Andra kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 7 (Utlåtande 1953:Abu7 Andra kammaren abu)

Andra kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 7.

Nr 7.

Andra kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande över
motion angående omprövning i visst avseende av 1952
års upphandlingskungörelse.

I eu inom andra kammaren väckt motion, nr 430, har herrar Stenberg
och Åqvist anhållit, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att 1952 års upphandlingskungörelse av den 1 juli 1952
måtte omprövas i det avseende som angives i motionen.

Motionärerna framhåller, att det särskilt för småindustrien med dess
liemmamarknadsbetonade struktur är av intresse att granska förhållandena
kring den statliga upphandlingen. Även om huvudprincipen bör vara, att
upphandlingen verkställes på för staten mest kostnadsbesparande sätt
oavsett om varan är av utländskt eller inhemskt fabrikat, är det angeläget,
att, då prisskillnaden är synnerligen ringa, statsmakterna bedömer upphandlingen
även ur andra synpunkter, bl. a. ur skattesynpunkt. Den nu
sedan den 1 juli 1952 gällande upphandlingskungörelsen innehåller emellertid
inga bestämmelser därom och icke heller om att den inhemska produktionen
i tider av vikande arbetstillfällen bör gynnas vid den statliga
upphandlingen. Eftersom en särskild bestämmelse om svensk varas företräde
i vissa fall förekommit i den tidigare upphandlingsförordningen, bör
enligt motionärerna en liknande föreskrift införas i den nya kungörelsen.

Utskottet har över motionen inhämtat yttrande från kommerskollegium,
varjämte utskottet berett Samarbetsdelegationen Sveriges lantbruksförbundRiksförbundet
landsbygdens folk, Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks-
och småindustriorganisation samt Svensk industriförening tillfälle
att avge yttrande.

Motionen avstyrkes av kommerskollegium och industriförbundet, och
tillstyrkcs av övriga i ärendet hörda organisationer.

Kommerskollegium — som överlämnat yttranden från Sveriges grossistförbund
och Sveriges köpmannaförbund samt från handelskamrarna i
Stockholm, Göteborg, Malmö och Gävle, varav framgår, att alla utom köpmannaförbundet
avstyrkt motionen — anför i huvudsak följande:

1920 års upphandlingsförordning innehöll vissa bestämmelser om svensk
varas företräde framför utländsk. Det föreskrevs sålunda, att då vid statlig
upphandling förekommande anbud avsåg såväl svensk som utländsk vara
skulle anbud å svensk vara antagas, om denna var av erforderlig beskaffenhet.
Under vissa särskilt angivna förutsättningar fick dock anbud å ut -

Andra kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 7.

ländsk vara antagas, exempelvis då Kungl. Maj:t därom förordnade eller
när svensk vara i förhållande till utländsk betingade så högt pris, att myndigheten
fann statens intresse påkalla, att utländsk vara upphandlades.
Denna föreskrift har icke medtagits i det förslag, som ligger till grund för
1952 års upphandlingskungörelse. De sakkunniga hade därvid påpekat, att
behovet av dylika bestämmelser i varje givet fall utgjorde resultatet av
handelspolitiska överväganden, och att det icke vore möjligt att finna en
formel, som oberoende därav kunde reglera frågan om svensk eller utländsk
varas företräde. I den mån bestämmelser om företrädesrätt för vara
av visst ursprung kunde finnas vara av behovet påkallade, borde sådana
utfärdas i särskild ordning. Denna uppfattning delas av Stockholms handelskammare,
som i sitt yttrande framhåller att för den händelse i ett läge
med vikande konjunkturer och brist på arbetstillfällen det kan anses önskvärt
att den inhemska produktionen gynnas genom statliga upphandlingsåtgärder,
bör detta uppenbarligen icke ske genom bestämmelser i upphandlingskungörelsen
utan genom särskild lagstiftning. Liknande synpunkter
har framförts av handelskamrarna i Gävle och Malmö. Även om
stödåtgärder till skydd för den inhemska produktionen och den fulla sysselsättningen
i vårt land kan bli aktuella, bör man enligt vad grossistförbundet
uttalat icke tillgripa en sådan åtgärd som den nu föreslagna rätten
resp. skyldigheten för statliga verk och inrättningar att vid upphandling
ge företräde åt här i landet tillverkade produkter.

Ämbetsverket erinrar om att det i sitt yttrande över förslaget till 1952
års upphandlingskungörelse framhållit, att även om bestämmelser av
ifrågavarande innehåll tidigare ansetts motiverade, har synen på hithörande
frågor undergått en sådan förändring att någon resonans för bibehållande
av dessa bestämmelser icke längre föreligger. De allmänna strävandena
till liberalisering av handeln länderna emellan talar för övrigt
otvivelaktigt för ett slopande av dylika bestämmelser. Utvecklingen sedan
kungörelsens tillkomst har icke gett kollegiet anledning att ändra uppfattning
i denna fråga. I varje fall kan det icke vara lämpligt att i en för normala
förhållanden avsedd upphandlingskungörelse införa bestämmelser
av detta slag. Om konjunkturutvecklingen nödvändiggör, att åtgärder från
det allmännas sida vidtas för att vidmakthålla sysselsättningen och stödja
den svenska produktionen, bör som flertalet av de av ämbetsverket hörda
organisationerna framhållit, föreskrifter lämnas i annan ordning.

Industriförbundet, som avstyrker motionen, anför bl. a.: Förbundet, som
i sitt yttrande om förslaget till nu gällande upphandlingskungörelse i likhet
med de sakkunniga ansett, att några företrädesbestämmelser lämpligen
icke borde upptagas i den nya författningen, har under den korta tid författningen
varit i kraft icke vunnit tillräcklig erfarenhet om verkningarna
av den utländska konkurrensen på detta område. På industrihåll har emel -

Andra kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 7.

lertid uppgetts, att man redan i vissa fall kunnat förmärka en betydligt
strängare prövning från de upphandlande myndigheternas sida, när det
gällt att välja mellan svenska och utländska anbud samt att utländskt
anbud understundom antagits, även om prisskillnaden till förmån för det
utländska anbudet varit relativt obetydlig. Det kan därför befaras, att svenska
anbudsgivare på grund av avsaknaden av företrädesbestämmelser får
svårare än hittills att göra sig gällande vid konkurrens med utländska firmor.
Men sådana konsekvenser hade givetvis kunnat förutses redan under
förarbetena till den nya kungörelsen. Några nya skäl till annat ställningstagande
har i vart fall ännu så länge icke kunnat anföras. Förbundet kan
på grund härav ej tillstyrka motionen.

Förbundet hyser emellertid den uppfattningen, att en riktig tillämpning
av upphandlingskungörelsens bestämmelser mången gång måste leda till
att anbud å svensk vara antages, oaktat detta innefattar ett högre pris än
konkurrerande anhud från utlandet. Enligt 15 § nämnda kungörelse —
liksom enligt motsvarande bestämmelse i den tidigare förordningen —
skall nämligen det anbud antagas, vilket med beaktande av samtliga omständigheter
är att anse såsom för staten förmånligast. De omständigheter,
som därvid åsyftas, har tämligen utförligt exemplifierats i förarbetena till
kungörelsen. Vissa av de upphandlande myndigheterna är också av den
uppfattningen, att om vederbörlig hänsyn tages till sådana faktorer måste
anbud å svensk vara icke sällan anses fördelaktigare för staten än ett
utländskt anbud, även om det senare innefattar ett lägre pris än det svenska
anbudet. För att främja en riktig och så långt möjligt enhetlig tillämpning
av 15 § horde man fästa de upphandlande myndigheternas uppmärksamhet
på de synpunkter som legat bakom utformningen av denna paragraf. Därvid
borde uppräkningen av de faktorer, som skall beaktas vid jämförelsen
mellan svenskt och utländskt anbud, kompletteras. Hänsyn borde sålunda
tagas till de skatteintäkter, som staten kan beräknas erhålla vid köp av
svensk vara, till angelägenheten av — särskilt när det gäller större leveranser
eller arbeten — att sysselsättningen inom landet vidmakthålles, till
önskvärdheten ur beredskapssynpunkt av att viss produktion uppehälles
inom landet etc.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation framhåller, att det särskilt
i tider av vikande konjunktur är angeläget, att statsmakterna vid sin
upphandling i möjligaste mån beaktar möjligheterna att placera förekommande
order hos inhemska företag. Prisfrågan hör icke vara avgörande.
Vissa omständigheter utöver priset, såsom leveranstid, kontroll av tillverkningen,
möjligheten till kompletterings- och reservdelsköp in. in. kan tala
till förmån för en beställning inom landet. Skälig hänsyn till uppehållandet
av sysselsättning och arbetstillgång inom landet talar enligt organisationen
för bifall till motionen.

Andra kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 7.

Svensk industriförening anför bl. a.:

Behovet av en generell bestämmelse om företräde för svensk vara vid
statlig upphandling stödes av såväl praktiska som moraliska skäl. Därtill
kommer två ytterst betydelsefulla faktorer, nämligen skatte- och arbetsmarknadssynpunkter.
Vid placering av order hos svenska tillverkare, därvid
det kan röra sig om betydande belopp, tillföres det allmänna betydande
intäkter i form av företags- och arbetstagarskatter. Det är även av vikt,
att i ett läge med vikande konjunkturer svenska företag och därigenom
svensk arbetskraft beredes arbetstillfällen. Småindustrien kan icke heller
fullgöra sin funktion som sysselsättningsbuffert, om den statliga upphandlingen
går den förbi. Det har sålunda varit ytterst olyckligt att den tidigare
förmånsställningen för svensk vara borttagits. Då föreningen anser sig
kunna instämma med motionärerna sker detta icke av den anledningen, att
småindustrien önskar att stödjas av samhälleliga styltor utan därför att
småindustrien önskar tävla med de utländska konkurrenterna på något så
när lika villkor. Föreningen anser sig därför på det kraftigaste kunna tillstyrka
bifall till motionen.

Utskottet. Det är riktigt, att nu gällande upphandlingskungörelse icke
innehåller några uttryckliga bestämmelser om företrädesrätt för svensk
vara, vilket var fallet i den tidigare gällande kungörelsen. I den utredning,
som verkställdes av 1946 års upphandlingssakkunniga (SOU 1951: 18) anfördes
på denna punkt, att behovet av dylika bestämmelser i varje givet
fall är ett resultat av handelspolitiska överväganden och att det icke är
möjligt alt finna en formel, som oberoende härav kan reglera frågan om
svensk eller utländsk varas företräde.

Emellertid finnes å andra sidan i kungörelsens § 15 bestämmelse, att det
anbud skall antagas, vilket med beaktande av samtliga omständigheter är
att anse såsom för staten förmånligast och att den omständigheten, att ett
anbud innefattar det lägsta priset icke må i och för sig vara avgörande för
anbudets antagande.

I specialmotiveringen till denna bestämmelse anför sakkunniga, att bl. a.
skall beaktas, huruvida förskott å betalning begärts, leveranstider, huruvida
anbud gäller inklusive eller exklusive emballage, frakt- och montagekostnader,
garantitidens längd, anbudsgivares möjligheter att under denna tid
och sedermera erbjuda god service, godsets kvalitet, blivande driftskostnader,
underhållskostnader etc. Sakkunniga anför vidare, att det icke
synes möjligt att med särskilda bestämmelser reglera i vad mån dessa
omständigheter skall tillmätas betydelse utan det bör avgöras från fall till
fall. Anbudsprövningen bör sålunda, enligt de sakkunnigas mening, innefatta
en fullständig avvägning av de fördelar och nackdelar, som är förbundna
med de skilda anbuden.

Det synes utskottet uppenbart, att de upphandlande myndigheterna, då

Andra kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 7.

de har att följa dessa regler, måste ta hänsyn till även i motionen berörda
omständigheter och att svensk vara därför ofta måste få ett företräde framför
utländsk. För den händelse erfarenheten skulle visa, att bestämmelserna
i förordningens § 15 icke tolkas på det sätt, som meningen uppenbarligen
varit, bör det ankomma på Kungl. Maj:t att erinra de upphandlande myndigheterna
om den motivering, som de sakkunniga anfört. I övrigt delar
utskottet de sakkunnigas uppfattning, vilken även kommer till synes i
exempelvis kommerskollegii yttrande, att det svårligen låter sig göra att
oberoende av handelspolitiska överväganden reglera frågan om svensk eller
utländsk varas företräden.

Utskottet vill slutligen erinra om att nu gällande upphandlingskungörelse
tillämpats endast sedan den 1 juli förra året. Någon större erfarenhet kan
man alltså icke ha hunnit göra. Innan några åtgärder vidtagas för ändring
i kungörelsen synes något längre tids erfarenhet böra samlas.

Utskottet får därför hemställa,

att motion II: 430 ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 17 mars 1953.

På utskottets vägnar:

PATRIK SVENSSON.

Närvarande: herr Svensson i Alingsås*, fru Sjöstrand, herr Nordkvist i
Kalmar, fru Svedberg, herrar Christenson i Malmö, Kärrlander, Nilsson i
Bästekille, Hammar, Adolfsson*, Bark, Engkvist, Braconier*, Andersson
i Ronneby*, Bengtsson i Halmstad, Andersson i Linköping*, Svensson i
Krokstorp, fru Wallin, herrar Boija och Adamsson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Nilsson i Bästekille och Adolfsson.

2 Ilihang till riksdagens protokoll 1953. 13 sand. Nr 6—7.