Andra Kammaren» Tillfälliga Utskott» ,{N:o 3) Utlutande' N:o 18 (Utlåtande 1892:Tfu318 Andra kammaren tfu3)

Andra Kammaren» Tillfälliga Utskott» ,{N:o 3) Utlutande'' N:o 18.

r i r hiiViI	: >1'' )(» i\>. , •> ÅJ	‘lön in» it	■itÉliil nbcn o:	b il »:<{''	■u:vJ	,iir> till (<!
rultiilmlb	: ! IT /''1J ■ i /": j	! Lfi/il In	•>i».lugnI>!rf	i.ii ,r,iu	ni: !	IT il iho ,<\|!i
guiuItcHi	r,(M flitig -rolf-J	i	11:1 ''	itihtåi-	.4 n	irv •löd ,v.h
/Hostia .ris	■>[i fir.J •>!>(»f.<	Jf >i j i; ]•	■.o •»J>iji■:r.V-ni >i	-cbrl [	Ii» ] •*	i-r/,1 ( :
■u‘4 nhu	ui frihult tf	•«> iiTiinb	; •!, : r.	llilil! [IV	-''VM1	In mtliip
						• i»j \ n >
	— — • . -		N:o 18.
.Kftvifntbr1	■.''.i:/: i i! *v''r>	r*.{ i:! i	'' .! ,u; * ufjgfi.r.	lift)''		te .tf ■4.1
	agihpffäl ii	.ni;i ni- i	invit t'')hne/“	hdstgitr-	11 n *:''t c	■!
	ntiavo/fsift i •	>: rf. lAnk.	till Riksd. kansli	den 26	april	»892, kl.'' l e. H
•A?it ‘>i»	i . i (no ,;H,fuirni	ii:>T!n emu:	< «''f A !*>[> i 114;	; i i \ rf	ttiu •,ht
>‘>båfalli1	•aiiiiioa ntoa	.-»I.!:f 1 f:>i i-	tb.inlåa •>!. ti it :	■A''it :	4! .* i ;	■ ‘ >i> in

A, k-''! Andra Kammarens tredje tillfälligå utskotts utlåtande n:ö G, angående
skrifvelse till Kongl. Majd med begäran om ut,
fdrdande af en serskild ordningsstadga för 1iafsfisket vid

,<r

-»] :m« /f nb vs:hi rikets vestkust. ,>] \

r s

•dauirbiin ViA:

■ Of. !; >f! T i I K‘ Å'' » * :j''ft ) 7

•iber./!nb. j.t rit:■''f aiioguiuj!:/! n''ini''1, .•.sutPAbr.}* .ni ''4J

-mmo/I .-:nft;;; i f;i a-*f» m;:i ''*;>ii > *1 j.

Till Andra Kammarens tredje tillfälliga utskott hafva till förberedande
behandling blifvit remitterade tvenne motioner af herr A. V. Ljungman,

n:is 194 och 197_____I den förre af dessa afser motionären att Riksdagen i

skrifvelse till Kongl. Maj:t skalle anhålla om upphäfvande af §§ 23 och 38
i , kong], i fiskerisfadgan den 29 juni: 1852 och i den senare af motionerna
vidgar motionären sill framställning på det sätt, att han; hemställer det
kammaren ville för sin del besluta att Riksdagen måtte i skrifvelse hos
Kongl. Maj:t : anhålla om upphäfvande af §§ 23, 27, 38 och 40 af nämnda
kong!, fiskeristädga samt om utfärdande i samband dermed af en särskild,
efter föregången saklig utredning, och fiskeriidkarnes hörande, utarbetad
fiskestadga'' för hafsfiske^ vid .rikets vestkust. •! tj:,, . :

-I

: *); j;

;i £• > V »-.»''i r

;/-vionnjnj tiId n‘iiii :if

•!-,.[> ■ Denkongl, fiskestadgan af den 29 juni 1852 innehåller i §§ 22,
23 och,2.7(följande: -b J. -•*> •i-.iiin!

•22 §.-------- /.*it •d.orly!;

; i-Dessutom skall, då någon rättsegandei det begär eller Konungens befallningshafvande
så nödigt aktar, för hvarje ort bestämmas:

a) under hvilka j delar af j året, med hänsigt till det ena eller andra
fiskslagets lektid, fisket efter samma Åskslag bör inställas;

Bill. till Riksd. Prof. 1892. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 11 Höft. {N:o 18.)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 18.

b) det sätt, hvarpå fiske under tillåten tid bör ske, så ock med hvad
redskap, och huru denna, med iakttagande af hvad här ofvan i allmänhet
stadgats, bör vara beskaffad till storlek, maskor eller sammansättning
i öfrigt;

c) hvad eljest till fiskets bevarande och upphjelpande kan tjena, såsom
bortskaffande af uppgrundningar i vattendragen och andra hinder för
fiskens gång;

De bestämmelser, som sagda äro, skola på det sättet tillvägabringas,
att Konungens befallningshafvande, hvar i sitt län, å lämpliga tider och
ställen hålla sammanträden, hvartill kallas delegarne i fiskevattnet, jemte
kronoombud, om kronan eger del deri, kronans arrendatorer och de fiskelag,
som derstädes idka fiske; att de sålunda kallade, som komma tillstädes,
yttra sig i ämnet; och att det, hvarom de flesta sig förena, anses för de
fiskandes öfverenskommelse.

, Sådan öfverenskommelse, hvilken jemväl bör bestämma påföljd för
öfverträdelse deraf till högst 50 riksdalers böter, jemte förlust af redskap
och fångst, skall derefter pröfvas af Konungens befallningshafvande och,
der den ändamålsenlig är, stadfästas. , Finner Konungens befallningshafvande
öfverenskommelsen ej ändamålsenlig eller kan den ej träffas, meddele Konungens
befallningshafvande då förordnande i ämnet, genom utslag, hvaröfver
klagan må föras. — — —

d 23 §. > Fiske efter hummer och ostron vare under följande tider af
året förbjudet, nemligen efter hummer från och med den 1 juli till och med
den 30 september, och efter ostron från och med den 1 maj till den 1
september.

Ej heller må vid hummerfiske hummer, som i längd icke håller 21
centimeter, beräknadt från hufvudets spets till änden af stjerten, eller vid
ostronfiske ostron, sotn i diameter eller bredd icke håller 59 millimeter,
fångas, utan skola, när hummer eller ostron under denna storlek upptagas,
desamma genast åter utsläppas på stället, der de upptagas.

27 §. Vill man anlägga sillsalteri eller trankokeri; söke tillstånd
dertill af Konungens befallningshafvande; som tillser, att anläggningen sker
å sådant ställe, att buller och stank derifrån ej kan utöfva menligt inflytande
på fisket.

Vid sillsalteri och trankokeri skall noggrann tillsyn'' hållas, att afskräde
af fisken icke i fiskevatten utkastas; och skall derjemte vid trankokeri
allt trangrums så samlas, att det ej i vattnet, utflyter.

•« Om i ho vit

, w V. .Vw. . .v . ■ -\ - •:\ >/V:\ v*

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 18.

§§ 38 och 40 i samma stadga bestämma ansvaret för öfverträdelser
af §§ 23 och 27 och torde ej här behöfva aftryckas.

i>) / | ‘ na.. . i: :i i ■■ ni» : .■>- ■ ’ • 1 <iu .-''vi; .i , -/M; ::. i

»•>!'' ''■ ir.; r r* u .**! eu». ? »ai \ ■ i’-i ''‘‘i: i»*-}/ ''-i n! i

Motionären anser att några andra skäl ej finnas för den undantagsställning,
som skapats för fisket efter hummer och ostron genom att upptaga
detsamma i eu särskild § och ej inbegripa det i den 22 §, än att
alltsedan 1837 en kongl. förordning förefunnits, innehållande förbud mot
fiske af hummer under viss tid, och att man höll före det dessa hafsdjur,
på grund af deras förekomst blott vid rikets vestkuöt, jemförelsevis lätt
kunde göras till föremål för direkta bestämmelser i sjelfva stadgan." Någon
olägenhet deraf visade sig ej heller förr än man började ändra de 1852
faststälda bestämmelserna, utan att förut höra de fiskande; ty först derigenom
blir det uppenbart i hvilken sämre ställning än öfriga fiskare
hummerfiskarne kommit.

Motionären betonar att hvarje prohibitiv reglering af ett fiskeslag
innebär en sådan inskränkning i nyttjanderätten till egendom och i utsigterna
för särskild! de fattigaste bland fiskarena att kunna försörja sig
och dessutom förutsätter så mycken yrkeserfarenhet och kännedom om de
fiskandes önskningar, att man, för att vinna ett godt resultat, aldrig bör
underlåta att lemna de fiskande tillfälle att få uttala sin mening i fråga
om regleringen. Man bör derjemte ej förgäta att fiskeförbud ofta skapat
lagbrytare och demoraliserat fiskarebefolkningen, utan att någon nämnvärd
förbättring i fisket ernåtts.

Enligt motionärens åsigt är ifrågavarande förbud olämpligt, då, hvad
ostronfisket beträffar, det blott förekommer å enskilda personer tillhöriga
fiskegrund, och hvad hummerfisket angår, förbudet, då det upptages i den
allmänna stadgan, äfven måste tillämpas vid södra Hallands och vestra
Skånes kuster, der hummer ej är föremål för särskild! fiske, utan endast
mer tillfälligtvis erhålles i för annat fiske utsatta redskap, hvarjemte skilda
trakter erbjuda olika förhållanden och hafva olika önskningar och intressen,
hvilkas tillmötesgående krafvel* en olika begränsning af fridlysningstiden.
I Norge hafva för den skull ock för skilda kuststräckor fastställa olika
tider för hummerns fridlysning. Förbud mot försäljning af hummer och
ostron under fridlysningstiden är ock olämpligt, då det svårligen kan göras
effektivt på grund af införseln af utländsk hummer och utländska ostron.
Skall en fredningstid för hummern föreskrifvas i fiskeristadgan, bör den
ej räcka längre än hummern byter om skal eller från medlet af juli till
medlet af september.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotta fNso 8) Utlåtande N:o 18.

Motion,1}ren förklarar att den af Kongl. Maj: t den 24 april 1890 vidtagna
förlängningen af hummerns fredningstid med senare hälften af september mera
skett i fiskhandlarnes än fiskarenas intresse, hvarföre ock de senare, som ej vid
förordningens utfärdande blifvit hörda, hos Kongl. Maj:t sökt rättelse.

I motionen n:o 197 framhåller motionären ytterligare, att det är
olämpligt att i en fiskerilag intaga föreskrifter, afsedda att gälla endast
för. eu viss del af landet, och att den allmänna fiskeristadgan för hela riket
hufvudsakligast bör innehålla blott sådana bestämmelser om rättighet till
fiske m. in., som äro af allmän civillags natur, samt de föreskrifter, enligt
hvilka särskilda fiskeristadgar för de olika orterna böra åvägabringas. I nu
gällande allmänna fiskeristadga saknas tydliga bestämmelser huru förfaras
skall vid åstadkommandet af lokala specialstadgar för vården om vare sig
fiske af hummer och ostron eller för utöfvande af sådant fiske, hvilken antingen
blott till någon del eller alls icke är enskild egendom, såsom fallet
är med de betydande hafsfiskena vid rikets vestkust. . En särskild fiskeristadga
vore sålunda önskvärd för sistnämnda fiske och i all synnerhet för
det »yppade ymniga sillfisket», i likhet med hvad under föregående århundrade
varit brukligt. Under förra århundradet utfärdades sådan stadga
och reglementen åren 1766 och 1774.

Att en dylik speciel lagstiftning ej står att vinna genom den befintliga
fiskeriadministrationens försorg, anser motionären äfven bevisas
genom det mindre lämpliga förslag till sådan lagstiftning, som den 11
januari 1890 till Kongl. Maj:ts befallningshafvande afgafs af tillsyningsmannen
vid Göteborgs- och Bohusläns hafsfiske!!.

Enär vid utfärdandet af en sådan fiskestadga för vestkustens hafsfiske,
som motionären åsyftar, paragrafer böra utsöndras ur den allmänna
fiskestadgan, som endast beröra nämnda hafsfisken, föreslås af motionären
upphäfvande! af §§ 23, 27, 38 och 40 i nu gällande stadga.

Under förra hälften af 1700-talet utfärdades flera stadgar och förordningar
för hafsfiske!. Den mångfald af författningar, rörande fiskerinäringen,
som sålunda tid efter annan utfärdats, syntes dock rikets ständer
vid 1762 års riksdag tarfva jemkning och förbättring, hvadan vid nämnda
riksdag utarbetades ett projekt till privilegier och ordning för rikets samtliga
fisken, såväl salt- som färskvattensfiskena, och den 14 november 1766
utfärdades på grundvalen deraf en kongl. stadga, hvilken skulle, — äfven
om en särskild stadga för nordsjöfisket komme att utfärdas — i tillämpliga
delar äfven för detta tjena till efterrättelse. Af nämnda stadgas 3 kapitel
handlar det andra särskildt om saltsjöfisket. . .■> ..

Andra'' Kammarens Tillfälliga Utskotts (N;p 3) Utlåtande*''Nid 18.

Redan den 24 januari 1771- utkom en kongl. förklaring öfver 1766
års stadga,» äfven den handlande om såväl hafs- som sötvattensfisket. f»Den
21 juni 1774 utfärdades en särskild stadga och reglemente för riordsjöfiskeriernä.
samt salterierria i »Göteborgs och Bohus län. Dessa kongl. förordningar
åt åren 1766, 1771 och 1774 J— om ock delvis modifierade
hafva varit gällande intill utfärdandet af 1852 års fiskeristadga, som Omfattar
både salt- och sötvattensfisket. . r . ^ •'' i I: It: c

För i ordningens upprätthållande vid kustfiskerierna vbro särskilda
hamnskrån eller ordningsstadgar för fiskelägena, utfärdade och derigenom
ett slags strafflag för lindrigare, inom fiskeläget förekommande brott arigifven.
I hvarje fiskeläge var en hamnrätt tillsatt, bestående af hamnfogde
och några fiskare. För det bohusländska fisket tillförordnades senare eu
fiskeriintendent, för hvilken instruktion af ''kommerskollegium utfärdades
år: 1799. I bref af den 23 maj 1821 förklarade Kongl. Maj:t, att befattningen
skulle stå obesatt, så länge sillfisket ej vore ymnigare. Från och
med 1855 finnes ånyo en särskild tillsyningsman för Göteborgs- och Bohusläns
fiskerier, förordnad af Kongl. Maj:ts befallningshafvande och aflönad
med anslag af statsmedel, i ; : er • '' >'' I !n ■ •. r • •''.h 1852

års fiskeristadga är under årens lopp modifierad genom flera
kongl. bref. På grund af skrifvelse från 1878 års riksdag tillsatte Kongl.
Maj:t den 22 januari 1881 en särskild komité, för att revidera nämnda
stadga, och afgaf denna kommité den 3 mars 1883 sjtt förslag till fiskeristadga,
omfattande både salt- ocli söt vattensfiskena. Åtskilliga myndigheter
hafva hörts häröfver, men någon ny stadga har ej, med anledning af »förslaget,
» * utfärdats af Kongl. Maj:t. o

Hvad först beträffar motionen n:o 194, behandla]1 den, såsom ofvan
anförts, uteslutande §§ 23 och 38 i 1852 års fiskeristadga, eller fridlysningen
af hummer och ostron under vissa förhållanden.

Det första förbudet mot fiske af hummer under viss tid af året
tillkom, beträffande Göteborgs- och Bohuslän, efter fiskerlbefolkningens
hörande, den 31 augusti 1833, då det stadgades, att. dylikt fiske icke finge
ega rum under; tiden mellan juli månads början och medlet af september,
hvilket förbud, genom kong], förordningen den 21 april 1837, utsträcktes
till alla kuster i riket..

Uti bondeståndet, väcktes vid 1851 och 1859 årens riksdagar motion
af riksdagsfullrnägtigen ■> Erik Oh risten sson från Göteborgs- och Bohuslän
om upphäfvande af kong], kungörelsen den 21 april 1837 angående förbud

Andra1 Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 18.

att under viss tid af aret tiska, och till salu hålla hummer. Men., på hemställan
af allmänna besvärs- och ekonomiutskottet, fäste ståndet ej något
afseende vid motionen.

Den komité, som utarbetade förslaget till kongl. fiskeristadgan af
den 29 juni 1852, har i sitt betänkande, vid hummerfisket, anmärkt att
åtminstone den förbudstid, som blifvit, stadgad genom kongl. förordningen
den 21 april 1837, bör bibehållas, såsom verkligen gagnelig och såsom
sådan erkänd af fiskarena sjelfva. Komiterade hafva emellertid dervid
tillagt det yttrande, att, om förbudstiden kunde utsträckas äfven till hälften
af juni eller ännu bättre till hela juni, så skulle detta hafva en betydlig
inverkan på fortplantningen, som »allmännast synes försiggå i juni månad».

Deremot hafva komiterade icke ansett sig böra föreslå utsättande
af viss årstid för ostronfångst, »såsom mindre vigtig».

Uti § 23 af kongl. fiskeristadgan den 29 juni 1852 inflöt derför
ursprungligen endast föreskrifter om hummerfisket men 1865 infördes
genom eu kongl. förordning i nämnda paragraf bestämmelse om ostronHsket
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de nu gällande, endast något
mildare med afseende på den vid fisket tillåtna ostronstorleken.

Vid 1879 års riksdag föreslog eu motionär i Andra Kammaren att
fridlysningstiden för hummerfisket, skulle utsträckas från den 15 september
till den 1 oktober, och anförde såsom skäl härför, att hummerfisket på
senare tider så försämrats* att dess fortfarande bestånd på ett betänkligt
sätt hotades. Motionen vann ej kammarens bifall. Följande året framfördes
eu liknande motion af annan motionär i samma kammare. Utskottet
ansåg likväl äfven då, att någon förlängning af fridlysningstiden för hummerfisket
ej var af behofvet påkallad, men ifrågasatte, att. vid en blifvande
revision af fiskeristadgan det borde tagas under öfvervägande, huruvida
fridlysningstiden borde afkortas på försommaren och förlängas på hösten.
Kammaren afslog ock motionen i hvad den rörde fredningstiden. Deremot
tillstyrkte utskottet utfärdande af vissa bestämmelser om storleken af den
minsta hummer, som vid fiske finge tillvaratagas, och skärpande af förut
gällande motsvarande bestämmelser vid ostronfisket. Sedan denna utskottets
tillstyrkan vitnnit Riksdagens bifall, blefvo ock af Kongl. Maj:t 1880 bestämmelser
härom införda uti § 23 i fiskeristadgan.

Efter sistnämnda tid hav, på grund af från fiskeritillsyningsmannen
i Bohuslän aflåten underdånig framställning, som af Konungens befallningshafvande
tillstyrkts, Kongl. Maj:t funnit skäl, att genom kungörelse af den
24 april 1890 stadga, att förbudstiden för fiske efter hummer utsträckts
till och med den 30 september. Den 23 paragrafen fick sålunda den definitiva
form, som ofvan meddelats.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o tS.

Deri ledande tråden uti motionen 194 tyckes vara, att döma efter
motionärens egna yttranden, att hummer- och ostronfisket hör sättas i likställighet
med öfriga fisket i afseende på rätt för fiskeidkarne att, vid
fråga om ändring i stadgan, varda hörda och få afgifva sitt yttrande, innan
ändring bestämmes, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad i § 22
fiskeristadgan föreskrifves för öfriga fiskslag; och kan utskottet visserligen
icke annat än förklara sig dela denna motionärens uppfattning, såsom rättvis
och gagnelig för en trygg utveckling på fiskerilagstiftningens område. Att
på denna grund utan vidare upphäfva de båda nämnda 23 och 38 §§ synes
utskottet dock svårligen kunna försvaras, då alla sakkunniga förklarat fridlysningsvilkor,
i ungefärlig öfverensstämmelse med nu gällande föreskrifter,
vara oundgängligt nödiga för hummer- och ostronfiskenas bestånd och
framtida utveckling. I betraktande af den bestämda skilnad mellan de
nyssnämnde fiskena (särskilt hummerfisket) och det vanliga insjöfisket,
som ligger redan deri, att vid de förra i allmänhet ej kan talas om fiskeegare,
måste det möta svårigheter att inordna hummer- och ostronfiskena
under § 22, utan bör antingen § 23 omredigeras i nämnda rigtning, eller
ock, såsom motionären i sin motion n:o 197 föreslår, öfverföras i en särskild,
för hafsfiske nu gällande fiskeristadga.

Med afseende på det reella innehållet i § 23 har motionären uttalat
betänkligheter mot den år 1890 af Kongl. Maj:t påbjudna förlängningen
af fridlysningstiden för hummerfisket från och med den 16 till och mbd
den 30 september och ifrågasatt olika fridlysningstider för olika delar af
vestkusten. Efter tagen del af de förhandlingar, som föregått 1890 års
kongl. kungörelse, har utskottet dock ej funnit anledning att på de af
motionären uttalade grunder, tillstyrka upphäfvande af någon del af paragrafen;
och mot tillstyrkande af olika fridlysningstider för hummer- och
ostronfisket för olika trakter hyser utskottet stora betänkligheter. Derest
särskilda fisketidsförbud skulle stadgas för olika distrikt af vestkusten, skulle
deraf uppstå afundsjuka mellan de mera och mindre gynnade distriktens
befolkningar; och då, såsom motionären sjelf uppgifver, ostron förekomma
endast inom mellersta och norra bohuslänska skärgården, samt hummerfisket
idkas, utom Bohuslän, endast vid Hallands och Skånes vostkust, samt
de lokala och klimatiska förhållandena inom dessa områden äro ganska
enahanda i afseende på ifrågavarande hafsdjur lefnads- och fortplantningssätt;
så skulle eu olikhet i bestämmelserna af fisketiden icke vara af beliofvet
påkallad, utan blott föranleda till förvecklingar och osäkerhet i afseende
på kontrollen öfver olagligt fiske.

På grund af hvad ofvan anförts, anser utskottet att motionen n:o 194
icke bör vinna Riksdagens bifall.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (AJ:o''3) Utlåtande Nio 18.

Såsom ofvan- framhållits, år motionärens hemställan i motionen n:o
197 om upphäfvande af fyra paragrafer i fiskeristadgan motiverad ur allmännare
synpunkter än de, som gjort, sig gällande i motionen n:o 194, och
satt i förbindelse med förslag om utfärdande af en särskild fiskestadga för
hafsfisket, vid rikets vestkust. Af den ofvan meddelade lydelsen af vissa
delar af § 22 i 1852 års allmänna fiskeristadga framgår, att länsstyrelserna i
Göteborgs och Bohus län och Hallands län, hvar för sitt område ega, derest
de så för godt finna, att efter fiskeriidkarnes i länen hörande utfärda bestämmelser
rörande det sätt, hvarpå fisket bör ske. Bekant är ock att länsstyrelsen
i det förra af de båda länen vidtagit åtgärder i detta syfte och
förslag till sådan ordningsstadga redan i mer än två år varit hvilande hos
densamma. Onekligen tala dock åtskilliga, enligt utskottets åsigt, mycket
kraftiga skål mot ett sådant förfaringssätt för åstadkommande af en ordningsstadga
för vestkustens hafsfiske och utskottet anför den nämnda länsstyrelsens
åtgärder i detta afseende hufvudsakligast för att påvisa att behofvet
af en sådan ordningsstadga gjort sig gällande inom det åt nämnda styrelses
vård anförtrodda länet. ,s.-.

§ 22 är uppenbarligen affattad med tanke på insjöfisket,.-der i allmänhet
bestämda fiskeriegare finnas och der länsstyrelsen lätt kan träda i
förbindelse med dessa, Som bekant är deremot vestkustens sillfiske sådant,
att man endast undantagsvis kan tala om fiskerätt och fiskeriegare och att
den vigtigaste delen af nämnda fiske är öppet för hvar och eu af rikets
inbyggare. Redan derutaf uppstå vissa, svårigheter vid tillämpningen af
den 22:dra paragrafen. Än skarpare framstå betänkligheterna, mot detta
tillvägagående, om man besinnar att detta hafsfiske försiggår i en så.ojemförligt
större skala än de vanliga insjöfiskena, att de bötesbelopp och andra
Straffbestämmelser, som enligt 1852 års stadga kunna af länsstyrelsen utfästas
i af densamma utfärdade bestämmelser, åro allt annat än lämpliga
och såsom otillräckliga ej skulle kunna åstadkomma med dem åsyftad verkan.

Vestkustens hafsfiske och särskild! dess sillfiske representera så stom
ekonomiska intressen att det med allt. fog kan ifrågasättas, om det vore
lämpligt att eu länsstyrelse med den jemförelsevis knapphändiga utredning,
som af den kan åvägabringas, så djupt finge ingripa i desamma, som fallet
skulle vara, om eu särskild stadga för hafsfiske!! skulle af den utarbetas och
utfärdas. (hiskligt vore ock att likartade bestämmelser i detta afseende
blefve gällande för alla vestkustens län, såsom i den störa sillfångsten intresserade.
På dessa och än flere''grunder, som skulle kunna anföras, anser
utskottet att, om eu ordningsstadga för hafsfisk ena och särskild! för det nu
förhanden varande rika sillfisket skulle utarbetas, det ej bör ske genom de
särskilda länsstyrelserna, utan genom Kongl. Maj:t, som lättare kan förfoga

Andra Kammarens Tillfällic/a Utskotts (A7:o 3) Utlåtande N:o 18.

öfver tillräckligt sakkunnig utredning och som eger i sin magt att bättre
lämpa föreskrifterna efter förhållandenas kraf, än 1852 års stadga medger
länsstyrelserna.

Motionären föreslår att de föreskrifter, som erfarenheten från vestkusten
visat vara i hög grad behöfliga och som utskottet ofvan sökt framhålla
böra lemnas af Kongl. Magt, böra göras så utförliga, att de omfatta
alla de hafstiskena, rörande bestämmelserna, utom hvad som är af civillags
natur och derför borde ingå i eu allmän för hela landet gällande fiskerilag.
Utan att vilja underkänna de skäl af systematisk natur, som ledt motionären
till en sådan framställning, anser dock utskottet, att något behof
af sådan omarbetning af nu gällande bestämmelser ej visat sig, utan att
det fastmer är för allmänheten beqvämare, om det endast finnes en för så
väl hafs- som insjöfisket gällande gemensam allmän fiskeristadga och om
endast de nu för vestkusten med anledning af det befintliga rika sillfisket
erforderliga ordningsföreskrifterna samlades uti eu speciel ordningsstadga.
Skulle, såsom allt för sannolikt är, i en ej synnerligen aflägsen framtid
det nu rikliga sillfisket på vestkusten åter upphöra, förlorade denna ordningsstadga
sjn betydelse, men den allmänna fiskeristadga n blefve deraf oberörd.
Att ur den allmänna fiskeristadga utbryta och till den speciella ordningsstadga
n för vestkusten öfverföra paragraferna, om hummer- och ostronfiskena
synes utskottet derför icke vara ömkligt och åtminstone ingalunda nödvändigt.
Visar sig behöflig! att omredigera §§ 23 och 38 i syfte att förekomma
deras ändring utan de fiskeidkandes hörande, låter sig detta utföra
i sammanhang med den af Riksdagen begärda, men ännu ej af Kongl.
Maj:t slutförda revisionen af 1852 års fiskeristadga.

Utskottet vill erinra om hvad som redan i den historiska inledningen
anförts, att då 1766 års allmänna fiskeristadga utfärdades, angafs särskild!,
att den i tillämpliga delar skulle tjena till efterrättelse, äfven om en särskild
stadga för de! då befintliga rika sillfisket på vestkusten faststäldes
och att 8 år senare ock. en dylik särskild stadga för nordsjöfisket blef utfärdad
år 1774.

Med afseende på upphäfvande! af paragraferna 27 och 40, hvilka
handla om uppförande af sillsalteri^-, trankokerier o. d. samt om utsläppande
i fiskevattnet af vid dylika inrättningar uppkommande affall och
orenlighet, och dessa paragrafers öfverflyttande till en ordningsstadga af
den natur, utskottet förordat, anser utskottet att något behof af ett sådant
öfverflyttande ej visat sig, hvarför utskottet nu ej finner sig föranlåtet
förorda detsamma.

Då för tillfället på vestkusten behofvet af eu ordningsstadga tydligt
gjort sig gällande och redan framkallat förarbeten, men något tecken ej
Uih. till Riksd. Prof. 1832. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 17 Käft. 2

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 18.

visat sig att Kongl. Maj:t har för afsigt att taga ledningen häraf och föra
det till ett gynsarat slut, synes utskottet rätta tidpunkten vara inne att
Riksdagen i en skrifvelse till Kongl. Maj:t anhölle om Kong]. Majrts ingripande.

Under åberopande af hvad ofvan anförts, får utskottet hemställa:

1) att herr A. V. Ljungmans motion, n:o 194, ej
måtte föranleda till någon kammarens åtgärd; och

2) att kammaren ville på det sättet bifalla herr
A. V. Ljungmans motion, n:o 197, att kammaren för sin
del beslutar att Riksdagen måtte i skrifvelse hos Kongl.
Maj:t anhålla om utfärdande efter fiskeriidkarnes hörande
af en särskild ordningsstadga för hafsfisket vid rikets
vestkust.

Stockholm den 26 april 1892.

På utskottets vägnar:

ÄGG. WIJKANDEH.

Stockholm 1892. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner