Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 10 (Utlåtande 1945:TfuA10 Andra kammaren tfua)

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 10.

Nr 10.

Ankom till riksdagens kansli den 26 maj 1945 kl. 4 em.

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande i anledning av
motioner omgående utredning örn samhällsplanering och samhällets
behov att bestämma markens användning, angående utredning
örn inrättande av ett centralt statligt organ fm• genomförande
av en landsplanermg samt angående utredning av frågan
örn överförande i samhällets ägo av för städernas bebyggelse nödvändig
tomtmark.

I en inom andra kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 449, har herr Nilsson'' i Stockholm m. fl. hemställt, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om en utredning med uppgift att
undersöka 1) vilka verkningar på samhällets behov att bestämma markens användning
oell på jordvärdefrågor, som betingas av nuvarande förhållanden och den
sannolika utvecklingen av samhällsplanering i lokal, regional eller nationell skala,
av samhälleligt understött bostadsbyggande, av kommunikationernas och industriens
utveckling, befolkningsutvecklingen, jordbrukets intressen och andra för
frågan relevanta företeelser, 2) vilka principiella ändringar i gällande dispositionsrätt
till mark, som härav kunna föranledas, 3) vilka principer som böra ligga
till grund för ersättningar till enskilda vid intrång i eller förvärv av dispositionseller
äganderätt till mark, samt 4) vilka principer som böra vara grundläggande
för beskattning av jordvärdestegring.

I en annan likaledes till utskottet hänvisad motion, nr 346, har herr Persson
i Stockholm m. fl. hemställt, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer
om utredning och förslag örn inrättandet av ett centralt statligt organ för genomförandet
av en sådan landsplanering, som i denna motion skisserats, samt därtill
utredning och förslag örn den nya lagstiftning som är erforderlig för att kunna
tillerkänna det föreslagna planeringsorganet de befogenheter, som äro nödvändiga
för genomförandet av en landsplanering av i motionen åsyftat slag.

Slutligen har i motion nr 109, även den hänvisad till utskottet, herrar
Hansson i Skediga och Boman i Stavsund hemställt, att riksdagen hos Kungl.
Maj :t måtte anhålla örn skyndsam utredning av frågan örn överförande i samhällets
ägo av för städernas bebyggelse nödvändig tomtmark, samt att Kungl.
Maj :t måtte för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Beträffande motiveringarna får utskottet hänvisa till motionerna.

Utskottet har i vederbörlig ordning inhämtat yttrande över motionerna från

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 10.

byggnadsstyrelsen och kammarkollegium samt dessutom berett industriförbundet,
stadsförbundet, Stockholms stad och Stockholms handelskammare tillfälle att inkomma
med yttrande. Över motionerna nr 346 och 449 har i vederbörlig ordning
dessutom inhämtats yttrande frän lantmäteristyrelsen varjämte landskommunernas
förbund, landstingsförbundet, landsorganisationen och riksförbundet landsbygdens
folk beretts tillfälle att inkomma med yttrande över dessa motioner.
Landskommunernas förbund och landstingsförbundet ha ej begagnat sig härav.

Det väsentliga i inkomna yttranden har såsom bilagor fogats till detta utlåtande.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att hitintills allt för ringa uppmärksamhet
från samhällets sida ägnats frågan örn markens rationella användning
och deponering. Det är tvivelsutan så, att på många tätorter bebyggelsen fått ske
planlöst, vilket vid ortens vidare tillväxt vållat många besvärligheter. Den enskilde
markägaren har haft örn icke full så dock tämligen obegränsad frihet att
förfara med sitt markinnehav på sätt, som han funnit för sig bäst och mest ekonomiskt
lönande utan att han därvid behövt ta större hänsyn till innebyggarnas och
samhällets intressen.

Stadsplaneläggningen har betänkligt försvårats och understundom i praktiken
omöjliggjorts på grund av de betungande kostnader för orten i fråga ett genomförande
skulle kräva. Enligt utskottets uppfattning borde rättelse härutinnan ske.
Möjligt är att stadsplaneutredningen, som enligt vad utskottet inhämtat slutfört
sitt arbete men vars betänkande ännu ej föreligger i tryck, föreslår åtgärder
ägnade att underlätta uppgörande av rationella stadsplaner på längre sikt, men
frågan synes dock förtjäna uppmärksammas i ett större sammanhang, varvid stadsplaneutredningens
undersökningar och förslag givetvis böra utnyttjas.

Det räcker dock icke enligt utskottets mening med än så goda stadsplaner
för den enskilda orten. Frågan måste ses i sitt sammanhang med utvecklingen
på andra orter och i landet i sin helhet. Näringslivet är väl i stort sett fördelat
på ett ekonomiskt tillfredsställande sätt, men det möter dock inga svårigheter att
framdraga en mångfald exempel på att så icke är fallet. I än mindre grad har
hänsyn alla gånger tagits till befolkningspolitiska och sociala synpunkter. Det
kan icke vara tillfredsställande med vare sig en alltför kringspridd industri och
allt för små tätorter, som sakna förutsättningar för nödiga kollektiva anordningar,
eller med dess anhopning i allt för stora centra med de olägenheter, som
därav följa. Kommunernas tävlan att dra till sig industri, som kan förmodas bli
ett gott skatteunderlag, leder dessutom ingalunda alltid till den gynnsammaste fördelningen
inom landet.

Ofta är för närvarande en bygds näringsliv synnerligen ensidigt sammansatt.
Detta medför lätt en alltför stor konjunkturkänslighet med därav följande icke
önskvärda verkningar i fråga örn arbetslöshet och annat. Genom en bättre fördelning
av olika näringsgrenar skulle säkerligen många av dessa olägenheter kunna

Utskottet.

6 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 10.

undvikas, vilket bör leda till enbart fördelar icke endast för orten i fråga utan
också i längden för industrierna själva.

Det kan heller icke anses önskvärt, att en orts industrier sysselsätta enbart
manlig eller enbart kvinnlig arbetskraft. Ur befolkningspolitiska synpunkter bör
det tvärtom vara en strävan att söka åstadkomma en så jämn fördelning som möjligt,
vilket måste underlätta äktenskapsbildningen och befordra ett sunt familjeliv.

Utskottet underskattar ingalunda de krav på industriens självbestämningsrätt
i fråga om lokalisering, som kunna ställas. Å andra sidan torde de ekonomiska
förutsättningarna för en viss industri i många fall vara lika goda på ett flertal
orter, medan däremot andra skäl, som ur samhällelig synpunkt kunna vara fullt
ut lika vägande som de rent privatekonomiska synpunkterna, avgjort tala för förläggning
till en ort framför en annan. Det måste då vara av ostridigt intresse
för både samhället och den berörda industrien, att samtliga dessa faktorer äro
kända, så att hänsyn till dem kan tagas vid näringsgrenens lokala placering. Företagsamheten
behöver därigenom ingalunda hämmas utan tvärtom.

Även örn det ur alla synpunkter visar sig fördelaktigt att placera en viss
industri på en viss ort, kan det visa sig ogörligt av den grund, att marken icke kan
disponeras på rationellt sätt. Ofta är ägosplittringen sådan, att kostnaderna för
sammanförande av de olika markbitarna visa sig avskräckande. Samma problem
kommer mycket ofta till synes även i andra fall, såsom då någon gemensam samhällelig
anläggning skall uppföras, exempelvis en offentlig byggnad, fritidsanläggningar
och andra kollektiva inrättningar av olika slag. Den nuvarande exproprieringslagen
är icke sådan, att den därvid medger markens överförande i samhällets
ägo till skälig kostnad. Expropriationsförfarandet bör därför effektiviseras, vilket
bör kunna ske utan att den enskildes rätt trädes för nära.

Utskottet anser sig härvid böra erinra örn att föregående års riksdag i skrivelse
till Kungl. Maj :t begärde utredning örn kommuns rätt att expropriera mark för
bostads- och industriändamål. En sådan utredning synes lämpligen böra företagas
i sammanhang med övriga här berörda frågor, därvid problemet kan skärskådas
ur alla synvinklar.

Mark, som i ett eller annat samhälleligt syftemål överföres i samhällets ägo,
bör sedermera ej ånyo överföras till enskild äganderätt. Därigenom skulle på sin
höjd loinna vinnas, att olägenheters inträdande uppskjutes kortare eller längre
tidrymd. I stället synes tomträttsinstitutet böra komma till ökad användning.
Detta institut är redan infört i några orter men ingalunda i den utsträckning, som
med hänsyn till de såvitt veterligt goda erfarenheter, som vunnits, kan anses
önskvärt.

Genom en vidgad användning av tomträtten kan undvikas, att oförtjänt
värdestegring å mark kommer enskild till del. Denna värdestegring skulle i stället
tillfalla samhället, som vid en vidsynt markpolitik icke behöver uttaga denna
värdeökning. Utskottet inser väl, att det ingalunda är enbart priset på maiten,

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 10.

som reglerar hyrorna i tätorterna, men i den mån markkostnaden icke stiger,
skapas dock förutsättningar för en lägre hyresnivå på längre sikt. Problemet att
till samhället indraga den oförtjänta jordvärdestegringen, en indragning, om vars
berättigande meningarna knappast äro delade, har visat sig vara svårlöst. Genom
att samhället som sådant göres till ägare av marken skulle problemet överhuvud
taget icke behöva uppkomma eller åtminstone icke i samma svårlösta form som
hittillls.

Utskottet anser alltså för sin del, att en utredning av dessa spörsmål bör
komma till stånd. Denna utredning bör då ta sikte på mark i och omkring befintliga
tätorter eller orter, som befinna sig i tillväxt. Däremot beröres icke den
jord, som användes för rent jordbruksändamål, annat än i det fall, att den är
belägen i tätorternas utkanter eller så, att den kan förutses böra exploateras för
andra ändamål inom överskådlig framtid. Övrig jord, använd i jordbruk, skulle
däremot ligga utanför utredningen.

Utredning av hithörande frågor har tidigare icke verkställts. Den utredning,
som utskottet nu förordar, bör därför göras förutsättningslös, så att alla olika
tänkbara alternativ undersökas. Det är sålunda möjligt, att kommunerna böra ges
ett ganska vidsträckt inflytande vid utformningen av detaljer eller göras till ägare
av sådan mark, som kan vara av vikt för kommunerna att disponera.

Örn utredning kommer till det resultatet, att samhällets möjligheter att bestämma
markens användning väsentligen utvidgas, torde ett centralt övervakningsorgan
näppeligen kunna undvaras. Utredningen bör därför även upptaga till undersökning
frågan örn hur ett sådant organ bör vara organiserat och örn det åt
något redan förefintligt statligt organ lämpligen kan uppdragas att handhava
dessa uppgifter, eventuellt efter omorganisation.

Utskottet får alltså hemställa,

att andra kammaren i anledning av motionerna nr 449, 346
och 109 för sin del måtte besluta, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa örn en utredning med uppgift att
undersöka 1) vilka verkningar på samhällets behov att bestämma
markens användning och på jordvärdefrågor, som betingas av
nuvarande förhållanden och den sannolika utvecklingen av samhällsplanering
i lokal, regional eller nationell skala, av samhälleligt
understött bostadsbyggande, av kommunikationernas och
industriens utveckling, befolkningsutvecklingen, jordbrukets intressen
och andra för frågan relevanta företeelser, 2) vilka principiella
ändringar i gällande dispositionsrätt till mark, som
härav kunna föranledas, 3) vilka principer som böra ligga till
grund för ersättningar till enskilda vid intrång i eller förvärv
av dispositions- eller äganderätt till mark, samt 4) vilka prin -

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 10.

ciper som böra vara grundläggande för beskattning av jordvärdestegring.

Stockholm den 17 maj 1945.

På utskottets vägnar:

IVAR JANSSON.

Närvarande: herrar Jansson i Kalix, Fahlman, Swedberg, Johansson i Kalmar,
Olsson i Oskarshamn, Ljungqvist*, Malmborg i Stockholm, Hansson i Skegrie och
Nilsson i Stockholm.*

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

1) av herrar Fahlman och Ljungqvist, som ansett att utskottets utlåtande bort ha
följande lydelse:

De frågor som behandlas i motionen II: 449 äro otvivelaktigt av stor betydelse.
Den ekonomiska och sociala utvecklingen har medfört, att åtskilliga av nu gällande
regler för samhällsplaneringen tarva en översyn. Nya problem ha inställt
sig som påkalla uppmärksamhet från det allmännas sida. Emellertid kan man
konstatera, att de flesta av de centrala problem, som framhållits i den föreliggande
motionen, redan gjorts till föremål för utredningar. Sålunda har 1942 års stadsplaneutredning
till uppgift att verkställa undersökning av frågan örn regionsplanelagstiftning
samt en översyn av gällande lagstiftning om byggnadsverksamheten
såväl i stad som på landet. Samma utredning kommer att ägna uppmärksamhet
åt spörsmålet örn bebyggelsen utmed allmänna vägar samt rätten till utfart till
sådana vägar. Bostadssociala utredningens återstående uppgifter avse bl. a. sanering
av det undermåliga bostadsbeståndet i stadssamhällena i dess samband med
sociala och ekonomiska samt stadsplane- och byggnadstekniska frågor ävensom
spörsmålet örn åstadkommande av en planmässig bostadspolitik på längre sikt.
1944 års kommitté för kommunal samverkan samt kommunindelningskommittén
syssla med frågor som i större eller mindre grad torde få betydelse för samhällsplaneringen.
Inom lagberedningen och fastighetsbildningssakkunniga torde man
ägna undersökningar bl. a. åt frågorna örn minskande av svårigheter för stadsplans
genomförande genom lättnader i fråga örn villkoren för sammanläggning
samt förvärv av samfälld mark m. m. 1944 års riksdag begärde i skrivelse nr 145

Amira kammar em andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 10.

en förutsättningslös utredning, huruvida ökade möjligheter borde tillerkännas
kommun att mot ägares vilja inlösa mark för bostadsbebyggelse och industriändamål.
Frågan örn överförande i samhällets ägo av för städernas bebyggelse
nödvändig tomtmark torde redan, vad beträffar vidgad expropriationsrätt, vara
under utredning. Vidare må här erinras om fritidsutredningens förslag av år
1938 angående reglering av strandbebyggelsen och år .1940 örn inrättande av
iYitidsreservat samt särskilda sakkunnigas år 1942 avgivna betänkande med förslag
till förordning örn värdestegringsskatt å fastighet. Allt detta visar, att de
flesta av de frågor som motionärerna andragit redan äro föremål för behandling.
Att nu överväga ytterligare utredning på dessa områden kan därför icke anses
lämpligt förrän resultaten av de utredningar som pågå föreligga.

Rent praktiska skäl tala sålunda för att den av motionärerna begärda utredningen
icke nu igångsättes. Därutöver vill emellertid utskottet framhålla, att det
icke i princip kan godkänna motionärernas huvudtankegångar, enligt vilka man
vill förorda en samhällets äganderätt eller exploateringsrätt till marken samt
ett samhällets anspråk på all värdestegring å fastighet. Enligt utskottets mening
får man inte undervärdera den betydelse som den enskilda äganderätten till jorden
har för svenskt betraktelsesätt. I vårt land har jordbesittning i äganderättsform
allid högt uppskattats och tendensen är alltjämt att förvandla andra former
av jordinnehav till äganderätt. Det är också anmärkningsvärt, hurusom under
tidernas lopp den enskilda jordäganderätten konsoliderats genom den stadgade
åborätten, rätten till skatteköp samt försäljning från kronans jordbruksdomäner
av arrendegårdar och egnahemslägenheter, genom jordförvärv enligt ensittarlagen
samt genom tomtförsäljningar på stadsjordarna. Tomträttsinstitutet, som
i fråga örn vissa tätortsområden visat sig ha en uppgift att fylla, har endast i begränsad
omfattning kommit till användning och nyare former av åborätt till
kronogods lia icke tillvunnit sig något intresse såsom en form för jordinnehav.
För en mycket bred opinion skulle det te sig stötande om man ställde upp en
samhällets äganderätt eller exploateringsrätt såsom målet för svensk jordpolitik.
Att kommunerna i vissa fall lia ett intresse av att, där så visar sig nödvändigt
exempelvis i och för bebyggelsens lämpliga anordnande, komma i besittning av
lämpliga markområden är dock tydligt. Enligt utskottets mening bör man härvidlag
sträva efter en rimlig avvägning mellan nämnda intresse och de enskilda
fastighetsägarnas anspråk på rättssäkerhet och skälig ersättning. Frågan örn en
utvidgning av expropriationsrätten i sådana fall torde emellertid, som förut
niimnts, vara föremål för övervägande.

Vad härovan anförts äger sin tillämpning även i fråga om motionen nr II: 346,
angående utredning om inrättande av ett centralt organ för genomförande av en
kmdsplanering.

Jämväl motionen II: 109 berör spörsmålet om överförande av mark i kommunal
eller statlig ägo, ehuru motionärerna därvidlag begränsat kravet till att
avse tomtmark, som är behövlig för städernas och samhällenas fortsatta tillväxt.

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 10.

De synpunkter som ovan framhållits äga i väsentliga stycken tillämpning även
på denna motion.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, II: 449, II: 346 och II: 109, icke
måtte till någon andra kammarens åtgärd föranleda.

2) av herrar Hansson i Skegrie och Swedberg, som ansett att utskottets utlåtande
bort ha följande lydelse:

Utskottet är ense med motionärerna om att kommuner och samhällen icke ha
tillräckliga möjligheter att disponera mark, som de önska, förbehålla sig för framtida
planläggning och bebyggelse för bostads- eller industriändamål. Önskvärt är
därför att gällande expropriationslagstiftning så kan utvidgas, att nödvändiga
behov för samhällen att anskaffa behövlig tomtmark tryggas, även om denna
expropriation måste ske mot jordägares vilja. Likaså tala starka skäl för att samhällena
erhålla förköpsrätt till i byggnadsplan ingående mark.

Frågan örn åtgärder mot spekulation i tomtmark och örn beredandet av lättnader
för det allmänna att anskaffa sådan behövlig mark, liksom bostadsfrågor i
anslutning till dessa problem, är för närvarande föremål för undersökningar inom
bostadssociala utredningen och stadsplaneutredningen ävensom i viss mån inom
befolkningskommissionen. Dessutom beslöt 1944 års riksdag i anledning av utlåtande
från andra lagutskottet över motionerna I: 31 och II: 73 att hos Kungl.
Maj :t anhålla örn utredning angående ökade möjligheter för kommun att även mot
jordägares vilja inlösa mark för bostadsbebyggelse eller industriändamål.

Då alltså ovannämnda pågående och begärda utredningar redan syssla med
eller komma att syssla med flera av de i motionerna II: 109, 346 och 449 påtalade
missförhållandena synes det utskottet icke lämpligt att nu tillsätta ytterligare en
mycket omfattande utredning örn dessa spörsmål. I stället bör först pågående och
begärda utredningars slutresultat avvaktas innan eventuellt vidare åtgärder vidtagas.

Med anledning härav får utskottet hemställa,

att ovannämnda motioner icke måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Stockholm, Tryckeriaktiebolaget Tiden, 1945

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9—10; bilagor. 1

Bilaga 1.

KUNGL. BYGGNADSSTYEELSEN

Såsom yttrande över motionen 11:449 får styrelsen åberopa, vad styrelsen
anfört i ett förut denna dag till Biksdagens företa kammares andra tillfälliga
utskott avgivet yttrande över motionen 1: 290, vilken är likalydande med förstnämnda
motion. Avskrift av berörda yttrande bifogas.

I motionen II: 109 avhandlas samma spörsmål, som står i förgrunden i motionen
II: 449, nämligen möjligheten och lämpligheten av att i samhällets ägo överföra
för städernas bebyggelse erforderlig tomtmark. Då en planläggning i många
hänseenden skulle underlättas genom en sådan överföring, har styrelsen för sin del
icke något att erinra mot att den i motionen begärda utredningen kommer till
stånd. Tills vidare torde dock böra avvaktas vad 1942 års stadsplaneutredning
i sitt blivande slutbetänkande eventuellt kan komma att föreslå i förevarande
hänseende.

Motionen II: 346 åsyftar inrättande av ett statligt organ, som skulle få till
uppgift att åvägabringa en omdaning av samhällets ekonomiska och sociala liv
genom långtgående ingripanden och direktiv från statens sida. Hithörande frågor
falla i huvudsak utanför området för byggnadsstyrelsens verksamhet och erfarenhet,
varför styrelsen icke anser sig kunna närmare ingå på i motionen berörda
spörsmål.

Vad slutligen motionen II: 135 beträffar får styrelsen framhålla, att en sådan
utredning, som i denna motion åsyftas, givetvis kan vara av värde även med
hänsyn till bebyggelsens planmässiga ordnande. Såsom framgår av styrelsens
förut berörda yttrande över motionen II: 290 är det av väsentlig betydelse vid
planläggning för samhällsbebyggelse, att denna grundar sig på omsorgsfulla
utredningar angående den utveckling och de behov, som lairnia förväntas uppkomma.
Det är härvid av största vikt att äga noggrann kännedom örn bland
annat ekonomisk-geografiska och befolkningspolitiska förhållanden. Det material,
som den i motionen föreslagna utredningen skulle kunna framlägga, kan förväntas
vara ägnat att underlätta en rationell planläggning, i synnerhet om utredningen
inriktade sig på att undersöka förhållandena inom större sammanhängande delar
av landet. Styrelsen har därför för sin del intet att erinra mot att den begärda
utredningen igångsättes.

Stockholm den 13 mare 1945.

HENNING LEO.

Hans Quiding.

II. Öhman.

Bihang till riksdagens ''protokoll 1945.13 sami. 2 avd. Nr 9—10; bilagor.

•2

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9—10; bilagor.

Bilaga 2.

Motionens syftemål är således, vilket även framgår av den lämnade motiveringen,
synnerligen långtgående samt berör politiska, samhällsekonomiska, statsoch
författningsrättsliga frågor av största räckvidd. Den faller alltså till stor
del utanför det område, inom vilket byggnadsstyrelsen närmast torde hava att
yttra sig, nämligen utformningen och tillämpningen av stadsplanelagstiftningen.

Styrelsen kan vitsorda de i motionen berörda svårigheterna att vid planläggning
för samhällsbebyggelse få det moderna samhällslivets mångskiftande behov
på ett tillfredsställande sätt tillgodosedda. Dessa svårigheter framträda esomoftast
då det gäller att genom planläggning bereda lämplig plats och tillräckligt utrymme
för till exempel bostadshus, uppförda i lämplig och måttlig skala, offentliga
byggnader, industri- och affärsverksamhet, kommunikationsleder, parker, lekplatser
och andra rekreationsområden, skydds- och säkerhetsområden och så
vidare eller genom bestämmelser reglera bebyggelse eller andra förhållanden, så
att kraven på bland annat sundhet, brandsäkerhet och trevnad bliva vederbörligen
tillgodosedda. Till stor del bottna givetvis dessa svårigheter i de särskilda
hänsyn, som påkallas, då den av planläggningen berörda marken är i enskild
ägo. Men även i fall då marken befinner sig i kommunal eller statlig ägo har
det ofta visat sig, att ekonomiska skäl, bland annat hänsyn till markvärdet,
fått stå hindrande i vägen för en stadsplanemässigt och samhälleligt riktigare
användning av markområdena.

Mest framträdande äro självfallet svårigheterna att ernå en stadsplanemässigt
önskvärd reglering av bebyggelsen, när marken genom skedd bebyggelse eller
eljest redan är tagen i anspråk för ändamål eller på sätt, som icke överensstämmer
med vad som vid planläggandet visar sig önskvärt eller lämpligt. Sålunda
äro de för bostäder och allmänna byggnader respektive för industrier och liknande
lämpligaste områdena i många fall redan upptagna för andra ändamål,
vilket beror på att marken inom samhällena i vårt land bebyggts eller eljest
utnyttjats redan vid en tidpunkt, då man ej kunnat förutse den utveckling
av samhället, som sedan ägt rum, eller innan ännu genom lagstiftningen skapats
möjligheter att åstadkomma bebyggelsereglering inom området.

Ej sällan föreligga emellertid i åsyftade fall missförhållanden, vilka uppkommit
såsom en följd av att erforderlig bebyggelsereglering icke varit tillfredsställande
ordnad, ehuru sådan varit möjlig. Ofta har sålunda planläggning ej i
tid åstadkommits eller har redan fastställd plan icke gjorts till föremål för den
revision, som påkallats av ändrade tidsförhållanden och samhällsutvecklingen.
Det må exempelvis framhållas, att de genom 1931 års stadsplanelagstiftning påkallade
och av byggnadsstyrelsen hos vederbörande ofta påfordrade revideringarna
av äldre stadsplaner på många håll ännu icke företagits och att åtskilliga
samhällen eller delar av samhällsområdena alltjämt hava stadsplaner, vilka kunna
vara ända till 50 å 60 år gamla och trots trängande behov av ändringar, anpassade
efter nutida förhållanden, icke blivit föremål för omarbetningar. En
härtill i viss mån bidragande orsak utgör den av byggnadsstyrelsen vid flera
tillfällen påtalade bristen på utbildade stadsplanefackmän. I åtskilliga samhällen
saknar byggnadsnämnden bland annat av denna anledning tillgång till sakkun -

Avdra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9—10; bilagor. 3

iligt biträde, som kunnat gripa sig an med dessa problem, och i många fall har
föret på sista tiden sådan sakkunnig anställts.

Med anledning av vad i motionen anförts rörande de olägenheter, som skulle
föreligga på grund av att redan existerande planer skulle omfatta för stora
områden, vill styrelsen framhålla, att de olägenheter, som härvidlag åsyftas,
närmast torde bero på att den ifrågavarande planläggningen är föråldrad och
i behov av omarbetning. Styrelsen har nämligen för sin del ofta funnit och
haft anledning framhålla, att planläggning eller därför grundläggande utredningar
många gånger begränsas till att omfatta alltför små områden. Vid en
mångfald tillfällen har styrelsen dessutom för vederbörande samhällen framhållit
önskvärdheten av att, även om tidpunkten för stadsplaneläggning av mera vidsträckta
delar av samhällets område ännu icke vore inne, det uppgjordes en
utredningsplan eller så kallad generalplan, det vill säga en förberedande planering
i stora drag av samhällets bebyggelseutveckling, avsedd att ligga till grund
för den efterföljande, mera detaljerade stadsplanen. Ehuru betydelsen och angelägenheten
av en rådan planutredning ofta betonats, bland annat i samband
med 1931 års lagstiftning, som ju även öppnade möjligheter att i form av stomplan
erhålla fastställelse å huvuddragen av en dylik planering, hava samhällena
i rätt ringa omfattning och först under senare år börjat anlita denna väg för
urtedande av framtida planläggningsåtgärder.

Även må framhållas den utväg ur de av besvärliga äganderättsförhållanden
förorsakade svårigheterna att genomföra en ändamålsenlig stadsplanering, som
24, 25 och 52 §§ stadsplanelagen angiva. De genom förefintligheten av dessa
paragrafer till buds stående möjligheterna hava emellertid hittills anlitats endast
i mycket ringa utsträckning. En anledning härtill torde understundom hava
varit, att samhällena fått till stånd överenskommelser med de enskilda markägarna,
vandd de i nämnda paragrafer, särskilt 52 §, angivna principerna fått
tjäna som rättesnöre för avtalens utformning. Bestämmelserna i dessa paragrafer
torde härigenom lia utövat ett visst inflytande på stadsplanerandet.

Med det ovan anförda har styrelsen velat framhålla, att vad själva stadsplanefrågoma
angår en icke ringa del av de i motionen påtalade bristema i samhällenas
planläggningsåtgärder bottna i att. de möjligheter, som finnas att inom
ramen för gällande lagstiftning lösa de hithörande frågorna, icke utnyttjats
eller kunnat utnyttjas till fullo. Detta sammanhänger, såsom ovan antytts, bland
annat med att planlagstiftningen först i modern tid och särskilt under de senaste
decennierna kommit att intaga en mera beaktad och betydelsefull ställning inom
samhällslivet, vartill kommer brist på utbildade och kompetenta stadsplanearkitekter.

Ehuru, såsom byggnadsstyrelsen tidigare framhållit, erfarenheten visat, att
allmän äganderätt till mark icke i och för sig utgör garanti för att stadsplaner
uppgöras på ur bland annat social synpunkt tillfredsställande sätt, är det uppenbart,
att en rationell planläggning skulle tekniskt underlättas och möjligheterna
att realisera en plan avsevärt ökas, om marken vid planens upprättande befinner
sig i samhällets hand. Från styrelsens sida finnes därför icke anledning att
motsätta sig en utredning örn möjligheterna att genom utsträckt överförande i
samhällets ägo av mark befrämja en god samhällsplanering. Styrelsen får dock
erinra örn att, såsom för övrigt motionärerna själva framhållit, stadsplaneutredningen
1942 arbetar med komplettering av stadsplanelagstiftningen och torde
inom kolt komma att framlägga förslag i ämnet. Då det får förutsättas att
även här berörda förhållanden upptagits till mer eller mindre ingående beli and -

4 Andra hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9—10; bilagor.

ling i stadsplaneutredningen sålunda väntade förslag torde kunna ifrågasättas,
om ej detta bör avvaktas, innan den i motionen begärda utredningen igångsättes.

Stockholm den 13 mare 1945.

HENNING LEO.

Hans Quiding.

B. Hasselrot.

Bilaga 3.

KUNGL. MAJ:TS OCH RIKETS KAMMARKOLLEGIUM:
Motion nr 109.

Yad motionen avser synes vara något oklart. Kollegiet är dock benäget att i
företa hand tolka den såsom åsyftande att samhällena skulle beredas möjlighet att
förvärva all inom deras gränser liggande exploateringsmark. Motionen skulle i så
fall närmast avse utredning om vidgad expropriationsrätt för samhällena till
sådan mark.

Möjlighet för städer och andra samhällen att förvärva sådan mark finnes
redan nu. Enligt 25 § stadsplanelagen må stad, örn mark, som ingår i byggnadskvarter,
icke lian på skäliga villkor förvärvas för bebyggande, och detta förhållande
är till avsevärt hinder för stadens utveckling, erhålla Kungl. Maj :ts tillstånd
att lösa marken. Förutsättningen för lösningsrätten är att markägarna av
någon anledning neka att sälja erforderlig byggnadsmark.

Benägenheten att sälja exploateringsmark till vederbörande stad är i allmänhet
stor. Detta torde sammanhänga med att i regel endast staden förfogar
över den administrativa och tekniska apparat, utan vilken en exploatering kan bli
ett vanskligt företag.

Det har ofta visat sig vara av värde, att en stad äger exploateringsmarken
inom sina gränser eller i varje fall så stor del av denna mark, att staden lian tillhandahålla
tomtmark i en omfattning, som svarar mot efterfrågan. Härigenom
Ilar staden erhållit ett bestämmande inflytande på tomtmarknaden. Såsom exempel
på städer, som med framgång genomfört en sådan tomtpolitik, kunna nämnas
Malmö och Eskilstuna. Hyrorna ha i dessa städer också kunnat hållas tämligen
låga. De av motionärerna förmodade verkningarna på den allmänna prisnivån ha
möjligen i någon mån framträtt, men de ha varit obetydliga. Båda städerna tillhöra
ortsgrupp III, medan Stockholm tillhör ortsgrupp V och Göteborg ortsgrupp
IV. Ett flertal städer av samma storleksklass som Eskilstuna tillhöra emellertid
också ortsgrupp III utan att det är regel, att tomtmarknaden dirigeras av vederbörande
stad. Det förefaller därför icke, som örn en sänkning av hyresnivån skulle
ha den inverkan på levnadskostnaderna och marginalen mellan varans pris hos
producenten och hos konsumenten, som motionärerna tänkt sig. De lägre hyrorna
torde däremot ha medfört en förbättring av bostadsstandarden, en i och för sig
nyttig sak.

Avdra kammarens andra tillfäUiga utskotts utlåtande nr 9—10; bilagor. 5

Något behov av sådan vidgad expropriationsrätt för samhällena till exploateringsmark,
som i första hand torde avses med motionen, synes kollegiet icke förefinnas.

Åsyfta motionärerna däremot, att all mark, bebyggd och obebyggd, i städer
och andra samhällen skulle överföras i kommunal ägo och där förbliva, avser motionen
en fråga av en helt annan räckvidd och av mera invecklad beskaffenhet.
Denna senare fråga har mera ingående behandlats i den till utskottet hänvisade
motionen II: 449, varöver kollegiet avgivit yttrande den 14 innevarande mars.

Av skäl, som närmare utvecklats i kollegiets berörda yttrande, har kollegiet
ansett sig icke kunna tillstyrka en utredning i det vidsträcktare syfte, som synes
kunna utläsas ur den nämnda motionen.

Frågan örn behövligheten av en utvidgad rätt för städer och andra samhällen
att förvärva exploateringsmark synes däremot höra till den utredning örn den
statliga jordpolitiken, som kollegiet ansett kumla komma ifråga med anledning av
åtskilliga i samma motion berörda förhållanden.

Stockholm den 16 mars 1945.

ERIC SVERGE.

Per Gavelius.

Bilaga 4.

Motionen II: 135.

Den i motionen påtalade ”flykten från landsbygden” har varit .särskilt framträdande
inom det undersökta området, den så kallade Roslagen, sammansatt av
delar av Stockholms och Uppsala län. Inom dessa län har nämnda befolkningsrörelse
i väsentlig mån inneburit en avfolkning av jordbruksnäringen. Befolkningsminskningen
i dess helhet med 7 050 personer under samma period i undersökningsområdets
landsbygd lärer så gott som helt vara att hänföra till jordbruksnäringen.
Enligt den officiella statistiken har nämligen under perioden näringens
folkmängd inom ett område som i huvudsak svarar mot undersökningsområdet
(ökat med Blidö och Rådmansö samt minskat med Riala och Roslagskulla socknar)
nedgått med 6 910 personer.

”Flykten från jordbruket” är en företeelse, som sedan 1860- och 1870-talen
gjort sig gällande i riket, numera praktiskt taget i alla dess delar utom de nordligaste,
tidigast i form av emigration men senare alltmera såsom en inrikes folkomflyttning
från agrara områden till städer och stadsliknande samhällen, så kallade
tätorter. Jordbrukets dominerande ställning på landsbygden i egentlig mening
har gjort, att rörelsen ofta tett sig som en avfolkning av landsbygden såsom sådan.
De faktorer som påverkat denna rörelse ha varit av olika slag, såväl ekonomiska
som psykologiska. Till de förra lia varit att räkna de penningmässigt sett större

6 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9—10; bilagor.

förvärvsmöjlighetema inom de så kallade stadsmannanäringama i förhållande till
jordbruket, till de senare nöjes-, bekvämlighets- och ■— före jordbrukets arbetstidsreglering
(1936) — även frihetsbehovet.

Undersökningsområdet, den så kallade Roslagen, har sammansatts på ett
sådant sätt, att det ger en helt annan bild av folkmängdsproportionen mellan den
egentliga landsbygden och tätorterna än som är fallet med riket i dess helhet.
Under det, enligt 1940 års folkräkning, av rikets folkmängd, i runt tal 6 331 000
personer, den egentliga landsbygden rymde 2 894 000 eller 46 procent och tätorterna
3 437 000 eller 54 procent, redovisas i motionen för Roslagen av 75 351
personer 56 547 eller 74 procent såsom tillhörande landsbygden och 19 304 eller
26 procent såsom tillhörande tätorter. Ett undersökningsområde sådant som det
nu ifrågavarande måste givetvis avspegla ett i hög grad av den ovan berörda
företeelsen i avseende å jordbruksnäringen bestämt skeende. I Stockholms län
och Uppsala län har under tioårsperioden 1930—1940 minskningen av den befolkning,
som livnärt sig av jordbruk och boskapsskötsel, utgjort omkring 20
procent det vill säga i genomsnitt 2 procent årligen under det för de båda länens
administrativa landsbygd (bortsett från städer) redovisats en folkmängdsökning
med cirka 3 procent (i Stockholms län ökning med cirka 8 procent, i Uppsala
län minskning med cirka 8 procent).

Man har räknat med att under 40-årsperioden 1940—1980 befolkningen på
rikets landsbygd skulle komma att nedgå med i medeltal 25 procent i vissa delar,
i de övriga med 40 procent. Folkmängden i riket har för år 1980 antagits fördela
sig med 34 procent på landsbygd och 66 procent på tätorter (W. William-Olsson,
Stockholms framtida utveckling, 1941). Den prognos, som härutinnan har uppställts,
räknar emellertid med en till 5 647 000 personer reducerad total folkmängd.

På sätt ovan erinrats och såsom motionärerna även synas utgå ifrån är
denna utveckling i väsentlig mån sammanhängande med jordbrukets arbetsförhållanden.
Åt ämnet har ägnats en specialundersökning av befolkingskommissionen
(Betänkande angående landsbygdens avfolkning; 1938 S. O. U. 1938:15).
Kommissionen ansåg bland annat att, så länge andra med jordbruket konkurrerande
fack och sysselsättningar alltjämt erbjöde högre löner än jordbruksnäringen och
även i fortsättningen vore i tillfälle att draga till sig ytterligare arbetskraft,
flykten från jordbruket med all sannolikhet konune att fortsätta men att goda
förhoppningar funnes, åtminstone för det större jordbrukets utövare, att genom
rationaliseringsåtgärder möta de av den fortsatta avgången av arbetskraft från
jordbruksnäringen sannolikt följande ytterligare stegrade arbetsomkostnaderoa.
Det mindre jordbrukets möjligheter att bestå bedömdes däremot mera pessimistiskt.
Dessa förhållanden påkallade enligt kommissionen särskild uppmärksamhet
åt möjligheten att upprätthålla och utveckla andra arbetstillfällen och sysselsättningsgrenar
på den svenska landsbygden. Detta vore så mycket viktigare, som
de befolkningspolitiska prognoserna för landsbygden i dess helhet talade för en
ökning av de yngre och mest arbetsföra åldramas numerär under den närmaste
framtiden. Följaktligen vore industriens och särskilt småindustriens utbredning
över landsbygden ävensom hantverksrörelsens stärkande därstädes och hemslöjdernas
utveckling av synnerlig betydelse. Som en följd av den av kommissionen
förordade ekonomiska politiken samt den likaledes förordade sociala och kulturpolitiken
till landsbygdsbefolkningens fromma vore en fortsatt utveckling av de
mindre landsbygdssamhällena att förvänta med åtföljande ekonomiska och sociala
strukturförändringar av landsbygden. En utveckling i denna riktning vore en
av förutsättningarna för att de ifrågavarande strävandena skulle kunna nå önsk -

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9—10; Utägor. 7

värda resultat. Kommissionen rekommenderade en positiv svensk landsbygdspolitik
på bred bas — i görligaste mån byggd på en omprövning i ett stort sammanhang
av samtliga hithörande skiftande problem. — Denna politik borde syfta ej
endast till att höja den allmänna levnadsstandarden för jordbruksbefolkningen
till jämställdhet med levnadsstandarden inom rikets övriga stora folkgrupper
utan även och därutöver till att i ekonomiskt, socialt och kulturellt avseende skapa
möjligast gynnsamma levnadsvillkor för landsbygdsbefolkningen i dess helhet.
Ändamålet borde vara att — så långt det vore förenligt med jordbruks- och
landsbygdsbefolkningens naturliga och berättigade intressen — i jordbruket och
på landsbygden kvärk hila en betydande del av rikets befolkning till gagn för
den svenska befolkningspolitikens kvantitativa och kvalitativa syftemål (s. 208).
— Vissa av här antydda problem äro, såvitt angår rikets norra delar, föremål
för övervägande av den nu arbetande Norrlandskommittén (riksdagsberättelsen
1945 s. 195 ff.).

Motionärerna taga i sin utveckling av situationen inom Roslagen sikte på
ej blott jordbruksnäringens utan ock den smärre industriens och andra så kallade
stadsmannanäringars villkor inom det undersökta området. Sedan näringsfriheten
genom 1864 års lagstiftning blivit i dess helhet genomförd, har den svenska landsbygden
insprängts med ett stort antal tätorter, cn del numera organiserade i
stads-, köpings- eller municipalsamhälles form, en del kvarstående såsom kommunalt
oorganiserade bebyggelseanhopningar. Karakteristiskt för denna företeelse
har varit en intim ekonomisk gemenskap med den jordbrakande bygden, som
i det stora hela länt till båda parternas fördel. Man kan utgå från att den ovan
berörda avfolkningen av jordbruksnäringen varit ofrånkomlig och likaledes den
nedgång i landskommunernas befolkningsmässiga och ekonomiska underlag, som
vållats av utflyttning samt utbrytningar från dessa kommuner till nya stadsoch
köpingskommuner.

Motionärerna anse, att den mindre tillfredsställande utvecklingen i Koslagen
bottnar antingen i bristande företagsamhet, när det gäller utnyttjandet av förefintliga
möjligheter, eller också i ett felaktigt inriktat näringsliv, måhända bägge
dessa omständigheter. Det kan knappast vara riktigt att se här berörda problem
endast med hänsyn till företeelserna inom det Ilar ifrågavarande begränsade området.
Motionärerna äro också medvetna härom, när de erinra örn motsvarande
företeelser på andra håll inom riket. Motionärernas hemställan örn en utredning
genom statens försorg om de ekonomisk-geografiska betingelserna för befolkmngsoch
näringsförhållandena inom olika delar av Sverige synes därför falla inom
ramen för befolkningskommissionens ovan berörda förslag samt, såvitt angår
Norrland, delvis under Norrlandskommitténs uppdrag. Att den i motionen begärda
undersökningen skulle erbjuda ett betydande allmänt intresse synes
uppenbart.

Stockholm den 16 mars 1945.

ERIC SVERGE.

Erik Schalling.
Föredragande.

8 Andm hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9—10; bilagor.

Motion II: 346.

Bilaga 5.

Såsom kollegiet anfört i sitt den 16 Innevarande mars till utskottet avgivna
yttrande över den till utskottet hänvisade motionen II: 135 anser kollegiet, att
genom statens försorg verkställda undersökningar örn de ekonomiskt-geografiska
betingelserna för befolknings- oell näringslivsförhållandena inom olika delar av
landet skulle erbjuda ett betydande allmänt intresse. Dylika utredningar, liksom
andra mera lokala utredningar för särskilda städer och samhällen, skulle i sin
tur kunna tänkas ge anledning till åtgärder såväl från statsmakternas och kommunernas
sida som från det enskilda näringslivets målsmän.

Någon de enskilda jordägarnas oinskränkta bestämmanderätt över sin mark
kan icke, såsom motionärerna gjort gällande, för närvarande sägas föreligga. Då
fråga uppkommer örn en ändrad användning av marken av någon betydelse för
samhället, har nämligen det allmänna redan nu exempelvis genom planlagstiftningen
möjlighet att ingripa i reglerande syfte och denna lagstiftning kan utvidgas
och förbättras. I sitt yttrande den 14 innevarande mars över den till
utskottet hänvisade motionen 11:449 har kollegiet också erinrat, att det kunde
förväntas, att den nuvarande planlagstiftningen skulle bliva kompletterad med en
regionplanelagstiftning. Kollegiet har vidare förklarat sig icke vara främmande
för en än längre gående lagstiftning i landskapsplaneringens form. Genom en på
så sätt utbyggd planlagstiftning skulle på ett betryggande sätt bliva sörjt såväl
för de särskilda städernas och kommunernas som statens inflytande på samhällsbildningen
och användningen av marken i övrigt. Skulle det därjämte vara erforderligt
att bereda staten ökade möjligheter att förvärva mark för industriella
ändamål kan detta ske genom ändringar i expropriationslagstiftningen.

Kollegiet har i samma yttrande tagit avstånd från tanken, att staten skulle
på en gång förvärva exploateringsrätten till ali mark, detta på grund av de
svårigheter, som skulle uppstå vid genomförande av en sådan åtgärd, vilken för
övrigt synts kollegiet knappast stå i överensstämmelse med det svenska rättssystemet.
I stället har kollegiet hänvisat till möjligheten att låta rätten till exploatering
av mark bli beroende av ett särskilt tillstånd från myndighets sida. Till
detta tillstånd kunde knytas ekonomiska villkor såsom örn erläggande av jordvärdestegringsskatt.
Kollegiet har därjämte förklarat sig anse att behov kunde
förefinnas att med bibehållande av den enskilda jordäganderätten genom en utredning
söka koordinera och uppställa ett program för den statliga jordpolitiken
så att lämpliga lösningar erhållas av de intressekonflikter, som alltid komma att
förefinnas mellan olika intressen på det jordpolitiska området.

Vad i nu ifrågavarande motion anförts har icke övertygat kollegiet örn att
längre gående åtgärder på jordpolitikens område än de här ovan berörda för
närvarande skulle vara behövliga eller lämpliga.

Stockholm den 21 mars 1945.

Per Gavelius.

ERIC SYERNE.

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande wr 9 10j bilagor. 9

Bilaga G.

Motion nr 419.

Enligt motionärerna är det två huvudtankegångar, som föranlett motionerna.
Den ena är att, örn långt gående åtgärder bli nödvändiga för kontroll a.v markens
användning, det skulle vara mera praktiskt, att denna kontroll åvägabragtes
genom att samhället ägde marken eller exploateringsrätten till marken än att
kontrollen utövades genom ett virrvarr av restriktioner eller förpliktelser, sorn
ålades enskilda markägare. Den andra huvudtanken skulle innebära att värden,
som uppstode genom samhällets åtgärder och allmän samhällsutveckling, borde
tillhöra samhället och att enskilda icke borde få profitera därav annat än som
medlemmar av samhället. Såsom tillhörande denna andra tankegang. ha motionärerna
också framhållit, att uppkomsten av fiktiva värden borde förhindras.

Till stöd för dessa huvudtankar ha motionärerna tämligen ingående berört
åtskilliga av de olägenheter, särskilt ur planeringssynpunkt, som den exploateringsverksamhet,
som för närvarande äger rum, visat sig medföra. Kollegiet anser
sig därför böra något beröra sina erfarenheter i olika därmed sammanhängande
avseenden.

Kollegiet har vid upprepade tillfällen uttalat den uppfattningen, att den
nuvarande stadsplanelagstiftningen är otillräcklig och att den bör kompletteras
med såväl regionplanelagstiftning som landskapsplanering. Det Ilar också blivit
så, att frågan örn en regionplanelagstiftning och en översyn av gällande lagstiftning
för byggnadsverksamheten jämte vad därmed äger samband nu är föremål
för utredning genom beredning av Stadsplaneutredningen 1942. Utredningsuppdraget
beräknas bliva slutfört under första halvåret 1945. (Kommittéberättelsen
1945 Ju 22.) Kollegiet har för sin del sett frågan huvudsakligen så, att genom
de ingripanden, som planen innebär, ur olika synpunkter olämplig användning
av mark skulle kunna förhindras. Den av motionärerna berörda frågan om nationell
planering har däremot förlorat sammanhanget med frågan örn olika markområdens
lämpliga användning och blir i stället en fråga örn planhushållning i
motsats till en fri utveckling.

Kollegiet anser det emellertid vara av stort värde, att lokala samhällsundersökningar
utföras och läggas till grund för prognoser om de särskilda samhällenas
utveckling, vilka i sin tur kunna tjäna till ledning för planeringen för varje
särskilt samhälle. Utan tvivel vore det av intresse örn undersökningar och prognoser
kunde göras för den sannolika samhällsutvecklingen i landet i dess helhet.
Kollegiet måste dock ställa sig tvivlande till möjligheten, att dessa prognoser
skulle få sådan säkerhetsgrad, att det kunde vara tillrådligt att på den bygga en
planhushållning. Och en planhushållning utan överblick över de avgörande faktorerna
torde vara sämre än ingen plan.

Vad motionärerna anföra örn det befolkningispolitiskt ogynnsamma i bebyggelsens
splittring i småorter eller överdrivna kringspridning på landsbygden
likaväl som koncentrationen i alltför stora städer torde i huvudsak vara riktigt.
Åtgärder till motverkande av detta synas falla inom ramen för landskapsplaneringen.

1931 års stadsplanen är väl icke ett fulländat instrument för samhällsplaneringen,
men den har dock berett samhällena möjlighet att i det väsentliga
tillgodose sina intressen. Exploateringsbestämmelsema i 52 och 53 §§, enligt vilka

10 Andra hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9—10; bilagor.

markägaren kan bliva skyldig att utan ersättning avstå intill fyrtio procent av
markarealen till gator och allmänna platser samt bekosta anläggning av gator och
avloppsledningar, synas ha varit av stor betydelse. Det är visserligen endast i ett
fåtal fall, som bestämmelserna av Kungl. Maj :t direkt tillämpats. De lia dock
lett till och leda alltjämt till att uppgörelse i regel träffas mellan samhället och
exploatören på grundval av bestämmelserna. Genom 49 § har möjliggjorts, att
genom särskilda gatukostnadsbestämmelser ålägga tomtägare att bidraga till kostnaden
för iordningställande av gata. Dessa bestämmelser synas allt mer — framförallt
i stora och medelstora städer — komma i tillämpning. Saneringsbestämmelsema
i 24 §, enligt vilka stad kan, örn så erfordras för ett ändamålsenligt genomförande
av stadsplan, erhålla, rätt att lösa mark, som ingår i byggnadskvarter,
och få rätt att lösa byggnad för nedrivning, torde däremot icke ha kommit till
någon användning. Anledningen härtill lär huvudsakligen vara att söka däri att
kostnaderna varit så höga, att saneringsbehovet icke ansetts motivera sådana
utlägg från stadens sida. Icke heller 25 §, som ger stad möjlighet att, då så
erfordras för stadens utveckling, lösa byggnadsmark, torde i någon större utsträckning
ha kommit att tillämpas.

Kollegiet kan icke biträda den meningen, att exploateringsområdets uppdelning
på många ägare nödvändigt måste leda till en dålig stadsplan. Ägosplittringen
liksom eli bebyggelse, som tillkommit före en stadsplans upprättande, kan
däremot fördröja och fördyra planens genomförande. Eftersom stadsplaneringen
måste utföras under beaktande icke blott av socialpolitiska och estetiska utan även
och icke minst ekonomiska synpunkter, anser kollegiet det vara självfallet, att
en stadsplan bör upprättas under beaktande av bestående äganderättsförhållanden
och under hänsynstagande till befintlig bebyggelse örn denna är av något värde.
Kriteriet på en god planlösning är, att alla dessa synpunkter beaktats. Givetvis
förenklar det dock stadsplanearkitektens uppgift, örn ägogränser icke finnas inom
planområdet, men det är icke säkert att uppgiften för den skull blir bättre löst.
Fall kunna emellertid inträffa, då det vore önskvärt att samhället kunde expropriera
marken, innan plan upprättades.

Vad motionärerna anfört örn det ”planlösa” i planläggningsarbetet för landsbygden
och anledningen till svårigheterna med bebyggelsens lokalisering synes i
stort sett riktigt. Man får dock icke förbise den betydelse, som vissa psykologiska
faktorer såsom en individualistisk benägenhet att ordna bostadsfrågan efter egna
önskemål, dragningen till ensamhet och lusten att undvika alltför nära grannar
med de friktioner, som grannlagsförhållandet medför, kan ha för bebyggelsens
splittring. Denna läggning kan vara så utpräglad, att ekonomiska fördelar medvetet
offras för dess tillfredsställande. Kollegiet anser, att även dylika önskemål
böra i viss utsträckning få tillgodoses.

Riktigheten av vad motionärerna anfört örn den kommande bostadssaneringens
omfattning kail kollegiet icke bedöma. Kollegiet är emellertid ense med
motionärrna därom att byggnadsarbetet kan antagas mer och mer övergå till att
avse ersättningsbyggnad för förslitna eller eljest utdömda byggnader inom förut
bebyggda områden, medan nybildningen av särskilt bostadsfastigheter kan komma
att minskas. I och med detta skulle också bostadsfrågan kunna komma i ett lugnare
läge, än när ett pockande nybyggnadsbehov förefinnes. Att ställa några prognoser
örn saneringsbyggandets omfattning anser kollegiet dock omöjligt. Denna blir
nämligen beroende av många alltför osäkra politiska och ekonomiska faktorer.

I Stockholm måste visserligen saneringen av Nedre Norrmalm föregås av
en grundlig omarbetning av stadsplanen, en omarbetning som dock huvudsakligen

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9—10; bilagor. 11

framtvingats av trafiktekniska skäl, men det synes icke finnas anledning att
antaga, att saneringsbehovet i allmänhet behöver medföra större omläggningar
av stadsplanerna. För saneringsfrågan torde det därför icke spela någon större
roll, om samhället fortfarande är ägare till tomtmarken eller icke. Värdet och
beskaffenheten av det befintliga byggnadsbeståndet är viktigare.

Kollegiet kan icke inse, att det från Göteborg anförda exemplet på saneringssvårigheter
strider mot vad kollegiet nyss anfört. Så länge ett behov av. billiga
bostäder föreligger, och detta ej kan på annat sätt tillgodoses, måste det ju vara
ett allmänt intresse, att bostäder finnas till överkomligt pris, även om därvid
ej alla anspråk på moderna bekvämligheter skulle kunna uppfyllas.

Under förutsättning, att saneringsbehovet kommer att tillfredsställas under
beaktande av icke blott kraven på högre bostadsstandard utan även samhällets
och den enskildes ekonomiska intressen, synes en vidsträckt samhällelig markkontroll
icke kunna motiveras med behovet av sanering.

Vad expropriationsförfarandet beträffar är det riktigt, att exploateringsvärdet
vid expropriation dels på grund av expropriationslagens ofullständiga och
oklara bestämmelser dels på grund av svagheterna i hittills tillämpade metoder
för markvärdering i allmänhet uppskattas alltför högt. Det synes dock möjligt
att komma till rätta med dessa ogynnsamma omständigheter. Expropriationslagen
kan förtydligas. Därvid synes det vara av särskilt värde, örn de enligt kollegiets
mening riktiga tankegångar, som ligga bakom begreppen ”floating value” och
”shifting value” enligt Uthwattkommittén kunde vinna bättre beaktande än som
för närvarande sker. Inom kollegiets förvaltningsområde ha dock nya metoder
för värdering av exploateringismark börjat tillämpas, i vilka vederbörlig hänsyn
tages till tids- och räntefaktorema. Det har visat sig, att dessa metoder möjliggöra
en säkrare uppskattning av nuvärdet å marken, varigenom överdrivna anspråk
på köpeskillingar kunnat tillbakavisas. Vidare må framhållas att med äganderättsbegreppet
följer, att den s. k. ”oförtjänta värdestegringen” måste tillfalla jordägaren.
En senare fråga blir i vad mån denna markvärdestegring skall indragas
till det allmänna genom beskattning.

Motionärerna använda begreppet ”fiktiv” jordvärdestegring och anse det
önskvärt att förhindra dess inflytande på prisbildningen. Detta önskemål anses
kräva åtgärder, som beröra ägande- eller exploateringsrätten till mark. Uttrycket
förefaller kollegiet mindre lyckligt valt. En jordvärdestegring är, örn den förekommer,
en realitet. Däremot kan den bedömas felaktigt, överskattas eller underskattas,
överbetalas eller underbetalas. Jordvärdestegring inträder bland annat,
när ett område tages i anspråk på ett sådant sätt, att det ger större avkomst än
tidigare. Kan en förändrad användning med säkerhet antagas inträda vid en
framtida tidpunkt, kan detta medföra en jordvärdestegring redan nu, motsvarande
det diskonterade värdet av den framtida värdeökningen. Naturligtvis
rymma alla dylika beräkningar riskmoment, som kan ge anledning till spekulation.
Denna kan vålla en övervärdering av marken, som Iean medföra svårigheter. Yacl
motionärerna närmast åsyfta torde dock vara den prissättning, som kan framtvingas
av markinnehavare med monopolställning. Möjligheterna härför torde
emellertid endast undantagsvis föreligga.

Det torde vara riktigt, att en jordvärdestegringisskatt knappast kommer att
hämma spekulationen i jordvärdestegring. Örn samhället äger jorden eller exploateringsrätten
till jorden, kan givetvis spekulation i denna mening icke förekomma.
Däremot står fältet öppet för sådan allehanda oekonomisk användning av marken,
sorn till slut kan visa sig väl så skadlig som en spekulation i jord värdestegring.

12 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9—10; bilagor.

Såsom motionärerna framhållit kunna de engelska erfarenheterna icke utan
vidare tillämpas på svenska förhållanden. Därtill äro förutsättningarna alltför
olika. Sålunda må erinras, att på grand av den i viss mån fortlevande feodala
karaktären hos den engelska jordrätten tomtmark i regel innehaves under nyttjanderätt
för viss tid •— nittionio år — mot avgäld. Det engelska samhällets rikedom,
som medfört att fastighetskrediten icke spelat samma roll som i Sverige, i
förening med det engelska lynnets konservatism torde lia medfört, att intresset
av att innehava mark under äganderätt icke blivit så framträdande. Att tomtmark
enligt Uthwattkommitténs förslag endast komme att innehavas under tomträtt,
är därför icke något revolutionärt för engelska förhållanden utan i stället normalt.
Ehuru detta icke framgår av motionärernas redogörelse för Uthwattkommitténs
förslag, finnes det anledning antaga, att förslaget måste ses mot bakgrunden
av den under kriget inträffade skadegörelsen i städerna. Om en stad
till större delen ligger i rainer, måste drastiska medel tillgripas för att få i gångåteruppbyggnadsarbetet.
Utan tvivel är det också så, att åtskilliga av de industristäder
i England, som genom enskild företagsamhet fingo fritt utveckla sig under
1700- och 1800-talen, icke fylla ur nutida synpunkt ens mycket måttliga krav
ur sociala, hygieniska och estetiska synpunkter. Att, när de ekonomiska värden,
som en befintlig stadsbebyggelse utgör, ändock till större delen gått till spillo,
tillfället begagnas för en grundlig sanering, synes både riktigt och naturligt.
Samma omdöme kan kollegiet icke fälla, därest avsikten skulle vara att offra
betydande ekonomiska värden för genomförande av en saneringspolitik, för vilken
något trängande behov icke föreligger. Sådana åtgärder bliva mera i byggnadsindustriens
än i samhällets intresse.

Kollegiet anser sig i detta sammanhang böra framföra några synpunkter,
som måhända kunna vara av värde vid en eventuell anpassning av Uthwattplanen
på svenska förhållanden. Vad som i England givit anledning till nämnda plan,
synes icke kunna åberopas som motiv för ett frångående av den i svensk rättsåskådning
fast rotade privata äganderätten till jord, särskilt som denna låter
sig förena med ett system av kommunala och statliga skatter, som kunna ta nära
nog hela avkomsten i anspråk. Ett utskiljande från jordäganderätten av exploateringsrätten
och dennas överlåtande på det allmänna kan väl vara tänkbart men
skulle, frånsett att en sådan uppdelning icke komme att stå i god överensstämmelse
med det svenska rättssystemet, säkerligen komma att vid tillämpningen möta
oöverstigliga svårigheter och draga med sig oberäkneliga konsekvenser. Med den
svenska rättsutvecklingen skulle det däremot vara mera förenligt, örn det stadgades
att användning av jord till annat bruk än som förut ägt ram icke finge
ske utan särskilt tillstånd av myndighet, vare sig sådant tillstånd skulle lämnas
i det särskilda fallet eller i form av planbestämmelser. Vid meddelandet av
dylika tillstånd kunde till detsamma knytas villkor av ekonomisk eller annan
art, exempelvis örn erläggande av jordvärdestegringsskatt. För så vitt jordvärdestegringsskatten
sålunda begränsades till de fall, vid vilka markvärdet språngvis
förhöjdes genom ändrad användning, skulle sannolikt de mera vägande av de
invändningar, som på detta område framförts mot de hittills framlagda förslagen
till sådan beskattning, komma att bortfalla. Örn man så vill, kunde skatten vid
sitt införande kompletteras med engångsbeskattning av all förefintlig byggnadsmark
efter skattesatser, som varierade efter den tidpunkt, då marken första
gången togs i anspråk för byggnads- eller industriella ändamål.

Motionärerna ha sammanfattat sin kritik av det nuvarande läget på det jordpolitiska
området på följande sätt: ”Frågan örn ''kontrollen av markens använd -

Andra hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9—10; bilagoi''. 13

ning’ har i vårt land aldrig varit föremål för en sammanhängande och fullständig
utredning. De frågor, som beröra markens användning och värde, beröra ett
flertal olika departement, bl. a. finans-, justitie-, kommunikations-, social-, ecklesiastik-,
försvars- och jordbruksdepartementen. De utredas i samband med skatteprojekt,
rättsproblem, stadsplanering, befolkningsfrågan, jordbruksfrågor etc. Sådana
utredningar i detaljer (ha varit nödvändiga och komma att förbli nödvändiga.
De kunna ge värdefulla bidrag till totalproblemets genomträngande men
detaljreformerna måste samordnas och deras totala effekt prövas. Behovet av en
samordning av synpunkterna och uppdragande av riktlinjer för samhällets markpolitik
synes påfallande. — — — Såväl diskussionen av detaljfrågorna som
tekniken för studier av framtidsmöjligheterna synes ha nått så långt att det vore
möjligt att nå en överblick av problemet.”

Utan tvivel vore det av värde örn enhetliga linjer kunde framkomma för
statsmakternas jordpolitik eller i vart fall att en sammanställning kunde göras
av de olika synpunkter, som framkommit vid behandling av frågor av jordpolitisk
räckvidd med en gradering av dessa synpunkter efter deras olika betydelse
och värde. Att ett inre sammanhang förefinnes mellan olilia till jordpolitiken
hörande frågor av olilia art synes också uppenbart. Vid en sammanställning av
sådan art borde exempelvis beaktas följande. Ändrade regler för expropriationsrätt
och expropriationsersättning böra utformas under beaktande av en eventuell
jordvärdestegringsskatt. Möjligheterna att uttaga jordvärdestegringsskatt bli beroende
av de skyldigheter, som planlagstiftningen ålägger exploatören. Jorddelnings-
och planlagstiftningen kollidera med varandra liksom jordbrukets intressen
med industriens. Jordvärdestegringsskatt låter icke väl förena sig med en politik,
som åsyftar låga hyror genom att nedpressa tomtvärdena. Vissa statliga och kyrkliga
ändamål finansieras i betydande omfattning genom realisering av jordvärdestegring.
Detta låter sig icke förena med en kommunal jordvärdestegringsskatt.
Svårigheterna att på ett förnuftigt sätt samordna och rätt avväga de olika intressena
äro påfallande.

En utredning i syfte att åstadkomma en avvägning av alla sålunda berörda
och andra därmed jämförliga frågor skulle enligt kollegiets mening kunna få ett
stort värde.

Motionärerna torde emellertid ej bliva nöjda med blott en sådan utredning.
Det vill synas, som örn de syfta längre än så och önska en utredning örn fördelarna
och nackdelarna av den enskilda äganderätten till jord i jämförelse med
ett system, där denna rätt helt eller delvis (exploateringsrätten) överförts i samhällets
ägo.

Kollegiet ifrågasätter örn det överhuvud taget är möjligt att verkställa en
objektiv utredning rörande konsekvenserna av en sådan omdaning av nu gällande
ordning, som motionärerna synas åsyfta. I allt fall anser kollegiet, att den nu
gällande ordningen för jordbesittning icke bör till sin grund ändras, om icke
såväl övervägande sakskäl som en allmän folkmening tala för en sådan ändring.

Den historiska erfarenheten ger vid handen, att äganderätten till jorden
varit underlaget för den personliga friheten för dess brukare och att, där denna
äganderätt saknats, brukarna förblivit i eller nedsjunkit i en beroende ställning.
Kollegiet erinrar örn den kamp för den stadgado åborätten och rätten till skatteköp
som fördes av kronans landbönder och som lett till att kronohemmanen till
största delen övergått i enskild ägo. Utvecklingen på detta område fortsätter
genom domänstyrolsens försäljningar från kronans jordbruksdomäner av arrendegårdar
och egnahemslägenhcter. Detsamma gäller försäljningen av den under

14 Andra, kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9—10; bilagor.

kollegiets inseende stående ecklesiastika jorden. Här må också nämnas de fortgående
jordförvärven enligt ensittarlagen. I många av städerna, särskilt de som
anlagts av och fått sin jord donerad av kronan, disponerades tidigare marken på
ett sätt, som påminner örn det engelska. Tomterna innehades under tomträtt mot
avgäld till stadens kassa. Örn tomt icke hölls bebyggd, kunde den återgå till stadens
disposition. Då, såsom icke sällan var fallet, staden avbrändes genom eldsolycka
eller fiendehärjning och ny plan upprättades för stadens återuppbyggnad, fingo
borgarna sig tomter anvisade enligt den nya planen utan ersättning för den tomt,
de tidigare innehaft. Gator och torg vörö allmän egendom. Stadens mark utanför
det planlagda området nyttjades samfällt eller var uppdelad i lotter så, att med
värjo tomt följde brukningsrätt till en lott. Även detta system för innehav av
stadsjord har under 1800-talet helt avvecklats. Den så kallade ”gamla tomträtten”,
i motsats till tomträtten enligt 4 kap. nyttjanderättslagen, skiljer sig numera icke
från äganderätten i annat avseende än att en fast, mindre avgäld ingår till stadskassan.
Den mark, som varit uppdelad på tomterna, innehas i regel med äganderätt.
I några fall har den återgått till staden och därefter i stor omfattning försålts
under enskild äganderätt. Åtskilliga andra exempel på en liknande uveckling
till konsolidering av den enskilda jordäganderätten skulle kunna anföras.

Härmed må jämföras den begränsade omfattning, i vilken tomträttsinstitutet
i 4 kap. nyttjanderättslagen kommit till användning. Någon upplåtelse enligt
1926 åns lag örn åborätt till kronojord synes överhuvud taget icke ha kommit
till stånd på grund av bristande intresse från såväl spekulanters som vederbörande
myndigheters sida.

De anförda exemplen visa, att den trygghet, som jordbesittning i äganderättens
form medför, här i landet alltid högt uppskattats och att tendensen alltid varit
att förvandla andra former av jordinnehav till äganderätt. Det finnes ej heller
någon anledning antaga, att denna tendens skulle vara i avtagande. Därmed är
emellertid icke sagt, att äganderätten till jord under alla förhållanden bör vara en
oinskränkt sådan. Självfallet är att den måste vara underkastad sådana inskränkningar,
.sorn betingas av samhällsintressets krav gentemot exempelvis en enskild
jordägares godtycke.

Sammanfattningsvis får kollegiet framhålla, att kollegiet anser åtskilliga skäl
föreligga för en utredning rörande samordning av och riktlinjer för den statliga
jordpolitiken men däremot icke att något behov föreligger att upplägga denna
utredning såsom en jämförelse mellan nuvarande ordning med den enskilda jordäganderätten
såsom grundval och ett system med jordäganderätten helt eller
delvis i samhällets ägo.

Stockholm den 14 mars 1945.

ERIC SVERNE.

Per Gavelius.

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9—10; bilagor. 15

SVERIGES INDUSTRIFÖRBUND

Bilaga 7

I samtliga remitterade motioner behandlas frågan om utvecklingen av näringsliv,
befolkning och bebyggelse inom olika lokala områden samt frågan örn markens
utnyttjande för olika slag av bebyggelse. Med hänsyn till det nära sambandet
mellan dessa frågor har Industriförbundet funnit lämpligt att behandla motionerna
i ett sammanhang.

Den svenska industrien har sedan länge haft sin uppmärksamhet riktad på
hithörande problem. Det har i stor utsträckning förekommit, att industriföretagen
till behandling tagit upp frågan örn samhällsbildningarna. Industriföretagama ha
härvid ofta haft möjlighet att i samverkan med de kommunala myndigheterna
påverka utvecklingen i gynnsam riktning. Inom industrien har man mer och mer
fått upp ögonen för betydelsen av att bebyggelsen kring de industriella produktionsenheterna
ordnas på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt. Detta intresse har
kommit till samlat uttryck vid den utredning, som inom Industriens utredningsinstitut
verkställts rörande industriens arbetarbostäder och vari även framlagts
riktlinjer för studier och planläggning rörande industrisamhällenas utveckling. I
stor omfattning arbeta företagen på en mängd olika industriorter med att söka
lösa de praktiska frågor, som uppkomma vid en mera målmedveten planläggning
av den framtida bebyggelsen.

Industrien har även haft anledning intressera sig för bebyggelsens utveckling
utanför de egentliga industriorterna. Med den spridning över stora delar av landsbygden,
som karakteriserar den svenska industrien, har i ett sådant intresse varit
naturligt. Dess arbetskraft är ofta till stor del bosatt utanför de egentliga tätorterna.
Ett specialområde, som industrien haft anledning ägna särskild uppmärksamhet,
är skogsbygdernas utveckling i fråga örn kommunikationer och bosättningsförhållanden.
Dessa frågor ha upptagits till behandling bl. a. inom den sedan
ett flertal år arbetande Industriens norrlandsutredning.

Såväl inom enskilda företag som inom industriens organisationer har man även
''haft klart för sig behovet av en mera allmän överblick över de lokala befolkningsoch
näringsförhållandena. Sålunda ha industriorganisationerna genom Industriens
utredningsinstitut lämnat anslag till en allmän kartläggning angående befolkningsoch
näringsförhållandena i Sveriges tätorter och den omgivande landsbygden. På
institutets förslag ha jämväl Statens byggnadslånebyrå, Sveriges lantbruksförbund
och Landsorganisationen i Sverige beslutat bidraga till kostnaderna för en dylik
undersökning. Denna utföres vid Handelshögskolans i Stockholm geografiska institution
och är numera i det närmaste färdigställd.

Industriförbundet och Industriens utredningsinstitut ha i många fall fått
tjänstgöra som rådgivare för industriföretag, som sökt en lämplig förläggningsort.
Enligt förbundets mening bör man i första hand fortsätta på denna väg och sålunda
sträva efter att lösa industriens lokaliseringsfrågor genom intensifierat upplysnings-
och propagandaarbete. Den nyssnämnda undersökningen torde därvid
komma att erbjuda en värdefull vägledning för denna verksamhet.

I motion nr 78 har nu föreslagits, att en liknande ekonomisk-geografisk undersökning
borde företagas genom statsmakternas försorg. För att visa hur en
dylik undersökning bör göras har man framlagt visst material rörande befolkningens
och niiringslivets utveckling inom Roslagen. Enligt vad Industriförbundet
inhämtat ha motionärerna erhållit detta material från geografiska institutio -

16 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9—10; bilagor.

nen vid Handelshögskolan i Stockholm. I själva verket är det här fråga om en del
av det material, sani kommit till stånd på initiativ och bekostnad av Industriens
utredningsinstitut samt de övriga ovannämnda organisationerna. Industriförbundet
kan icke underlåta att uttala sin förvåning över, att i motionen icke ens antytts,
varifrån materialet härstammar. En statlig utredning av samma problem
skulle innebära ett onödigt dubbelarbete. Inom den av organisationerna tillsatta
kommitté, som följt utredningsarbetet vid den geografiska institutionen vid Handelshögskolan,
har även dryftats att fullfölja utredningsarbetet genom mera djupgående
studier. Dessa frågor ha emellertid ännu icke hunnit avgöras, enär färdigställandet
av det grundläggande materialet blivit i hög grad försenat och man
icke velat ta ställning till frågan om fortsatt utredning, förrän den första etappen
blivit avslutad.

Industriförbundet, som hyser det största intresse för här berörda undersökningar,
kan icke finna annat än att man i varje fall bör avvakta den pågående
utredningens slutförande, innan ytterligare anslag försumma ändamål lämnas, vare
sig av enskilda eller av staten. Avsikten med den grundläggande undersökningen
bär varit att ställa de vunna resultaten till förfogande för fortsatt bearbetning
och mera inträngande studier antingen av enskilda eller av statliga organ. Industriorgnisationema
ha för sin del för avsikt att på basis av bl. a. detta material
göra en undersökning rörande industrisamhällenas utveckling och rekrytering av
arbetskraft.

Industriförbundet vill i detta sammanhang framföra ett förslag beträffande
det fortsatta utredningsarbetet på detta område. Studier angående befolknings- och
samhällsutvecklingen på olika områden bedrivas av en hel rad fristående organ.
Bland sådana kunna nämnas, utom geografiska institutionen vid Handelshögskolan
i Stockholm, motsvarande institutioner vid universiteten, Statens byggnadslånebyrå,
Svenska riksbyggen samt de olika näringsorganisationemas utredningsinstitut.
Vad som främst synes vara av behovet påkallat är att detta arbete i
erforderlig utsträckning samordnas. För detta ändamål skulle kunna bildas ett
sammanhållande organ, vari representanter ingingo för olika utredningsorgan.
Inom ett sådant organ skulle överblick kunna vinnas över dels pågående arbeten,
dels de anslagsbehov, som föreligger inom olika delar av detta forskningsområde,
samt kunna uppdragas riktlinjer för det fortsatta arbetet.

I motionen nr 449 har föreslagits en utredning örn samhällsplanering och
samhällets behov att bestämma markens användning. I motiveringen har anförts,
att bebyggelsen, även inom de stadsplanelagda områdena, ofta utvecklat sig på ett
sätt, som icke fyller kravet på ”rationell samhällsbildning”. Beträffande industriens
förhållanden anföres i motionen följande:

”Sorn exempel på planering, som i framtiden måste ske såväl i lokal, regional
som nationell skala, kan nämnas industriens lokalisering. Ur samhällssynpunkt
kan det t. ex. icke vara önskvärt, att en viss orts näringsliv utvecklats så ensidigt,
att härav uppstå stor konjunkturkänslighet och s. k. arbetslöshetsöar. Det är vidare
icke önskvärt, att en orts industrier lia ensidigt manlig eller kvinnlig arbetskraft,
att befolkningen i oträngt mål koncentreras till de största tätorterna osv.
För tillgodoseende av sådana synpunkter har samhället hittills gjort föga eller
ingenting. I vissa fall ha kommuner tvärtom bidragit att ytterligare snedvrida
utvecklingen genom att sinsemellan tävla örn att erbjuda ett företag tomtmark i
avsikt att locka till sig ett skatteobjekt. Det är ju ingalunda säkert, att den kommun,
som gör det fetaste anbudet, ur nationell synpunkt är den lämpligaste platsen
för företaget.”

Andra hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9 10j bilagor. 17

De synpunkter, som motionärerna anfört på industriens lokalisering, delas i
huvudsak av Industriförbundet. Det är i och för sig icke önskvärt att en viss
orts näringsliv utvecklas så ensidigt, att härav uppstå konjunkturkänslighet och
arbetslöshetsöar. Det är vidare icke önskvärt att en orts industrier ha ensidigt
manlig eller ensidigt kvinnlig arbetskraft eller att befolkningen i onödan koncentreras
till de största tätorterna. Industriförbundet delar också uppfattningen,
att åtgärder böra vidtagas för att förhindra en i sådana avseenden ogynnsam utveckling
av näringslivet. Industriförbundet vill emellertid framhålla ytterligare
ett par synpunkter på detta problem.

För det första måste, om näringslivets effektivitet skall hållas på hög nivå,
industriens lokalisering i främsta rummet påverkas av ekonomiska synpunkter.
Sociala, befolkningspolitiska och andra synpunkter kunna därvid i varje fall icke
vara avgörande. I stor utsträckning är industrien av tekniskt-ekonomiska skäl bunden
vid en viss ort och en ditflyttning av andra industrier kanske icke ekonomisk.

För det andra måste uppmärksammas, att det ständigt sker en förnyelse inom
industrien: företag grundläggas, andra falla bort, medan åter andra successivt utvecklas.
Hela denna process är ett uttryck för företagsamheten inom befolkningen
och för förändringar inom denna. Av många skäl har den som grundlägger ett
mindre företag icke möjlighet att obehindrat välja platsen för sitt företag. Restriktioner
i fråga örn lokalisering skulle därför ofta komma att verka hämmande pa
företagsamheten. Med hänsyn till det nu anförda skulle det enligt Industriförbundets
mening vara synnerligen olyckligt att utan verkligt tvingande skäl göra
ingrepp i fråga om industriens lokalisering medelst statliga föreskrifter.

Industriförbundet vill emellertid vitsorda, att svårigheter stundom möta ätt
få till stånd en ändamålsenlig planläggning av industrisamhällen. En av de vanligaste
svårigheterna sammanhänger därmed att en oreglerad bebyggelse kommer
till stånd utanför det stadsplanelagda området, vrilken dels icke fyller moderna
krav i fråga örn planläggning och dels kan bli till hinder vid en fortsatt utveckling
av industrisamhällena. För att komma till rätta med sådana problem synes
det angeläget att stadsplanelagstiftningen moderniseras samt att stadsplaneringen
utvidgas till att omfatta större regioner än hittills. Enligt vad Industriförbundet
inhämtat, äro dessa problem föremål för behandling inom 1942 års stadsplaneut
redning.

Industriens lokalisering i vårt land är, trots de påpekade svagheterna, i stort
sett synnerligen tillfredsställande. Ensidigt inriktade större industridistrikt förekomma
endast som undantag. Industrien har vidare icke tenderat att hopa sig
i de största centra. Ekonomiska överväganden lia lett till en även ur social synpunkt
i stort sett gynnsam fördelning av industrien i icke alltför stora industrisamhällen.
De korrektioner av den fria utvecklingen, som kunna behövas, torde
i huvudsak kunna åstadkommas genom upplysning, rådgivning och propaganda.
Med den brist på arbetskraft, som nu råder och som sannolikt kommer att råda
även efter kriget, torde det exempelvis icke möta några större svårigheter att
genom upplysning och rådgivning locka företagen till orter med överskott pa
manlig eller kvinnlig arbetskraft. Industriförbundet vill i detta sammanhang
erinra örn de ansträngningar, som gjorts av industrien i Norrland för att få
till stånd en lämplig komplettering av tillverkningsprogrammet birätt motväga
nedgången i sågverksindustrien. I den nian statliga åtgärder bli nödvändiga, synes
nian i främsta rummet böra stimulera företagen till en viss lokalisering, exempelvis
genom skattesänkningar på orter, där skatterna blivit alltför högt uppskruBihang
till riksdagens protokoll 1915.13 sami. 2 avd. Nr 9—10; bilagor. 2

18 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9—10; bilagor.

vade, genom förbättring av kommunikationer, kraftillgång m. m. Endast i rena
undantagsfall böra tvång och förbud kunna ifrågakomma.

Dessa frågor torde emellertid i huvudsak kunna lösas, oberoende av de problem
rörande äganderätten till marken eller dispositionsrätten till denna, som berörts
av motionärerna. Industriförbundet får sålunda föreslå, att man avvaktar resultaten
av den nu arbetande stadsplaneutredningen innan den utredning, som motionärerna
föreslagit, eventuellt igångsättes.

I motionen nr 449 hemställes vidare örn en utredning med uppgift att undersöka,
vilka principer, som böra vara grundläggande för beskattning av jordvärdestegring.
Denna fråga bör enligt motionärerna icke ses enbart såsom ett skattetekniskt
spörsmål utan utredas i samband med frågan örn samhällets markpolitik
i sin helhet.

Såsom motionärerna erinra har frågan örn värdestegringsskatt på senare tid
behandlats bl. a. av 1941 års sakkunniga för värdestegringsskatt i ett under 1942
avgivet förslag. Mot detta riktades av både myndigheter och organisationer i
avgivna yttranden en så nedgörande kritik, att förslaget sedermera icke föranlett
någon åtgärd. Industriförbundet framhöll för sin del bl. a., att en förutsättningför
att en taxering till värdestegringsskatt skulle giva ett någorlunda tillförlitligt
resultat vöre •—- särskilt då skatten första gången åsattes -— ett stabilt penningvärde
och att ur denna synpunkt tidpunkten för införande av en sådan
beskattningsfonn vore den sämsta möjliga. Med den ovisshet, som kännetecknar
penningvärdets utveckling under de närmaste åren, kan denna anmärkning med
oförminskad styrka framställas mot tanken på att nu tillgripa denna skatteform.
Att döma av motionärernas motivering för en värdestegringsskatt — ”vården som
uppstå genom samhällets åtgärder och allmän samhällsutveckling, böra tillhöra
samhället” — synas de ha åsyftat en värdestegringsskatt, som tillfaller kommunerna.
I kommunalskatteberedningens betänkande I (1942) gives emellertid
uttryck åt den uppfattningen, att därest en jordvärdestegringsskatt infördes, densamma
icke borde förbehållas kommunerna.

Med hänsyn till vad nu anförts får Industriförbundet jämväl avstyrka den
i motionen begärda utredningen örn jordvärdestegringsskatt.

Med det ovan anförda anser sig Industriförbundet också ha tagit ställning
till de problem, som beröras i motionerna nr 109 och 346.

Under hänvisning till det ovan anförda får Industriförbundet avstyrka bifall
till de i de remitterade motionerna framställda yrkandena örn utredning.

Stockholm den 11 april 1945.

Sveriges industriförbund
ERNST WEHTJE.

/ Gustaf Settergren.

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9—10; bilagor. 19

Bilaga 8.

SVENSKA STAIJSFÖRBUNDET
Motion nr 109.

För städerna och andra därmed jämförliga samhällen skulle det givetvis vara
mycket tacknämligt, om all mark, som kan bli behövlig för deras fortsatta tillväxt,
kunde i tid överföras i samhällets ägo, så att därigenom oskälig värdestegring
av marken kunde förhindras. Det har också blivit alltmera vanligt att städerna
själva söka även på lång sikt göra markförvärv i detta syfte. Självfallet
möter det dock stora svårigheter att i rätt tid förutse, vilka markområden som
härvid böra ifrågakomma. För att fullt ut säkerställa sig i detta avseende skulle
ett utvecklingskraftigt samhälle otvivelaktigt behöva göra mycket stora markförvärv,
varav betydande delar dock skulle visa sig obehövliga för ändamålet. Under
alla förhållanden måste sådana markförvärv bli ekonomiskt mycket betungande
för det enskilda samhället. För dylika markförvärv på lång sikt är samhället också
beroende av markägarens villighet att överhuvud frånhända sig marken. Det synes
därför icke uteslutet, att åtgärder av ett eller annat slag skulle kunna vidtagas
från statsmakternas sida för att underlätta ett sådant överförande av för samhällsbebyggelse
erforderlig mark, som i förevarande motion avses. Styrelsen skulle
fördenskull gärna se, att en utredning i motionens syfte komme till stånd.

Då motionärerna angivit, att marken borde överföras antingen i kommunal
eller statlig ägo, vill styrelsen emellertid understryka, att ett statligt övertagande
av marken naturligen skulle medföra avsedd verkan för det enskilda samhället
endast under förutsättning att staten framdeles vid tomtupplåtelsema icke gjorde
anspråk på att få tillgodogöra sig värdestegring som örn marken förblivit i enskild
ägo. När det hittills gällt för städerna att för tomtexploatering förvärva
kronojord eller ecklesiastik jord, ha som bekant vederbörliga statliga myndigheter
icke ansett sig böra avstå från denna värdestegring.

Stockholm den 29 mars 1945.

.Svenska stadsförbundets styrelse
OSCAR LARSSON.

/Sixten Humble.

Motion nr 449.

Bilaga 9.

Frågan om ”kontrollen av markens användning” och därmed sammanhängande
spörsmål, som upptagits till behandling i förevarande motion, äro obestridligen
av utomordentlig vikt och betydelse. Speciellt ur stadskommunal synpunkt
ha givetvis dessa frågor synnerligt intresse. Obestridligt synes också vara, att
samhällsutvecklingen alltmera ger anledning att gå till grunden med hithörande
spörsmål och överväga, örn deras lösning möjligen bör sökas efter principiellt

20 Andra, kammarens andra tiUfäUiga utskotts utlåtande nr 9—10; bilagor.

nya linjer. Styrelsen tror därför, att det skulle vara av värde, om en allsidig
utredning i de avseenden, som angivits i motionens hemställan, kunde verkställas.
En sådan utredning borde främst vara ägnad att såvitt möjligt klara ut de grundläggande
problemställningarna på området för att vinna säkrare utgångspunkter
för fortsatta överväganden i särskilda hänseenden. Utredningen synes därför snarast
vara en samhällsvetenskaplig uppgift, vars resultat skulle tjäna som underlag
för frågornas vidare behandling ur politiska synpunkter.

Självfallet betyder styrelsens tillstyrkan av en dylik utredning icke att styrelsen
nu är beredd att utan vidare ansluta sig till vad motionärerna anfört i
olika, i motionen berörda principfrågor. I viss mån synas dessa uttalanden innebära
ett ställningstagande i förväg till spörsmål, som just genom den begärda
utredningen borde klarläggas. Särskilt vill styrelsen framhålla, att man torde ha
anledning tro, att en förutsättningslös utredning i dessa spörsmål snarast skulle
ge vid handen att motionärerna överskattat behovet av vad de benämnt ”samhällsplanering
i nationell skala” för vårt lands vidkommande och genomförbarheten
av en så ingående planering av detta slag, som motionärerna synas räkna med.
Då i motionen åberopats engelska utredningar i omförmälda spörsmål, bör även
erinras, att utgångspunkterna för dessa spörsmåls bedömning givetvis äro helt
andra för det vida mera tättbebyggda England än för vårt land.

Det bör också beaktas, att specialutredningar i viktiga hithörande hänseenden
redan pågå och kunna beräknas bli slutförda inom den närmaste tiden. Härmed
avses utredningsuppgifter som anförtrotts åt stadsplaneutredningen 1942,
bostadssociala utredningen och befolkuingsutredningen. Igångsättandet av en utredning
med den vida omfattning, som nu åsyftas, bör icke i och för sig få utgöra
något skäl att fördröja ställningstagandet till de förelag, som framkomma såsom
resultat av dessa specialutredningar.

Stockholm den 29 mare 1945.

Svenska stadsförbundets styrelse
OSCAR LARSSON.

/Sixten Humble.

STOCKHOLMS STAD

Bilaga 10.

Sedan motionerna av nämnden överlämnats till fastighetskontoret, har kontoret
i tvenne den 12 innevarande april dagtecknade tjänsteutlåtanden avgivit
yttrande över desamma och får nämnden med överlämnande av ifrågavarande
tjänsteutlåtanden såsom eget yttrande åberopa vad kontoret däri anfört.

Stockholm den 17 april 1945.

På fastighetsnämndens vägnar:
HARRY SANDBERG.

/Ivar Ahlgren.

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9—10; bilagar. 21

Bilaga 10 A.

Motion nr 109.

Frågan orri överförande i samhällets ägo av för städernas bebyggelse nödvändig
tomtmark är redan vad beträffar vidgad expropriationsrätt under utredning.
Riksdagen har nämligen i anledning av nedan omnämnda motioner anhållit
örn utredning i denna fråga, och härefter har Kungl. Maj :t anmodat stadskollegiet
i Stockholm att före den 15 maj 1945 avgiva yttrande huruvida och i vilken utsträckning
yppats sådana svårigheter för samhället att förvärva mark för bostadsbebyggelse
eller industriändamål, som berörts i utskottsutlåtande rörande likalydande
motioner (I: 31 och II: 73), väckta vid 1944 ars riksdag, ävensom huruvida
behov av ändrade lagbestämmelser om kommunernas befogenheter i detta
avseende visat sig föreligga. I utskottets utlåtande framhalles att främjande av
en ändamålsenlig bostadsbebyggelse vore att anse såsom en betydelsefull kommunal
angelägenhet, särskilt då fråga vore örn tättbebyggda samhällen. Den kommunala
verksamheten, som bedrivits på så sätt att mark inköpts och tillhandahållits
för bostadsändamål, har emellertid ofta hindrats genom att markägare utan godtagbara
skäl motsatt sig att mot rimlig ersättning avyttra för bostadsbebyggelse
lämplig mark. Då han jämväl underlåter att själv exploatera området, syntes skäl
tala för, att kommunerna borde ha rätt att påkalla tvångsförfarande gentemot
markägaren. Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av motionerna måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn en förutsättningslös utredning, huruvida
ökade möjligheter borde tillerkännas kommuner att mot ägarnas vilja inlösa mark
för bostadsbebyggelse och industriändamål, samt örn framläggande för riksdagen
av det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Den utredning, som föreslås i den nu ifrågavarande motionen (II: 109), blir
enligt kontorets mening redan genom den ovan relaterade, redan igångsatta utredningen
delvis genomförd. Den uppfattningen, att det ur bostadsförsörjningssynpunkt
är fördelaktigt att tätorternas kommuner behärska marken i sin närhet,
torde numera vara allmänt vedertagen. För dem, som i kommunalförvaltningen
syssla med dessa frågor, framstår det som en angelägenhet av .största vikt att
möjligheterna till markförvärv för exploateringsändamål underlättas och åtgärder
i detta syfte måste hälsas med tillfredsställelse. Hittills har man i huvudsak
varit hänvisad till frivilliga uppgörelser örn dylika markförvärv, och det är givet,
att den enskilde markägaren härvid ofta har kunnat inhösta värdestegring som
följd av att egendomen blivit erforderlig för stadens utveckling. .Stockholms stad
började emellertid redan år 1904 förvärva lantegendomar på ytterområdena och
har därefter i ökad omfattning verkställt inköp av dylika. Några siffror beträffande
förvärvad markareal må här anfiiras. Inom nuvarande jurisdiktionsgräns
utgör stadens ytinnehåll 13 708 ha land. Härav belöpa 3 415 ha på inre staden
och resten, 10 293 lia, på ytterområdena. Av de senare 10 293 ha har staden genom
frivilliga köp förvärvat sammanlagt något mer än 6 600 ha mark eller omkring
64 %. Flera av de egendomar, som ingått i dessa markförvärv, lågo vid tidpunkten
för köpet utauför stadens dåvarande jurisdiktionsgräns. Först genom inkorporeringen
av Brännkyrka, Bromma och del av Nacka församlingar kommo de att

22 Andra hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9—10; bilagor.

ligga innanför nuvarande jurisdiktionsgräns. Staden Ilar jämväl förvärvat omkring
3 100 lia mark, som är belägen utanför men i närheten av denna senare
jurisdiktionsgräns. Genom dessa markförvärv har staden å ytterområdena tillförsäkrat
sig ett avgörande inflytande på tomtmarknaden, oell vid markförsäljningar
inom dessa lia såväl kronan som enskilda nödgats i stort sett anpassa sina markpriser
efter de av staden tillämpade, som uttagas i form av tomträttsavgäld. Vad
här sagts gäller däremot ej det inre stadsområde!, där endast en obetydlig del av
marken äges av staden och där både kronan och enskilda ofta tillämpat en avsevärt
högre prisnivå än staden.

De skäl, som åberopas för den nu ifrågasatta utredningen, äro emellertid icke
desamma som lågo till grund för den redan igångsatta utredningen. Motionärerna,
synas nämligen främst syfta till att eliminera oskälig tomtvärdestegring eller rent
av förhindra värdestegring och därmed spekulation i tomtmark. Den värdestegring
å den oexploaterade marken, som kommer till stånd genom städernas utbyggnad,
skulle, örn staden ägde ali mark, direkt och utan att beskattningsvägen
måste tillgripas, tillfalla staden. Därest städerna förvärva all mark, som kan väntas
bli föremål för exploatering inom rimlig tid, uppstår emellertid som första
krav, att den färdiga tomtmarken ej försäljes utan upplåtes med tomträtt. Tomträttsinstitutet
mäste därför erhålla generell tillämpning. Efter en upplåtelseperiods
slut skulle, om motionärernas önskemål helt skulle tillgodoses, någon avgäldshöjning
ej ifrågakomma, I gällande tomträttskontrakt finnes emellertid möjlighet
att vidtaga höjning och anpassning till det penningvärde, som kan gälla vid den
nya upplåtelseperiodens början.

Erfarenheten har visat, att det låter sig göra att för stora områden fastställa
och bibehålla ett visst konstant värde på tomträttsavgälden. Därest detta värde
kapitaliseras efter vid olika tidpunkter gällande olika räntesatser, undgår markvärdet
vissa, ehuru mindre betydande förändringar i båda riktningarna. Emellertid
är detta relativt konstanta markvärde icke någon garanti för att avkastningsvärdet
eller det med ledning härav beräknade byggnadsvärdet förblir konstant.
Avkastningsvärdet å en byggnad, uppförd å tomträttsmark, kan nämligen under
upplåtelsetiden undergå ganska betydande värdestegring, beroende på den allmänna
prisutvecklingen eller på att byggnadens läge genom stadens tillväxt eller
bättre kommunikationer blivit fördelaktigare. Det är sålunda uppenbart att även
om tomtmarken behålles i stadens ägo och upplåtes med tomträtt, så är därmed
icke helt vunnet motionärernas syfte att undvika höjning av hyrorna.

För att kommun skall kunna tillgodogöra sig den värdestegring, som uppkommer
genom penningvärdets fall, har i Stockholm förutsatte, att tomträttsavgäldema
jämväl under upplåtelsetiden skola bli föremål för reglering. En höjning
av avgälden skulle tillföra kommunerna en del av sagda värdestegring men kompenserar
knappast värdestegringar av andra orsaker.

Sammanfattningsvis vill kontoret ytterligare betona att Ihyresst eg ringen
främst beror på att efterfrågan på lägenheter är stor och tillgången samtidigt är
liten. Tomtmarkspriset inverkar ej i högre grad och även örn det bibehälles konstant,
förhindras härigenom ej hyresstegring. Icke desto mindre framstår det som
ett klart kommunalt intresse att komma i besittning av exploateringsbar tomtmark,
varigenom stadsplaneringen kan ordnas på ett tillfredsställande sätt och
alla de svårigheter, som föreligga vid uppgörelse med enskilda för erhållande av
luftig stadsplan, därigenom elimineras. Hur marköverförandet tekniskt skall ordnas
är redan föremål för utredning, och något ytterligare förslag i den vägen
synes icke påkallat. Det återstår sålunda att överväga om utredning skall verk -

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9 10; bilagor. 23

ställas för belysande av de omständigheter, som verka höjande på hyresnivån och
därmed åstadkomma en värdestegring av byggnaderna.

Stockholm den 12 april 1945.

Ivar Tengvall.

JARL BERG.

Motionerna nr 135, 346 och 449.

Bilaga 10 B.

Samtliga motioner förutsätta riksomfattande utredningar, vars resultat skulle
föranleda vissa positiva åtgärder i samhällsreglerande syfte. Stockholm beröres
härigenom endast indirekt, och alla åtgärder, som kunna komma att föreslås, få
verkan endast på mycket lång sikt. Såsom framgår av vad som återgivits av motionerna
täcka utredningsförslagen varandra helt eller delvis, varför under alla
förhållanden endast en utredning bör företagas. I betraktande av den serie utredningar,
som redan pågå, måste programmet anpassas efter dessa, och frågan är
örn icke resultatet av såväl 1942 års stadsplaneutredning, bostadssociala utredningen
och 1944 års utredning örn vidgad rätt att expropriera mark för bostadsoch
industriändamål först bör avvaktas, innan en ny utredning beslutas.

En utredning, som skulle täcka motionärernas förslag, skulle omfatta i sammandrag 1.

befolknings- och näringsförhållanden i riket,

2. behovet av riksplanering,

3. markdisposition i tätorternas närhet,

4. åtgärder mot markvärdestegring vid exploatering.

Den första punkten torde ge svar på många frågor av allmänt intresse och
möjligen bidraga till att förklara Stockholms stora inflyttningsöverskott. Däremot
synes det icke troligt att någon praktisk form för dirigering av industri från en
ort till en annan skall kunna genom utredningen härledas. Industriföretagen äro
i de flesta fall knutna till råvaran, kraftkällan eller konsumtionsorten, och ali omgruppering
måste medföra ekonomiska konsekvenser av så vitt skilda slag att
förslaget måste betraktas mer eller mindre som en utopi. En industri flyttar ej
till annan ort med mindre påtagliga ekonomiska fördelar härmed vinnas. Den kan
ej existera på en ort, där alla förutsättningar för lönande fabrikation saknas, och
det skulle föra för långt att jämväl med konstlade medel söka skapa förutsättningar
för att industriföretaget skall bli lönande ur ekonomisk synpunkt. Huvudsaken
är enligt kontorets mening att bostadsplaneringen blir tillfredsställande
ordnad.

Vad beträffar frågan örn en riksplanering vill kontoret erinra örn den regionplan
för Stockholm med omnejd, som godkändes av stadsfullmäktige den 15 juni
1936. Denna plan ligger till grund för vägnätets utbyggande och har kanske däri
sin mest bestående betydelse. Härutöver bli natursköna eller historiskt intressanta
delar av landskapet undandragna bebyggelse, men i övrigt finner man att markens
utnyttjande och ianspråktagande blir beroende av så många nya impulser
och strömningar, att regionplanen endast tjänat som ett högst schematiskt under -

24 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9—10; bilagor.

lag. När detta gäller för den del av riket, som kanske lättast kan överblickas och
där mycken sakkunskap stått till buds vid planens uppgörande, får man intrycket
att en plan för riket i sin helhet ännu så länge måste anses som ett teoretiskt
önskemål.

Yad som däremot framstår som ett påtagligt behov är att mer ingående planer
uppgöras för bebyggelsens utformning i tätorternas närhet. Att olämplig och
för tidig exploatering av mark bör undvikas är uppenbart. Därest en utredning
kan angiva lämpliga metoder för kontroll och dirigering av bebyggelse är densamma
att förorda.

Vad slutligen beträffar frågan örn markvärdestegring samt örn markens överförande
i kommuners eller statens ägo hänvisar kontoret till sitt yttrande över
motionen II: 109. Härutöver må beträffande ett statens övertagande av marken,
som förslagsställarna ansett vara att förorda, för Stockholms del framhållas, att
djurgårdskommissionen, som svarat för statens markexploatering, sålt tomtmarken
till priser, som icke främjat stadens intresse att nedbringa markkostnadema.
Därest staten, i samband med att staden allmänt övergick till tomträttsupplåtelse,
även tillämpat samma form, hade stora markområden kunnat bevaras i statlig
ägo, och därjämte hade kanske prispolitiken blivit en helt annan. Av exemplet att
döma hade det för Stockholms del icke varit förmånligt, örn staten varit ägare
till all exploateringsbar tomtmark.

De föreslagna utredningarna, vilka, om de böra verkställas, under alla förhållanden
torde kunna sammanslås till en, ha endast periferisk betydelse för Stockholm
med undantag av frågan örn industriens placering.

Det är mångskiftande och vittsyftande problem, som motionärerna beröra,
och på den tid, som stått till förfogande, har kontoret icke kunnat verkställa mer
ingående undersökningar rörande möjligheterna att av en utredning erhålla praktiskt
genomförbara förslag till deras lösande. Det kan ifrågasättas, örn det verkligen
är av behovet påkallat att binda utvecklingen på sätt, som antydes. Vårt
land kan ej jämföras med England, som är tätt befolkat och delvis härjat av
kriget. Där gjorda utredningar äro intressanta studieobjekt; och därest de föreslagna
åtgärderna komma till utförande, böra vi studera verkningarna för att
därav draga lärdom och vinna erfarenhet på vad sätt och i vad mån det landets
utveckling främjats.

Stockhokn den 12 april 1945.

Ivar Tengvall.

JARL BERG.

Bilaga 11.

KUNGL. LANTMÄTEBISTYEELSEN
Motion nr 135.

För lantmäteristyrelsen, som har överinseendet av fastighetsbildningsväsendet
i riket, står närmast till hands att yttra sig örn fastighetsindelningens betydelse
för de förhållanden som beröras i motionen. En ökad rationalisering och

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9—10; bilagor. 25

effektivisering av det svenska jordbraket torde få anses oundgängligt nödig. Det
kräves en jordbrukspolitik, som för vårt lands jordbruk, bedrivet efter rationella
metoder, möjliggör full lönsamhet. Granden härför måste vara, att brukningspn
lief emil, göras ekonomiskt bärkraftiga. I denna del är den nuvarande fastighetsindelningen
mångenstädes i landet långt ifrån lycklig. Under en avsevärd tidrymd
före och efter senaste sekelskiftet, då hemmansklyvningar, ägostyckningar
och jordavsöndringar fingo ske fritt, och därvid möjligheter saknades att utöva
nämnvärd kontroll, bildades i stor utsträckning olämpliga fastigheter; tätbebyggelse
har ej sällan tillkommit slumpvis eller ledd av tillfälliga privatintressen på
ett ur framförallt jordbrukets synpunkt förkastligt sätt, där anordningar för bland
annat vägars och ledningars framdragande m. m. lämna mycket övrigt att önska.
Berörda förhållanden äro emellertid redan föremål för av statsmakterna påkallade
utredningar. Sålunda har 1942 års jordbrukskommitté att närmare klargöra bade
vilken betydelse, som bör inläggas i kravet på att jordbruket skall vara bedrivet
efter rationella metoder, och hur önskemålet om full lönsamhet skall uppfattas
vid en avvägning mellan de intressen, som företrädas av olika näringsgrenar och
olika befolkningsgrupper. Till kommitténs arbetsuppgifter torde även höra att
utreda frågan örn åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbrak.
Kommittén beräknar att kunna framlägga ett principbetänkande i nu berörda
frågor under första halvåret 1945. Vidare lia fastighetsbildningssakkunniga
hösten 1944 avgivit förslag örn lagbestämmelser, avsedda att förhindra en försämring
av den nuvarande fastighetsindelningen, samt angående den jordpolitiska
kontrollen vid fastighetsbildning. Samma sakkunniga äro nu sysselsatta med utredningar
rörande omskiftesinstitutet.

I detta sammanhang torde jämväl kunna erinras om den av 1944 års riksdag
i skrivelse nr 357 begärda utredningen enligt i vissa motioner angivna riktlinjer
rörande en sådan rationalisering av jordbruksföretagen, att deras drift göres ekonomiskt
bärkraftig.

Likaledes torde den försöksverksamhet för åstadkommande av bättre fastighetsarrondering
i Norrland jämte bygdeinventering, som är avsedd att komma till
stånd (prop. nr 50: 1945), vara i sammanhanget att beakta.

Det betänkande angående byggnads- och planväsendets ordnande, som inom
de närmaste månaderna kommer att avges av stadsplaneutredningen 1942, torde
jämväl beröra förhållanden, som avses i motionen.

Med hänsyn till vad sålunda anförts örn pågående eller ifrågasatta utredningar
angående fastighetsindelningen och vad därmed har samband, håller lantmäteristyrelsen
före att någon ytterligare utredning i dessa delar ej är påkallad.

Vad därefter beträffar motionen II: 449 (likalydande med I: 290), varöver
lantmäteristyrelsen den 12 innevarande månad till riksdagens första kammares
andra tillfälliga utskott avgivit infordrat yttrande, här i avskrift bilagt, samt
motionen II: 346, åberopar styrelsen detta yttrande och håller alltså före, att de
begärda utredningarna icke böra nu igångsättas.

Stockholm den 28 mars 1945.

HARALD MALMBERG.

Axel Sandberg.

26 Andra hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9—10; bilagor.

Bilaga 12.

Motionerna nr 346 och 449.

Vad i motionen anförts om otidsenligheten och brister i gällande bestämmelser
inom de lagstiftningskomplex varom är fråga är i många fall berättigat. Emellertid
äro viktiga avsnitt av spörsmålen redan föremål för utredning genom sakkunniga
eller för överväganden hos Kungl. Maj :t.

Sålunda har stadsplaneutredningen 1942 i uppdrag att verkställa utredning
av frågan om regionsplanelagstiftning samt en översyn av gällande lagstiftning
örn byggnadsverksamheten såväl i stad som å landet jämte vad därmed äger samband.
Stadsplaneutredningens uppdrag är alltså synnerligen omfattande. Detsamma
avser jämväl utom annat frågorna örn bebyggelse utmed allmänna vägar
samt rätt till utfart till sådana vägar. Stadsplaneutredningen lärer komma att
avge slutbetänkande under första halvåret 1945. Det torde kunna förväntas att
utredningens undersökningar och förslag komma att avse åtskilliga av de i motionen
upptagna spörsmålen.

Bostadsöoriala utredningens återstående uppgifter torde avse dels frågan örn
sanering av det undermåliga bostadsbeståndet i stadssamhällena i dess samband
med sociala och ekonomiska samt stadsplane- och byggnadstekniska frågor, dels
ock det därmed sammanhängande spörsmålet örn åtgärder för åstadkommande av
en planmässig bostadspolitik på längre sikt. I dessa frågor, som delvis torde lia
samband med stadsplaneutredningens arbete, lärer enligt uppgift bostadssociala
utredningen komma att avge slutligt betänkande under den närmaste tiden av
år 1945.

Uppenbart samband med motionens syften torde vidare de frågor ha, uti
vilka utredningar pågå genom 1944 års kommitté för kommunal samverkan samt
i viss mån även kommunindelningskommittén. Den sistnämnda kommittén väntas
ha slutfört sitt uppdrag under första halvåret 1945. I sammanhanget torde jämväl
kunna nämnas de frågor om minskande av svårigheter för stadsplans genomförande
genom lättnader i fråga om villkoren för sammanläggning samt förvärv
av samfälld mark m. m., med vilka lagberedningen och fastighetsbildningssakkunniga
syssla. Ävenledes torde kunna hänvisas till det principbetänkande, som 1942
års jordbrukskommitté enligt uppgift kommer att avlämna under första halvåret
1945. Fastighetsbildningssakkunniga ha redan i sitt betänkande år 1944 berört
frågan örn skydd för jordbruks exploatering i bostadsfastigheter, när detta icke
kräves av ett allmänt intresse.

Bland ifrågasatta utredningar bör särskilt nämnas den av 1944 års riksdag
begärda förutsättningslösa utredningen, huruvida ökade möjligheter böra tillerkännas
kommun att mot ägares vilja inlösa mark för bostadsbebyggelse och industriändamål.
Från flera håll föreligga dessutom krav på översyn av gällande expropriationslag
även i andra avseenden än de i nyssnämnda riksdagsskrivelse angivna
men med betydelse för motionens syfte.

Bland redan verkställda utredningar som ännu icke föranlett lagstiftning
torde kunna nämnas fritidsutredningens förslag av 1938 angående reglering av
strandbebyggelsen och år 1940 angående inrättande av fritidsreservat samt särskilda
sakkunnigas år 1942 avgivna betänkande med förslag till förordning örn
värdestegringsskatt å fastighet.

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande w 9 10; bilagor. 27

Av det anförda torde framgå, att betydande delar av de i motionen berörda
problemkomplexen på skilda håll äro föremål för utredningar och överväganden.
Vid sådant förhållande har lantmäteristyrelsen funnit sig icke bora närmare ingå
i yttrande rörande spörsmålen. Med allt beaktande av motionens .innehåll och omfattande
syfte håller styrelsen av samma skäl före, att den begarda utredningen
icke nu bör igångsättas.

Stockholm den 12 mars 1945.

HARALD MALMBERG.

T. ÅGREN.

Bilaga 13.

SVENSKA LANDSTINGSFÖRBUNDET

Motion nr 135.

Det i motionen berörda spörsmålet är även enligt styrelsens mening av betydelse
ur skilda synpunkter. En bättre kartläggning av landets olika delar med
hänsyn till befolknings- och näringsförhållanden m. m. skulle otvivelaktigt skapa
bättre förutsättningar att komma till rätta med förefintliga brister och missförhållanden.
Styrelsen vill sålunda tillstyrka, att den föreslagna utredningen kommer
till stånd. . ... ,

Liksom, motionärerna är styrelsen av den uppfattningen,, att iorevaranae
undersökningar lämpligen kunna utföras av vissa studerande vid universitet och
högskolor. Med hänsyn till att dessa undersökningar sannolikt måste utsträckas
under relativt lång tid, synes det emellertid knappast lämpligt att, såsom i motionerna
föreslås, kommissionen för efterkrigsplanering får ledningen av dessa undersökningar,
utan denna torde böra anförtros ett organ av mera permanent
karaktär.

Stockholm den 7 mars 1945.

För Svenska landstingsförbundets styrelse:

ERIK FAST.

/Ivar Dahlgren.

Bilaga 14.

LANDSORGANISATIONEN I SVERIGE

Motionerna nr 135, 346 och 449.

Såsom i dessa motioner framhållits är det angeläget att få till stånd en planering
av den ekonomiska utvecklingen utifrån regionala synpunkter. Exempelvis

28 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9—10; bilagor.

en alltför ensidig inriktning av näringslivet i en viss trakt bör såvitt möjligt förebyggas,
något som ofta kan kräva särskilda insatser från samhällets sida. Det är
också angeläget att dessa insatser göras relativt snabbt, medan ännu befolkningsförhållandena
i landet tillåter en allmän expansion av näringslivet. Att genomföra
regionala förskjutningar inom en befolkning, som är stillastående eller på
tillbakagång, måste komma att bli betydligt svårare.

Ett gammalt önskemål är att finna praktiska metoder för jordvärdestegringens
indragande till samhället. De linjer som i anslutning till engelska utredningar
föreslagits i motionen 449 av hr Torsten Nilsson m. fl. synas värda allt
beaktande. Tomtexploateringsrättens indragande till samhället torde dessutom
vara nödvändigt för att möjliggöra en bostadspolitik, som baserats på en sund
stads- och regionsplanering. Denna måste i sin tur anknytas till industriens lokalisering
och de samhällsintressen, som där finnas att bevaka, samt därmed även till
frågorna örn industrigrenarnas .struktur och effektivitet.

Då samhället skall taga upp alla dessa med varandra sammanhängande frågor
till lösning, eller åtminstone påverka utvecklingen i önskvärd riktning, måste ett
eller flera permanenta planerings- och verkställighetsorgan bli nödvändiga. För
att ge dessa en lämplig organisation och fastställa riktlinjerna för deras arbete
erfordras givetvis förberedande utredningar. Landsorganisationen får alltså i stort
sett tillstyrka de i motionerna framförda förslagen i denna riktning.

Stockholm den 26 mars 1945.

Landsorganisationen i Sverige:

AUD. LINDBERG.

/Gösta Rehn.

Bilaga 15.

BIKSFÖKBUNDET LANDSBYGDENS FOLK
Motion nr 135.

'' Förbundet finner den verkställda utredningen från Roslagen mycket intressant
och belysande. Utvecklingen kan alls inte betecknas som lycklig, varför en
närmare utredning synes befogad för att få fastställd de verkliga förhållandena
inom olika landsdelar. Förbundet har närmast beaktat de förhållanden, som beröra
jordbruket och landsbygden. Ser man på förhållanden här, synes en utredning
motiverad för att få ett underlag vid bedömandet av jordbrukets rationalisering.
Det bör då även kumla klarläggas örn rådande arrendeförhållanden haft
andel i att utvecklingen gått i den riktning, som undersökningen från Roslagen
utvisar.

Förbundet anser emellertid att en undersökning genom enbart teoretiker ej
kan ge den utförliga bild av verkliga förhållandet, som skulle kunna bli fallet örn
undersökningen stöde under överinseende av i praktiska frågor väl insatta män
och institutioner. Av denna anledning anser förbundet att H lisli ål 1 n in gssä 1 Iska -pen böra vara väl skickade att ha överinseende över eventuella undersökningar
beträffande jordbruket. I arbetet för uppgifters insamlande m. m. kunde ju där -

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9 10; bilagor. 29

för mycket väl användas studerande vid högskolorna. Då förbundet anser att bedömandet
av de industriella förutsättningarna inom olika områden ligger utanför
förbundets uppgift att fatta ståndpunkt uti, vill förbundet avstå att yttra sig
över denna del av motionärernas förslag beträffande utredning.

Bilaga 16.

Motionerna nr 346 och 449.

Motionerna nr 346 och 44 i andra kammaren syfta båda till önskvärdheten
av en statlig utredning rörande möjligheterna för staten att dels kunna dirigera
kommunernas utveckling och dels få ett fast grepp på jord värdestegringen.

Motionärerna i motion nr 346 prestera praktiskt taget ingen motivering för
sina yrkanden under det att motionärerna i motion nr 449 framföra en motivering,
som endast berör vissa mindre avsnitt av deras yrkanden. Efter en del teoretiska
spekulationer örn vad stadsplaneutredningen av 1942 kan komma till citeras
”Utredning angående saneringsfrågan i Göteborg” och anföres därvid, att saneringen
av två av de äldsta kåkdistrikten i Göteborg skulle medföra en nettokostnad
för staden av minst 9 miljoner kronor, även vid för staden gynnsamma inlösningsförutsättningar.
Detta belopp förefaller dock icke så stort med hänsyn till de
relativt stora områden det gäller. Det anförda exemplet bör ej heller ses fristående.
Man måste beakta, att de flesta städer och däribland Göteborg i god tid köpa
jord för nyexploatering och kunna därigenom senare skörda vinsten av den väsentliga
delen av jordvärdestegringen.

Typiskt för inställningen inom vissa kretsar till dessa problem är, att man
förutsätter en försäljning av de reglerade tomterna ”till maximala tomtpriser .
Detta uttalande ger förbundet anledning framhålla, att en av de starkt bidragande
orsakerna till bostadsfördyringen i städerna är den tomtförsäljningspolitik,^som
bedrivits av stat och kommun. Statens organ och kommunerna lia handlat ”sorn
affärsdrivande verk”, när det gällt tomtförsäljning och på så sätt delvis borttagit
effekten av de bostadssubventionerande åtgärder, man ur social synpunkt ansett
sig ha anledning vidtaga.

Det icke fullt tillfredsställande tillstånd, som för närvarande råder i städer
och annan tätbebyggelse, torde även ur andra synpunkter delvis vara beroende
på tidigare missgrepp från statens och kommunernas sida. Det är då icke motiverat,
att man vid botandet av dessa missgrepp skall lägga en tvångströja även
över landsbygden, som redan fått lida åtskilligt av tätbebyggelsens expansionslust.
Motionärerna ha för att stödja sina syftemål åberopat en engelsk utredning,
den s. k. Uthwatt-planen. Det är emellertid att märka, att ett av huvuddirektiven
för denna utredning var att föreslå åtgärder, som motverka m osvind och överdriven
tillväxt av städerna. Åberopandet av denna utredning är anmärkningsvärt
ur den synpunkten, att den engelska utredningen förordar statens äganderätt till
jord intill städerna och att exploatören, vare sig det gäller bostadsbebyggelse eller
industri, skall stå som arrendator. Man kan icke uppfatta detta på annat sätt än
som örn motionärerna syfta till ett första steg mot upphävandet av äganderätten
till jord.

Motionärerna ifrågasätta örn 1941 års sakkunniga för värdestegringsskatt
med sitt förslag skola kunna åstadkomma en beskärning av värdestegringen. Det

30 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande wr 9—10; bilagor.

torde dock vara väl tidigt att redan nu göra ett sådant antagande. Vidare anmärka
de på att även kommunerna få betala jordvärdestegringsskatt till staten.
Man får väl emellertid förutsätta, att staten kommer att åtminstone delvis med
dessa pengar bistå kommunerna i deras större saneringsfrågor.

Man måste konstatera, att skall en ny utredning åstadkomma något utöver
vad de nu pågående eller avslutade, men ej prövade utredningarna kommit till,
måste det utmynna dels i väsentlig inskränkning i nuvarande kommunala självbestämmanderätt
och dels i en beskärning av äganderätten till jord. Bara en sådan
sak som att industriernas placering skall bli föremål för en central reglering
innebär att bestämmanderätten över en kommuns utveckling glider över till ett
statligt olgan. Denna fråga måste anses betänklig även ur en annan synpunkt.
Det finns redan nu industriellt betonade företag av sådan storlek och social inställning,
att de med ali sannolikhet vid bedömning av frågan örn industriplacering
kunna skaffa sig en prioriterad ställning i förhållande till sina konkurrenter, något
som, även örn det endast är skenbart, måste hämma industriell utveckling.

En utredning är visserligen bara en utredning, som ej behöver föranleda
konkreta beslut, men den bör dock syfta till något mål av önskvärd art. Föreliggande
motioner kunna knappast anses i tillräcklig grad fylla dessa krav, om man
därvid räknar med områden, liggande utanför stadsplaneutredningen 1942, 1941
års utredning rörande värdestegringsskatt samt den av 1944 års riksdag begärda
utredningen angående kommunernas rätt till expropriation av mark för bostäder
och industriändamål samt om man förutsätter, att Kungl. Maj :t verkställer behövliga
sammanjämkningar, innan propositioner framläggas i dessa ärenden.

Med anledning av det ovan anförda föreslår därför Riksförbundet Landsbygdens
Folk, att utskottet måtte förorda att motionerna i andra kammaren nr
346 och 449 för närvarande icke föranleda några riksdagens åtgärder.

Bilaga 17.

LÄNSSTYRELSEN I STOCKHOLMS LÄN
Motion nr 135.

Även om motionärerna syfta till en utredning angående befolknings- och
näringsförhållandena inom olika delar av Sverige, är det dock närmast förhållandena
inom Roslagen, varmed motionärerna förstå norra delen av Stockholms
län och angränsande områden av Uppsala län, som legat till grund för deras framställning
i ämnet.

Såsom motionärerna framhålla, har den totala befolkningssiffran i Roslagen
under en följd av år oavbrutet nedgått. Denna nedgång hänför sig huvudsakligen
till landsbygden, men även för tätorterna synes numera en tillbakagång eller i
varje fall en stagnation ha inträtt. Helt naturligt äro dessa företeelser ägnade att
framkalla starka bekymmer för den framtida utvecklingen. Någon allmängiltig
orsak till desamma kan ej fastställas. Förmodligen bero de på ett flertal olika,
sins emellan samverkande ogynnsamma faktorer. Motionärerna ha pekat på en
del omständigheter, som i dylikt hänseende kunna tänkas ha inverkat. Yad därvidlag
anförts torde i huvudsak vara riktigt.

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9—10; bilagor. 31

Beträffande jordbruket, som för stora delar av Roslagen är den mest betydelsefulla
näringen, må framhållas, att särskilt kustområdena flerstädes utgöras
av s. k. skärgårds jord, dvs. väsentligt söndersplittrade äkerskiften, vilka ur
brukningssynpunkt äro mindre värdefulla än den i regel mera samlade inLandsjorden.
Därjämte äro de klimatiska förhållandena inom vissa områden av Roslagen
mindre gynnsamma för jordbruket. Nu anmärkta omständigheter mäste givetvis,
där de äro för handen, inverka förminskande på jordbrukets lönsamhet. Huruvida
och i vad mån jämväl det av motionärerna påpekade förhållandet, att jorden
i Roslagen i stor utsträckning tillhör bolag och enskilda storgods, verkat hämmande
på jordbruksnäringens utveckling därstädes, vågar länsstyrelsen för närvarande
ej uttala sig om.

Vidkommande fisket håller länsstyrelsen icke för osannolikt, att detsamma
i någon mån skulle kunna utvecklas och göras mera lönande, därest den skärgårdsbefolkning,
som ägnar sig åt detsamma, ginge in för att i större utsträckning
än hittills bedriva jämväl utomskärsfiske. Härför erfordras emellertid annan
utrustning, än vad denna befolkning i allmänhet besitter, liksom även skolning i
utomskärsfiskets bedrivande. Tack vare en särskild för ändamålet inrättad donationsfond
(Carl Smitts fond) ha under senaste tiden åtgärder i begränsad omfattning
kunnat vidtagas i syfte att stimulera till en utveckling i angivna riktning,
men några mera påtagliga resultat därav torde ännu icke kunna påvisas.

För vissa delar av Roslagen ha svåra konsekvenser uppkommit på grund av
nedläggandet av eller inskränkningarna i den bruksdrift, som där av ålder bedrivits.
Erinras må härvidlag örn de bekymmersamma förhållanden, som på sin
tid inträdde i samband med Gimo—Österby bruks försäljning till Korsnäsbolaget.
De driftsförändringar, vartill sagda försäljning ledde, medförde, att en ganska
stor befolkningsgrupp plötsligt såg sig hänvisad att söka sin utkomst inom nya
verksamhetsområden. I en del fall torde de, som funno sig ställda inför denna
nödvändighet, ha bortflyttat till helt andra landsdelar. Upprepade försök gjordes
att lätta den uppkomna krissituationen genom att intressera industriella företagare
att förlägga sin verksamhet till de trakter, där följderna av driftsförändringama
gjorde sig gällande. Beklagligtvis gåvo dessa försök endast negativa
resultat, oaktat statssubvention till företagen ställdes i utsikt.

Givetvis är det ej berättigat att av de nedslående erfarenheter, som vunnos
av de lokalt begränsade undersökningarna i nyss relaterade fall, draga några allmänna
slutsatser angående betingelserna för en industriell utveckling inom Roslagen.
Utan att nu kunna ingå på frågan om förhandenvaron av härför erforderliga
betingelser i övrigt, vill länsstyrelsen, i anslutning till vad motionärerna anfört
rörande Roslagens kommunikationer, peka på den begränsning i utvecklingsmöjligheterna,
som ligger däri, att det smalspåriga järnvägsnätet icke utan fördyrande
frakter och omlastningskostnader möjliggör transporter till och från
de delar av riket, som betjänas av bredspårigt järnvägsnät. Uppmärksammas bör
även, att stora delar av Roslagen äro helt i avsaknad av järnväg. Det säger sig
självt, att dylika kommunikationsförhållanden icke inbjuda till förläggande till
Roslagen av någon av järnvägstransporter beroende storindustri, även örn förutsättningar
därför eljest skulle förefinnas. Annorlunda kan det måhända ställa
sig i fråga om småindustri och hantverk, ehuruväl förbättringar i kommunikationshänseende
givetvis skulle vara av betydese jämväl för en önskvärd utveckling
av dessa näringsfång.

Då motionärerna nu påyrka en utredning i och för klarläggande, av det
problemkomplex, som rör närings- och befolkningsförhållandena i Roslagen, vill

32 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9—10; bilagor.

länsstyrelsen gärna tillstyrka, att en sådan utredning kommer till stånd. Självfallet
har länsstyrelsen icke heller något att erinra emot, att utredningen utsträckes
att omfatta jämväl andra landsdelar, där utvecklingen gått i ogynnsam
riktning.

Stockholm å landskansliet den 28 mars 1945.

KARL LEVINSON.

Erik Åman.

Bilaga 18.

STOCKHOLMS LÄNS LANDSTING
Molum nr 135.

Motionärerna ha ansett starka skäl föreligga för att genom statens försorg
en utredning bör verkställas örn de ekonomiska betingelserna avseende i första
hand befolknings- och näringsförhållanden inom olika delar av Sverige. Motionärerna
ha sökt och funnit sina motiv till detta förslag uti en på många synpunkter
rik undersökning av befolknings- och näringsförhållandena inom delar
av norra Stockholms län och angränsande områden av Uppsala län — av motionärerna
benämnt Roslagen — och kommer förvaltningsutskottets yttrande av
naturliga skäl att närmast röra sig örn förhållandena inom motionärernas undersökningsområden
och därvid främst omfatta de frågor, som falla inom landstingets
verksamhet.

De sjunkande befolkningssiffrorna i landsbygdskommunerna är en känd och
ofta avhandlad företeelse, vars orsaker torde kunna hänföras till alla områden
av mänsklig, andlig och materiell verksamhet.

Ett oavbrutet fortskridande av landsbygdens avfolkning måste te sig såsom
en oroande riksfråga, och utskottet skulle därför med tillfredsställelse se ett försök
till klarläggande av dess orsaker, vilket ju är en nödvändig grund för förslag
till och genomförandet av positiva åtgärder.

Länet och landstingsområdet är av rikshuvudstaden delat i två geografiskt
skilda delar och röner på snart sagt alla områden inverkan av storstaden. Givet
är att motsättningarna mellan stad och landsbygd med särskild skärpa framträda
i ett län som Stockholms län, men i stort sett torde landsbygdens befolkningsförhållanden
framkalla problem överallt i landet.

Landstingens huvudsakliga verksamhet numera omfattar uppgifter inom
hälso- och sjukvårdsområden.

Befolkningsutvecklingen i Stockholms läns landstingsområde har för landstingsförvaltningen
medfört avsevärda svårigheter vid planläggningen och handhavandet
av sagda uppgifter. Tätorter med oavbrutet fortgående befolkningstillväxt
ligga i huvudstadens omedelbara närhet medan Roslagen i övrigt och Stockholms
skärgård i synnerhet visar stadig tillbakagång i befollmingshänseende.

Förvaltningsutskottet kan i detta yttrande endast antydningsvis ingå på dessa
landstingets uppgifter och svårigheter.

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9—10; bilagor. 33

Den slutna kroppssjukvården å lasarett, sanatorier, hem för kroniskt sjuka
m. m. kan av medicinska, ekonomiska och administrativa skäl icke decentraliseras
under vissa gränser. Lasarett i glesort kan av samma skäl icke utbyggas med
specialavdelningar i den utsträckning, som eljest ur sjuk vårdssynpunkt vore
önskvärt.

Utvecklingen har alltså här liksom i allmänhet i Sverige för övrigt blivit
den att i länets största befolkningscentra framvuxit ett centrallasarett med specialavdelningar
för olika sjukdomsformer medan övriga lasarett antingen förblivit
s. k. odelade lasarett eller på sin höjd delats på en kirurgisk, en medicinsk och
en röntgenavdelning. Givet är att stora befolkningsgrupper i länets perifera delar
därigenom intaga en ogynnsam ställning gent emot befolkningen i länets centrala
delar.

Handhavandet av hälsovården, som omfattar folktandvård, förebyggande
mödra- och barnavård, distrikts- och dispensärvård bereder landstinget stora
svårigheter i den glesbefolkade landsbygden. Medan hälsovården i tätorterna relativt
lätt kan ordnas och ändras beträffande gränser och arbetsuppgifter för läkare
och sköterskor allt efter befolkningens tillväxt har det visat sig förenat med
stora svårigheter att på ett effektivt och rationellt sätt ordna dylik vård å landsbygden
vare sig man ser det ur allmänhetens eller landstingets synpunkt. Svårigheten
att erhålla och behålla befattningshavare samt kommunikationerna äro här
de största problemen.

För landsfingsförvaltn ingen är det en angelägenhet av första ordningen
att befolkningsutvecklingen får en ny inriktning så att. den sedan årtionden pågående
utflyttningen från landskommunerna bringas att avstanna och i stället,
genom tillvaratagande av landsbygdens alla försörjningsmöjligheter, ersättes av
en befolkningstillväxt naturligt anpassad till varje orts speciella förhållanden.

För landstingets förvaltningar är det av största vikt att landstingets uppgifter,
främst den sociala omvårdnaden, må kunna planläggas på lång sikt på
basis å erfarenhet och sannolika framtida förhållanden. Frågan emi inkorporering
av landstingets områden med städer utanför landstingen är därför en för landstingen
mycket oroande företeelse. Landstingen, som hava ansvar av .synnerlig
räckvidd särskilt för landsbygdens ekonomiska och sociala liv, måste allvarligt
motsätta sig att på för landstingen obekanta tidpunkter delar av landstingen
— i de flesta fall ur skattesvnpunkt de mest värdefulla — lösryckas och införlivas
med storstäderna. Andra former än inkorporeringar måste tillskapas för att
tillgodose både storstädernas och landstingens och därmed landsbygdens berättigade
intressen.

Den föreslagna utredningen av de ekonomiskt-geografiska betingelserna avseende
i fillsta hand befolknings- och näringsförhållandena inom olika delar av
riket kommer utan tvivel att lä ligna .stor uppmärksamhet åt kommunikation isfrågor.
Snabba, billiga och täta kommunikationer äro i vår tid grundbetingelser
för en orts ekonomiska och sociala bestånd och tillväxt. Vad Roslagens fastlandsdel
beträffar äro kommunikationerna icke tillfredsställande. Elektrifieringen av
bandeden Stockholm—Norrtälje är ett första steg mot bättre förhållanden, men
ännu mera måste i kommunikationshänseende göras för norra länsdelen.

Så sakna t. ex. städerna Östhammar och Öregrund järnvägsförbindelse.
Russtrafiken, som varit av revolutionerande betydelse för den rena landsbygden,
bör än vidare utbyggas. Ur det allmännas synpunkt bör en koncession för busstrafik
förbindas med skyldigheter att trafikera andra delar av landsbygden med
glesare bebyggelse.

Bihang till riksdagens protokoll 1945.13 sami. 2 avd. Nr 9—10; bilagor.

34 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9—10; bilagor.

Landstingets förvaltningsutskott har mångårig och ingående erfarenhet av
vilken stor roll kommunikationerna spela för t. ex. Stockholms skärgård och huru
synnerligen invecklat detta problem är för sagda länsdel. Förvaltningsutskottet är
av den bestämda uppfattningen att kommunikationerna för en landsbygdsdel med
den geografiska struktur som Stockholms skärgård uppvisar icke kan nöjaktigt
lösas utan statligt ingripande. Likaväl som staten genom sina vägförvaltningar
bygger broar eller driver färjor över sund och floder likaväl bör staten där större
vatten mellan fastland och ö elier ögrupper förhindrar brobyggnad eller färjtrafik
i vanlig mening påtaga sig uppgiften att med större båtar eller passbåtar
knyta en ö eller en ögrupp till fastlandet. Förvaltningsutskottet håller därtill före
att ångbåtstrafik genom privata företag måste — i likhet med busstrafiken —
vara förenad med koncession så att icke trafik helt eller delvis nedlägges under
tid av året med mindre lönande trafik.

Beträffande försörjningsmöjligheterna på landsbygden synes det utskottet
angeläget att en blivande utredning upptager den ur ekonomisk och social synpunkt
betydelsefulla frågan örn möjligheten och förutsättningarna för industriell
och hantverksmässig verksamhet i hemmen. Det torde nämligen förhålla sig så
att inom vissa storindustrier visst detaljarbete inte behöver vara bundet till arbetsplats
inom fabriken eller verkstaden utan kan utföras å annan plats. I många
fäll torde frågan vara en transport- och organisationsfråga.

I detta sammanhang bör icke hemslöjden förglömmas och de möjligheter till
självhjälp och biförtjänster, som en centralt verkande hemslöjdsorganisation kan
erbjuda.

Förvaltningsutskottet kan i detta yttrande icke förbigå att omnämna bostadsfrågan
på landsbygden och betydelsen av billiga och sunda bostäder med ordnade
vatten- och avloppsförhållanden.

Med hänvisning till vad som ovan anförts får Stockholms läns landstings
förvaltningsutskott livligt tillstyrka den i motionen föreslagna utredningen.

Stockholm den 26 mars 1945.

Stockholms läns landstings förvaltningsutskott.

CARL A. ANDERSON.

/ A. Piscator.

STOCKHOLMS HANDELSKAMMARE
Motionerna II: 109, 346 och 449.

Bilaga 19.

Gemensamt för alla tre motionerna är, att motionärerna — låt vara från
olika utgångspunkter — giva uttryck åt den uppfattningen, att tomtmark bör
överföras i samhällelig ägo för att därefter upplåtas åt enskilda allenast med
tomträtt. Mest långtgående i detta hänseende är motionen nr 346, i vilken förfäktas
att staten skall övertaga all tomtmark, som är ”erforderlig för att bereda

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9—10; bilagor. 35

anläggningsmöjligheter för industri- och bostadsbyggnader i de områden, där
samhällsintressena kräva att de förläggas”. 1 anslutning därtill föreslås en utredning
om inrättande av ett statligt organ för handhavande av frågor rörande
sådan tomtmarks utnyttjande. I motionen nr 109 lämnas öppet, huruvida jorden
bör överföras i statens eller i kommunernas ägo. Däremot begränsas frågan till
att gälla tomtmark i stad. I motionen nr 449 göres intet bestämt yrkande i frågan,
men med hänsyn till det stora utrymme som ägnats den engelska s. k. Uthwattrapportens
förslag i dessa delar, torde man få antaga, att motionärerna närmast
syfta till kommunalisering av tomtmarken.

Som skäl för de sålunda ifrågasatta kraftiga ingripandena i den privata
äganderätten göres gällande, bl. a., att den markvärdestegring, som uppstår
å tomtmark, bör komma samhället i dess helhet till godo och icke den enskilde
markägaren, i all synnerhet som värdestegringen i allmänhet icke har sin grund
i någon åtgärd från dennes sida. Vidare framhålles, att på många håll tomtmarkens
bebyggelse skett och alltjämt sker utan tillräcklig planmässighet, till
ekonomiskt förfång såväl för individen som för samhället. Beträffande industriens
lokalisering betonas särskilt, att den bristande planmässigheten medfört, att vissa
orter kommit att få. ett alltför ensidigt näringsliv, vilket medfört stor konjunkturkänslighet,
överskott på kvinnlig eller manlig arbetskraft etc.

Även örn fog skulle föreligga för uppfattningen att tomtvärdestegring på
sina håll förekommit i ett starkt tempo, vill Handelskammaren påpeka att motionärerna
tydligen, liksom måhända allmänheten i gemen, gjort sig en överdriven
föreställning örn den inverkan som tomtpriset har på bostadshyrorna. Av publicerade
undersökningar rörande dessa frågor, exempelvis den av byråchefen Alf
Johansson förra året avlämnade utredningen rörande bostadsproduktionen efter
kriget, framgår, att ungefär 60 % av bostadshyran utgöres av förräntning av
det nedlagda kapitalet, under det att återstående 40 % hänföra sig till driftskostnader.
Av kapitalkostnaderna utgöras i medeltal 8—10 % av tomtkostnader.
Tomtprisets del i hyran utgör sålunda allenast ungefär 5 • I nvexploaterade

ytterområden brukar man vanligen rakna med endast 4 cf. Av en bostadshyra
på exempelvis 2 400 kronor per år inom ett dylikt område faller sålunda allenast
ett belopp av knappa 100 kronor på tomtkostnaden.

Det bör också i detta sammanhang påpekas, att vad som ter sig som en
markvärdestegringsvinst ofta i realiteten är allenast en skenbar sådan. Vanligen
är det nämligen så, att räntabiliteten för jordbruksfastigheter som iiro belägna
i närheten av ett större samhälle sjunker i samma mån som samhället växer.
Detta sammanhänger bl. a. med att omkostnader för arbetskraft m. m. få betalas
efter ”stadspriser” utan att avsättningsvärdet nämnvärt stiger. Särskilt efter
mjölkprisregleringens genomförande är denna utveckling påtaglig. Mången gång
utgör därför den nominella vinst som ägaren gör vid fastighetens försäljning
till tomt- eller industrimark allenast eller till avsevärd del en kompensation
för den min,skade räntabiliteten under de gångna åren.

Överhuvudtaget är Handelskammaren av don uppfattningen att markvärdestegringen,
även örn den tillförne stundom kunnat medföra obefogade vinster
för markägarna, i framtiden med dess stagnerande befolkningssiffror och minskade
inflyttning från landsbygden icke kommer att bli av den betydelse, att
den kan utgöra grund för vidtagande av så extrema åtgärder som dem motionärerna
ifrågasatt. Anses ytterligare åtgärder emot oförtjänta markvärdestegringsvin
ster böra vidtagas, torde beskatlningsvägen vara den enda, som bör ifrågakomma.

36 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9—10; bilagor.

Vad i motionerna anförts därom, att städernas bebyggelse hittills präglats
av bristande planmässighet, äger tvivel.sutan i viss mån sin riktighet. Att fördenskull
vidtaga så drastiska åtgärder sorn motionärerna ifrågasatt synes emellertid
vara att väsentligt skjuta över målet. Till stor del synas nämligen bristerna
bottna i det förhållandet, att den nuvarande expropriations- och stadsplanengstiftningen
varit i kraft så kort tid, att dess verkningar ännu icke hunnit göra
sig gällande. Motionärernas därav dragna slutsats, att expropriationsförfarandet
vore otjänligt för de saneringsändamål varom här är fråga, synes vid sådant
förhållande alltför löst grundad. Enligt Handelskammarens mening synes tvärtom
den riktiga vägen för avhjälpande av eventuellt befintliga brister i förutsättningarna
för tätorternas ändamålsenliga bebyggelse vara att taga expropriationsinstitutets
utvidgning under övervägande.

Motionärernas tilltro till att tomtmarkens överflyttande i samhällelig ägo
skulle vara ägnat att medföra de fördelar för medborgarna som i motionerna
förespeglas synes överhuvud vara alltför önskebetonad för att kunna tagas till
intäkt för utredningar av den art som i motionerna föreslås. Det saknas icke
erfarenheter av samhällelig verksamhet på förevarande område, och dessa kunna
i stort sett icke sägas vara uppmuntrande; till dels måste de betecknas som rent
negativa. Få exploateringsföretag torde sålunda hava varit i så hög grad ägnade
att fördyra tomtmarken i huvudstaden som de av Djurgårdskommissdonen företagna.
lien kommunala apparaten präglas dessutom av tungroddhet då det gäller
genomförande av tomt- och stadsplaneregleringar. 1 Stockholm utgöi''a Tegelbacken
och Garnisonssjukhuset påtagliga bevis härpå. Perspektivet att ali tomtbebyggelse
skulle regleras av offentliga organ ter sig mot bakgrunden av dessa
erfarenheter avskräckande. Sannolikt skulle en dylik ordning medföra en utvidgning
av det redan alltför utbredda nämndväsendet med den långsamma och
mången gång sakligt diskutabla handläggning av ärendena som detta erfarenhetsmässigt.
innebär. Att statliga eller kommunala myndigheter alltid skulle låta
sig ledas av en strävan att. skapa så goda och billiga bostäder som möjligt är
heller icke givet. Det torde icke vara uteslutet, att frestelsen att genom tomtexploateringen
förskaffa, staten elior kommunen så stolt, ekonomiskt utbyte som
möjligt stundom kan komma att taga överhand.

Det bör i detta sammanhang påpekas, att det alltid är mycket svårt att
förutsäga, huru ett samhälle i framtiden kommer att utveckla sig. Detta gäller
såväl för den enskilde som för myndigheterna. Ett misstag därutinnan begånget
av en enskild får emellertid aldrig så omfattande och menliga följder som ett
felbedömande av ett samhällsorgan. I vilket fall som helst komma slutligen alltid
de ekonomiska faktorerna att göra sig gällande, men med svårare följder i samma
mån som felbedömandet medfört större investeringar.

Motionärerna syfta också till att med lagstiftningens hjälp himna dirigera
industri till lämpliga orter. Den bakom denna tanke liggande iakttagelsen, att
industriföretag stundom kommit att bli ur social synpunkt olämpligt belägna,
lär i och för sig vara i viss mån riktig. Föreställningen att man i allmänhet utan
vidare kan bestämma, att en viss industri skall förläggas där eller där, vittnar
emellertid örn en förenklad syn på dessa problem. I de flesta fall har ett industriföretag
sitt ursprung i en hantverksmässigt eller såsom småindustri driven tillverkning,
som börjat i eller invid företagarens bostad och sedermera efter hand
vuxit ut. Att därefter flytta en sådan industri stöter uppenbarligen på stora
svårigheter av olika slag. Vad storindustrien beträffar, måste dess placering helt
naturligt vara i första hand beroende på ett bedömande av var den största eflfek -

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande wi 9 10; hilodor. 37

tivitetcn i driften står att ernå. Det sagda utesluter naturligen icke att flyttning
av en industri till annan ort liksom nyanläggning av industri kan tankas ske till
flera ekonomiskt någorlunda likvärdiga platser. Att i sådana fall hänsyn bor i
mö i ligaste mån tagas till sociala faktorer, synes i och för sig önskvärt. Handelskammaren
är heller icke främmande för tanken, att sådana frågor lämpligen
borde kunna hänskjutas till dryftande inom något centralt organ. Huruvida det
redan tillskapade statliga investeringsrådet därvid kan hava en uppgift att tylla
eller örn icke hellre industrien själv borde förskaffa sig möjlighet till en dylik
central överblick, vill Handelskammaren tillsvidare lämna durhan. Den i motionen
nr 346 uttalade tanken att staten skulle ”dirigera” industri till lampliga
orter förefaller dock helt verklighetsfrämmande, och dylika åtgärder skulle säkerligen
medföra, att många planerade investeringar aldrig komme till ständ.

Slutligen vill Handelskammaren framhålla, att åtskilliga av de i motionerna
berörda problemen redan befinna sig under behandling av statliga utredningar,
låt vara från andra utgångspunkter än de av motionärerna forfaktade. bostadssocial
a utredningen och Stadsplaneutredningen, vilka vantas offentliggöra sina
arbetsresultat under vårens lopp, torde komma att föreslå åtskilliga åtgärder
i hithörande frågor, bl. a. beträffande expropriation för bostadsandamäi.
Vidare är det att förvänta, att Fritidsutredmngen på sitt speciella område
kommer att föreslå vissa riktlinjer för den kommande utvecklingen. Slutligen har
1944 åre riksdag i skrivelse till Kungl. Maj :t, nr 415, anhållit örn utredning,
huruvida ökade möjligheter böra tillerkännas kommuner att mot agares viLja
inlösa mark för bostadsbebyggelse och industriändamål. Innan resultatet av dessa
utredningar föreligger, måste det anses opåkallat att sätta igång ytterligare u
redningar inom så närliggande områden som de av motionärerna berörda.

Under hänvisning till vad ovan anförts får Handelskammaren avstyrka de
remitterade motionerna.

Stockholm den 5 april 1945.

För Stockholms Handelskammare:

JOSEF SACHS.

/ Gösta Bohman.

STOCKHOLMS HANDET^KAMMARE

Bilaga 20.

Motion nr 11:135.

Som utgångspunkt för sitt yrkande örn en utredning av vårt lands befolknings-
och näringsförhållanden lia motionärerna tagit förhållandena i Roslagen.
De anse sig därvid kunna konstatera, att Roslagen ekonomiskt gått tillbaka jämfört
med flertalet andra svenska landsdelar. Som bevis härför nämnes, ari dess
befolkning allt sedan år 1920 ständigt minskat. Orsakerna härtill vore bl. a.,
att man endast hade smalspårig järnväg, att jorden i relativt stor utsträckning
tillhörde bolag och enskilda storgods med ty åtföljande arrendesystem och att

38 Andra hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9—10; bilagor.

vissa industrier på grund av minskad lönsamhet nedlagts. Bakom dessa faktorer
lage emellertid enligt motionärerna även en bristande företagsamhet eller ett
tehnriktat näringsliv, eventuellt bådadera.

. ^>et förhållandet att befolkningen i en viss landsända minskat torde i oeh för
sig icke kunna anses innebära, att landsdel ”gatt tillbaka”. Ännu mindre motiverar
det statliga ingripanden. Roslagens tidigare stora betydelse i ekonomiskt
och kulturellt hänseende grundades framför allt på malmfyndighetema, de
?unf^-iSIrr seplhamnarna- östersjöfisket samt kanske i någon mån på närheten
i1* alarbygden. Dessa, förutsättningar ha nu delvis försvunnit, delvis förlorat
i betydelse. I den mån icke nya faktorer tillkomma, är det därför ganska naturligt,
att vissa delar av befolkningen måste söka sin bärgning på" andra orter
Denna företeelse återfinnes såväl i Sverige som utomlands på åtskilliga håll.
Som exempel må blott nämnas vissa sågverksdistrikt i Norrland och de hundratals
fullständigt övergivna trakterna i mellersta USA. Vad som är viktigare är,
att Roslagen frånsett vissa speciella undantag haft och har en synnerligen obetydlig
arbetslöshet. Något armod förefinnes icke hos befolkningen i denna landsända.
Ben är tvärtom i stort sett välbärgad tack vare idoghet och traditionellt
sparande. Befolkningens tillgodohavanden i sparbankerna i Roslagen lära vara
betydande. Den har också visat god anpassning efter nya förhållanden.

De av motionärerna framförda förklaringarna till Roslagens befolkningsmmsknmg
torde däremot knappast kunna sägas vara av någon avgörande betydelse.
Bl. a. gäller detta det i motionen framförda argumentet örn olägenheten
a.v de smalspåriga järnvägarna. Det må nämnas, att endast omkring 10 procent
av alla varor, som fraktas på Roslagens järnvägar, omlastas. Det torde vara
betydligt viktigare och framför allt mindre kostsamt att utvidga järnvägarnas
elektrifiering än att övergå till normalspårighet. Tillstånd till elektrifiering av
huvudlinjen har numera även givits, och arbetet har redan påbörjats. Dessutom
torde buss- och lastbilstrafiken vid återgång till fredsförhållanden kunna väsentligt
utvidgas.

Det praktiska värdet av undersökningar i enlighet med vad motionärerna
föreslagit synes ganska ringa. Även örn det skulle befinnas vara ur sociala synpunkter
önskvärt, torde enskilda företag knappast kunna förmås att förlägga sin
verksamhet till vissa orter, i den mån ekonomiska förutsättningar härför saknas.
Örn emellertid de begärda utredningarna anses böra komma till stånd, synes det
Handelskammaren naturligast, att de företagas på föranstaltande av landstingen,
vilka det ju i första hand tillkommer att rådslå och besluta om sådana gemensamma
angelägenheter, som avse allmänna hushållningen, jordbrukets och andra
näringars utveckling.

Med hänsyn till vad ovan anförts får Handelskammaren avstyrka bifall till
de av motionärerna framförda yrkandena.

Stockholm den 5 april 1945.

För Stockholms Handelskammare:

JOSEF SACHS.

/ Gösta Bohman.

Stockholm, Tryckeriaktiebolaget Tiden, 1945