Andra Kammar ens Tillfälliga Utskotts (Nr 3) Utlåtande Nr 7.
1
Nr 7.
Ankom till Riksdagens kansli den 1 mars 1910, kl. 4 e. in.
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr J, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående ändring af samtr a.fiks förhållandena mellan statens
och enskilda järnvägar.
Uti eu af herrar Vahlquist m. fl. inom Andra kammaren väckt
och till utskottet för behandling hänvisad motion, nr 92, har hemställts,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om vidtagande
af sådana åtgärder, att samtrafiksförhållandena mellan statens och enskilda
järnvägar snarast möjligt på ett tillfredsställande sätt ordnas.
Till stöd för denna anhållan åberopa motionärerna de klagomål,
som från åtskilliga håll gjort sig gällande mot de nuvarande bestämmelserna
rörande samtrafik, hvilka angifvas vara i vissa fall hindrande
för ett fullständigt utnyttjande af en del järnvägsanläggningar. Som
exempel härpå anföras de förhållanden, som rörande samtrafik råda i
Östergötlands län efter tillkomsten af bandelen Linköping—Ringstorp,
och hänvisar utskottet i detta afseende till motionen.
De nu gällande samtrafiksbestämmelserna, som omfatta såväl fastställande
af samtrafiks-vägar som -taxa, datera sig från år 1882 med ändringar
och tillägg, som tillkommit dels åren 1889—1890 med anledning
af ändrad taxa för transporter å statens järnvägar och därmed följande
förhandlingar mellan kungl. järnvägsstyrelsen och järnvägsföreningen,
dels år 1902 med anledning af nya förhandlingar mellan nämnda styrelse
och styrelserna för resp. enskilda järnvägar.
Sam trafik s t axan är således en frivillig öfverenskommelse mellan
Bih. till Riksd. Prof. 1910. 9 Sami. 2 A/d. 2 Band. 7 Käft. (Nr 7.)
i
Utskottets
yttrande.
2
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Nr 3) Utlåtande Nr 7.
å ena sidan statens, å andra sidan enskilda järnvägar ock kan ej af
någondera parten på grund af i aftalet träffade bestämmelser ensidigt
brytas eller ändras utan att kela samtrafiksaftalet rubbas.
Af motionärarnas motivering framgår, att de med sin motion särskildt
vända sig mot bestämmelserna rörande samtrafikvägar. Enligt
de ofvan omnämnda samtrafiksöfverenskommelserna, »samtrafikstaxam),
bestämmes samtrafiksvägen vid en ny handels tillkomst ej med hänsyn
till den absolut billigaste vägen, utan, vid den jämförelse af fraktafgifter,
som föregår vägens bestämmande, lägges för den gamla samtrafiksvägen
den gällande samtrafikstaxan till grund, hvarvid för de olika bansträckorna
gällande vägförlängningar, frakttillägg och extra banafgifter,
helt eller delvis, bortfalla, därest banor, som hafva sådana, det begära,
då däremot för vägen öfver den nya bandelen beräkningen sker lokalt
efter i samma taxa upptagna utgifter.
Af bestämmelserna framgår således tydligt afsikten att åt den
äldre järnvägslinien bevara den trafik, på hvilken densamma kanske
baserats vid byggandet, eller som kunnat upparbetas. Frågas kan
emellertid, om en sådan princip under alla förhållanden är riktig, ty
genom densammas tillämpning belastas otvifvelaktigt den allmänna samfärdseln,
i det jordbruk, handel och industri på flere orter få betydligt
ökade fraktkostnader mot om trafiken leddes öfver den absolut billigaste
vägen. En sida af saken är den af motionärerna berörda, eller förfärandet
där samtrafiksvägen går från en smalspårig, öfver en . bredspårig
till en annan smalspårig bana, och där således omlastning af
godset måste äga rum tvenne gånger.
År nu, såsom i det af motionärerna anförda exemplet, de bägge
smalspåriga banorna sammanknutna, utom genom en del af statens
järnvägar, äfven genom en smalspårig handel, vore det, både med hänsyn
till omkostnaderna för de två omlastningarne som däraf beroende
gods-förminskning, -försämring samt tidsutdräkt, att föredraga, om
samtrafiksvägen förlädes öfver den smalspåriga sammanbindningsbanan,
när fråga är om godsförsändelse mellan dessa bägge smalspåriga järnvägsnät.
En ändring i det af motionärerna anförda fallet torde dock,
utan att bryta samtrafiksöfverenskommelsen, hafva kunnat göras så än
att samtrafiksvägen för gods i fulla vagnslaster af varor, som anses
kunna taga skada genom omlastning, såsom kalk, torf, torfströ, kol
m. m., leddes öfver Ringstorpsbanan, vid försändelser mellan stationer
å de på bägge sidor om densamma anslutna smalspåriga järnvägarna.
B
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Nr 3) Utlåtande Nr 7.
Utskottet kan således ej finna annat, än att motionärerna haft fullt
fog för sin begäran om en snar ändring af samtrafiksbestämmelserna
mellan statens och enskilda järnvägar. Eu kungl. kommitté har emellertid
bland annat erhållit i uppdrag att inkomma med betänkande och
förslag rörande förändrade bestämmelser i fråga om samtrafik mellan
statens och enskilda järnvägar. För en ändring i samtrafiksbestämmelserna
måste dock en för berörda banförvaltningar gemensam taxa läggas
till grund, och bör denna lämpligen vara statens järnvägars. Omnämnda
kommitté är enligt hvad utskottet inhämtat för närvarande sysselsatt
med utarbetande af denna taxa, och huru önskligt det än vore, torde
således någon revision af samtrafiksbestämmelserna ej kunna komma till
stånd, förrän statsbanetaxan blifvit slutreviderad, men komma desamma,
enligt hvad som meddelats, att omedelbart därefter upptagas till behandling.
Då det synes utskottet uppenbart, att kommittén därvid ej kan
underlåta att taga de af motionärerna framförda och af utskottet såsom
befogade funna anmärkningarna mot nuvarande samtrafiksbestämmelser
under ompröfning, så torde skäl ej vara för handen, att Riksdagen nu
hos Kungl. Maj:t anhåller om åtgärders vidtagande för ett snarast möjligt
ordnande af samtrafiksförhållandena mellan statens och enskilda järnvägar.
Utskottet får därför hemställa,
att herrar Vahlquists m. fl. motion ej må till någon
Andra kammarens åtgärd föranleda.
Stockholm den 1 mars 1910.
På utskottets vägnar:
TEL FURST.