionen ansåg
böra vid revisionsarbetet beaktas. I denna skrivelse yttras angående
svensk varas företräde följande: »Det torde icke kunna av någon bestridas,
att i allmänhet svensk vara bör vid upphandling för statsverkets
räkning äga företräde framför utländsk. Att avsikten med bestämmelsen
i § 5 mom. 1 från början varit, att under i övrigt lika förhållanden
giva företräde åt svensk vara, framgår av den motivering, som på sin
tid (i oktober 1888) avgavs av kommitterade för utarbetande av leveransförordningen.

Civilkommissionen har för sin del icke något att erinra mot sådant
tillmötesgående åt den inhemska industrien, att, även om billigare pris
skulle kunna för staten uppnås genom att antaga utländskt anbud, det
svenska dock bör såvitt möjligt givas företräde. A andra sidan är
det oavvisligen nödvändigt, att de anbudsprövande myndigheterna utrustas
med befogenhet att antaga utländsk vara, i de fall, att svensk
anbudsgivare söker genom trustbildning eller annorledes obehörigen
profitera av statens välvilja mot svensk vara.

Med den nuvarande formuleringen av § 5 mom. 1 synes nöjaktig
trygghet härutinnan saknas. Medgivas måste dock, att svårigheter
kunna föreligga att uttömmande beskriva vad svensk vara är. Om
exempelvis råvaran importeras och därå här i landet nedlagt arbete
representerar en bråkdel av värdet, torde det alltid komma att bero på
avgörandet i det särskilda fallet, om varan kan betraktas såsom svensk
eller icke.

Vad särskilt beträffar uttrycket ''antagligt pris’ lärer det hava inträffat,
att priser, som i förhållande till utländska medkonkurrenters
måste efter vanliga begrepp ha ansetts oskäligt höga, icke desto mindre
av den upphandlande myndigheten — visserligen i bästa avsikt —

17

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

förklarats vara ''antagliga’. Och som detta uttryck följaktligen synes
kunna vantolkas, hemställer kommissionen om förtydligande i detta hänseende.
»

Den 22 oktober 1909 avgav civilkommissionen till Kungl. Maj:t oiviikommisföljande
skrivelse:

sionens

skrivelse

»Vid utredning, som inom civilkommissionen verkställts, har det, på sätt centraliserad
bifogade förteckning utvisar, framgått, att vid den upphandling av proviant- upphandling
artiklarna choklad och socker, som ägt rum för arméns särskilda regementens och av vlssa

kårers behov under år 1909, priserna ställt sig högst väsentligt olika för de sär- va''01''

skilda myndigheterna, ehuru vad beträlfar artikeln socker åtminstone olika kvaliteter
icke lära kunna ifrågakomma. Civilkommissionen har därjämte inhämtat,
att vid den upphandling av choklad arméförvaltningens intendentsdepartement företagit
för att kunna tillhandahålla regementen och kårer deras behov av choklad
priset utgjort allenast 1 krona 19 1/''2 öre och sålunda ställt sig synnerligen fördelaktigt
i jämförelse med de priser samma vara betingat ute vid regementen
och kårer.

På grund därav har civilkommissionen ansett sig böra i underdånighet hemställa,
det Eders Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande, huruvida upphandlingen
av ifrågavarande artiklar lämpligen kunde genom Eders Kungl. Maj:ts försorg till
nedbringande av priserna så anordnas, att anbud å dessa artiklar av arméförvaltningens
intendentsdepartement infordras under förbehåll om leverans direkt till
vederbörande regementen och kårer.

Civilkommissionen har härvid icke förbisett, att då ifrågavarande artiklar
icke ingå i fastställd normalportionsstat åtskilliga svårigheter kunna komma att
uppstå vid genomförande av en dylik upphandling, men civilkommissionen anser
dock, att de prisskillnader, som synas vara att vinna, äro väl värda det arbete,
ett övervinnande av dessa svårigheter må medföra.»

Den skrivelsen åtföljande bilagan, utvisande prisen å socker och
choklad meddelas här nedan.

	Choklad	Socker å öre pr kg.
å öre pr kg.	socker- halt	bit-	kross-	strö-	farin-
Karlskrona grenadjärreg:te................	139		62.9		60.4	56
Kronobergs reg:te ...........................	*) 219	—	61.0	—	—	57
Hallands regite....................................	129	60 %	62.o	—	60.o	56
Norra skånska inf.-reg:tet ................	137		63.o	—	_	56
Södra skånska inf.-regitet ................	*) 219	—	60.o	—	—	49.0

*) Osockrad.

Bihang till Biksdagens protokoll 1913. 13 sand. 4 avd. 9 käft. (Nr 9.) 3

18

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

	Choklad	Socker å öre pr kg.
å öre pr kg.	socker-1 halt | 1	bit-	1 kross-	strö-	farin-
Skånska dragonreg:tet........................	174		63.o	60.0		|
Kronprinsens husarreg:te....................	153	—	59.8	—	—	51.94
Yendes artillerireg:te ........................	*) 255	—	63.o	58.7	—	59.o
Skånska trängkåren............................	*) 255	—	63.o	—	61.o	59.o
Första livgrenadjärreg:tet ................	149	40%	59.75	—	—	57.o
Andra livgrenadj ärregrtet ................	149	40%	59.7 5	58.75	—	57.0
Jönköpings reg:te................................	125		61.85	—	59.0	—
Kalmar reg:te ....................................	125	—	62.9	''h —	60.o	56.o
Smålands husarreg:te .......................	149	—	61.4	—	60.o	56.5
Smålands artillerireg:te ....................	165	—	64.0	61.0	61.o	—
Ostgöta trängkår................................	—	—	61.3	—	60.o	—
Volontärskolan i Norrköping............	153.5	—	62.0	64.o	—	—
Gottlands inf.-reg:te............................	*) 192	—	63.8	—	60.9	60.o
Gottlands artillerikår ........................	172	:-	63.8	—	60.9	59.o
Västgöta reg:te....................................	149	40%	61.9	58.8	58.5	—
Skaraborgs reg:te................................	149	40%	61.9	—	58.5	—
Ålvsborgs reg:te ................................	129	60%	62.o	—	—	56.75
Bohusläns reg:te ................................	137	—	68.5	—	68.o	—
Livregementes husarer........................	*) 172	—	65.0	63.0	—	—
Göta artillerireg:te ............................	172	—	61.o	—	—	54.5
Boden—Karlsborgs art.-reg. I. b.....	139	—	62.o	58.o	59.0	55.o
Göta ingenjörkår ................................	*) 200	—	62.0	—	59.o	55.o
Göta trängkår ....................................	*) 263	—	65.0	63.0	63.o	—
Volontärskolan å Karlsborg ............	139	50 %	62.o	—	59.o	55.0
» i Varberg ................	*) 200	—	63.o	61.0	61.o	—
Svea livgarde ....................................	—	—	58.95	—	57.8	—
Göta livgarde ....................................	—	—	—	56.8	57.8	—
Livreg:tets grenadjärer ....................	—	—	63.5	—	62.o	—
Södermanlands reg:te ........................	—	—	64.o	—		59.0
Vaxholms grenadjärreg:te ................	—	—	60.o	—	58.o	—
Livgardet till häst ............................	—	—	59.2	—	—	—
Svea artillerireg;te ...........................	139	50%	59.2	56.8	57.2	—
Positionsartillerireg:tet ....................	149	40%	59.1	56.8	57.8	—
Svea ingenjörkår ................................	129	—	59.2	56.8	58.2	52.8
Fälttelegrafkåren ...............................	—	—	59.2	56.8	58.2	52.8
Svea trängkår ....................................	129	—	61.25	—	—	—
Upplands infanterireg:te....................	—	—	61.5	—	—	54.5
Dalreg:tet ............................................	*) 174	—	61.0	—	58.o	- .
Västmanlands reg:te............................	136	50 %	62.0	60.o	—	—

'') Osockrad.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

19

	Choklad	Socker å. öre pr kg.
å öre pr kg.	socker- halt	hit-	kross-	strö-	farin-
Värmlands reg:te................................			62.0	62.0	63.o	58.o
Livregementets dragoner....................	139	50 °/n	59.2	■—	57.8	—
Upplands artillerireg:te ....................	129	60%	61.0	58.0	58.o	—
| Västmanlands trängkår ....................	—	—	62.o	—	—	—
VI. arméfördelningens stab ............	—	—	—	__	—	53.5
Hälsinge reg:te....................................	143	t	60.5	—	59.o	—-
Västerbottens reg:te............................	129	60%	59.3	—	60.o	—
Jämtlands fältjägarereg:te ................	145	63.o	—	57.o	54.5
Västernorrlands reg:te.......................	210	—	59.5	_	—	—
Norrlands dragonreg:te ....................	129	60 %	61.8		—	56.0
Norrlands artillerireg:te ....................	139	50 %	62.o		—	—
Norrlands trängkår ............................	149	—	59.o			—
Norrbottens reg:te ...........................	139	50%	63.o		62.o	—
Boden — Karlsborgs art.-reg. II. b.....	139	50 %	62.o	58.o	59.o	55.o

Civilkommissionens skrivelse remitterades till arméförvaltningens
intendentsdepartement, som däröver den 18 januari 1910 avgav följande
yttrande:

»Genom remiss den 1 sistlidne november bär Eders Kung!. Maj:t infordrat
arméförvaltningens intendentsdepartements underdåniga utlåtande över civilkommissionens
den 22 sistlidne oktober gjorda framställning, att, till nedbringande av kostnaderna
för leveranser av choklad och socker till armén, anbud å dessa varor måtte
för framtiden infordras av departementet med förbehåll av, att leveranserna härav
dock skedde direkt till vederbörande regementen och kårer.

Anledningar till förevarande framställning synes kommissionen funnit dels i
,den omständigheten, att, som skulle framgå av en framställningen vidfogad förteckning
över upphandlingarna år 1909 för armén av choklad och socker, prisen för
dessa artiklar ställt sig högst olika och dels därutinnan, att vid den upphandling
av choklad, som under berörda år direkt av departementet förehafts, priset härför
ställt sig synnerligen fördelaktigt jämfört med de pris samma vara betingat ute vid
regementen och kårer.

Civilkommissionen framhåller dessförutom i berörda framställning, beträffande
socker, att vid leveranser till armén av denna artikel olika kvaliteter icke lära
kunna ifrågakomma och har härmed påtagligen velat erinra om, att, därest de olika
värdesättningama av chokladleveranser kunnat finna sin förklaring i vissa fall,
beroende på olika kvaliteter av denna vara, så ej vore händelsen vidkommande socker.

Då civilkommissionen uti den bifogade förteckningen ansett sig hava
funnit ett stöd för den gjorda framställningen, torde emot denna förteckning böra
här erinras, att densamma för detta ändamål ingalunda är tillfyllest, enär den på
intet sätt utreder de särskilda omständigheter, vilka, åtminstone i flera fall, beroende
på transport och andra lokala förhållanden, bortförklarat de angivna växlande
leveranspriserna. Så är exempelvis sockerpriset vid Bohusläns regemente det högsta,

Arméförvaltningens
inteudentsdeparternents

yttrande.

20

Andra kammarens fjärde tillfällig a utskotts utlåtande Nr 9.

men detta är beroende på att transporterna vid detta regemente, tillsvidare förlagt
mer än en mil från järnvägsstation, ställa sig mycket höga och därför i övrigt betinga
jämförelse,vis förhöjda varupris.

Vidkommande choklad kan ej heller av prisförteckningen dragas någon bestämd
slutsats huruvida denna vara vid leveranser till armén någonstädes blivit
överbetald, då densammas värde är beroende ej allenast av mindre eller större
sockerhalt utan jämväl av dess kvalitet i övrigt. Om ett truppförband, i den detsamma
härvidlag av Eders Kungl. Maj:t medgivna självhushållningen och självbestämningsrätten,
funnit fördelaktigt att använda den bättre och dyrbarare kvaliteten,
under det att ett annat nöjer sig med en lägre och billigare dylik, synes därutinnan
icke någon verklig anledning föreligga till att beröva vederbörande denna rätt, som
redan visat sig vara synnerligen uppfostrande för en intresserad och utmärkt mathållning
vid armén och än mer kommer att visa denna sin förmånliga inverkan härvidlag,
sedan armén i dess helhet beretts ny kasernering med dithörande förbättrade anordningar
för matlagningen, vilka naturligtvis av kostnadsskäl icke kunna eller böra
fullständigt genomföras å de gamla lägerplatserna med deras jämväl i detta hänseende
bristfälliga etablissement.

Det är oemotsägligt, att intendentsdepartementet under senare åren vid direkta
upphandlingar av reservlivsmedel för arméns krigsberedskap lyckats erhålla för
staten mycket förmånlig och billig prissättning å choklad och måhända jämförelsevis
lägre än ute vid truppförbanden, ehuru den lämnade prisförteckningen likväl, såsom
förut nämnts, på intet sätt härför lämnar tillfälle till något hållbart bedömande.
Vid intendentsdepartementets direkta upphandlingar av choklad såsom reservlivsmedel
får man dock taga hänsyn till att leveranserna ske till en plats och i eu
eller ett fåtal större poster, varför leveranskostnaderna ställa sig jämförelsevis
billiga och bekväma för leverantören. Skulle emellertid choklad, som av civilkommissionen
ifrågasatts, upphandlas av intendentsdepartementet under förbehåll av
direkt leverans till truppförbanden och skolorna, komme sådan leverans att omfatta
omkring ett femtiotal olika platser och en mångfald smärre poster till varje, då
vederbörande leverantör naturligtvis måste hålla sig, genom avsevärt höjt pris,
skadeslös för vid .sådana leveranser för transporter, hamnumgälder, ombud m. in.
uppkommande särskilda kostnader. Det har vid den gjorda framställningen icke av
civilkommissionen ådagalagts, huruvida ej dessa särskilda kostnader jämte de högre
prisen för bättre chokladkvaliteter motväga prisväxlingarna vid leveranser av varan
ute till truppförbanden.

Förbrukningen av choklad vid truppförbanden är mycket obetydlig, enär
denna proviantartikel såsom icke i allmänhet ingående i befolkningens hushållningsvanor
ej vunnit det erkännande i utspisningen den förtjänar, varför något växlande
pris för denna utbytesartikel i truppernas egen mathushållning på intet nämnvärt
sätt inverkar å denna.

Beträlfande socker torde civilkommissionens uppfattning, att utav denna vara
vid leveranser till armén icke kuima ifrågakomma olika kvaliteter, ej vara alldeles
riktig, då uti de av svenska sockerfabriksaktiebolaget senast utfärdade priskuranter
upptagits ej mindre än 15 olika sorter med en prisskillnad per kilogram av 11 öre
emellan de dyraste och de billigaste sorterna.

Frånsett nu emellertid en möjlig överdrift i det av civilkommissionen framställda
påståendet, torde i allt fall kunna, emot den slutsats, till vilken kommissionen
vidkommande sockerupphandlingama kommit, anföras att av framställningen

21

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

icke på något sätt framgår eller styrkts, det ej de förekommande prisväxlingarna
äro fullt betingade av särskilda lokala förhållanden uppkomna genom truppförbandens
olika förläggning.

I fråga om sockerleveranser till armén lära numera svenska sockerfabriksaktiebolagets
noteringar i regel vara de bestämmande med tillägg för förpackning,
frakter m. m., och det visar sig, att, vid jämförelse emellan dessa noteringar för
sistlidna november månad, prisväxlingarna åtminstone i de allra flesta fall varit
föranledda av olika leveransförhållanden.

För att vinna möjligast enhet i fråga om prissättningarna inom departementets
förvaltningsområde utarbetas årligen och delgives truppförbanden en statistik
utvisande för varje sådant, vad olika varor under året betingat. Härigenom bekantgöres
för vederbörande varornas prissättning å olika orter och behörig uppmärksamhet
fästes å möjliga missförhållanden i detta avseende till framtida rättelse.

Skulle emellertid en ändring uti nu av Eders Kungl. Maj:t lämnade bestämmelser
på sätt civilkommissionen ifrågasätter finnas lämplig, vidkommande choklad
och socker, borde den ingalunda inskränkas till allenast dessa artiklar utan omfatta
alla för arméns proviantering behövliga, ty prissättningen å choklad och socker
inverkar icke å statshushållningen, då dessa artiklar ju äro utbytesartiklar och sålunda
icke bestämmande för portionsvärdet och truppernas proviantanslag samt ej
heller nämnvärt å truppernas egen hushållning, då choklad högst obetydligt ingår
i denna hushållning och de på grund av lokala förhållanden oavvisliga prisväxlingama
å denna artikel och å socker tillgodogöras vederbörande indirekt genom växlande
prissättning av de i normalportionen ingående artiklarna och därav föranledd
höjning eller sänkning å proviantanslagen. Det torde vid en sådan genomgripande
förändring i gällande förplägnadsbestämmelser jämväl kunna ifrågasättas,
huruvida ej vissa leveranser såsom exempelvis just av choklad och socker m. fl.
proviantartiklar borde ske direkt till under departementet lydande anstalter och
därifrån tillhandahållas truppförbanden, enär det förefaller sannolikt och även bestyrkts
vid gjorda förfrågningar vidkommande socker, att den större fabrikationen
icke komme att befatta sig med tävlan om direkta leveranser till truppförbanden
å omkring femtio olika platser och i eu mångfald poster å varje utan allt framgent
överläte denna åt detaljhandeln.

För en dylik ändring erfordras ökat magasinsutrymme såväl vid arméns intendenturförråd
härstädes som vid de allra flesta truppförbanden. Frågan beträffande
magasinsutrymmet vid arméns härvarande intendenturförråd synes likväl icke lämpligen
kunna förekomma förrän i sammanhang med uppförande av ett nytt intendenturetablissement
härstädes, och frågan härom lärer höra lösas först då beslut om ny
förläggning av Stockholms truppförband fattats och beroende av denna.

Vidkommande ökat magasins- och förrådsutrymme vid truppförbanden är
denna fråga redan under utredning av arméförvaltningens fortifikations- och intendentsdepartement
i och för den framställning till Eders Kungl. Maj:t, som av detta behov
kan påkallas och skall härvid beaktas det ökade utrymme, vilket kan fordras, därest
Eders Kungl. Maj:t finner en omläggning av nu bestämda leveransföreskrifter böra ske.

Då vid arméförvaltningens nya organisation en decentralisation av upphandlingsväsendet
med självhushållning vid truppförbanden ansågs vara riktig, genomfördes
organisationen också efter dessa grunder vad personalbehovet anginge. Sammaledes
är också personaltillgången vid arméns intendenturförråd beräknad med hänsyn
till självhushållning vid truppförbanden.

22

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

En ändring av de nu rådande förhållandena påkallar därför, förutom nödigt
magasinsutrymme, jämväl någon ökning av personalen i intendentsdepartementet och
vid intendenturförråden till omhändertagande av de nya bestyr, som skulle tillkomma
densamma.

I äldre tider, med då bestämda korta övningstider för indelt manskap och
värnpliktiga, lades i allmänhet mycket liten vikt vid mathållningen för indelta armén,
vilken ofta ombestyrdes med gällande normalportionsstater, som i det närmaste oförändrade
tillämpades såsom utspisningsstater utan behörig hänsyn till varken erforderlig
omväxling i utspisningen eller befolkningens vanor därvidlag. Anordningarna
för livsmedlens beredning och utspisning voro också synnerligen anspråkslösa och
otillfredsställande samt medgåvo ej heller någon smakligare tillagning i dåvarande
mycket primitiva kokhus eller någon renlig och trevnadsfull utspisning i de oftast
öppna mathallarna, utsatta som de voro för inblåsande damm och annan orenlighet.

Vid garnisonerade armén voro dessa rådande missförhållanden dock till någon
del avhjälpta dels genom väsentligen bättre och kraftigare normalportionsstater med
från dessa tillämpade utspisningsstater, dels genom mera tillfredsställande och folk
ständigade anordningar för födans tillagning, och dels genom i kasernerna beredda
matsalar för utspisningen.

Med längre övningstider kunde dessa mathållningsanordningar i synnerhet vid
indelta armén ej längre på något sätt försvaras, utan de klagomål mot födans enformighet
till bestånd och anrättning samt dess otillfredsställande utlämning och tillhandahållande,
som redan förut framställts, måste genom förbättrade och tidsenligare
stater och anordningar tillgodoses.

Vid bestämmande av de nya staterna fanns icke någon anledning uti olika
vanliga tjänstgöringsförhållanden att härvid särskilja armén i olika delar utan ansågs
allenast en stat, gällande för fredsförhållanden, böra fastställas. Då en sådan stat
vidare skulle lämna vederbörande full frihet att vid mathållningen bereda truppen
såväl önsklig omväxling uti olika slag av födoämnen och i deras tillagning, som
även tillgodose vanorna i respektive hemorter, borde densamma icke böra upprättas
i form av en utspisningsstat utan så, att den allenast för portionen angåve ett ur
skeende författningsenliga upphandlingar framgånget värde, inom vilket vederbörande
myndighet ägde att på bästa sätt förfoga för livsmedelsunderhållet.

Såsom värdemätare för vederbörande truppförbands proviantanslag bestämde
Eders Kungl. Maj:t den 4 oktober 1895 att från och med följande år skulle för varje
i detsamma ingående portion beräknas värdet å olika förläggningsorter av 650 gram
mjukt eller 433 gram torrt rågbröd, 165 gram färskt oxkött, 60 gram salt fläsk
med ett kontant tillägg av 20 öre. Sedan det emellertid, efter en flerårig tillämpning
av denna beräkningsgrund, visat sig, att densamma icke fullt nöjaktigt tillgodosåge
de prisväxlingar å livsmedel, som tillföljd av förläggning och andra lokala orsaker
uppkomme å olika orter, utan att rättvisligen naturavärdena borde ökas och
det kontanta tillägget undergå häremot svarande minskning, fastställde Eders Kung!.
Maj:t, genom nådigt brev den 1 juni 1900, ny normalportionsstät, att från och med
samma dag lända till efterrättelse vid alla kommenderingar och övningar under
fredstid för den garnisonerade och den icke garnisonerade armén samt beväringsmanskapet
och beräknad för varje man dagligen med 650 gram grovt mjukt rågbröd
eller däremot svarande 433 gram grovt torrt rågbröd, 170 gram färskt oxkött, 75
gram salt fläsk, 60 gram salt sill, 20 gram smör, 100 gram gula ärter, 100 gram
komgryn, 0.7 liter potatis, 1 liter skummad mjölk och 5 öre kontant.

23

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

I sammanhang härmed täcktes Eders Kungl. Maj:t ibland annat medgiva, att
vederbörande finge till ett pris icke överstigande det efter gjorda utbjudanden fastställda
värdet a de i normalportionsstaten ingående naturaartiklarna helt eller delvis
utbyta dessa födoämnen mot sådana, som voro på samma gång närande och av
trupperna förtärdes, dock med villkor av ett visst näringsvärde samt att om möjligt
olika portionsstater upprättades för vinter- och sommartid, innehållande mera fett
och mindre kolhydrater under vintertid än under sommartid.

I fredsförplägnadsreglementet den 11 oktober 1907 har Eders Kungl. Maj:t
ytterligare i detta avseende förelagt vederbörande regementschefer och med dem
likställda chefer att med särskild omsorg eftersträva, det utan överskridande av
de belopp, som för kostnadernas bestridande blivit bestämda, manskapet beredes en
omtyckt, god och riklig föda samt erforderlig omväxling i utspisningen, varom allt
arméfördelningscheferna och med dem likställda skulle, var och en för sig underlydande,
hålla sig noga underrättade samt utfärda de vidare föreskrifter, som kunde
erfordras för åstadkommande av en god och välordnad förplägnad vid truppförbanden
under iakttagande av nödig sparsamhet med de därför avsedda medlen.

Den av Eders Kungl. Maj:t sålunda för truppförbanden medgivna självhushållningen
vid truppernas förplägnad, har, såsom redan angivits, medfört de lyckligaste
resultat i väckt intresse för densamma och i tävlan emellan truppförbandscheferna
att härvidlag åstadkomma det allra bästa. Intills armén i dess helhet kan bliva
förlagd i tidsenliga kaserner med goda och fullständiga anordningar för matens tilllagning
och förvaring samt lämpligt och tillräckligt matsalsutrymme, torde väl i
dessa avseenden tillsvidare något kunna anmärkas, men en sådan erinran gäller ju
snart tid som varit och kan ej för tillfället avhjälpas. Befogenhet och ansvar höra
ju på det intimaste tillsammans, ty utan befogenhet icke något ansvar, och man kan
ju med allt skäl här tillägga ej heller något verkligt intresse. Äga sålunda icke de
underordnade myndigheterna full befogenhet såsom hittills i självhushållning beträffande
mathållningen, är man ej berättigad att av dessa myndigheter fordra det
levande vakna intresse, som allenast kan befordra en god proviantering med omväxlande
utspisning och behörig hänsyn härvid till levnadsvanorna i de olika förläggningsorterna.
Man kan ju visserligen säga att en utbrytning i det nu rådande
systemet av allenast choklad och socker i stort sett icke behövde verka någon huvudsaklig
ändring uti detta system samt att i sådant avseende det här ådagalagts, det
ringa eller ingen inverkan skulle genom utbrytningen ifråga åstadkommas för truppernas
mathushållning, men då torde en dylik utbrytning också vara alldeles meningslös
såsom utan nytta medförande en rubbning i ett system, som funnits vara i alla
avseenden gott och tillfredsställande.

Med bifogande av från arméfördelningschefer och likställda över framställningen
infordrade yttranden samt med remissaktens återställande, får intendentsdepartementet
i underdånighet hemställa, att civilkommissionens förevarande framställning
icke måtte föranleda någon Eders Kungl. Maj:ts åtgärd.»

Civilkommissionen avgav därefter till bemötande av arméförvaltningens
invändningar följande P. M.

. »Arméförvaltningens argumentering för sin hemställan om avslag på civilkommissionens
framställning är enligt kommissionens uppfattning vilseledande.

Ehuru arméförvaltningen avstyrker kommissionens hemställan, uttalar ämbets -

P. M. från
civilkommi*-sio nen.

24 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

verket dock, att därest central upphandling funnes böra anordnas, densamma borde
avse åtskilliga andra artiklar än socker och choklad. Arméförvaltningens viktigaste
invändning emot en dylik anordning synes vara, att densamma skulle dels verka
rubbning i nu gällande självhushållningssystem, dels ock medföra kostnader för
magasinsutrymmen och personalökning.

Sättet för en varas upphandling torde icke kunna inverka på självhushållningsprincipen.
Endast under förutsättning att tvång infördes att anskaffa vissa kvantiteter
av centralt upphandlad vara ligger det inom möjlighetens gräns, att självhushållningen
kan påverkas. Men dylikt tvång har icke ifrågasatts. Den omständigheten
åter att viss vara köpes billigare synes kommissionen snarare ägnad att befordra
självhushållningssystemet. Och det är endast anordning i syfte att nedbringa priset
på vissa artiklar, som av kommissionen föreslagits.

Det framhålles av arméförvaltningen, att prissänkning å utbytesartiklar icke
nedbringar statens kostnader för mathållningen enligt gällande system. Det är naturligtvis
riktigt. Men om vid lägre priser kostnaden för mathållningen är densamma
som vid högre priser, så måste mathållningen, om den ordnas klokt, nödvändigtvis
förbättras. Och även detta mål är värt att vinna.

Arméförvaltningen framhåller själv, att ämbetsverket lyckats ingå fördelaktigt
avtal angående leverans av choklad. Vid sådant förhållande torde hinder icke gärna
kunna föreligga för att åtminstone försöksvis verkställa central upphandling av denna
artikel på fullt affärsmässigt sätt. Det är visserligen uppenbart, att distributionen
till de olika truppförbanden måste betalas, huru den än anordnas, men kostnaden
därför lärer väl komma att ligga å varan även vid köp från detaljhandlarna. Den
moderna engroshandeln följer i regel den metoden, att det av denna handel förmedlade
varuutbytet sker, såvitt möjligt, direkt från fabrikant till avnämare, utan
att engrossisten håller något upplag. Det torde icke vara outförbar för staten att
själv uppträda som engrossist enligt denna metod. Staten har i själva verket lättare
att tillämpa metoden än engrossisten, ty staten behöver icke såsom engrossisten
ställa sina dispositioner så, att fabrikant och avnämare hållas i okunnighet om varandra.
Givet är ju, att om staten följer nämnda metod vissa mellanhänder komma
att gå miste om förtjänst. Men om de gå miste om förtjänst, så behöva de icke
heller utföra ett i stort sett onyttigt arbete. Och det är framför allt ur denna
nationalekonomiska synpunkt, som staten bör till egen och nationens fördel slå in på
den av kommissionen ifrågasatta vägen. Därvid har kommissionen val tänkt sig
möjligheten, att åtskilliga andra artiklar än de i kommissionens framställning omförmälda
kunna lämpligen göras till föremål för central upphandling. Så torde exempelvis
kaffe kunna köpas centralt både för arméns och marinens hela behov. Som
denna fråga emellertid är något mera invecklad, ansåg sig kommissionen tills vidare
böra begränsa sin framställning till de nämnda båda artiklarna.

Vad beträffar distributionskostnaderna framhåller arméförvaltningen, att de
ställa sig högst väsentligt olika på olika orter. En av anledningarna härtill
angives vara belägenhet i förhållande till järnvägsstation. Kommissionen vill såsom
sin uppfattning uttala, att säkerligen mycket kan göras för att nedbringa dessa
kostnader genom lämpliga anordningar för transporter m. m. Samverkan på ekonomisk
grundval mellan fabrikant och statsverket vid central upphandling kan med
stor sannolikhet antagas medföra förbättrade anordningar till minskning av distributionskostnaderna;
därvid kan det befinnas oundvikligt för statsverket att självt
anlägga depåer för upplag, men detta sätt bör vara den sista nödfallsutvägen. Att

25

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

däremot genast slå in på denna väg och föreslå magasinsbyggnader etc., innan undersökning
skett, i vilken utsträckning enklare anordningar kunna föra till målet, synes
kommissionen icke vara ekonomiskt klokt. För övrigt torde det böra en gång
påpekas, att icke varje framställning om förbättrade metoder för statens verksamhet
lämpligen bör av vederbörande ämbetsmyndighet tagas till intäkt för stort anlagda
initiativ med dryga kostnader såsom konsekvens.

Yad särskilt beträffar artikeln socker, har arméförvaltningen såsom skäl emot
kommissionens hemställan uppvisat en priskurant, upptagande icke mindre än 15
olika sorter i olika prislägen med en högsta prisskillnad av 11 öre. Denna priskurant
upptager olika sorters socker från brunt bastardsocker till bitsocker i olika
förpackningar. Då litet var mycket väl känner skillnaden mellan exempelvis brunt
bastardsocker och bitsocker, ansåg sig kommissionen icke behöva i sin framställning
uttryckligen framhålla, att påståendet om att prisskillnader icke gärna kunde föreligga
vilade på den förutsättningen, att jämförelsen gällde lika sorter i lika förpackningar.
Därest exempelvis prisen å krossocker jämföras med varandra, beror
skillnaden uteslutande på förpackningarna. Vid sådant förhållande torde kommissionens
påstående icke kunna rubbas på sätt arméförvaltningen synes antaga.

Civilkommissionen har icke sökt anvisa vägen för att erhålla socker till
billigaste pris. Det har nämligen för kommissionen framstått såsom given sak att
lämpligast vore att träda i förbindelse med svenska sockerfabriksaktiebolaget. Vill
detta bolag icke behandla statsverket i dess egenskap av landets kanske största
sockerkonsument lika med andra mest gynnade kunder, torde statsverket icke sakna
medel tillgodose sina intressen. Frågan om distributionskostnaden kan icke heller
vara omöjlig att på enkelt sätt lösa. I varje fall kan det icke vara ekonomiskt
riktigt, att en så stor konsument som statsverket köper socker av detaljisterna.»

Kungl. Maj:t beslöt den 13 juli 1911, att för tredje arméfördelningens
truppförband skulle under tiden till och med utgången av år
1912 försöksvis anordnas central upphandling av socker i enlighet med
de närmare bestämmelser arméförvaltningens intendentsdepartement ägde
meddela. Därjämte erhöll intendentsdepartementet åläggande att framdeles
till Kungl. Maj:t inkomma med underdånig redogörelse för resultatet
av den sålunda vidtagna anordningen ävensom att avgiva de förslag
i berörda hänseende, vartill den vunna erfarenheten kunde föranleda.

Med anledning av sistnämnda åläggande avgav arméförvaltningens
intendentsdepartement den 25 februari 1913 till Kuugl. Maj:t
följande skrivelse.

»I underdånig skrivelse den 22 oktober 1909 hemställde civilkommissionen,
det täcktes Eders Kungl. Maj:t taga i övervägande, huruvida upphandlingen av
choklad och socker för armén kunde till nedbringande av kostnaderna för nämnda
artiklar så anordnas, att anbud å desamma av arméförvaltningens intendentsdepartement
infordrades under förbehåll om leverans direkt till vederbörande regementen
och kårer.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 sand. 4 avd. 9 höft. (Nr 9.) 4

Kungl. Majits
beslut.

Skrivelse från
arméförvaltningens

intendents
departement.

26 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

Genom remiss den 1 november samma år infordrade Eders Kungl. Maj:t
intendentsdepartementets underdåniga yttrande över nämnda framställning, och
ingav departementet, till åtlydnad av denna Eders Kungl. Maj:ts nådiga föreskrift,
sedan utlåtanden i ärendet inhämtats från samtliga arméfördelningschefer, militärbefälhavaren
på Gottland samt kommendanten i Boden, den 18 januari 1910 det
begärda yttrandet. Departementet hemställde däruti, efter att utförligt hava framlagt
de skäl, som tala mot att en dylik centralisering åvägabragtes i upphandlingen
av tvenne för arméns förplägnadshushållning så föga betydelsefulla artiklar som
choklad och socker, samtidigt med att övrig organisation av nämnda hushållning
fortfarande kännetecknades av vidsträckt decentralisation, att civilkommissionens
framställning icke måtte föranleda till någon Eders Kungl. Maj:ts åtgärd.

Emellertid anbefallde Eders Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 13 juli
1911 att för tredje arméfördelningens truppförband skulle under tiden till och med
utgången av år 1912 försöksvis anordnas central upphandling av socker i enlighet
med de närmare bestämmelser, intendentsdepartementet ägde utfärda, varjämte
departementet ålades att till Eders Kungl. Maj:t framdeles inkomma med underdånig
redogörelse för resultatet av den sålunda vidtagna anordningen ävensom att avgiva
de förslag i berörda hänseende, vartill den vunna erfarenheten kunde föranleda.

Med stöd av denna Eders Kungl. Maj:ts nådiga föreskrift anmodade departementet
chefen för tredje arméfördelningen att till och med utgången av år 1912
för arméfördelningen företaga central upphandling av socker under förbehåll om
leverans direkt till vederbörande truppförband samt att under januari månad 1913
inkomma med det utlåtande i ämnet, vartill omständigheterna kunde föranleda.

I sitt med anledning härav till departementet den 24 nästlidne januari ingivna
yttrande föreslår arméfördelningschefen på grundval av de erfarenheter, han
vid de företagna upphandlingarna vunnit, att vid anskaffning av socker för arméns
räkning måtte iakttagas samma förfaringssätt som vid upphandling av övriga för
arméns behov erforderliga proviantartiklar. Arméfördelningschefen har sålunda
kommit till samma uppfattning i föreliggande fråga som departementet.

Till sitt yttrande har arméfördelningschefen fogat dels protokoll över de olika
upphandlingarna jämte kontraktsavskrifter, dels i en särskild tablå sammanförda
uppgifter å de vid arméns övriga truppförband under år 1912 gällande uppnandlingspris
å socker, dels även av underlydande regementsintendenter avgivna yttranden
angående resultatet, särskilt ur ekonomisk synpunkt, av den för vederbörligt
truppförband verkställda upphandlingen. Vissa av de sålunda ingivna handlingarna
torde vara ägnade att läggas till grund för bedömande av förevarande ärende, av
andra åter torde det vara vanskligt att draga några egentliga slutsatser.

De inlämnade upphandlingsprotokollen torde sålunda giva en del hållpunkter
för bedömandet. Först är då att märka att ej mindre än tre olika upphandlingar
— den sista under hand — måste företagas, innan antagliga anbud för samtliga
truppförband kunde erhållas. Vid första upphandlingen den 8 november erhöllos
för Alvsborgs och Bohusläns regementen samt Göta artilleriregemente inga andra
anbud än tvenne med obestämt pris. Vid andra upphandlingen, den 29 november,
inkommo för nämnda truppförband en del anbud, men ansågos dessa för höga, varför
de kasserades och upphandling under hand beslöts. De sålunda vid sista upphandlingen
den 4 december inkomna anbuden understego ej med mer än ett tiondedels
å ett tjugondedel öre per kilogram de förut kasserade, men ansågos likväl
böra antagas, enär utsikt ej förelåge att erhålla lägre. Det torde finnas skäl att

27

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

antaga, att, när med central upphandling så stora svårigheter mött för erhållande
av antagliga anbud till en arméfördelnings truppförhand, svårigheterna skulle bliva
än större, därest intendentsdepartementet skulle för hela armén verkställa central
upphandling, oavsett de betydande annons- med flera kostnader, vilka säkerligen
komme att erfordras genom ett dylikt upphandlingssätt, men ej därest socker
upphandlades av vederbörliga truppförband själva i samband med övriga proviantartiklar.

Granskar man vidare, vilka firmor, som erhållit de olika leveranserna, skall
man finna att för samtliga truppförband i Skövde, å Åxvall .och å Karlsborg en
firma i Skövde och en firma i Motala blivit leverantörer, för Älvsborgs regemente
och Göta artilleriregemente en firma i Borås samt för Bohusläns regemente en firma
i Uddevalla. I stort sett hava sålunda firmor å eller i omedelbar närhet av vederbörliga
truppförbands förläggningsorter erhållit leveranserna. Man kan med skäl
fråga sig, om ej, därest upphandlingen företagits av truppförbandschefema och med
samma omsorg som nu av arméfördelningschefen, samma resultat och samma pris
erhållits. Men skulle så hava blivit fallet, vilket visserligen ej kan direkt påvisas,
synes den centrala upphandlingen endast hava förorsakat ökad omgång och ökade
kostnader.

Ett stöd för denna uppfattning finner departementet även uti vad till upphandlingsprotokollet
av den 4 december i § 3 anförts. I sista stycket av denna
paragraf har nämligen antecknats följande:

»Enligt de upplysningar, som kunnat erhållas, har emellertid blivit utrönt,
dels att den så kallade sockerringen behärskar sockermarknaden inom riket och ej
anser sig kunna fastställa något bestämt pris å socker för någon viss tidrymd,
denna må nu vara av kortare eller längre varaktighet, dels att de affärsmän, som
handla med socker, sinsemellan träffat avtal — vars brytande medför plikt till höga
belopp — om hållande av bestämda priser å socker i enlighet med sockerringens
noteringar.»

Departementet omnämnde redan i sin förutnämnda underdåniga skrivelse av
den 18 januari 1910 att sannolikt den större fabrikationen av socker — det vill
säga i huvudsak Svenska sockerfabriksaktiebolaget — ej komme att befatta sig
med tävlan om direkta leveranser till de olika truppförbanden utan komme att
överlåta denna åt detaljhandeln. Denna departementets förmodan har även besannats
i det att Svenska sockerfabriksaktiebolaget väl ingivit anbud men detta i enlighet
med den priskurant, som komme att gälla, då varje särskild leverans skulle ske,
samt med tillägg av det för Göteborgsfabriken gällande tillägg av 1.2 öre per
kilogram ävensom under villkor, att hela leveransen finge verkställas fritt barnvagn
eller ångare Göteborg. Detta anbud — vilket såsom förut antytts förkastades,
enär det innehöll obestämt pris — kan ingalunda sägas vara avgivet i och för
tävlan, vilket även är helt naturligt, då bolaget givetvis icke vill konkurrera med
sina återförsäljare och förstöra marknaden för dem. Alla skäl finnas för det antagande,
att förhållandet skulle bliva enahanda vid central upphandling för hela
armén. Då sålunda sockerbolaget å ena sidan behärskar marknaden och bestämmer
sockerpriset inom landet — härvid visserligen följande priset å världsmarknaden —
men å andra sidan ej är villigt självt ingiva anbud under sina egna handelspriser,
torde utsikterna för erhållande — såsom regel — av lägre pris just å socker vid
central upphandling än vid decentraliserad dylik vara ytterst obetydliga.

Arméfördelningschefen har, såsom förut omnämnts, till sitt yttrande fogat

Statsrevisorernas
berättelser.

1896 års revisorer.

28 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

vissa i särskild tablå sammanförda uppgifter å sockerprisen vid arméns övriga truppförband
under år 1912. Departementet anser sig böra i underdånighet beträffande
denna tablå framhålla, att den icke är av den beskaffenhet, att den utgör en säker
grund för bedömandet av resultatet av den verkställda centrala upphandlingen inom
tredje arméfördelningen, i det att den icke nämner något om tidpunkten för upphandlingarna
vid olika truppförband. Detta är emellertid en sak av stor betydelse,
enär sockerpriset i allmänna marknaden växlar väsentligt och upphandlingsprisen
vid truppförbanden naturligtvis härav röna inverkan. Bortser man emellertid även
från denna omständighet, synes det, som om den rena ekonomiska vinsten av den
centrala upphandlingen varit skäligen obetydlig. Det är nämligen att märka, att
prisen vid så gott som samtliga truppförband utom de till tredje arméfördelningen
hörande avse leverans fritt vid vederbörligt magasin, under det att prisen för tredje
arméfördelningens vidkommande avse leverans fritt banvagn vid närmaste station.
Till sistnämnda pris böra därför läggas kostnaden för transport från stationen till
magasinet. Jämföras härefter exempelvis prisen vid första och tredje arméfördelningarna,
skall man finna att skillnaden är obetydlig.

Vad beträffar de från respektive regementsintendenter vid tredje arméfördelningen
infordrade yttranden angående det ekonomiska resultatet av den centrala
upphandlingen för vederbörligt truppförband, torde — ehuru de allra flesta av nämnda
yttranden gå i den riktningen, att vinsten av upphandlingen varit ingen eller ringa
— ej alltför stor betydelse böra tillmätas dem, enär de endast synas vara uttryck
för vederbörandes subjektiva uppfattning vunnen utan tillräckligt studium av frågan
och de på densamma inverkande omständigheter.

På grund av vad sålunda anförts och då resultatet av den centraliserade
upphandlingen icke synes lämna stöd för att några fördelar för statsverket vore att
härigenom vinna samt då därtill chefen för tredje arméfördelningen, vilkens företrädare
på sin tid, innan sådan upphandling vid arméfördelningen försökts, antog
att densamma skulle för statsverket vara fördelaktig, efter härom numera vunnen
erfarenhet funnit den olämplig, får intendentsdepartementet i underdånighet hemställa,
att central upphandling av socker för armén i dess helhet icke måtte ifrågakomma.
»

Riksdagens revisorer hava vid upprepade tillfällen i sina berättelser
framställt anmärkningar i fråga om statens upphandlingsväsen. Vanligen
röra dessa anmärkningar bristande aktgivande på upphandlingsförordningens
föreskrifter. Utskottet, som genomgått statsrevisorernas berättelser
för tiden sedan 1893 års förordning utfärdades, vill erinra om
följande anmärkningar, som för belysande av förevarande motion synas
vara av intresse.

1896 års revisorer anmärkte bland annat beträffande flottans station
i Karlskrona, att för stationens behov upphandlats nästan endast utländsk
spannmål samt att en stor del av stationens behov av smör
importerats från Finland.

Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9. 29

Förvaltningsdirektionen svarade härpå bland annat, att spannmålsleverantörerna
föredroge att leverera utländsk spannmål, framför allt därför
att den visat sig vara bättre torkad än den svenska och därför bättre fylla
de på en leveransgiltig vara ställda fordringarna. Det vore dessutom
förenat med dryga kostnader och stora svårigheter att till stationen
leverera erforderliga partier svensk spannmål av fullgod och jämn beskaffenhet.
Förvaltningsdirektionen uttalade därför som sin mening, att
någon förändring i det dittills följda tillvägagångssättet för fyllande av
stationens behov av spannmål varken vore av behovet påkallad eller
med statens fördel överensstämmande.

Beträffande smöret hade i leveranskontrakten ingalunda föreskrivits,
att detsamma skulle vara finskt. Enligt kontrakten'' skulle levereras
»smör, norrlands- eller finskt, av sommartillverkning, prima vara».
Direktionen förklarade sig emellertid vara betänkt att föreslå utspisning
av inhemskt mejerismör ombord.

1901 års revisorer anmärkte, att vid byggande av pansarbåten
»Tapperheten» plåt av utländskt fabrikat använts i större utsträckning
än som nödvändigt vore och i allmänhet vid byggande av flottans pansarbåtar
varit fallet.

Marinförvaltningen svarade härpå bland annat, att bestämmelse
om att den i nybyggnaden ingående materielen skulle vara av svensk
tillverkning, skulle medfört en kostnadsökning av omkring 55,000
kronor, att dylik föreskrift skulle fördröjt leveransen, samt att då fråga
var om samtidigt byggande av tre pansarbåtar och det icke skäligen
kunde antagas, att någon inhemsk verkstad skulle kunna åtaga sig mer
än en pansarbåt samt till följd därav för åstadkommande av konkurrens
blev nödvändigt att infordra ombud från både svenska och utländska
verkstäder med rätt för envar att bygga en eller alla tre pansarbåtarna,
kunde icke villkoren för entreprenaden formuleras olika för
svenskar och utlänningar, varjämte de senare antogos icke vilja frivilligt
underkasta sig förpliktelse att taga sitt materiel från Sverige och
en bestämmelse därom bland anbudsvillkoren utan tvivel skulle hava i
avsevärd mån förhöjt de utländska anbudsgivarnas pris och äventyrat
leveransernas rättidiga fullgörande.

1908 års revisorer hade inhämtat, att fortifikationsbefälhavaren
å Gottland å statens vägnar jämlikt kontrakt den 31 maj 1907 för en
köpeskilling av 515 kronor till handlanden K. F. Smitterberg försållt
avverkningsrätten till tre skogslotter vid Fårösund. Samme fortifika -

1901 års revisorer.

1908 års revisorer.

30 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

tionsbefälhavare hade vidare enligt kontrakt den 8 juni 1907 till
majoren A. L. Töraer försålt bland annat omkring 3,000 vanliga famnar
barrved, väl kvistad och sorterad samt upplagd vid kronans bryggor
vid Fårösund till ett pris av 8 kronor per famn. Sistberörda kontrakt
blev därefter med fortifikationsbefälhavarens tillstånd den 1 juli 1907
överlåtet å grosshandlaren J. Andersson i Stockholm.

Vid granskning av Vaxholms kustartilleriregementes räkenskaper
hade revisorerna funnit, att i kostnaden för eldning och belysning ingick
ett belopp av 770 kronor, utgörande likvid för ett parti ved om 70
famnar, som regementets detachement vid Fårösund för ett pris av 11
kronor per famn inköpt av handlanden K. F. Smitterberg. Åven under
år 1908 hade, enligt vad för revisorerna uppgivits, för nämnda detachements
räkning inköpts ved, som levererats av grosshandlaren J. Andersson
till ett pris av 14 kronor per famn. Vidare hade, enligt vad räkenskaperna
utvisade, för regementets behov i Vaxholm enligt kontrakt
den 27 juni 1907 med handlanden C. Andersson i Stockholm inköpts
ett parti ved, som betalts med 23 kronor 25 öre per famn..

Revisorerna hade funnit anmärkningsvärt, att avtal icke träffats
de militära myndigheterna emellan rörande inköp av ved för kustartilleriets
räkning och i all synnerhet, att de priser, kustartilleriet nödgats
betala, betydligt överstigit vad, på sätt ovan nämnts, fortifikationen vid
försäljning till enskild person erhållit.

Marinförvaltningen anförde rörande denna anmärkning, att då
marken närmast omkring batterierna vid Fårösund för några år sedan
förvärvades för sjöförsvarets räkning i syfte att fria skjutfält skulle
åstadkommas genom undanröjande av den inpå batterierna växande
skogen, erhöll fortifikationsbefälhavaren å Gottland uppdrag att låta
utföra detta röjningsarbete på för kronan förmånligaste sätt. Då eget
folk för arbetets utförande ej stod denne till buds och det skulle blivit
allt för dyrt att lega sådant, synnerligast för röjning vid det över en
mil från Fårösund liggande andra batteriet, ansåg fortifikationsbefälhavaren
det vara förmånligast att söka sälja avverkningsrätten till skogen.
Vid utbjudandet härav inkommo emellertid ej några anbud eller
i allt fall ej några antagliga sådana, och torde anledningen härtill hava
varit, att allt virke, såväl dugligt som odugligt, måste borttagas, för
att fria skjutfält skulle erhållas. Då sedermera försök gjordes att lega
folk för ifrågavarande röjning, kröntes ej heller dessa med någon större
framgång.

För försäljning av upphuggen ved hade fortifikationsbefälhavaren
även vänt sig till detacliementsbefälhavaren i Fårösund, som enligt vad

31

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

denne upplyst i en den 9 januari 1909 ställd skrivelse visserligen år
1905 av fortifikationsbefälhavaren upphandlat ved för detachementets
behov men ansett det år 1907 begärda priset vara väl högt i betraktande
av att den då utbjudna veden skulle levereras vid den på långt
avstånd från kustartillerietablissementet i Fårösund liggande bry o-van
vid andra batteriet.

Fortifikationsbefälhavaren sökte även genom personligt hän vändande
till dem, som kunde antagas vilja köpa avverkningsrätt till områdena,
införskaffa antagliga anbud. Detta hänvändande medförde likväl
ej heller önskat resultat, ehuruväl handlanden K. F. Smitterberg
köpte avverkningsrätten till ett par mindre skogslotter.

Emellertid hade röjningsarbetet så småningom kiinnat börjas och
slutligen utförts, därvid den upphuggna veden, som icke var av prima
beskaffenhet, upplagts ovanför bryggan vid andra batteriet. Vid ett
besök, som majoren Å. L. Törner sedermera gjorde å platsen, lyckades
fortifikationsbefälhavaren att med denne uppgöra om köp av hela vedpartiet
till ett pris av 8 kronor per famn, vilket pris, med hänsyn till
såväl vedens beskaffenhet som kostnaderna för dess transport först till
båt vid den mycket långa bryggan och sedan därifrån, måste anses
fullt nöjaktigt. Angeläget var ju även att få bort de skymmande vedtravarna
från batteriets skjutfält.

Den ved, som detachementsbefälhavaren under år 1907 inköpt av
Smitterberg för ett pris av 11 kronor per famn, var, enligt vad nämnda
befälhavare i sin förberörda skrivelse till marinförvaJtningen upplyst,
huggen på Smitterberg tillhörig mark; och torde vedens pris hava betingats
dels av dess beskaffenhet, dels därav att densamma levererats
vid själva kasernetablissementet. Att kronan vid inköp under år 1908
av ved fått liksom enskilda vidkännas avsevärt högre pris än under
föregående år, lärer vara helt naturligt med hänsyn till denna artikels
nuvarande prisläge, särskilt efter Riksdagens den 9 maj 1908 fattade
beslut angående skogsvårdslag för Gottland.

Statsutskottet vid 1909 års riksdag anförde vid denna punkt i
statsrevisorernas berättelse:

Utskottet har funnit anmärkningsvärt, att, såsom i förevarande
fall ägt rum, en militär myndighet till enskilda personer, därav en
officer i tjänst, försålt en vara, vilken en annan militär myndighet,
tillhörande samma truppförband som omförmälda officer, under samma
år från enskild person för det allmännas räkning upphandlat till högre
pris, än den förstnämnda myndigheten erhållit; varvid upphandlingen
försiggått dels å samma plats, där försäljningen ägt rum, och dels å

32

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

annan förläggningsort, i sistnämnda fall med högst betydlig prisskillnad.
Med anledning av vad sålunda förekommit får utskottet hemställa,
att Riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kung!.
Magt täcktes taga i övervägande på vad sätt en bättre samverkan
mellan olika förvaltande statsmyndigheter må kunna åvägabringas i
syfte att vid köp och försäljning undvika mellanhänder.

Kamrarna fattade beslut i enlighet med statsutskottets hemställan,
och Riksdagen avlät den 25 maj 1909 till Kungl. Magt en skrivelse,
innefattande vad statsutskottet i ifrågavarande punkt anfört.

Kungl. Magt infordrade den 31 juli 1909 yttrande från arméförvaltningen
och marinförvaltningen rörande denna Riksdagens skrivelse.
Nämnda myndigheter avgåvo den 10 januari 1910 yttrande i ämnet och
anförde däri, efter att hava redogjort för det ärende, som förorsakat
Riksdagens skrivelse, att, för den händelse med avseende ä det anförda
någon föreskrift i syfte att åstadkomma bättre samverkan mellan olika
förvaltande statsmyndigheter i ifrågakomna hänseende ansåges vara
erforderlig, ämbetsverken hemställde, att åt sådan föreskrift måtte givas
det innehåll, att det skall åligga statens myndigheter dels att, då fråga
förekommer om försäljning av staten tillhörigt gods och innan godset
utbjudes till försäljning, undersöka, huruvida godset må lämpligen finna
användning hos annan statens myndighet, dels att i allmänhet lata sig
angeläget vara att, i den män det finnes med god hushållning överensstämmande,
söka, genom att för föreliggande behov tillgodogöra statens
egna tillhörigheter, till det minsta möjliga inskränka statens utgift
för samma behovs fyllande.

1911 års revisorer anförde i fråga om järnvägsstyrelsen, att överrevisorerna
för statens järnvägar vid olika tillfällen påpekat, att de vid
sin granskning av statens järnvägars förvaltning funnit talrika fall, där
kartellbildning bland statens järnvägars leverantörer uppenbarligen gjort
sig gällande. För att bilda sig en uppfattning om vidden av sådana
kartellbildningar hade revisorerna genomgått samtliga protokoll över
upphandlingar genom järnvägsstyrelsens förrådsbyrå under år 1910 samt
ägnat dessa upphandlingar en ingående granskning. Revisorerna hade
därvid kommit till den uppfattningen, att sadana kartellbildningar funnes
i flertalet av de branscher, inom vilka järnvägsstyrelsen vore hänvisad
att göra sina upphandlingar. Kartellbildningar mötte inom de mest
olikartade områden: exempelvis vid byggandet av järnvägsbroar, till verkning

av lokomotiv och järnvägsvagnar, liksom även vid leveranser
av rälsspik, rälsskarvbultar, telegrafisolatorer o. s. v.

33

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

Efter att hava lämnat en redogörelse för de olika tillvägagångssätt
de i kartell sammanslutna leverantörerna plägade använda vid ingivande
av anbud, anförde revisorerna vidare, att upphandlingarna för statens
järnvägars räkning årligen representerade mycket betydande värden.
Enligt järnvägsstyrelsens berättelse för år 1910 uppginge sålunda de
väsentligaste leveranserna under samma år till en summa av 27,096,340
kronor, varav 14,948,490 kronor för varor av inhemsk tillverkning. Det
vore uppenbart att under sådana förhållanden frågan om kartellbildningbiand
leverantörerna kunde få en vittgående ekonomisk betydelse. Stor
vikt läge uppå att järnvägsstyrelsen vore i stånd att vid varje tillfälle
kunna kontrollera, att de priser, som av kartellerna erbjödes, vore
skäliga och icke innebure en genom konstlad prisbildning åstadkommen
uppskörtning av staten. Enligt vad statens järnvägars överrevisorer
i sin senast avgivna berättelse meddelade, hade dessa underkastat en
del fall, där kartellbildning bland leverantörerna gjort sig gällande,
särskild granskning samt inhämtat upplysningar angående det förfaringssätt
järnvägsstyrelsen tillämpat för att bliva i tillfälle att bedöma,
huruvida de av anbudsgivarne fordrade prisen kunnat anses skäliga.
Overrevisorerna sade sig därvid ha kommit till den uppfattningen, att
järnvägsstyrelsen i de flesta fall på ett tillfredsställande sätt lyckats
kontrollera prisen.

Under framhållande av den stora betydelse för statens järnvägars
ekonomi,, som läge i att järnvägsstyrelsen — särskilt genom att noggrant
följa priserna å den utländska marknaden — oavlåtligen strävade
efter att för staten uppnå i förhållande till världsmarknaden rätta priser,
ville revisorerna, utan att närmare ingå på enstaka fall, som kunnat
synas anmärkningsvärda, å denna viktiga angelägenhet fästa Riksdagens
uppmärksamhet.

Med anledning av vad statsrevisorerna anfört erinrade järnvägsstyrelsen
i sitt svar om den synnerligen grannlaga ställning, styrelsen
intoge i upphandlingsärenden, "då varan eller arbetet kunde utföras inom
landet. . A ena sidan gällde det att tillvarataga statens järnvägars
ekonomiska intressen samt å den andra att taga tillbörlig hänsyn till
att svensk industri så långt som möjligt gynnades. Med beaktande av
dessa intressen övervägde styrelsen alltid vid prövning av anbud, huruvida
de fordrade prisen vore skäliga med hänsyn till konjunkturernas
läge och varans kvalitet, varvid styrelsen genom egna beräkningar eller
genom inhämtande av upplysningar sökte bilda sig ett omdöme om de
skäliga prisen för viss vara eller visst arbete. Vid de upphandlingar,
då kartellbildning mellan anbudsgivarna vore uppenbar eller i mer eller
Bihang till Eiksdagens protokoll 1913. 13 samt. 4 avd, 9 höft, (Nr 9.) 5

1912 år:
revisorer.

34 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr .9.

mindre maskerad form ansetts föreligga, vore styrelsen givetvis i varje
fall pliktig att på angivet sätt skaffa sig tillförlitlig utredning för den
föreliggande frågans bedömande; och hade styrelsen ock så förfarit.

Järnvägsstyrelsen lämnade därefter eu utförlig redogörelse för de
metoder, styrelsen plägade använda för att kontrollera att de fordrade
prisen vore skäliga samt yttrade slutligen, att, då järnvägsstyrelsen
sålunda vid de upphandlingar, rörande vilka kartellbildning uppenbarligen
förelåge eller vore att förmoda, lade sig särskilt vinn om att
genom beräkningar och jämförelser kontrollera de erbjudna priserna,
styrelsen ansåge sig hava grundad anledning antaga, att statens järnvägar
icke till följd av kartellbildning bland leverantörerna måst betala
oskäliga priser.

Statsutskottet vid 1912 års riksdag redogjorde för statsrevisorernas
ovannämnda erinringar och järnvägsstyrelsens svar samt anförde
därefter, att utskottet, som funnit den av järnvägsstyrelsen avgivna förklaringen
fullt tillfredsställande, hade med hänsyn till den föreliggande
frågans stora allmänna intresse velat vad i ärendet förekommit för
Riksdagen omförmäla.

1912 års revisorer upptogo åter frågan om kartellbildning bland
leverantörerna till statens järnvägar och yttrade därvid, efter en redogörelse
för vad i samma ärende föregående år förekommit, bland annat
följ ande.

»På grund av denna frågas synnerligen stora betydelse hava även
innevarande års revisorer funnit sig böra ägna ingående uppmärksamhet
åt densamma. Samtliga upphandlingar för statens järnvägars räkning
under år 1911 ha av revisorerna genomgåtts, jämförelse mellan 1910
och 1911 års upphandlingspriser å de viktigaste artiklarna har verkställts,
och revisorerna ha yttermera genom inhämtandet av upplysningar
från chefen för den byrå inom järnvägsstyrelsen, som handlägger de
flesta leveransfrågorna, erhållit kännedom om de åtgärder, som från
styrelsens sida vidtagits för att under revisionsåret kontrollera leverantörernas
anbud och förhindra, att statens järnvägar genom leverantörernas
ringbildning tvingas till betalande av oskäliga priser.

På samma gång som revisorerna såsom ett samlat intryck av
denna granskning anse sig kunna uttala, att det vill synas, som om
järnvägsstyrelsen i stort sett lyckats väl tillvarataga statens intressen,
anse sig emellertid revisorerna även böra giva Riksdagen del av några
under granskningsarbetet gjorda iakttagelser.»

Revisorerna lämna därefter en redogörelse för förefintliga kartell -

35

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

bildningar samt rörande de prisstegringar, som under år 1911 inträffat,
och de åtgärder mot oskäliga prisförhöjningar, som järnvägsstyrelsen
vidtagit.

Slutligen anföra revisorerna, att de »vid granskningen av hithörande
frågor trott sig finna, att åtminstone i ett avseende en förändring i nu
rådande förhållanden beträffande upphandlingarna bör komma till stånd.
Gällande förordning angående statens upphandlings- och entreprenadväsende
av den 17 november 1893 stadgar i § 10 beträffande entreprenaders
utbjudande, att, då icke auktion är i fråga, vid samtidigt utbjudande
av flera varor eller av samma varor i flera poster samt därest
det icke finnes lämpligt föreskriva, att särskilt anbud skall avgivas å
varje vara eller post, bör tillkännagivas, att, om i samma handling göres
anbud å mer än en av dessa varor eller poster, myndigheten är berättigad
att antaga jämväl blott eu del av anbudet. I § 13 mom. 3
medgives emellertid, att, därest icke vid samtidigt utbjudande av flera
varor eller samma vara i flera poster föreskrivits, att särskilt anbud skall
avgivas å varje vara eller post, anbudsgivare, som i samma handlinggör
anbud å flera varor eller poster och vill förekomma antagande allenast
av en del av anbudet, äger däri göra förbehåll, att det endast odelat
gäller.

Revisorerna hava i flera fall uppmärksammat, att vid tävlan om
eu större entreprenad, till exempel årsbehovet av eu viss vara eller vissa
artiklar, den största anbudsgivaren gjort förbehåll om leveransen odelad.
I de fall, där denne haft att tävla med mindre produktionskraftiga
konkurrenter, som kunnat åtaga sig endast en del av leveransen, har
den leveranskraftigaste anbudsgivaren på grund av förbemälda stadgande
försatt järnvägsstyrelsen i tvångsläget att antaga den odelade
leveransen, även om denna i åtskilliga poster betingat högre priser än
dem, som konkurrenterna erbjudit i de delar, å vilka de avgivit anbud.

Att detta är ett missförhållande är uppenbart. Det skulle kunna
förekommas, därest järnvägsstyrelsen i minsta detalj uppdelade alla
entreprenader och större poster och för varje tillfälle utfärdade den
föreskrift, som omförmäles i § 13 mom. 3. Huruvida detta är praktiskt
genomförbart inom ett affärsverk, där upphandlingarna nått den stora
omfattning som vid statens järnvägar, tilltro sig revisorerna icke att
bestämt avgöra. Därest stora praktiska olägenheter resa sig häremot,
vill det emellertid synas revisorerna, som om upphandlingsförordningen
borde undergå en lämplig omformulering till förekommande av missbruk
i omförmälda avseende. I varje fall vilja revisorerna framhålla önskvärdheten
av att en förändring i berörda avseende åvägabringas.»

36

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

Angående revisorernas ovan återgivna framställning anförde järnvägsstyrelsen
i avgivet utlåtande bland annat följande.

»Under § 1 ha revisorerna, liksom vid granskningen av 1910 års
ifpphandlingar, påvisat förefintligheten av kartellbildningar mellan leverantörerna
till statens järnvägar, varvid revisorerna särskilt fäst sig vid
den under 1911 å nyo bildade kartellen mellan tillverkarna av järnvägsvagnar.
Revisorerna framhålla, att den nya kartellen synes av 1911
års anbud att döma sträva efter dels en fördelning av tillverkningen
så att olika verkstäder specialisera sig för tillverkning av vissa vagntyper,
dels ock en i samband med kartellbildningen åstadkommen väsentlig
prisstegring å tillverkningen.

Därjämte ha revisorerna fäst uppmärksamheten vid att några leverantörer
såsom ensamma tillverkare i riket av någon speciell artikel av
typ eller modell, som statens järnvägar använda, inneha en monopolställning
i så måtto, att all inhemsk konkurrens är utesluten.»

Järnvägsstyrelsen lämnar därefter en redogörelse för det sätt,
styrelsen använder för prövning av anbudspriserna, och fortsätter sedermera: »Mot

slutet av förut omnämnda § 1 framhålla revisorerna önskvärdheten
av att i gällande förordning angående statens upphandlingsoch
entreprenadväsende av den 17 november 1893 en förändring åvägabringas
i föreskriften om anbudsgivarens rätt att för anbudet i sin helhet
eller viss de! därav göra förbehåll om, att prisen gälla endast under
förutsättning av odelad leverans. I anledning härav vill styrelsen framhålla,
att vilken föreskrift, som än uppställes, en anbudsgivare ej kan
förhindras att i sitt anbud uppgiva, att, för den händelse hela beställningen
eller vissa uppgivna poster därav tilldelas honom, han för hela
beställningen respektive vissa uppgivna poster beräknar ett lägre pris
och att i annat fall gälla högi’e priser. Genom ett dylikt förbehåll med
t. ex. lägre priser för vissa poster kan ett anbud bli förmånligare i
sin helhet, än om ur de skilda anbuden de billigaste posterna skulle
utbrytas. Att en anbudsgivare gör ett dylikt förbehåll är helt naturligt,
då genom en större beställning tillverkningskostnaderna kunna nedbringas
och således även försäljningspriset. Den enda olägenhet, som
kan uppstå genom förbehåll om odelad leverans, är, då eu svagt rustad
leverantör har att lämna anbud i tävlan med en bättre rustad och då
den förre endast kan lämna anbud på vissa poster av det erbjudna
partiet. Genom föreskrift om odelad leverans kan den bättre rustade
anbudsgivaren utestänga sin medtävlare från att erhålla beställning trots
dennes lägre pris. För att stödja eu mindre fabrikant har styrelsen

Andra Immrmrens fjärde tillfälliga utskotts nilålartde Nr 9. 37

tillfälle att utbjuda vissa mindre partier för sig, och kan detta tillvägagående
ibland hava åsyftad verkan. Men att — såsom revisorerna tänkt
sig — städse i minsta detalj uppdela alla entreprenader och större
poster skulle utan tvivel medföra ett avsevärt fördyrande av varan och
således medföra motsatt verkan mot den avsedda. Styrelsen kan icke
finna, att någon förändring i gällande förordning i nu åsyftad riktningär
vare sig behövlig eller lämplig.»

Statsutskottet vid innevarande riksdag har beträffande denna punkt
i statsrevisorernas berättelse och järnvägsstyrelsens däröver avgivna utlåtande
anfört följande:

»I anslutning till den uppfattning, som av statsutskottet vid 1912
års riksdag- uttalades angående det stora allmänna intresse, som vore
förbundet med frågan om kartellbildningar bland leverantörerna till
statens järnvägar, har utskottet ansett sig böra bringa vad i detta
ärende nu förekommit till Riksdagens kännedom.

Beträffande den av revisorerna väckta frågan om ändring i gällande
förordning angående statens upphandlings- och entreprenadväsende i
syfte att bereda mindre leveranskraftiga affärer ökad möjlighet att med
utsikt till framgång upptaga tävlan med de större firmorna, har det
synts utskottet, som om vad revisorerna härutinnan anfört vore värt
beaktande och det sålunda skulle kunna ifrågasättas, att en omarbetning
i sådan riktning av förordningen borde vidtagas. Oavsett huru härmed
må förhålla sig, torde det emellertid kunna dragas starkt i tvivelsmål,
huruvida gällande upphandlingsreglemente, som tillkommit för snart 20
år sedan, numera, med de oerhörda framsteg, som industrien sedan dess
tagit, och med de affärsmetoder, som under tiden efter reglementets
tillkomst utvecklat sig, kan anses motsvara de krav i avseende å förmåga
att tillvarataga statens intresse, som på en dylik författning böra
uppställas. Då emellertid, enligt vad utskottet inhämtat, Kungl. Maj:ts
uppmärksamhet genom olika framställningar från annat håll redan är
riktad på förevarande ämne, har utskottet icke ansett sig böra tillstyrka,
att Riksdagen för närvarande vidtager åtgärd i ärendet. Under uttaiande
härav får utskottet vad sålunda i nu omhan dlade avseenden förekommit
för Riksdagen omförmäla.

Utskottet har icke kunnat erhålla någon fullständig uppgift å
värdet av statens upphandlade varor under ett år. För att dock söka
giva en föreställning om att det här är fråga om högst avsevärda belopp,
kunna nedanstående upplysningar om vissa upphandlingar meddelas.

Omfattningen
av vissa
statens upphandlingar.

38

Utskottets

yttrande.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

Enligt vad utskottet av civilkommissionen inhämtat, skulle den
approximativa konsumtionen vid armén av socker, kaffe och margarin
under år 1910 uppgått till följande kvantiteter: bitsocker 192,552 kilogram,
krossocker 25,055 kilogram, strösocker 79,261 kilogram, farinsocker
38,456 kilogram, pudersocker 8,076 kilogram samt bastard 3,149
kilogram, sålunda för samtliga slag av socker tillsammans 346,549
kilogram. Konsumtionen av kaffe skulle uppgått till 75,992 kilogram
och av kaffesurrogat till 8,020 kilogram samt slutligen konsumtionen
av margarin till 340,749 kilogram.

Enligt järnvägsstyrelsens berättelse för år 1911 uppgick för nämnda
år värdet av de väsentligaste leveranserna till statens järnvägar till
sammanlagt 22,940,890 kronor, därav ett värde av 13,112,190 kronor
för inhemsk vara eller tillverkning och 9,828,700 kronor för utländsk
vara eller tillverkning. Det väsentligaste av de utländska leveranserna
utgjordes av räls och dylikt till värde av 2,600,550 kronor, stenkol och
annan kol till värde av 5,941,860 kronor samt fotogen och andra oljor
eller kemisk-tekniska produkter till värde av 629,960 kronor.

Enligt telegrafstyrelsens berättelse för år 1911 hade nämnda år
för telegrafverkets behov inköpts linjeinventarier, stationsinventarier och
verktygsinventarier till ett sammanlagt värde av 4,370,039 kronor, därav
3,228,744 kronor för inhemsk tillverkning eller vara och 1,141,295 kronor
för utländsk tillverkning eller vara. Det väsentligaste av de utländska
leveranserna utgjordes av olika slags kablar, vilka sammanlagt voro
värda 989,186 kronor.

Motionärernas yrkande innefattar begäran om utredning dels angående
ökad centralisering vid upphandling för statens räkning, dels
rörande bestämmelserna i fråga om inhemsk varas företräde.

Beträffande först upphandlingsväsendets centralisering vill utskottet
understryka de synpunkter, som i motionen framförts, rörande olägenheterna
av den nuvarande ytterliga decentralisationen på detta område.

Vinsten av en centraliserad upphandling skulle ligga däri, att varorna
bleve för staten billigare, därigenom att mellanhandssystena et i största
möjliga utsträckning undvekes, att tillverkningen kunde standardiseras
samt att specialiseringen befrämjades.

Givetvis kan, såsom också motionärerna framhållit, ett centraliserat
upphandlingsförfarande ej tillämpas vid afl upphandling. För en del
varor torde lokala uppköp alltjämt visa sig vara bäst förenliga med
statens ekonomiska intressen. Så synes exempelvis förhållandet vara
med de flesta lantmannaprodukter, som staten behöver inköpa. Även

39

Andra kammarens fjärde t,illfålliga utskotts utlåtande Nr 9.

på detta område torde det emellertid icke vara omöjligt att erhålla för
såväl staten som producenterna förmånligare villkor än nu, om ett mera
affärsmässigt förfarande komme till användning och de fördyrande mellanhänderna
i större utsträckning undvekes.

Den centrala upphandlingen torde däremot med fördel kunna tilllämpas
vid uppköp av de flesta industrialster, inhemska såväl som utländska,
samt dessutom vid upphandling av sådana importerade varor
som exempelvis kaffe och kol.

Huruvida centraliseringen kan och bör ske för vart förvaltningsområde
för sig eller genom samarbete mellan olika förvaltningsgrenar,
torde en blivande utredning få närmare undersöka. Därvid bör också
tagas under övervägande frågan om inrättande av en central upphandlingskommission,
som måhända torde bliva nödvändig.

Syftet med genomförandet av ett centralt upphandlingsförfarande
skulle i huvudsak vara att därigenom bereda staten ekonomisk fördel,
men samtidigt även befrämja utvecklingen av svenskt näringsliv. Det
är härvid givetvis nödvändigt att noga se till, att de eftersträvade ekonomiska
fördelarna verkligen komma staten och ej endast enskilda företagare
till godo. Såsom ovan meddelats, hava statsrevisorerna vid upprepade
tillfällen påpekat, att karteller eller truster tillskansat sig stora
fördelar vid leveranser till staten. Det får icke förbises, att, om detta
kunnat inträffa med nuvarande former för upphandlingen, faran därför lär
kunna bliva avsevärt större, i samma mån en centraliserad upphandlinggenomföres.

I samband med dess genomförande kräves förvisso ett skärpt aktgivande
på monopolbildningarna och övervägande av lämpliga åtgärder
för att, med bibehållande och utvecklande av de ekonomiska fördelar
sådana företeelser kunna bringa, tillse, det fördelarna även komma det
allmänna till godo. En förutsättning för centraliseringen är också att
vederbörande producenter verkligen låta staten intaga en lika gynnad
ställning som deras mellanhänder. Som ovan nämnts, har armé förvaltningen
i fråga om inköp av socker förklarat, att detta icke kunnat ske
och därmed motiverat sitt motstånd mot centraliseringen. Dessa förhållanden
måste dock kunna på lämpligt sätt ordnas, och staten torde
icke sakna möjligheter att bereda sig nämnda gynnade ställning.

Statsutskottet vid innevarande års Riksdag, som starkt ifrågasätter
lämpligheten av nu gällande upphandlingsreglemente, bär emellertid,
enligt vad ovan anförts, icke ansett sig böra tillstyrka någon Riksdagens
åtgärd i frågan, då Kungl. Maj:ts uppmärksamhet genom andra framställningar
redan riktats därå.

40

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

Emellertid beröra dessa framställningar icke direkt frågan om
mera centraliserat upphandlingsförfarande. Och därtill kommer, att,
såvitt utskottet kunnat se, frågan om genomförande av en centraliserad
upphandling icke torde stå i det nödvändiga samband med bestämmelserna
i gällande upphandlingsförordning, som motionärerna synas förutsätta.
Enligt utskottets mening kan en viss centralisering ske redan
med nuvarande bestämmelser. Civilkommissionen har också, såsom av
den ovan meddelade redogörelsen framgår, upprepade gånger i skrivelser
till Kungl. Magt framhållit önskvärdheten av att åtminstone några
särskilt lämpliga varuslag, som i stor utsträckning användes för arméns
och flottans behov, måtte upphandlas centralt. Hittills har emellertid
intet resultat uppnåtts, detta framför allt av den anledning att vederbörande
myndigheter rest ett bestämt motstånd mot alla förslag till
centralisering. Från intet håll har emellertid härvid, såvitt utskottet
erfarit, gjorts gällande, att bestämmelserna i 1893 års förordning angående
statens upphandlings- och entreprenadväsen lägga hinder i vägen
för ett centraliserat upphandlingsförfarande.

Då utskottet finner frågan om centralisering vara av synnerligen
stor betydelse, anser sig utskottet böra, fastän frågan om upphancllingsförordningens
revision ligger under prövning, tillstyrka en skrivelse
i motionens syfte.

Vad därefter angår frågan om svensk varas företräde, så har
denna, såsom ovan omtalats, redan dragits under omprövning med anledning
av den från Svenska teknologföreningens styrelse till Kungl.
Maj:t ingivna skrivelsen med begäran om revision av statens entreprenad-
och le ver ans väsen.

Nuvarande formulering av § 5 i förordningen angående statens
upphandlings- och entreprenadväsen ger ett bestämt företräde åt inhemsk
vara, och utskottet har ej blivit övertygat om att en skärpning
av dessa bestämmelser i syfte att ännu större företräde skulle lämnas
svensk vara skulle vara nödvändig och nyttig eller ens tillrådlig. En
sådan skärpning av ifrågavarande bestämmelser som den, vilken finnes
i den i motionens bilaga återgivna förordningen för Osterrike-Ungern,
där det föreskrives, att utländska anbud kunna antagas, endast när de
inhemska varorna betinga »ojämförligt mycket högre priser», finner utskottet
kunna vara direkt skadlig för statens ekonomi. Ett flertal myndigheter,
som yttrat sig angående svenska teknologföreningens skrivelse,
hava också, som av det ovan lämnade referatet framgår, kraftigt
betonat de ekonomiska vådor staten skulle kunna utsätta sig för genom

41

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

införande av dylika bestämmelser, vilka så gott som fullständigt skulle
utestänga den utländska konkurrensen.

Däremot vill utskottet erkänna, att det synes, som om tillämpningen
av gällande bestämmelser ofta varit alltför olikformig, och att
därvid överdrifter i båda riktningarna torde hava förekommit. Det är
därför, enligt utskottets mening, ett berättigat önskemål att i detta avseende
söka få enhetliga och fasta normer till stånd, men därvid möta
utan tvivel stora svårigheter,. då det ej torde vara lätt att finna eu
generellt giltig formel för den svenska varans företräde. Att fastställa
någon viss procent, med vilken de svenska anbuden få överstiga de
utländska, torde knappast vara lämpligt. Ett sådant förfarande skulle
ju, såsom flera myndigheter framhållit, innebära ett förtäckt tullskydd,
och det torde vara uppenbart, att dylika bestämmelser icke kunna fastställas
utan Riksdagens hörande.

Den utredning, utskottet finner erforderlig, skulle därför endast
gälla behövligheten av att gällande bestämmelser kompletteras med
fastare regler i fråga om tillämpningen. Därvid bör särskilt, närmare
fixeras, vad som menas med inhemsk vara. Det synes i detta avseende
vara uppenbart, att den vara, som till största delen tillverkas inom
landet, bör hava företräde framför den, som blott till ringa del är föremål
för svensk tillverkning, samt att samma förhållande bör äga rum,
om svensk vara till någon avsevärdare del ingår i ett entreprenadarbete.
Lika uppenbart synes det utskottet vara, att den tillverkning, för vilken
uteslutande inhemsk arbetskraft anlitas, bör hava företräde framför den,
som helt och hållet eller till större delen utföres av utländsk arbetskraft,
även om tillverkningen är förlagd till Sverige.

Det företräde för inhemsk vara, som föreskrives redan i gällande
förordning, och för vilket motionärarna önskat erhålla fastare bestämmelser,
avser närmast att gynna och stödja det svenska näringslivet.
Givetvis bör, om detta syfte fullt skall nås, uppmärksamhet ägnas även
åt de arbetsförhållanden, under vilka varorna tillverkas. I utlandet hava
även, såsom i motionens bilaga framhålles, bestämmelser rörande arbetsvillkoren
fastställts just i samband med ordnandet av upphandlingsförfarandet.
Eu utförligare redogörelse för vid allmänna arbeten i utlandet
gällande minimibetingelser för arbetarna torde utskottet bliva i tillfälle
att lämna i sitt yttrande angående motion nr 238 angående fastställande
av minimilöner för vissa lönearbetare m. fl. Ett övervägande
rörande vilka bestämmelser, som i fråga om arbetsvillkoren kunna vara
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 saml. 4 avd. 9 käft. (Nr 9.) 6

42 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

lämpliga, bör, enligt utskottets mening, äga rum i samband med revisionen
av upphandlingsförordningen.

Den föreslagna centraliseringen av statens upphandling har motiverats
därmed att staten därigenom skulle erhålla betydande ekonomiska
fördelar. Redan denna skulle, såsom också motionärerna framhållit,
medföra ökad konkurrenskraft för svenska företag. Skola därtill läggas
fastare bestämmelser för svensk varas företräde vid statens upphandlingar,
måste emellertid tillses, att detta företräde ej gives på sådant
sätt, att det statsekonomiska syftet med centraliseringen motverkas.
Det synes utskottet vara nödvändigt att garantier erhållas för att ej
genom nämnda företräde prisen oskäligt stiga i höjden. Att fara härför
verkligen förefinnes, synes vara obestridligt. Därom vittna såväl
statsrevisorernas ovan omnämnda anmärkningar som ock de skrivelser
civilkommissionen ingivit till Kungl. Maj:t. Trust- och kartellbildningen
fortskrider ju alltjämt och torde i viss mån komma att befrämjas genom
den föreslagna centraliseringen av upphandlingen. Skola därför de
ekonomiska fördelarna av dylika sammanslutningar komma staten och
samhället till godo, torde det vara nödvändigt att garantier härför
skapas. Det torde därför ej vara tillrådligt att helt avstänga den utländska
konkurrensen, och man får därvid ej heller, såsom telegrafstyrelsen
framhållit, bortse från »den uppfostrande betydelsen av utländsk
konkurrens, i synnerhet för ett så litet land som vårt, där inhemsk
konkurrens på många håll saknas, icke minst i industriens eget intresse
vid dess försök till landsförvärv på utländsk botten».

Vid statens upphandlingar bör sålunda, enligt utskottets mening,
nödig hänsyn tagas även till prisförhållandena på världsmarknaden, ty
endast därigenom torde kunna förverkligas vad motionärerna åsyftat,
nämligen att giva företräde åt svensk vara och svenskt arbete, »i den
mån sådant med god hushållning låter sig göra».

På grund av vad sålunda anförts får utskottet med anledning av
herr Hildebrands in. fl. förevarande motion hemställa,

att Andra kammaren måtte för sin del besluta,
att Riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, dels huruvida
och i vad mån ökad centralisering vid upphandling
för statens räkning bör äga rum, dels ock vilka

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9. 43

närmare bestämmelser rörande inhemsk varas företräde
kunna vara lämpliga och nödiga.

Stockholm den 4 april 1913.

På utskottets vägnar:

W. BÄCKSTRÖM.

1 detta ärendes slutbehandling hava inom utskottet deltagit:

herrar Sandler/) Bäckström, Andersson i Hägelåkra, Olsson i Åsen, Henrikson•
i Heberg, Sjöberg, Westlund, Lithander, Nilsson i Kristianstad och Lindqvist i
Kosta.

x) Icke närvarit vid utlåtandets justering.

Reservation:

av herrar Andersson i Hägelåkra, Henrikson i Heberg och Lithander
mot vissa delar av utskottets motivering.