Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr H (Utlåtande 1919:Tfu53 Andra kammaren tfu5)

Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr H.

Nr 3.

Ankom till riksdagens kansli den 7 mars 1919 kl. 8 e. in.

Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande, nr 3, i
anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående initiativ till en internationell överläggning om
genomförandet genom mellanfolklig överenskommelse av
ett världsspråk in. in.

I en inom andra kammaren av herr Ericson i Funäsdalen väckt
motion, nr 312, har yrkats

»l:o) att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga initiativ
till en internationell överläggning om genomförandet genom mellanfolklig
överenskommelse av ett världspråk, avsett att inläras i alla världens skolor,
ävensom framföra denna sak till övervägande särskilt vid underhandlingarna
om det blivande fredsslutet;

2:o) att vid eventuell prövning av utrymme och företrädesrätt vid
den svenska språkundervisningen i skolorna mellan olika främmande levande
språk medtaga i övervägandet icke blott tyska, franska och engelska utan
även det för oss i framtiden så viktiga och närliggande ryska språket,
ävensom ägna någon begynnande uppmärksamhet även åt det kinesiska
språkets framtidsbetydelse för vårt land.»

I motionen, som icke innehåller motivering för det gjorda yrkandet,
hänvisas i sådant hänseende till en av herr Lindhagen inom första kammaren
väckt motion, nr 117.

4 Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

I anledning av den inom första kammaren väckta motionen, som
hänvisats till dess första tillfälliga utskott, har detta utskott begärt yttrande
från professorn vid Uppsala universitet Adolf Noreen. Det från
denne inkomna yttrandet, vilket ställts till femte tillfälliga utskottets förfogande,
är tryckt som bilaga vid detta utlåtande.

Vid bedömande av det i punkt 1 av motionen angivna yrkandet
må det till en början anses lämpligt att göra klart för sig, vilken betydelse
motionärerna inlagt i begreppet världspråk. Följande citat ur
motiveringen till den inom första kammaren väckta motionen torde i detta
hänseende vara belysande:

»På senare tider har inom världsspråkssträvandena börjat framhållas,
att frågan gäller icke ett »världsspråk» utan såsom man uttrycker
sig »ett internationellt hjälpspråk». Denna lilla frontförändring betyder
säkerligen något mer än en klädsam blygsamhet. Den är nog också ett
uttryck för den uppfattningen, att man ej heller här kan nalkas de mäktige
med sina krav utan att omtöckna dem med opportunism. Regeringarne
skulle med andra ord icke behöva frukta, att det var fråga om
att stöta sig med gamla fördomar eller att göra en sak riktigt ordentligt
och bra. Erfarenheterna borde emellertid ha lärt världen, att den bästa
politiken är att icke krusa och förödmjuka sig för makten samt att ingen
god sak främjes i sitt verkliga väsen genom att förnekas i sitt majestät
inför dess belackare och vederdelomän. Världsspråket,, när det kommer
en gång såsom en översvallande verklighet, blir icke något hjälpspråk utan
ett‘tungomål, höjt över alla andra.»

I andra delar av motiveringen har emellertid också framhållits den
betydelse, ett internationellt hjälpspråk skulle äga. Utskottet, som icke
delar motionärernas ljusa tro, att ett världspråk skulle kunna få den betydelse,
som angives i det citerade stället av motiveringen, anser sig
böra särskilt påpeka, att då utskottet i det följande går att taga ståndpunkt
till världsspråkstanken, utskottet fattar begreppet världsspråk allenast
i betydelsen av ett internationellt hjälpspråk.

Det torde icke från något håll kunna bestridas den ofantliga betydelse
tillvaron av ett erkänt världsspråk skulle äga särskilt för de mindre
nationerna. I det åberopade yttrandet har anförts såsom av sakkunnige
allt mera enhälligt erkänt, att ett världsspråk utgör »ett trängande och
med vart år allt oavvisligare behov». Utskottet får också erinra därom,
att vid de föregående tillfällen, då denna fråga varit föremål för riksdagsbehandling,
på skilda håll uttalats varma sympatier för världsspråksidén.

Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3. 5

Det synes icke ha berott på principiella betänkligheter att föregående
motioner till förmån för världsspråket icke vunnit bifall inom riksdagen,
utan fastmera på den uppfattningen, att rätta tidpunkten ännu icke varit
inne för tankens framförande.

Då nu frågan ånyo blivit väckt och detta vid en tidpunkt, då de
internationella problemen äro synnerligen aktuella, kunde det synas som
om tillfället vore särskilt lämpat för att föra världsspråkstanken framåt.
Utskottet har också på det allvarligaste övervägt de möjligheter, som
kunna stå till buds för ett svenskt initiativ i frågan, men utskottet
har därvid, i likhet med den åberopade sakkunnige, kommit till den
övertygelsen, att ett dylikt initiativ för närvarande icke lämpligen kan
ske. I mera omfattande motioner, II: 310 och I: 114, i vilka världsspråkstanken
även framförts, har föreslagits att svenskt initiativ borde
ske »vid de internationella uppgörelserna efter kriget och särskilt i Moskwa
och Versailles samt hos Wilson». Att nu uttryckligen hos regeringen
begära ett sådant initiativ synes utskottet så mycket mindre lämpligt,
som det ännu torde vara ovisst, vilken ställning Sverige kan komma att
intaga vid fredskongressen och därmed sammanhängande internationella
uppgörelser. När något annat tillfälle att inom ett blivande nationernas
förbund eller annorledes framföra världsspråkstanken kan yppa sig, synes
för närvarande ovisst. Givetvis skulle, såsom i sakkunnigutlåtandet antytts,
största möjlighet för tankens förverkligande förefinnas, därest initiativet
i en eller annan form komme att utgå från någon av de större nationerna.
Då utskottet härjämte har den förvissningen, att världsspråkstanken genom
sin egen inneboende kraft alltfort kommer att göra sig gällande samt att
Sveriges regering icke skall försumma ett tillfälle att ingripa, då sådant
yppar sig, har det synts utskottet lämpligast att någon åtgärd nu icke
påkallas av riksdagen.

Beträffande därefter vad motionärerna under punkt 2 hemställt angående
ryska språket vill utskottet till en början erinra, att undervisning
i detta språk enligt Kungl. Maj:ts medgivande redan nu meddelas vid
vissa läroanstalter, bland andra statens provskola, nya elementarskolan
i Stockholm. Vidare är frågan om ryskans upptagande såsom undervisningsämne
vid de allmänna läroverken jämte andra frågor, som röra
gymnasiets omorganisation, föremål för utredning inom läroverksöverstyrelsen,
varjämte frågan om ryskans ställning i skolorna torde beaktas
av den arbetande skolkommissionen. Det lärer vid sådant förhållande
icke vara erforderligt, att riksdagen, för förverkligande av motionärernas
önskemål i nu berörda del, avlåter skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t.

Andra hammarens femte tillfälliga utshotts utlåtande Nr 3.

Vad slutligen angår det jämväl under punkt 2 gjorda yrkandet, att
Kungl. Maj:t måtte ägna någon begynnande uppmärksamhet även åt det
kinesiska språkets framtidsbetydelse för vårt land, får utskottet, som
antager, att motionärerna icke velat ifrågasätta upptagandet av kinesiska
såsom läroämne på skolornas timplaner, hänvisa till att för kinesiska
språket redan nu finnes en professur vid Göteborgs högskola. För förverkligandet
av motionärnas sist nämnda önskemål torde därför ytterligare
åtgärder för närvarande icke erfordras.

På grund av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon
andra kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 7 mars 1919.

På utskottets vägnar:

IVAR SWARTLING.

Närvarande: herrar Swartling, Ljungberg, Bengtsson i Kullen, Sjöström, Hedlund i
Östersund, Andersson i Prästbol, Johansson i Hässlås, Svanberg, Johansson
i Olstorp och Månsson i Erlandsro.

Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

Bilaga.

1 anledning av till mig i on den 4 febr. avlåten, men först den 14 febr.
bekommen skrivelse, framställd anhållan om yttrande över motionen nr 117 i
Första kammaren, får jag härmed anföra följande.

Det lider intet tvivel och erkännes också bland sakkunnige allt mera enhälligt,
att ett världsspråk utgör ett trängande och med vart år allt oavvisligare
behov och så till vida kan man obetingat ge motionären rätt i vad han anfört.
Mera skiftande äro meningarna rörande frågan, huruvida ett dylikt språk bör
nyskapas eller komma till stånd genom mellanfolkligt användande av ett redan
befintligt språk, t. ex. engelskan. Men hur stora sympatier man än kan hava
för eu lösning i sistnämnda riktning, måste man dock inse, att den åtminstone
för närvarande är omöjlig, framför allt på grund av den nationella ömtålighet
som ej skulle kunna finna sig i det ofantliga gynnande av en viss nation, som
upphöjandet av dennas språk till världsspråk onekligen innebure. Man måste
därför ge motionären rätt även däri, att »avgörande skal tala för ett konstgjort,
enkelt och logiskt världsspråk». An vidare synes man inom sakkunniga kretsar
vara alltmer villig att ge motionären rätt däri, att ett dylikt språk bör vara bildat
enligt de principer som ligga till grund för de konstgjorda språken Esperanto
och dess förbättrade avläggare Ido. Dessa principer utgöra nämligen ett slags
kompromiss mellan de båda ovan nämnda lösningarna, rent nyskapande och
upptagande av ett redan gängse språk, i det att nämligen ordförrådet i det konstgjorda
språket utgöres så vitt möjligt av sådant ordmaterial som redan vunnit
en mera allmän utbredning inom kulturspråken, i en eller annan, ofta föga
skiftande form tillhörande dem alla.

Emellertid måste man ha klart för sig, att ett dylikt språk endast kan bli
ett hjälpspråk, användbart i fråga om dels allt som rör vårt materiella liv, t. ex.
på resor och i hotell, på affärsbyråer och i handelskorrespondens m. m., dels i
större delen av den vetenskapliga och tekniska litteraturen, och man kan omöjligen
dela motionärens ljusa tro på att det blir även lämpligt till skönlitterära
ändamål, ja ett »tungomål, höjt över alla andra». De som grundligare satt sig
in i denna fråga ha nämligen förlängesedan blivit fullt på det klara med att ett
nyskapat språk utan den nyansrikedom och de idéassociationer, som endast en
lång historia och rika traditioner kunna skapa, är ur stånd att tillgodose de krav
som stilkonstnären — han må vara lyriker, humorist eller filosof — måste ställa
på sitt språkliga verktyg.

Om man emellertid sålunda kan i det väsentliga gilla motionärens grundläggande
åskådning i världsspråksfrågan, så måste man däremot ställa sig mycket
betänksam gentemot de slutsatser till vilka han med utgångspunkt i denna åskådning
kommer och de yrkanden han i sammanhang därmed framställer.

8 Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

Han anser tydligen tiden vara mogen för att med första införa »världsspråket»
i skolundervisningen. Men frågan blir då: vilket språk? Den pågående
heta striden mellan Esperanto och Ido är ännu långt ifrån avslutad, om ock
varje språkman måste anse det senare vara sin rival överlägset. Och även Ido
är visst icke så i allo tillfredsställande, att man utan vidare kan förorda dess
obligatoriska inlärande. Och även om man tänker sig möjligheten av att det
snart nog kunde så fullkomligas, att man ansåge dess införande önskligt, så
skulle intet vara vunnet med dess antagande i ett visst land, om ej övriga kulturländer
följde exemplet. Och det vågar man ingalunda hoppas skola bli fallet. Ty
om ock verkligt sakkunniga personer numera, såsom ovan framhållits, rätt allmänt
dela motionärens och min gemensamma mening om ett världsspråks nödvändighet
och även framtida möjlighet, så har denna uppfattning helt visst icke så allmänt
slagit igenom, att icke ännu i vida kretsar världsspråket betraktas som en fantastisk
utopi. Intresset, ja, entusiasmen — tv utan sådan går det icke — för denna idés
förverkligande måste ha trängt mycket djupare och spritt sig i mycket vidsträcktare
kretsar, innan man kan våga påbjuda ett än så lyckat världsspråksförslag till
officiell användning. Annars riskerar man ett fiasko, som för lång tid kan omöjliggöra
varje framgångsrikt arbete på denna kulturuppgift, som dock en gång
måste förverkligas, eftersom den är eu av mänsklighetens allra viktigaste, om ej
rent av den viktigaste.

Motionären anser, att införandet av världsspråket i skolan skulle minska
dennas »överbelastning med ämnen». Detta är tvivelsutan ett stort misstag, åtminstone
så vitt fråga är om nu överskådliga tider. Det dröjer säkerligen några
människoåldrar, innan det ännu icke definitivt uppfunna och än mindre allmänt
godkända världsspråket hunnit så utbredas, rotfastas och upparbetas, att våra
högre skolor skulle våga utmönstra de språk, som tillsvidare tjänstgöra som eu
sorts ersättning för det åtrådda världsspråket, nämligen engelskan, franskan och
tyskan, för att nu icke tala om ryskan, som motionären, i märklig motsats till
sin strävan att minska skolornas överbelastning med språkämnen, önskar få införd
i deras timplan.

Vad nu slutligen beträffar motionärens hemställan om att Kungl. Maj:t
måtte »taga initiativ till internationell överläggning om genomförandet genom
mellanfolklig överenskommelse av ett världsspråk», så vore — frånsett den reservation
som torde böra göras rörande tillägget »avsett att inläras i alla världens
skolor» — därom icke annat än gott att säga, om blott man visste, dels att det
lilla Sveriges initiativ ej bleve ringaktat på grund av brist på bundsförvanter
med samma vädjande, dels till vem eller vilka detta upprop skulle lämpligen
riktas. Ty att, såsom motionären vill, ålägga Kungl, Maj:t att »framföra denna
sak till övervägande särskilt vid underhandlingarna om det blivande fredsslutet»
torde vara väl mycket begärt, då man ej vet, om Sverige får ha ett ord med
vid dessa underhandlingar.

Det synes mig därför, att vad som först och främst borde för sakens
främjande åtgöras vore att söka åstadkomma ett gemensamt uttalande till förmån
för världsspråkstanken av ett flertal statsmakter och att, om och sedan man
lyckats åvägabringa ett sådant, söka förvärva sig eu säker kanal till de makthavande
vid fredsslutet eller inom det nationernas förbund som man ju hoppas

Andra kammarens■ femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3. 9

då, skall hava kommit till stånd. Man kan härvid närmast tänka på Frankrike,
där sympatierna för ett världsspråks bildande redan länge visat sig vara särskilt
livliga och nu senast i dessa dagar hava fått ett lyckligt uttryck i den fram
stående språkforskaren Meillets arbete ''Les langues de 1’Europe nouvelle’. Kunde
man få någon eller några av Frankrikes ledande personligheter till att frambära
ett upprop av ovan antydd art, så hade det de bästa utsikter att bliva behjärtat
eller åtminstone uppmärksammat.

Motionärens andra hemställan, om eventuellt beredande av utrymme åt
ryska språket vid våra skolor, synes olämplig, dels på grund av redan rådande
trängsel bland skolämnena, dels ock emedan det tillsvidaie torde vara tillräckligt
sörjt för det utan tvivel för oss viktiga utbredandet av kännedomen om ryskan
genom den undervisning därå som bjudes vid våra universiteter och vissa specialskolor,
hälst om denna undervisning, såsom önskligt vore, till såväl omfång som
intensitet än ytterligare förstärktes.

Yad äntligen angår motionärens maning till K. Maj:t att ägna någon uppmärksamhet
även åt kinesiskans betydelse för vårt land, så synes den skäl gen
överflödig, då vi nyligen fått en professur i ämnet vid Göteborgs högskola, och
K. Maj:t ej lär underlåta att, i den mån kompetenta läi ärekrafter kunna med
tiden uppstå, förse även statsuniversiteterna — ty det måtte väl vara dem och icke
våra skolor som motionären vill tillgodose — med lärare i detta ämne, som för
övrigt icke är dem ens nu alldeles främmande, eftersom vid Uppsala universitet
undervisning i kinesiska av en särskilt avlönad docent meddelats under åren
1915—1918.

Uppsala den 18 februari 1919.

Adolf Noreen.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 13 samt. 5 avd. 2 käft. (Nr 2—3.) 2