Andra Kammarena Tillfälliga Vfslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22 (Utlåtande 1896:Tfu122 Andra kammaren tfu1)

Andra Kammarena Tillfälliga Vfslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

N:o 22.

Ank. till Riksd. kansli den 27 april 1896, kl. 10 f. m.

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4, i
anledning af fyra motioner om skrivelser till Kongl.
Maj:t angående ändringar i det offentliga undervisningsväsendet.

Till utskottet hafva öfverlemnats:

l:o) En motion (n:o 14) af herr C. G. Bäckgren, hvari föreslås, att
Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande och
framläggande för Riksdagen af förslag till reformering af undervisningen
vid våra allmänna läroverk i följande rigtning:

»de döda språkens och filosofiska propedeutikens uteslutande från
undervisningsämnena vid elementarläroverken;

mera praktisk undervisning i de moderna språken;

inskränkning i det historiska studiet;

bättre tillgodoseende af undervisningen i modersmålet och naturvetenskapen;
samt

lärotidens begränsning till G årskurser, efter hvilken tid lärjungen
bör få aflägga s. k. mogenhets- eller afgångsexamen, grundad på de
kunskapsmått, han på den tiden hunnit förvärfva».

2:o) En motion (n:o 203) af herrar F. Berg och E. Hammarlund,
hvari föreslås,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj: t anhålla, att
Bill. till Riksd. Prof. 1896. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 19 Käft. (N:o 22.) 1

Motionerna.

2 Andra Rammarms Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
en läroverksreform, i hufvudsak afseende följande:

»1) införande af en allmänt medborgerlig examen, beräknad, att aflägg
as af dem, som vid 15—16 års ålder utgå i det praktiska lifvets och
åsyftande att vitsorda en öfver omfånget af folkskolans verksamhet utsträckt
allmänbildning (bland annat innefattande färdighet i ett främmande
lefvande språk) samt medförande kompetens för inträde på vissa
praktiska lefnadsbanor (vid jernväg, post, telegraf och tull, i landtbruksskolor,
handelsskolor, tekniska läroverk och härmed jemförliga fackskolor
m. m.);

2) upprättande af för både gossar och flickor kostnadsfritt tillgängliga
läroanstalter med uppgift att förbereda för nämnda allmänt medborgerliga
examen, hvilka läroanstalter borde ordnas såsom öfverbyggnader
på folkskolan och derför såsom inträdesvilkor fordra det bildningsmått,
som en väl ordnad folkskola kan bibringa, samt förses med såväl manliga
som q vinliga lärarekrafter, aflönade af kommun och stat enligt
väsentligen samma grunder som de nu för folkskolan gällande;

3) . beredande af härför nödiga statstillgångar genom indragning
af samtliga ännu bibehållna pedagogier och en del ofullständiga allmänna
läroverk, i främsta rummet de treklassiga».

3:o) En motion (n:o 218) af herr S. J. Boethius, hvari hemställes,

»att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t ville vidtaga erforderliga åtgärder för åvägabringandet af
en läroverksreform i följande syfte:

1) att en allmän medborgerlig examen införes, afsedd att afläggas
af dem, som vid 15—IG års ålder utgå i det praktiska lifvet, hvilken
examen skulle åsyfta att vitsorda en öfver omfånget af folkskolans verksamhet
utsträckt allmän bildning samt medföra kompetens till vissa
praktiska anställningar och inträde i vissa fackskolor;

2) att de allmänna läroverken i allmänhet så ombildas, att de förbereda
till nämnda examen;

3) att vid vissa allmänna läroverk (t. ex. ett i hvarje stift) finnas
eu klassisk linie och en reallinie, afsedda att grundlägga de vetenskapliga
insigter, hvilka vid universitet eller högre tillämpningsskola vidare
utbildas; samt

4) att vid ett och annat läroverk försöksvis upprättas en lärokurs,
afsedd för dem, som, efter att hafva fullständigt eller i det närmaste
fullständigt genomgått den allmänna medborgerliga bildningslinien, vilja
utbilda sig till inträde vid universitet eller i högre tillämpningsskola».

Andra Kammarms Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

4:o) En motion (n:o 232) af herrar tvär Månsson och M. Dahn, hvari
föreslås,

»att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t måtte anhålla om en
sådan reform af vår skolorganisation,

att vid samtliga de allmänna läroverk, hvilka anses böra bibehållas,
den nuvarande första klassen indrages,

att inträdesåldern till den blifvande första klassen bestämmes till
fylda 10 år, och

att fordringarna för inträde deri förhållandevis ökas, dock så att
för intagning i densamma ej fordras insigt i något ämne, hvari folkskolan
icke meddelar undervisning».

Då samtliga dessa motioner syfta till förändringar i den undervisning,
som nu är öfverlemnad åt de allmänna läroverken och pedagogierna,
eller till förändringar i dessa läroverks organisation, bar
utskottet ansett lämpligast att företaga dem till gemensam behandling.

Hen- Bäckgren söker i motiveringen till sin motion uppvisa, dels Herr
att lärjungarna vid de allmänna läroverken ansträngas på ett för deras 3''ens
helsa menligt sätt, dels att genomgåendet af »ett fullständigt elementarläroverk»
kräfver för många år och lemnar för liten behållning för det
praktiska lifvet. En orsak härtill finner han deruti, att läroämnena äro
för många. Naturligtvis böra en läroanstalts undervisningsämnen bero
af anstaltens ändamål, och motionären anför också den § af läroverksstadgan,
som anger, att våra allmänna läroverk hafva ett dubbelt ändamål,
nemligen dels att »utöfver omfånget af folkskolans verksamhet meddela
medborgerlig bildning», dels att »grundlägga de vetenskapliga insigt er,
som vid universitet eller högre tillämpningsskola vidare utbildas». Do
s. k. döda språken och den filosofiska propedeutiken hafva, förklarar han
derefter längre fram, »förr spelat en vigtig roll för medborgerlig bildning
och grundläggning af vetenskapliga iusigter, men deras blomstringstid
är nu förbi, och en fristad må beskäras dem i bibliotekens lugna och
trygga gömmor. Om någon skulle vara i behof af kunskap i dessa ämnen,
bör den hellre inhemtas vid högskolorna under en mognare ålder.»
Härmed menar motionären tydligen, att nämnda ämnen vid allmänna läroverken
hvarken böra studeras af dem, som söka skaffa sig medborgerlig
bildning, eller af dem, som förbereda sig till rent vetenskapliga studier.

Den åsyftade inskränkningen i ämnena vid de allmänna läroverken

Bäck motion.

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

vill motionären sålunda åvägabringa helt enkelt genom de nämnda ämnenas
fullständiga uteslutande ur skolans läroplan, så att alla lärjungar böra
läsa samma ämnen, vare sig deras mål är medborgerlig bildning eller
grundläggning af vetenskapliga studier. De olika ändamålen skulle
sålunda ej alls kräfva studium af olika ämnen, hvilket för öfrigt från
motionärens ståndpunkt är naturligt, då han anser de båda uppgifterna
fullkomligt, sammanfalla. Sid. 11 uttalar han nemligen den öfvertygelsen,
att de ynglingar, som genomgått de till 6 årsklasser reducerade allmänna
läroverken, skola vara ej blott försedda med nödtorftig underbyggnad
samt i lämplig ålder för utträde till det praktiska lifvet, utan äfven
hafva de nödiga förkunskaperna och den lämpliga åldern inne för studier
vid specialläroverk och universitet.

Andra orsaker till de missförhållanden, som motionären trott sig
finna vid våra allmänna läroverk, söker han dels uti felaktiga metoder,
dels deruti att vissa af de ämnen, som han vill bibehålla vid de allmänna
läroverken, läsas för vidlyftigt — såsom historia och religionslära
—, andra, förnämligast modersmålet och naturvetenskapen, ei blifva nog
tillgodosedda.

Motionärens hufvudanmärkning angående metoden synes vara den,
att man ej tillräckligt iakttager läroverksstadgans föreskrift: »under
läsetimmarna på lärorummet utgöre den i frågor och svar fortgående
muntliga undervisningen det vigtigaste medlet att utvidga och befästa
lärjungens insigter. Läroboken vare hufvudsakligen ett hjelpmedel att
fästa i minnet hvad som redan blifvit uppfattadt; dess begagnande
bör af läraren ställas i nära sammanhang med hans muntliga undervisning».
Detta stadgande vill motionären så tillämpa, att kunskapsförrådet
i hufvudsak meddelas lärjungen genom muntlig undervisning af
läraren, och att lärjungens sjelfverksamhet inskränkes till det minsta
möjliga. Skarpast framträder detta, när motionären lemnar metodiska
anvisningar med afseende på undervisningen i främmande språk. »Alla
veta vi», säger han, »huru naturen har anordnat för att barnet skall lära
sig modersmålet. Det sker ju dels genom att lyssna till huru andra tala
och dels genom samtal, men ej genom böcker. Huru går det nu till i
skolorna? Lemnar läraren genom samtal med lärjungarne språkkunskapen
åt dessa? Nej, det naturliga sättet begagnas icke. Deremot nyttjas, såsom
vi alla veta, en tillkonstlad och mycket besynnerlig metod. I händerna
på lärjungarne sättes en tysk, en fransk och en engelsk s. k. grammatika,
hvardera med omkring några hundra regler och lika många
undantag. Nu är meningen, att ungdomen skall inlära alla dessa regler
och alla dessa undantag och med dem i hufvudet försöka att tala, skrifva

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

och öfversätta de främmande språken». Motionärens mening är sålunda,
att vid språkundervisningen i skolorna bör användas den metod, genom
hvilken barnet utan att behöfva använda böcker lär sig tala sitt modersmål.
Som bekant är, sker detta på sådant sätt, att barnet uteslutande
under flera år hör modersmålet talas och försöker tala blott detta. Derigenom
innötas dettas former och konstruktioner, så att det slutligen för
barnet faller af sig sjelf att rätt använda dem, och häraf beror det, att
man kan tala sitt modersmål utan att hafva ur böcker inlärt dess ordförråd,
former och regler. Huru det skall blifva möjligt att inom skolan
anordna talöfningar af denna utsträckning i alla de olika språken, ja
ens i ett enda,har motionären emellertid oj antydt. Sjelfkärt är, att det
ej kan ske genom att — såsom nu är fallet — ett fåtal timmar i veckan
anslås åt hvarje språk.

Motionärens yrkanden, att undervisningen i vissa läroämnen bör
inskränkas, i andra utvidgas, stå tydligen i sammanhang med att han ej
tillerkänner studiet af den menskliga kulturen någon synnerlig betydelse.
Endast på detta sätt synes det t. ex. kunna förklaras, att han vill ur det
kunskapsförråd, som lärjungen bör inlära, utesluta den vigtiga kulturföreteelse,
som utgöres af religionens utveckling, ej blott studerad såsom
kyrkohistoria, utan ock — åtminstone på skolans lägre stadier — såsom
integrerande del af historien i allmänhet (se t, ex. sid. 8, der han beklagar,
att ungdomen i skolans lägre klasser måste inlära sådana historier som
den om den heliga Birgitta). Hvad särskildt historieundervisningen angår
motiverar motionären sitt yrkande på en inskränkning deruti, dels med
att lärjungarne nu måste inlära onödiga årtal och namn, dels med det
sätt, hvarpå staternas yttre politik behandlas.

Hvad detaljerna af herr Bäckgrens åsigter i metodik angår, hänvisas
för öfrigt till motionen.

Herrar Bergs och Hammarlunds motion sammanfaller till sitt innehåll
med tvenne af dem förut väckta (n:o 96 år 1892 och n:o 111 år
1893). Dess förnyande vid innevarande riksdag är närmast föranledt
af herr Bäckgrens ofvan refererade förslag. De båda motionärerna hafva
för sin del ansett den grundåskådning, hvarpå nämnda förslag livilar,
vara i hufvudsak vigtig, men de hafva för sin del betviflat, att Riksdagen
skall befinnas villig att förorda en så radikal omdaning af det bestående.
De tro för öfrigt, att de önskemål, som deri eftorsträfvas, skulle kunna
i högst väsentlig mån uppnås genom anordningar,hvilka ej behöfde uppkalla
den nuvarande läroverksorganisationens vänner till motstånd, utan
borde kunna genomföras under medverkan äfven från dom, och de hafva

Herrar Bergs
och IIammar -lunds motion -

(5 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o I) Utlåtande K:o 22.

derför velat framlägga ett reformförslag, som på annan väg söker tillgodose
samma intressen.

_ De utgå i sin motivering härför från en hänvisning till de tvenne
uppgifter, som allmänna läroverken nu hafva sig förelagda: »att meddela
medborgerlig _ bildning» samt att »grundlägga de vetenskapliga insigter,
hvilka vid universitet eller högre tillämpningsskola vidare utbildas».

Fordom betraktades — säga de — denna senare uppgift såsom läroverkets
enda. Man inträdde i detsamma för att kunna aflägga studentexamen,
och man aflade denna för att få idka universitetsstudier. Studentexamen
måste rätta sig efter universitetet, och läroverket måste rätta
sig efter studentexamen.

I sjelfva verket vore denna uppfattning ännu den bland lärare,
lärjungar och allmänhet förherskande. Med hänsyn till studentexamen
vore läroverkens undervisningsplan i dess helhet uppgjord, och ett läroverk
ansåges godt, om det kunde förete »vackra» afslutningsklasser,
hvilka »med glans» genomginge censorernas skärseld, dåligt deremot, om
någon större del af dess lärjungar blefve »kuggade» i studentexamen.
Enligt teorien vore det denna, som utgjorde målet för läroverkets hela
arbete.

Men sakförhållandena — fortsätta motionärerna — äro starkare
än alla teorier.

Det allmänna läroverket, som till hela sin anläggning velat vara
en förberedelseanstalt för universitetsstudier, hade genom omständigheternas
magt mer och mer förvandlats till en bildningsanstalt hufvudsakligen
för sådana, som aldrig komma till universitetet, ja, icke ens till
studentexamen, utan utgå i det praktiska lifvet redan vid 13—16 års
ålder.

Långt ifrån att de gossar, hvilka inträda i läroverkets första eller
andra klass (hvilken senare numera i stor utsträckning användes som
begynnelseklass), skulle i regel genomgå läroverket, förhölle det sig
tvärtom så, att hvarje »skolgeneration» under sitt fortskridande från
klass till klass oupphörligen minskades, så att det slutligen endast återstode
ett fåtal, som eröfrade den hvita mössan, och ett ännu mindre
fåtal, som förvärfvade den akademiska medborgarerätten.

Ur de af ecklesiastikdepartementet utgifna årsberättelserna rörande
statens allmänna läroverk för gossar meddela motionärerna följande uppgifter
om de olika »skolgenerationernas» fortgående minskning:

Andra Kammarens Tillfälliga Utshotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22. 7

Begyn- 1 nelseår.	Skolgenerationens storlek i klass	Afslut-1 ningsår.
I	II	III	IV	V	Vin	VI: 2	VII: 1	VII: 2
1876	2,236	2,542	2,380	2,194	1,804	1,375	1,051	900	795	1884
1877	2,317	2,726	2,424	2,195	1,742	1,281	958	848	713	1885
1878	2,293	2,777	2,564	2,276	1,777	1,308	972	346	728	1886
1879	2,455	. 2,750	2,520	2,249	1,835	1,370	1,102	933	790	1887
1880	2,365	2,676	2,440	2,187	1,759	1,248	992	850	729	1888
1881	2,307	2,557	2,366	2,144	1,753	1,286	959	820	685	1889
1882	2,161	2,510	2,260	2,078	1,661	1,184	858	763	632	1890
1883	2,187	2,487	2,331	2,159	1,678	1,188	881	744	634	1891
1884	2,121	2,494	2,341	2,067	1,636	1,161	876	:745	648	1892
1885	2,052	2,469	2,306	2,086	1,552	1,064	751	660	587	1893

Dessa uppgifter visade, att läroverkets andra klass vore den, som
har största lärjungeantalet (hvilket berodde på det redan påpekade, förhållandet,
att ett ganska stort antal barn, 300—400, använde nämnda
klass som begynnelseklass), men att klasserna derefter undan för undan
minskades, så att öfre sjunde slutligen hyste knappa 24 procent af andra
klassens antal. Mer än tre fjerdedelar af de i allmänna läroverken studerande
utginge således i lifvet utan att nä det mål, hvarpå deras studier
enligt hela sin anläggning varit rigtade.

Försök både visserligen icke helt och hållet saknats att tillgodose
dessa »i förväg afgåendes» behof. Man både för dem anordnat icke
mindre än två »afslutningskurser», den ena i tredje, den andra i femte
klassen. Men från alla båll syntes man numera vara ense om, att dessa
försök i det hela taget stannat på papperet. Med afseende på afslutningen
i tredje klassen hade den uppfattningen gjort sig allt mer gällande,
att barn, hvilka vid 12—13 års ålder måste utgå i lifvet, i de
flesta fall hade långt större nytta af att genomgå en ordentlig folkskola
än de tre lägsta klasserna af ett allmänt läroverk, och hvad afslutningen
i femte klassen anginge, betecknades den af läroverkens egna män
såsom synnerligen otillfredsställande, enär den dels komme ett år för
tidigt (vid 14—15 år i stället för vid 15 — IG), dels, på grund af kursernas
afpassning efter do för klasserna Yl och VJ1 faststälda, icke
kunnat erhålla någon verkligt afslutande och efter det praktiska lifvets
kraf lämpad karakter.

8 Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

Man stode således fortfarande inför det sakförhållandet, att allmänna
läroverket genom hela sin inrättning vore afpassadt nästan uteslutande
för de 24 procent af dess lärjungar, hvilka genomginge detsamma
till slut, medan det deremot lemnade de öfriga 76 procentens
bildningskraf utan synnerligt afseende.

Det syntes motionärerna ej sannolikt, att en sådan sakernas ställning
rätt länge skulle kunna upprätthållas. Antingen måste läroverket
undergå en genomgripande yttre och inre omdaning, så att det i första
hand komme att tillgodose det stora flertalets behof och läte de blifvande
studenternas samt universitets- och embetsmännens fordringar
komma endast i andra rummet, eller ock måste för nämnda stora flertal
nya banor anvisas, på hvilka det kunde få sina berättigade bildningskraf
tillfredsstälda.

Principielt syntes det visserligen motionärerna, som om det första
af dessa båda alternativ vore att föredraga. Enligt deras mening måste
nemligen allmänbildningen föregå och utgöra grundvalen för de olika
slagen af specialbildning, liksom det äfven vore deras öfvertygelse, att
det offentliga undervisningsväsendet, så vidt möjligt är, borde gifva
lärjungen (och hans målsman) tillfälle och anledning att såväl vid
barndomsåldems som vid öfvergångsålderns slut fritt välja den lefnadsbana,
för hvilken han under sina grundläggande studier befunnits mest passande.
De förklara sig derför tro, att den i och för sig rigtigaste skolorganisationen
skulle vara en sådan, som bestode af tre på hvarandra
följande stadier: en för bamdomsåldern (till 12, 13 år), en för öfvergångsåldern
(från 12, 13 till 15, 16 år) samt en för ungdomsåldern (från
15, 16 år).

Sådana förhållandena nu en gång äro, anse motionärerna det emellertid
vara föga sannolikt, att en så fullständig omdaning af vårt offentliga
undervisningsväsende skulle under rimlig tid vara att förvänta. Gent
emot de många, hvilka önskade en genomgripande reform, stode fortfarande
de många, hvilka yrkade läroverkets bibehållande vid hvad det
nu är, och det högsta, som under slitningen dem emellan skulle kunna
vinnas, vore en rad af kompromisser och halfhetsåtgärder, hvari hvarken
det gamla eller det nya komme till sin rätt, och hvarmed ingenderas
vänner kunde vara tillfredsstälda.

I betraktande häraf hade det förefallit motionärerna önskvärdt, att
man från båda sidor måtte enas om en lösning, hvarigenom den nya
organisationen, hvilken vore afsedd för flertalet och hade allmänt medborgerlig
bildning såsom mål, kunde få utveckla sig vid sidan af den

Andra Kammarens Tillfälliga Ulslcotts (N:o 1) Utlåtande Ko 22. 9

hittills bestående, hvilken vore anlagd på studentexamen och universitetet
samt omedelbart endast kunde komma ett mindretal till godo.

Efter denna allmänna inledning lemna motionärerna en redogörelse
för det förslag, hvilket de i sina båda tidigare motioner i läroverksfrågan
framstält och nu förnyat. Det går i korthet ut derpå, att de ännu bibehållna
»småläroverken» måtte indragas, samt att i deras ställe måtte
upprättas treklassiga samskolor (»högre folkskolor», »realskolor», »mellanskolor»),
byggda på folkskolans fullt genomgångna kurs och afsedda
att tillgodose de lärjungars bildningsbeliof, hvilka vid 15—16 års ålder
utgå i det praktiska lifvet, samt ordnade enligt vissa angifna grunder.
Till dessa hör bland annat, att ifrågavarande skolors kurs skulle afslutas
genom en allmänt medborgerlig examen, hvars afläggande borde medföra
kompetens för inträde på vissa praktiska lefnadsbanor.

Genom en historisk återblick på »småläroverksfrågans» utveckling
söka motionärerna derefter visa, att den enda tidsenliga lösningen af
nämnda fråga vore den af dem föreslagna: småläroverkens ersättande
med praktiska öfverbyggnader på folkskolan. Denna lösning hade blifvit
förordad redan af den s. k. stora läroverkskomitön 1828, den hade blifvit
mö jliggjord genom folkskolans lagstadgande 1842 och genom dess ytterligare
ordnande samt den högre folkskolans inrättande 1858, den hade
1859—1860 vunnit stöd af uttalanden från såväl regering som Riksdag,
och den hade 1868, 1880 och 1881 blifvit bestämdt påyrkad af Riksdagens
Andra Kammare.

Hvilket namn man ville gifva de i nu antydd rigtning ombildade
småläroverken, betydde enligt motionärernas mening jemförelsevis mindre.
Under frågans tidigare behandling hade namnet »högre folkskolor» ansetts
vara det rigtigaste, men möjligen skulle benämningarna »realskolor»,
»mellanskolor» o. d. vara mera tilltalande. Af synnerlig vigt vore deremot,
att ifrågavarande läroverk verkligen stäldes öfver folkskolan, icke
vid sidan deraf. Endast derigenom skulle de kunna undgå att skada
folkskolans utveckling. Endast derigenom skulle de ock sjelfva kunna
komma att göra någon vidsträcktare nytta. Allmänt hade nemligen
antagits, att deras kurs borde vara genomgången vid 15—16 års ålder.
Sattes nu inträdesåldern till 9 år, så medförde detta tvenne svårigheter,
som i hög grad måsto inskränka det gagn, dessa läroverk eljest skulle
kunna hafva med sig. För det första måste de då blifva sex-klassiga,
följaktligen temligen dyra. För det andra kunde deras betydelse då
endast blifva mera lokal — detta af det helt naturliga skälet, att tänkande
föräldrar ej utan synnerligen tvingande grunder sända sina små
ur hemmet vid så unga år. Gjordes deremot läroverket till en öfverDih.
till liiksd. Vrot. 1890. 8 Sami. 2 A/d, 2 Band. 19 Käft. 2

Herr Bo ethii
motion.

10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

byggnad på folkskolan, så begränsades kursen till 3 år, och skolorna
blefve då väsentligen billigare samt kunde komma till nytta för vida
större områden. Till förekommande af att de i likhet med nuvarande
småläroverk skulle blifva skolor nästan uteslutande för läroverksortens
egna barn torde såsom vilkor för statsbidrag böra stadgas, att de mot
någon låg afgift skulle vara tillgängliga äfven för barn utom den kommun,
som de tillhörde.

Mot detta förslag hade endast ett hufvudskäl blifvit andraget, nemligen
att undervisningen i främmande språk icke ens i dylika skolor
kunde uppskjutas till högre ålder än 9 eller 10 år. Häremot invända
motionärerna, att så länge det vid de femklassiga och fullständiga läroverken
gåfves rikliga tillfällen att börja läsa tyska vid nämnda ålder,
så kunde det väl icke skada att inom några skolor få pröfva, hvad man
genom användande af moderna, mera praktiska språkundervisningsmetoder
skulle kunna uträtta med lärjungar, livilka under en fullständigt
genomgången folkskolekurs erhållit en solid underbyggnad i modersmålet
och andra svenska ämnen.

Såsom stöd för sitt yrkande åberopa motionärerna slutligen ett
uttalande af statsutskottet vid 1893 års riksdag, då regeringsförslag om
en läroverksreform senast förelåg till afgörande. Statsutskottet hade
då funnit nämnda yrkande »förtjent af synnerlig uppmärksamhet» samt
med hufvudsakligt gillande deraf yttrat, att Riksdagen genom att uttala
sig till förmån derför skulle gå vidare på den år 1890 beträdda vägen,
hvilken ensam syntes föra fram till det mål, som enligt utskottets förmenande
borde uppställas för småläroverksreformen, eller inrättandet af
just sådana öfverbyggnader på folkskolan, som motionärerna förordat
och som, då desamma i sjelfva verket komme att utgöra en utveckling
af den högre folkskolan, skulle nära ansluta sig till vårt nuvarande
undervisningsväsende. Den af statsutskottet sålunda uttalade meningen
hade Andra Kammaren biträdt.

Herr Boetliius angifver i motiveringen till sin motion såsom den
hufvudsakliga bristen i de allmänna läroverkens nuvarande organisation,
att man genom samma undervisning vill tillgodose de två skilda ändamål,
som läroverksstadgan för dem uppstält, nemligen att »utöfver omfånget
för folkskolans verksamhet meddela medborgerlig bildning» och att
»grundlägga de vetenskapliga insigt er, livilka vid universitet eller högre
tillämpning sskola vidare utbildas''». Härigenom nödgas de många, som
i syfte att vinna en allmän medborgerlig bildning genomgå blott en del
af ett fullständigt allmänt läroverk, ej blott läsa ämnen, som för dem ej

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22. 11

äro nödvändiga, utan ock inhemta stycken af de öfriga efter en vidlyftigare
plan, än som betingas af deras .behof, under det att de ej
erhålla någon undervisning i de delar af dessa ämnen, hvilkas studium
är förlagdt till skolans högsta klasser. Å andra sidan medför hänsynen
till dessa lärjungar äfven olägenheter för de lärjungar, som vid de allmänna
läroverken söka lägga grunden till ett vetenskapligt fackstudium,
och det öfverklagade mångläseriet vid våra allmänna läroverk anser
motionären just hafva sin orsak deri, att till följd af denna sammankoppling
hvarje lärjunges studier ej begränsas till hvad hans egen
framtid kräfver, utan äfven måste omfatta sådant, som har betydelse för
medlärjungar med helt andra syften. Slutligen anser motionären, att
den nuvarande organisationen, hvilken gör studentexamen till ett slags
afstämpling på den s. k. medborgerliga bildningen, medför den sociala
faran, att allt för många lockas att söka inträde vid universitet eller
vetenskapliga fackbildningsanstalter, hvarigenom embetsmannabanan
öfverfylles, ett literärt proletariat kan uppstå och en allt för stor
del af folkets intelligenta krafter rigtas på improduktiv verksamhet.

I likhet med herr Bäckgren anser sålunda äfven denne motionär,
att de allmänna läroverken bättre, än som nu sker, borde sörja för dem,
som vid 15 å 16 år skola träda ut i det praktiska lifvet, men i olikhet
med honom yrkar han, att äfven den vetenskapligt grundläggande bildningen
må tillgodoses, och härtill anser han, att mycket annat behöfves
än det, som ingår i eu allmän medborgerlig bildning. Såsom sådant
framhålles särskildt grundligare förstudier i matematik och naturvetenskap
samt insigter i de klassiska språken, hvilka, om de också förlorat
sin betydelse för en allmän medborgerlig bildning, dock äro nödvändiga
förutsättningar för bedrifvande af liera olika slags universitetsstudier.
Skulle, fortsätter han, inga andra läroverk finnas än sådana,
som'' afsåge^en praktisk medborgerlig bildning och hvilkas afslutning
skulle inträda vid lärjungarnes 15:de—16:de år, samt dessa läroverks
genomgående berättiga till inträde vid universitet och i vetenskapliga
fackskolor, »då måste ettdera af de två inträffa. Antingen
sänkas fordringarna på universitetsstudier till dessa lärjungars nivå, det
vill säga universiteten upphöra att vara vetenskapliga anstalter, men
då får också Sverige afstå från hvad som hittills varit dess ära, att det
kunnat på ett aktningsvärdt sätt taga del i den internationella vetenskapliga
täflingskampen, eller, med andra ord, det får afstå från att
räknas såsom ett kulturland. Då skulle också de nationalekonomiska
och sociala faror, som ofvan antydts, blifva ännu större, ty om kompetensvilkoren
för sådana banor, för hvilka universitetsbildning kräfves,

12 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

sättas allt för lågt, kan man vara säker om att tillströmningen till dem
blefve ännu betänkligare än nu. Eller ock måste de i högre vetenskapliga
anstalter inträdande lärjungarna vid dem bibringas den andliga
träning och de förkunskaper, som äro af nöden för att drifva vetenskapliga
studier af såväl matematisk-naturvetenskaplig som humanistisk
art, men då förryckas dessa anstalter, i det de ej få helt egna sig åt
sin uppgift, utan vid sidan deraf måste sörja för elementarundervisningen,
och dessutom skulle på detta sätt den redan nu öfverklagade
olägenheten, att universitetens lärjungar allt för sent gå ut i lifvet,
först blifva rätt känbar, enär de nemligen då vid den ålder, vid hvilken
de nu nalkas öfvergången från elementära studier till vetenskapliga,
skulle nödgas att utan den ledning, som en verklig skola erbjuder,
göra början med de förra inom flera synnerligen svåra discipliner.»

Motionären anser derför, att den nödiga reformen bör åstadkommas
på sådant sätt, att vid de allmänna läroverken anordnas dels en
sådan linie, som afser meddelandet af en allmän medborgerlig bildning,
dels en klassisk linie och en realliuie, uteslutande afsedda att förbereda
till inträde vid universitet eller i vetenskaplig tillämpningsskola.

Den medborgerliga bilduingslinien, som skall tillgodose det stora
flertalets kraf, anser motionären böra finnas vid samtliga högre allmänna
läroverk — möjligen med undantag för storstäder, i hvilka skolor
af olika slag kunna förekomma. Med afseende på denna linies läroplan
uppställer han följande fordringar:

att de matematiska studierna ej drifvas efter den vidsträckta
plan, som ligger till grund för detta studium på nuvarande reallinie;
att klassiska språk ej läsas;

att en del af den tid, som härigenom frigöres, anslås åt naturvetenskapen,
men att dock den humanistiska bildningen ej försummas.
»Borttages», säger han, »studiet af de klassiska språken, som tillgodosåg
den humanistiska bildningen genom att gifva eu ingående kunskap
om ett af den menskliga kulturens stora utvecklingsskeden — det antika
— så måste på annat sätt sörjas för den humanistiska bildningen».
Detta anser han lämpligen kunna ske genom att ett af de stora moderna
kulturspråken med dess litteratur blir ett hufvudämne i skolan. Huruvida
andra lefvande språk skola ingå i den medborgerliga kursen lemnar
han såsom en öppen fråga. Hvad han velat framhålla är tydligen,
att endast ett främmande språk bör inhemtas på ett mera omfattande
sätt, så att dess studium ej blott skall afse praktiska behof, utan
äfven lemna en nyckel till litteraturstudier. Han anser vidare, att det

Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22. 13

nämnda målet kan tillgodoses genom att modersmålet, hvaruti inbegripes
den fosterländska och den dansk-norska litteraturen, erhåller
ett väsentligt ökadt utrymme och att litteraturprof från andra den
menskliga kulturens stora hufvudepoker läsas i öfversättning, hvilket
han anser lämpligast böra ske i sammanhang med undervisningen i
den politiska historien.

Ett nödvändigt vilkor för att den medborgerliga bildningslinien
skall kunna motsvara sitt ändamål ser motionären deri, att den afslutas
med en på lämpligt sätt kontrollerad afgångsexamen, och denna anser
han böra gifva kompetens till inträde i vissa tillämpningsskolor, såsom
landtbruksinstitut och tekniska elementarskolor, och till vissa statsanställningar,
såsom lägre befattningar i landsstatens tjenst, plats vid jernväg,
post, telegraf och tull, för hvilka nu — enligt hans uppfattning —
onödigtvis studentexamen fordras eller börjat uppställas såsom önskningsmål.

De båda vetenskapligt grundläggande liniema vill åter motionären
inskränka till ett mindre antal läroverk »t. ex. minst ett i hvarje stift»,
hvarigenom kostnaderna för skolväsendet skulle nedbringas och kanske
äfven den allt för stora tillströmningen till »den lärda vägen» motarbetas.
Möjligheten af en dylik inskränkning söker motionären ådagalägga dermed,
att före 1859 vårt land kunde nöja sig med ungefär detta antal
»gymnasier», och då fans ej vår tids utvecklade kommunikationsväsende.

En vetenskapligt grundläggande undervisning måste enligt motionärens
åsigt enligt regeln börjas i god tid och systematiskt bedrifvas
för att de, som begagna sig deraf, må utan öfveransträngning och på
ett tillfredsställande sätt nå sitt mål, och för sin del anser han derför,
att de båda lärdomslinierna böra på ett ganska tidigt stadium skilja sig
från den medborgerliga, men i hvilken klass detta bör ske, anger han
icke, utan önskar, att frågan, huruvida de båda linierna böra erhålla en
annan organisation än den nuvarande latin- och reallinien, underkastas
en fackmessig utredning. Som bekant börja dessa linier nu med fjerde
klassen.

Motionären erkänner emellertid, att de tre liniernas tidiga åtskiljande
innebär svårigheten, att man vid lärjungarnas unga år måste bestämma,
hvilken linie de skola välja, men eu verklig skada skulle enligt
hans uppfattning endast i sådant fall uppstå häraf, om ynglingar med
vetenskaplig begåfning derigenom hindrades att göra sina anlag fruktbärande,
och detta anser han ej behöfva befaras, emedan, der verklig
begåfning linnes, öfvergång från en linie till en annan lätt kan ega rum.
Det oaktadt har dock motionären så till vida tagit hänsyn till denna

14 Andra Kammarms Tillfälliga Utskotts (Ko 1) Utlåtande N:o 22.

invändning, att lian tänkt sig möjligheten att vid ett eller annat läroverk
lärda lider inrättas, som anknyta sig till den medborgerliga liniens sista
eller näst sista år (d. v. s. de nuvarande klasserna VI, i eller V). Då
härigenom en väg öppnades från denna linie till de högsta lärdomsanstalterna,
skulle, menar motionären, föräldrar ej afskräckas från att
låta sina barn beträda densamma, livilket annars till följd af den hos
oss rådande förkärleken för embetsmannabanan möjligen skulle kunna
blifva fallet, innan de medborgerliga skolorna genom sin egen beskaffenhet
vunnit förtroende och den allmänna åskådningen genom dem erhållit
en sundare retning. Erfarenheten finge då också visa, huruvida
de pedagoger hafva rätt eller ej, som anse, att äfven på detta sätt en
vetenskapligt grundläggande skolundervisning kan behörigen tillgodoses.
Att härigenom skolorna blefve af olika slag, vore snarare till gagn än
till skada, emedan en sträng uniformering af undervisningsväsendet verkar
som en andlig tvångströja.

Med afseende på de ofullständiga allmänna läroverken har denne
motionär ej framstäf något särskildt yrkande, men då han i sin »kläm»
begär, att de allmänna läroverken i allmänhet så ombildas, att de förbereda
till den medborgerliga examen, synes häri böra innefattas, att
dessa skolor bibehållas såsom mer eller mindre ofullständiga »medborgerliga»
skolor.

Herrar Mäns
sons och
Dahns motion.

Herrar hvar Månssons och M. Dahns motion åsyftar indragning
af nuvarande första klassen vid våra allmänna läroverk.

Detta, är — säga de — en reform, som sedan lång tid tillbaka
tillvunnit sig de största sympatier. Frågan härom hade ofta varit före.
År 1868 hade Riksdagens båda kamrar anhållit, att dåvarande första
klassen skulle indragas. I följd af denna anhållan hade i kongl. kungörelsen
af den 10 mars 1869 blifvit bestämdt, att för inträde i första
klassen skulle fordras att »vara tio år gammal eller hafva hunnit så
nära denna åldersgräns, att den skulle uppnås under nästföljande termin».
Egendomligt nog hade emellertid den sålunda på Riksdagens önskan
genomförda reformen inom kort blifvit omintetgjord genom läroverksstadgan
den 1 november 1878, hvilken satte inträdesåldern tillbaka till
fylda nio år. Naturligt vore emellertid, att denna återgång, hvilken
icke. motiverats af något verkligt behof, måst framkalla nya reformförslag.
Motioner om inträdesålderns uppflyttande till tio år hade ock väckts
såväl 1880 osom 1881 och vid båda tillfällena vunnit Andra Kammarens
gillande. År 1890 hade två förslag i samma rigtning förelegat, det
ena åt herr Dahn, som hemstält, att, med borttagande af nuvarande

Andra Kammarens Tillfälliga Ut skotts (N:o 1J Utlåtande N:o 22. 15

lägsta klassen af läroverken, folkskolan måtte intaga sådan ställning,
att den komme att utgöra bottenskolan och utgångspunkten för de allmänna
läroverkens undervisning, den andra af herr O. V. Vahlin, hvilken
yrkat, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om
framläggande för Riksdagen af förslag till sådan förändring af våra
allmänna läroverk, att åtminstone den första klassen vid dem kunde
indragas. Vederbörande utskotts flertal hade visserligen afstyrkt dessa
förslag, men Andra Kammaren hade det oaktadt för sin del beslutat,
att nuvarande första klassen vid samtliga allmänna läroverk skulle indragas,
att inträdesåldern till den blifvande första klassen skulle bestämmas
till fylda 10 år, och att fordringarna för inträde deri borde förhållandevis
ökas, dock så, att för intagning i densamma ej fordrades
insigt i något ämne, hvari folkskolan icke meddelar undervisning.

År 1892 hade af herrar Berg och Hammarlund föreslagits en
skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran, att till en början första klassen
vid de nuvarande allmänna läroverken skulle indragas, af herr Lyttkens,
att Riksdagen måtte yrka indragning af bland annat första klassen,
samt af herr Ivar Månsson, att Riksdagen måtte uttala sig i öfverensstämmelse
med Andra Kammarens beslut af 1890. Detta senaste förslag
hade förordats af statsutskottet och blifvit af Andra Kammaren
godkändt.

Bland de läroverksmotioner, som i år blifvit väckta, hade motionärerna
återfunnit de gamla förslagen om småläroverkens indragning
och ersättande med mera tidsenliga läroanstalter samt om en sådan
omändring af hela undervisningen i läroverkens lägre klasser, att denna
blefve mera praktisk och komme att omfatta endast det för alla lärjungar
nödiga och nyttiga. Deremot hade de ej funnit något yrkande framstäldt
om förverkligande af den hufvudpunkt på reformvännernas program,
som afsåge indragning af nuvarande första klassen. För en sådan åtgärd
talade emellertid enligt deras mening synnerligen vigtiga skäl.
Ingen kunde med fog påstå, att folkskolan numera ej skulle hafva nått
den utveckling, att den, med undantag endast för tyska språket, kunde
bibringa lärjungarne de kunskaper — ja mycket derutöfver — som
inhemtades i allmänna läroverkets lägsta klass. Ingen kunde heller förneka,
att det måste anses ekonomiskt origtigt att hålla lärare med så
höga examina och så hög aflöning för undervisning i den kurs, som
meddelades i nämnda klass, samt att det slutligen ur social synpunkt
vore klokare, om barn från alla samhällsklasser så länge som möjligt
erhölle undervisning i samma skola — folkskolan.

16 Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

Det är på grund af dessa skäl, som motionärerna ansett sig böra
förnya det förslag, som de 1890 och 1892 hvar för sig framstäf.

Af den nu lemnade redogörelsen framgår, att det gemensamma
för herr Bäckgrens, herrar Bergs och Hammarlunds samt herr Boethii
motioner är, att de samtligen afse att åvägabringa en mera praktisk,
medborgerlig bildning i vårt land. Innan utskottet går att framlägga
sina egna åsigter i denna fråga, anser det sig böra gifva eu kortfattad
redogörelse för i hvad mån en dylik sträfvan förut framträdt.

se^atY*''enom Till 1849 funnos särskilda läroanstalter afsedda att bereda all mroverks-

män medborgerlig bildning åt dem, som icke förberedde sig för unifräiYaYnaii
versitetsstudier — de s. k. apologistskolorna — men nämnda år, då lärdomsYnin
med- eller trivialskolan sammanslogs med gymnasiet till ett läroverk — vårt
biid^Y nuvarande högre allmänna läroverk — afskaffades apologistskolorna,
och jet nya fullständiga läroverket fick till uppgift att sörja både för
den medborgerliga bildningen och den vetenskapligt grundläggande.
Närmast, tänkte man sig härvid, att reallinien skulle tillgodose det
förstnämnda ändamålet, men äfven denna utvecklade sig snart till en
vetenskapligt grundläggande linie, ehuru af annat slag än den klassiska,
och följden häraf blef, att den medborgerliga bildningen under trycket
af de båda liniernas uppgift att vara vetenskapligt grundläggande allt
för mycket tillbakasattes, under det att dock tidsutvecklingen allt mer
och mer ökade behofvet af dess tillgodoseende. För att råda bot
mot detta missförhållande framstälde herr A. Rundbäck vid -1870 års
riksdag en motion (n:o 22), som gick ut på, att skilnaden mellan
klassisk och real linie skulle inträda först med 6:te klassen (d. v. s.
latinets studium uppskjutas till denna); att 6:te och 7:de klassernas fyra
årsafdelningar skulle egnas åt den vetenskapligt grundläggande bildningen,
och de 5 nedre klasserna hufvudsakligast göra tjenst såsom
högre medborgerlig bildningsanstalt. Med anledning häraf afgaf Riksdagen
den 13 maj 1870 till Kongl. Maj:t en skrifvelse, hvari den framhöll,
att enligt mångas åsigt den dåvarande skolorganisationen vore
mindre tillfredställande särskildt genom hopandet af för många ämnen i de
lägre klasserna och bristen på en afslutning före studentexamen. Latinoch
realliniens åtskiljande först i 6:te klassen tillstyrktes dock ej uttryckligt,
utan Riksdagen nöjde sig med att framhålla såsom en möjlighet
att undervisningen till eu början blefve gemensam, och att de öfre

Andra Kammarens Tillfälliga Vtslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22. 17

klasserna fullständigt skildes från de lägre. På grund häraf begärdes
en sakkunnig utredning af läroverksfrågorna.

Med anledning häraf tillsattes 1870 en läroverkskomité, och 1873
meddelade regeringen Riksdagen och erhöll i hufvudsak dess godkännande
af vissa grunder till en läroverksreform, hvarefter den 6 juni samma år,
den 12 mars 1875 och den 1 juni 1877 kongl. cirkulär om förändrade
undervisningsplaner utfärdades, hvilka sedan sammanfattades i 1878
års stadga för de allmänna läroverken. Härigenom uppskötos latinet
och engelskan till fjerde klassen, och i tredje och femte klasserna anordnades
kursafslutningar för deras behof, som ej ville fullständigt
genomgå det allmänna läroverket. Härmed var sålunda något gjordt
för att tillgodose den allmänna medborgerliga bildningen, men det
visade sig ej tillfyllestgörande. Afslutningskurserna i tredje och femte
klasserna blefvo ej, såsom man väntat, de portar som företrädesvis från
skolan ledde ut i det praktiska lifvet. På 1880-talet voro de lärjungar,
som afgingo från 2:dra, 4:de och 6:te klasserna, tillsammans vida flere
än de från 3:dje och 5:te afgångna. Den officiella statistiken visar,
att på senare tider häruti en förbättring inträdt, men denna är dock
icke så stor, att dessa afslutningskurser kunna sägas vara verkligt
ändamålsenliga.

Till det dåliga resultatet torde särskildt bidragit, att de båda
kurserna ej afslutas med afgångsexamina — hvilket dock af reformens
upphofsman, statsrådet Wennerberg, var afsedt. Det ena med det andra
har gjort, att de klasser, som skulle meddela medborgerlig bildning, i
verkligheten förblifvit osjelfstärxdiga delar af eu läroanstalt, som har
sitt slutmål i studentexamen, och hvars hufvudsakliga uppgift derför
är att grundlägga vetenskaplig bildning.

Obelåtenheten med de allmänna läroverken fortfor också, trots reformen,
och vid riksdagen 1880 framlades i Andra Kammaren tvenne stora
läroverksmotioner, hvilka bland annat äfven behandlade frågan om den
allmänna medborgerliga bildningen. Den ena af dessa (n:o 148 af herr
F. T. Borg) afsåg att från en sådan bildning utesluta studiet af alla främmande
språk och öfverlemna dess bibringande åt folkskolor, som så utvidgats,
att de motsvarade do allmänna läroverkens 5 nedre klasser, hvilka
i stället borde indragas. Förslaget afstyrktes af det tillfälliga utskott,
till hvilket motionen hänvisats, och blef af kammaren förkastadt. Den
andra motionen (n:o 149 af herr S. Axell) fasthöll vid grundtanken i
1873 års reform, enligt hvilken do allmänna läroverkens 5 nedre klasser
skulle meddela eu »(slutad medborgerlig bildning, men ville af dessa
klasser utveckla eu fullt sjelfständig medborgerlig skola genom att
Bill. till llilcsd. Vrot. 18dC>. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band It) Höft. 3

18 Andra Kammarens Tillfälliga Vtslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

alldeles skilja dem från de allmänna läroverkens fyra högsta årsafdelningar
(klasserna VI och VII), af hvilka skulle bildas fristående klassiska
och reala gymnasier. Det tillfälliga utskottet, som ansåg, att den medborgerliga
bildningen bäst skulle främjas, om de klassiska språkens —
särskildt latinets — studium vid de allmänna läroverken inskränktes,
lemnade utan afseende herr Axells yrkande på läroverkens delning i
skola och gymnasier, men föreslog latinets framflyttande till 6:te klassen
och borttagande såsom vilkor för akademiska examina.

Andra Kammaren beslöt också i enlighet härmed, men ärendet
hann icke före riksdagens afslutande behandlas af medkammaren. Vid
följande riksdag bragtes det genom en motion af herr Borg åter under
Riksdagens pröfning. Andra Kammaren förnyade då i hufvudsak sitt
förra beslut, men detta vann ej Första Kammarens bifall. Emellertid
öfverlemnade Kongl. Maj:t 1882 flera af de undervisningsfrågor, som vid
1880 och 1881 års riksdagar varit under behandling, till utredning åt eu
läroverkskomité. Denna tog mera hänsyn till höjande af realliniens
egenskap af vetenskapligt grundläggande än till den medborgerliga
bildningens tillgodoseende vid de allmänna läroverken, hvilket särskildt
framträdde i dess förslag, att franskan skulle i stället för engelskan
inträda i denna linies fjerde klass. Till ersättning fann komitén nödigt
att förorda upprättandet af ett särskildt slags läroanstalter för allmän
medborgerlig bildning. Den föreslog nemligen, att vissa 5-klassiga
allmänna läroverk, samtliga treklassiga allmänna läroverk och pedagogierna
skulle ombildas till s. k. kommunalskolor, till hvilkas underhåll
kommunerna borde bidraga, och hvilkas organisation inom vissa gränser
skulle få bestämmas af vederbörande kommunalmyndighet. Om detta
förslag yttrade en af reservanterna i komitén, att det var ett af de
vigtigaste som komitén afgifvit, men han fann det dock ej tillräckligt
främja det stora ändamålet att lemna förberedande bildning åt dem, som
i tidigare år skola egna sig åt de praktiska yrkena, dels derför att de
kommuner, hvilkas läroverk på detta sätt skulle ombildas, vore små och
derför hade ett jemförelsevis mindre utveckladt industriel! lif, dels derför
att komiténs förslag, att kommunalskolorna skulle kunna få dimissionsrätt
till de allmänna läroverken, innebar »en direkt inbjudning till dem
att inrätta sig såsom parallelklasser till statens skolor i stället för att
under friare former uppfostra lärjungen till hans 15:de eller 16:de år».

Komiténs förslag om kommunalskolorna blef icke heller upptaget
i den kongl. proposition om en läroverksreform, som på föredragning
af dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Hammarskjöld,
afgafs till 1887 års Riksdag. I stället föreslogs i denna, att vid

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts fN:o 1) Utlåtande N:o 22. 19

do allmänna läroverken i vissa större städer skulle upprättas en 6-årig
»praktisk bildningslinie», hvilken skulle afslutas med en under särskild
kontroll anstäld afgångsexamen. Då härigenom sörjts, för den praktiska
bildningen, ansågs det allmänna läroverket för öfrigt kunna organiseras
med mera uteslutande hänsyn till den vetenskapligt grundläggande
bildningens behof, och derför skulle nu den klassiska och
den reala linien skiljas redan i 3:dje klassen, der latinet skulle inträda
på den förra och franskan på den senare. Af de treklassiga allmänna
läroverken och pedagogierua skulle somliga indragas, andra under vilkor
af ekonomiska garantier från kommunerna så ombildas, att vid dem
till och med 5:te klassens kurs kunde genomgås, hvarvid vederbörande
kommunalstyrelse egde att afgöra, dels i öfverensstämmelse med hvilkendera
bildningslinien (den klassiska, den reala eller den praktiska) läroverket
borde inrättas, dels huruvida qvinliga lärjungar i mån af utrymme
skulle vid läroverket mottagas. I anseende till Riksdagens upplösning
kom den kongl. propositionen ej att af kamrarne behandlas.

Den kongl. proposition angående läroverken, som på föredragning
af statsrådet Wennerberg förelädes 1890 års Riksdag, fasthöll vid
1873 års princip, att de allmänna läroverken i sin helhet.borde sörja
för den praktiska medborgerliga bildningen genom afslutningskurser i
3:dje och 5:te klasserna — hvilken sistnämnda kurs i motsats mot eu
afsiutningskurs i nedre sjette klassen förklarades vara den enligt all
pedagogisk erfarenhet rigtiga — och öfvergaf derför såsom mindre
angeläget 1887 års förslag om inrättandet af en särskild praktisk linie
i vissa större städer. Endast vid Jakobs läroverk i Stockholm föreslogs
en sådan i sammanhang med en profårskurs för blifvande lärare
såväl å denna linie som vid de ombildade småläroverken. Förslaget från
1887 om dessa upptogs nemligen i hufvudsak, dock med uppgifvande
af den ekonomiska garantien af kommunen. Då vid dessa läroverk
latin skulle kunna förekomma i fjerde klassen, och Andra Kammaren
nu förnyade sitt beslut från 1880 och 1881 om latinets framflyttande
till sjette klassen, blef en följd häraf, att kammaren förkastade förslaget
om de treklassiga läroverkens och pedagogiernas ombildning. Äfven
förslaget angående Jakobs skola förkastades af samma kammare, att
döma af ett yttrande, som föregick beslutet, på den grund att, om
latinet framflyttades till sjette klassen, någon annan praktisk linie oj
ansågs behöflig än de vanliga 5 nedre klasserna.

I den kongl. proposition, som vid 1892 års lagtima riksdag framstäldes
om reglering af lärarnes vid allmänna läroverken löner, föreslogs
ingen annan förändring i dessa läroverks organisation, än att lörslaget

20 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

om de mindre läroverkens ombildning åter upptogs, blott med den
ändring, att dessa läroverk skulle vara uteslutande realläroverk och att
flickor skulle hafva rätt att i dem intagas. Men vid samma riksdag
löreslog en enskild motionär (herr 1. Lyttkem, motion n:o 73) att samtliga
allmänna läroverk — lägre som högre — skulle blifva sexklassiga;
att nuvarande första klassen skulle indragas, hvarför den sjette skulle
komma att motsvara klass VI,2; att latin skulle läsas i alla klasserna
4 timmar i veckan; att i Upsala, Lund, Stockholm och Göteborg skulle
inrättas gymnasier, motsvarande icke blott sjunde klassen vid de allmänna
läroverken, utan ock preliminär- och kandidatexamina vid universiteten;
samt att både vid de sålunda ombildade allmänna läroverken
och vid de nyinrättade gymnasierna skulle anordnas afgångsexamina,
medförande olika kompetens. Å andra sidan väcktes nu af
herrar F. Berg och E. Hammarlund (i motion n:o 96) ett betydelsefullt
förslag om de s. k. »småläroverken». De båda motionärerna uttalade
den farhågan, att dessa läroverk, om de ombildades enligt Kong], Maj:ts
proposition, ej skulle komma att tillgodose en allmän medborgerlig
bildning, utan blifva led i den »lärda» reallinien, hvarför de yrkade att
»mellanskolor», afsedda att meddela en praktisk medborgerlig bildning
och slutande med en afgångsexamen, borde kunna upprättas såsom
öfverbyggnader på folkskolan öfverallt, der vederbörande kommun ville
bidraga till deras underhåll. Såväl Kong]. Maj:ts proposition som de
båda motionerna afstyrktes af statsutskottet, som särskildt med afseende
på herrar Bergs och Hammarlunds motion framstälde tvifvelsmål, huruvida.
undervisningen i främmande språk skulle blifva tillfredsställande,
om inträdesåldern till mellanskolan i enlighet med deras förslag sattes
så högt som till 12 års ålder. Såsom sin åsigt uttalade statsutskottet,
att 10 år kunde vara en lämplig inträdesålder. Då Första Kammaren
antog Kongl. Maj:ts förslag och Andra Kammaren utskottets, förföll
frågan.

Vid 1893 års riksdag föreslog Kongl. Maj:t, att de treklassiga
allmänna läroverken skulle, mot vilkor att vederbörande kommun åtoge
sig en del af kostnaden, ombildas till samskolor. Med anledning häraf
förnyade herrar Berg och Hammarlund i hufvudsak sin motion från
föregående riksdag, och denna gång tillstyrkte statsutskottet en skrifvelse
till Kongl. Maj:t med anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes efter föregående
utredning taga i öfvervägande, ej mindre huruvida i allmänhet de treklassiga
allmänna läroverken och pedagogierna kunde indragas, än
äfven huruvida icke i deras ställe högre folkskolor borde inrättas,
hufvudsakligen anordnade i öfverensstämmelse med motionärernas för -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22. 21

slag. I sin motivering gillade statsutskottet dessas mening, att för
inträde i nämnda skolor borde fordras det kunskapsmått, som en folkskola
enligt normalplanen Lutt. A kan bibringa, men ansåg i olikhet
med dem att någon viss inträdesålder ej borde fastslås. Dessutom
ansåg utskottet, att i dessa skolor blott borde meddelas undervisning
i ett främmande språk. Då Första Kammaren biföll Kongl. Maj:ts
proposition, men Andra Kammaren godkände utskottets förslag, förföll
frågan äfven vid denna riksdag. Det är denna herrar Bergs och Hammarlunds
motion, som närmast ligger till grund för deras nu framstälda
och ofvan refererade motion, n:o 203.

I snart 30 år har sålunda en ständigt återkommande fråga varit
den om vårt skolväsendes reformerande i sådan rigtning, att derigenom
en högre medborgerlig bildning än den af folkskolan meddelade behörigen
främjades. Sträfvandet härför förband sig emellertid till en
början med ett annat, nemligen att bereda erkännande och utrymme
åt den vetenskapligt grundläggande bildning, som ej hvilade på studiet
af klassiska språk — den reala. Att inskränka latinets studium och
allt mera höja reallinien ansågs vara nästan det enda, som behöfde
göras, för att de allmänna löroverken skulle motsvara det dubbla ändamål,
som läroverksstadgan för dem uppstält. Dessa förhoppningar
hafva emellertid icke realiserats. Studentexamen, som förblef den reala
liniens slutmål likaväl som den klassiska liniens, tryckte på bådas
alla afdelningar, om ock på olika sätt, karakteren af vetenskapligt
grundläggande läroanstalter. De afslutningskurser, som från de båda
linierna skulle leda ut i det praktiska lifvet, blefvo under dessa förhållanden
till stor del blott af betydelse på papperet. Då hänsyn
emellertid också måste tagas till behofvet af den praktiska medborgerliga
bildningens tillgodoseende, blef följden, att oupphörligt nya uppgifter
ålades de båda linierna, utan att de uppgifter kunde efterskänkas, som betingades
af deras vetenskapligt grundläggande karakter, hvaraf åter
ungdomens öfveransträngande förorsakades, och slutligen hafva vederbörande,
för att kunna tillfredsställa de hopade anspråken, ansett sig
nödsakade att genom kongl. kungörelsen af den 22 mars 1895 förlägga eu
del af de för alla gemensamma skolkurserna till ferierna, hvarigenom
intrång göres på dessas ändamål att bereda tillfälle dels till hvila,
dels till sådana sjelfstudier eller annan sjelfverksamhet, som betingas
af lärjungens individuella anlag.

Den medborgerliga

bildningskursen
bör erhålla
en sjelfständig
ställning.

Inrättandet
af en medborgerlig

examen.

22 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

Under trycket af ofvan skildrade missförhållanden har emellertid
den öfvertygelsen börjat arbeta sig fram, att hvad som erfordras för den
medborgerliga bildningens tillgodoseende på ett verkligen effektivt sätt
är, att de läroanstalter, åt hvilka dess meddelande är anförtrodt, erhålla
en sjelfständig ställning i förhållande till dem, som hafva en vetenskapligt
grundläggande uppgift. Denna uppfattning gör sig, om ock på olika
sätt, gällande i alla de tre motioner, som nu föreligga angående den
medborgerliga bildningen, och utskottet är för sin del öfvertygadt om
att reformen bör gå i denna rigtning.

Ett synnerligen verksamt medel att gifva den medborgerliga undervisningen
den åsyftade sjelfständigheten anser då utskottet vara, att,
såsom herrar Berg och Hammarlund samt Boethius föreslagit, eu examen
införes, hvarigenom de, som sökt skaffa sig en öfver folkskolans verksamhet
utsträckt allmänbildning, kunna få denna officielt vitsordad.
Utskottet anser en sådan åtgärd äfven ur den synpunkten oneklig, att
på sådant sätt en återgång kan ega rum med afseende på den sträfvan,
som på senare tider börjat göra sig gällande, att fordra den nuvarande
studentexamen såsom kompetensvilkor till åtskilliga anställningar, för
hvilka en vetenskapligt grundläggande bildning ej kan anses nödvändig.
Den ifrågasatta medborgerliga examen bör nemligen enligt utskottets
mening medföra en kompetens af ungefär den utsträckning, som de tre
motionärerna antydt, och sålunda gifva ett tillräckligt vitsord om
allmän medborgerlig bildning för erhållande af vissa landsstatstjenster
samt anställning vid jernvägar, post, telegraf, tull, apotek m. m. Detaljerade
bestämmelser härom kräfva natuligtvis en utredning, som här
ej kan åstadkommas.

Det ungefärliga omfånget af denna examen anser utskottet böra
vara sådant, som angifvits i Kongl. Maj:ts ofvan omtalade proposition
till 1887 års Riksdag. Enligt denna skulle nemligen den deri föreslagna
praktiska linien afslutas med en examen, i hvilken skulle fordras:

i kristendom: insigt i bibliska historien och katekesen samt en
kort öfversigt af de bibliska böckernas innehåll;

i modersmålet: säkerhet i rättstafning och interpunktion samt öfning
i att redigt framställa sina tankar öfver lättare ämnen i tal och skrift
jemte derför erforderlig kännedom af form- och satslära, en genom
flitig litteraturläsning vunnen bekantskap med våra mera framstående
författare äfvensom en kort öfversigt af litteraturhistoriens senaste skeden;

i historia och geografi: fäderneslandets historia jemte enklare och
för det borgerliga lifvet synnerligen vigtiga delar af svensk statskunskap,

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

en kort öfversigt af allmänna historien, företrädesvis nyare tiden, en
utförligare kurs i geografi, särskildt afseende hvad som är af vigt för
handel och industri;

i tyska och engelska språken: förmåga att läsa lättare text och
att från modersmålet öfversätta till det främmande språket lättare
stycken, att affatta affärsskrifvelser med stöd af kända formulär samt
att tala öfver alldagliga ämnen;

i matematik: stor färdighet i praktisk räkning, öfning i bruket af
tabeller, som allmännare användas för att underlätta svårare eller mer
tidsödande beräkningar, samt härför erforderlig insigt i algebra, geometrisk
åskådningslära och eu företrädesvis derpå grundad insigt i beräkningen
af de geometriska storheterna;

i naturlära: en i det hela populärt hållen kurs, omfattande växtoch
djurrikets hufvudafdelningar och vigtigare klasser, elementen af fysik
och kemi till förklaring af de vanligaste naturföreteelserna och enklare
tekniska uppfinningar, grunddragen af -läran om jorden, vårt planetsystem
och himlakropparna i öfrig!;

i bokhålleri: enkelt och dubbelt bokhålleri, tillämpadt på särskilda
slags affärer, uppsättande af räkningar, reqvisitioner, skuldförbindelser,
fullmagter, kontrakt m. in., någon insigt i vexellära och utsökningslag; i

teckning: färdighet i frihands- och linearritning;

i välskrifning, hvari undervisningen skulle fortsättas till skolkursens
slut: utom en god och jemn vanlig skrifstil äfven öfning i s. k. tysk
stil och textning.»

Från denna plan anser emellertid utskottet, att en väsentlig afvikelse
bör göras, nemligen den, att endast kännedom om ett främmande
språk — tyskan — blir obligatorisk. Dessutom vill utskottet såsom sin
mening framhålla: att vid undervisningen i statskunskap hänsyn bör
tagas äfven till vigtigare delar af kommunallagarna och den allmänna
lagen, att vid kursen i geografi afseende bör fästas vid hvad som är
af vigt för samtliga näringarna samt att hela undervisningen i matematik
bör hafva en praktisk rigtning.

Utskottet har derefter haft att taga i öfvervägande, i hvilka läroanstalter
den undervisning lämpligast bör meddelas, som skall leda till
den medborgerliga examen. Med afseende härå hafva tid efter annan
t venne olika sträfvanden framträdt. Det ena af dessa går ut på, att do
ifrågavarande anstalterna böra upprättas vid de allmänna läroverken.. Det
första yrkandet af sådant slag framstäldes i 1887 års kongl. proposition,

Bär förberedelse
till den medborgerliga
examen
meddelas
vid de allmänna
läroverken
eller vid läroanstaltery
som
lIro öjvcrbyggnader
pä folkskolan
f

24 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

men var då inskränkt till att reformen skulle genomföras endast vid
ett fåtal läroverk. Vid innevarande riksdag har ett sådant yrkande
fram stälts i herrar Bäckgrens och Boethii motioner, men nu så vidtgående,
att reformen skulle utsträckas till de allmänna läroverken i allmänhet.

Det andra sträfvandet, som funnit uttryck i herrar Bergs och Hammärlunds
motioner vid denna och 1892 ock 1893 årens riksdagar, afser,
att de medborgerliga bildningsanstalterna skola upprättas såsom öfverbyggnader
på folkskolan. De allmänna läroverken vilja de båda motionärerna
för närvarande låta fortbestå sådana de nu äro, d. v. s. såsom
anstalter, hvilkas egentliga mål är att förbereda till universiteten
(se sid. 4 i motionen och sidd. 8—9 här ofvan), men orsaken härtill
är den, att de ej ännu anse möjligt att genomdrifva en sådan organisation
af hela vårt undervisningsväsen, som de anse vara »den i och för
sig rigtigaste» och »som bestode af tre på hvarandra följande stadier:
en för barndomsåldern (till 12 å 13 år), en för öfvergångsåldern (från
12, 13 till 15, 16 år) samt en för ungdomsåldern (från 15—16 år).»

Häraf framgår, att den omdaning af de allmänna läroverken, till
hvilken de syfta, icke skulle bestå i att dessa läroverk så reformerades,
att de meddelade en allmän medborgerlig bildning, utan skulle bestå
deruti, att de afdelningar af de allmänna läroverken, som gånge parallelt
med folkskolan och de af motionärerna föreslagna öfverbyggnaderna till
denna, afskaffades. Mellan herrar Bergs och Hammarlunds motion å
ena sidan och herrar Bäckgrens och Boethii å andra förefinnes sålunda
den principiella olikheten, att enligt den förra bör den högre medborgerliga
bildningskursen börja först efter afslutandet af en fullständig
folkskolekurs, enligt de senare bör den börja tidigare och sålunda meddelas
i läroverk, som delvis löpa parallelt ''med folkskolan. Då det klätt
hoppas, att vi nu stå inför en genomgripande reform i syfte att
åstadkomma en effektiv medborgerlig bildning, har utskottet ansett sig
böra taga sjelfva principfrågan i öfvervägande. Af dess afgörande beror
nemligen tydligen, hvilkendera af de båda rigtningarna bör vara den
egentligen bestämmande vid reformens genomförande.

De förnämsta skäl, som anföras till stöd för att de medborgerliga
läroverken böra vara öfverbyggnader på folkskolan, äro:

att den bildning, som meddelas i folkskolan, är för all bildning
gemensam, och att derför det teoretiskt rigtiga är, att den bibringas
före hvarje slags specialbildning, således äfven före den högre medborgerliga
;

att det för allmänheten vore en väsentlig fördel, om barnen finge

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22. 25

gå i kommunens folkskola, tills de fylt 12 å 13 år, och först derefter
behöfde sändas till en högre läroanstalt; samt

att folkskolans utveckling derigenom skulle befrämjas.

Hvad den första synpunkten angår, bör emellertid märkas, att ungdomens
uppfostran är en rent praktisk fråga, för hvars lösning icke
den ena eller andra teorien bör vara det afgörande utan allenast hänsyn
till hvad som för de unga är ändamålsenligt.

Språkfrågan är härvid af afgörande betydelse. Vore svenskan
det herskande språket inom det kulturområde, vi tillhöra, då vore det
kanske möjligt att utan egentliga olägenheter låta folkskolans hela kurs
vara grund för alla mera speciella bildningskurser, men nu är det icke
svenskan, som är herskande kulturspråk, utan trenne andra språk —
tyska, engelska och franska — och i ett eller flera af dessa måste de,
som behöfva en högre medborgerlig bildning, erhålla undervisning.
Få de nu i god tid börja detta studium, så erhålla de dervid, så att
säga, på köpet den allmänna språkliga bildning, hvars uppnående utgör
ett slutmål för folkskolekursen, men de hafva då kommit ett godt
stycke på väg med afseende på sina insigter i främmande språk. Skulle
de åter först nödgas tillegna sig hela folkskolekursen, innan de finge
gripa sig an med det främmande språket, blefve detta för dem en omväg,
och då måste antingen den högre medborgerliga kursen för dem
förlängas eller ock hinna de icke förvärfva den språkkunskap, som
kräfves för en högre medborgerlig bildning, och hvilken denna bör vara,
kan icke ett särskildt folk, allra minst ett litet sådant, bestämma, utan
detta beror af förhållanden gemensamma för hela den bildade verlden.
Derför synes det förra alternativet vara det enda möjliga. Vore nu de
ekonomiska förhållandena i verlden sådana, att afseende ej behöfde fästas
vid eu förlängning af skolkursen, så vore härom ej något att säga, men
nu äro dessa förhållanden sådana, att de unga, som för sin egen och
samhällets skull behöfva eu högre medborgerlig bildning än den i all
bildning ingående, så snart som möjligt böra få komma ut i lifvet, och
deriör blefve det för dem en verklig olägenhet att nödgas fullständigt
genomgå folkskolan, innan de få gripa sig an med sina speciella uppgifter.
Härtill kommer, att då folkskolan skall meddela bildning åt alla
dem, som sakna andra bildningstillfällen, nödgas hon taga med sig ett
mycket stort antal lärjungar, af hvilka ganska många verka återhållande.
Till följd häraf måste undervisningen i henne gå långsammare än i en
skola med ett mindre antal lärjungar, hvilka dessutom i allmänhet kunna
anses hafva gynsammare förutsättningar för studier. Äfven af denna
Bih. till Riksd. Prof. 1896. 8 Sand. 2 Afd. 2 Band 19 Haft. 4

26 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotta (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

orsak synes derför en väsentligen förlängd folkskolekurs skola verka
hindrande lör dem, som åsyfta en högre bildning.

Men, kan man säga, dessa utgöra ett fåtal, och fåtalet får finna
sig uti, att dess intressen i någon mån offras till förmån för flertalets
bästa. Det gäller då att tillse, huruvida folkskolan såsom fullständig
bottenskola för de mera speciella läroanstalterna verkligen är till afsevärdt
gagn för det stora flertalet.

Härvid har man då först att pröfva, huruvida det verkligen för
den stora allmänheten skulle medföra den lättnad, man väntar, om den
medborgerliga kursen vidtoge först efter folkskolekursens fullständiga
afslutande. Enligt herrar Bergs och Hammarlunds förslag, är det endast
folkskolor, ordnade enligt normalplanen Litt. A., som skulle kunna tjenstgöra
såsom fullständiga bottenskolor för förstnämnda kurs, d. v. s. fasta
folkskolor med fyra årsklasser och fyra lärare eller lärarinnor, men år
1894 voro af rikets 4,670 egentliga folkskolor endast 116 af sådan beskaffenhet.
Af dessa lågo endast 19 i landtkommuner, och dessa s. k.
landtkommuner befinnas vid närmare granskning till stor del vara industricentra
eller köpingliknande platser. Från nästan alla verkliga landtkommuner
skulle således ändock de barn, åt hvilka man ville bereda
en högre medborgerlig bildning, behöfva skickas till andra orter, medan
de ännu befinna sig på folkskolans stadium — eller ock skulle folkskolor
med fyra lärare behöfva upprättas i rikets samtliga 2,489 kommuner.
Men kan landet bära detta? År det nödvändigt för den stora allmänhetens
behof? Och om detta icke är fallet, är det lämpligt att pålägga
staten och kommunerna en sådan kostnad till förmån för ett fåtal personer,
som vilja gifva sina barn en högre bildning än den i folkskolan
meddelade? Detta är frågor, som noga böra betänkas, innan man ger sig
in på systemet: folkskolan i sin helhet bottenskola för de högre undervisningsanstalterna.
Dessutom torde med skäl kunna ifrågasättas, om
icke särskildt landtkommunernas behof af öfverbyggnader på folkskolan
bättre tillgodoses genom anstalter af sådan beskaffenhet som de redan
existerande folkhögskolorna och landtmannaskolorna än genom de af
herrar Berg och Hammarlund föreslagna.

Kommer så till sist den kanske vigtigaste synpunkten, nemligen
att folkskolans egen utveckling skulle på ett lyckligt sätt befrämjas
genom att den i sin helhet göres till bottenskola för de högre undervisningsanstalterna.
I sjelfva verket är det fara värdt, att just motsatsen
skulle komma att inträffa.

Om folkskolan äfven skall hafva till uppgift att bereda en del af
sina lärjungar till inträde i högre läroanstalter, kan det svårligen lind -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N.-o 1) Utlåtande N:o 22.

vikas, att dessa lärjungar, som skola blifva, så att säga, exponenter för
sin skolas beskaffenhet, taga i anspråk brorslotten af lärarens krafter,
men då offras för deras skull de öfriga, då blir folkskolan otrogen sin
höga uppgift att särskildt räcka bildningens bröd åt de många, som
icke från något annat håll kunna erhålla det. Äfven folkskolans organisation
skulle lida på en dylik sammankoppling, ty vid uppgörande af
hennes läroplaner måste då hänsyn tagas ej blott till hennes alldeles speciella
uppgift, utan ock till de högre läroanstalters, för hvilka hon skulle bilda
underlag. Att detta ej är på fri hand konstruerade faror, visar de allmänna
läroverkens exempel. Ty hvad är det, som i synnerhet hindrat
deras för en allmän bildning afsedda afslutningskurser att fylla sitt
ändamål, om ej just att de nu skola utgöra omedelbart underlag för en
undervisning af annat slag — den vetenskapligt grundläggande?

De nu anförda principiella grunderna anser utskottet på ett afgörande
sätt tala emot att läroanstalterna för meddelande af en högre
medborgerlig bildning i allmänhet anordnas såsom öfverbyggnader på
folkskolan, hvarför utskottet håller före, att det är de allmänna läroverkens
lägre klasser, som i första hand böra ombildas till sådana anstalter.
Äfven rent praktiska skäl tala härför. Då det förut varit fråga
om att främja en allmän medborgerlig bildning genom att upprätta
särskilda så kallade borgareskolor, har man uttalat den icke ogrundade
farhågan, att dessa skolor ej skulle kunna i allmänhetens förtroende
täfla med de allmänna läroverken. De af herrar Berg och Hammarlund
föreslagna öfverbyggnaderna till folkskolan skulle emellertid tydligen
blifva just sådana särskilda borgareskolor, och om det allmänna
läroverkets organisation, såsom i motionen förutsättes, lemnas orubbad,
och de ensamma sålunda skola sörja för en praktisk medborgerlig bildning
i vårt land, är det ingalunda sannolikt, att denna erhåller den
kraftiga utveckling, som man så allmänt önskar må komma den till del.
Särskildt torde dessa skolor blifva olämpliga att utföra en sådan mission,
om de hufvudsakligen förläggas till de mindre orter, hvilkas treklassiga
allmänna läroverk och pedagogier enligt motionärernas förslag skulle
indragas för att bereda medel till reformen, och billigheten synes verkligen
fordra, att dessa orter i främsta rummet hugnas med de nya anstalterna.
Skulle dessa emellertid visa sig så lifskraftiga, att äfven de
större samhällena tillegnade sig dem, då blefve det för landet allt för
dyrt att underhålla både dem och de allmänna läroverken, vare sig
de senare bibehållas i sitt nuvarande skick eller — också de — ombildas
till medborgerliga bildningsanstalter, hvilken sistnämnda möjlighet de

Indragning
af nuvarande
första klassen
vid de allmänna
läroverken.

28 Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

båda motionärerna visserligen icke förutsatt i sin motion, men hvilken
dock ej behöfver uteslutas af densamma.

En annan sak än att i så vidsträckt omfattning, som herrar Berg
och Hammarlund synas hafva tänkt sig, grunda en läroverksorganisation
med högre praktisk medborgerlig bildning till mål på öfverbyggnader
till folkskolan, vore emellertid, om läroanstalter af detta slag upprättades
blott der, hvarest särskilda förhållanden kunde göra sådant behöflig!.,
men innan utskottet yttrar sig härom, anser det sig först böra söka
angifva grundlinierna af den organisation, som blir ändamålsenlig för
det allmänna läroverket, i fall detta, i sådan utsträckning som utskottet tänkt
sig, skall kunna tillgodose behofvet af en praktisk medborgerlig bildning.

Den första organisationsfråga, som utskottet då har att yttra sig
om, är den, som väckts genom herrar 1. Månssons och M. Dalms ofvan
refererade motion om indragning af de allmänna läroverkens första klass.
Med afseende på denna frågas historik får utskottet påminna om följande.
Enligt 1859 års skolstadga var de allmänna läroverkens kurs
10-årig, inträdesåldern 9 år och i första klassen lästes intet främmande språk;
1865 förordnades emellertid, att tyska språket skulle inträda redan
i denna klass, men 1869 indrogs på Riksdagens begäran den första klassen,
hvarigenom de allmänna läroverkens kurs blifvit hvad den ännu
är — 9-årig. Inträdesåldern sattes då till 10 eller i det närmaste 10 år,
men genom 1878 års läroverksstadga sänktes den å nyo till 9 år. I de
beslut, som Andra Kammaren vid 1880 års riksdag fattade med anledning
af herrar Borgs och Axells ofvan omtalade motioner, ingick emellertid
äfven ett uttalande för att den nya första klassen skulle indragas,
och detta uttalande har sedermera, såsom i motionen omtalas, flera gånger
af kammaren förnyats. Utskottet anser det i socialt hänseende vara
en fördel, att folkskolan är gemensam bottenskola så långt som detta låter
sig göra utan skada för henne sjelf och för de högre bildningsanstalterna.
Folkskolans speciella uppgift att sörja för dem, hvilka ej på annat sätt
kunna erhålla bildning, har en afgörande betydelse först för hennes öfre
afdelningar, och få blott dessa intaga en sjelfständig ställning i förhållande
till högre undervisningsanstalter, torde hennes lägre afdelningar
utan fara kunna tjenstgöra såsom gemensam bottenskola. Då nu motionärernas
förslag ej inkräktar på dessa öfre afdelningars sjelfständighet,
och då enligt utskottets åsigt de allmänna läroverkens speciella uppgifter
tillräckligt kunna tillgodoses, äfven om undervisningen i dessa läroverk
tager sin början först i nuvarande andra klassen, anser utskottet, att
herrar Månssons och Dahns motion bör af Riksdagen bifallas.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22. 29

Utskottet har derefter att yttra sig om, i hvilken af det allmänna
läroverkets klasser den högre medborgerliga kursen bör sluta. Att så- nxngskursen
som nu låta detta ske med nuvarande femte klassen finner utskottet icke
lämpligt. Enligt utskottets förmenande ligger nemligen i denna, anord- sjette klassen.
ning just en af orsakerna till att nämnda afslutningskurs ej visat sig
effektiv. Det mått af kunskap, som en högre medborgerlig .bildning
verkligen klöfver, kan näppeligen hinna inhemtas till den ålder, i hvilken
lärjungarna i allmänhet befinna sig vid utträdet ur ifrågavarande klass.

Härtill kommer, att de då vanligen ej hunnit konfirmeras, men enligt
regeln sker inträdet på de praktiska banor, som kräfva en högre .medborgerlig
bildning, först sedan konfirmationsundervisningen blifvit afslutad.
Under förutsättning af första klassens indragning, får. utskottet
sålunda i öfverensstämmelse med herrar Bäckgrens och Boethii motioner
föreslå, att de högre och de femklassiga allmänna läroverken ombildas
till femklassiga skolor, som förbereda till och afslutas med den
medborgerliga afgångsexamen. De femklassiga läroverken skulle härigenom
i stället för den indragna första klassen erhålla en ny högsta
klass, motsvarande den nuvarande nedre sjette. Å andra sidan tänker
sig utskottet möjligheten, att mindre lifskraftiga femklassiga allmänna
läroverk kunde indragas.

Men de allmänna läroverken hafva äfven till uppgift att grundlägga
en vetenskaplig bildning, och utskottet delar icke herr Bäckgrens åsigt, vetenskapligt
att denna uppgift tillbörligen tillgodoses i och med detsamma som det gnia’l^9t?“nde
sörjes för en allmän medborgerlig bildning. Liksom herr Bocthius, och i
hufvudsak på de i hans motion anförda grunderna, anser derför utskottet,
att det bör finnas en afdelning af det allmänna läroverket, delad i en
klassisk och en real linie, som är afsedd att förbereda till inträde vid
universitet eller i vetenskaplig fackskola, men också att denna afdelning
ej behöfver förekomma vid alla nuvarande högre allmänna läroverk,
eller med andra ord: utskottet vill, att de nuvarande klasserna VI,2—VII,2
skola indragas, men icke, såsom herr Bäckgren föreslagit, vid alla högre
allmänna läroverk, utan blott vid en del. Angående antalet läroverk med
vetenskapligt grundläggande linier har herr Bocthius blott det sväfvande
uttrycket »t. ex. minst ett i hvarje stift». Ehuru utskottet inser, att den
ifrågavarande reduktionen måste föregås af allehanda utredningar, har
det dock trott sig böra framställa ett något bestämdare förslag angående
antalet och dervid stannat vid högst 20. Då det nuvarande antalet
högre läroverk är 35, skulle sålunda reduktionen kunna drabba minst
15 af dessa läroverk, och då stiften äro 12, skulle 8 i denna mening

30 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N;o 1) Utlåtande N:o 22.

fullständiga läroverk kunna finnas utöfver minimiantalet: ett i hvarje stift,
hvilket torde blifva tillräckligt. Utskottet kan emellertid icke biträda
berr Boethii mening, att det allmänna läroverkets vetenskapligt grundläggande
afdelning bör på ett tidigt stadium skilja sig från dess medborgerliga
afdelning, utan håller utskottet före, att hvad denne motionär
tänkt sig såsom en undantagsordning vid ett eller annat läroverk, nemligen
att de båda afdelningarne skilja sig från hvarandra efter den
medborgerliga afdelningens näst högsta klass, bör blifva regel. Göres
den vetenskapligt grundläggande afdelningen fyraårig, i hvilket fall dess
högsta klass skulle motsvara den nuvarande högsta eller öfre sjunde
klassen, så bör, enligt utskottets mening, det dermed afsedda ändamålet
på ett tillfredsställande sätt kunna uppnås, utan att föräldrar och målsmän
nödgas bestämma sina myndlingars lefnadsbana vid en ålder, då
dessas anlag ännu ej hunnit klart framträda. Härigenom vinnes också
det mål, vid hvilket Andra Kammaren alltid fäst så stor vigt, nemligen
att latinet framflyttas till nuvarande sjette klassen. I enlighet härmed
anser utskottet, att såväl herr Boethii önskan om en undersökning angående
rätta tidpunkten för de båda afdelningarnas skilsmessa som ock hans
förslag, att vid ett eller annat läroverk den vetenskapligt grundläggande
linien möjligen skulle kunna vidtaga först efter den medborgerliga kursens
slut, böra lemnas utan afseende. Skulle den vetenskapligt grundläggande
afdelningen i allmänhet anordnas på ett sådant sätt — hvilket
visserligen icke heller är motionärens mening, då han blott föreslagit det
såsom ett undantag — så befarar utskottet, att deraf skulle orsakas
samma olägenhet, som nu följer af att den medborgerliga afslutningskursen
i 5:te klassen gjorts till omedelbart underlag för den följande
vetenskapligt grundläggande undervisningen, nemligen att den medborgerliga
bildningskursen blir en tjenarinna åt denna. Skall en sådan bildningskurs
kunna erhålla tillbörlig sjelfständighet och verkligen motsvara sitt
ändamål, bör den enligt utskottets mening — på samma sätt som folkskolan
— sluta i en egen spets.

På grund af det nu anförda får utskottet hemställa,

l:o

A) att Andra Kammaren må för sin del besluta,
att Riksdagen i anledning af herrar Bäckgrens, Bergs
och Hammarlunds, Boethii samt Månssons och Dahns
motioner i skrifvelse till Kongl. Maj:t uttalar sig för
önskligheten af en läroverksreform i följande syfte:

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22. 31

a) att en medborgerlig examen, afsedd för dem,
som vid ungefär 15—16 års ålder utgå i det praktiska
lifvet, och medförande kompetens till vissa yrken och
statsanställningar samt till inträde i vissa fackskolor,
införes;

b) att denna examen erhåller i hufvudsak det
omfång, som i Kongl. Maj:ts proposition till 1887 års
Riksdag angifves för afgångsexamen från den i nämnda
proposition föreslagna praktiska linien, dock med det
undantaget, att endast ett af de båda främmande språken
blir obligatoriskt;

c) att de allmänna läroverken så ombildas, att
de kunna förbereda till afläggande af denna examen;

d) att nuvarande första klassen vid de allmänna
läroverken indrages, inträdesåldern i den blifvande första
klassen bestämmes till fylda 10 år och fordringarna
för inträde deri förhållandevis ökas, dock så, att för
intagning i den samma ej fordras insigt i något ämne,
hvari folkskolan icke meddelar undervisning;

e) att, under förutsättning af bifall till föregående
punkt, samtliga högre och de femklassiga allmänna läroverk,
som böra bibehållas, organiseras som femklassiga
läroverk, hvilkas lärokurs afslutas med den i mom. a)
och b) nämnda medborgerliga examen;

f) att de nuvarande klasserna VI, 2—VII, 2 indragas,
men att vid högst 20 allmänna läroverk i stället upprättas
en fyraårig gymnasialafdelning, fördelad på en
klassisk och en real linie, utgående från de i föregående
moment omnämnda läroverkens näst högsta
klass och afsedd att grundlägga de vetenskapliga insigter,
Indika vid universitet eller högre tillämpningsskola
vidare utbildas.

B) att herr Boethii förslag, att vid ett eller annat
läroverk försöksvis upprättas en lärokurs, afsedd för
dem, som, efter att hafva fullständigt genomgått den
allmänna medborgerliga bildningslinien, vilja utbilda
sig till inträde vid universitet eller i högre tillämpningsskola,
ej måtte vinna kammarens bifall.

Utskottets förslag
med afseende
pä de
ifrågasatta
öfverbyggnaderna
på folkskolan.

32 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

Sedan utskottet sålunda uttalat sig angående de väckta förslagen
om förändringar i de högre och femklassiga allmänna läroverkens organisation,
återkommer det nu till frågan, huruvida äfven de af herrar Berg
och Hammarlund föreslagna öfverbyggnaderna på folkskolan böra upprättas.

Utskottet får då till en början såsom sin mening framhålla, att,
om sådana anstalter inskränkas till ett mindre antal platser, så skulle
häraf de vådor ej behöfva uppstå för folkskolan i allmänhet, som utskottet
befarar skola blifva följden, om de nämnda läroanstalterna till ett större
antal tyngde på dennas organisation. Utskottet anser jemväl, att dessa
anstalter möjligen skulle kunna vara på sin plats i storstäder, som hafva
ett högt utveckladt folkskoleväsen och hvilkas bildningsbeliof äro så
mångfaldiga, att olika slags läroanstalter i dem kunna vara önskliga.

Vidare, ehuru dessa anstalter ej skulle vara i stånd att ensamma
tillgodose landets behof af en högre medborgerlig bildning, så skulle
de dock möjligen vid sidan af de ombildade allmänna läroverken kunna
blifva till gagn såsom ersättning för de smärre städernas 3-klassiga allmänna
läroverk och pedagogier. Utskottet får härvid också erinra om, att
när Andra Kammaren 1893 på statsutskottets förslag uttalade sig till förmån
för de då, liksom nu, af herrar Berg och Hammarlund föreslagna läroanstalterna,
skedde det med uttryckligt angifvande af att de skulle inrättas
i de indragna småläroverkens ställe. En fördel, som skulle vinnas
genom sådana läroanstalters inrättande, vore jemväl, att derigenom tillfälle
bereddes att i vårt land praktiskt pröfva samskoleidén. Emellertid
synes det utskottet nödigt att taga i öfvervägande, huruvida dessa
anstalter skola blifva i stånd att föra fram till en medborgerlig examen
af den beskaffenhet, som är af behofvet påkallad, samt, i händelse så
icke är'' fallet, huruvida de ändock kunna hafva en uppgift att fylla, och
då dessa frågor behöfva närmare undersökas än som nu vid riksdagen
torde kunna ske, anser sig utskottet blott böra tillstyrka, att hos Kongl.
Maj:t begäres en utredning af huruvida den högre medborgerliga bildningen
endast bör meddelas vid de allmänna läroverken, eller om detta
äfven kan och bör ske i öfverbyggnader på folkskolan af det slag,
som herrar Berg och Hammarlund föreslagit. Mot detta förslag skulle
möjligen kunna invändas, att det synes strida mot Andra Kammarens
ofvan omtalade beslut från 1893, i hvilket inrättandet af sistnämnda
läroanstalter bestämdt förordades, men härvid bör märkas, dels att
kammaren jemväl då begärde en utredning af frågan, dels att förhållandena
nu äro väsentligen olika. Då hade det icke satts i fråga att främja
en praktisk medborgerlig bildning genom en ombildning af hela det

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22. 33

allmänna läroverket, och derför kunde det då vara lämpligt att förorda
inrättandet af sådana »högre folkskolor» för att åtminstone vinna något
för denna bildning. Nu har det åter satts i fråga att tillgodose den
samma på det vida kraftigare sätt, som kan vinnas genom att det allmänna
läroverket ställes i dess tjenst, och under sådana förhållanden
synes en förståndig omtänksamhet kräfva, att det göres till föremål för
utredning, huruvida dessa mindre medborgerliga bildningsanstalter också
äro af behofvet påkallade, i fall de större komma till stånd.

Då det af herrar Berg och Hammarlund väckta förslaget om indragning
af en del lägre allmänna läroverk och af pedagogierna afser
att bereda medel till de nämnda öfverbyggnaderna på folkskolan, och
då utskottet angående dessa blott tillstyrkt en utredning, följer häraf,
att utskottet ej utan vidare kan tillråda nämnda »småläroverks» indragning,
utan anser sig utskottet böra föreslå, att den ifrågasatta utredningen
må utsträckas äfven till dem, hvarvid då kan tagas i öfvervägande,
huruvida de böra indragas utan ersättning af annan läroanstalt, huruvida
de böra ersättas med anstalter af det slag, som de båda motionärerna
föreslagit, eller huruvida de i större eller mindre antal böra fa fortbestå
såsom ofullständiga allmänna läroverk, ombildade i praktisk rigtning.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet,

2:o.

att Andra Kammaren för sin del besluter, att
Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
att med anledning af herrar Bergs och Hammarlunds
motion Kongl. Maj:t täcktes låta utreda,

dels huruvida den högre medborgerliga bildningen
bör meddelas uteslutande vid de allmänna läroverken,
eller om detta kan och bör ske äfven vid skolor,
utgörande öfverbyggnader på folkskolan och af den
beskaffenhet, som i herrar Bergs och Hammarlunds
motion föreslås;

dels och i sammanhang härmed, huruvida pedagogierna
och en del ofullständiga allmänna läroverk,
i främsta rummet de treklassiga, böra indragas och ersättas
med de ofvan omtalade öfverbyggnaderna på
folkskolan.

Bill. till lliksd. JJrot. 1896. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 19 Iläft. 3

De lägre
allmänna läroverken
och
pedagog itr no.

Anhållan om,
att förslaget
till den blifvande
läroverksreformen

meddelas
Riksdagen.

De klassiska
språken och
den filosofiska
propedevtiken
såsom
under v isning sämnen
vid de
allmänna
läroverken.

34 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande ZV.-o 22.

Då en läroverksreform af den utsträckning, som nu ifrågasatts, tydligen
kräfver Riksdagens medverkan, får utskottet också hemställa, att
hos Kongl. Maj:t anhålles, att det förslag till en sådan reform, som Kongl.
Maj:t kan komma att låta utarbeta, måtte, innan det fastställes, meddelas
Riksdagen.

Utskottet hemställer alltså,

3:o.

att Andra Kammaren för sin del besluter, att
Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
att, innan ändringar i läroverksstadgan med anledning
af de under l:o uttalade åsigterna och den
under 2:o begärda utredningen varda beslutade, tillfälle
måtte lemnas Riksdagen att derom yttra sig.

Slutligen åligger det utskottet att yttra sig med anledning af
herr Bäckgrens yrkanden på förändringar i de allmänna läroverkens
läroplaner, nemligen:

att de döda språken och filosofiska propedevtiken böra utgå ur
de allmänna läroverkens undervisningsplan;

att undervisningen i moderna språk må blifva mera praktisk;
att det historiska studiet må inskränskas; samt
att undervisningen i modersmålet och naturvetenskapen bättre tillgodoses.

Det första af dessa yrkanden kan utskottet så till vida sägas
hafva tillstyrkt, som det uteslutit klassiska språk och filosofisk propedevtik
ur den afdelning af det allmänna läroverket, hvilken enligt
dess förslag skall förbereda till en medborgerlig examen, och hvilken
synes öfverensstämma med den organisation, herr Bäckgren vill gifva
de allmänna läroverken. En annan fråga är åter, huruvida dessa
ämnen böra uteslutas ur den vetenskapligt grundläggande afdelning,
hvilken utskottet i olikhet med herr Bäckgren vill gifva en plats inom
det allmänna läroverkets ram. På denna afdelnings klassiska linie
finner utskottet sjelfkärt, att latinet läses. Huruvida grekiska och
filosofisk propedevtik böra förekomma på afdelningen, är en fråga, som
bör lösas i sammanhang med uppgörandet af en detaljerad läroplan
för densamma, och då det icke torde vara lämpligt att nu uppgöra
en sådan, synes det utskottet, att herr Bäckgrens yrkande med af -

Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22. 35

seende på dessa båda ämnen för närvarande icke bör föranleda till
någon Riksdagens åtgärd.

Hvad angår yrkandet, att undervisningen i lefvande språk må
göras mera praktisk, får utskottet förklara, att det icke anser det
ofördelaktiga omdöme rättvist, som motionären fält om språkundervisningen
i allmänhet vid våra läroverk; och vidare, att den af motionären
förordade metoden, enligt hvilken lärjungens roll skulle i väsentlig
mån inskränkas till ett passivt hörande, synes utskottet stridande
mot undervisningens ändamål, att utveckla lärjungarne till sjelfverksamhet,
och dessutom omöjlig att genomföra. Utskottet instämmer emellertid
till fullo deruti, att språkundervisningen bör vara så praktisk som
möjligt, men är öfvertygadt om, att detta mål kraftigast främjas genom
de här ofvan föreslagna förändringarna i det allmänna läroverkets
organisation, hvarvid äfven koncentration af språkundervisningen bör
vinnas, och torde dermed herr Bäckgrens yrkande i denna sak få
anses besvaradt.

En inskränkning af det historiska studiet kan utskottet ingalunda
tillstyrka. Utskottet anser nemligen, att detsamma, om det rätt bedrifves,
är af största betydelse för både en medborgerlig och en vetenskapligt
grundläggande bildning, emedan det är egnadt att gifva en
sund näring åt de unges fantasilif, utveckla deras fosterlandskärlek,
förbereda dem till att kunna bedöma de politiska frågor, om hvilka de
en gång såsom medborgare i ett fritt land sjelfva böra bilda sig en mening,
och låta dem få en inblick i den storartade företeelse, som kallas
den menskliga kulturens utveckling. Äfven om en inskränkning sker
i namn och årtal och framställningen af staternas yttre politik, bör,
enligt utskottets mening, detta ingalunda leda till en inskränkning i
den åt historien nu anslagna tiden, då ett ökadt utrymme väl behöfves
till liffulla biografiska skildringar och till belysande af de kulturföreteelser,
som haft ett afgörande inflytande på mensklighetens och vårt
eget folks utveckling. Utskottet hyser också den förhoppningen, att
dessa sidor af den historiska undervisningen allt mer och mer komma
till heders i våra skolor.

Beträffande slutligen herr Bäckgrens sista yrkande, anser utskottet,
att studiet af modersmålet och naturvetenskapen nöjaktigt skall tillgodoses,
om den af utskottet tillstyrkta reformen af det allmänna läroverkets
organisation varder en verklighet.

Praktisk
undervisning
i moderna
språk.

Historiens
studium vid
de allmänna
läroverken.

Modersmålet
och naturvetenskapen.

36 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet:

4:o

a) att herr Bäckgrens yrkande om en mera praktisk
undervisning i moderna språk och ett bättre tillgodoseende
af undervisningen i modersmålet och naturvetenskapen
vid de allmänna läroverken må genom de
under 1) gjorda förslagen anses besvaradt;

b) att herr Bäckgrens yrkande om latinets uteslutning
från de allmänna läroverken endast på det sätt
bifalles, att det uteslutes från den afdelning af allmänna
läroverken, som skall bereda till afläggande af
den föreslagna medborgerliga examen;

c) att herr Bäckgrens yrkande om inskränkning
i det historiska studiet vid de allmänna läroverken ej
må vinna kammarens bifall; samt

d) att herr Bäckgrens yrkande på grekiskans
och den filosofiska propedevtikens uteslutande från de
allmänna läroverkens läroplan ej för närvarande må
föranleda någon åtgärd.

Stockholm den 23 april 1896.

På utskottets vägnar:

EMIL HAMMARLUND.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22. 37

Reservationer:

Vid utlåtandet i dess helhet:

af herrar E. Hammarlund, Fridtjuv Berg och D. Persson, hvilka
ansett, att utskottets yttrande och förslag bort hafva följande lydelse:

De förslag till en ändrad organisation af våra allmänna läroverk,
hvilka i år blifvit hänskjutna till utskottets förberedande pröfning, afse i
hufvudsak följande trenne frågor: 1) smäläroverkens indragning och ombildning,
2) indragning af nuvarande första klassen samt 3) åstadkommande af
ett rätt förhållande mellan allmänna läroverkets båda uppgifter: »att meddela
medborgerlig bildning» samt »att grundlägga de vetenskapliga insigter,
hvilka vid universitet eller högre tillämpningsskola vidare utbildas.»

Sedan mer än tvenne mansåldrar tillbaka hafva dessa hufvudspörsmål
vid läroverksfrågans bedömande varit föremål för Riksdagens öfverläggningar.
De förslag till lösning af nämnda stora fråga, hvilka nu föreliggande motioner
innehålla, erbjuda derför i det hela taget föga nytt. Riksdagen har tvärt om
gång på gång haft anledning att om dem uttala sina åsigter och önskningar.
Den pröfning, som härvid kommit dem till del, har i sjelfva verket varit så
omfattande, att utskottet anser sig bäst bidraga till de olika frågornas belysning
derigenom, att det vid deras utredning låter en temligen utförlig redogörelse för
deras tidigare behandling inom Riksdagen föregå framställningen af utskottets
egna betraktelser och hemställanden. Det finner sig härtill hafva så mycket
större skäl, som frågan om en ändamålsenlig organisation af vårt undervisningsväsende
är en öfvervägande praktisk fråga, hvilken icke lärer kunna lösas
utan i anslutning till den historiska utvecklingen samt med noggrant
beaktande af de lärdomar, som den derunder vunna erfarenheten kunnat gifva.

Af ofvan angifna trenne hufvudfrågor synes ingen vara mera mogen
för en lösning än den om

Småläroverken.

Läroverksreformens

tvenne hufvudfrågor.

Redan den utveckling, som dessa bildningsanstalter under tidernas
lopp genomgått, synes utskottet otvetydigt utpeka deras framtida ställning.

Smäläroverkens

historiska utveckling.

38 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Uttåtande N:o 22.

Småläroverken utgöra återstoderna af ett skolsystem, som haft en synnerligen
vidsträckt utbredning och gifvit upphof såväl åt de flesta af våra nuvarande allmänna
läroverk som åt de tidigaste af våra folkskolor. Då mot slutet af medeltiden och
början af nyare tiden behofvet af boklig bildning gjorde sig mera allmänt gällande,
kunde man ej längre nöja sig med de fåtaliga kloster- och domkyrkoskolorna. På
den ena orten efter den andra anstälde man derför en »barnalärare», »pedagog», och
inrättade en liten »barnaskola», -»pedagogi». De flesta »barnaskolor» uppstodo, såsom
naturligt var, i städerna; de äldsta anses till och med vara en omedelbar fortsättning
af de medeltida, af borgerskapet underhållna »stads-skolorna». Ofta buro
de namnen »skrifskolor» eller »räkneskolor». Flera voro tillkomna genom konungarnes
tillskyndelse samt uppehöllos genom kronotionde jemte skolpenningar och socknegång
m. m. Vid slutet af 1600-talet torde ingen med stadsprivilegier försedd ort
inom Sverige hafva saknat en större eller mindre pedagogi. Samtidigt med stadspedagogierna
uppstodo med tiden äfven en ganska stor mängd landtpedagogier, somliga
anlagda af konungarne, andra af adliga mecenater, andra åter af för bildningens
utbredning nitälskande biskopar. Dylika landtpedagogier funnos exempelvis i Stora
Tunn, Munktorp, Gagnef, Avesta, Veckholm, Drottningholm, Ulriksdal, Sundbyholm,
Hofva, Värnhem, Visingsö, Vrigstad, Ålem, Glimåkra, Bjuf, Bårslöf, Saltvik, Lojo,
Kimito och på flera andra ställen. Vid midten af 1700-talet funnos i Sverige och
Finland icke mindre än ett åttiotal stads- och landtpedagogier, detta enligt en statistik
från 1748—1749, hvilken dock ej är fullständig.

Ifrågavarande stads- och landtpedagogiers hufvudändamål var att bibringa det
mått af allmänbildning, hvaraf man på dåvarande kulturståndpunkt ansåg borgerskapet
och allmogen vara i behof. I fråga om undervisningens omfång och beskaffenhet stodo
de i det hela taget långt under vår tids folkskolor. Vid sidan häraf gjorde sig
emellertid ett annat syfte gällande, nemligen att förmedla den civila och ecklesiastika
embetsmannaklassens rekrytering ur borgare- och bondestånden. För detta ändamål
upptogos flerestädes det latinska språkets begynnelsegrunder bland läroämnena, och
en stark sträfvan gjorde sig märkbar att få pedagogierna betraktade såsom en art af
trivialskolor samt stälda i alldeles samma förhållande till staten som dessa. Fåfängt
sökte framsynte statsmän att resa en dam mot denna sträfvan. Då vid 1620 års
riksdag presterskapet yrkade upprätthållandet af en akademi i Upsala, gymnasier i
öfriga stiftsstäder, trivialskolor i andra större städer samt barnaskolor eller pedagogier
i alla de återstående, förklarade Gustaf II Adolf, att han i stället vore fast besluten
att »kontrahera» skolorna för att desto bättre kunna sörja för ett mindre antal.
Utom akademien skulle staten blott underhålla 2 gymnasier samt 6 trivialskolor.
»Barnaskolor», i hvilka ungdomen kunde få lära hvad som vore nyttigt uti det borgerliga
lifvet, borde hållas af städerna sjelfva; och i de stadsprivilegier, som konungen
utfärdade, inrycktes äfven bestämmelser, hvilka ålade dem detta. Inskränkningsplanen
blef emellertid ej fullföljd, och pedagogierna behöllo sina statsanslag samt

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22. 39

sin sväfvande ställning såsom ett slags lägre trivialskolor. De blefvo ock omnämnda
i skolordningarna och skolordningsförslagen af 1649 (»barnaskolor»), 1693 (»pedagogier»,
»småskolor», »barnaskolor»), 1778 (»mindre skolor eller så kallade pedagogier,
dels i städerna, dels på landet») och 1807 (»pedagogier och mindre barnskolor
i städerna och på landet»). Men dels omtalas de här helt flyktigt, dels beröras de
vid andra tillfällen icke alls; så i skolordningen af 1724 samt i skolordningförslaget
af 1760. I allmänna betraktelsesättet förlorade de dessutom småningom allt mer
den karakter af lärda skolor, hvarpå de så gerna gjorde anspråk. Under tidernas lopp
uppstodo nemligen vid sidan af dem en mängd nya bildningsanstalter, som i allt väsentligt
voro med stads- och landtpedagogierna jemngoda och ej sällan dem öfverlägsna, men
som erhållit ett annat namn, nemligen folkskolor. Det var under sådana förhållanden
helt naturligt, att de snart sjelfva blefvo betraktade såsom folkskolor, skiljande sig
från öfriga sådana endast derigenom, att de åtnjöto större eller mindre statsanslag.
I den af 1812 års kongl. uppfostringskomité afgifna berättelsen sammanföras ock
»pedagogierna» med »sockenskolor» och »landsskolor» under den gemensamma benämningen
»folkskolor». De upptagas ej i skolordningsförslaget af 1817 eller skolordningen
1820, ej heller i skolrevisionsberättelserna 1824, 1832 och 1843. Den
s. k. stora uppfostringskomitén af 1825 ansåg, att staten ej för framtiden borde
fortsätta med att bekosta pedagogier eller andra folkskolor i städerna eller på landet;
de mindre besökta pedagogierna borde »förvandlas till högre eller lägre folkskolor
efter ortens behof».

Att på dylikt sätt låta småläroverken uppgå i folkskoleväsendet måste emellertid
möta betänkligheter, så länge detta senare var så i alla afseenden outveckladt
som 1828. Gynsammare blef förhållandet, sedan folkskolan 1842 förvandlats till
en lagstadgad kommunalinrättning och vid 1856—1858 års riksdag blifvit genom
tilldelande af högre statsunderstöd i vidsträcktare mening än förut erkänd såsom en
statens angelägenhet samt — framför allt — sedan samma Riksdag genom sina,
närmast af grefve Rudenschöld föranledda beslut genomfört folkskolans organiserande
i »småskolor», »egentliga folkskolor» och »högre folkskolor» och i dessa senare grundat
en förut ej erkänd offentlig skolart, i hvilken småläroverken helt naturligt kunde
uppgå.

Dess värre har denna verkan af de högre folkskolornas upprättande till största
delen uteblifvit. I och med beviljandet af anslag åt högre folkskolor på landet försvann
det sista hållbara skälet för foneftpedagogiernas fortvara såsom sådana, och
de hafva ock, en efter annan, upphört att finnas till i sin forna egenskap af små
lärdomsläroverk. Sålunda hafva Sundbyholm, Veckholm, Hofva, Visingsö, Yrigstad,
Ålem m. 11. nu helt och hållet uppgått i folkskolesystemet, och med indragningen
af lnndtpedagogien i Avesta 1871 försvann den sista återstoden af denna skolart.

(SYucfcpedagogierna deremot hafva fortfarande kunnat hålla sig, bland annat
derför att deras förfäktare haft att hänvisa till det sakförhållandet, att dessa skolor

40 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

efter afståendet af sina anslag såsom pedagogier icke, enligt gällande bestämmelser,
skulle kunnat komma i åtnjutande af något anslag såsom högre folkskolor. Äfven
bland dem hafva visserligen några, hvilka ej varit skyddade af nog mägtiga intressen,
af sig sjelfva afstått från sin gamla rang; så Sigtuna, Trosa, Östhammar, Vaxholm
och Torshälla. Men de flesta hafva i det längsta värnat sig mot faran att — som
det plägat heta — »nedsjunka till folkskolor», ja, de hafva med framgång kunnat
framställa anspråk på att »uppflyttas till läroverk». »Uppflyttningar» hafva ock i
stor skala egt rum; de ojemförligen flesta af våra nuvarande treklassiga och femklassiga
läroverk voro ännu vid århundradets början pedagogier. Ännu så sent som
på 1860-talet kunde det till och med inträffa, att en ny pedagogi, den i Mönsterås,
upprättades.

Redan vid denna tidpunkt hade dock statsmagterna börjat komma till insigt
om, att småläroverksfrågan måste erhålla någon bestämd lösning, vare sig i den ena
eller andra rigtningen. Med anledning af ett par vid 1853—1854 års riksdag väckta
motioner anhöllo Ständerna hos Kongl. Maj:t om en utredning, huruvida »de så kallade
pedagogierna eller mindre skolor i åtskilliga af rikets smärre städer», hvilka
skolor »i vissa städer utvecklat sig till nära likhet med elementarläroverk, i andra
åter närmat sig till eller blifvit förenade med folkskolan», skulle kunna »sättas i
närmare förhållande till rikets öfriga läroverk». Vid följande riksdag (1856—1858)
förklarade dåvarande ecklesiastikministern L. A. Anjou, att pedagogierna enligt hans
mening icke egde någon speciel uppgift, hvilken kräfde deras bibehållande såsom ett
system för sig eller utbildande i någon särskild rigtning, och enär de åsyftade undervisning
utöfver omfånget af folkskolornas verksamhet och alltså ej syntes vara hänförliga
till dessa, föreslog han, att de måtte upptagas å elementarläroverkens stat.
Ständerna funno sig emellertid ej kunna bifalla detta, utan påyrkade fortfarande en
utredning. En sådan framlades ock för 1859—1860 års Riksdag. Af densamma framgick,
att pedagogiernas undervisning omfattade de då för tiden vanliga folkskoleämnena,
vanligen med tillägg af geometri och svensk språklära. Vid de flesta pedagogier
lästes derjemte främmande språk; så t. ex. uppgifves från en enklassig pedagogi
med 16 lärjungar, att pedagogen undervisat i tyska, franska, engelska och latin
samt flera gånger dimitterat lärjungar till akademien. Dåvarande ecklesiastikministern,
grefve Henning Hamilton, uttalade på grund af utredningen såsom sin åsigt, att
pedagogierna »närmast torde vara hänförliga till de högre folkskolorna», och de till
dem utgående anslagen borde derför upptagas på folkskolebudgeten. »Till folkskolorna»,
yttrade han, »hafva af ålder äfven pedagogierna varit räknade, ehuru de,
särdeles stadspedagogierna, varit afsedda att utgöra ett slags högre folkskolor, hvilket
ändamål de flesta bland dem också på ett tillfredsställande sätt uppfylt.» Huru
fullständigt man vid denna tid likstälde pedagogierna med högre folkskolor visar sig
tydligast af hvad samme ecklesiastikminister anförde till statsrådsprotokollet rörande
den lämpliga fördelningen af kostnaderna för pedagogiernas upprätthållande. »Då

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22. 41

statens bidrag för inrättande af högre folkskolor å landet», sade han, »icke utgör
mer än | af kostnaden, hvaremot vederbörande skoldistrikt äro förpligtade att tillskjuta
den återstående tredjedelen, synas äfven de städer, som, i saknad af elementarläroverk,
vilja inrätta nya eller utvidga förutvarande högre folkskolor — — eller
ytterligare höja pedagogernas löner — — — icke böra undandraga sig att i samma
förhållande som skoldistrikt å landet i kostnaden deltaga.» Med afslag å åtskilliga
motioner om pedagogiers »uppflyttning till läroverk» förklarade sig ock Ständerna
dela den af Kongl. Maj:t uttalade åsigten/ Då nemligen pedagogierna tillhörde folkundervisningens
område, och följaktligen deras hufvudsakliga ändamål i allmänhet
måste vara att bereda sina elever en så beskaffad undervisning, som kunde vara
nödig och lämplig för dem, hvilka antagligen icke komme att fortsätta sina studier vid
elementarläroverken, syntes det icke vara följdrigtigt eller ändamålsenligt, att dessa
skolor skulle, så snart lärjungeantalet något mera tillväxte, blifva förvandlade till
elementarläroverk. De medel, som för pedagogierna blefve beviljade, borde sammanföras
med det för folkskolorna anvisade beloppet under den gemensamma rubriken
»pedagogier och folkskolor».

Samma likställande af pedagogier och högre folkskolor, som nyss blifvit påpekadt
hos Konungens rådgifvare, framträdde ock inom representationen. Så i en
vid 1862—1863 års riksdag väckt motion af herr C. J. Svensén. Högre folkskolor
hade blifvit lagstadgade, men endast ett fåtal sådana hade blifvit upprättade. Orsaken
härtill vore, att staten gentemot landskommunernas bildningsbehof varit för
njugg. Inom de samhällen, »som bildat sig till städer», hade den deremot aflönat
lärarne vid dessas högre folkskolor, de s. k. pedagogierna. Likartade förmåner borde
komma äfven landsbygden till del, och motionären föreslog derför, att de högre
folkskolorna måtte förvandlas till pedagogier, d. v. s. erhålla lika stort statsbidrag som
dessa. Motionen afslogs, i bondeståndet dock först efter en debatt, hvarunder flera
medlemmar varmt förordade dess syfte.

Ända från det nya representationsskickets första början hafva inom SmåtaroverURiksdagen
gång på gång framkommit yrkanden på, att icke blott pedago- JjigZTu.
gierna utan äfven de treklassiga läroverken måtte antingen indragas eller handling.
förvandlas till högre folkskolor.

Så uttalade redan vid 1867 års riksdag lierr Carl Hasselrot i tvenne af honom iso7.

inom Första Kammaren väckta motioner, att om folkskolan erhölle nödig omvårdnad,
så skulle en del småläroverk såsom öfverflödiga kunna indragas.

Vid följande riksdag berördes samma fråga i en motion af herr 8. A. Hedlund, ises.
hvilken bland annat hemstälde, att småläroverket måtte så ordnas, att det på en
gång utgjorde första stadiet i det fullständiga läroverket och tillika en sjelfständig
Bih. till Jliksd. Vrot. 1896. 8 Sami. 2 Afd. 2 Vand. 19 Käft. 6

42 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande Ko 22.

läroanstalt för sig med afslutade lärokurser, motsvarande den högre afdelningen af
folkskolan. Andra Kammarens första tillfälliga utskott yttrade härom följande:

Beträffande de icke fullständiga läroverken tvekar utskottet ej att uttala den
mening, att de en- och tvåklassiga lämpligast böra så ombildas, att de må komma
att motsvara den högre folkskolan, hvaraf följden måste blifva, att de öfvertagas af
kommunerna sjelfva med det bidrag från statens sida, som kommer andra sådana
folkskolor till del. Genom en sådan ombildning af de lägsta läroverken till

högre folkskolor vunnes en ganska betydlig besparing i statsutgifter. — — Den
minskning i statsbidrag, som åtskilliga stadskommuner komme att härvid röna, torde
uppvägas af följande fördelar:

att skolorna komme att stå under kommunernas och de af dem tillsatta skolstyrelsernas
ledning och uppsigt;

att en större frihet vunnes att ordna deras undervisning efter lokala förhållanden
;

att skolstyrelserna finge sjelfva tillsätta lärarne;

att den egentliga folkskolan erhölle en organisk utveckling uppåt;

att tillfälle kunde öppnas till undervisning äfven åt qvinliga lärjungar.

Härtill kommer slutligen, att da lärjungarna uti de sålunda mera praktiskt
ordnade läroanstalterna genomgått en afslutad kunskapskurs, skulle de mindre än nu
känna sig manade att inträda på det offentliga läroverkets långa studiebana, utan
tidigare utgå i lifvets värf, hvarigenom tillflödet till elementarläroverken skulle minskas,
utan förlust för landets högre bildning, men till stort gagn för dess näringsliv
Den vetenskapliga banan stode lika öppen som förr för de större anlagen, men det
läge intet behof för dem, hvilkas håg och förmåga hänvisa dem till en annan verksamhet,
att inträda på den s. k. lärda banan för att der taga några mödosamma, gagnlösa
fjät.

På dessa grunder tillstyrkte utskottet, att de en- och tvåklassiga läroverken
måtte ombildas till högre folkskolor under de vilkor, som för sistnämnda skolor voro
gällande. Andra Kammaren godkände detta förslag. Första Kammarens andra tillfälliga
utskott, som derpå fick det under behandling, ansåg emellertid, att småläroverken
icke borde undergå en så fullständig omgestaltning, utan endast »upplyftas i
ett högre stadium», och det hemstälde derför om en riksdagsskrifvelse med anhållan, att
Kong]. Maj:t »täcktes lata tillse, huruvida efter omständigheterna de mindre elementarläroverken
må bibehållas med tillökning uppåt af en klass i stället för den indragna
nedersta eller också till annan ort förflyttas». Som emellertid samma utskotts, af Första
Kammaren bifallna utlåtande i åtskilliga andra ganska väsentliga punkter (i fråga om
första klassens indragning m. m.) tillmötesgick Andra Kammarens önskningar, lät
denna sin mening uti förevarande punkt för tillfället falla samt biföll medkammarens
skrifvelseförslag.

Med anledning af de upprepade förslag om reformering af elementarläroverken,
hvilka framställe inom Andra Kammaren, bland annat af herr A. W. Nilson och Anders
Nilsson 1869 samt herr A. Rundbäck 1870, enades kamrarna sistnämnda år om en

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22. 43

skrifvelse, hvari de, under hänvisning till »en i alla samhällsklasser rådande oro beträffande
ändamålsenligheten af den plan, efter hvilken läroverken äro inrättade», anhöllo,
att Kongl. Maj:t täcktes genom sakkunniga män företaga en revision af gällande stadga
för rikets elementarläroverk samt derefter underställa Riksdagen de förslag till ändringar
häruti, hvarom dess yttrande pröfvades nödigt. Med bifall till denna framställning
tillsatte Kongl. Maj:t den 21 oktober 1870 en komité, som erhöll i uppdrag att verkställa
nämnda revision. I dess den 23 juli 1872 afgifna betänkande och förslag
berördes äfven frågan om småläroverken. Komiterade funno dessas ställning olämplig,
enär de i sj elfva verket ingenting annat vore än parallelafdelningar till de högre
elementarläroverkens lägsta klasser samt hade till hufvuduppgift att förbereda för
inträde på den lärda banan. Somliga af dem voro förlagda allt för nära de större
läroverken eller förde till följd af sitt ringa lärjungeantal ett tynande lif och borde
af dessa skäl indragas; så Örnsköldsvik, Oljegrund, Ulricehamn, Mariefred, Lindesberg,
Säter, Simrishamn, Kungelf, Kungsbacka, Falkenberg och Laholm. De öfriga
32 småläroverken borde deremot ej indragas utan i stället ombildas till ett slags
lägre realskolor eller borgareskolor, hvilka skulle ärfva det gamla namnet pedagogier
och erhålla till syfte att bibringa »lägre elementarbildning». Inträdesåldern borde
vara nio år, lärokursen två- till treårig, lärarnes antal minst två, läroämnena de för
folkskolan bestämda med tillägg af »minst ett främmande lefvande språk». Någon
anslutning till folkskolan ansågs ej lämplig; slutmålet för den två- till treåriga pedagogikursen
borde nemligen, enligt komiterades mening, kunna blifva »betydligt högre
än folkskolans, emedan lärjungarne redan vid inträdet i läroverket måste vara i besittning
af ett kunskapsmått, hvars inhemtande fordrar en icke ringa tid, och emedan
de under lärokursen kunna egna sin tid mera uteslutande åt skolarbetet och dervid
kraftigare understödjas af sina lärares hjelp.» Såsom föredömen hänvisades dels till
de 1849 upphäfda apologistskolorna, dels till »mellanskolorna» i Belgien (inträdesålder
då 10 år, nu 11), »mellanskolorna» i Sachsen (för åldern 11—14 år), »borgareskolorna»
i Nederland (inträdesålder 12 år) samt de »lägre realskolorna» i Bayern
(hvilka enligt komiténs uppgift »omfatta en treårig kurs på tre klasser och mottaga
ynglingar af 12—14 års ålder»).

Mot de af komitén förordade »pedagogierna» för åldern 9 — 11 eller 9—12 år
reserverade sig åtskilliga af dess ledamöter. Dessa läroanstalter blefvo ej heller godkända
af dåvarande ecklesiastikministern G. Wennerberg, hvilken i sitt reformförslag
af 1873 i fråga om småläroverken uttalade, att de, med upphörande af »den mellannatur
af folkskola och elementarläroverk, hvilken do hittills egt», borde fullständigt
likdanas med de högre läroverkens tre lägsta klasser; den bildning, som de föreslagna
»pedagogierna» bordo meddela, skulle nemligen icke på något sätt blifva bättre och
grundligare än den, hvilken kunde beredas genom en lämplig afslutning i och med
tredje klassen. Enär denna afslutning, enligt departementschefens mening, horde

1872.

187 S.

187/,.

1878.

1880.

44 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

ordnas så, att den tillgodosåge behofvet af en praktisk elementarbildning, fann han
de fristående treklassiga läroverkens fortvaro fullt berättigad. — Det särskilda utskott,
som behandlade propositionen, biträdde denna mening. Häremot reserverade sig dock
grefve A. Ehrensvärd och professor II. L. Bydin, hvilka yrkade, att småläroverken
skulle ombildas till »lägre realskolor» eller »borgareskolor», hvilka borde »ansluta
sig till folkskolan» och föra sina lärjungar fram till en afslutning vid ungefär 14 års
ålder. De treklassiga läroverken för åldern 9—12 år funno de alldeles otillfredsställande,
ty om man frågade sig, hvad lärjungarne i dem inhemtat, så måste svaret,
om det gafves opartiskt och utan förutfattade meningar, blifva: »litet tyska, men för
öfrigt mindre än de skulle ha lärt under samma tid i en väl skött folkskola».

I enlighet med den af departementschefen häfdade uppfattningen upphöjdes
vid 1874 års riksdag samtliga tvåklassiga elementarläroverk till treklassiga, med undantag
för de i Stockholm belägna, hvilka indrogos. Och då någon tid derefter, år 1878,
en ny läroverksstadga utkom, upptogos deri de treklassiga läroverken såsom en skolart
för sig men med alldeles samma uppgift som den treklassiga, så kallade »gemensamma
linien» inom de fem- och sjuklassiga.

Det visade sig emellertid snart, att småläroverksfrågan härmed ingalunda hade
vunnit någon slutgiltig lösning. Sträfvandena för åstadkommande af en sådan fortgingo
tvärtom med ökad kraft. Å ena sidan upptog man den af 1870 års komité
framkastade iden om smaläroverkens ombildning till »pedagogier», å andra sidan vidhöll
man den gamla planen om deras ersättande med högre folkskolor.

Den förra tanken vann en ganska liflig anslutning bland de allmänna läroverkens
lärarekår, kanske icke minst derför, att den lägre realbildningens hänvisande
till en särskild parallelskola skulle möjliggöra läroverkens återförande till deras forna
egenskap af lärdoinsA/olor med latinet såsom grundläggande språk ända från botten.
Sålunda uttalade sig läraremötet i Örebro 1881 för upprättandet af dylika med läroverket
och folkskolan jemnlöpande anstalter, nu dock under benämningen »sjelfständiga
borgareskolor»; liksom läroverket skulle grundlägga »lärd» bildning (klassisk
eller real) och folkskolan »folklig» bildning, så skulle dessa borgareskolor meddela
t praktisk» eller »borgerlig» bildning.

Inom riksdagen upptogs småläroverksfrågan från en alldeles motsatt synpunkt
genom tvenne motioner i Andra Kammaren 1880, den ena af herr F. T. Borg, den andra af
herr S. Axell. Den förre föreslog, att en del mindre läroverk skulle ersättas med de högsta
klasserna af den »fullständiga folkskolan», den senare att Kong! Maj:t skulle anmodas
genom en komité undersöka, huruvida ej de en-, två- och tre-klassiga elementarläroverken
möjligen kunde indragas. Andra Kammarens första tillfälliga utskott höll
visserligen för sannolikt, att indragning af en så betydlig mängd läroverk ej skulle
undgå att väcka missnöje, och att motståndet kunde varda ganska starkt genom enahanda
»krafternas förening», som en gång genomdrifvit inrättandet af en mängd småläroverk,
Oaktadt det befarade motståndet från vederbörande småstäders allierade

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22. .45

representanter tvekade dock ej utskottet att i hufvudsak förorda motionärens förslag.
Hvad särskildt »pedagogierna» angick, betraktade utskottet dem »som ett oting».
Mycket små, af ett helt ringa antal besökta läroverk, vore de allt för litet omgifna
och öfvervakade af ett allmännare intresse för att ej lätteligen råka i förfall. I frågavarande
kommuner vore bättre betjenta med en god folkskola än med ett klent småläroverk.

Då det öfver hufvud, yttrade utskottet härom, måste anses lättare — bland annat
med hänsyn till möjligheten af regelbunden skolgång — att höja folkskolans
undervisning i ett stadssamhälle än i en landskommun, torde man ej ställa några
öfverdrifna anspråk å de städer och köpingar, som nu ega pedagogier, om man fordrar,
att de skola så ordna sina folkskolor, att dessa kunna, måhända med undantag
af någon ringa undervisning i främmande språk, ersätta förstnämnda läroverk.

Den besparing, som genom småläroverkens indragning skulle beredas statsverket,
vore icke obetydlig. Pedagogierna hade i allmänhet 24—25 lärjungar, öfriga
småläroverk 37—38, och hvarje lärjunges undervisning kostade i medeltal vid de
förra något öfver 130 kronor, vid de senare omkring 230 kronor. Med anledning
häraf föreslog utskottet, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
tillkännagifva såsom sin åsigt, »att samtliga pedagogier böra indragas samt att,
efter förutgången närmare utredning, alla eller de flesta treklassiga samt några
femklassiga, i södra och mellersta delarna af landet belägna läroverk torde kunde
indragas.» Kammaren biföll utskottets hemställan, men enär frågan vid denna
riksdag icke hann komma före i Första Kammaren, var hon för tillfället fallen.

Vid följande riksdag upptog emellertid herr F. T. Borg ordagrant det af
Andra Kammaren 1880 gillade utskottsförslaget. Äfven nu förordades indragningen
af utskottet, trots detta väl förutsåg, att ortsintresset skulle kraftigt lägga sig deremot.

Ej må undras deröfver — yttrade det — att stadssamhällen, hvilka nu ega så
beskaffade läroanstalter (pedagogier), med någon oro förnimma sådana yrkanden, men
alldeles gifvet torde det vid närmare eftersinnande visa sig, att pedagogierna alldeles
icke i sin närvarande ställning äro för de respektive samhällena af det verkliga gagn,
som med ändrad anordning af folkskolan och med anlitande af nu använd lärarekraft
skulle kunna vinnas. Det kan icke egentligen tillkomma utskottet att här teckna
någon framtidsbild af den för både de smärre städerna sjelfva och kringliggande landsbygd
välsignelserika verkan af ett sådant folkskolans lyftande, hvarigenom den mur
blefve nedbruten, hvilken allt mera förefaller att vara väsentligen bidragande dertill,
att ifrån barndomens första dagar icke den inre begåfningen, den lifligare kunskapstörsten,
utan tillfälliga yttre omständigheter och en på den andliga odlingens område
betydelselös klass-skillnad varda för gossens framtid bestämmande. Alldeles samma
betraktelser göra sig gällande i fråga om de treklassiga läroverken. Hvad dessa i
främsta rummet skulle hafva från början behöft för att motsvara flertalet ynglingars
behof i de smärre städer, der dessa läroverk nu äro förlagda, är mycket lätt att inse.

1881.

1m.

46_ Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

Det kan nemligen nog hända, att från dem en eller annan lärjunge går in i ett femeller
sjuklassigt läroverk för fortsättande af sina studier, men det ojemförligt största
antalet af lärjungarne går visst icke den vägen.

Sedan Andra Kammaren godkänt sitt utskotts förslag, företogs frågan till behandling
af Första Kammarens tredje tillfälliga utskott. Detta ville dock ej vara
med om småläroverkens indragning, men väl om deras ombildning.

Det skulle — yttrade utskottet — kunna befinnas ändamålsenligt att ombilda
de nu ifrågavarande läroverken till lägre realskolor eller så kallade borgareskolor,
beräknade att lemna tillfälle till en kortare bildningskurs, under hvilken lärjungarne
kunde inhemta hufvudsakligen hvad med hänsyn tagen till såväl deras ålder och
deraf betingade fattningsförmåga som det praktiska lifvets allmännaste kraf kan för
dem finnas lämpligt. Härigenom skulle i någon mån fyllas ett särskildt bildningsbehof,
hvilket gör sig gällande och har sitt berättigande bredvid dem, som måste
tillgodoses genom längre kurser och skolanstalter af större omfattning.

Af utskottets betänkande framgår ej, huruvida de ombildade sm åläroverken
enligt dess åsigt borde vara öfverbyggnader på folkskolan, såsom regering och riksdag
1859—60 ansett, eller parallelskolor till densamma, såsom 1870 års läroverkskomité
föreslagit. Utskottets hemställan blef emellertid, att Första Kammaren icke måtte
biträda medkammarens beslut, och denna hemställan blef af kammaren gillad.

Vid 1882 års riksdag framlades en kongl. proposition angående löneförbättring
åt lärare vid allmänna läroverken och vissa pedagogier. I fråga om pedagogierna
och de treklassiga läroverken begärdes dock löneförbättringen endast på extra stat,
enär dessa bildningsanstalters ställning af dåvarande departementschefen, statsrådet
C. G. Hammarskjöld, medgafs vara sväfvande. I sitt propositionen åtföljande anförande
till statsrådsprotokollet yttrade han härom:

En indragning eller förändring af dessa pedagogier har länge varit ifrågasatt.
Skälen härtill hafva hufvudsakligen varit, att de flesta af dem haft ett ringa lärjungeantal;
att om man betraktar dem såsom läroanstalter motsvarande de lägsta klasserna
af ett fullständigt allmänt läroverk, de knappast kunna anses motsvara sitt
syftemål, enär antalet af de lärjungar, som efter att hafva genomgått dessa läroverk
öfvergå till andra skolor för att der fortsätta sina studier, torde vara mycket ringa;
samt att, om man deremot vill i pedagogierna se sjelfständiga läroanstalter med en
afslutad bildningskurs, den undervisning, som faktiskt der meddelas, till sj elfva sin
plan icke kan anses tillfredsställande. Dessa skäl för indragning eller förändring af
pedagogierna hafva jemväl åberopats för indragning eller förändring af de treklassiga
läroverken. Granskar man för en följd af år uppgifterna på lärjungeantalet, så visar
sig, att flera af dessa läroverk, såväl pedagogier som treklassiga läroverk, varit så
fåtaligt besökta, att man med skäl kan hysa någon tvekan om lämpligheten af deras
bibehållande. Vid andra af dessa läroverk synes visserligen lärjungeantalet hafva
stått i skäligt förhållande till lärarekrafterna, men från andra synpunkter utgående

Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcoits (N:o 1) Utlåtande N:o 22. 4?

vigtiga skäl synas mig kunna anföras jemväl emot deras bibehållande, åtminstone i
deras nuvarande form. Denna fråga torde vara förtjent af den uppmärksamhet, att
den påkallar eu undersökning.

Propositionen gaf inom Andra Kammaren anledning till tvenne motioner,
hvilka berörde småläroverksfrågan. I den ena yrkade herr F. T. Borg, att en lönereglering
måtte beviljas i samband med läroverkens omorganisation i enlighet med
de af Andra Kammaren 1880 och 1881 förordade grunderna. I den andra hemstälde
herr Sigfrid Wieselgren, att Riksdagen, »i afvaktan å regeringens åtgärder för
fullständig utredning af ifrågavarande ärende», måtte bevilja en tillfällig löneförbättring
åt lärare vid läroverk och pedagogier, och anförde han i motiveringen mot den
kongl. propositionen bland annat, att uti densamma ej blifvit utredt, »huruvida icke
antalet af ifrågavarande läroverk utan skada för det allmänna skulle kunna inskränkas
eller indragning af till exempel deras nedersta klass verkställas, ehuru svaret på dessa
frågor i icke ringa mån måste inverka bestämmande med hänsyn till hvilket antal
lärare, som för undervisningens handhafvande vid förberörda läroverk må anses nödigt.»

Motionerna åtföljde propositionen till statsutskottet. Detta hemstälde om bifall
till Kongl. Maj:ts förslag rörande småläroverken, enär det syntes »antagligt, att
löneregleringen icke skulle utgöra hinder för till äfventyra blifvande indragningar af
vissa bland dem». Andra Kammarens tolf utskottsledamöter afgåfvo dock en samfäld
reservation, hvari de för tillfället yrkade afslag under erinran om kammarens
flera gånger upprepade reformönskningar. Reservationen^ blef af Andra Kammaren
bifallen.

Med anledning häraf förordnade Kongl. Maj:t den 12 juni 1882, att de läraretjenster
vid pedagogier och treklassiga läroverk, hvilka efter nämnda dag blefve lediga,
icke skulle besättas med ordinarie innehafvare utan tills vidare upprätthållas
på förordnande, och då kort derpå, den 20 oktober samma år, én ny komité tillsatts
för att afgifva utlåtande och förslag angående omorganisationen af rikets allmänna
läroverk, stäldes frågan om småläroverken af chefen för ecklesiastikdepartementet
såsom det främsta bland de ärenden, hvilka borde utgöra föremål för komiténs
undersökningar.

Vid sin behandling af denna fråga fann sig komitén i första hand böra ut- isss—s/,.
reda, huruvida staten vid småläroverkens grundande eller under deras utveckling
möjligen, mot åtagna uppoffringar från vederbörande stadskommuners sida, iklädt sig
några sådana förpligtelse)-, att en indragning eller ombildning af läroverken kunde
möta rättsliga hinder samt, äfven om så icke vore, huruvida dock fnllighetshiinsyn
borde förbjuda de ifrågasatta förändringarna.

För detta ändamål verkstäldes en undersökning af dessa läroverks ställning,
särskilt i ekonomiskt afseende. Det visade sig då, att några lagliga hinder alldeles
icke mötte för att med dem vidtaga de förändringar, som kunde finnas lämpliga.

48 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (ST:o 1) Utlåtande N:o 22.

De till dem af ålder utgående statsanslagen kunde icke anses vara af privilegii-natur,
och det ansågs i hvarje fall tillkomma statsmagterna att med afseende å såväl dessa
äldre anslag som de i senare tid beviljade bestämma, för hvad slags undervisning de
efter tidens kraf och ortens omständigheter borde användas.

På flera ställen hade dylika anslag redan ingått uti eller förvandlats till anslag
för folkskoleväsendets upprätthållande, och de till ifrågavarande läroverk hörande
donationer och fonder kunde i händelse af deras indragning nästan utan undantag
öfverflyttas till vederbörande städers folkskolor.

På grund häraf föreslog komitén indragning af pedagogierna i Öregrund, Ulricehamn,
Mariefred, Säter, Falkenberg, Mönsterås, Hjo, Hedemora, Grenna, Kungelf
och Kungsbacka samt de treklassiga läroverken i Söderköping, Vimmerby, Vernamo,
Sölvesborg och Marstrand. De öfriga småläroverken deremot skulle hvarken indragas
eller ombildas till högre folkskolor, utan borde de tvärtom vidare utbildas såsom en
ny »läroverkskategori», de s. k. kommunalskolorna, hvilka skulle blifva ett slags
»öfvergångsform mellan folkskolan och det allmänna läroverket». Dessa »kommunalskolors»
betydelse skulle vara »öfvervägande lokal», och med afseende på sitt förhållande
till staten vore de »närmast jemförliga med folkskolorna». Inträdesåldern
borde vara minst nio år, ämnena desamma som folkskolans med tillägg af minst ett
främmande lefvande språk, hvilket senare förklarades vara nödvändigt, enär kommunalskolorna
derigenom skulle »erhålla sin bestämda karakter såsom en från folkskolan
skild art af läroverk». Lärarne skulle vara minst två, och hvar och en af dem skulle
samtidigt sysselsätta flera lexlag, hvarigenom kursen kunde blifva flerårig. Kommunalskolornas
hufvudändamål borde icke vara att förbereda till inträde vid läroverken.
Komitén förutsåg dock, att kommunernas ledande män mångenstädes skulle vilja använda
dem just för detta ändamål samt uttalade derför såsom önskligt, att så borde
kunna ske, ja att de till och med skulle kunna erhålla formlig dimissionsrätt till viss
klass af läroverket.

1885—86. Förslaget vann ovanligt ringa anklang. Två af medlemmarne reserverade sig

deremot, och af de omkring 120 myndigheter, domkapitel, skoldirektioner, läroverkskollegier
och kommunalstyrelser, som under 1885 och 1886 öfver utlåtandet hördes,
anslöto sig endast några få dertill.

Från ena hållet var man missnöjd dermed, att kommunalskolan icke blifvit
nog tydligt skild från läroverket. Tillätes den förra att lämpa sin undervisningsplan
efter det senares, så komme hon blott att gifva sina lärjungar »lösryckta delar af
lärokurser, som vore afsedda att först efter flera års fortsatta studier nå sin fulländning»;
någon dimissionsrätt borde derför »aldrig ifrågakomma».

Det vida öfvervägande flertalet klandrade deremot, att komitén allt för skarpt
skilt kommunalskolan från läroverket. Den förras syfte voro alldeles detsamma som
de lägsta läroverksklassernas, nemligen att »utöfver omfånget af folkskolans verksamhet
meddela medborgerlig bildning». Undervisningsmetoderna borde gifvetvis också

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22. 49

vara de samma. Vore meningen den, att kommunalskolan skulle bibringa någon i
alldeles särskild mening »praktisk» bildning, så förefunnes i småläroverks-städerna
endast ringa intresse härför, »under det att ett jemförelsevis stort antal lärjungar,
söner till embets- och tjenstemän, förmögnare borgare och den kringliggande traktens
allmoge, gerna önskade att i sin hembygd få börja med och pröfva sin förmåga för
lärda studier, som sedan vid ett högre läroverk kunde fortsättas. En sådan organisation
af kommunalskolorna, som omöjliggör deras användning för sistberörda ändamål,
måste derför», hette det, »tillintetgöra en stor del af det gagn, som dermed afsetts, och
betaga kommunernas medlemihar, särskilt de mera inflytelserilca bland dem, allt lifligare
deltagande för dessa skolor». Hvad som först och främst kräfdes vore sålunda, att
småstädernas läroverk egde dimissionsrätt till någon viss klass af de fullständigare
läroverken: till fjerde, i fall de bibehölles såsom treklassiga, till femte eller sjette, i
fall de utvidgades med en eller två årskurser. För detta ändamål vore det emellertid
nödvändigt, att undervisningen vid dem egde väsentligen samma karakter och
bedrefves i ungefär samma omfång samt efter hufvudsakligen samma metoder som i
de fullständigare läroverkens nedre klasser. Småstäderna önskade icke sina läroverks
indragning icke heller deras ombildning, utan helt enkelt deras bibehållande samt,
tid efter annan, deras utvidgning.

Lika litet kunde å andra sidan folkskolans målsmän godkänna förslaget om
upprättande af ett nytt parallel-läroverk till folkskolan. Åtskilliga framstående folkskoleinspektörer
uttalade sig på det bestämdaste mot den princip, hvarpå det var
grundadt, och då centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärareförening år 1886
utsände frågan till behandling inom nämda förenings 143 kretsar, enade sig dessa med
öfverväldigande flertal om det uttalandet,

att inrättandet af s. k. kommunalskolor enligt läroverkskomiténs förslag skulle
nedtrycka folkskolan till en fattigskola, innebära en orättvisa mot de mindre bemedlade
och sålunda söndra de olika samhällsklasserna i stället för att närma dem till
hvarandra,

att den mera praktiska bildning, nämnda skolor borde meddela, lika väl kunde
vinnas genom en utveckling af och öfverbyggnad på den egentliga folkskolan, blott
understöd i lika hög grad komme denna till del, och

att på grund häraf läroverkskomiténs ifrågavarande förslag icke borde vinna
statsmagternas godkännande.

Så blef ej heller fallet. I den proposition om löneförbättring för läroverkens
lärare, som af statsrådet Hammarskjöld framlades för 1887 års A-riksdag framlades
ett härifrån i vissa delar ganska afvikande förslag. Departementschefen påpekade
dervid, att statens årliga medelkostnad för hvarje lärjunge vid de treklassiga läroverken
uppgick till 222 kronor 62 öre, samt att somliga voro så litet besökta, att
Bill. till Riksd. Brot. 1890. 8 8aml. 2 Afd. 2 Band 19 Höft. 7

lss?.

1890.

SO Andra Kammarem Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

deras bibehållande vore »ett slöseri med statsmedel». På grund häraf föreslogos till
indragning pedagogierna i Öregrund, Ulricehamn, Mariefred, Linde, Säter, Falkenberg,
Laholm, Mönsterås, Hjo, Hedemora, Grenna, Kungelf, Kungsbacka och Borgholm
samt de treklassiga läroverken i Vernamo, Sölvesborg och Ronneby. Öfriga småläroverk
skulle deremot ombildas till fem- eller sexåriga s. k. lägre allmänna läroverk.
Inträdesaldern skulle, liksom vid det högre läroverket, vara nio år, och lärokursen
borde motsvara de fem nedre klasserna på någon af de tre parallela linier, hvilka
enligt propositionen borde finnas: de båda »lärda» (den »klassiska» och den »reala»,
skilda från och med klass III, båda för åldern 9—18 år) samt den »praktiska» (för
åldern 9—15 år). Antalet lärare borde vara minst tre, och hvar och en af dem skulle
— liksom i de gamla apologist skolorna — samtidigt läsa med två afdelningar, men
som »minnet af metoden vid en dylik undervisning inom vår lärarekår nästan gått
förloradt», borde en särskild profskola inrättas, der genom anstälda försök detta minne
småningom kunde återupplifvas. För att de föreslagna »lägre allmänna läroverken»
ej skulle blifva allt för fåtaligt besökta, kunde det vid dem »vara särdeles lämpligt
att anställa försök med den af många högt prisade Barnuppfostran af gossar och
flickor».

På grund af riksdagsupplösningen kom detta förslag aldrig under behandling.
Det återupptogs emellertid i denna del uti den läroverksproposition, som 1890 framlades
af statsrådet G. Wennerberg. Då föreslogs indragning af pedagogierna i Öregrund,
Ulricehamn, Mariefred, Linde, Säter, Falkenberg, Laholm, Mönsterås, Hjo, Hedemora,
Grenna, Kungelf, Kungsbacka och Borgholm samt de treklassiga läroverken i
Vernamo och Ronneby. Deremot skulle öfriga småläroverk ombildas till »lägre allmänna
läroverk» med tre eller fyra ämneslärare, och borde vederbörande kommunal,
styrelse ega afgöra, dels enligt hvilken bildningslinie läroverket skulle inrättas, dels
huruvida det skulle blifva Barnskola. Defsärskilda utskott, som behandlade propositionen,
tillstyrkte indragandet af uppräknade småläroverk samt derjemte det i Sölvesborg;
tvenne reservanter från Andra Kammaren ville härtill lägga äfven läroverken i
Söderköping och Marstrand. Med afseende på de öfriga tillstyrkte utskottet den af
Kongl. Maj:t föreslagna ombildningen. Detta senare beslut åtföljdes dock af eu särdeles
beaktansvärd reservation, hvari hemstäldes, att de ombildade läroverken skulle göras till
öfverbyggnuder på folkskolan. Reservanten, folkskoleinspektören C. G. Bergman, hade
ansett, att utskottet, efter en hänvisning till departementschefens yttranden om de
»lägre allmänna läroverken» och den »praktiska» linien, bort göra följande uttalande:

Af detta synes framgå, att chefen för ecklesiastikdepartementet tänkt sig den
blifvande praktiska linien såsom en ny linie med samma inträdesålder och inträdesfordringar
som i de allmänna läroverkens första klass och sålunda gående parallelt
med de tre lägsta klasserna i dessa samt, der undervisningen drifves längre, som en
tredje linie bredvid 4:de och 5:te klassernas reala och klassiska linier. Då man vidare,
enligt uttalande i samma protokoll, vid undervisningen å denna linie icke bör

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22. 51

taga hänsyn till dem, :>som eftersträfva en förberedande vetenskaplig bildning», har
utskottet icke velat underlåta att som sin mening uttala, att inträdesfordringarna —
och följaktligen äfven inträdesåldern -— lämpligen bort sättas högre, helst lika med
folkskolans fullt genomgångna kurser. Dessa läroverk skulle i sådant fall komma
att väl lämpa sig för dem bland folkskolans lärjungar, som hade håg och tillfälle att
inhemta en för utträdet i det praktiska lifvet afpassad högre bildning. Ordnade efter
olika orters skilda behof, skulle dessa läroverk jemväl kunna bereda till inträde i
lägre tekniska skolor, i bergsskolor, i högre landtbruksläroverk m. m. Genom den
högre inträdesåldern och de större inträdesfordringarna vunnes dessutom den fördelen,
att kostnaden blefve mindre, eller att man med samma kostnad kunde erhålla flere
sådana läroverk.

I fråga om indragningen blef Riksdagens beslut i öfverensstämmelse med
Kongl. Maj:ts förslag. Af ombildningen blef deremot intet. Frågan härom upptogs
emellertid af statsrådet G. F. Gilljam i samband med löneregleringsförslaget 1892.
Härvid föreslogs, att småläroverken skulle ombildas till femåriga s. k. »mindre, allmänna
läroverk» med tre till fyra ämneslärare, ordnade efter realliniens undervisningsplan
samt efter kommunalstyrelses anhållan tillgängliga äfven för flickor.

Med anledning af denna Kongl. Maj:ts framställning väcktes af herrar F. Berg
och E. Hammarlund en motion om småläroverkens ersättande med praktiska öfver
byggnader på folkskolan (»högre folkskolor», »mellanskolor», »realskolor», »borgareskolor»),
tillgängliga för såväl gossar som flickor och åsyftande att tillgodose de
lärjungars bildningsbehof, hvilka vid 15—16 års ålder skola utgå i det praktiska
lifvet, samt afslutade genom en allmänt medborgerlig examen, hvars afläggande
borde medföra vissa rättigheter.

Statsutskottet förklarade sig till fullo uppskatta vigten af de skäl, som anförts
för de mindre läroverkens indragning och ombildning samt för angelägenheten deraf,
att det sedan flera år tillbaka rådande, för undervisningsväsendet i hög grad menliga
tillståndet af ovisshet med afseende å dessa läroverks öde snart blefve undanröjdtDetta
oaktadt kunde utskottet ej helt och hållet biträda Kongl. Maj:ts förslag. Tre
till ombildning förordade läroverk, Askersunds, Trelleborgs och Marstrands, vore nemligen
så litet besökta, att de borde helt och hållet indragas. De återståendes fortvara
borde göras beroende af skäligt bidrag från vederbörande kommuners sidaHärigenom
samt genom kommunalstyrelsernas omedelbara och utsträckta inverkan på
skolornas inrättning skulle vinnas »eu dubbel fördel, nemligen dels den, att det intresse
från kommunens sida, utan hvilket en sådan mindre skola ej kan utöfva någon lifskraftig
verksamhet, säkrare kunde påräknas, dels den att det ej längre skulle, såsom
nu så ofta är fallet, komma i fråga att upprätthålla en skola, som endast förde ett
tynande lif». Undervisningen borde icke vara lämpad efter den nuvarande realliniens
läroplan, utan erhålla en mera praktisk karakter. Med afseende på inträdesåldern
var utskottet af den åsigteu, att den lämpligen kunde sättas till fylda 10 år. Då
det alltså hvarken kunde godkänna det af Kongl. Maj;t angifna sättet för ombild -

189

1S9S.

52 Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

ningen, ej heller det af motionärerna förordade, yrkade det afslag å båda framställningarna
i denna del. Detta blef ock Riksdagens beslut.

Följande år kom frågan åter före, dels genom Kongl. Maj:ts förslag om införande
af Barnundervisning vid de treklassiga läroverken, dels genom motioner af herrar
Berg och Hammarlund, Liljeholm, Vahlin och Lundberg.

I det kongl. förslaget framhölls, att den osäkerhet med afseende på småläroverkens
framtida öde, som under en lång följd af år försvårat och nedtryckt dessa
läroverks ställning, äfven hade inneburit talrika anledningar till bryderi och bekymmer
för de kommuner och orter, hvilka dessa läroverk tillhörde. Angeläget vore derför,
att någon åtgärd vidtoges, som, om den också icke innebure någon fullstiindig lösning
af frågan om småläroverkens framtida ställning, dock gåfve dem utsigt till fortfarande
framgångsrik verksamhet. För vinnande af detta mål föreslogs, att de skulle utvidgas
till femåriga samskolor.

Herrar Berg och Hammarlund yrkade i öfverensstämmelse med sitt tidigare
förslag, att småläroverken måtte ersättas af treklassiga samskolor, hvilande på den
egentliga folkskolans kurs samt ordnade enligt vissa angifna grunder.

Herr Liljeholm ansåg likaledes, att frågan om småläroverken skulle vinna sin
naturligaste lösning genom deras ersättande med högre folkskolor enligt väsentligen
enahanda grunder, och han hemstälde derför, att Riksdagen måtte medgifva, att högre
folkskola finge, med åtnjutande af samma statsunderstöd, som nu är tillerkändt dylik
skola på landet, upprättas i stad, der behofvet af dylik undervisningsanstalt gör sig
gällande och vederbörande kommun vill åtaga sig de dermed förbundna kostnaderna.

Herr Vahlin, med hvilken herr Lilienberg instämde, erinrade om den nyligen
verkstälda indragningen af en del småläroverk, hvilken väl endast vore att betrakta
såsom »en förberedande åtgärd för genomförande af en större reform af vårt undervisningsväsende».
Nödvändigheten att med ökadt tillfälle till upplysning för vårt folk
möta de nya och mångskiftande idéströmningar, som börjat allt mer tränga sig till
alla lager deraf, måste nemligen utgöra en maning att ej låta reformarbetet stanna
vid en blott indragningsåtgärd. Till en början borde de orter, hvilka förlorat sina
småläroverk, erhålla någon ersättning härför. För närvarande vore det endast kommuner
på landet, som kunde erhålla bidrag från statsanslaget till »högre folkskolor».

Skulle emellertid — yttrade motionären — Riksdagen finnas villig medgifva,
att från detta anslag understöd finge tilldelas högre folkskolor eller med dem jemförliga,
af enskilde upprättade skolor äfven i städerna, skulle icke osannolikt dylika läroanstalter
komma att inrättas i en del mindre stadskommuner, hvilka nu, liksom
kringliggande landsbygd, äro helt och hållet i saknad af hvarje bildningsanstalt utöfver
folkskolans stadium, åtminstone sådan, som är tillgänglig och afpassad för de
mindre bemedlade klassernas barn.

På samma gång den allmänna bildningen hos vårt folk alltid härigenom skulle
vinna i innehåll och utbredning, skulle äfven den mellanskoleform, hvars saknad
enligt min uppfattning utgör en af de väsentligaste bristerna i vårt nuvarande under -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (iV:o 1) Utlåtande N:o 22.

visningssystem, komma i tillfälle att vida mer, än nu är förhållandet, pröfvas och
utvecklas, och härigenom ett värdefullt förarbete vara undangjordt för dess allmännare
och måhända i en icke aflägsen framtid obligatoriska införande i vårt land.

Herr Lundberg slutligen yrkade, att bidrag från anslaget till högre folkskolor
skulle kunna erhållas af sådana städer, der det icke funnes något allmänt läroverk.

Äfven nu förelågo således två hufvudvägar för småläroverkens ordnande: å ena
sidan deras bibehållande såsom parallel-anstalter till folkskolan, å andra sidan deras
ersättande med öfverbyggnader på denna. Vid valet mellan dessa tvenne alternativ
fann sig statsutskottet icke kunna förorda det förra. Det yttrade härom:

Egentliga syftet med det förslag till lösning af den s. k. småläroverk,sfrågan,
som Kongl. Maj:t nu framlagt, synes vara att genom anordnande af Barnundervisning
vid de ifrågavarande läroverken ingjuta nytt lif i dem och derigenom bevara dem
åt de kommuner, der de nu finnas. Ehuru den ifrågasatta lösningen enligt departementschefens
uppfattning icke skulle vara definitiv, lärer likväl något tvifvel knappast
kunna råda derom, att genom ett bifall till förslaget läroverken skulle komma att
fastslås i vederbörande städer, och den handlingsfrihet, som Riksdagen allt sedan år
1882 egt att kunna, då omsider meningarna hunnit enas, på ett ändamålsenligt sätt
ordna ifrågavarande del af undervisningsväsendet, komma att väsentligen inskränkas,
i det att nemligen lärare åter skulle vid läroverken anställas å ordinarie stat. Uppfattningen
inom landet har emellertid allt mera gått i den retning, att ifrågavarande
läroverk böra indragas och ersättas med någon skolform, mera afpassad för behofvet
hos det stora flertal lärjungar, som nu från dem utgå i det praktiska lifvet.

Det senare alternativet — småläroverkens ersättande med högre folkskolor ---ansåg utskottet derför utgöra den enda tidsenliga lösningen af småläroverksfrågan.

Herrar Bergs och Hammarlunds förslag — yttrade det — synes utskottet
förtjent af synnerlig uppmärksamhet. Genom att uttala sig till förmån för bemälda
motionärers yrkande på indragning af de återstående treklassiga läroverken samt pedagogierna
skulle Riksdagen gå vidare på den år 1890 beträdda vägen, hvilken ensam
synes föra fram till det mål, som, enligt utskottets förmenande, bör uppställas för
småläroverksreformen, eller inrättandet af just sådana öfverbyggnader på folkskolan,
hvilka motionärerna förorda och hvilka, då desamma i sjelfva verket komme att utgöra
en utveckling af den högre folkskolan, i motsats till de af Kongl. Maj;t föreslagna
Barnskolorna, skulle nära ansluta sig till vårt nuvarande undervisningsväsende.

I hufvudsak godkände utskottet det förslag till grunder för organisationen af
ifrågavarande öfverbyggnader på folkskolan, som blifvit i nämnda motion framstäldt,
och hvilket i allt väsentligt sammanföll med det förslag till förändring af den
högre folkskolan, som herr Liljeholm framlagt, och betonade utskottet härvid särskildt,
att såsom inträdesfordran borde uppställas den egentliga folkskolans fullständigt
genomgångna kurs, att undervisningen i främmande språk borde omfatta ett sådant,
samt att barn från annat distrikt borde hafva tillträde till de ifrågasatta skolorna
mot erläggande af någon mindre afgift. Utskottet löreslog derför en riksdagsskrifvelse,

1896.

Utskottets
yttrande
om småläroverken.

54 Andra Kammarms Tillfälliga XJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 32.

hvari skulle anhållas, att Kongl. Maj.t täcktes efter föregående utredning taga i öfvervägande
ej mindre, huruvida icke samtliga nu befintliga treklassiga läroverk och
pedagogi- kunde indragas, med undantag för sådana läroverk, hvilka kunde anses
böra förändras till femklassiga, än äfven, huruvida icke åtgärder borde vidtagas för
inrättande i de indragna läroverkens och pedagogiernas ställe af högre folkskolor,
anordnade i hufvudsaklig öfverensstämmelse med af utskottet angifna grunder.

I afvaktan på det förslag från regeringens sida, hvartill denna utredning kunde
föranleda, ansåg utskottet, att Riksdagen redan nu, med anledning af herrar Liljeholms,
Vahlins och Lundbergs motioner, borde medgifva en utsträckt disposition af anslaget
till högre folkskolor. I småläroverksfrågans dåvarande ovissa läge ansåg det emellertid,
att understöd från detta anslag icke borde beviljas högre folkskolor i andra städer
än sådana, der hvarken allmänt läroverk eller pedagogi funnes.

Då ärendet kom inför kamrarna, biföllo dessa utskottets förslag i nu sist berörda
afseende. Andra Kammaren beslöt en skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
småläroverkens ersättande med högre folkskolor, medan Första Kammaren deremot
godkände propositionen om deras utvidgande till femåriga samskolor.

Småläroverksfrågan förblef således fortfarande olöst och har sedan dess vid
riksdagen fått hvila, tills den i år å nyo upptagits genom herrar Bergs och Hammarlunds
till utskottet hänvisade motion, n:o 203.

Efter denna återblick på småläroverksfrågans tidigare utveckling går
utskottet att yttra sig om dess nuvarande läge.

Hvad som med afseende på småläroverken (de treklassiga läroverken
samt pedagogierna) i främsta rummet tilldragit sig allmänna uppmärksamheten
är den jemförelsevis ytterst ringa omfattningen af deras verksamhet.

I senast tillgängliga »Berättelse om statens allmänna läroverk för
gossar» (läseåret 1893—94) finner man härom uppgifter, hvilka synas utskottet
i hög grad talande. Sålunda omfattade vid ett läroverk klasserna I, II och
III följande antal lärjungar: 15, 16 och 11, vid ett annat 15, 11 och 11,
vid ett tredje 18, 12 och 10, vid ett fjerde 15, 9 och 10, vid ett femte 7,
12 och 11, vid ett sjette 9, 12 och 8, vid ett sjunde 6, 10 och 7, vid ett
åttonde 8, 11 och 4 o. s. v., ja, på ett ställe utgjordes första klassen af 2,
den andra af 5 och den tredje af 8, hela »läroverket» alltså af summa 15.
Ifrågavarande bildningsanstalter göra sålunda fullt skäl för den visserligen
icke officiella, men numera allmänt vedertagna benämningen »smäläroverh•>.

Vid samtliga dessa läroverk aflöna!’ staten en rektor och två kolleger
äfvensom öfningslärare i teckning och i musik samt i gymnastik
och militäröfningar. De å vidstående tabell meddelade uppgifterna torde

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22. 55

Uppgifter för år 1893

angående lärjungeantal m. m. vid såväl läroverk som follcskola i de 21 smärre städer och
köpingar, hvilka hafva treklassigt läroverk eller pedagogi.

	Läroverk	Folkskola
Antal lärjungar	Antal lärare i läsämnen	Kostnad i kronor	Antal läij ungar	Antal lärare i läsämnen (första talet angifver vid folkskola,andra vid småskola)	Kostnad i kronor
Söderköping ........................	42	4	13,804	179	4 +	2	5,051
Yimmerby............................	28	3	11,161	274	3 +	2	4,668
Alingsås................................	74	5	9,387	328	2 +	2	4,357
Falköping............................	74	4	11,451	547	6 +	4	10,341
Askersund............................	23	3	10,364	182	2 +	2	2,822
Sala ....................................	47	4	11,998	729	10 +	8	22,260
Sölvesborg............................	51	4	10,500	199	3 +	2	5,090
Trelleborg............................	23	3	10,867	314	4 +	3	10,142
Engelholm............................	58	3	12,522	210	2 +	2	5,171
Varberg................................	72	4	11,146	517	8 +	5	17,097
Marstrand............................	15	3	9,504	169	2 +	3	8,284
Strömstad............................	29	'' 3	10,464	298	3 +	3	6,001
Åmål....................................	42	4	10,053	402	5 +	5	12,247
Filipstad ............................	G9	4	11,912	424	5 +	4	18,878
Arvika ................................	53	3	12,360	283	4 +	3	8,927
Skellefteå ............................	31	5	13,069	113	2 +	1	omkr. 2,500*
Örnsköldsvik........................	50	4	13,147	250	2 +	2	4,914
Södertelje............................	32	3	8,460	612	8 +	5	21,595
Köping ................................	70	3	7,990	520	7 +	6	19,203
Nora ....................................	29	2	5,916	217	2 +	2	5,420
Simrishamn ........................	53	O Lt	2,170	240	3 +	2	5,082
Summa	965	73	218,245	7,007	87 + 68	200,050

Af dessa 73 läroverkslärare iiro 14 aflönade af
liiroverksstaden eller enskilde samt 1 (i Köping)
af staten och staden, den senare bidragande
med 850 kronor. Om lönen för dessa 15 extralärare
antages utgå med den vanliga extralärarelönen
1,800 kronor, så bör till förestående

kostnader läggas ............................................... 2G,050

Totalkostnad alltså................................................ 244,295

Medeltal lärjungar på hvarje lärare
Medelkostnad per lärjunge .............

22G.1C1
+ 26,99 j

I förestående
läroverk:

13,2

253,15

I förestående
folkskolor:
45,2

28,55

* Skellefteå stad har gemensamt skolväsende med Skellefteå landsförsamling, i följd hvaraf kostnaderna ej kunnat
noggrant angifvas.

56 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande K so 22.

gifva någon föreställning om de kostnader, som med upprätthållandet af
småläroverken äro förbundna. Man finner af dem, att statens årliga utgifter
för undervisningen af hvarje vid dem intagen lärjunge kan i vissa fall springa
upp till sådana belopp som 472 kronor 50 öre, ja ända till 635 kronor
60 öre, samt att den i medeltal utgör 226 kronor 16 öre.

Ingen torde således kunna neka, att det är en mycket dyr undervisning,
som staten nu bereder det fåtal gossar, hvilka besöka våra småläroverk,
och det förefaller utskottet, som om endast ett synnerligen trängande
samhällsbehof skulle kunna rättfärdiga en så långt drifven frikostighet med
allmänna medel. Något dylikt trängande behof har utskottet emellertid i
fråga om småläroverken icke kunnat tänka sig. Inträdesåldern och inträdesfordringarna
äro för dem satta lika lågt som för de femklassiga och fullständiga
läroverken, d. v. s. den förra utgör nio år, och de senare motsvara hvad som
blifvit inhemtadt i småskolan samt i den egentliga folkskolans första årsklass.
Småläroverkens trenne klasser äro således afsedda för åldern 9—12
år och följaktligen parallela med den egentliga folkskolans andra, tredje och
fjerde årsklasser. Frånsedt tyska språket är den undervisning, som i dem
erbjudes, väsentligen likartad med den, som bibringas i nämnda folkskoleklasser,
och småläroverken äro följaktligen i stort sedt ingenting annat än
ett slags rikare utrustade folkskolor, som staten i 21 småstäder underhåller
vid sidan af dessa städers af staten understödda kommunala folkskolor. Såsom
afsedd för samma åldersstadium, följaktligen för lärjungar med samma
naturliga utveckling och mottaglighet, kan den undervisning, de meddela,
gifvetvis icke blifva af någon i egentlig mening annan eller högre art än
den i en ordentlig folkskola erbjudna.

Utskottet förbiser härvid ej, att man vid tolf småläroverk kunnat
genom anställande af extra lärare anordna äfven en fjerde klass och vid fem
till och med en femte. Sålunda funnos enligt senast offentliggjorda uppgifter
vid ett läroverk 4 gossar i fjerde realklassen och 4 i fjerde latinklassen, vid
ett annat 2 i fjerde realklassen, 3 i fjerde latinklassen, 3 i femte realklassen
och 4 i femte latinklassen o. s. v. Ej heller förbiser utskottet, att
en del lärjungar vid dessa småläroverk från dem öfvergå till de femklassiga
och de fullständiga, samt att det hufvudintresse, som hittills lyckats värna
ifrågavarande läroverk mot ombildning, just varit de mera inflytelserika småstadsinvånarnes
önskan, att deras söner måtte »i sin hembygd få börja med
och pröfva sin förmåga för lärda studier, som sedan vid ett högre läroverk
kunde fortsättas». Utskottet kan emellertid icke finna, att detta enskilda
föräldraintresse — huru förklarligt det än i och för sig må vara — tillika
är ett så vigtig! samhällsintresse, att statens nuvarande, oproportionerligt
höga kostnader för småläroverken deraf på något sätt kunna anses moti -

Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22. 57

verade. Sverige hör till de land, hvilka i törhallande till sin folkmängd
hafva ett ovanligt stort antal statsläroverk, och utskottet hyser för sin del
ingen fruktan för, att tillströmningen till »lärda studier» hos oss skulle blifva
mindre än samhällets behof kräfver, i fall våra 21 smaläroverk erhölle ett
annat ändamål. De 36 fullständiga och de 22 femklassiga läroverken skulle
helt visst i detta afseende visa sig vara alldeles nog, ja mer än nog.

Af det anförda framgår, att den undervisning, som smaläroverken lemna,
för närvarande kominer mycket få lärjungar till del och är synnerligen dyr,
samt att den såsom förberedelse för lärda studier är obehöflig.

Det ligger under sådana förhållanden nära till hands att anvisa dessa läroverk
en annan uppgift, hvilken de till vidsträcktare gagn och med större framgång
skulle kunna fylla, den nemligen att utöfver omfanget för den egentliga
folkskolans verksamhet, alltså utöfver 12 års ålder, meddela allmänt medborgerlig
bildning. Detta kunde vinnas derigenom, att inträdesfordringarna korame
att omfatta den egentliga folkskolans fullständigt genomgångna kurs samt
att undervisningen under en derpå grundad treårig fortsättningskurs finge till
ändamål att tillgodose de lärjungars bildningsbehof, hvilka vid 15 16 ars

ålder skola utgå i det praktiska lifvet.

I stället för tvenne, med hvarandra parallela skolarter, folkskolan och
småläroverket, af hvilka ingen sträcker sig högre än till 12 13 år eller

kan föra sina lärjungar utöfver hvad den egentliga barndomsalderns mottaglighet
medgifver, skulle vederbörande kommuner härigenom erhålla tvenne
hvarandra fullständig ande skolarter, af hvilka den ena afsage åldern 6 12

år, den andra åldern 12—15 år, och af hvilka den förra skulle genomgås
af alla barn, den senare derefter af dem, hvilka vore i tillfälle att egna
ännu några år åt skolstudier. Småläroverket skulle genom denna åtgärd
blifva förvandlad t från en skola för barndomsaldern till en skola för öfvergångsåldern,
och ifrågavarande kommuners skolsystem i det hela taget skulle
blifva tillökadt med trenne årsklasser på höjden.

Utskottet torde knappast behöfva påpeka, att en organisk förbindelse
mellan egentlig folkskola och högre folkskola af den art, som här blilvit
antydd, icke skulle kunna undgå att öfva en synnerligen fördelaktig inverkan
på den förra. Denna inverkan skulle ingalunda bestå deri, att de fordringar,
hvilka i qvantitativt afseende nu ställas på den egentliga folkskolans undervisning,
derigenom skulle blifva på minsta sätt uppskrufvade utöfver det
mått, sorn betingas af denna skolas eget omedelbara ändamål. Tvärtom
skulle genom hennes förseende med en öfverbyggnad större möjlighet vara
beredd för en behöflig begränsning i nämnda hänseende. Hittills, da äfven
för de mera studiebegåfvade bland hennes lärjungar ingen för dem lämplig
Bih. till Jlilisd. Vrot. 1890. 8 Sami. 2 Afä. 2 Band. 19 Höft. 8

58 Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 1) Utlåtande Ko 22.

fortsättningskurs stått öppen, har vid undervisningsplanens uppgörande den
frestelsen legat nära till hands att i sjelfva folkskolekursen inrymma ett och
annat, som man ansett önskvärd t och nyttigt, men för hvilket barndomsäldern
egentligen saknar mottaglighet. I samma mån som praktiska öfverbyggnader
pa folkskolan komme till stånd, skulle denna frestelse emellertid
vara undanröjd; den högre folkskolan skulle då öfvertaga hvad som hörde
öfvergångsaldern till, och barndomsskolan skulle kunna begränsa sig till
sådant, som enligt erfarenhetens vittnesbörd verkligen kan på barnets ståndpunkt
andligen smältas och tillgodogöras. Men påtagligt är, att den möjlighet
till iortgang, som blefve öppuad genom folkskolans förseende med en treårig
praktisk öfverbyggnad, skulle verka i hög grad uppryckande på hennes
lärjungar, samt att det mera omedelbara och personliga intresse från de inflytelserikare
kommunalmedlemmarnes sida, som häraf blefve en naturlig följd,
skulle i så måtto bidraga till folkskolans höjande, att hon i qvalitativt afseende
blefve i stånd att bättre motsvara sitt ändamål. Lika gifvet synes ock,
att de ekonomiska uppoffringar, hvilka för folkskolans inre och yttre förbättring
åro af nöden, skulle under sådana förhållanden komma att kännas
mindre tryckande, än hittills ofta varit fallet. Det säger sig sjelft, att dessa
ekonomiska uppoffringar icke kunna åvägabringas lika hastigt eller till lika
utsträckning öfverallt. De maste, hädanefter som hittills, komma efter hand, i
samma man som landet finner sig kunna bära dem. Den utveckling, som
försiggått under det halfsekel, som folkskolan hittills varit lagstadgad, synes
icke egnad att i detta afseende ingifva något missmod för framtiden.

Genom det nu sagda torde med tillräcklig tydlighet vara angifvet,
hvilken bevisningskraft utskottet för sin del kunnat tillmäta de talesätt och
pa fri hand uppkonstruerade betänkligheter, med hvilka man städse afvisat
hvarje tanke på att skolor för högre ålder än den egentliga folkskoleåldern
skulle kunna bygga på folkskolan såsom sin grund. Utskottet har sig icke
bekant, att förslag hos oss någonsin framkommit, hvilka afsett, att mån vid
uppgörande af folkskolans läroplaner skulle i dem inrycka något, som skulle
vara för hennes verksamhet främmande, »förrycka henne på hennes egentliga
uppgift», »inkräkta pa hennes sjelfständighet», »göra henne till en tjenarinna»,
utsätta henne för någon skadlig »sammankoppling», något »tyngande
tryck» eller dylikt. Argument af alldeles samma slag hafva för ej längesedan
blifvit anförda äfven mot den tanken, att småskolan och folkskolans första
arsklass skulle kunna utgöra bottenskola för allmänna läroverken, och dock
är denna tanke nu förverkligad, utan att folkskolan derigenom blifvit utsatt
för sa mycket som skuggan af en fara. Så mycket mindre skäl till betänkligheter
synes man då kunna hysa mot att förse småläroverksstädernas folkskolor
med treåriga öfverbyggnader, hvilka icke skulle afse »lärd» bildning,

Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1J Utlåtande N:o 22. 59

utan fortsatt allmänbildning till det mått och af den art, som motsvarar
ifrågavarande ålders mottaglighet och det praktiska lifvets kraf.

Mot förslaget att låta de ombildade småläroverken blifva öfverbyggnadcr
på folkskolan har man framkastat den invändningen, att folkskolan för detta
ändamål skulle behöfva betydligt »förstärkas». Häremot torde emellertid
kunna anföras, att det skulle vara ganska klandervärdt, om stadssamhällen,
hvilka åtnjuta så stora förmåner från statens sida, icke. skulle halla sina folkskolor
i bästa stånd. En blick på ofvan åberopade tabell visar ock, att dessa
samhällen ingalunda kunna sägas hafva något dåligt folkskoleväsende samt att
de antingen redan hafva eller ock med jemförelsevis ganska ringa uppoffringar
skulle kunna få detsamma i ett fullt mönstergilt skick. Att de aldrig kunna
drifva ned medeltalet lärjungar i hvarje folkskoleklass till 13 och att de ej
kunna anställa idel akademiskt bildade lärare för alla sina barn, maste villigt
medgifvas, men utskottet finner sig icke alldeles öfvertygadt, att en 9 års gosse
nödvändigt skall få en mera gedigen bildning, då han har t. ex. endast fyra
klasskamrater och undervisas af en filosofie kandidat, än då han är t. ex.
den trettionde i klassen och handledes af en duglig folkskolelärare eller folkskolelärarinna.
Utskottet tror derför, att folkskolorna uti ifrågavarande städer
mycket väl böra kunna »uppbära» de af herrar Berg och Hammarlund föreslagna
öfverbvggnaderna.

Visserligen torde det kunna befaras, att en dylik anordning icke fullt
skulle tillfredsställa de få, men kanske ofta så mycket mera inflytelserika
föräldrar inom en småstadskommun, hvilka önska att med minsta kostnad
tidigast möjligt få sina söner in på den lärda banan. Deremot finner
utskottet det alldeles uppenbart, att den så mycket mer skulle tillfredsställa
den stora allmänhetens och det praktiska lifvets behof.

Lika uppenbart synes det ock, att de på nu angifvet sätt uppflyttade
och ombildade småläroverken skulle i vida högre grad än de hittills varande
komma till nytta icke allenast för läroverksstaden sjelf, utan ock för dess
omnejd. Såsom det nu är stäldt blir det ofta nödvändigt för de i denna
omnejd bosatta föräldrar, hvilka önska bereda sina söner en till 15—16 års
ålder fortsatt allmänbildning, att redan vid fylda nio år sända dem från
hemmet in till det närbelägna småläroverket, hvarifrån de sedan vid fylda
tolf år måste flyttas till ett nytt läroverk, der de kunna få gå qvar till den
afsedda åldern. Med den af utskottet förordade anordningen skulle förhållandena
för dylika å landsbygden boende föräldrar ställa sig vida gynsammare.
De skulle under sex år kunna begagna sig af hembygdens folkskola,
så vida nemligen denna ej vore allt för mycket försummad; de skulle
få hafva sina barn qvar i hemmet tre år längre, och de skulle ej nödgas hålla
dem borta mer än halfva den tid, som nu för ändamålet är behöflig. Gifna

(JO Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

följden häraf skulle blifva en ökad tillströmning till ifrågavarande läroverk
af lärjungar från landsbygden, detta till gagn för den allmänna bildningen
samt derjemte till minskande af öfverfyllnaden vid de högre läroverken.

Alltsedan den 12 juni 1882 hafva »småläroverken» varit stälda så att
säga på framtidsdom. Att de i sin nuvarande form och med sin hittills
varande uppgift icke böra bibehållas, derom synes man från olika håll vara
ense. Äfven från de högre läroverkens målsmän har det gång på gång
uttalats, att de lärjungar, hvilka redan vid 12—13 års ålder skola sluta sin
skolgång, hafva större nytta af att begagna folkskolan än af att genomgå
läroverkets tre nedre klasser. Allt mer har ock den åsigten börjat göra
sig gällande, att den lämpligaste afslutningsåldern för sådana lärjungar, som
önska en mera vidsträckt allmänbildning än den, som under folkskoleåldern
kan medhinnas, är icke 14—15 år, utan snarare 15 —16 år. Det är ock till
denna ålder, som herrar Berg, Hammarlund och Boethius önska den af dem föreslagna
allmänt medborgerliga bildningspröfningen förlagd. Skulle en sådan
pröfning komma till stånd, så synes det uppenbart, att småläroverksstäderna
måste sträfva att få sina barn, gossar såväl som flickor, förberedda för densamma.
Detta kan då tänkas ske på tvenne sätt: antingen så, att dessa städer
på egen bekostnad förse sina treklassiga läroverk med treklassiga öfverbyggnader
(ty att staten skulle åtaga sig en sådan ny börda tror säkerligen ingen)
eller ock så, att dessa läroverk genom inträdesfordringarnas höjande flyttas
upp och förvandlas till dylika öfverbyggnader. För utskottet synes ingen
tvekan kunna råda om det sätt, hvarpå ifrågavarande städers eget välförstådda
intresse i detta afseende bäst främjas.

På nu angifna skäl har utskottet funnit sig, med anledning af herrar
Bergs och Hammarlunds motion, böra tillstyrka:

a) att samtliga nu befintliga treklassiga allmänna läroverk och pedagogier
indragas;

b) att som ersättning för dessa läroverk statsunderstöd lemnas åt
af kommunerna upprättade treklassiga »mellanskolor» (högre folkskolor), anordnade
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med följande af 1893 ars statsutskott
förordade och af Andra Kammaren godkända grunder:

1. Dessa skolors syfte bär vara att tillgodose de lärjungars bildningsbehof,
liv liten vid 15—16 års ålder skola utgå i det praktiska lifvet.

2. De böra vara tillgängliga för såväl gossar som flickor samt förses med
såväl manliga som qvinliga lärarekrafter.

3. För inträde i första årsklassen bör fordras att vid anstäld pröfning visa
sig ega det kunskapsmått, som en väl ordnad folkskola (enligt normalplanen kitt. A)
kan bibringa.

Andra Kammarens Tillfälliga Vtslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22. 61

4. Vederbörande kommunalmyndighet bör ega att bestämma, i hvithet eller
Indika främmande språk undervisning bör meddelas, dock att blott ett sådant blifvcr
för lärjungen obligatoriskt.

5. Undervisningen bör vara afgiftsfri, dock att för lärjungar från annat skolområde
än det, som upprättat skolan, mindre afgift må kunna få uppbäras.

6. Kostnaderna för dylik skola böra bestridas dels af staten, dels af kommunen,
detta enligt väsentligen samma grunder, som nu gälla för folkskolan och som af 1882
års läroverkskomité föreslogos beträffande de då ifrågasatta ukommunalskolorna11.

Första klassens indragning.

Den ålder, vid hvilken inträde kunnat vinnas i våra allmänna läroverks
lägsta klass, har under olika tider varit något olika, likaså — och
vid vissa tider till och med oberoende deraf — den ålder, vid hvilken
undervisningen i främmande språk tagit sin början.

I äldre skollagar var ingen viss inträdesålder faststäld. Genom skolordningen
1820 fordrades för inträde att vara fylda åtta år, och vid denna ålder böljade gossarne
att i apologistskolan läsa franska och tyska, i lärdomsskolan latin. Redan 1824
års skolrevision yrkade emellertid häruti den ändring, att första klassen skulle blifva
gemensam för apologistskolan och lärdomsskolan och att uti denna klass derför ej
borde gifvas undervisning i något annat språk än modersmålet, hvars lärande borde
»läggas till grund för all språkundervisning». I öfverensstämmelse härmed yrkade
stora uppfostringskomitén af 1825, att den nedersta klassen, som utgjorde »öfvergången
ifrån folkskolan», borde ställas utom nummerordningen och kallas »förberedande»,
samt att undervisningen i främmande språk (franska i apologistskolan, latin
i lärdomsskolan) skulle begynna först i den derpå följande, den s. k. »första». I
detta förslag instämde skolrevisionen af 1832. I motsats härtill yrkade skolrevisionen
af 1843, att undervisningen i främmande språk (nemligen latin för både apologistoch
lärdomsskolan) skulle börja redan vid 8 års ålder. Oaktadt detta förslag vid
1844—1845 års riksdag understöddes af presteståndet genom en till Kongl. Maj:t
särskildt ingifven skrift, gingo bestämmelserna i 1856 års läroverksstadga i en alldeles
motsatt rigtning. Deri föreskrefs nemligen, att inträdesåldern skulle utgöra fylda
nio år, inträdesfordringarna höjas och språkundervisningen i första klassen (normalåldern
9 — 10 år) begränsas till modersmålet, som derför erhöll en rikligt tillmätt
tid; det första främmande språket (franska) skulle tillkomma först i andra klassen
(normalåldern 10—11 år). Förslag om förändring häruti framkom snart från en kongl.
komité, som 1858 på Riksdagens begäran blifvit tillsatt och som bland annat hade att
tillse, det »läroämnena inom hvarje klass icke blefve flera eller lärokurserna större,
än att de kunde af lärjungarne utan skada för deras fysiska och intellektuella utveckling
medhinnas». Komitén ansåg ingen uteslutning af ämnen vara möjlig, icke

Frågans
tidigare behandling.

ISöfi.

L868-

62 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:u 22.

heller någon väsentlig nedsättning af fordringarna; såsom bot mot öfveransträngningen
förordade den deremot utsträckning af tiden för det främmande språkstudiet ett
ar nedåt, alltså från tio år till nio. I samband härmed föreslogs en betydlig nedsättning
af den tid, som i läroverksstadgan var tilldelad modersmålet i första klassen;
i dess ställe skulle införas tyska. Komiténs hemställan i denna del lemnades emellertid
för tillfället utan afseende. Genom den förnyade läroverksstadgan af 1859 vidtogs
nemligen rörande språkundervisningen i de båda nedersta klasserna ingen annan
ändring än den, att franskan såsom första främmande språk utbyttes mot tyska.
Fortfarande förblef i första klassen (normalåldern 9 —10 år) modersmålet det enda
språket.

Allt efter som folkskolan utvecklades började man emellertid finna det oegentligt,
att den af staten underhållna elementarskolan skulle hafva klasser, hvilka vore
parallela med den af kommunen underhållna folkskolan. Redan vid 1862 -1863 års
riksdag framkommo motioner om åstadkommande af ett verkligt samband mellan
dessa båda läroanstalter. Så föreslog inom ridderskapet och adeln grefve C. M. L.
Björnstjerna, att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anmäla behofvet af att undervisningsväsendet
från folkskolan ända upp till universitetet eller tillämpningsskolorna
utgjorde ett sammanhängande helt. Inom bondeståndet tog sig samma sträfvan en
mera bestämd form genom en af Jonas Andersson från Östergötlands län väckt motion,
hvari yrkades indragning af elementarläroverkets tvenne lägsta klasser samt uppskjutande
af tyska språkets läsning från andra klassen till den tredje, hvilken efter
den ifrågasatta förändringens genomförande skulle blifva den första. Såsom motivering
anförde motionären följande:

Vid flera tillfällen har, såväl från elementarläroverkets som folkskolans synpunkt,
angelägenheten af en närmare förening mellan båda dessa slag af läroanstalter blifvit
iramstäld och den fordran uppstälts, att folkskolan skulle göra åtminstone den lägsta
af elementarläroverkets klasser öfverflödig. Då uti första klassen af en elementarskola
intet ämne förekommer, som ej läses i folkskolan, finnes i sjelfva verket ej
något hinder för indragandet af denna klass, enär samma kunskapsmått, som der
läres, står att inhemta i folkskolan. Dessa båda slags skolafdelningar äro i verkligheten
endast särskilda skolor för särskilda folkklasser — en anordning, som visserligen
kan förefalla ståndsfördomarna behaglig, men som svårligen i våra dagar låter
försvara sig. Oberäknadt den onödigtvis ökade kostnad, som tillskyndas det allmänna,
är påtagligt, att såväl folkskolan som elementarläroverket från undervisningens synpunkt
derigenom lida. Vore alla folkklasser lika hänvisade till folkskolan för den första
barnaundervisningen, och den förmögnare klassen derigenom finge mera direkt anledning
att intressera sig för folkskolan, skulle detta utan tvifvel i hög grad och i
liera hänseenden verka välgörande på folkskolan och kraftigt bidraga till dennas
lyftande. \ore elementarskolan åter befriad från den lägsta klassen, skulle hon i
och med detsamma, utan tillökning i lärarepersonal eller någon ökad kostnad, genast
stiga till ett läroverk af högre grad.

Jag skulle likväl föreställa mig, att icke blott första utan äfven andra klassen

G''3

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

af elementarläroverket kunde på detta sätt indragas och förläggas till folkskolan.
Visserligen förekommer i andra klassen ett läroämne, nemligen tyska språket, som
icke tillhör folkskolans lärokurs, men hvilket säkerligen utan synnerlig fara hör kunna
uppskjutas till tredje klassen. Fördelarna häraf äro särdeles synbara, då t. ex. ett
treklassigt läroverk derigenom, utan någon kostnad, genast kunde komma att meddela
undervisning till lika omfång med ett nuvarande femklassigt, så mycket önskvärdare
som man ser, huru det- ena treklassiga läroverket efter det andra sträfvar att
blifva femklassigt, under det att folkskolan i en ännu högre grad, än genom blott
första klassens uteslutande, skulle vinna de fördelar, som förut antydts.

Det visar sig sålunda, att genom den ifrågavarande, i sig sjelf obetydliga åtgärden
skulle vinnas icke obetydliga fördelar: i ekonomiskt hänseende en ansenlig
besparing för det allmänna; afskaffande af den orättvisan, att den högre folkklassens
barn skola undervisas i särskilda skolor på allmän bekostnad, på samma gång kommunerna
äro ålagda att för alla sina barn tillhandahålla undervisning till samma, ja
högre omfång; folkskolans förvandlande ifrån en skola för blott en viss folkklass till
hvad densamma bör vara och i andra länder ofta kallas, nemligen en primärskola,
der i allmänhet den första undervisningen meddelas åt alla; ett icke oväsentligt steg
taget till sammansmältandet af olika folkklasser; både folkskolans och elementarskolans
höjande såsom undervisningsanstalter utan några uppoffringar från det allmännas
sida.

Allmänna besvärs- och ekonomiutskottet fann sig ej kunna understödja de
båda förslagen. Folkskolan å ena sidan och elementarläroverkets lägsta klasser å den
andra hade nemligen väsentligen olika uppgifter. Den förra skulle bibringa undervisning
i sådant, som vore för hvarje samhällsmedlem nödvändigt att känna, de senare
deremot hade mera till ändamål att dana de ungas förstånd till mottaglighet
för den bildning, som framdeles skulle bibringas, samt att lägga grunden till de kunskaper,
hvilkas inhemtande sedermera skulle i de högre klasserna efter en gifven plan
fullföljas. I motsats till grefve Björnstjerna ansåg utskottet derför ock, att något närmare
samband emellan folkskolan och elementarläroverket i den meningen, att det
senare skulle göras till en fortsättning af den förra, ej kunde, utöfver hvad för närvarande
egde rum, lämpligen till vägabringas.

Inom bondeståndet blef utskottets hemställan föremål för en långvarig diskussion,
hvarunder bland andra C. A. Larsson, C. J. Svensén, Sv. Rosenberg, Nils
Petersson från Kalmar län m. fl. uppträdde till förmån för indragningen. Motståndarne
erkände, att förslaget innebure en framtidstanke, men folkskollärarebildningen
vore, menade de, i allmänhet ännu för låg, för att detsamma nu skulle kunna
förverkligas. Tre stånd hade redan bifallit betänkandet, och ett yrkande om återremiss
skulle derför till intet leda. Det blef ock, ehuru med knappt flertal, afolaget.

I motsats till de åsigter, som härvid gjort sig gällande hos en stor del af
bondeståndet, bestämde emellertid Kong! Maj:t genom en kungörelse af den 12 maj
1805, att undervisning i tyska språket skulle begynna redan i första klassen.

Bland reformens anhängare uppfattades denna åtgärd såsom en »fint» för att

isen.

64 Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

få första klassen »fastlåst» vid elementarläroverken och för all framtid kunna bereda
föräldrar inom läroverksstäderna det privilegiet att för sina barn inom ålderklasserna
mer,—er,. 9-10 och 10—11 år åtnjuta af staten bekostad undervisning. Vid riksdagen 1865—66
väcktes derför härom flera motioner. Så föreslog inom ridderskapet och adeln herr
P. R. Bråkenhjelm, att första klassen måtte från och med förstkommande juni månad
vid rikets alla elementarläroverk indragas. Inom bondeståndet förnyade herr Ola
Bosson Olsson det 1862 framstälda förslaget om afskiljande af läroverkets två lägsta
klasser. Äfven Jonas Andersson sjelf motionerade ånyo i ämnet, men ansåg lämpligt
att denna gång af hänsyn till motståndet nöja sig med en mindre omfattande
förändring. »Ehuru äfven erfarna elementarlärare uttalat den åsigt, att den främmande
språkundervisningens början med mycken fördel skulle kunna uppflyttas till
tredje klassen, och ehuru flera exempel skulle kunna uppgifvas derpå, att äfven en
medelmåttig folkskolas meddelade kunskapsmått i öfrigt mycket väl kan uthärda en
jemförelse med det uti elementarläroverkens andra klass inhemtade», ville han dock
nu begränsa indragningen endast till första klassen.

Allmänna besvärs- och ekonomiutskottet, som fick motionerna till sig hänvisade,
ansåg, att första klassen måste bibehållas, ty dels borde stor vigt läggas på
dess egenskap att vara grundläggande för de högre klasserna, dels hade folkskoleinspektörerna
nyligen visat, hvilken brist på insigt i metodik och pedagogik, som i
allmänhet utmärkte folkskolornas lärare. Skulle indragningen kunna ske, så måste
af folkskolelärarne fordras högre bildning och erfarenhet. Men ett sådant stegrande af
anspråken på kunskaper och bildning hos folkskolelärarne vore icke af eljest för
handen varande förhållanden påkalladt. De af herrar Bråkenhjelm, Ola Bosson Olsson
och Jonas Andersson väckta motionerna blefvo derför afstyrka. Häremot afgafs dock
reservation af den sist nämnde motionären samt en hans ståndskamrat, hvilka sade
sig icke hafva vågat bestrida giltigheten af utskottets skäl, såvida icke ämnet legat
inom det område, till hvilket man, äfven i saknad af högre bokliga studier, genom
blott det medborgerliga lifvets skola med tillhjelp af någorlunda förståndsuppfattning
borde kunna höja sin insigt. De kunde icke fatta, hvarför en i folkskolan inhemtad
kunskap skulle vara oanvändbar såsom underlag för fortsatta studier. Erfarenheten
hade ingalunda bekräftat det påståendet, att första klassens lärokurs bättre än folkskolans
skulle dana de ungas förstånd till mottaglighet för den bildning, som i de
högre klasserna skulle efter en gifven plan inhemtas; tvärtom kunde många exempel
framvisas derpå, att lärjungar äfven från medelmåttiga folkskolor kunnat med stor
fördel fortsätta sina studier i elementarläroverkens högre klasser utan att hafva genomgått
de lägsta.

I bondeståndet gaf frågan äfven nu anledning till långvarig öfverläggning,
hvarunder indragningen förordades af C. A. Larsson, Carl Ifvarsson, Nils Petersson,
A. W. Uhr, C. J. Svensén, Ola Jönsson och flere andra bland ståndets mera inflytelserika
medlemmar. Motståndarne sade sig väl veta, att man här stode inför en fram -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22. 65

tidsfråga, som skulle komma tillbaka ända tills den nått sin lösning, samt att uti
densamma otvifvelaktigt läge »ett frö till en framtida bättre uppblomstring af vårt
undervisningsväsende». För närvarande kunde denna tanke dock icke förverkligas,
enär folkskolorna vore för dåliga och folkskolelärarne i allmänhet lede af en sådan
»brist på insigt i metodik och pedagogik».

Orsaken — yttrade hufvudtalaren mot förslaget, en filosofie magister — ligger
i det bedröfliga tillståndet af våra folkskolor. Ty det står i sanning illa till med dessa,
för kärnan af vår uppväxande befolkning afsedda undervisningsanstalter. Hvad möter
väl vår blick, då vi skåda oss omkring på detta fält? Jo, lojhet och bristande intresse
hos skolrådet och församlingens ledamöter, bristande insigt och fattigdom hos
skolläraren, dålig materiel och usla skollokaler på de allra flesta ställen; och huru
är det då möjligt, att undervisningen skall kunna bedrifvas med något lif och någon
fart?

Denna mörka skildring af folkskolans ställning för trettio år sedan synes hafva
gjort intryck, ty ståndets flertal beslöt att godkänna utskottets betänkande, dock med
reservation från flere ledamöter.

Vid den första riksdagen enligt det nya representationsskicket framkommo
motioner i samma rigtning såväl i Första som i Andra Kammaren. Sålunda uttalade
sig herr Carl Hasselnöt i motiveringen till en af honom väckt motion angående förbättringar
i folkskoleväsendet härom på följande sätt:

Såsom ett slutligt mål, till hvilket man i fråga om undervisningen i allmänhet
bör sträfva; synes mig vara, att undervisningen i folkskolan och de första klasserna
af elementarläroverken sammanföres och ordnas sålunda, att de två lägsta klasserna
i sistnämnda läroverk indragas och ersättas af folkskolor, som organiseras så, att
lärjungar, som genomgått dem, kunna intagas i elementarskolans första klass, hvilken
då bör motsvara den nuvarande tredje med någon omflyttning af läroämnen, så att
t. ex. tyska språket först förekommer i denna klass.

Många och stora fördelar skulle utan tvifvel härigenom vinnas, såsom en närmare
sammanslutning af samhällsklasserna, en betydlig minskning af de olägenheter,
hvaraf elementarläroverken nu lida till följd af öfverbefolkning i skolorna och deraf
uppkommande brist på utrymme och lärarekrafter, besparing af kostnader för den
enskilde och för staten, enär barnen i de spädare åren då ej behöfde skickas från
hemmet, och den kostnad, som nu utgår dels till läraren i elementarläroverkens
mindre (lägre) klasser och dels till tvåklassiga läroverk, hvilka då såsom öfverflödiga
kunde indragas, skulle kunna besparas och användas till utbildning af folkskolan.

Inom Andra Kammaren motionerade herr C. A. Larsson om indragning af de
båda lägsta läroverlcsklasserna, och den bekante skolmannen P. A. Siljcström framlade
ett förslag till ordnande af det offentliga undervisningsväsendet, hvari han med
afseende på sambandet mellan folkskola och läroverk i viss mån gick vida längre.

Bill. till Ilikså. Prot. 189G. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band 19 Höft. 9

iso

66 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

Efter att hafva framhållit, att namnet »folkskola», på grund af den sociala bibetydelse,
som det i allmänhet erhållit, helst borde utbytas mot namnet »kommunalskola», motiverade
han sitt förslag sålunda:

Kommunalskolan borde anses såsom ej blott en skola för folket i vanlig bemärkelse,
utan såsom en för alla klasser gemensam bottenskola, hvaraf vidare följer,
att staten icke borde behöfva underhålla några särskilda läroverk till meddelande af
undervisning i sådana stycken, som kunde inhemtas i kommunernas läroanstalter.
Ser man närmare på saken, torde det befinnas, att ej mindre en skyldig rättvisa
mot det stora flertalet af nationen, än en sund åsigt af sj elfva uppfostringen talar
för ett sådant ordnande af det offentliga undervisningsväsendet. .Förslag i denna
syftning hafva ock vid föregående riksdagar blifvit gjorda, ehuru hittills lemnade utan
afseende. Dessa hafva väsentligen gått ut derpå att från elementarläroverket afsöndra
vare sig första eller första och andra klassen, såsom numera genom folkskolan gjord
obehöflig. Jag tror likväl för min del, att detta förslag icke innebär hela lösningen
af frågan. Jag tror, att folkskolan numera kan med skäl uppställa såsom sitt mål
att bibehålla lärjungen ända till omkring 14:de åldersåret, och detta skulle således
äfven bestämma den gräns, som härvidlag borde komma i fråga. Utan att för det
närvarande således vilja föreslå någon styckning af elementarläroverket eller någonting,
som kunde menligt ingripa i ett redan för handen varande undervisningsbehof,
skulle jag likväl vilja tillåta mig att förorda följande förslag, som afser att förbereda
den anordning af de offentliga läroverken i deras inbördes förhållande till hvarandra,
som ofvanför angifvits. Hvad jag ville föreslå vore nemligen, att elementarläroverken
så ordnades, att lärjungens undervisning till omkring 14:de åldersåret — i medeltal
räknadt — icke omfattade andra läroämnen än sådana, som böra förekomma i folkskolan,
d. v. s. icke annat än svenska ämnen. Härigenom skulle elementarläroverkets
lägre klasser kunna tjena såsom ett slags mönsterskola för folkundervisningen, på
samma gång sj elfva elementarundervisningen vunne befrielse från den olyckliga
arbetssplittring, hvaröfver alla nu klaga, men för hvars afhjelpande ingen tyckes
vilja göra något. Sedan efter hand undervisningen i folkskolorna mer och mer höjt
sig, skulle, till betydlig besparing för statsverket — öfriga och större fördelar att förtiga
— de ifrågavarande lägre klasserna af elementarläroverket kunna indragas, och
hela denna del af undervisningen öfverlemnas åt kommunernas skolor. Man bör ej
föreställa sig, att detta först .då skulle kunna träda i verket, när hvarenda kommunalskola
i stad och på land uppnått en så hög grad af utveckling. Det är deremot att
antaga, att åtminstone en stor del af städernas folkskolor ganska snart skulle lyfta
sig till den ståndpunkt, som erfordrades — något som ur flera synpunkter skulle
lända dem sjelfva till en utomordentlig fördel — och när blott detta en gång skett,
skulle det utan tvifvel komma att befinnas mycket lätt att utan statens mellankomst
sörja för denna del af det uppväxande slägtets undervisning. Detta är emellertid en
sak, som tiden finge utvisa och som för öfrigt troligen skulle gestalta sig olika på
olika ställen; hufvudsaken vore nu att genom en för ändamålet afpassad organisation
af elementarläroverket förbereda den åsyftade enheten, och detta är något, som när
som helst kan genomföras icke allenast utan men, utan tvärt om, då allt väl öfverväges,
till stort gagn för uppfostringen och undervisningen.

Rörande herr C, A, Larssons förslag, hvilket, såsom åsyftande en indragning

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Uttalande N;o 22. 67

af anslaget till de båda lägsta läroverksklasserna, blifvit hänvisadt till statsutskottet,
hemstälde detta, »med erkännande af rigtigheten af det syftemål, motionären afsett»,
att detsamma icke måtte bifallas, enär »folkskolan i allmänhet ännu icke torde hafva
nätt den utveckling, att det af motionären väckta förslaget skulle kunna genomföras».
Efter en liflig öfverläggning blef utskottets förslag äfven af Andra Kammaren gilladt.

Behandlingen af herr Siljeströms motion fick deremot i denna kammare en
annan utgång. Kammarens första tillfälliga utskott, som fått denna motion till sig
hänvisad, förklarade sig fullkomligt instämma med motionären i fråga om önskvärdheten
deraf, att folkskolan allmänt begagnades utan hänsyn till den samhällsställning,
som lärjungarnes föräldrar innehafva, men trodde dock, att namnet härvidlag intet
betydde. Med afseende på sjelfva saken förbisåg det ingalunda vigten deraf, att ett
nära samband mellan folkskolan och elementarläroverket egde rum, att öfvergangen flan
den förra till det senare i möjligaste mån underlättades, och att ''derigenom de större
anlagen, hvar de ock månde förefinnas, sattes i tillfälle att erhålla all den utveckling,
som de offentliga läroverken kunna bereda. Men mot utskottsbetänkandet afgafvos
reservationer såväl af motionären som af herr A. TF. Ntlson, hvilken senare föreslog,
att Riksdagen skulle hos Kongl. Maj:t anhålla om eu ny undervisningsplan för elementarläroverken,
gående ut derpå, att undervisningen i tyska språket skulle framskjutas
till tredje klassen. Genom ett sådant ordnande af undervisningen skulle flera,
enligt hans åsigt högst väsentliga fördelar vinnas. Så länge tyska språket lästes ledan
uti första klassen, kunde de lärjungar, som öfverginge från folkskolan till elementarläroverket,
sällan intagas högre än i nämnda klass, ehuru det kunskapsmått, de besutte
i svenska ämnen, ofta berättigade dem till inträde i tredje klassen. Reservanten
kunde icke dela utskottets uppfattning af folkskolans låga ståndpunkt; denna skola
kunde i allmänhet ganska väl motsvara de till indragning föreslagna klasserna. Framflyttandet
af tyska språkets läsning till tredje klassen vore icke ett sådant misstag i
pedagogiskt hänseende, som pedagogerna af gamla skolan ville påstå. Studiet af
främmande språk drefves nemligen med större framgång, sedan ynglingen först
hunnit göra sig temligen hemmastadd i sitt modersmål.

Efter en långvarig diskussion, hvarunder bland andra L. J. Hierta, S. A. Hedlund,
Carl Ifvarsson, Ola Bosson Olsson m. 11. stälde sig på reservanternas sida, blef
herr Nilsons förslag af kammaren bifallet.

Vid 1868 års riksdag väcktes flera motioner i samma fråga. Så föreslog herr
Sv. Rosenberg eu skrifvelse om sådant ordnande af skolväsendet, att för inträde i
elementarskola skulle fordras samma kunskapsmått, med undantag af tyska språket,
som dittills fordrats för inträde i samma skolas tredje klass.

1868.

Det är en misshushållning med barnens dyrbara lästid — hette det i motiveringen
till detta förslag — att spilla två eller flera år i elementarskolan med repe -

68 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

turande af samma ämnen, som de måhända kunde lika bra, då de lemnade sockenskolan,
som då de lemna elementarskolans andra klass--; det är slutligen en

misshushållning med föräldraomsorgen och uppfostringskostnaderna att, endast för
ett tidigare inhemtande af ett litet pensum i tyska språket, nödga föräldrar och
målsmän att med stora kostnader hålla sina barn i åratal borta i en aflägsen stad,
utan nödig tillsyn eller vård, för inhemtande af kunskap, som till största delen står
till buds må hända vid hemmets dörr.

Herr A. W. Nilson förnyade i form af motion sin af Andra Kammaren föregående
år bifallna reservation.

Den tredje motionären i ämnet, herr Jonas Andersson, erinrade om de vid
föregående riksdagar väckta motionerna om indragning af läroverkets tvenne nedersta
klasser samt fann det, särskildt under en tid af ekonomiskt betryck, föga välbetänkt,
att filosofie magistrar användes till undervisare på allra lägsta stadierna, der vanliga
barnlärare °°h lärarinnor vore mera på sin plats; att ämnen och kurser i nämnda
klasser icke läge öfver de för folkskolan bestämda, derom kunde man öfvertyga sig
genom en jemförelse, och att tyska språket skulle kunna utan olägenhet uppflyttas
till tredje klassen, vore åt flera skickliga skolmän vitsordadt. På grund häraf
yrkades, att första och andra klasserna skulle från läroverket afskiljas.

Andra Kammarens första tillfälliga utskott biträdde de framstälda förslagen.
Enär folkskolan, tyskan oberäknadt, kunde bibringa sina lärjungar enahanda kunskapsmått
som de två lägsta klasserna af statens elementarläroverk, syntes tiden vara inne
att frikalla dessa läroverk från en undervisning, som tillkomme kommunernas egna
läroanstalter, hvilka alltså skulle blifva det gemensamma underlaget för svenska
folkets bildning.

Detta har också — fortsatte utskottet — utgjort målet för många varma
lysterlands- och folkskolevänners önskningar och förhoppningar. Derigenom att alla
svenska folkets barn — med det undantag, som ligger i den privata undervisningen
— emottoge sin j första bildning i enahanda läroanstalter, skulle en bekantskap och
ett kamratskap inledas i de tidigare åren mellan de olika samhällsklassernas barn,
som komme att ega en stor betydelse för deras kommande lif. Det'' lärer ej kunna
förnekas, att ju det förhållande, som i detta hänseende egt rum beträffande Sveriges
offentliga läroanstalter, utöfvat ett ganska stort inflytande på förmildrandet och utjemnandet
åt en obehörig klassåtskilnad. Folkskolan skulle härmed vinna ökadt
understöd, både moraliskt och materielt. Den mängd af barn, som nu, efter att
hafva genomgått elementarläroverkets två första klasser, utgå i lifvet med ett fragmentariskt
kunskapsmått, skulle hafva i den dessa klasser motsvarande folkskolan
genomgått en afslutad, praktisk lärokurs. Mången, som efter inträdet i elementarläroverket,
nu anstränger sig att ytterligare fortsätta studiebanan under en eller annan
klass, skulle föredraga att tidigare utgå i lifvet. För staten uppstode en betydlig
besparing i kostnader. — — — I det ofvan anförda ligger den åsigt antydd, att
främmande språk icke böra inträda i ungdomens undervisning så tidigt som nu
sker. Språkstudiet bör vid denna period omfatta uteslutande modersmålet, hvilket

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22. 69

nu, genom de främmande språkens förtidiga mellankomst, blir allt för mycket åsidosatt,
medförande en brist i menniskans bildning, som länder henne ofta till stort men
hela lifvet igenom. Det är modersmålet, som gifver de första och närmaste uttrycksformerna
för våra föreställningar; det är på detta språk vi hafva att, med få undantag,
meddela oss med våra likar; det är detta allena, som kan med full bestämdhet återgifva
våra tankar; det är detta, som utgör grunden för folkets hela nationella lif;
det är alltså detta språk vi böra först och hufvudsakligen inhemta för att kunna
behandla det i tal och skrift med säkerhet och kännedom om dess rika tillgångar.

Utskottet ansåg, att då kommunerna blifvit ålagda att med understöd från
statens sida besörja en undervisning motsvarande elementarläroverkens två lägsta
klasser, så borde deraf följa, att staten icke borde göra undantag derifrån för vissa
stadskommuner genom att ensam bekosta de der förlagda elementarklasser, hvilkas
undervisning ej sträckte sig utöfver det omfång och den höjd, hvartill kommunernas
egna läroanstalter kunde och borde komma. Utskottet hemstälde derför till kammaren
att såsom sin åsigt uttala, att de två lägsta elementarskoleklasserna borde helt och
hållet indragas samt att för inträde i den nya första klassen borde, med undantag
af tyska språket, fordras samma kunskapsmått, som gält för inträde i den dittillsvarande
tredje klassen.

Andra Kammaren biföll detta förslag. Första kammarens andra tillfälliga
utskott, hvartill det sedan hänvisades, förklarade sig ej fullt kunna biträda detsamma.
Det vore visserligen, yttrade detta utskott, icke obekant, »att ynglingar, som åtnjutit
verkligt god undervisning i folkskolan, med största lätthet och på en öfverraskande
kort tid inläst hvad af främmande språk och andra ämnen kunnat erfordras för att

uppstiga i elementarläroverkets högre klasser.--Detta visar, att folkskolan, oaktadt

hon har sitt särskilda ändamål i sig sjelf, redan nu kan under gynsamma förhållanden
vara eu ganska värdefull förberedelse till elementarläroverket och kan blifva det
ännu mer i den mån hon utvecklas.» De statistiska uppgifterna visade dessutom,
att de lärjungar, Indika afgått före inträdet i tredje klassen, »hufvudsakligen begagnat
elementarläroverket i stället för folkskolan». Så länge det gåfves så många arnbulatoriska
folkskolor med endast 2 1/2 månaders läsår, och folkskolelärarnes bildning
vore så låg, kunde emellertid med lagstiftningsåtgärder föga uträttas. Utan att inlåta
sig på frågan om lämpligheten att införa främmande språkundervisning på skolans
lägsta stadier syntes det dock utskottet klart, att den grundligare undervisning i
modersmålet, som ensam kunde ersätta tyskan eller annat främmande språkstudium
i den ålder, då barn vanligen äro intagna i andra klassen af elementarläroverket,
ännu ej på lång tid kunde af folkskolans lärare meddelas. — Fn helt annan fråga
vore, att det för läroverkets egen skull kunde vara nödvändigt att det efter hand
inskränktes nedåt utan att derför ökas uppåt, och denna nödvändighet erkände
utskottet vara ovilkorlig. \ nedersta klassen borde nemligen undervisningen egentligen
vara inskränkt till åskådningen och den muntliga berättelsen och således noga taget
icke höra det offentliga läroverket till.»

1869.

1870—72.

70 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

Att städernas invånare och de förmögnare klasserna, som kunna sända sina
söner från hemmet, kunna gratis eller nästan gratis begagna denna klass såsom
småbarnsskola, är ej redan särdeles rättvist mot dem, som med sina skattebidrag
upprätthålla henne utan att deraf kunna för egna barn begagna sig. Men denna
iördel för en viss klass köpes på bekostnad af stora olägenheter för skolan i sin
helhet. — — En indragning af elementarläroverkets lägsta klass kan ej heller bereda
mängden af föräldrar någon synnerlig svårighet, då, med undantag af tyskan, läroämnena
der äro af den beskaffenhet, att inom medelklassen åtminstone de flesta
mödrar och äldre systrar deri böra kunna lemna undervisning och äfven den medelgoda
folkskolan, utan ändring i sin hufvudsakliga arbetsordning, dertill bör kunna
förbereda.

Utskottet hemstälde derför enhälligt, att kammaren ville besluta »en underdånig
framställning, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke efter
hand nuvarande första klassen vid rikets elementarläroverk kunde indragas och
undervisningen i tyska språket begynna i nuvarande andra, som då blefve läroverkets
första, med inträdesfordringar i öfrigt hufvudsakligen motsvarande dem, hvilka nu
gälla för inträde i den sistnämnda».

Första Kammaren biföll denna hemställan; Andra Kammaren fann sig, på
på grund af det deruti visade tillmötesgåendet, böra biträda densamma, och en skrifvelse
i enlighet härmed afläts den 15 maj till Kongl. Maj:t.

Vid nästa riksdag, år 1869, framkom frågan å nyo genom tvenne motioner af
herrar A. W. Nilson och Anders Nilsson, hvilken senare yrkade indragning äfven
af andra klassen.

Under tiden hade emellertid Kongl. Maj:t inhemtat läroverksstyrelsernas och
läroverkskollegiernas yttranden öfver Riksdagens skrifvelse af den 15 maj 1868. Sedan
dessa inkommit, utfärdades den 10 mars 1869 en kungörelse, hvari Kongl. Maj:t med
bifall till Riksdagens anhållan bestämde, att antalet årsklasser skulle minskas från
10 till 9, hvilket skedde så, att den förutvarande första klassen indrogs och att för
inträde fordrades att »vara tio år gammal eller att hafva hunnit så nära denna
åldersgräns, att den skulle uppnås under nästföljande termin».

Denna kungörelse hade emellertid knappt hunnit tillämpas, innan man på
vissa håll förklarade inträdesålderns höjning alldeles olämplig. Också var den läroverkskomité,
som blef tillsatt med anledning af Riksdagens skrifvelse af den 13 maj
1870 och som afgaf sitt betänkande den 23 juli 1872, genast färdig med att föreslå
en återgång, detta ehuru höjningen helt nyligen kommit till stånd på båda kamrarnas
samfälda begäran och någon verklig erfarenhet om deraf följande olägenheter
näppeligen kunnat vinnas. Motiveringen för sänkningsförslaget var följande:

Komiterade hafva ansett sig böra föreslå nedsättning af den till inträde i allmänt
läroverk berättigande åldern till 9 år, icke blott med afseende derå, att nu
gällande stadga, om den ock föreskrifver 10 år såsom lägsta inträdesålder, dock i
sjelfva verket under vissa omständigheter medgifver lärjunges inskrifvande äfven före

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22. 71

denna åldersgräns, utan i synnerhet emedan erfarenheten visat, att förbudet mot ett
tidigare inträde i allmänt läroverk haft till följd, att föräldrar i stället söka att i
enskilda skolor tidigare bereda sina barn den undervisning, som dessa med mera
verkligt gagn kunnat vid allmänt läroverk erhålla, hvartill jemväl kommer, att detta
förhållande icke sällan hos föräldrar framkallar en äflan att med den enskilda undervisningens
biträde söka förskaffa sina barn ett kunskapsmått, som kan vid den i lag
medgifna åldern bereda dem inträde i allmänt läroverks andra eller högre klass —
en sträfvan, som torde mången gång hafva framkallat en öfveransträngning af de
späda krafterna, för hvilken sedermera den offentliga läroanstalten fått bära skulden.

Hufvudsyftet synes dock hafva varit att få studentexamen aflagd ett år tidigare.
Då förut vid en inträdesålder af 10 år och en lärokurs af 9 år »normalåldern»
för nämnda examen var 19 år, så skulle den nu med en inträdesålder af 9 ar och
en lärokurs af 9 år, »utan något strängt anlitande af ynglingens krafter», kunna
blifva 18 år. Det af komitén framstälda förslaget ingick i den proposition angående
förändrad anordning i vissa delar af rikets elementarläroverk, som framlades vid 1873
års riksdag, och de härvid andragna skälen voro alldeles desamma som komiténs.
Lärjungarnes allt för höga ålder vid afgången från skolan vore, ansågs det, i väsentlig
mån beroende af skollagens föreskrift om en inträdesålder af tio år.

Denna föreskrift — yttrade departementschefen — är icke gammal. Den förskrifver
sig från 1869 och hänger tillsamman med den förhöjning i kunskapsfordringarna
för inträde i första klassen, som då bestämdes. Denna förhöjning var likväl i
sjelfva verket icke större, än att den gamla inträdesåldern af nio år utan olägenhet
kunnat bibehållas. Då det temligen allmänt visat sig, att föräldrar och målsmän
önskat få insätta sina barn i skola tidigare, än skolstadgan medgifver, och nioåringar
ej sällan äro lika utvecklade till förstånds- och kroppskrafter som barn på tio eller
elfva år, så ser jag icke något tillräckligt skäl, hvarför det skulle förvägras föräldrar
eller målsmän att för sina barn få åtnjuta fördelarna af en ordnad undervisning vid
de allmänna läroverken, när de pröfvade tiden derför vara inne.

Det särskilda utskott, till hvilket propositionen öfverlemnades, förklarade härom
helt kort och godt, att det fann de anförda skälen »välbetänkta och öfvertygande»,
hvadan det föreslog, att Riksdagen måtte lemna denna punkt af förslaget utan anmärkning.

Genom den ännu gällande läroverksstadgan af den 1 november 1878 återfördes
ock inträdesåldern till hvad den varit före den af Riksdagens anhållan 1868
föranledda kungörelsen af den 10 mars 1869.

Gifvet var, att vännerna af ett organiskt samband mellan läroverk och folkskola
ej härmed kunde känna sig tillfredsstälda. Fordringarna på ett sådant samband
togo sig ock omedelbart efter den nya stadgans tillämpning, vid 1880 års riksdag,
uttryck genom tvenne motioner inom Andra Kammaren, väckta af herrar F. T. Borg
och S. Axell. T den förra, som var af en temligen vidtsväfvande beskaffenhet,
yrkades gymnasialklassernas frånskiljande från de fem nedre läroverksklasserna samt
dessa senares ombildande till femklassiga »fullständiga» folkskolor. Herr Axells mo -

1S7S.

1SS0.

1881.

72 Andra Kammar ms Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

tion afsåg bland annat en utredning, huruvida icke läroverket kunde och borde sättas
i samband med folkskolan.

Andra Kammarens första tillfälliga utskott egnade motionerna en utförlig och
i vissa delar särdeles sträng granskning. Frågan om läroverkets samband med folkskolan
besvarade det jakande. Såsom en »lätt tryckning» på dem, hvilka nu måhända
ej egnade folkskolan vederbörligt intresse, emedan man hade de många allmänna
läroverk, som mottoge barn vid nio års ålder, att lita till — såsom en maning
till dem att för sitt eget intresses skull befrämja folkundervisningens höjande, kunde
en indragning af lägre klasser i allmänna läroverket vara nyttig. Dock borde man
akta sig att begära för mycket och trycka för hårdt. För sin del ansåg utskottet,
att man för tillfället borde nöja sig med att ofördröjligen den första och längre fram
äfven den andra klassen indroges.

Andra Kammaren gillade utskottets förslag, men då detta ej hann komma
under medkammarens pröfning, ledde det den gången ej till vidare resultat. Det
upptogs följande året genom en ny motion af herr F. T. Borg. Första tillfälliga
utskottet uttalade sig enhälligt för att lägsta klasen borde borttagas, inträdesåldern
framflyttas med ett ar samt fordringarna för inträde i den blifvande första klassen
förhållandevis ökas, dock så, att dervid ej fordrades insigt i något ämne, hvari folkskolan
ej meddelade undervisning. Utskottet tvekade ej att uttala såsom sin öfvertygelse,
att denna indragning borde kunna ega rum utan olägenhet för läroverket
sjelft och att den skulle medföra en icke oväsentlig besparing af lärarekrafter.

Om man — yttrade det — frånräkna!- det lilla mått af insigt i tyska språket,

som ingår i kursen för nämnda klass, nödgas man oförbehållsamt medgifva, att i

öfrigt folkskolan numera både kan och bör uträtta alldeles detsamma. Redan för
vinnande af en fast och sluten organisation af undervisningen på det elementära
stadiet vore alltså den ifrågasatta åtgärden att anse såsom första steget fram mot
detta stora mål. Under nu rådande anordning händer nog ej så sällan, att en lärjunge,
som från folkskolan går in i läroverket, får der blott för inhemtande af litet
tyska nöta bort en för honom dyrbar tid med rekapitulerande af en kurs, som han
dock på fullt tillfredsställande sätt redan inhemtat.

Sedan Andra Kammaren bifallit utskottets hemställan, gick denna till Första
Kammarens tredje tillfälliga utskott, hvilket deremot anförde följande skäl:

att borttagandet af första klassen skulle väsentligen rubba den anordning, som

blifvit vidtagen för läroverkets lägre stadium, särskilt med hänsyn till de afsedda

kursafslutningama i tredje och femte klasserna,

att, då i fjerde klassen ett andra främmande språk inträdde, det begynnande
främmande språket, med hvilket lärjungen dittills fått ostördt sysselsätta sig i tre år,
skulle lida stort intrång genom att inskränkas till två år, innan ett nytt uppträdde
vid dess sida,

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22. 73

att för de barn, hvilka ville öfvergå till allmänna läroverket, sjelfva grunden
för bildningen måste läggas på ett helt annat sätt, än i folkskolan kunde blifva fallet,
att åtminstone inom det allra största antalet folkskolor särskilda anordningar
blefve nödiga, i fall de skulle kunna till 10—11 års ålder bibringa sina lärjungar de
kunskaper i svenska ämnen, hvilka nu inhemtas i läroverkets lägsta klass, samt

att härigenom lätteligen den fara skulle uppstå, att undervisningen för den
stora mängd lärjungar, som i folkskolan ämnade afsluta sin bildningskurs, skulle i
större eller mindre grad lida afbräck.

Utskottet hemstälde derför, att Första Kammaren icke måtte biträda medkam.
marens beslut, och detta yrkande blef äfven bifallet.

Vid 1882 års riksdag förnyade herr F. T. Borg, med anledning af den då
framlagda löneregleringspropositionen, sin hemställan om en skrifvelse, hvaruti Riksdagen
skulle tillkännagifva såsom sin åsigt, att lägsta klassen af det allmänna läroverket
borde indragas, och herr 8. Wieselgren uttalade sig i en af honom väckt
motion för anställande af en utredning, huruvida icke eu indragning af t. ex. läroverkens
nedersta klass kunde verkställas. Statsutskottet tillstyrkte löneregleringen
för lärarne vid de allmänna läroverken, men uttalade dervid tillika, att, »då de förändringar,
som i afseende på dessa läroverks organisation och stat kunna finnas
nödiga, särskildt i och genom det ifrågasatta borttagandet af den lägsta klassen>
möjligen kunde blifva af beskaffenhet att föranleda större rubbningar i lärarepersonalens
fördelning, torde det vara med nödig varsamhet mest öfverensstämmande att icke
för dessa läroverk nu fastställa löneförhöjningen på ordinarie stat». Andra Kammarens
tolf utskottsledamöter tillmätte ordnandet af läroverkets och folkskolans inbördes
förhållande en ännu större betydelse. De erinrade om Andra Kammarens
upprepade beslut rörande lägsta klassens indragning, samt dess flera gånger uttalade
önskan, att läroverket borde sättas i samband med folkskolan, och de ansågo sig kunna
förutsätta, att Första Kammarens afslag härå borde tolkas »mer såsom en uppskotsoch
varsamhetsåtgärd — förestafvad af önskan att undervisningsfrågan måtte blifva
efter vederbörlig utredning af Kongl. Maj:t i första hand pröfvad — än som ett det
hela omfattande underkännande af medkammarens åsigter i ämnet». Med allt erkännande
af lärarnes berättigade anspråk på erhållande af en efter omfattningen och
vigten af deras tjensteåligganden afpassad aflöning, vore det likväl olämpligt att nu
genomföra en lönereglering, enär nödvändigheten af en snar och genomgripande läroverksreform
vore allmänt erkänd. Ett hufvudmål för denna reform vore enligt deras
mening att ställa läroverket i ett rätt förhållande till folkskolan, och anförde de såsom
stöd härför bland annat,

att arbetet för en omorganisation af undervisningsväsendet år för år sträckt
sig å ena sidan allt mer ned till folkskolorna och å andra sidan allt högre upp till
universiteten samt att man, ju mera denna högvigtiga fråga blifvit pröfvad, desto
Bih. till Iliksd. Prof. 1896. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 19 lläft. 10

1881.

188S.

1384.

74 Andra Kammarens Tdlfälliqa Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 22.

bättre insett nödvändigheten af att i ett sammanhängande system ordna hela det
offentliga undervisningsväsendet ända från dess nedersta till dess öfverstå delar, samt

att öfverallt röster med ökad styrka och bestämdhet fordrat, att det nuvarande
bildningsstrecket mellan läroverket och folkskolan skall borttagas och det förra ställas
i omedelbart samband med den senare samt att man i enlighet härmed fordrat, att
uppfostran icke med ens skall aflägsna den bildningssökande så långt från hemmet
och dess sysselsättningar, att han förlorar dessa ur sigte och går vilse under fortsatt
jägtande efter lefnadsmål, för hvilka han till äfventyra icke befinnes vara ämnad.

Med anledning af de förhandlingar, som sålunda inom Riksdagen blifvit förda
angående folkskolans plats i vårt skolsystem, utsändes frågan härom under 1888 till
behandling inom samtliga kretsar af Sveriges allmänna folkskolelärareförening, hvilka
dervid enade sig om följande uttalanden:

att folkskolan bör kunna åt alla samhällsklassers barn meddela den för lifvet
nödiga allmänbildningen, samt

att folkskolan sålunda bör kunna ersätta allmänna läroverkets lägsta klasser.

Till undvikande af hvarje missförstånd betonades emellertid på det bestämdaste,
att folkskolan för detta ändamål icke behöfde blifva någon blott förberedande anstalt
till allmänna läroverket, utan fortfarande i sin verksamhet både kunde och borde vara
fullkomligt oberoende af detta.

Efter ofvan anförda uttalanden från Andra Kammarens sida var det gifvet, att
frågan om lägsta klassens indragning skulle blifva ett af de ämnen, som 1882—84 års
läroverkskomité måste komma att upptaga till pröfning. Så skedde ock. Komitén förklarade
sig ingalunda förbise »de många fördelarna af ett närmare samband mellan folkskolan
och det allmänna läroverket». Detta oaktadt afstyrkte den emellertid förslaget,
enär den — såsom den yttrade — måste »förutsätta sådana anordningar, att
nationen i sin helhet må kunna fortgå i utveckling utan att nedsjunka under andra
folks bildningsnivå». För detta ändamål vore det nödvändigt, att den del af det
uppväxande slägtet, som kunde komma i åtnjutande af en fullständigare undervisning,
finge »följa en sådan bildningsgång, att derigenom den högre odlingen i landet
må kunna hållas uppe». I enlighet härmed vore kurserna för de särskilda läroverksklasserna
nu så faststälda, att de i hvarje ålder meddelade lärjungarne det bildningsmått,
som för dem syntes erforderligt. Storleken och omfattningen af detta bildningsmått
bestämdes »i första hand af den allmänna uppfostringsläran på teoretisk
och empirisk väg», i andra hand af hänsynen till de olika ländernas egendomliga
förhållanden. »Så hafva», sade komitén, »äfven nu gällande bestämmelser om lärokurserna
vid vårt lands allmänna läroverk tillkommit». En jemförelse med fordringarna
för afgångsexamen i Norge, Danmark, Finland och Preussen visade, »att de
för våra allmänna läroverk faststälda kurserna på det hela taget icke tåla vid någon
nedprutning» och att det icke gerna går an »att uppskjuta i synnerhet ett grund -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (K:o JJ Utlåtande Ko 22■ 75

läggande ämnes inträdande i läroplanen eller att förändra de kunskapsmått, som äro
för hvarje åldersklass bestämda». Detta måste då äfven gälla för lägsta åldersklassen.
Der borde följaktligen tyska läsas; skedde icke detta, så Unge lärjungarne endast under
två år, ostörda af andra främmande språks studium, egna sig åt detta första språk,
och en betänklig minskning af kunskaperna deri skulle ej kunna undvikas.

I så måtto ansåg komitén ett samband mellan läroverket och folkskolan vara
önskligt, att inträdesfordringarna i läroverkets nedersta klass borde komma att alldeles
motsvara den lärokurs, som blifvit inhemtad i den egentliga folkskolans första årsklass.
Att med inträdesålderns höjande ett år låta dessa fordringar motsvara den lärokurs,
som blifvit inhemtad i samma skolas andra årsklass, fann komitén deremot icke
lämpligt, detta emedan denna senare klass enligt dess förmenande icke ens i de svenska
ämnena förmådde meddela »den nu till första klassen hörande åldersklassen det för
densamma fordrade kunskapsmåttet». Genom en jemförelse mellan läroverksstadgan
och folkskolans normalplan trodde sig nemligen komitén finna, att lägsta läroverksklassens
kurs (inhemtad vid en »normalålder» af 10 år) i de större städerna väl motsvarade
egentliga folkskolans andra årskurs (likaledes inhemtad vid en »normalålder»
af 10 år), men på öfriga orter närmast samma skolas tredje årskurs (inhemtad vid
en »normalålder» af 11 år, i verkligheten enligt komiténs förmodan till och med senare).
Antingen skulle derför den nya lägsta klassen komma att bestå af lärjungar, som i
allmänhet vore äldre än de nuvarande, hvarigenom »bildningsutvecklingen» skulle
till olägenhet för samhället och det uppväxande slägtet med ett år fördröjas, eller
ock skulle man enkom till förekommande häraf nödgas anställa minst en ny folkskolelärare
för hvart och ett af rikets 2,350 skoldistrikt, förändra skollokalerna, utvidga
seminarierna och inspektionen m. m., hvilket allt enligt komiténs uträkning
skulle kräfva nya årliga utgifter på milliontals kronor. Skedde ej detta, så skulle
säkraste följden af indragningen blifva upprättandet åt ett ökadt antal privatskolor,
hvarigenom klyftan mellan folkskolan och den lärda skolan i sjelfva verket blefve
vida större än nu. På dessa grunder ansåg sig komitén icke hafva skäl att föreslå
indragning af nuvarande första klassen.

Mot komiténs framställning i denna del afgafs reservation af folkskolans ende
målsman inom densamma, folkskoleinspektören C. J. Meijerberg, hvilken betvifiade,
att ens de mest moderata bland reformens vänner skulle kunna känna sig öfvertygade
af komiténs bevisning. Komitén hade nemligen förbisett, att om ock 10 år
vore »normalåldern» för inträde i andra läroverksklassen och 10 | år alltså »normala
medelåldern», så visade statistiken dock, att verkliga inträdesåldern vore i medeltal
0,8 år högre än »normala medelåldern». En så stor skilnad mellan »normal medelålder»
och verklig medelålder existerade deremot icke ens tillnärmelsevis vid folkskolan,
och farhågorna för bildningsutvecklingens försenande genom öfveråriga folkskolelärjungar
vore derför ogrundade. De små oöfverensstämmelserna mellan läroverksstadgans
och normalplanens fordringar i svenska ämnen kunde »lätt förekommas

76 Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

genom mindre betydande ändringar i kursindelningen». Några sådana storartade och
dyrbara anordningar som de af komitén förespeglade vore för detta ändamål ingalunda
af nöden.

Vid sådant förhållande — fortfor reservanten — kan jag icke finna, att denna
reform, i och för sig behöfver leda till någon ökad statsutgift, utan att tvärtom en
besparing skulle uppstå, motsvarande kostnaderna för den nuvarande första klassen.
Men det ar sjelf klart, att i den män de mera inflytelserika samhällsklasserna komme
att för. sina barns undervisning taga folkskolan i anspråk, skulle också folkskolans
utveckling påskyndas. En sådan utveckling är emellertid blott en tidsfråga, och
staten har redan, i den allmänna folkbildningens intresse och alltså oberoende af den
nu föreliggande frågan, icke allenast teoretiskt erkänt behofvet af folkskolans ytterligare
förbättring, utan jemväl faktiskt förbundit sig att deltaga i de för ändamålet
nödiga kostnaderna, i och med detsamma som staten åtagit sig att lemna bidrag till
aflöning åt ett obegränsadt antal lärare, vare sig vid de nya folkskolor, som komma
att upprättas, eller vid de redan befintliga.

Som reservanten dessutom var öfvertygad, att studiet af ett främmande språk
icke kunde med verklig framgång börja förr, än det väsentligaste af modersmålets
form- och satslära blifvit inlärdt, samt att inträdesfordringarnes höjande vore det
kraftigaste medlet mot läroverkets öfverbefolkande med för studier obeqväma barn,
ansåg han, att komitén bort hafva alla skäl att tillstyrka inträdesålderns höjande
till fylda 10 år.

I de utlåtanden från domkapitel och läroverkskollegier m. m., hvilka af Kongl.
Maj:t infordrades öfver komiténs förslag, saknades icke uttalanden, som gingo i samma
rigtning och på det kraftigaste förordade första klassens indragning samt inträdesålderns
höjande till fylda 10 år. Det öfvervägande flertalet instämde emellertid i
komiténs afstyrkande, och då en läroverksproposition 1887 förelädes Riksdagen, ansåg
sig chefen för ecklesiastikdepartementet derför beträffande denna sak kunna inskränka sig
till en kort hänvisning till dessa utlåtanden samt till ett påpekande af att den föreslagna
höjningen af inträdesfordringarna icke skulle »minska trycket på de följande klasserna».
Icke heller i läroverkspropositionen 1890 ingick något förslag om inträdesålderns höjande.
Frågan härom upptogs emellertid då å nyo genom tvenne inom Andra Kammaren
väckta motioner. I den ena af dessa yrkade herr M. Dahn, att, med borttagande
af nuvarande lägsta klassen af allmänna läroverken, folkskolan måtte komma att intaga
sådan ställning till dessa läroverk med afseende på undervisningsväsendet i dess
helhet, att den utgjorde bottenskolan och utgångspunkten för undervisningen i allmänna
läroverken. I den andra föreslog herr O. V. Vahlin en skrifvelse till Kongl.
Maj:t med anhållan om framläggande för Riksdagen af förslag till sådan förändring
af våra allmänna läroverk, att åtminstone den första klassen vid dem kunde indragas.

Det särskilda utskott, som tillsattes för behandling af den kongl. propositionen

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22. 77

samt de dermed i samband stående motionerna, egnade frågan om första klassens
indragning en utförlig granskning, dervid i hufvudsak stödjande sig på det af 1882
års läroverkskomité afgifna betänkandet. De för våra läroverk faststälda kurserna
tålde enligt utskottets åsigt icke vid någon nedprutning; följden af en sådan skulle blifva,
att hela nationens bildningsnivå komme att sjunka. Om inträdesåldem höjdes till
10 år, måste derför skolan antingen upptill ökas med en ny åldersklass (18—19 år),
eller hela läroverkskursen sammanträngas inom en tidrymd af åtta år eller ock inträdesfordringarna
till den nya första klassen ställas så, att de fullt motsvarade dem
till den nuvarande andra. Den förstnämnda åtgärden kunde ej förordas, enär den
ansågs komma att ytterligare höja medelåldern vid afgångsexamen, som kanske redan
nu vore allt för hög. Icke heller den andra vore antaglig, enär stor fara för öfveransträngning
derigenom måste uppkomma. Således skulle blott den utvägen återstå, att
inträdesfordringarna höjdes. Detta kunde dock enligt utskottets mening icke ske, ty
folkskolan förmådde icke att i behörig tid (till 10 \ års ålder) bereda sina lärjungar till
inträde i allmänna läroverkets nuvarande andra klass. Att sätta henne i stånd härtill
skulle kräfva betydligt ökade kostnader. Dessutom vore språkfrågan härvid af
afgörande betydelse, och af hänsyn till denna vore det oeftergiflig^ att läsningen af
tyska finge börja redan vid 9 års ålder.

Tyskan är nemligen — yttrade utskottet — det »grundläggande språket», det
språk, hvars studium har till en af sina uppgifter att gorå lärjungarne bekanta med
de grammatika begreppen och den grammatiska terminologien, att meddela sådana
kunskaper om språket öfver hufvud, att genom dem inlärandet af de främmande
språk, som senare inträda på studieplanen, väsentligen underlättas. Det kan visserligen
icke nekas, att ett visst mått af allmän grammatisk bildning kan ernås med
tillhjelp af endast modersmålet, men erfarenheten gifver vid handen, att för undvikande
af tidsförlust och för vinnande af nödig säkerhet jemförelse med ett främmande språk

redan från början är oundgänglig.---Uppskjutandet af tyskans läsning med

ett år skulle således, utom de följder det kunde hafva med afseende på kunskaperna
i detta språk, medföra, att det egentliga grundläggandet af den allmänna språkbildningen
fördröjdes med ett år, och att härigenom språkstudiet i det hela vid de allmänna
läroverken väsentligen försvagades, hvilket icke torde kunna ske utan fara
för att hos oss den högre bildningens nivå skulle komma att sjunka under samma
bildnings nivå i de öfriga kulturländerna.

Utskottets flertal afstyrkte derför herrar palms och Vahlins motioner. Härvid
voro emellertid fyra utskottsmedlemmar från Andra Kammaren, herrar O. Jonsson,
O. Erickson, I. Månsson och P. Andersson, af en afvikande mening, och de tre
förstnämnda sökte i en gemensam reservation påvisa, att de af utskottet uttalade
betänkligheterna icke vore grundade. Utskottet hade stödt sin bevisning derpå, att
9 år vore »normalåldern», det är lägsta möjliga åldern för hvarje enskild inträdessökande
i första klassen, och 91 år »normala medelåldern», d. ä. lägsta möjliga medel -

78 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N.o 1) Utlåtande N:o 22.

åldern för samtliga inträdessökande i nämnda klass, samt att sålunda 10 år vore
»normalåldern» och 10 år »normala medelåldern» för lärjungame, då de begynna
andra läroverksklassens kurs. Verkliga medelåldern på detta stadium vore emellertid,
enligt statistiken, vida högre, nemligen 11,65 år. Frågan vore sålunda faktiskt ej hvad
en folkskolelärjunge, som söker inträde i andra klassen, inhemtat vid 101 år, utan
hvad han inhemtat vid 11,65 år. Nu vore lägsta åldern för inträde i småskolan 6 år,
motsvarande »normala medelålder» alltså 6 h år; följaktligen skulle den egentliga folkskolans
första årskurs kunna vara genomgången vid 9 | år, den andra vid 101 år och
den tredje vid 11 | år. Med kännedom om föräldrarnas vanliga benägenhet att påskynda
barnens inträde i skolan, på det att kursen så mycket tidigare måtte vara
genomgången, hade man ingen anledning tro, att i folkskolan den verkliga medelåldern
skulle i någon betydligare grad öfverskjuta »normala medelåldern», och detta intygades
ock af de uppgifter rörande verkliga medelåldern för de olika folkskoleklasserna,
hvilka vore tillgängliga från de större städerna. Rådfrågade man nu 1889 års normalplan
för folkskolan (icke den äldre af 1878, hvarpå utskottet grundat sina jemförelser),
så funne man, att vid de bättre organiserade folkskolorna andra klassens
kurs i det allra närmaste motsvarade första läroverksklassens kurs; äfven ide sämre
utrustade folkskolorna skulle således något så nät begåfvade lärjungar med säkerhet
intill 111 års ålder hafva kunnat inhemta hvad som fordrades för att de skulle kunna
följa sina jemnåriga i läroverkets andra klass. Att folkskolan i de mest aflägsna och
fattiga landsbygderna stode lågt kunde icke utgöra något som helst skäl mot inträdesålderns
höjande, ty de i dessa bygder bosatta föräldrar, Indika ville hafva sina söner
in i läroverket, måste ju äfven nu bereda dem privat undervisning, antingen helt och
hållet eller vid sidan af folkskoleundervisningen. Utskottet hade visserligen visat,
att af de från folkskolan i första klassen inexaminerade icke mindre än 80,4 procent
vore »öfveråriga», men det hade härvid förbisett, att »öfverårigheten» för samtliga
inexaminerade varit i medeltal 79,os procent; skilnaden (0,6 procent) vore allt för
obetydlig för att kunna utgöra något skäl mot den föreslagna indragningen. Om det
lilla mått af insigt i tyska språket, som vore föreskrifvet för första klassen, inhemtades
före eller efter en »normalålder» af 10 år, hade gifvetvis ingen afgörande betydelse
för vår nations »bildningsnivå», och utskottets påstående om modersmålets
olämplighet såsom »grundläggande språk» vore alldeles obevisadt. Med det svar,
som reservanterna gifvit på frågan om folkskolans förmåga att i behörig tid förbereda
till inträde i den blifvande första klassen, förfölle hela den afskräckande beräkning,
som utskottet efter läroverkskomiténs föredöme uppgjort rörande'' kostnaderna för folkskolans
»förstärkning». För det ändamål, som utskottet uppgifva, kräfdes ingalunda
någon utvidgning af seminarierna och folkskoleinspektionen, icke heller personalens
ökande med en ny lärare för hvart och ett af rikets 2,350 skoldistrikt o. s. v.

En helt annan sak är — tilläde reservanterna ^ att folkskolan i alla fall;

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22. 70

oberoende af förändringarna inom allmänna läroverket, torde behöfva att förstärkas,
samt att första klassens indragning härtill måste komma att i någon mån bidraga.
Ty om första följden af nämnda indragning blefve, att de flesta inträdessökande komme
att ett år längre gå qvar i privatskolorna, så komme å andra sidan också de, som
från folkskolan söka inträde vid allmänna läroverken, att ännu ett år gå qvar i folkskolan,
och en del föräldrar, som haft sina söner i förberedande privatskolor före
uppnådd inträdesålder, skulle säkerligen draga sig mera derför, sedan denna blifvit
med ett år förlängd. Huru under sådana förhållanden en verklig klyfta skulle uppstå
mellan folkskolan och de allmänna läroverken, och huru de mera välmående
klassernas intresse för folkskolan, i stället för att ökas, skulle minskas — detta är oss
omöjligt att fatta.

Reservanterna hemstälde derför, att Riksdagen, med anledning af herrar Dahns
och Vahlins motioner, ville för sin del besluta, att nuvarande första klassen vid samtliga
allmänna läroverk måtte indragas, inträdesåldern till den blifvande första klassen
bestämmas till fy Ida 10 år och fordringarna för inträde deri förhållandevis ökas,
dock så att för intagning i densamma ej skulle fordras insigt i något ämne, hvari
folkskolan icke meddelar undervisning. — Detta reservanternas yrkande blef efter
en lång och liflig diskussion af Andra Kammaren gilladt.

Äfven i samband med 1892 års läroverksproposition väcktes inom samma
kammare motioner i enahanda retning. Sålunda föreslogo herrar Berg och Hammarlund
en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran att till en början första klassen vid
de nuvarande allmänna läroverken måtte indragas. Motionärerna voro öfvertygade
derom, att en sådan indragning icke på ringaste sätt skulle minska eller försena det
bildningsresultat, som i allmänna läroverket kunde vinnas, samt att densamma skulle
lända folkskolan och folkbildningen till största gagn. På alla de orter, der allmänna
läroverk funnes, vore folkskolan redan nu i stånd att gifva den undervisning i de
svenska ämnena, som i första klassen meddelades, och den borde medhinna detta
till samma medelålder, i hvilken andra läroverksklassens lärjungar faktiskt befunne
sig. I samma mån folkskolan komme i åtnjutande af den omvårdnad och utrustning,
som hon i alla fall — oafsedt hvarje hänsyn till andra läroverk — borde erhålla,
och i samma mån den gamla fördomen om nödvändigheten af de främmande språkens
studium redan under barndomsåldern gåfve vika, i samma mån skulle man
ock inse icke allenast oskadliglieten, utan ock lämpligheten af att i framtiden
förlägga äfven andra och tredje läroverksklassernas undervisning till folkskolan.

En liknande hemställan ingick i det förslag till en synnerligen omfattande
läroverksreform, som framlades af herr I. Lyttkens, och hvari han bland annat hemstälde
till Riksdagen att såsom sin åsigt uttala, att nuvarande första klassen borde
indragas samt att inträdesfordringarna till den blifvande första måtte ställas lika med
kurserna efter genomgåendet af andra klassen i folkskolan enligt normalplanen litt. A.

Ännu längre gick herr Tvär Månsson, hvilken icke inskränkte sig till anhållan

189£.

80 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

om en skrifvelse, utan yrkade, att Riksdagen måtte göra till sitt det beslut, som
blifvit föreslaget af honom och hans båda medreservanter 1890 och som Andra Kammaren
då fattat.

Statsutskottet hemstälde i sitt utlåtande om bifall till detta senare förslag, i
motiveringen hänvisande till de synpunkter, hvilka bestämt Andra Kammarens
tidigare hållning i denna fråga, samt till de besparingar, som genom indragningen
skulle uppkomma. Det yttrade härom:

De skäl, som hittills föranledt Andra Kammaren att biträda de väckta förslagen
om första klassens indragning och hvilka äfven nu, mer eller mindre fullständigt
utförda, återfinnas i de i ämnet väckta motionerna, äro hufvudsakligen följande:

genom första klassens indragning skulle en afsevärd besparing göras i statens
utgifter för de allmänna läroverken;

denna besparing medför ingen olägenhet, enär folkskolan till den ålder, som
under nuvarande förhållanden i regeln är den faktiska inträdesåldern för andra klassen,
kan meddela lärjungarne ett så stort mått af kunskaper, att de sedermera kunna
under åtta år, tillbragta i det allmänna läroverket, utan öfveransträngning förvärfva
sig eu bildning, fullt jemförlig med den, som de nu derstädes erhålla;

den sålunda vunna besparingen skulle kunna användas till folkskolans stärkande; om

de bättre lottade personernas barn under en något längre tid komme att
åtnjuta undervisning i folkskolan, skulle intresset för denna på inflytelserikt håll
blifva mera personligt och mera verksamt;

i socialt hänseende skulle en synnerligen fördelaktig verkan uppstå deraf, att
alla barn så länge som möjligt gemensamt undervisades i folkskolan.

Utskottet, som delar den uppfattning af förevarande fråga, som i de sålunda
anförda skälen hemtar sitt stöd, får beträffande den besparing för statsverket, som
genom indragning af första klassen vid de allmänna läroverken skulle beredas, anföra
följande beräkning, grundande sig på dels »Berättelse om statens allmänna läroverk
för gossar läsåret 1887—88», den senaste i »Bidrag till Sveriges officiella statistik»
utgifna, dels »Tabeller angående de allmänna läroverken, bifogade det till statsverkspropositionen
hörande statsrådsprotokollet för åttonde hufvudtiteln». Enligt den
åberopade berättelsen funnos läsåret 1887—88 ett antal af 71 afdelningar i första
klassen vid rikets högre och femklassiga allmänna läroverk. Af dessa förekommo
38 vid sådana läroverk, der desammas indragning skulle medföra en motsvarande
minskning af antalet extra lärare; der skulle således, om extra lärarens aflöning antages
vara 1,800 kronor, en besparing uppstå af 68,400 kronor. De öfriga 33 åter
tillhöra läroverk, der extra lärare ej finnas, hvadan dessa afdelningars indragning
skulle medföra en besparing af lika många adjunktslöner. Enligt de ofvannämnda
tabellerna, tabell B. 6 och B. 8, kan lönen för en adjunkt vid högre och femklassiga
läroverk efter den nu föreslagna staten i medeltal sättas till 3,579 kronor, nemligen
i lön och tjenstgöringspenningar 2,500 kronor samt i ålderstillägg i medeltal 1,079
kronor. Lönen för 33 adjunkter skulle alltså uppgå till 118,107 kronor. Om till
detta belopp lägges det här ofvan för minskningen i antalet extra lärare beräknade
eller 68,400 kronor, erhålles en besparing af 186,507 kronor.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Kt:o 1) Utlåtande N:o 22.

Mot utskottets yrkande reserverade sig Första Kammarens utskottsledamöter.
Andra Kammaren biföll utskottets förslag, Första Kammaren reservanternas, och
frågan förföll.

Vid 1894 års riksdag föreslog herr T. Zettcrstrand i en af honom väckt motion,
att Riksdagen ville hos Konungen anhålla om åtgärder för åstadkommande af ett
mera planmessigt samarbete mellan läroverket och folkskolan. I motiveringen framhöll
motionären, att denna senare skola, under det halfva århundrade hon nu varit
lagstadgad, oafbrutet gått framåt såväl i inre som yttre afseende. Beskaffenheten af
undervisningen hade blifvit allt bättre; samtidigt härmed hade en mängd inrotade
fördomar mer och mer försvunnit, allmänhetens förtroende hade varit i ständigt stigande,
och till följd deraf hade icke allenast det absoluta antalet, utan äfven procenttalet
skolpligtiga barn, som begagna sig af folkskolan, steg för steg ökats. Folkskolan
hade sålunda allt mer närmat sig till att blifva hvad hon borde och skulle
vara: en bottenskola för all uppväxande ungdom inom landet, utgörande grunden
för allmänna läroverket och tillsammans med detta bildande ett organiskt helt. Ännu
lade sig emellertid flera hinder i vägen för uppnåendet af detta hennes höga framtidsmål.
Ett af dessa hinder läge deri, att fordringarna för inträde i läroverkets lägsta
klass icke vore afpassade efter någon af folkskolans kurser, hvarför motionären nu
önskade bestämmelser härom utfärdade. Förslaget förordades af Andra Kammarens
första tillfälliga utskott, livilket vid en jemförelse mellan läroverksstadgan och
folkskolans normalplan fann, att de kurser, som skola vara genomgångna vid utträdet
ur den egentliga folkskolans första årsklass, i det allra närmaste motsvarade dem,
som skulle vara genomgångna vid inträdet i allmänna läroverkets lägsta klass, samt
att de senare mycket lätt kunde bringas till fullständig öfverensstämmelse med de
förra. Utskottet hemstälde derför till kammaren, att den för sin del måtte besluta
en skrifvelse med anhållan om sådan ändring af fordringarna för inträde i allmänna
läroverkets lägsta klass, att dessa bragtes till fullständig öfverensstämmelse med de
kurser, hvilka enligt gällande normalplan för undervisningen i rikets folkskolor skulle
vara genomgångna vid inträdet i andra årsklassen af fast folkskola litt. A. Utskottets
utlåtande bifölls och blef derpå öfverlemnadt till medkammaren samt hänvisadt till
dess tillfälliga utskott n:o 2. Detta hemstälde till Första Kammaren att för sin del
besluta en anhållan om sådan ändring af fordringarna för inträde i nämnda klass,
att de måtte vid anstäld inträdespröfning kunna fullgöras af den, hvilken genomgått
första årsklassen af fast folkskola litt. A. Då ärendet i denna form återkom till
Andra Kammaren, blef det emellertid å nyo hänvisadt till dess första tillfälliga utskott,
detta med anledning af en i motiveringen till Första Kammarens beslut inryckt
kritik af den allmänna princip om folkskolan såsom bottenskola, hvilken legat till
grund för såväl herr Zetterstrands motion som flera tidigare beslut af Andra Kam
maren rörande organisationen af vårt offentliga undervisningsväsende. Utskottet tillliih.
till Iliksd. Prat. 1820''. 8 Samt. 2 Afd. 2 Rand. 18 Höft. 11

1894.

82 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (.N:o 1) Utlåtande N:o 22.

styrkte kammaren att biträda Första Kammarens beslut, men med en motivering,
hvari nämnda kritik gjordes till föremål för följande erinringar:

1. Då Andra Kammaren velat ställa allmänna läroverket i ett organiskt samband
med folkskolan, har dess afsigt uppenbarligen icke varit att gifva den senare
någon »ny uppgift» eller att degradera henne till ersättningsmedel för något med
henne alldeles olikartadt. Folkskolans uppgift är utan tvifvel att under en viss
ålder, nemligen den egentliga barndomsåldern, bibringa ett visst afslutadt mått af
allmänt medborgerlig bildning. Men samma uppgift har Andra Kammaren ansett
äfven de lägsta läroverksklasserna böra hafva, så länge de nemligen skola bibehållas.
Den har härvid särskildt fäst sig vid, att en stor del af lärjungarne i dessa klasser
måste efter deras genomgående utträda i det praktiska lifvet samt att det för föräldrar
i allmänhet måste anses omöjligt att med någon trygghet välja lefnadsrigtning
åt sina söner, då dessa äro nio år, medan detta val deremot med långt större säkerhet
kan företagas, när de blifvit ett par, tre år äldre. Först då de hunnit den ålder,
som ligger utöfver omfånget för den egentliga folkskolans verksamhet, vore, har man
menat, rätta tiden inne för grundläggandet af de specielt vetenskapliga insigter,
Indika sedan vid universitet eller högre tillämpningsskolor kunna komma att vidare
utbildas.

2. Den kraftiga utveckling, som folkskolan skulle erhålla genom att användas
såsom allmän bottenskola och sålunda komma i åtnjutande af föräldraintresset inom
alla samhällsklasser, blefve följaktligen enligt Andra Kammarens åsigt en inre utveckling,
en utveckling i väsentligen samma rigtning, hvari hon nu arbetar och på
grund af sakens natur måste arbeta. Gifvet är, att den på samma gång blefve eu
utveckling äfven i yttre afseende. Men detta skulle ock, såsom inom Andra Kammaren
ofta framhållits, komma att ligga i allas intresse. Särskildt skulle det för
bemedlade föräldrar på landsbygden blifva en oskattbar fördel att ännu ett par, tre
år få uppskjuta den tidpunkt, då de nödgas skicka sina barn in i läroverksstäderna
och anförtro dem åt andra menniskors vård.

8. Andra Kammaren har vid sina uttalanden i föreliggande fråga ingalunda
förbisett, att de mera bemedlade ega full rätt att låta sina barn genomgå folkskolan,
de mindre bemedlade lika full rätt att låta sina söner genomgå allmänna läroverket.
Men den har ansett, att så länge den nuvarande organisationen bibehålies oförändrad,
så måste det förra förutsätta, att gossen efter slutad folkskolekurs, skall antingen
vara afstängd från högre studier eller ock vid öfvergången till läroverket blifva satt
ett par, tre år tillbaka, samt att å andra sidan det senare måste innebära, att han
redan vid nio års ålder skall förutbestämmas för lärdomsvägen, hvaraf åter blifver
följden, att, om han vid 12, 13 års ålder nödgas utträda i praktiska lifvet, han icke
kunnat erhålla ett härför afsedt mått af allmänt medborgerlig bildning.

4. Att lärjungeantalet vid våra universitet och högre tillämpningsskolor är
större, än landets behof krafvel-, har äfven inom Andra Kammaren ofta varit föremål
för betänkligheter. En af orsakerna härtill har man emellertid på detta håll sökt
just deri, att mera bemedlade föräldrar på grund af nyss anförda omständigheter
vanligen ansett sig nödsakade att förutbestämma alla sina söner för studiebanan.
Vore organisationen sådan, att detta val uppskötes till 12, 13 års ålder, så skulle
föräldrarna tydligen finna, att blott få af deras söner egnade sig för ett fortgående
på nämnda bana; endast dessa skulle då fortsätta, och de öfriga, hvilka icke visat

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22. 83

särskild studiebegåfning, skulle kunna slå in på mera praktiska vägar. Härtill kommer,
att mindre bemedlade gossar, som genomgått folkskolan, finge lättare att gå vidare,
så framt de nemligen ådagalagt synnerligen framträdande studieanlag. De högre
bildningsanstalterna skulle under sådana förhållanden få mottaga endast eliten af den
uppväxande ungdomen, och deras hela nivå skulle härigenom komma att väsentligt
höjas.

Andra Kammaren godkände detta utskottets betänkande.

Sedan dess har frågan om ett omedelbart samband mellan läroverket och folkskolan
ej förevarit vid Riksdagen förr än den nu genom herrar Ivar Månssons och
M. Dahns motion n:o 232 blifvit å nyo upptagen.

Då i nu meddelade historik en redogörelse blifvit lemnad icke allenast ylt^a°^uom
för föreliggande frågas tidigare öden utan ock för de skäl, som under menings- första klassens
striderna härom blifvit å båda sidor anförda, kan utskottet i sin följande fram- mdra9mn9•
ställning härom fatta sig kort.

För de föräldrar, hvilka kunna tänka på att möjligen sätta gina söner
i läroverket, måste det gifvetvis vara af vigt att få afgörandet häraf förlagdt
till en högre ålder än 9 år. Indragningen af första klassen skulle för dem
innebära en stor praktisk fördel, vare sig de äro bosatta i läroverksstaden
eller på landsbygden, mest naturligtvis i det senare fallet.

Tendigen allmänt torde numera medgifvas, att det äfven i socialt hänseende
skulle vara en fördel, om folkskolan, så långt sig göra låter, blefve
använd såsom gemensam bottenskola för barn af alla samhällsklasser. Det
fordom ofta hörda talet, att staten vid ordnandet af sitt undervisningsväsende
vore skyldig att taga hänsyn till vissa föräldrars på sociala fördomar grun^dade
»obenägenhet» mot att sätta sina barn i folkskolan, har allt mer förstummats.

I samma mån som detta skett har ock folkskolan verkligen närmat sig
målet att blifva en allmän bottenskola. De statistiska uppgifter, som föreligga
rörande skolväsendet i våra större städer, lemna härom intet tvifvel.

Sålunda undervisades af skolpligtiga barn (7—14 år) i två af dessa städer
(Stockholmjoch Norrköping) följande procent i

84 Andra Kammarens Tillfälliga Utskolts (N:0 1) Utlåtande N:o 22.

År	Stockholms	Norrköpings
folkskolor	läroverk, specialskoior och privat-skolor.	folkskolor	läroverk, specialskolor och privat-skolor.
1882 .................	55.6	28.8
1883 ..................	56.1	27.7	70.0	19.2
1884 .................	57.6	26.0	70.8	16.8
1885 ..................	59.1	25.2	74.4	15.3
1886 ..................	61.8	22.3	73.1	15.1
1887 ..................	62.5	21.1	76.1	14.1
1888 ..................	62.5	19.5	74.1	13.6
1889 ..................	70.4	19.5	73.2	13.6
1890 ................	71.0	18.7	73.2	12.7
1891 ..................	68.7	18.o	70.7	12.8
1892 ................	70.1	18.2	72.7	11.7
1893 ..................	71.s	17.3	76.o	11.8
1894 ..................	75.0	16.4	77.5	11.7

På liknande sätt förhåller det sig äfven i Göteborg, Malmö och Jönköping
samt på flera andra ställen. Öfverallt har man börjat inse, att folkskolan,
der hon är någorlunda väl ordnad, bör i afseende på undervisningen
i de svenska ämnena ganska väl kunna mäta sig med »högre» skolor för
samma åldersstadium. Det är derför ett icke ovanligt förhållande, att föräldrar,
hvilka tänka sätta sina gossar i läroverket, låta dem genomgå äfven den
andra folkskoleklassen samt derpå, efter att hafva beredt dem eu liten tids
privatstudium af tyska, låta dem inträda i läroverkets andra klass, hvilket
förhållande i sin mån bidrager till, att denna senare klass alltid är betydligt^
talrikare än den första. I fall den tyska kursen icke lade hinder i vägen,
skulle nu angifna utväg vara ännu mera allmänt begagnad.

Såsom bekant äro läroverkets inträdesfordringar nu på grund af Riksdagens
skrifvelse n:o 131 den 11 maj 1894 så omformulerade, att de vid
anstäld inträdespröfning skola kunna fullgöras af den, som genomgått första
årsklassen af fast folkskola litt. A. Jemför man nu de kurser, som äro
föreskrifna för andra folkskoleklassen och första läroverksklassen, så finner
man, att de i det hela motsvara hvarandra. Den enda afsevärda olikheten
utgöres af kursen i tyska samt en i samband härmed stående liten kurs i
svensk grammatik. Denna senare inträder enligt kursplanerna för vissa
städers folkskolor redan i andra folkskoleklassen men enligt normalplanen

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22. 85

(litt. A och B) först i den tredje, efter hvars genomgående barnen i medeltal
torde vara omkring 11 år, hvilket enligt statistiken i det närmaste motsvarar
verkliga medelåldern hos de gossar, hvilka begynna andra läroverksklassens
kurs.

Utskottet anser sig derför, med anledning af herrar Ivar Månssons
och Dahns motioner samt med hänvisning till ofvan omnämnda riksdagsskrivelse,
kunna utan tvekan tillstyrka,

c) att nuvarande första klassen vid samtliga högre och femklassiga
allmänna läroverk indrages,

att inträdesåldern till den blifvande första klassen bestämmes till
fylda tio år, och

att fordringarna för inträde deri förhållandevis ökas, så att de komma
att ungefärligen motsvara det kunskapsmått, som skall vara inhemtadt
vid utträdet ur andra årsklassen af fast folkskola litt. A.

Läroverkets båda uppgifter.

Våra allmänna läroverks ändamål är enligt gällande stadga »såväl att
utöfver omfånget för folkskolans verksamhet meddela medborgerlig bildning
som ock att grundlägga de vetenskapliga insigter, hvilka vid universitet
eller högre tillämpningsskola vidare utbildas».

Dessa läroverk hafva således tvenne syften: ett allmänt, att meddela
medborgerlig bildning, och ett specielt, att grundlägga vissa vetenskapliga
insigter.

Det är under sådana förhållanden gifvet, att sjelfva hufvudfrågau vid
läroverkens organisation måste blifva denna: huru skola dessa tvenne uppgifter,
meddelandet af allmänbildning och grundläggandet af specialbildning,
på lämpligaste sätt tillgodoses?

I sjelfva verket är det ock denna fråga, som legat på botten af alla
de menings8trider, hvilka om läroverksorganisationen blifvit förda, och som
utgör sjelfva kärnpunkten äfven i de motioner angående denna, som i år
blifvit till utskottet hänvisade.

Nu, såsom alltid, gå försöken att besvara nämnda fråga i tvenne, till
sjelfva sin grundåskådning motsatta rigtningar.

Å ena sidan anser man det lämpligast, att lärjungarne så tidigt som
möjligt bestämma sig för det särskilda bildningsmål, de vilja uppnå, på det
att de med görligaste första måtte kunna »gripa sig an med sina speciella
uppgifter» och från början få sin bildning lagd just på den mer eller mindre
breda »bildningsgrund», som hvar och cn af dem för sin speciella framtids -

Tvennc

olika uppfällningar.

86 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

verksamhet antages behöfva. Enligt denna åskådning äro t. ex. »lärd bildning»
och »allmänt medborgerlig bildning» två sidoordnade bildning sarter, hvilka
kräfva olika »andlig träning» och ett olika förråd af förkunskaper samt på
grund häraf förutsätta läroverkets uppdelande i åtminstone två från hvarandra
skilda, sinsemellan parallela »bildningslinier»: den »lärda linien» och den
»allmänt medborgerliga linien».

Ä andra sidan anser man det, såväl ur den enskildes som ur samhällets
synpunkt, origtigt och skadligt, att valet af framtida lefnadsverksamhet
och derefter lämpad bildningsbana sker vid en mycket tidig ålder, enär detta
val i så hög grad som möjligt bör bestämmas af lärjungens begåfning och på
grund häraf måste uppskjutas till en ålder, då anlag och fallenhet hunnit så
framträda, att de kunna åtminstone med någon säkerhet urskiljas. Denna
uppfattning förutsätter läroverkets fördelning i skilda åldersstadier: ett lägre,
som bibringar lärjungarne den allmänt medborgerliga bildning, som de alla
behöfva, hvilken lefnadsbana de än sedan kunna komma att välja, samt ett
högre, som förgrenar sig i skilda rigtningar och meddelar olika slag af
specialbildning.

Yårt allmänna läroverks nuvarande organisation är, som bekant, icke
ett uttryck för någon af dessa grundåskådningar, utan fast mer för en högeligen
oklar blandning eller »sammankoppling» af båda.

Att så är, beror i främsta rummet på det sätt, hvarpå detta läroverk
tillkommit, och utskottet nödgas derför att äfven här låta sin egen framställning
föregås af en återblick på frågans tidigare öden, detta så mycket mer som
förslagen om en »borgerlig» linie parabel med den »lärda» i sjelfva verket
åsyfta en återgång till en läroverksorganisation, som eu gång varit.

Frågans
tidigare behandling.

1649.

1724.

De förebilder, till hvilka man i dessa förslag vanligen hänvisar, äro de gamla
apologistskolorna och apologistklasserna.

De senare omtalas redan i 1649 års berömda skolordning. Enligt denna skulle
»trivialskolan» nedtill hafva en gemensam stam, lägsta klassen (motsvarande de fristående
»barnaskolorna»), samt derofvan tvenne grenar: den ena bestående af de tre
högre trivialskoleklasserna, afsedda för blifvande prester och embetsmän, den andra
af »skrif- och räkneklassen», afsedd för borgerligt folk, som ville under »apologistens»
handledning lära att rigtigt och prydligt skrifva såväl svensk som latinsk handstil,
inhemta aritmetik, såväl teoretisk som praktisk, i synnerhet hvad som lämpar sig
för köpmän, samt öfva sig att författa bref på ren och vacker svenska i enlighet med
gängse formulär och med iakttagande af de »titlar och epitet, som enligt hofvets och
de högst förfarnes bruk tillkomma rikets ypperste och andra herrar, eller som äro
förbundna med särskilda stånd och embeten». I 1724 års skolordning föreskrifves,
att de, som icke framgent ernade hålla vid studierna, men likväl åstundade lära de

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22. 87

för dem nödiga stycken, skulle erhålla undervisning i »apologistens» eller »räknemästarens»
klass samt der öfvas att kopiera och sammansätta svenska bref, inrätta små
räkningar per debet och kredit, skrifva qvittenser och obligationer m. m. sådant.

Oaktadt tillvaron af dessa apologistklasser påpekade kanslersgillet år 1803, att
»det allmänna saknade alla publika anstalter till uppfostran och handledning för
borgaren, näringsidkaren och de statens medlemmar, som, utan behof af lärdomsinsigter,
likväl fordrade den nödvändiga förståndsodling, hvarigenom deras danande
till dygdiga och gagnande medborgare kunde blifva säkert och pålitligt».

I 1807 års skolordning påbjöds, att trivialskolorna skulle hafva en gemensam
linie samt såsom förgreningar af denna en litterär linie och en nuringslime. Första
klassen, hette det, skulle vara »förberedande för alla skolpiltarne i hvad väg de söka
undervisning, från hvilken klass de, som ämna sig åt litterära yrken, i vanlig ordning
uppflyttas till de i trivialskolorna befintliga öfriga klasser, men de åter, som
vilja förvärfva sig i näringarna nyttiga kunskaper, ingå i den för dessa egentligen
bestämda apologistklassen».

Samma organisation förordades i det förslag till en förbättrad skolordning, som
1817 afgafs af 1812 års uppfostringskomité. Denna komité satte såsom en af sina
hufvuduppgifter »att uppdraga en bestämd gräns emellan de skolor, som äro ämnade
att dana vetenskapsidkare och tjenstemän, hvilkas embeten fordra vetenskaplig bildning,
och dem, i hvilka ungdomen skall uppfostras för sådana yrken, som med vetenskaperna
icke stå i något egentligt samband». De förra borde, »så mycket möjligt
är, befrias från alla tillsatser af ämnen, hvilka ej förbereda den egentliga vetenskapsodlingen»
samt i intet afseende sammanblandas med de senare. Komitén föreslog
derför två särskilda slags skolor: lärdomsskola?'', hvilka skulle utbilda lärda, och
näringsskolor, hvilka skulle meddela »den bildning, som icke endast för ståndspersoner
och tjenstemän i de lägre graderna af vissa befattningar, utan äfven för åtskilliga
näringsidkare är oumbärlig». Vid de förra skulle undervisas hufvudsakligen
i sådana ämnen, som kunde anses »innefatta en bildande öfning, d. v. s. en progressiv
utveckling af själens förmögenheter, särdeles af uppmärksamheten, fattningsgåfvan,
sjelfverksamheten, minnet och inbillningskraften». De senare deremot skulle egentligen
inskränka sig till sådana ämnen, »som endast kunna betraktas såsom verktyg
eller vilkor för möjligheten af vidare framsteg till kunskaper och själsodling».

Komiténs tankegång blef emellertid hvarken i dess eget förslag eller i 1820 års
skolordning följdrigtigt genomförd. »Näringsskolorna» fingo det mindre betecknande
namnet »apologistskolor», och i § 1 af nämnda skolordning bestämdes apologistskolornas
och lärdomsskolornas uppgifter så, att de förra skulle åsyfta »beredande till allmän
medborgerlig bildning», do senare »beredandet derutöfver till den högre vetenskapsodlingen
samt till den bildning, hvilken såsom vilkor för antagande och befordran
till vissa statens embeten erfordras och genom offentliga prof vid rikets högsta läroverk
skall styrkas».

180?!.

1807.

1817.

1880.

ms.

88 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:0 22.

Naturligt var, att denna temligen oklara lösning af frågan om förhållandet
mellan den allmänt medborgerliga bildningen och den vetenskapliga grundläggningen
icke skulle befinnas tillfredsställande. Frågan blef under de följande åren föremål
för synnerligen lifliga meningsstrider, närmast med anledning af det 1828 inom ridderskapet
och adeln väckta förslaget om kadettskolans sammanslående med allmänna
elementarläroverket och den specielt militäriska bildningens anslutning till den allmänt
medborgerliga, hvilket förslag ledde till en riksdagsskrifvelse med begäran
om tillsättande af en komité för att undersöka beskaffenheten af militärundervisningen
i riket, den förberedande såväl som den speciella, med alla dithörande frågor.
Den nya uppfattning, som under denna diskussion första gången kom till fullt genombrott
i vårt land, tog sig 1823 sitt klaraste uttryck i en af Anders Fryxell anonymt
utgifven liten skrift »Förslag till enhet och medborgerlighet i de allmänna undervisningsverken»,
hvari det rådande dubbla läroverkssystemet underkastades en granskning,
som fick ett mycket stort inflytande på läroverksfrågans vidare behandling.

Då man betraktar våra af staten stiftade undervisningsverk — hette det der —
så finner man uti dem en söndring och ensidighet, som är betänklig. Man ser nemligen
för militärers bildande en särskild skola, krigsakademien, inrättad, uti hvilken
barnen från 13 års ålder afstängas från gemensamhet med andra gossar och uppfostras
endast för detta stånd. Fn annan inrättning, de lärda skolorna, intager barnen
redan vid 8 år i sin krets och uppammar och uppfostrar dem lika ensidigt endast
till civila och ecklesiastika embetsmannaexamina. En tredje anstalt, närings- eller
s. k. apologistskolorna, har till föremål bildandet af lägre embetsmän samt sådana
medborgare, som ej ega publik befattning, såsom handlande, näringsidkare, handtverkare
m. m. Då man härtill besinnar, att böndernas barn på landet äfven hafva
sin särskilda uppfostran, så kunde man blifva frestad att tro, det Sveriges fyra stånd
genom fyra olika uppfostringsanstaler vore på vägen att vilja fullkomligt utbilda sig
till fyra särskilda kaster i likhet med de indiska.

Att ett sådant förhållande vore långt ifrån det rätta, insåge en hvar lätteligen.
Barnen vandes redan tidigt att anse sig uteslutande tillhöra en egen klass och komme
således genast till känslan af söndring från de öfriga samhällsklasserna.

Men — fortsatte författaren -— äfven en annan ganska menlig inverkan af
denna splittrade uppfostran bör anmärkas. Huru kunna nemligen barnen vid 8 å
12 års ålder, huru kunna väl föräldrarna sjelfva inse, till hvad yrke och befattning''
dessa i en framtid blifva mest passande? Detta är väl oftast omöjligt, och deraf
händer, att hvars och ens blifvande verkningskrets i hans barndom af en slump
bestämmes. Om han sedan vid mognare år finner misstag häri vara begånget, så
är det vanligtvis för sent, ty få äro de, som ega mod och tillfälle att öfvergifva de
redan vunna fördelarna på en bana för att å nyo börja på en annan. På detta sätt
hafva mången medborgares anlag och förmögenheter försvunnit för staten med oändligt
mindre nytta, än om de fått användas på en plats, som han vid mognare år
och sansad pröfning funnit vara den för sig mest passande.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22. 80

Mot de olägenheter, som den rådande splittringen medförde, gåfves endast
tvenne utvägar. Den första vore, att tidehvarfvet med sin bildning och sina fordringar
bragtes till öfverensstämmelse med de bestående lärdom sskolornas beskaffenhet, det
är tvingades tillbaka till 1600-talets skick. Detta vore emellertid otänkbart. Hvad
utvecklingen fordrade vore tillfälle till förvärfvande af allmänt medborgerlig bildning.
Äfven skolordningen sade sig vilja en sådan, men först efter genomgående af en
mångårig kurs i latin, grekiska och hebreiska.

Nu frågar författaren — hette det vidare ■— om det ej vore mera konseqvent
att låta alla barn strax börja med den medborgerliga bildningen, emedan de dock
alla, både vetenskapsidkare och embetsman, skola blifva medborgare, då det deremot
står i vida fältet, huruvida en gosse i lärd skola framdeles blifver embetsman eller
ej ? Först då denna allmänna odling vore inhemtad, borde ju embetsmannabildningen
följa? I denna fråga ligger nu den andra och enda utvägen att återföra enhet i vår

uppfostran. Den består deruti att låta--allmänt gagneliga kunskaper äfven blifva

de första gemensamma föremålen för den publika undervisningen, så att ynglingarne
ej söndras i olika undervisningsverk, förr än det nödvändigt kräfves.

Fördelarna af en så ordnad allmänt medborgerlig bildningskurs, hvilken borde
vara afslutad vid 16 års ålder, skulle blifva både många och stora.

Först och främst skulle den ostridigt bidraga till beredandet af allmänt medborgerligt
tänkesätt samt undanrödja de frön till ensidighet och ståndshat, som uppfostrings
verken i sin nuvarande söndring befordra. För det andra behöfde ej ynglingarne
göra det svåra valet af framtida yrke förr än vid 16 år, då utvecklade anlag,
vaknad omdömesförmåga och redan vunnen erfarenhet tjena till någon ledning. För
det tredje skulle de ganska många ynglingar, hvilka troligtvis hädanefter nödgas för
tidigt öfvergifva skolorna, likväl hafva något väsentligt gagn af allt det de lärt, åtminstone
mer, än tills dato varit händelsen med dem, som gått från de lärda skolorna.
För det fjerde skulle detta medel mer än något annat bidraga såväl till att minska
antalet af tärande medborgare, som att från embetsmannaklassen utestänga alla odugliga
hufvud.

Inflytandet af dessa åsigter röjde sig redan hos den år 1824 sammanträdande
första skolrevisionen. Då, lärdomsskolans och apologistskola^ lägsta klasser lemnade
alldeles samma undervisning utom i språk, funnes det, menade revisionen, ingen
tvingande anledning att hålla dem skilda. »Ledd af dessa grundsatser och till förekommande
af den betänkliga söndring och ensidighet, som man förebrått de allmänna
läroverken, då likväl all slags undervisning borde utgå likasom utur en och samma
rot och således ega något gemensamt för hvarje yngling, ehvad lefnadsyrke han i framtiden
än månde välja», föreslog revisionen, att lärdoms- och apologistskolornas nedersta
klass skulle blifva för båda gemensam och att i denna klass ej borde undervisas i något
annat språk än modersmålet samt att denna undervisning borde »lägga grund till
all annan språkkunskap».

Bill. till Ililcsd. Vrot. 18%. 6 Sami, 2 Afd. 2 Band. V.) Uuft.

lsu.

1825.

90 Ändra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande Ko 22.

Ännu längre gick den s. k. stora uppfostringskomitén af 1825. Den föreslog,
att lärdomsskola och apologistskola skulle förenas till ett enda läroverk med en fullständigt
gemensam linie, »förberedande klassen», der undervisning lemnades endast i
svenska ämnen, samt derofvan tvenne linier, hvilka undervisades gemensamt i alla
realämnen och skildes från hvarandra endast vid läsningen af främmande språk.
Sakkunskaperna räknade komitén till de »oföränderligt gifna och alltid nödvändiga»
föremålen för undervisningen, språkkunskaperna deremot till de mera vexlande och
»tillfälliga». Till den klassiska linien fördes latin, grekiska och franska, till den moderna
franska, tyska och engelska. Modersmålet skulle vara det första språk, hvars grammatik
lärdes, och det ensamt borde grundlägga språkundervisningen. Båda liniernas
hufvudsyfte borde vara detsamma, nemligen en allsidig utveckling af de menskliga
förmögenheterna. Från båda skulle lärjungarne ock hafva tillträde till universitetet.

Mot detta komiténs förslag afgaf professor S. Grubbe, med instämmande från
flera andra ledamöter, en under senare läroverksdebatter ofta åberopad och mycket
Frisad reservation, hvari han på det bestämdaste motsatte sig liniernas förening.

Det gåfves nemligen — sade han — i de menskliga anlagen tvenne skiljaktiga
rigtningar, hvilka redan tidigt i ungdomen röja sig och sedermera under hela lifvet
mer och mer bestämdt framträda. Man kunde kalla den ena af dessa rigtningar
den högre och ideella, den andra åter den lägre och reella eller egentligare den
materiella. Den förra vore den rätta och naturliga ej blott för den, som med hela
sin själ lefde inom idéernas verld och egnade sitt lif åt en rent andlig verksamhet,
d. v. s. för vetenskapsidkaren, religionsläraren och konstnären, utan äfven för
embetsmannen, som hade att deltaga i ledningen af ett folks offentliga angelägenheter
och att derigenom i sin mån medverka till den fullkomligaste möjliga realisation
af statens idé. Den senare åter vore lika naturlig för den, som hufvudsakligen
sysselsatte sig med något af de yrken, hvilka åsyfta anskaffandet af det sinliga lifvets
förnödenheter och beqvämligheter, d. v. s. för näringsidkaren i detta ords mest vidsträckta
bemärkelse. Dessa olika rigtningar hade skilda bildningsbehof, hvilka borde
på skilda vägar tillgodoses. För lärjungar af det förra slaget funnes lärdomsskolan,
der undervisningen ej borde vara rigtad på det blotta bibringandet af vissa i det
borgerliga lifvet omedelbart användbara, i ordets lägre bemärkelse nyttiga kunskaper,
utan på sjelfva den intellektuella kraftens utveckling och öfning, hvartill de gamla
språkens allvarliga studium vore det mest tjenliga medel. Med afseende på den
lägre, reella eller materiella rigtningen måste man åter skilja mellan tvenne grupper:
för det första de, som omedelbart sysselsatte sig med det mekaniska arbetet, för det
andra de, som mindre sysselsatte sig med sjelfva detta arbete än med ledningen
deraf och uppsigten deröfver. För de förra funnes folkskolan, för de senare »borgareskolan»
eller apologistskolan. Den senares uppgift vore att meddela en viss kännedom
af vetenskapernas resultat med hufvudsakligt afseende på deras användbarhet
i allahanda borgerliga yrken. En sammansmältning mellan lärdomsskola och apologistskola
borde derför ej ifrågakomma. Med den i våra dagar så mägtiga sensualistiska
och materialistiska tendensen skulle följden nemligen lätt blifva, att lärdomsskolans
rent vetenskapliga karakter ginge förlorad. Den borgerliga linien åter skulle komma

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o lj Utlåtande N:o 22.

att sätta som sitt mål meddelandet af en högre och mera vetenskaplig bildning utan
klassiska studier, men detta vore för denna linie omöjligt, ty en från nämnda studier
afsöndrad bildning måste alltid blifva half och ensidig. Hvar och en af de båda
skolarterna måste alltså bibehållas »i sin renhet och i sin åtskilnad från de andra».

Denna af professor Grubbe och hans medreservanter utvecklade uppfattning
fick öfverhanden inom 1832 års skolrevision, som fann, att mellan lärdomsskolan
och apologistskolan måste vara en bestämd skilnad, ej endast i läroämnena, utan
fastmera i afsigten, i måttet och i tidigheten af deras bibringande. Den förra borde
fortfarande utgöra det läroverk, der den vetenskapliga bildningen grundlädes och löibereddes;
den senare borde fortfarande afse dem, som egnade sig åt borgerliga yrken.

Krafvet på en gemensam linie som underlag för derpå byggda speciallinier
vann emellertid allt flera anhängare. Sålunda uttalade sig t. ex. E. G. Geijei
1839 för en dylik anordning. Ett litet medgifvande gafs ock deråt genom det kongl.
cirkuläret af den 1 november 1839, hvari stadgades, att vid åtskilliga lärdomsskoloi,
der äfven apologistskolor funnos, skulle inrättas en för bada skolorna gemensam förberedande
klass, bland hvars läroämnen latin icke inginge. Sedan den 1827 inrättade
Nya elementarskolan praktiskt visat, att klassisk och medborgerlig bildning icke kräfde
tvenne allt ifrån början skilda linier, stod utvecklingen ej längre att hämma. Ett sista
kraftigt försök gjordes dock af 1843 års skolrevision, som med anledning af de \id Nya
elementarskolan gjorda erfarenheterna anmärkte, »att det icke är medelst erfarenheten,
utan medelst en på en gång ur teoretisk och praktisk synpunkt anstäld pröfning af
de pedagogiska grundsatser, hvarpå det nya skolsystemet är bygdt, som man måste
söka bereda sig ett omdöme om dess värde och lämplighet, och dermed äfven besvara
den frågan, huruvida såsom hittills det svenska elementarläroverket bör innefatta tvenne
från hvarandra skilda skolor, lärdoms- och apologist- eller borgareskola, eller de båda
böra förenas i en enda skola med skilda bildningslinier». fanken att den för barndomsåldern
afsedda skolan borde »vara en, gemensam för alla klasser af medborgare»,
fann revisionen mvcket tilltalande, men dess förverkligande stötte efter dess förmenande
på oöfvervinneliga svårigheter. »Så länge folkskolan är skild från elementarskolan»,
fortsatte den, »och sålunda hela den stora massan af fattigas eller blott obemedlades
barn uppfostras annorstädes än de mera lyckligt lottades, är den pedagogiska enhetens
och medborgerlighetens uppgift endast ofullständigt löst, och den stora skiljeväggen
emellan tvenne hufvudslag af medborgare är af skolan blott till hälften, ja knappt det,
upphäfven. Den mest i ögonen fallande söndringen fortfar åtminstone, oberoende af
elementarskolans tvådelning eller sammanslående till en enda.» Af praktiska skäl villo
dock revisionen icke fullständigt skilja den borgerliga och don lärda linien, ty
sade den — svårigheten för fader eller målsman att på förhand bestämma gossen för
den ena eller andra bildningslinien, och möjligheten att vid eu sådan bestämmelse
misstaga sig om hans anlag och böjelser, livilka ännu icke kunde vara säkert kända,

1832.

1830.

1843.

1844—1*45.

1849.

1856.

92 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

vore af erfarenheten bekräftade olägenheter, som åtföljde liniernas fullständiga afstånd''
ring från hvarandra. Revisionen kom derför till följande program för frågans lösning:
»gemensamhet i undervisning för begge bildningslinierna endast i början, så länge
lärjungarnes olika retning åt ena eller andra hållet, i anseende till deras mindre
utvecklade anlag, maste i allmänhet anses vara obestämd». När denna allmänna
giundsats skulle tillämpas, ville några ledamöter, att den gemensamma linien skulle
omfatta tre klasser och att de gamla språken der ej skulle läsas. Flertalet ansåg
emellertid, att latinets studium icke kunde uppskjutas till fylda 11 år, samt stannade
deiför vid det förslaget, att den gemensamma stammen för begge bildningslinierna
skulle fortgå endast genom tvenne klasser samt att latinet skulle vidtaga redan i
första klassen och tyskan tillkomma i andra.

Detta egendomliga sätt att ordna förhållandet mellan den allmänt medborgerliga
bildningen och den specielt vetenskapliga tillvann sig intet allmännare bifall. Tvärtom
började just från denna tid Riksdagen, som hittills med en viss tillbakadragenhet afvaktat
regeringens initiativ i läroverksfrågan, att allt mer och mer sjelf taga reformarbetet
om hand. Vid 1844 — 45 års riksdag framkommo inom de tre högre stånden motioner,
i In ilka det klagades öfver att läroverkets båda hufvudafdelningar icke hvilade på
en gemensam underafdelning, som hade till syfte att meddela en förberedande och
för hvad yrke som helst gagnelig allmänbildning, så beskaffad, att föräldrar af alla
stånd kunna finna sin uträkning vid att låta sina söner der uppfostras. Ständerna
anslöto sig till motionärernas uppfattning och anhöllo i skrifvelse af den 15 februari
1845 om en sådan omorganisation af läroverken, att lärdoms- och apologistskolorna
komme att utgöra en sammanhängande skola med två bildningslinier. Presteståndet
förenade sig dock ej med de öfriga i detta beslut, utan ingick till Kongl. Maj:t med
eu särskild skrifvelse, hvari senaste skolrevisionens organisationsförslag förordades.
Stämningen mot läroverkets splittring i tvenne var emellertid så stark, att denna
splittring slutligen genom det kongl. cirkuläret af den (i juli 1849 måste upphäfvas;
lärdomsskola!! och apologistskola!! skulle enligt detta cirkulär förenas till ett enda
läroverk, hvari, så fullständigt som dess omfång medgåfve, undervisning skulle meddelas
i alla lärdomsskolans och apologistskola^ förra ämnen, dock med valfrihet i
fråga om de döda språken.

Ur denna sammansmältning, hvars närmaste följd blef mångläseri och förvirring,
hai vår nuvarande läroverksorganisation med sin treåriga gemensamma linie småningom
utvecklat sig.

Föi att undvika olägenheterna af valfriheten uteslöt man temligen snart latinet
från de två nedersta klasserna (8—10 år), på vissa ställen från de tre nedersta (8—11 år).
Genom läroverksstadgan af 1856 faststäldes, att inträdesåldern skulle höjas till nio
ai samt att undervisningen i de två nedersta klasserna skulle vara gemensam, allmänt
medboigeilig, och i den första klassen (9—10 år) omfatta endast svenska ämnen, i den
andia (10 — 11 år) derjemte ett främmande lefvande språk. I de följande klasserna

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

skulle deremot speciella bildningsrigtningar få göra sig gällande. Valfrihet blef derför i
vidsträckt grad medgifven, hvilket gaf upphof till flera skilda luder. De kunskapsmått,
som vid den nioåriga kursens slut borde medhinnas, blefvo såväl i latin och matematik
som i naturkunskap betydligt utvidgade utöfver hvad förut varit föreslaget, och för
att denna utvidgning skulle kunna ske, blefvo ferierna förkortade.

Icke heller med detta sätt att lösa frågan visade sig Ständerna till freds. De
anhöllo derför i skrifvelse af den 27 januari 1858, att stadgan, innan den till fullo
tillämpades, måtte underkastas granskning af erfarne män och så förändras, att dels
de s. k. bildningsliniernas antal behörigen inskränktes, dels läroämnena inom hvarje
klass icke blefve flera eller lärokurserna större, än att de kunde af lärjuugarne utan
skada för deras fysiska och intellektuella utveckling medhinnas. Till följd af denna
anhållan förordnades samma år en komité för verkställande af den begärda granskningen.
Komitén kom emellertid till den slutsatsen, att läroämnenas antal icke kunde
minskas och att icke heller de i dessa ämnen stadgade lärokursernas omfång kunde
i väsentlig mån nedsättas under den måttstock, som läroverksstadgan faststält, då
denna vore ungefär lika med andra bildade länders, men att valfriheten vore förderflig
och att liniernas antal borde inskränkas till två, skilda från och med tredje
klassen (11 år); faran för öfveransträngning borde förebyggas genom tyskans nedflyttande
i första klassen samt läroverkets tillökning med en årsklass, så att det
komme att bestå af fyra ettåriga klasser för åldern 9—13 år och tre tvååriga för
åldern 13 — 19 år. Dessa förslag blefvo, utom i fråga om tyskans nedflyttande, förverkligade
genom läroverksstadgan af 1859.

Ständerna funno sig emellertid ej härmed nöjda, utan anhöllo i eu ny riksdagsskrifvelse,
den 17 november 1863, att en inskränkning af de för läroverken anvisade
kurserna måtte vidtagas, på det att man måtte kunna i någon mån undgå den öfveransträngning
af lärjungarne, hvars sannolika orsaker vore dels ovist nit hos lärarne,
dels olämpligt undervisningssätt, dels ock de i läroverksstadgan föreskrifna kursernas
allt för stora vidlyftighet. Med anledning af dessa Ständernas önskningar utfärdades
en kongl. kungörelse af den 12 maj 1865, som sökte råda bot för den öfverklagade
öfveransträngningen genom — tyska språkets nedflyttande i första klassen samt genom
befrielse från grekiska för sådan lärjunge på latinlinien, som befunnes »icke utan
svårighet kunna följa undervisningen».

Under de första riksdagarne efter representationsreformens genomförande framkommo
år efter år inom Andra Kammaren motioner, Indika på en gång afsågo att
minska mångläseriet och att omforma läroverkets nedre del till en allmän medborgareskola.
Utskottet har redan i det föregående redogjort för den långt gående motion, som
1867 i detta syfte väcktes af herr 1\ A. Siljcström. Till det afstyrkande utlåtande,
som kammarens tillfälliga utskott n:o 1 häröfver afgaf, fogade herr A. TF. Nilson eu
reservation, hvari han uttalade, att ehuru han för sin del ansåg en mycket genomgripande
förändring af läroverksorganisationen önskvärd, så ville han, under afvaktan

1858.

1859.

1865.

1867.

1S6S.

94 Andra Kaminårens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

härpå, föreslå en mindre, som utan stora rubbningar läte sig genomföra, nemligen
den, att de fyra lägre klasserna bildade eu gemensam linie och att latinstudiet toge
sin början först i den femte. Detta förslag vann Andra Kammarens godkännande.

Vid nästa riksdag förnyade reservanten detsamma i form af motion. Då förelågo
ock tvenne i liknande rigtning gående motioner af herrar C. J. Grafström och
S. A. Hedlund. Den förre uttalade sig för väsentliga inskränkningar i kurserna, på
det att mångläseriet skulle minskas, samt önskade afslutningar för de många lärjungars
skull, hvilka afgingo före studentexamen. Den senare yrkade, att läroverkets främsta
mål borde vara »den allmänna medborgerliga bildningen, men icke den specialbildning,
hvarmed åsyftas att dana de första ämnesvennerna för kyrkliga och civila embeten
och tjenstår». Till sin hufvuddel borde det derför bestå af en femklassig
grundläggande skola (för åldern 10—15 år), hvarifrån lärjungen kunde »vid en
normalålder af 15 år utgå i det praktiska lifvet eller till specialskolor». Till dessa
senare räknade motionären äfven »latinskolan», som antingen kunde vara en treklassig
öfverbyggnad på den grundläggande skolan eller ock utgrena sig från denna
vid ett något tidigare stadium.

Första tillfälliga utskottet visade genom statistiska siffror, hurusom lärjungeantalet
vid läroverken klass för klass minskades, så att det endast vore ett mindretal,
som nådde slutmålet. Läroverket användes således i hufvudsak ej längre såsom en
förberedelseskola för universitetet, utan såsom en anstalt för det medborgerliga lifvet.
Den gamla apologistskola^ som först stått vid läroverkets sida såsom ett svagt och
ringaktadt rotskott, hade blifvit en löpande gren deraf, och det vore denna gren, som nu
hölle på att bilda sig till stam: den allmänna medborgerliga bildningens stam, hvarifrån
specialstudierna, i skolans högre stadier, skulle utskjuta sina grenar. För att främja
denna utvecklingsprocess borde man nu, i enlighet med herr Nilsons förslag, uppskjuta
latinet till femte klassen samt, i enlighet med herrar Grafströms och Hedlunds motioner,
anordna lämpliga afslutningar. Latinlinier behöfde icke finnas på så många
stiillen som under forna tider. Hvad den reala linien beträffade, mötte på densamma
icke färre oegentligheter än på den klassiska, främst den, att de främmande språkens
studium toge lejonparten af tiden, hvilket utskottet fann orimligt.

Andra Kammaren godkände utskottets hemställanden i dessa hänseenden.
Första Kammarens andra tillfälliga utskott afstyrkte dem deremot, dock med erkännande
af de skäl, som talade för anordnande af en afslutning vid 15—16 års ålder.

Vid 15 eller 16 års ålder — yttrade det — mottaga de flesta ynglingar sin
konfirmationsundervisning, och den utveckling af kropps- och själskrafter, de då vanligen
uppnått, sätter dem i tillfälle att vid den tiden deltaga i det praktiska lifvets
värf, hvarför det är naturligt, att en stor del af dem vid denna period afsluta sin
skolgång. — — Här vore utan tvifvel den lämpliga utgångspunkten för bildningsliniernas
fördelning, om det eljest vore möjligt att inom de 4 återstående skolåren
medhinna det föreskrifna måttet af klassiska lärokurser, och ett par af utskottets

Andm Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22. 95

ledamöter hafva äfven tänkt sig, att det kunde låta sig gorå, ehuru utskottets pluralitet
varit af motsatt tanke, nemligen att de pensa i klassiska språk, som i elementarläroverket
skola genomgås, omöjligen medhinnas, såvida undervisningen deri uppskjutes
längre, än nu är fallet.

Kamrarne stannade i olika beslut och frågan förföll. Vid nästa riksdag togs
den åter upp genom motion af herr A. W. Nilson, som förnyade sitt förra förslag
om en fyraklassig gemensam underafdelning af läroverket. Vederbörande utskotts
tillstyrkande utlåtande inkom så sent (den 12 maj), att det omöjligen skulle kunnat
meddelas Första Kammaren, hvadan det lades till handlingarna.

Vid 1870 års riksdag framlade herr A. Rundbäck ett förslag, som åsyftade
»att genom ett ändamålsenligt ordnande af undervisningen vid elementarläroverket
sätta detta i stånd att göra tjenst både såsom en högre folklig och nationel bildningsanstalt
och såsom en egentlig lärdomsskola», hvilket enligt hans mening läte sig
göra genom en mycket enkel och lätt verkstäld förändring af läroverkets undervisningsordning.

Elementarläroverkets undervisning — sade han — omfattar nemligen alla erforderliga
element både för den högre medborgerliga och för den lärda eller vetenskapliga
skolbildningen. Man behöfver alltså, för att gifva elementarläroverket förenämnda
dubbla uppgift, endast vidtaga den enkla åtgärden att utsöndra de läroämnen,
som tillhöra den medborgerliga bildningskursen, och låta undervisningen i dem koncentreras
på ett lägre stadium af elementarläroverket, under det undervisningen i de
öfriga uppskjutes till ett högre stadium. Närmare uttryckt går detta förslag ut derpå,
att undervisningens förgrening på olika bildningslinier bör uppflyttas några klasser
eller till den punkt, der gymnasialafdelningen börjar, och att läroverket dessförinnan
hufvudsakligen bör fungera såsom en högre medborgerlig bildningsanstalt med gemensam
undervisning för alla och först derefter antaga karakteren af en egentlig lärdomsskola,
som på tvenne linier har att förbereda för universitetet eller i allmänhet för
högre vetenskapliga studier.

Han föreslog derför en riksdagsskrifvelse med anhållan om en så beskaffad
förändring af elementarläroverken i riket,

att undervisningens fördelning på olika bildningslinier vid dem framflyttas
från andra klassen (normalåldern 11 —12 år) till nedre sjette (normalåldern 15—IB),
der den s. k. gymnasialafdelningen börjar,

att läroverket dessförinnan i de fem lägsta klasserna hufvudsakligen må göra
tjenst såsom en högre medborgerlig bildningsanstalt och först derefter på tvenne
linier, den klassiska och reala, fungera såsom egentlig lärdomsskola eller högre elementarskola
med speciel uppgift att förbereda för universitetet eller i allmänhet för
högre vetenskapliga studier, samt

att undervisningen i elementarläroverkets lägre och högre afdelning må ordnas
med noggrant aktgifvande på hvardera afdelningens sålunda bestämda olika karakter
och ändamål, äfvensom slutligen

1369.

1370.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

att de begge bildningslinierna i elementarläroverkets högre afdelning helt och
hållet må åtskiljas och förläggas till olika läroverk.

Motionen bifölls af Andra Kammaren och föranledde en riksdagsskrivelse af
den 13 maj 1870, hvari framhölls, att det inom alla samhällsklasser rådde en viss oro
beträffande ändamålsenligheten af den plan, efter hvilken elementarläroverket vore
inrättadt, en oro, som efter Riksdagens mening ej saknade all befogenhet. Särskildt
hade blifvit anmärkt, huruledes språkundervisningen i de nedre klasserna af skolan
utvidgats till att på ett betänkligt sätt upptaga barnens tid och anstränga deras föga
utbildade krafter, huruledes såväl härigenom som genom mängden af ämnen, hvilka
i skolan samtidigt lästes, och framför allt genom deras föredragande af särskilda lärare,
lärjungar ne ytterligare och på ett stundom för deras helsa betänkligt sätt blifvit
öfveransträngda, samt huruledes från flera håll klagomål försports öfver bristen på
någon lämplig afsittning för de många, som icke vore i tillfälle att genomgå det
hela. Detta senare hade gifvit upphof till den tanken, att undervisningen i de lägre
klasserna borde blifva i möjligaste måtto för alla gemensam, medan deremot gymnasialklasserna
borde frånskiljas och göras till fristående real- och latinläroverk. Huruvida
dessa klagomål vore grundade, vågade Riksdagen ej afgöra, och den anhöll derför om
en undersökning häraf genom män, förtrogna med ämnets alla sidor.

Med anledning häraf tillsattes 1870 års läroverkskomité. Denna ville ej bestrida,
att öfveransträngning kunde förefinnas, och ansåg äfven, att någon minskning af
läroämnen och lärokurser vore möjlig. Främmande språk i de nedre klasserna vore
nödvändiga för själsodlingen, men kunde, menade komitén, begränsas till tre å hvardera
linien samt nöja sig med en mindre del (44,67 procent) af den samlade undervisningstiden
för dessa klasser. Kurserna kunde ej i någon väsentlig mån nedsättas,
enär detta måste »komma att utöfva ett ogynnsamt inflytande på Sveriges ställning som
kulturstat». Faran för öfveransträngning kunde minskas genom läseårets förlängning
samt genom en lämplig koncentration af ämnena, hvilken koncentration borde genomföras
så, att latinet infördes såsom grundläggande språk och i de fyra lägre klasserna
blefve gemensamt för både den reala och den klassiska linien. Att på nämnda fyra
gemensamma klasser ställa det krafvel att de skulle tillgodose beliofvet af praktiskt
medborgerlig bildning, vore icke berättigad!. Läroverkets mål vore nemligen bibringandet
af en allsidig och harmonisk utbildning, icke att meddela endast sådana
kunskaper, som kunna finna omedelbar användning i det praktiska lifvet. Den
senare uppgiften måste öfvertagas af ett särskildt slags skolor, de s. k. borgareskolorna
eller lägre realskolorna, i hvilka undervisningen borde meddelas i ett helt
annat syfte och efter en helt annan plan och metod än vid läroverket. Dylika
borgareskolor kunde hos oss lämpligast åstadkommas genom ombildning af småläroverken,
som i denna sin nya egenskap skulle erhålla namnet »pedagogier». Efter
upprättandet af dylika anstalter skulle läroverket kunna inrätta sig efter sitt speciella

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22. 97

mål utan något sönderstyckande af sin undervisningsplans organiska helhet, dock
med ett par »kursafrundningar» vid tredje och femte klassernas slut.

Komitén afgaf sitt betänkande 1872. Vid följande riksdag framlades en kongl.
proposition angående förändrad anordning i vissa delar af rikets elementarläroverk.
Departementschefen uttalade i det propositionen åtföljande anförandet till statsrådsprotokollet,
att klagomålen öfver lärjungarnes öfveransträngning, i synnerhet på det
lägre stadiet, ej vore obefogade, och att läroverkens anordning häri kunde hafva någon
skuld, samt föreslog åtskilliga åtgärder till motverkande häraf, bland annat läseårets
förlängning. I afseende på undervisningens gemensamhet i de lägre klasserna och
liniernas'' åtskiljande i de högre förklarade han sig dela Riksdagens mening, hvilken
han tänkte sig förverkligad genom tvenne kursafslutningar, en efter genomgåendet af
tredje klassen, en efter genomgåendet af den femte.

Detta program för läroverkets omorganiserande erhöll i det hela Riksdagens
gillande, och det blef äfven i väsentliga delar förverkligadt genom 1878 års läroverksstadga.
Dock blefvo kursafslutningarna dervid ej så tydligt utpreglade, som år 1873
hade varit afsigten. De skulle nemligen efter den ursprungliga planen varit förbundna
med en formlig examen, som i likhet med afgångsexamen vid läroverkets
slut skulle hafva »formen och kraften af en examen rigorosum». Att de i verkligheten
icke erhållit någon vidare praktisk betydelse torde till någon del hafva grundat
sig derpå, att nu angifna afsigt icke kom till utförande, dels, och framför allt, på tvenne
andra omständigheter. Den första af dessa var, att 1878 års stadga satte inträdesåldern
tillbaka till fylda 9 år, hvilket sänkte hela läroverket med ett år (från normalåldern
10—19 år till normalåldern 9—18 år) och dermed förläde den andra afslutningen
till åldern 14—15 år i stället för till åldern 15—16 år. Det andra hindret
var, att samma andra afslutningskurs, såsom omfattande icke mindre än tre främmande
språk, omöjligen kunde erhålla den verkligt praktiska karakter, som varit önsklig.

Att man inom Riksdagen ej fann sig tillfredsstäld med den sålunda genomförda
reformen visade de motioner, som i början af 1880-talet framkommo inom Andra
Kammaren. År 1880 väckte herr F. T. Borg en motion, åsyftande att utbyta läroverkets
nedre klasser mot en allmänt medborgerlig bildningsanstalt. Herr S. Axell
föreslog i en annan motion läroverkets ombildning enligt, bland annat, följande
grunder:

1) att elementarläroverket delas i elementarskola och gymnasium, den förra
motsvarande de 5 nedre, det senare de 2 öfre klasserna,

2) att elementarskolan meddelar allmän borgerlig bildning och således ingen
undervisning i döda språk,

3) att gymnasium meddelar den högre elementarundervisning, som utgör ett
vilkor för högre vetenskaplig och litterär bildning.

Bill. till Biksd. Brot. 1896. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 19 Höft.

isis.

1S78.

1880.

1881.

98 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 1) Utlåtande N:o 22.

Såsom föredöme för den föreslagna »elementarskolan» åberopade motionären
härvid, bland annat, den norska »middelskolen».

Andra Kammarens tillfälliga utskott n:o 1 biträdde i hufvudsak dessa förslag
samt hemstälde till kammaren att såsom sin åsigt uttala, att de döda språkens läsning
i allmänna läroverket borde framflyttas till sjette klassen. För att i fråga om
mångläseriet och särskildt det gängse öfvervärderandet af främmande språk »sätta
yxan till roten» och sålunda håfva det tryck, som hindrade den allmänt medborgerliga
bildningen att komma till sin rätt, föreslog det dessutom, att det borde medgifvas
lärjunge i allmänna läroverket att efter eget val läsa blott ett modernt språk,
samt att någon del af den genom språkstudiets inskränkning vunna tiden borde anslås
åt sådana, för den allmänna bildningen angelägna läroämnen, som hittills ej
ingått eller haft allt för ringa plats i de allmänna läroverkens undervisning.

Såsom motivering för språkstudiets begränsning anförde utskottet följande:

Enligt utskottets öfvertygelse är det mängden af de i skolan studerade språken,
som i väsentlig mån bär skulden så väl för den själskrafternas öfveransträngning,
hvilken torde vara mera verklig och mera fruktansvärd än den mycket öfverklagade
fysiska öfveransträngningen, som ock för skolarbetets otillfredsställande resultat. — —
Utskottet tror, att genom de nuvarande språkstudierna den studerande ungdomens
krafter misshandlas och dess tid förslösas på ett sätt, som en gång skall med förundran
omtalas såsom ett förfärligt pedagogiskt missförstånd. »Litet i allt, ingenting
i det hela» synes i detta fall vara skolstadgans ledande tanke, om hvilkens förkastlighet
tvenne meningar ej borde finnas. Utskottet har framhållit, att bekantskap
med främmande språk är af mycket stor vigt för en till folktalet ringa nation. Men
om man härmed menar en bekantskap till gagnet, ej blott till namnet, en bekantskap,
som ej stannar vid de första elementen, utan hinner till någon färdighet i verktygets
användning, och om det måste erkännas vara för det stora flertalet af skolans
lärjungar absolut omöjligt att nå detta mål, så länge krafterna splittras på flere språk,
drifves man häraf till yrkandet om språkstudiernas koncentrering.

Andra Kammaren godkände detta förslag, som dock förföll, enär det ej hann
behandlas af medkammaren. Det upptogs följande år af herr Borg. Det blef i hufvudsak
tillstyrkt af vederbörande utskott och gilladt af Andra Kammaren. Första Kammarens
tillfälliga utskott n:o 3 förklarade sig deremot hylla den uppfattningen, att
bildningslinierna borde vara så fullständigt som möjligt skilda från hvarandra, på det
att hvar och en af dem måtte få »fritt verka för sitt ändamål». Latinet kunde ej
uppskjutas till sjette klassen, och för den medborgerliga bildningen blefve på lämpligaste
sätt sö#rjdt genom upprättande af sådana »borgareskolor», som 1870 års läroverkskomité
förordat. Utskottet afstyrkte på grund häraf Andra Kammarens förslag, och
dess afstyrkande utlåtande blef ock af Första kammaren gilladt,

Följande år, då en löneregleringsproposition framlades, upptogs det dock åter
af herr Borg samt behandlades i samband med propositionen af statsutskottet. Det

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande K:o 22. 99

lemnades af detta utan afseende, men ingick till sin grundtanke i den motivering,
hvarpå Andra Kammarens utskottsledamöter i en af dem samfäldt afgifven reservation
grundade sitt afstyrkande af den kongl. propositionen.

Den år 1882 tillsatta läroverkskomitén rigtade sina bemödanden hufvudsakligen
på det önskemålet att åstadkomma full likställighet mellan den reala och den
klassiska linien. Frågan om de lägre läroverksklassernas omdaning i enlighet med
det stora flertalets behof lemnade den deremot i det hela taget å sido. Någon inskränkning
i mångläseriet föreslog den ej. Uppgiften att till 15 16 ars ålder med dela

allmänt medborgerlig bildning ville den lemna åt de »kommunalskolor», som
skulle träda i vissa småläroverks ställe och för hvilka utskottet i det föregående
redogjort.

Äfven i den kongl. proposition om ändrade bestämmelser med afseende på de
allmänna läroverken och pedagogierna, som framlades vid 1887 års A-riksdag, sökte
dåvarande departementschefen C. O. Hammarskjöld lösa frågan om den allmänt medborgerliga
bildningens förhållande till den vetenskapliga på väsentligen samma sätt,
nemligen genom att anvisa den förra en ställning vid sidan af den senare. Apologistskola^
sammanslående med läroverket hade, sade han, medfört, att latinet måst uppskjutas
till fjerde klassen. Härigenom hade undervisningsplanen för de lärjungar, som
fortsatte sina studier ända till studentexamen, blifvit mindre lämplig. Det hade visat
sig omöjligt att på en gång i samma klasser af ett läroverk tillgodose både den praktiska
och den lärda bildningens kraf. Olika undervisningsmål förutsatte nemligen olika
behandlingssätt. I den praktiska skolan måste man ofta inskränka sig till meddelande
af kunskap om att något förhåller sig på ett eller annat sätt, samt huru denna kunskap
bör i enskilda fall användas; i den lärda skolan deremot måste synnerlig vigt läggas
på grunderna och skälen hvarför något förhåller sig just pa detta och icke pa något
annat sätt. I de förra vore man hufvudsakligen hänvisad till åskådningen, i de senare
måste man redan från början lägga sig vinn om en noggrann begreppsbestämning
o. s. v. Nödvändigheten af särskild undervisning för båda dessa olika arter af
bildning vore, yttrade han vidare, bland de sakkunnige allmänt erkänd, och derpå
hade ock 1872 års förslag om »pedagogi» och 1884 års förslag om »kommunalskolor»
blifvit grundade. Behofvet af en praktiskt medborgerlig bildning vore emellertid
störst i de stora städerna, handelns och industriens brännpunkter. På grund
häraf föreslogs, att vid de allmänna läroverken i sex städer skulle, för tillgodoseende
af deras bildningsbehof, som vid tidigare år böra utgå till det praktiska lifvets värf,
inrättas en femklassig s. k. praktisk bildningslinie, jemnlöpande med den klassiska
och den reala. Denna linies kurs borde afslutas genom en under särskild kontroll
anstäld afgångsexamen. De, som på tillfredsställande sätt genomgått denna, kunde
derigenom anses behöriga att anställas vid postverket, vid jernvägarna in. in. Befriadt
från de lärjungar, som endast sökte »praktisk» bildning, skulle läroverket efter nämnda
linies upprättande kunna afpassa sig bättre efter sitt eget egentliga sylte, bibringandet

1882.

1882—84.

1887.

1890.

1892.

1898.

100 Andra Kammarens'' Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

af vetenskaplig grundläggning; »kursafdelningar» kunde undvaras, och latinet kunde
återföras till tredje klassen.

Propositionen blef ej af Riksdagen behandlad, och dermed var detta förslag att
lösa frågan om läroverkets båda hufvuduppgifter undanskjutet. Då 1890 en ny läroverksproposition
framlades, försvarade dåvarande departementschefen statsrådet G. Wennerberg
med skärpa sin plan af 1873 med dess treklassiga gemensamma linie och dess
afslutningar i tredje och fjerde klasserna, hvaremot han ansåg det olämpligt att inrätta
en s. k. praktisk linie vid sidan af den klassiska och reala vid åtskilliga af
våra största högre läroverk. Deremot kunde det för de ombildade småläroverkens
styrelser tillåtas att ordna dessa efter ifrågavarande linie, i fall de så funne för godt.

Vid 1892 års lagtima riksdag, då en proposition om småläroverkens ombildning
till »mindre, allmänna läroverk» framlades, väcktes i samband härmed tvenne
motioner om åstadkommande af anstalter för bibringande af allmänt medborgerlig
bildning. I den ena föreslog herr I. Lyttkens, att läroverken skulle genom afskiljande
af nedersta och öfverstå klassen ombildas till sexklassiga läroverk för dem, som
vilja egna sig åt praktiska yrken. Afgångsexamen från dessa läroverk borde berättiga
till anställning vid sådana embeten och tjenster, som icke fordra någon vetenskaplig
utbildning, t. ex vid post, telegraf, jernväg, till länsman, kronofogde m. fl. samt
till inträde i lägre yrkesskolor, såsom lägre tekniska skolor, skogsinstitut, folkskolelärareseminarier,
landtbruksskolor, krigsskolan och dermed jemförliga. I samtliga
klasser af dessa allmänt medborgerliga läroverk skulle emellertid läsas latin. I den
andra motionen yrkade herrar F. Berg och E. Hammarlund, att Riksdagen måtte hos
Kongl. Maj:t anhålla om framläggande af förslag angående upprättande af treklassiga
samskolor (»mellanskolor», »realskolor», »högre folkskolor»), byggda på folkskolans
fullt genomgångna kurs och afsedda att tillgodose de lärjungars bildningsbehof, hvilka
vid 15—16 års ålder utgå i det praktiska lifvet. Dessa skolors kurs skulle afslutas
med en allmänt medborgerlig examen, hvars afläggande borde medföra kompetens för
inträde på vissa praktiska lefnadsbanor. Statsutskottet afstyrkte både den kongl. propositionen
och motionerna, och frågan föll, enär kamrarna stannade i olika beslut.

Vid riksdagen 1893, då en kongl. proposition om införande af Barnundervisning
vid småläroverken framkom, förnyade herrar Berg och Hammarlund sitt förslag om
dessa läroverks ombildning till treklassiga »mellanskolor», hvilka skulle hafva till syfte
att förbereda till en allmänt medborgerlig examen. Deras förslag blef denna gång i
hufvudsak tillstyrkt af statsutskottet samt godkändt af Andra Kammaren. Som Första
Kammaren biföll den kongl. propositionen, förföll frågan äfven denna gång.

Nu föreligger den åter genom trenne vid årets riksdag framkomna motioner.

1896.

Andrå Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22. 101

Af de i år till utskottet hänskjuta läroverksmotionerna kafva de af herrar
Bäckgren, Berg och Hammarlund samt Boethius väckta, trots sina skilj- läroverkets
aktigheter i öfrigt, det gemensamt, att de alla afse åtgärder för beredande
ät det stora antal lärjungar, hvilka vid 15—16 ars ålder skola utgå i det garcskoior.
praktiska lifvets af tillfälle till inliemtande af en vidsträcktare allmänt
medborgerlig bildning, än den egentliga folkskolan är i stånd att bibringa.

De skilja sig åter från hvarandra deruti, att de förutsätta en olika omfattning
af de åtgärder, som de för detta ändamål förorda.

Herr Bäckgrens motion afser, åtminstone till sin organisatoriska del,
endast de fullständiga läroverken, icke de femklassiga och småläroverken,
hvilket bland annat framgår af hans yrkande om »lärotidens begränsning
till 6 årskurser».

Herr Boethius’ förslag går åter ut derpå, att till förberedelseanstalter
för allmänt medborgerlig examen skulle ombildas »de allmänna läroverken i
allmänhet». Detta senare uttryck medgifver tvenne olika tydningar: dels att
läroverken öfver hufvud skulle" för detta ändamål ombildas, dels att ombildningen
skulle gälla endast flertalet läroverk, i hvilket senare fall motionens
motivering synes gifva vid handen, att det är de fullständiga läroverken,
som i främsta rummet skulle ifrågakomma, medan det deremot icke angifves,
i hvilken utsträckning de femklassiga och de mindre läroverken skulle utvidgas
till sexklassiga, eller huruvida de till äfventyrs skulle af reformen
lemnas oberörda.

Den i herrar Bergs och Hammarlunds motion föreslagna indragningen
skulle omfatta »samtliga ännu bibehållna pedagogier och en del ofullständiga
allmänna läroverk, i främsta rummet de treklassiga», hvarvid detj fråga om
de femklassiga läroverken ligger närmast till hands att tänka på de minst
besökta, hvilkas indragning åtskilliga gånger förut varit inom Riksdagen på
tal. Hvad de öfriga läroverken angår, framgår af dessa motionärers motivering,
att de i en mer eller mindre aflägsen framtid vilja hafva undervisningen
i samtliga åldersklasser under 12 år (I—Hl) hänvisad till folkskolan, samt"
mellanstadiet (nuvarande klasserna IV—VI: l) ombildadt till »mellanskola»,
den senare med allmänt medborgerlig examen såsom slutmål. Som de emellertid
betvifla, att de hittills så stridiga meningarna i läroverksfrågan skulle
inom rimlig tid kunna ena sig om en verkligen genomgripande reform af
läroverkets nedre del (den för åldern under 15 ar afsedda) hafva de ansett
sig för närvarande böra begränsa sina förslag hufvudsakligen till de s. k.
småläroverken.

De af herrar Bäckgren och Boethius väckta motionerna samt de många
uttalanden från universitotsmäns och läroverkslärares sida, som under senaste
tiden sett dagen, synas emellertid tyda på att herrar Bergs och Hammar -

102 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

lunds uppfattning i denna del torde vara något för pessimistisk. Äfven inom
de kretsar, der man fordom betraktat en läroverksreform sådan som den
af Andra Kammaren 1868, 1870, 1880 och 1881 påyrkade såsom en formlig
revolution, som skulle ohjelpligt sänka vår nations »bildningsnivå» och
nedstörta Sverige i barbari, har man nu allt mer börjat komma till insigt
om att just denna reform är den enda rätta och möjliga.

Med den indragning af småläroverken och af åldersklassen 9—10 år,
som utskottet i det föregående förordat, skulle ifrågavarande reform blifva
jemförelsevis lätt att genomföra. Hela den allmänt medborgerliga afdelningen
af läroverket finge då en gemensam öfre afslutning: den allmänt medborgerliga
examen, aflagd vid en normalålder af 15 år. Liksom de treklassiga
läroverken bibehölles såsom treklassiga med en begynnelseålder af
ungefär 12 år, så skulle ock de femklassiga bibehållas såsom femklassiga
med en inträdesålder af 10 år, och de »fullständiga» läroverken på så sätt
omorganiseras, att deras fem nedre klasser likaledes bildade ett helt för
sig med bibringandet af allmänt medborgerlig bildning såsom mål. Undervisningen
i latin komme naturligtvis att utgå ur det för åldern 10—15
år afsedda läroverket — detta i fullkomlig öfverensstämmelse med Andra
Kammarens önskan 1870, då ifrågavarande fem klasser motsvarade just
denna ålder.

Med afseende på undervisningen i främmande språk vid det här föreslagna
femklassiga läroverket ansluter sig utskottet närmast till den mening,
som uttalades af Andra Kammarens första tillfälliga utskott 1881 och som
i någon mån afvek från samma utskotts förslag i samma ämne år 1880.
Enligt denna mening vore det visserligen i och för sig önskligast, att undervisningen
för hvarje lärjunge begränsades till ett enda språk, hvilket han
sjelf finge rätt att välja. Det öfverklagade mångläseriet i de lägre klasserna
hade alltid haft sin förnämsta orsak deruti, att för många språk der
inginge i undervisningen. Dels kunde det med skäl ifrågasättas, huruvida
icke ett så öfverdrifvet språkstudium i de lägre klasserna, genom sammanblandningen
af skiljaktiga språkelement, både motverkade afsedd förståndsutveckling
och förringade dessa studiers påräknade gagn för det praktiska
lifvet, dels måste ock på sådant sätt en allt för stor del af lärotiden
tagas bort från andra ämnen, hvilkas inhemtande vore ytterst vigtigt för de
många lärjungars medborgerliga bildning, som endast kunde egna några få
år åt skolstudier. Mycket talade sålunda för att koncentrera tid och arbete
på ett främmande språk, på det att lärjungen såmedelst åtminstone i detta
kunde hinna till sådan insigt och färdighet, som han för något sitt vetenskapliga
eller praktiska ändamål hade af nöden. Rent praktiska svårigheter,
nemligen uppkomsten af allt för många skilda språkliuier, lade emellertid

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22. 103

hinder i vägen för en fullständig valfrihet mellan de tre moderna hufvudspråken,
och 1881 års utskott stannade derför vid att förorda läsning af
tvenne sådana.

Utskottet, som i nu föreliggande betänkande ej vågat påyrka några
förändringar, som skulle innebära ett allt för starkt afbrott mot nuvarande
förhållanden, har på grund af det ofvan anförda ansett sig böra föreslå:

A) att samtliga allmänna läroverk, som anses böra bibehållas, ombildas
till femklassiga (motsvarande nuvarande klasserna II—VI: i);

e) att dessa läroverks hufvudsyfte blir detsamma som mellanskolans,
eller att tillgodose de lärjungars bildningsbehof, Indika vid 15—16 års
ålder skola utgå i det praktiska lifvet;

f) att sålunda latinet uteslutes ifrån nämnda läroverks undervisning
splan;

g) att i läroverken beredes tillfälle till undervisning i två främmande
lefvande språk, hvaraf dock blott ett blir obligatoriskt för lärjungen.

Med afseende på den allmänt medborgerliga examen, hvarmed nu omhandlade
femklassiga del af allmänna läroverket borde afslutas, anser sig utskottet
böra göra några erinringar.

Förnämsta orsaken till att den nuvarande afslutningeu i femte klassen
ej kunnat blifva hvad den varit afsedd att blifva, erkännes nu temligen allmänt
vara den, att densamma på grund af »sammankopplingen» med gymnasialafdelningen
blifvit utsatt för dennas »tryck»: det vill — utan användande af
bild — säga, att de kurser, hvilka deruti ingå, icke strängt begränsats till
hvad den allmänt medborgerliga bildningen i och för sig kräfver, utan lämpats
efter de fordringar, som man i de följande gymnasialstudiernas intresse ansett
sig böra uppställa, och att dessa kurser på grund häraf i vissa stycken,
särskilt i fråga om främmande språk, äro allt för högt uppskrufvade, medan
de deremot i andra, företrädesvis praktiskt medborgerliga ämnen äro allt för
knappa och torftiga.

Fn annan för frågan om en dylik examen synnerligen vigtig synpunkt
är den, att det i vår tid gifvetvis icke går an att från densamma utestänga
den qvinliga ungdomen. Ilos denna ungdom har som bekant under de senare
åren visat sig en allt jemt växande sträfvan att drifva sina studier ända upp
till studentexamen. Utskottet finner denna sträfvan helt naturlig samt omöjlig
att hämma, så länge det i vårt land icke gifves någon offentligt erkänd bildningspröfning
förlagd till ett lägre åldersstadium. Att leda ifrågavarande,

En allmänt
medborgen lig
examen•

104 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts fN:o 1) Utlåtande N:o 22.

hos den manliga ungdomen sedan länge förherskande sträfvan in på för den
enskilde och samhället mera tjenliga vägar har just varit ett af de hufvudsakligaste
syften, som man genom anordnande af en allmänt medborgerlig
examen vid 15—16 års ålder velat vinna. Enligt utskottets åsigt skulle
detta syfte emellertid blifva till hälften förfeladt, i fall nämnda examen ej
blefve tillgänglig äfven för den qvinliga ungdomen, hvilket naturligtvis
förutsätter, att de deri ingående fordringarna måste så bestämmas, att de
kunna passa för både gossar och flickor. Utskottet hemtar för sin mening
i detta hänseende ett ytterligare stöd i den omständigheten, att förberedelsen
till nämnda examen till en stor del helt visst komme att besörjas af skolor
med samundervisning, hvadan det måste vara af vigt, att inga andra olikheter
mellan gossarnes och flickornas kurser uppställas än sådana, som
ligga i sakens egen natur. De allra flesta banor, som härvid kunna komma
i betraktande, äro ju för öfrigt lika tillgängliga för qvinnor som för män.

En ytterligare maning att vid bestämmandet af den allmänt medborgerliga
examens omfång och beskaffenhet iakttaga en klok moderation synes
den vid våra allmänna läroverk hittills vunna erfarenheten vara egnad att gifva.
Yisserligen har det ofta blifvit sagdt, att de genom vår läroverksstadga föreskrifna
kurserna äro väl afpassade efter vederbörande ålders utveckling och
fattningsförmåga. Men obestridliga sakförhållanden synas jäfva sådana försäkringar.
Den verkliga medelåldern för hvarje läroverksklass är nemligen
ungefär ett år högre än »normala medelåldern» och 1 | år högre än »normalåldern»,
och vid hvarje flyttning till högre klass visar det sig, att en mycket stor
del af lärjungarne icke kunnat tillegna sig de för dem afsedda kurserna.
Den s. k. kuggprocenten har visat sig stiga till en sådan höjd, att den
blifvit betraktad såsom ett högst sorgligt ''tecken på våra svenska läroverksgossars
bristande intelligens och flit. Vid närmare eftersinnande torde man
emellertid finna, att de höga procenttalen icke nödvändigt behöfva hafva denna
ledsamma innebörd, och att felet mindre torde ligga deri, att gossarne äro
undermåliga, än deri, att undervisningsplanernas fordringar äro allt för mycket
uppskrufvade öfver det rätta måttet. Utskottet finner en bekräftelse på
denna sin förmodan i ett uttalande, som nuvarande chefen för ecklesiastikdepartementet
nyligen på tal om »kuggprocenten» och »qvarsittningen» gjort
inom Andra Kammaren. Han yttrade då: »Det funnes många lärjungar,
som vore icke allenast begåfvade, utan äfven begåfvade särskilt för studier,
men hvilka icke mognade så fort, som skolordningen påbjöd, och man hade
under slika förhållanden blott en önskan att betona, nemligen att både föräldrar
och lärjungar bättre skulle förstå, hvilken tjenst lärarne verkligen
ville bereda lärjungarne genom att söka hålla dem qvar ett år till i den
lägre klassen.» Utskottet tror, att man vid genomförandet af eu skolreform

105

Andra Kammarms Tillfälliga Utskotts (N:o 1J Utlåtande N:o 22.

måste fästa synnerlig vigt vid detta betydelsefulla uttalande. Uppställer
man för den allmänt medborgerliga examen högre fordringar än som motsvara
till och med studiebegåfvade lärjungars mognad, så måste de oundvikliga
följderna blifva en hög »kuggprocent» och en betydande »öfverårighet».
Men skulle frukten åt sträfvandet att erhålla en praktisk afslutningsexamen
till sist blifva den, att verkliga medelåldern vid denna examens afläggande
stege till 16—17 år, då torde litet hvar erkänna, att den »reformen» vore
föga värd. Beträffande den examen, som, medvetet eller omedvetet, utgjort
eu” förebild för den nu hos oss yrkade, nemligen den norska »middelskoleexamen»,
har man just i detta afseende gjort en erfarenhet, som förtjenar
att beaktas. Man har, med allt erkännande af dess betydelse, allmänt ^enat
sig om att densamma i sina fordringar betydligt öfverskridit det rätta måttet,
och man har derför funnit nödigt att i det omorganisationsförslag, som af
Norges konung är framlagdt för nu samlade storting, i sjelfva stadgan införa
följande, mycket sägande definition: »Middelskolen er en barneskole, som i
t.ilslritning til folkeskolen giver eleverne en afsluttet videregående borgerlig
almendannelse, afpasset efter barnealderens modtagelighed.D I Danmark,
der man allt sedan 1881 haft en så kallad »almindelig förberedelsesexamen»,
afsedd för normalåldern 15 år, har det visat sig, att verkliga medelåldern
för dess afläggande, på grund af fordringarnas storlek, blifvit 1—2 år högre.

I betraktande häraf har utskottet i fråga om den allmänt medborgerliga
examen icke fullt kunnat förorda det program för den »praktiska liniens»
afslutningsexamen, som chefen för ecklesiastikdepartementet framlade i läroverkspropositionen
1887. Dels har detta program, i öfverensstämmelse med
sitt specifikt »borgerliga» (icke »allmänt medborgerliga») syfte, fått en viss
ensidigt kommersiel och industriel karakter, dels tager det ingen hänsyn
till qvinliga examinander, dels slutligen omfattar det tva obligatoriska främmande
språk. Det har derför varit helt naturligt/att då 1888 års s. k.
fiickskolekomité skulle uppgöra en undervisningsplan för de af nämnda komité
föreslagna samskolor, hvilka skulle meddela allmänt medborgerlig bildning
äfven åt de många gossar, som vid 15—16 års ålder skola utgå i det
praktiska lifvet, och då chefen för ecklesiastikdepartementet vid 1893 års
riksdag förordade samma plan för den af honom förordade samundervisningen
vid vissa allmänna läroverk, så funno de sig — såsom omstående sammanställning
utvisar — böra i någon mån afvika från 1887 års program för
den »praktiska liniens» afslutningsexamen. Äfven mot den nyare, för samundervisning
lämpade planen, kan emellertid åtskilligt invändas: dels att.
formuleringen i vissa stycken är mindre lyckad, dels att den i fråga om
språken lemnar rum för mångläseri. Också har den i denna punkt blifvit
Bih. till Riksd. Vrot. 1890. 8 Sami. 2 Afd. 2 Vand. 19 Väft. 14

106 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

1887 års förslag: 1893 års samskoleförslag:

Kristendom: insigt i bibliska historien och
katekesen samt en kort öfversigt af de bibliska
böckernas innehåll.

Modersmålet: säkerhet i rättstafning och
interpunktion samt öfning i att redigt framställa
sina tankar öfver lättare ämnen i tal och skrift
jemte derför erforderlig kännedom af form- och
satslära, en genom flitig litteraturläsning vunnen
bekantskap med våra mera framstående författare
äfvensom en kort öfversigt af litteraturhistoriens
senaste skeden.

Tyska och engelska språken: förmåga att
läsa lättare text och att från modersmålet öfversätta
till det främmande språket lättare stycken,
att affatta affärsskrifvelser med stöd af kända formulär
samt att tala öfver alldagliga ämnen.

Matematik: stor färdighet i praktisk räkning,
öfning i bruket af tabeller, som allmännare användas
för att underlätta svårare eller mera tidsödande
beräkningar, samt härför erforderlig insigt
i algebra, geometrisk åskådningslära och en företrädesvis
derpå grundad insigt i beräkningen af de
geometriska storheterna.

Bokhålleri: enkelt och dubbelt bokhålleri,
tillämpadt på särskilda slags affärer, uppsättande
af räkningar, reqvisitioner, skuldförbindelser, fullmagter,
kontrakt m. m., någon insigt i vexellära
och utsökningslag.

Historia: fäderneslandets historia jemte enklare
och för det borgerliga lifvet synnerligen vigtiga
delar af svensk statskunskap, er. kort öfversigt
af allmänna historien, företrädesvis nyare tiden.

Geografi: en utförligare kurs i geografi, särskildt
afseende hvad som är af vigt för handel och
industri.

Naturlära: en i det hela populärt hållen
kurs, omfattande växt- och djurrikets hufvudafdelningar
och vigtigare klasser, elementen af fysik
och kemi till förklaring af de vanligaste naturföreteelserna
och enklare tekniska uppfinningar,
grunddragen af läran om jorden, våld planetsystem
och himlakropparna i öfrigt.

Teckning: färdighet i frihands- och linearritning.

Tillskrifning, hvari undervisningen skulle
fortsättas till skolkursens slut: utom en god och
jemn vanlig skrifstil äfven öfning i s. k. tysk stil
och textning.

Kristendom: insigt i bibliska historien och
katekesen, kännedom åt bibeln och den kyrkliga
bekännelsen.

Modersmålet: säkerhet i rättstafning och
interpunktion, färdighet i välläsning, öfning att i
tal och skrift redigt och korrekt framställa sina
tankar öfver lättare ämnen jemte derför erforderlig
kännedom af form- och satslära, en genom flitig
litteraturläsning vunnen bekantskap med våra mera
framstående författare.

Ett eller två främmande lefvande språk:

korrekt innanläsning, förmåga att uppfatta sådana
hörda och lästa stycken på det främmande språket,
som icke erbjuda större svårighet, någon öfning
att muntligen och skriftligen yttra sig öfver alldagliga
ämnen.

Matematik: färdighet i praktisk räkning
och förandet af hushållsbok; kännedom af läran
om triangeln, fyrhörningen och cirkeln; vana vid
beräkning och mätning af plana och solida figurer;
för gossarne dessutom en särskild vidsträcktare kurs.

Historia: icke blott bekantskap med de vigtigaste
personligheterna och tilldragelserna i svenska
historien, utan äfven kännedom af mensklighetens
utveckling i dess hufvudpunkter.

Geografi: kännedom af jorden såsom menniskans
hem.

Naturlära: en med hänsyn till det praktiska
lifvets kraf, särskildt helsovatten, meddelad insigt
i grunddragen af zoologi, botanik, fysik och kemi;
en något utförligare kurs för gossarne.

Teckning: färdighet att afteckna fristående
töremål.

Tillskrifning: förmåga att skrifva snabbt och
väl.

Slöjd och qvinliga handarbeten: vana
vid bruket af de i träslöjden förekommande verktygen;
förmåga att förfärdiga och vidmagthålla egna
kläder och hemmets linneförråd.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22. 107

föremål för ganska bestämda gensägelser. Då vid 1892 års riksdag statsutskottet
förordade småläroverkens ombildning till allmänt medborgerliga skolor
för åldern 10—15 år, uttalade det sig härom på följande sätt:

I fråga om det eller de främmande språk, som skulle läsas, finner utskottet
vederbörande skolas styrelse i detta hänseende böra ega valfrihet. Utskottet kan
likväl icke underlåta att såsom sin mening uttala, att i skolan helst bör läsas blott
ett främmande språk. Utskottet är nemligen öfvertygadt derom, att för dem, hvilka
efter afslutad kurs skola träda ut i lifvet att söka sin utkomst, ett kraftigt studium
af ett språk skall visa sig vida fördelaktigare än kännedom af två, då denna kännedom
icke torde kunna förvärfvas annat än på bekostnad af den större och till följd
deraf nyttigare kunskapen i ett språk.

Då följande år samma utskott tillstyrkte herrar Bergs och Hammarlunds
motion om treklassiga »mellanskolor» (för åldern 12—15 år), yrkade
det, att till de af motionärerna angifna grunderna för dessa skolor skulle
fogas äfven den, att undervisning i ett främmande lefvande språk skulle i
de°n meddelas. De nio reservanterna från Första Kammaren voro i detta
afseende fullständigt ense med utskottet; de yttrade nemligen:

Hvad angår vidden och beskaffenheten af de ifrågasatta kurserna, hvilka synas
i det närmaste sluta sig till de af senaste flickskolekomité föreslagna, anser sig utskottet,
om ock ett och annat i sjelfva formuleringen ådragit sig utskottets uppmärksamhet,
dock ej hafva anledning att uttala sig i annan mån, än att utskottet
för sin del ger bestämdt företräde åt det alternativ, som uppställer fordran på endast
ett främmande språk såsom föremål för undervisningen, enär härigenom, utan att
lärjungarnes mogenhet i det hela försvagas, bättre tillfälle gifves att diifva studiet
af det ifrågavarande språket så, att den afgående lärjungen kan någorlunda beherska
detsamma i praktiskt afseende.

Rörande möjligheten för en på den fullständiga folkskolekursen byggd
treårig »mellanskof» att kunna förbereda till »allmänt medborgerlig examen»
bär utskottet redan på annat ställe antydt sin åsigt. Omstående jemförelse
mellan de kurser, hvilka genomgås i läroverksklasserna I—ILI och i folkskoleklasscrna
II—IV, torde gifva något stöd åt dess öfvertygelse i detta
hänseende.

108

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

Läroverket. Folkskolan.

Klasserna 1—3.

Biblisk historia: Gamla testamentet. — Nya testamentet.
— Eepetition.

Katekes: Första, andra och tredje hufvudstyckena
samt fjerde hufvudstycket påbörjadt.

Modersmålet: Uppläsning och förklaring af valda
stycken. — Öfningar att återgifva innehållet
af lästa eller af läraren muntligt framstälda
berättelser och beskrifningar. — Framsägning
af inlärda enklare poetiska stycken. — Formläran
samt det vigtigaste af sats- och interpunktionsläran.
— Satsanalys- och satsbildningsöfningar.
— Eättstafnings- och interpunktionsöfningar.
— Någon gång en mindre uppsats på
lärorummet under lärarens ledning.

Bakning: de fyra räknesätten med hela tal jemte
öfning i användandet af decimaler. — Läran
om bråk och dess tillämpning på sorter. —
Eegula de tri samt enkla uppgifter, tillhörande
procent- och ränteräkning. — Hufvudräkning.

Geometri: Åskådningslära — Några enkla satser
med användning af den stränga geometriska
bevisföringen.

Geografi: Kort öfversigt af verldsdelarne och verldshafven
efter jordgloben. — Fäderneslandets
geografi. — Europas geografi. — De främmande
verldsdclarnes fysiska och politiska geografi
påbörjad.

Historia: Fäderneslandets historia (hela). *)

Klasserna 2—4.

Biblisk historia: Gamla testamentet. — Nya testamentet.
— Eepetition.'')

Katekes: Första, andra, tredje, fjerde och femte
hufvudstyckena. — Eepetition af hela katekesen.
’)

Modersmålet: Valda stycken ur läseboken. — Afskrifning
och skrifning efter diktamen. — Återgifvande
af lästa eller af läraren muntligt meddelade
berättelser; enkla beskrifningar efter
lärarens föregående anvisning. — Satsens hufvuddelar
och bidelar, ordklasserna, ordens böjning,
hufvudsatser och bisatser, skiljetecknens bruk.2)

Bakning: De fyra räknesätten i hela tal. — Decimalbråk
med tillämpning på något svårare uppgifter.
— Allmänna bråk med enklare öfningsoch
tillämpningsexempel. — Hufvudräkning.5)

Geometri: Uppritning, beskrifning och mätning af
linier, vinklar, tresidingar, fyrsidingar och cirklar.
— Beskrifning och mätning af sådana solida
figurer, som hafva nämnda ytor till bas och
mot grundytorna vinkelräta sidor. 4)

Geografi: De svenska landskap, som icke blifvit
genomgångna i första årsklassen; öfversigt af
Sveriges natur och folk; Norge och Danmark.
— Kort öfversigt af Europas geografi med särskilt
afseende på de länder, som stå i närmare
beröring med fäderneslandet. — Grunddragen
af de främmande verldsdclarnes geografi.
— Återblick öfver Sveriges geografi med särskild
hänsyn till samfundsförhållanden och näringslif.
3)

Historia: Fäderneslandets historia (hela)5)

*) Samma slutkurs i alla slag af folkskolor. 2) Samma slutkurs i litt. A—E. 3) Väsentligen samma
slutkurs i litt. A, B, D och E. ‘) I litt. A, B, D och E. 5) Eu nägot kortare kurs i litt. B, C, D och E.

109

Andra Kammarens Tillfälliga Utskott (N:o T) Utlåtande N:o 22.

(Folkskolan.)

(Läroverket.)

Naturlära: Det allmännaste af läran om menniskans
kroppsbyggnad. — Kortfattad öfversigt
af däggdjuren, fåglarna och de kallblodiga
ryggradsdjuren. — Undersökning af lefvande
växter. — Någon öfning i bestämmande af växter
efter flora. — Läran om växtens yttre organ.—
Exkursioner. — Insamling af 50 allmänna växter
enligt lärarens anvisning.

Tyska: Uttals- och läsöfningar. — Formläran utförligare
och systematiskt genomgången. — Behöfliga
delar af syntaxen, muntligt meddelade.
— Muntliga och skriftliga tillämpningsöfningar.
— Talöfningar.

Naturlära: Beskrifning af valda djurformer samt
derpå grundad redogörelse för djurrikets öfriga
klasser.—Inledningtill växtläran. — Beskrifning
af några bland de allmännaste växter (särskildt
kulturväxter och träd) samt några utländska.
— Redogörelse för menniskokroppens byggnad,
förrättningar och vård samt i sammanhang
dermed en kort framtällning af de vigtigaste
organsystemen inom djurklasserna. — Inledning
till läran om den oorganiska naturen. — Det
vigtigaste af mineralläran samt af läran om
naturföreteelserna. — Det allmännaste af läran
om himlakropparna.'')

*) Väsentligen samma slutkurs i litt. A, B, D och E.

De lärjungar, som vid anstäld inträdespröfning till »mellanskolan» befinnas
hafva val inhemtat den egentliga folkskolans fullständiga kurs, torde i fråga om
de svenska ämnena vara temligen likstälda med dem, hvilka genomgått läroverksklasserna
I—III. I sjelfva verket gälla väl ock de framstålda betänkligheterna
icke så mycket nämnda ämnen som "fast mer de främmande språken eller, rättare
sagdt, det främmande språket. I detta skulle, menar man, under de tre
mellanskoleåren ingen tillräcklig färdighet kunna vinnas. Utskottet antager
dock, att man grundat denna förmodan rörande frukterna af undervisning i ■*
ett språk under åldern 12—15 år på de erfarenheter, man vid våra läroverk
vunnit om undervisning i ett språk under ålderu 9—12 år, i tva språk
under åldern 12—13 år och i tre språk under åldern 13 11 år. Men cn
slutsats, som stöder sig på sådana grunder, kan utskottet icke'' tillerkänna
någon bevisningskraft.

De tvifvel, som blifvit framkastade rörande »mellanskolans» förmåga
att meddela en praktiskt användbar kunskap i ett främmande språk, synas
dessutom vara vederlagda af de erfarenheter, hvilka blifvit gjorda i utlandets
läroanstalter af dylik art. Äfven hos oss har man varit i tillfälle att samla
sådana erfarenheter vid de praktiska öfverbyggnader pa folkskolan, som
åtskilliga af våra stadskommuner upprättat. Lärarne vid tvenne af dessa

110 Andra Kammar hus Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

anstalter, »Folkskolans högre afdelning» i Göteborg och »Borgareskolan»
i Gefle, hafva med anledning af nu föreliggande motioner blifvit tillfrågade,
huruvida de anse det möjligt att i eu treårig skola, hvilken såsom inträdesfordran
uppställer den egentliga folkskolans hela genomgångna kurs
(6 skolår), med användande af exempelvis 6 undervisningstimmar i veckan
kunna bibringa eleverna den färdighet i ett främmande språk, som angifves
af fhckskolekomitén eller af det norska regeringsförslaget rörande »middelskolen».
Härå har den ene (fil. kand. Daniel Elfstrand i Gefle) svarat,
att han — under förutsättning, att den egentliga folkskolans kurs vorq fullt
inhemtad — ej tvekade att förklara, att »den färdighet i ett språk (härvidlag
engelskan), som angifves i flickskolekomiténs betänkande af 1888
samt i norska regeringspropositionen 1896, kan bibringas eleverna i en treårig
skola med användande af 6 — ej mindre — timmar i veckan». Flera
års erfarenhet hade lärt honom, att flertalet 12- och 13-åringar, hvilka gjort
sig förtjenta af betyget »godkänd» i folkskolans läsämnen, »efter tre års undervisning
väl fylt de fordringar, som man enligt ofvan anförda förslag kunnat
ställa på dem».

Den andre i samma ämne tillfrågade (d:r J. A. Afzelius i Göteborg)
uttalar i sitt svar, att de omskrifna fordringarna, sådana de äro formulerade
både i flickskolekomiténs förslag och i det norska, syntes honom något sväfvande,
men att han dock vore »fullt öfvertygad om att man — i fall läraren kan sin
sak och använder en rationel metod — mycket väl skall kunna under tre år
med 6 timmar i veckan — kanske mindre tid! — komma så långt med de
elever det här är fråga om, att de skola kunna läsa och förstå lättare text,
förstå hvad läraren säger till dem samt i allmänhet lättare alldagliga samtal
och få ganska stor säkerhet i språkets skriftliga behandling inom ramen af
de ämnen, som varit föremål för undervisningen. De böra äfven kunna få
ett ganska stort ord- och frasförråd samt färdighet att använda detta i
praktiken. Att uppnå en allmän färdighet i språkets talande med eu hel
klass», tillägger han, »anser jag vara något, som ingen lärare vare sig kan
åstadkomma eller bör försöka åstadkomma: han kan möjligen komma derhän
med en och annan begåfvad elev. Eleverna böra äfven under denna tid kunna
få ett säkert och ledigt uttal. Jag anser mig våga säga, att man skulle
kunna bibringa dessa elever ett så pass stort kunskapsmått, som jag här ofvan
antydt, emedan det är ungefär hvad jag sjelf har uppnått med de flitiga och
ordentliga eleverna i den toå-åriga folkskolekurs (med 5 timmar i veckan),
som jag undervisat sedan hösten 1893.»

Utskottet vagar ingalunda bestämdt bestrida, att de lärjungar, som
genomgått det femklassiga läroverket, möjligen skulle komma att bestå den
allmänt medborgerliga examen »med större glans» än de gossar och flickor,

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22. 111

som genomgått den treåriga mellanskolan. Att så maste blifva förhållandet,
finner det dock ingalunda bevisadt. I alla händelser ser det icke något
skäl, hvarför de senare ej skulle få försöka sin lycka lika väl som de förra.

Då utskottet icke heller kan finna något skäl, hvarför vitsord om förvärfvad
bildning skulle göras till ett privilegium för den ena eller andra skolartens lärjungar,
anser det, att tillträde till den allmänt medborgerliga examen bör lemnas
hvar och en, oberoende af det sätt, hvarpå han till densamma förberedt sig.

På grund af nu anförda skäl vill utskottet föreslå,

h) att i såväl mellanskolan som läroverket kursen af slutas med en
allmänt medborgerlig examen, medförande kompetens till vissa yrken ock
statsanställningar samt till inträde i vissa fackskolor;

i) att denna allmänt medborgerliga examen bör vitsorda en öfver omfånget
af folkskolans verksamhet utsträckt allmänbildning af ungefärligen
den omfattning och beskaffenhet, som angifves i Kongl. Maj:ts proposition
till 1893 års Riksdag angående införande af Barnundervisning vid vissa
allmänna läroverk, dock att blott ett främmande språk blir obligatoriskt;

j) att vid såväl mellanskolan som läroverket nämnda allmänt medborgerliga
examen må få afläggas äfven af den, som ej genomgått någondera
af dessa läroanstalter utan inhemtat de härför nödiga kunskaperna
och färdigheterna på annan väg.

Då man från Andra Kammarens sida år efter år med sådan ihärdighet
fasthållit vid den grundsatsen, att läroverket till sin lägre del borde
omdanas till en allmän medborgareskola och först i sin gymnasialafdelning
rigta sig på den speciella grundläggningen för högre studier, har det alltid
tillika framhållits, att man med denna anordning ansett sig bäst sörja äfven
för den vetenskapliga bildningens verkliga intressen. Man har nemligen trött
— och man har för denna sin tro menat sig finna många bevis i forskningens
historia — att det för vetenskapen icke blott är af vigt, att dess
ämnesvenner redan från barnaåren »få gripa sig an med sina speciella uppgifter»
samt undergå den »andliga träning» och insamla det qvantum åt »förkunskaper»,
som de på sitt tillernade verksamhetsfält anses behöfva. Fullt så
vigtigt torde vara, att forskningens armé rekryteras på sådant sätt, att någon
sannolikhet vinnes för att den inom sig skall kunna samla just dem, som
genom begåfning och fallenhet äro härtill åt naturen företrädesvis utkorade.
Fäster man i fråga om »vetenskaplig grundläggning» lmfvudvigten vid eu

Gymnasiet.

112 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

under så och så många år genomgången »andlig träning», så måste man
gifvetvis komma att yrka på att den lärda banan skall taga sin början så tidigt
som möjligt. Tänker man deremot vid nämnda uttryck företrädesvis på »anläggningen»,
det är på anlaget och fallenheten, så måste man komma till den
slutsatsen, att valet af bildningsrigtning måste uppskjutas till det högre stadium
i den naturliga utvecklingen, då anlag och fallenheter kunna af den
unge sjelf eller af hans närmaste med någon större grad af säkerhet urskiljas.
Att hvar och en, så vidt sig göra låter, kommer på sin rätta plats är icke
blott ett privatintresse; det är äfven — och icke minst i fråga om vetenskapens
män — ett samhällsintresse af den mest genomgripande betydelse.
Det är på grund af denna tankegång, som Andra Kammaren gång på gång
kunnat framställa det yrkandet, att gymnasialafdelningens nedre gräns,
markerad af latinundervisningens inträdande, icke bör sättas lägre än till
nedre sjette klassen (under perioden 1869—78 medelåldern 15 år, efter 1878
medelåldern 14 år).

Utskottet, som fullständigt delar denna tankegång, kan till följd häraf
ej undgå att gifva sitt erkännande åt en af de tankar, som herr Boethius i
sin motion framkastat, nemligen »att vid ett och annat läroverk försöksvis
upprättas en lärokurs, afsedd för dem, som efter att hafva fullständigt genomgått
den allmänna medborgerliga bildningslinien vilja utbilda sig till inträde
vid universitet eller i högre tillämpniDgsskola», d. v. s. att gymnasiet bygges
på det femklassiga, allmänt medborgerliga läroverket. Äfven om gymnasiet
fortfarande blefve fyrårigt, finner utskottet det icke alldeles otroligt, att de
lärjungar, som på denna väg komme fram till studentexamen, skulle hinna
aflägga denna ungefär vid samma ålder, som nu vid våra allmänna läroverk
är den verkliga medelåldern för nämnda examen: 19,23 år. En sådan anordning
skulle i organisatoriskt afseende äfven vara den enklaste. Gymnasialstadiet
skulle då, liksom under perioden 1869—1878, motsvara normalåldern
15—19 år, och latinstudiet skulle, i enlighet med Andra Kammarens uttalande
1870, blifva uppskjutet till åldersklassen 15—16 år.

Då emellertid ett höjande af »normalåldern» för studentexamen kan
synas mången motbjudande, äfven om detsamma icke komme att medföra något
afsevärdt höjande af den verkliga medelåldern, och då det icke torde böra
ifrågasättas att begränsa gymnasialkursen till treårig, ehuru man härvid kunde
hafva ett föredöme i den norska läroverksorganisationen, har utskottet funnit
sig kunna, åtminstone såsom en öfvergångsform, stanna vid den anordning,
som herr Boethius i sin motion tänkt sig såsom eu undantagsordning vid
ett eller annat läroverk, nemligen att låta det fyraåriga gymnasiet ansluta sig
till näst högsta (fjerde) klassen af läroverket och sålunda blifva parallelt
med den öfverstå (femte).

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (A: o 1) Utlåtande N:o 22. 113

Deremot måste utskottet på det bestämdaste afstyrka det tredje sätt för
ordnande af förhållandet mellan allmänt medborgerligt läroverk och gymnasium,
som herr Boethius i motiveringen till sin motion antydt och för egen del
kraftigt förordat, ehuru det ej återfinnes bland hans yrkanden, det nemligen
att låta gymnasiet med sin latinlinie och reallinie anknyta sig till någon ännu
lägre klass af läroverket, obestämdt hvilken. Komrae en organisation af
detta slag till stånd, och det vid någon af lärda män anstäld utredning befunnes,
att gymnasiallinierna för åstadkommande af en rätt säker vetenskaplig
grundläggning måste bestå af 5, 6 eller 7 årsafdelningar, så blefve hela
vinsten af »reformen» den, att våra läroverk blifvit utvidgade med en tredje
linie vid sidan af de båda nuvarande, och att man således fått det ännu
värre stäldt än på de gamla apologist- och lärdomsskolornas tid.

I fråga om undervisningen på gymnasialstadiet finner sig utskottet,
för lindrande af den derstädes rådande ämnesträngseln, böra tillstyrka, att
grekiska språket och den filosofiska propedevtiken måtte utgå, det förra såsom
varande ett rent filologiskt och kulturhistoriskt specialämne, hvilket endast
vid universitetet kan komma till sin rätt, den senare på de grunder, som i
läroverkspropositionen 1887 af statsrådet Hammarskjöld anfördes för dess
borttagande från läroverkets undervisningsplan.

I likhet med herr Boethius anser utskottet det önskvärdt, om antalet
gymnasier kunde undergå någon minskning, ehuru det visserligen icke tror, att
denna minskning kan blifva så stor som i motionen ifrågasatts. Förslag om eu
betydande reduktion af våra lärda skolors antal har ofta blifvit framstäldt,
men fara är, att det äfven nu, då det komme till afgörande, skulle stöta på
starkt motstånd.

Utskottet får alltså med anledning af de utaf herrar Bäckgren och Boethius
väckta motionerna förorda,

Y) att på ett mindre antal orter upprättas såsom öfverbyggnad på
läroverkets fjerde klass fyrklassiga gymnasier (motsvarande nuvarande
klasserna VI: 1—VII: 2, hvilka hafva till uppgift att på grundvalen af
den kurs, som blifvit inhemtad i läroverkets fyra nedre klasser, förbereda
till universitet och till högre fackskolor;

l) att gymnasierna blifva dels klassiska, dels reala;

m) att från deras undervisningsplan uteslutes grekiska språket och
filosofska propedevtiken.

Bih. till Riksd. Prof. 189C. 8 Smil. 2 Afd. 2 Hand 19 Höft.

Samman fattning.

114 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

De offentliga undervisningsanstalterna för barn- och ungdomsåldern
skulle efter genomförandet af den skolorganisation, som utskottet sålunda förordat,
blifva:

6-klassig folkskola för åldern 6 — 12 år,

3- „ mellanskof „ „ 12—15 „

, f. 5-klassigt läroverk „ „ 10—15 „

4- „ gymnasium „ „ 14—18

möjliggörande af en klarare öfversigt öfver dessa skolarters inbördes
förhållande till hvarandra får utskottet hänvisa till nedanstående grafiska
framställning.

Skol -

år:			Grafisk öfuersiaf
12	Gym-	af den föreslagna skolorganisationen.
	na-			ILiiXlvI J o {£0 (L'' u i .>: ■ j
10	si-
9	um.		Mel-
8		Lä-	lan-
7	i •	ro-	skola.
6	verk.
5				Folk-
4
				skola.
3	. ■> ''
2		•
			Småskola.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (K:o 1) Utlåtande N:o 22, 115

Redan en blick på denna grafiska framställning torde visa, att den af
utskottet förordade organisationen ingalunda motsvarar den, som herrar Berg
och Hammarlund uppstält såsom ett framtidsmål och som redan blifvit förverkligad
i Schweiz och Amerika samt i hufvudsak förordad i den föreliggande
norska regeringspropositionen. Utskottets förslag bär tvärtom alltigenom
pregeln af att vara ett medlingsförslag mellan det gamla och det nya. Detta
oaktadt tror utskottet, att genom en läroverksreform i den af utskottet angifna
rigtningen följande fördelar skulle vinnas:

besparingar för statsverket, enär de ifrågasatta nya mellanskolorna
icke skulle komma att kosta staten på långt när sa mycket som de^nuvarande
småläroverken, och genom eu indragning af första klassen samt på åtskilliga
orter af de nuvarande klasserna VI: 2—VII: 2 och möjligen äfven af ett
och annat af de nuvarande femklassiga läroverken statens kostnader skulle
än vidare minskas;

besparingar för den uppväxande ungdomen och» dess malsmän, enar
denna ungdom i regeln skulle tidigare än nu är fallet komma att lemna
skolbänken och få egna sig åt praktisk verksamhet;

bättre tillgodoseende af den medborgerliga bildningen, enär såväl
»mellanskolor» som »läroverk» finge till syfte att bibringa sådan bildning
samt kunde organiseras uteslutande med detta mål för ögonen;

minskande af den allt för starka tillströmningen till den lärda banan,
enär en verklig afslutningskurs vore anordnad vid den för utträde i det
praktiska lifvet mest lämpliga åldern;

bättre tillgodoseende äfven af den vetenskapliga bildningens intressen,
enär inga andra lärjungar skulle genom läroverksorganisationen lockas att
fortsätta vid gymnasium och universitet än de för rent vetenskapliga studier
särskilt begåfvade.

Det kunde visserligen ifrågasättas, huruvida man icke borde nöja sig
med att begära en utredning rörande samtliga de här ofvan vidrörda spörsmålen.
Men såsom af de lémnade historiska öfversigterna framgår, har det
ingalunda saknats »utredningar af läroverksfrågan, vanligen tillkomna på
grund af Riksdagens härom framstälda önskningar. Om åtskilliga af dessa
utredningar torde dock icke utan skäl kunna sägas, att de i vissa afseenden
mera bidragit att inveckla frågan än att verkligen utreda densamma. Om
så är, torde emellertid förnämsta orsaken härtill hafva varit, att de komitéer,
åt hvilka utredningen blifvit anförtrodd, icke på förhand fått sig några vissa

116 Andra Kammarans Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

hufvud grunder angifna och derför ej sällan lockats att framkomma med
förslag, hvilka icke haft den minsta utsigt att tillvinna sig Riksdagens bifall,
hvaraf följden ej sällan blifvit, att det ofta storartade arbete, som på utredningarna
nedlagts, i det hela taget ej ledt till något som helst praktiskt
resultat. Med denna erfarenhet för ögonen torde tiden nu kunna anses vara
inne, att Riksdagen i läroverksfrågan bestämdt angifver sin ståndpunkt. Att
vid reformens genomförande en hel del <2i?ta//utredningar äro af nöden, säger
sig sjelft.

Pa grund af hvad sålunda blifvit anfördt får utskottet hemställa:

l:o

. _ att Andra Kammaren ville för sin del besluta, att

Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, att Kongl.
Maj:t måtte låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till ändringar i vårt offentliga undervisningsväsende
i följande rigtning:

(med afseende pa småläroverken:)

a) att samtliga nu befintliga treklassiga allmänna
läroverk och pedagogier indragas;

b) att som ersättning för dessa läroverk statsunderstöd
lämnas åt af kommunerna upprättade treklassiga
»mellanskolorD (högre folkskolor), anordnade i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med här ofvan angifna och af Andra
Kammaren år 1893 godkända grunder;

(med afseende på läroverken:)

c) att nuvarade första klassen vid samtliga högre
och femklassiga allmänna läroverk indrages, att inträdesåldern
till den blifvande första klassen bestämmes till
fylda 10 år, och att fordringarna för inträde däri förhållandevis
ökas, så att de komma att ungefärligen motsvara
det kunskapsmått, som skall vara inhemtadt vid
utträdet ur andra klassen af fast folkskola litt. A;

Andra Kammarens Tillfälliga Utskolts (N:o 1) Utlåtande N:o 22. 117

d) att samtliga de allmänna läroverk, som anses böra *
bibehållas, ombildas till femklassiga (motsvarande nuvarande
klasserna II—VI: i);

é) att dessa femklassiga läroverks hufvudsyfte blir
detsamma som mellanskolans eller att tillgodose de lärjungars
bildningsbehof, hvilka vid 15—16 års ålder skola
utgå i det praktiska lifvet;

f) att sålunda latinet uteslutes från nämnda läroverks
undervisningsplan;

g) att i dessa läroverk beredes tillfälle till undervisning
i två främmande lefvande språk, hvaraf dock blott ett
blir obligatoriskt för lärjungen;

(med afseende på en allmänt medborgerlig examen-)

h) att i såväl mellanskolan som läroverket kursen
afslutas med en allmänt medborgerlig examen, medförande
kompetens till vissa yrken och statsanställningar samt till
inträde i vissa fackskolor;

i) att denna allmänt medborgerliga examen bör
vitsorda en öfver omfånget af folkskolans verksamhet utsträckt
allmänbildning af ungefärligen den omfattning och
beskaffenhet, som angifves i Kongl. Maj:ts proposition till
1893 års Riksdag angående införande af Barnundervisning
vid vissa allmänna läroverk, dock att blott ett främmande
språk blir obligatoriskt;

j) att vid såväl mellanskolan som läroverket nämnda
allmänt medborgerliga examen må få afläggas äfven af
den, som ej genomgått någondera af dessa läroanstalter,
utan inhemtat de härför nödiga kunskaperna och färdigheterna
på annan väg;

(med afseende på gymnasierna:)

k) att på ett mindre antal orter upprättas såsom
öfverbyggnad på läroverkets fjerde klass fyrklassiga gymnasier
(motsvarande nuvarande klasserna VI: l—VII: 2),
hvilka hafva till uppgift att på grundvalen af den kurs,
som blifvit inhemtad i läroverkets fyra nedre klasser, förbereda
till universitet och till högre fackskolor;

Af utskottet
eif styrkta förslag.

11S Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 1) Utlåtande Ko 22.

l) att gymnasierna blifva dels klassiska, dels reala;

m) att från deras undervisningsplan uteslutes grekiska
språket och filosofiska propedevtiken.

Utskottet har i det föregående upptagit till granskning endast de delar
af motionerna, hvilka synts utskottet höra föranleda till positiva uttalanden.
Det återstår för utskottet att yttra sig om öfriga i motionerna gjorda yrkanden.

Herr Bäckgren har uti sin motion n:o 14 påyrkat »mera praktisk
undervisning i de moderna språken» samt »bättre tillgodoseende af undervisningen
i modersmålet och naturvetenskapen».

I fall, såsom utskottet här ofvan föreslagit, läroverkens hufvuduppgift
blir att tillgodose de lärjungars bilduingsbehof, hvilka vid 15—16 års ålder
skola utgå i det praktiska lifvet, synes det utskottet sjelfklart, att undervisningen
icke blott i de moderna språken, utan ock i öfriga ämnen måste
få en utpregladt praktisk karakter. Gifvet är ock, att med en dylik hufvuduPPgift
undervisningen i såväl modersmålet som naturvetenskaperna måste
varda bättre tillgodosedd än enligt motionärens erfarenhet stundom synes
vara fallet. Något särskilt beslut i den af motionären angifna rigtningen
synes alltså i detta fall öfverflödigt.

Herr Bäckgren har vidare föreslagit »de döda språkens uteslutande
från undervisningsämnena vid elementarläroverken».

Såsom af det föregående framgår, har utskottet i så måtto ansett sig
höra tillstyrka förevarande hemställan, att det föreslagit uppflyttandet af
latinet till gymnasiet samt af grekiskan till universitetet. Latinets borttagande
från gymnasiet kan utskottet deremot icke tillstyrka.

Herr Bäckgren föreslår än vidare »inskränkning i det historiska
studiet».

Detta yrkande finner utskottet i ingen mån berättigadt. Utskottet
anser nemligen, att historieundervisningen, rätt bedrifven, är af största betydelse
för allmänt mensklig bildning och icke minst för den allmänt medborgerliga
bildningen.

Herr Boetlnus har uti sin motion, n:o 218, föreslagit två slags gymnasier,
dels sådana som börja på ett tidigare stadium, dels sådana som äro
en direkt fortsättning till den medborgerliga skolans högsta klass.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22. 119

Såsom af det föregående framgått, har utskottet under nuvarande förhållanden
ej ansett sig kunna tillstyrka detta senare förslag.

Utskottet hemställer alltså :

2:o

v ‘l ''■ " v''v''

a) att herr Bäckgrens yrkande om mera praktisk
undervisning i de moderna språken samt bättre tillgodoseende
af undervisningen i modersmålet och naturvetenskapen
må genom hvad utskottet hemstält under punkten
l:o anses besvaradt;

b) att herr Bäckgrens yrkande om latinska språkets
fullständiga uteslutande från undervisningsämnena ej må
föranleda till någon kammarens åtgärd;

c) att herr Bäckgtens yrkande om inskränkning i
det historiska studiet lemnas utan afseende; samt

d) att herr Boethius’ förslag, att vid ett eller annat
läroverk försöksvis upprättas en lärokurs, afsedd för dem,
som efter att hafva fullständigt genomgått den allmänna
medborgerliga bildningslinien, vilja utbilda sig till inträde
vid universitet eller i högre tillämpningsskola, icke för
närvarande må föranleda till någon kammarens åtgärd.

120 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.

(Ytterligare reservationer.)

Likaledes vid utlåtandet i dess helhet:

af herr A. Olsson, som förklarat sig i hufvudsak instämma i förestående
reservation.

Vid punkten l:o) A) b) (angående den medborgerliga examens omfång):

af herrar S. J. Boethius och R. E. L. Ravin, som ansett, att den medborgerliga
examen, med hänsyn till lärokursens omfång och mål, bör obligatoriskt
omfatta två främmande språk, och som derför yrkat, att detta moment
bort hafva följande lydelse:

b) att denna examen erhåller i hufvudsak det omfång
som i Kongl. Maj:ts proposition till 1887 års Riksdag
angifves för afgångsexamen från den i nämnda proposition
föreslagna praktiska linien.

Vid punkten l:o) A) d) (angående indragning af första klassen vid de
allmänna läroverken):

af herrar S. J. Boethius, R. E. L. Ravin, A. Ericson och C. J.
Jakobson, hvilka yrkat:

dels att nämnda moment bort hafva följande lydelse:

d) att — för sä vidt en tillräcklig språklig bildning
kan på lämplig tid vinnas genom den kurs, som skall
förbereda till den i föregående moment omnämnda examen,
äfven om i densamma undervisningen i främmande språk
börjar ett år senare, än som nu är fallet vid de allmänna
läroverken — nuvarande första klassen vid de
allmänna läroverken indrages, inträdesåldern i den blifvande
forsta klassen bestämmes till fylda 10 år och fordringarna
för inträde deri förhållandevis ökas, dock så,
att för intagning i densamma ej fordras insigt i något
ämne, hvari folkskolan icke meddelar undervisning;

Ändra Kammarens Tdlfälliya Utskotts (N:o 1) Utlakande -A-o 22. 121

dels att på grund häraf det stycke af utskottets motivering å sid. 28,
som börjar med orden »Utskottet anser det i socialt hänseende vara en fördel»
och slutar med orden »att herrar Månssons och Dahns motion bör af
Riksdagen bifallas», må utgå och ersättas med ett annat af följande lydelse:

»Enligt utskottets åsigt skulle visserligen så svåra olägenheter ej uppstå
för folkskolan sjelf af att hennes lägre afdelningar göras till bottenskola för
det allmänna läroverket, som om hon i sin helhet skall fylla en sådan
uppgift, men fråga är, huruvida de, som bereda sig till den medborgerliga
examen, kunna utan förlängning af sin kurs eller öfveransträngning förvärfva
nödiga insigter i främmande språk, i fall de genom första klassens indragning
nödgas börja detta studium ett år senare, än nu kan ske. Förverkligas tänkesätt
till deras förmån ombilda de allmänna läroverken i allmänhet, så
kommer för öfrig! frågan om första klassens indragning tydligen i ett Jielt
annat läge, än den hade, när Andra Kammaren förut uttalat sig för eu sådan
åtgärd. Dä afsåg man att med ett år minska en 9-årig »lärd» kurs, nu åter
skulle en sådan reduktion drabba en blott 6-årig »medborgerlig». Utskottet
anser derför, att, om detta beslut nu förnyas, det bör ske under förutsättning,
att den tillämnade medborgerliga kursen kan tåla en sådan afkortning,
hvilken fråga kräfver en mera fackmessig utredning, än som nu vid Riksdagen
kan åstadkommas.»

Vid punkten l:o) A) e) (angående antalet klasser i den afdelning
af det allmänna läroverket, som bör förbereda till den medborgerliga examen):

af herrar S. J. Eoéthius, II. E. L. Durin, A. Ericson och C. J.
Jakobson, som yrkat, att nämnda moment bort hafva följande lydelse:

e) att samtliga högre och de femklassiga läroverk,
som böra bibehållas, organiseras som femklassiga, i fall
första klassen indrages, och annars som sexklassiga läroverk,
hvilkas lärokurser afslutas med den i mom. a) och b)
beskrifna medborgerliga examen.

Vid punkten l:o) A) f) (angående en vetenskapligt grundläggande afdelning
af de allmänna läroverken):

af herr S. J. Boethius, som yrkat:

dels att nämnda moment bort hafva följande lydelse:

f) att de nuvarande klasserna VI:2—VII:2 indragas,
men att vid högst 20 högre allmänna läroverk i stället

B,h. till Rilcsd. Prof. 1890. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 19 Raft. 16

122 Ändra Kammarens Tillfälliga Utskotts (.N:o 1) Utlåtande N:o 22.

upprättas en gymnasialafdelning, fördelad på en klassisk
och en real linie, utgående från någon af de i föregående
moment omnämnda läroverkens klasser nedom den högsta
och afsedd att grundlägga de vetenskapliga insigter, hvilka
vid universitet eller högre tillämpningsskola vidare utbildas,
börande, innan åtgärder för en dylik reform vidtagas, eu
utredning ega rum af huru inånga årsklasser gymnasialafdelningen
behöfver omfatta för att kunna på ett tillfredsställande
sätt åstadkomma en grundläggande vetenskaplig
skolbildning; V

dels att med anledning häraf det stycke af utskottets motivering,
sid. 30, som börjar med orden »Utskottet kan emellertid icke biträda herr
Boéthii mening» och slutar med orden »skilsmessa som ock hans», må utgå
och ersättas med ett annat af följande lydelse:

»Hvad angar frågan om den punkt, på hvilken de allmänna läroverkens
vemnskapligt grundläggande afdelning bör skilja sig från deras medborgerliga,
så erkänner utskottet, att det för allmänheten är en stor fördel, om
skiljepunkten kan förläggas ganska högt upp, men det anser å andra sidan,
a.tt denna enskilda fördel ej far köpas till ett sådant pris, att den vetenskapligt
grundläggande afdelningen blir ur stånd att rätt fylla sitt ändamål, hvilket
för det allmänna vore till största skada. Utskottet anser sålunda, att
nämnda afdelning, hvars högsta klass skulle motsvara nuvarande öfre sjunde,
bör omfatta så många årsklasser, som verkligen behöfvas, för att den på
ett fullt tillfredsställande sätt må kunna grundlägga de vetenskapliga insigter,
hvilka vid universitet eller högre tillämpningsskola vidare utbildas. Huru
många dessa årsklasser behöfva vara, derom anser utskottet, att Riksdagen
nu ej bör yttra sig, enär den frågans besvarande kräfver en föregående detaljerad
utredning af läroplanerna för nämnda aldelning. Kommer en sådan
utredning till stånd, tages dervid naturligtvis äfven hänsyn till den af herr
Boethius framkastade möjligheten, att den vetenskapligt grundläggande afdelningen
skulle kunna utgå från den medborgerliga afdelningens näst sista
klass, hvarför nämnde motionärs förslag härom må anses besvaradt genom
att Riksdagen uttalar sig för en allmän utredning af denna fråga. Deremot
anser utskottet, att herr Boethii»---

STOCKHOLM, ISAAC M ARGUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 1890.