Andra hammarens första tillfälliga Utskotts utlåtande Nr 15 (Utlåtande 1920:Tfu115 Andra kammaren tfu1)

Andra hammarens första tillfälliga Utskotts utlåtande Nr 15.

Nr 15.

Ankom till riksdagens kansli den 10 maj 1920 kl. 4 e. m.

Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 15, i anledning
au väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj.t angående
kommunalisering av biograf väsendet.

I en inom andra kammaren av herr Hage väckt motion, nr 297,
hemställes, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte låta verkställa en utredning, huruvida och på vilket sätt en kommunalisering
av biografväsendet lämpligen bör ske och för riksdagen framlägga
de förslag, vartill en dylik utredning kan föranleda.

Av motiveringen framgår, att motionären med den föreslagna åtgärden
åsyftat dels att göra biografverksamheten till en inkomstkälla för kommunerna
och dels att åt samhället bereda möjlighet till ökat inflytande på
nämnda verksamhet.

Efter att i utredningen hava berört, hurusom i våra kommuner budgetens
hastiga stegring väckt bekymmer om varifrån medel skola tagas till
de ständigt uppkommande nya ändamålen — särskilt sociala anslagskrav —
pekar motionären på att genom en kommunalisering av biograferna kommunerna
skulle erhålla ökade inkomster. I slutet av motionen yttrar
motionären:

»Ett på dylikt siitt ordnat biografväsende skulle säkerligen medföra
betydliga ekonomiska vinster för respektive kommuner. Givetvis skulle
nettoavkastningen per biograf växa och bliva en betydlig inkomstkälla för
kommunerna, om antalet biografer minskades och alltså besättningen av
platserna på de kvarblivande biograferna blev större. Om det som följd
därav skulle kunna inträffa, att en eller annan lördags- eller söndagsafton
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 13 samt. 1 avd. 13 käft. (Nr 15) 1

Motionen.

2 Andra kammaren* första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15.

en del publik ej kunde komma in i de befintliga biograferna, sedan dessa
minskats till antalet, så vore säkerligen ingen riksolycka skedd härigenom.

Redan nu avkastar biografrörelsen mycket betydande nettovinster,
vinster som torde bli ännu större, om verksamheten förlägges till ett mindre
antal biografer och avbränningarna i samband härmed minskas. Efter allt
att döma finns det inga principiella invändningar från något parti mot att
ordna saken så, att dessa vinster komma det allmänna till godo, då man i
alla fall ej kan hindra den stora allmänheten från att lägga ner ganska
betydliga summor på detta nöje.»

I fråga om den kontroll över biografverksamheten i övrigt, som en
kommunalisering skulle föra med sig, säger motionären:

»Det är ett erkänt faktum, att biograf väsendet intager en mycket
ledande plats i nöjeslivet. Det är också ett faktum, att det enskilda kapitalet
genom detta sugrör suger upp betydliga penningflöden framför allt
ur småfolkets fickor. Biografernas antal ökas med en oerhörd hastighet.
Och samtidigt härmed ökas antalet av värdelösa och mindre värda filmer,
som släppas ut i marknaden. Som ett exempel härpå kan särskilt anföras
de amerikanska filmerna, som i allmänhet tillhöra det mest själlösa och
tarvliga, som kan påträlfas.

Biografer, liggande på samma plats, kunna i allmänhet ej spela samma
stycken och därför pressas tillverkningen av nya filmer i höjden, varav blir
en följd, att uppfinningsrikedomen ej räcker till att förse marknaden med
det stora antal uppslag, som behövas för att tillgodose alla. På det sättet
måste även innehållslösa och undermåliga saker godkännas, för att marknaden
skall bliva mättad. Eöljden blir den, att en mycket stor procent
av de filmer, som spelas, äro värdelöst skräp, som allmänheten trots detta
får betala för, vilket måste innebära, att denna allmänhet luras att förslösa
sina pengar utan att få motsvarande valuta.

Från denna utgångspunkt kunde man ha anledning påyrka, att censuren
även finge till uppgift att avvisa kvalitativt undermåliga filmer, för
att hindra allmänheten att kasta bort sina pengar på värdelösa saker.»

För sin del tror motionären, att en kommunalisering av biograferna
skulle ge den bästa lösningen av detta spörsmål:

»En sådan kvalitets-censur kunde dock säkerligen bättre vinnas genom
eu kommunalisering av biografväsendet. Om kommunerna tillerkändes rätt
att själva bestämma, om privata biografer skulle få finnas inom en kommun
och tillerkändes rätt att bestämma antalet biografer, skulle den kunna använda
denna rätt på det sättet, att kommunen beslöt, att ingen privat
biograf skulle få existera inom samhället. Därefter skulle kommunen

Andra hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15.

kunna besluta att själv starta biografverksamhet, men endast inskränka denna
verksamhet till ett mindre antal biografer.

Genom inskränkandet av biografernas antal skulle marknaden kunna
frigöras, åtminstone i viss mån, från det mycket stora antalet värdelösa
filmer, som nu översvämma densamma. De kommunala myndigheter, som
ledde biografverksamheten, skulle säkerligen låta sig angeläget vara att åstadkomma
goda program.»

Slutligen fäster motionären uppmärksamheten på att man genom de
av honom föreslagna åtgärderna rörande biograf verksamheten skulle kunna
på ett lyckligt sätt lösa frågan om användningen av biografer i undervisningens
tjänst.

Vid fjolårets riksdag väcktes i samma fråga av herr Bengtsson [Motionervid
Norup in. fl. en motion (II: 11), varjämte herr Zander i en motion (Il: 300) riksdag,
påkallade åtgärder i saken från statsmakternas sida.

I motionen nr 11, som utom av herr Bengtsson var undertecknad
av ytterligare 11 ledamöter av andra kammaren ur olika partier, föreslogs
som en utväg, att all biografverksamhet skulle läggas under ett koncessionssystem.
Koncessionen tänktes skola beviljas endast åt för ändamålet särskilt
bildade bolag, i vilka kommunerna skulle få insätta representanter.

Som en annan utväg pekade motionärerna på inrättandet av kommunala
biografer.

Aven i denna motion framhölls betydelsen av att biografen genom
ökat inflytande för samhället skulle kunna komma till stor användning vid
undervisningen i skolorna.

Angående det ekonomiska utbytet av den ifrågasatta samhälleliga
verksamheten på biografens område framhöllo motionärerna, hurusom lokala
behov i folkbildningshänseende, såsom bibliotek, konserter för folket, före-,
läsningsverksamheten, förädlande folknöjen, skulle frikostigt kunna tillgodoses.

Särskilt starkt underströks nödvändigheten av att från denna verksamhet
avkoppla det enskilda ekonomiska intresset.

Denna sistnämnda synpunkt framhävdes likaledes med stor styrka i
herr Zanders motion, som dessutom framhöll den synnerligen ogynnsamma
inverkan i olika avseenden biografverksamheten utövat på småfolkets bildnings-
och fostringsarbete. Motionären slutade med att förorda rätt för
kommunerna att övertaga biograf verksamheten inom sina resp. områden, när
kommunen så beslutade, varigenom denna skulle sättas i stånd att ekonomiskt
stödja bildningsverksamheten inom sitt område och själv få ekonomiska
möjligheter för ett vidsträcktare kulturarbete.

Utskettet.

Andra hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15.

Båda motionerna behandlades i ett gemensamt utlåtande tillsammans
med en annan av herr Zander väckt motion (II: 299) åsyftande statsåtgärder
för åstadkommande av vidgad folkbildningsverksamhet och förädlande folknöjen.
Utskottet uttalade -sin misstro gentemot de av motionärerna föreslagna
åtgärderna och trodde för sin del, att de påtalade missförhållandena
skulle kunna avlägsnas på annan väg. På grund av biografspörsmålets
samband med frågan om bättre ungdomsnöjen förordade utskottet i sin
motivering, att detta spörsmål skulle tagas i övervägande i samband med
den utredning, varom utskottet hemställde i fråga om folknöjes- och folkbildningsfrågorna.

Denna utskottets hemställan bifölls av andra kammaren, men avslogs
av första kammaren.

Utskottet delar motionärens uppfattning, att förhållandena på biografverksamhetens
område icke äro tillfredsställande och anser därför ett ingripande
från samhällets sida till förbättring av dessa förhållanden synnerligen
påkallat.

För motionären synes dock det huvudsakliga syftet med den föreslagna
åtgärden hava varit att göra biografverksamheten till en inkomstkälla
för kommunerna, varför utskottet till en början vill uppehålla sig vid
denna sida av saken.

Den kommande behandlingen av frågan gör det dock nödvändigt, att
utskottet fastslår skillnaden emellan de i det allmänna meningsutbytet om
det förhandenvarande spörsmålet använda orden »koncession» och »kommunalisering».
Detta med så mycket större skäl som motionären ej tyckes
förutsätta en obligatorisk kommunalisering utan förordar ett koncessionssystem
som övergångsform. Detta skulle innebära rätten för kommunerna
• att ge eller förvägra tillstånd till privat biografrörelse och att i förra fallet
öva ett visst inflytande över skötseln av denna rörelse. Vid kommunalisering
skulle biograferna drivas av kommunerna själva.

Efter nöjesskattens införande skulle ett koncessionssystem med rätt
för kommunerna att pålägga de privata biograferna fen viss avgift i ekonomiskt
avseende vara av intresse i stort sett endast för de kommuner, där
denna form av beskattning ej genomförts. Skulle man dock, i likhet med
vad som skett i Norge, överlåta åt kommunerna att bestämma storleken av
denna koncessionsavgift, kan det tänkas, att inkomsten av biograferna på
detta, sätt bleve större än vad nöjesskatten på grund av den för hela landet
gällande bestämmelsen om dess maximistorlek (15 proc. av bruttoinkomsten)
nu blir. Annorlunda ställer sig saken vid en kommunalisering. För att
belysa detta vill utskottet i nedanstående tabell anföra några siffror från

Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15. 5

Norge, där man i stor utsträckning kommunaliserat biograferna. Aven i andra
avseenden än det ekonomiska äro de uppgifter beträffande biografverksamheten
inämnda land, som utskottet genom Svenska stadsförbundets förmedling erhållit,
av intresse. Utskottet kommer därför i det följande att åberopa dessa uppgifter
och anser därjämte, att det torde vara av synnerligen stort intresse för
hela det föreliggande spörsmålet att som bilagor till detta utlåtande foga dels
norska biograflagen och dels den kommunala biografstadgan för Kristiania.

	Undc	r k o n c e	s s	o n		Und	er k	o in in u n a 1	d	i f t
Ort
	År	Kr.		°/o av bruttot		År		Kr.		% av '' bruttot
Sarpsborg .	1914—15	3,761				1916		14,420:	02
Fredrikshald	1914- 15	5,176	—	10		1916		26,671:	53	41
I.arvi k .........	1914—15	1,760	—	5		1915—16	16,512:	0 1	33,5
Kristiansand	1915—16	9,032	—	10		l:a halvåret	1917	37,125:	45	46
Siden............	1914—15	c: a 9,000	—	12		‘/,1916—V7	1917	41,551:	5 1	40
Drammen 1	»/7—31/12 1915	3,137	0 5	5
1	*/, —30/« 1916	8,895	—	10—15—	-20
1	V7-31/1S 1916	13,146	72	10-15-	-20	2:a halvåret	1917	78,483:	9 5	47
Troiidlijem...	1915	21,000	—	10-15-	-20	V, 1919—Vt	1920	371,000:	—	(beräknat)
Kristiania . ..I	1918	500.000	—	10-15-	-20	l:a halvåret	1919	1,044,171:	01	31
i						2:a	1919	1.096,856:	82	31

Av dessa siffror framgår, att den kommunala driften i de i denna
tabell nämnda städerna lämnat en vinst varierande emellan 31 och 47 proc.
av bruttoinkomsten. (Den lägsta siffran gäller Kristiania, där kommunaliseringen
ännu ej är fullt genomförd). Kommunaliseringen har fördubblat, ja,
mångdubblat kommunernas inkomster av biograf verksamheten. Utom det att
ingenting av vinsten gått till privatpersoner eller bolag, kan som i någon mån
bidragande till detta resultat inskränkningen av antalet biografer anses, emedan
härigenom de kvarvarande blivit mera besökta och förvaltningen av det helakunnat
göras ekonomiskt fördelaktigare genom verksamhetens samlande på en hand.

T samband med denna utredning av frågan om det ekonomiska utbytet
av biografrörelsen måste ett annat spörsmål behandlas, nämligen användningen
av biograf inkomsterna. I Norge var det redan under biograflagens
första år, då kommunalisering sålunda ej hunnit genomföras, brukligt att
anslå de från denna verksamhet härrörande medlen till skilda kulturella
och sociala ändamål, särskilt till sådana, vartill det förut varit svårt erhålla
medel. Större betydelse i detta avseende fingo biograf inkomsterna efter
tilläm])andet av kommunalisering. Så t. ex. har man i Kristiania under

6 Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15.

1919 av första halvårets biografmedel anslagit 400,000 kronor till uppförandet
av ett teaterhus, 250,000 kronor till en ateljébyggnad åt bildhuggaren
Yigeland och 100,000 kronor till ett nytt konserthus. Av uppgifter
i pressen framgår ytterligare, att av andra halvårets vinstmedel anslagits
400,000 kronor till Folkteatret, till ovannämnda ateljébyggnad och konserthus
resp. 150,000 kronor och 100,000 kronor och för filmens användning i
skolans tjänst 50,000 kronor. Dessutom ha avsatts 200,000 kronor till eu
fond för pensionering av Nationalteatrets konstnärer.

På samma vägar har man på en del platser i vårt land slagit in ifråga
om nöjesskattemedlen. Så ha anslag av dessa medel utgått t. ex. för musiklivets
höjande, teaterbyggnader, befolkningens trevnad, planterings- och försköningsändamål,
bibliotek och föreläsningsverksamhet, friluftsmuseer och
fomminnesvård, badhus och bostadsproduktion, skolmateriell, tandvård och
skolbad.

De strävanden att bjuda allmänheten bättre nöjen och tillfällen till
god förströelse, som en del av dessa anslagsrubriker vittna om, skulle kunna
utvidgas till att omfatta även andra former och bleve då ett värdefullt stöd
för våra folkbildningsorganisationers arbete för en bättre nöjeskultur. Detta
stöd i konkurrensen med de sämre nöjena skulle med ökade ekonomiska
resurser bli ännu kraftigare.

Men det är icke enbart genom ekonomiska medel samhället kan stödja
dessa lovvärda ansträngningar att bekämpa de dåliga nöjesformerna. Som
det nu är, lägger biografen själv ofta hinder i vägen för en dylik verksamhet.
Den lägger beslag på lokaler, den suger till sig ungdomen och de
många biografföreställningarna splittra sålunda från början sönder just den
verksamhet, som vill göra positiva insatser emot urartningen på nöjeslivets
område. Genom allt detta blir denna verksamhet distanserad av det, den
skulle uppta kampen emot. Här behövs från samhällets sida ett stöd. Genom
kommunernas kontroll över biograferna skulle man kunna reglera denna
nöjesform till lämplig omfattning och därigenom ge tid och plats för bildningsarbetet
och mera uppbyggande nöjen.

Som ett led i strävandet för en bättre nöjeskultur bör filmen själv
ingå. Därför måste anspråken på filmföreställningarna ställas högre och
det undermåligaste i programmen utgallras. Att det i fråga om dessa
ingalunda är bra som det är, erkännes även av statens biografbyrå i
dess inlaga till utskottet i fjol. Där uttalade biografbyrån, att en del
filmer, som byrån icke ansåge sig med stöd av granskningsförordningen
för närvarande kunna förbjuda, icke syntes byrån önskvärda, enär själva
deras motiv och ämnessfär eller simpelheten i deras framställningssätt kunde
anses mindre hälsosamma för en ungdomligt oerfaren och okritisk publik.

Andra hammarens första tillfälliga utshatts utlåtande Nr 15.

Att en förbättring i detta avseende kan åvägabringas genom kontroll i form
av koncession eller genom kommunernas egen verksamhet synes utskottet
möjligt.

Genom ett koncessionsförfarande bar kommunen möjlighet att bevilja
biograf rättighet endast åt sådana, som kunna ge garanti för att de icke
skola missbruka den erhållna rättigheten genom att förevisa uppenbart
undermåliga filmer och vid kommunalisering erhåller kommunen ännu större
inflytande över filmvalet. I denna punkt ha motståndarna mot kommunalisering
velat göra gällande dels, att det för tillfället härskande partiet
skulle använda sig av biografen i partiagitationens tjänst och att frågan
skulle dragas in i agitationen till de kommunala valen och dels att filmprogrammen
antingen skulle bli alltför ensidiga och rensade från just det,
som faller den bredare publiken i smaken eller också bli ännu undermåligare
än de privata biografernas. Utan att frånkänna dessa anmärkningar
all betydelse håller utskottet dock före, att kommunerna torde kunna ordna
denna angelägenhet lika bra som många av de minst lika viktiga frågor,
de nu äga rätt att besluta över. Förhållandena i Norge ge icke heller
stöd för dylika farhågor. Detta framgår av följande yttrande ur eu artikel
införd i »Kommunalt Tidsskrift» och skriven av ordföranden i Kommunernas
Filmscentral A/S.

»När kommunaliseringen av biografen i dag kan sägas — praktiskt
räknat — vara genomförd i vårt land, har detta icke sin grund i speciella
partigrupperingar med särskild kommunistisk böjelse, utan är tvärtom ett
uttryck för den allmänna uppfattningen, att filmen spänner över områden,
som har betydelse för upplysning och moral. Representanter för alla politiska
partier ha av denna orsak röstat för kommunal biograf.»

I fråga om biografens ställning till det uppväxande släktet öppnar
såväl koncessionssystem som kommunalisering utvägar att åstadkomma ett
bättre tillstånd. Med det förra kan en kommun införa restriktiva bestämmelser
av olika omfattning t. o. m. i form av förbud för barnbesök. I
stället kunna då de privata biograferna åläggas att anordna särskilda barnföreställningar
med instruktivt och roande program. Så har skett i en del
städer i Norge. Genom de med en kommunalisering följande ökade inkomsterna
skulle kommunerna lätt bli i stånd att skaffa sina skolor särskilda
skolkinematografer, som då skulle kunna användas både vid barn förestå! 1 n i n gar
och vid undervisningen.

Frågan om barnens och ungdomens biografbesök står i samband med
antalet biografer. Under nu rådande förhållanden ha kommunerna ej något
inflytande på upprättandet av nya biografer, varför dessa kunna uppstå till
sådant antal, att ungdomen på vissa orter bjudes nya program till och med

8 Ändra icammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr lo.

varje kväll i veckan, vilket uppenbarligen i synnerligen hög grad stimulerar
till biografbesök. Genom bär berörda åtgärder kan en förbättring i detta
avseende åstadkommas, då det ligger i kommunens hand att bevilja koncession
endast åt ett visst begränsat antal biografer. Sålunda har i Kristiania
bestämts, att en biograf får finnas på varje tiotusental invånare. För
närvarande finnes det exempelvis i Stockholm en biograf på 5—6,000 invånare.
Genom att begränsa antalet biografer samt genom att kontrollera
biljettprisen torde en ej så ringa inskränkning i utgifterna för biografbesök
kunna åstadkommas. Betydelsefullt synes det ock utskottet, att kommunerna
genom de påtalade åtgärderna erhålla ökade möjligheter till kontroll
över ordning och hygien i biograflokalerna.

Den föregående framställningen har berört några av de invändningar,
som gjorts gentemot det ifrågasatta ingripandet på ifrågavarande område.
Andra sådana ha framställts, särskilt mot kravet på kommunalisering, t. ex.
den ekonomiska risken därav för kommunen, nödvändigheten av ersättning
till de föregående innehavarna, tvivel på kommunernas befogenhet att själva
bedriva biografrörelse o. s. v. Dessa och andra frågor måste naturligtvis
skänkas tillbörligt beaktande, men det är utskottets mening, att de påstådda
svårigheterna icke skola lägga oöverstigliga hinder i vägen.

En annan invändning, är den, att den svenska filmindustrien, som för
närvarande befinner sig i ett ur såväl etisk som konstnärlig synpunkt synnerligen
glädjande uppsving, kunde löpa risk att förkvävas. Den svenska
filmen betyder, enligt mångas mening, icke blott en hoppgivande inkomstkälla
för landet, utan har även i utlandet visat sig utgöra ett mycket beaktansvärt medel
att sprida kännedom om och väcka sympatier och intresse för vårt land.
Denna filmindustri säges till en del grunda sin existens på den biograf verksamhet
den utövar och skulle genom ett koncessionssystem eller en kommunalisering
löpa risken att gå under. Härtill vill utskottet anmärka, att
utskottet förordar ett koncessionssystem och alt vid ett eventuellt införande
härav alla utsikter böra förefinnas för filmindustien att på grund
av sina kvalifikationer erhålla koncession för fortsatt hedrivande av biografverksamhet.
Men även härförutan synes denna industri, som nedlagt 10-tals miljoner i sina anläggningar och i stor utsträckning baserar sin tillvaro
på export, böra äga goda möjligheter för sin utveckling.

För utskottet framstår det som synnerligen önskvärt, att en utredning
av det föreliggande spörsmålet kommer till stånd. Erfarenheten från vårt
västra grannland talar i flera avseenden till förmån för de föreslagna åtgärderna,
och det förefaller som om de med framgång skulle kunna tillämpas
även hos oss. Dock böra strävandena främst inriktas på skapandet av
ett koncessionssystem, som ger kommunerna möjlighet till en betryggande

Ändra 1c ammar in s första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15. 9

kontroll över biografernas verksamhet. Men på samma gång bör man icke
lägga binder i vägen för de kommuner som så önska att själva ta band om
denna verksamhet. Det torde likaså kunnna sättas i fråga, om icke även
tillämpningen av ett koncessionssystem — i motsats till val fallet är i Norge
— skulle kunna göras valfri.

I och med det att utskottet alltså förordar ett koncessionssystem,
som för kommunen lämnar vägen till kommunalisering öppen, vill utskottet
dock uttryckligen betona, att en sålunda eventuellt genomförd kommunalisering
icke bör ske genom expropriation av de privata biograferna.

Slutligen kan det ifrågasättas, huruvida icke för tillämpningen av
det ena eller andra systemet skulle vid fattandet av beslut härom krävas
kvalificerad majoritet.

Utskottet får sålunda hemställa,

att andra kammaren för sin del ville besluta, att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kung! Maj:t ville låta utreda, huruvida och på vilket
sätt kommunerna kunde beredas möjlighet till ökat inflytande
på biografverksamheten genom tillämpandet av
ett koncessionssystem, som dessutom för de kommuner,
som så önskade, medgåve rätt till kommunal biografrörelse,
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill
denna utredning kan föranleda.

Stockholm den 14 maj 1920.

På utskottets vägnar:

FRANS BERGGREN.

Närvarande vid ärendets slutbehandling: herrar Berggren, Berglund, Åhrherg
Johanson*)i Huskvarna, Jungnellt Johanson*) i Rimforsa, [Velin, Westman, Elldin
och Olsson*) i Labbemåla.

*) Icke närvarande vid justeringen.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 13 samt. lärd. 13 käft. (Nr 15.)

Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15.

Reservationer:

av herr Johanson i Huskvarna;

av herrar Berggren, Welin, Westman och Olsson i Labbemåla, vilka
ansett, att utskottets utlåtande bort hava följande lydelse:

Motionären har åsyftat dels att åstadkomma en viss kontroll över
biografverksamheten utöver den, som för närvarande övas genom statens
biografbyrå, dels att tillföra kommunen ökade inkomster.

Utskottet vill då till en början anmärka, att den censur, som för
närvarande övas genom statens biografbyrå är strängare än i något annat
land. Detta utesluter dock icke, att ytterligare skärpning i vissa fall kunde
vara önskvärd, men bör detta då ske genom statens biografbyrå och kan genomföras
endast under förutsättning av ändring i nuvarande biografstadga.

Vidare må erinras därom, att frågan om barnens biografbesök varit
föremål för utredning i skolöverstyrelsen, som redan till Kungl. Maj:t avgivit
utlåtande i ärendet, och torde åtgärder i anledning av denna utredning
med det snaraste vara att vänta.

Den ytterligare kontroll, som ifrågasatts, skulle då avse dels begränsning
av biografernas antal, dels tillsyn över, att lämpliga lokaler användas
och i övrigt hygieniska anordningar vidtagas.

Utskottet vill ej förneka, att eu kontroll i nämnda syfte kunde vara
önskvärd och att för detta ändamål den väg motionären föreslagit kunde
få en viss betydelse.

Huvudsyftet med motionen synes emellertid vara att tillföra kommunen
ökade inkomster, varför ock de av motionären föreslagna åtgärderna
utmynna i yrkandet på biografens kommunalisering. För dennas genomförande
har motionären tänkt sig tvenne vägar framkomliga. Den ena vore
ett i de kommunala myndigheternas hand lagt koncessionssystem, som gåve
nämnda myndigheter möjlighet att förhindra enskild biograf verksamhet och
monopoliserade eventuellt av kommunerna själva inrättade biografer, den
andra vore expropriation av redan befintliga biografer.

Såsom normerande i det förstnämnda avseendet ha framhållit förhållandena
i Norge, där enligt lagen den 23 juli 1913 de kommunala myndigheterna
äga att antingen medgiva enskilda företagare rätt att bedriva
biografverksamhet mot viss till kommunen lämnad andel i vinsten eller ock
att förvägra enskild biografverksamhet och i stället inrätta kommunala biografer.
I det stora flertalet städer har man tillgripit detta senare för
faringssättet.

Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15.

Till jämförelse med denna i Norge beträdda Tagen erbjuder sig då
den av Sveriges riksdag förra året'' beslutade åtgärden att tillföra kommunerna
ökade inkomster genom att medgiva dem rätt till påläggande av
nöjesskatt. Beträffande denna bar emellertid utskottet haft tillgängliga
uppgifter endast för tiden 1/10—31/12 1919, en alltför kort tid för att jämförelsen
skall bli fullt klarläggande. Den redan vunna erfarenheten synes
dock ge vid handen, att det i Norge tillämpade systemet ställer sig för
kommunerna ekonomiskt mera givande. Under det nöjesskatten å biograferna
för nyss nämnda kvartal i Stockholm givit kr. 427,698: 75 och i Göteborg
kr. 136,471: os, har inkomsten av de kommunala biograferna i Kristiania
under hela år 1919 blivit kr. 2,141,027:83 eller per kvartal kr.

535,256: 96. Hade jämförelsen gällt endast ett vinterkvartal, torde skillnaden
bliyit något större, då ju vinterhalvåret måste anses som den för
biograferna'' mest givande tiden.

Emellertid torde man ej utan vidare få betrakta det i Norge vunna
resultatet såsom utslagsgivande beträffande förhållandena i Sverige. Det är
nämligen att märka, det man i Norge skred till kommunaliseringsåtgärden
på ett så tidigt stadium (1913), att det ännu fanns endast ett fåtal biografer
i enskild ägo, varför uppgörelsen med dessa kunde ske jämförelsevis
lätt. Därtill kommer, att kostnaderna för lokalanskaffning m. m. då voro
avsevärt lägre än nu. Med den betydande utveckling biograf väsendet i nuvarande
stund nått i Sverige och med de. högst betydande kapital, som i
våra biografer äro placerade, skulle ett genomförande av kommunaliseringsåtgärden
få eu ekonomisk räckvidd, som svårligen kan överblickas, och
som för såväl kommunerna som för den enskilde kunde bli högst betänklig,
helst det här gäller en inkomstkälla, vilken- knappast för någon längre tid
kan med säkerhet beräknas. Med den snabba utveckling, som ej minst på
teknikens område i vår tid försiggår, måste man alltid räkna med nya uppfinningar,
som kunna gripa in även på nöjeslivets områden och medföra
ändrade förhållanden. Erfarenheten ger dessutom vid handen, att även
smaken för ett visst slags nöjen är underkastad förändring. Det kan därför
inträffa, att biograferna i cn rätt snar framtid kunna bli ekonomiskt
mindre goda företag. Det synes därför utskottet som skulle man befinna •

sig på den säkrare sidan, om man vidhåller den i Sverige nu beträdda
beskattningsvägen i stället för att slå in på kommunaliseringen.

Det har nu visserligen invänts, att det ej vore fråga om obligatorisk
utan fakultativ kompiunalisering, och att det sålunda skulle ligga i de
kommunala myndigheternas befogenhet att själva avgöra, om kommunaliseringsåtgärden
skulle tillgripas eller oj. Detta må vara riktigt, men det
kan då allvarligt sättas i fråga, om det kan vara välbetänkt, att i det kom -

12 Andra hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15.

munala livet införa ett stridsämne, där ekonomiska intressen skulle komma
att så starkt bryta sig mot varandra, som med det nuvarande läget på
detta område utan tvivel skulle bli fallet.

Här må även beröras en annan omständighet, som visserligen kan
anses vara av sekundär betydelse, men som dock förtjänar ett visst beaktande.
Inom vårt land bar under senare år uppstått en filmindustri, som
för närvarande visar sig särdeles lovande, och som genom producerande av
goda svenska films kan bliva av särdeles stor betydelse för spridande av
kännedom om vårt land och vår kultur även i utlandet. Man har därför
anledning att önska denna industri all framgång. Det har från dess målsmän
med styrka framhållits, att denna industri ännu ej blivit så känd utom
vårt lands gränser, att den kan ekonomiskt bära sig utan stödet av egna
biografer, som genom sin inkomst hålla den uppe.

Av nu anförda skäl anse vi, att utskottet bort hemställa,

att ifrågavarande motion ej måtte till någon andra
kammarens åtgärd föranleda.

Ändra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15.

Bilaga A.

Iot av 25 juli 1913 om offentlig förevisning av kinematografbilleder.

§ 1. Offentlig förevisning av kinematografbilleder maa ikke Ande sted uten
tilladelse av kommunestyret eller av formandskapet eller av den, som formandskapet
i henhold til § 2 dertil maatte bemyndige.

§ 2. Hvor der ikke er truffet bestemmelse efter § 3, sidste led, gives tilladelsen
av formandskapet, efteråt politiet har hat anledning til åt uttale sig. Det bor
negte tilladelse, dersom det floder, åt'' ansokeren ikke gir tilstrsekkelig betryggelse mot
misbruk, eller åt antallet av kinematografteatre, dersom tilladelsen blev git, vilde
komme til åt staa i misforhold til distriktets folkemamgde eller forhold forresten.

Der skal betinges en avgift til kommunekassen, beregnet procentvis av bruttoindtsegten
av forestillingerne.

Hvor der ikke er istandbragt vedtaegt efter § 3, förste led, fastssetter formandskapet
avgiftens storrelse og likesaa de ordens- og sikkerhetsregler, som findes nodvendige.

Hvor formandskapet paa giund av forholdene finder det önskelig, kan det
bestemme, åt den ret og de pligter, som i denne paragraf er tillagt formandskapet,
överföres til stedets politi i den utsträckning, som maatte findes hensigtsmaessig.

§ 3. Gjenntm vedtaegt, stadfsestet av Kongen, kan kommunestyret träffe
bestemmelse om ordens- og sikkerhetsregler ved kinematografforestillinger, om storrelsen
av den avgift, som er naevnt i § 2, og om en begraensning av det antal kinematografteatre,
som der skal kunne gives tilladelse til åt drive inden kommunen.

I vedtsegten kan det bestemmes, åt adgangen til åt forevise kinematografbilleder
offentlig inden kommunen skal vsere betinget av kommunestyrets tilladelse.

§ 4. Tilladelse kan gives for indtil tre aar ad gången. Tilladelser, som er
git av politiet for denne lovs ikrafttraeden, bortfalder to aar efter denne.

Tilladelsen kan av kommunestyret tages tilbake, hvis dette med 2/a flertal
finder, åt indehaveren misbruker tilladelsen. Den kan ikke överdrages eller bortleies.

§ 5. Offentlig förevisning av kinematografbilleder maa alene Ande sted i
lokaler, som paa forhaand er godkjendt av politiet, som tillike har åt paase, åt den
nodvendige godkjendelse av bygningskommission og brandstyre föreligger.

§ 6. Kinematografbilleder maa ikke forevises offentlig, uten åt de er godkjendt
efter §§ 7^—8. Dette gjadder dog ikke billeder, som gjengir almindelig kjendte begivenheter,
forsaavidt de blir forevist i de förste 14 dage, efteråt begivenheten fandt sted,
og politiet har git tilladelse til förevisningen.

14 Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15.

§ 7. Til åt avgj0re, om kinematografbilleder skal godkjendes til förevisning

offentlig, opnsevner Kongen eller den, han bemyndiger, det nodvendige antal sagkyndige.

Bedommelsen av billederne foretages i Kristiania.

Et billede maa ikke negtes godkjendelse, uten åt det er set av to sagkyndige.

Hvis disse ikke er enige, skal billedet sees av en tredje sagkyndig og avgjorelsen

traeffes ved stemmefierket.

De sagkyndige skal forsyne de godkjendte billeder med et merke og desuten
gi en skriftlig bevidnelse om godkjendelsen.

Den, -som begjserer billeder bedömt, skal betale en avgift til lonning av de
sagkyndige og daekkelse av utgifterne forresten.

Kongen fast? getter takst for avgiften og gir de n ferm er e regler, som forovrig
trasnges til gjennemforelse av bestemmelserne.

§ 8. De sakkyndige maa ikke godkjende billeder, hvis förevisning de mener
vilde stride mot lov eller kraenke serbarhet eller virke forraaende eller moralsk nedbrytende.

Andre billeder maa de ikke negte åt godkjende.

§ 9. Til kinematografforestillinger, som slutter senere end kl. 8 aften, maa
der ikke gives adgang for barn under lö aar, uten åt de er sammen med sine föreeldre
eller med nogen, som er dem i foraddres sted.

§ 10. Bestemmelserne i §§ 1 og 6 gjselder ikke förevisning av kinematografbilleder,
som sker i förbindelse med undervisning eller föredrag ved en Isereanstalt
eller i förbindelse med undervisning eller föredrag av nogen, som er ansat ved en
Isereanstalt.

Ogsaa andre kan uten hensyn til de nsevnte bestemmelser forevise kinematografbilleder
i förbindelse med undervisning eller föredrag, naar politiet har git tillåtelse
til förevisningen.

Kongen eller den, han bemyndiger, kan derhos gi dispensation fra bestemmelserne
i §§ 1 og 6.

§ 11. Overtrsedelse av bestemmelserne i §§ 5, 6 og 9 straffes med böter.

§ 12. Denne lovs §§ 7 og 8 traeder i kraft 1 oktober 1913, dens ovrige
bestemmelser 1 januar 1914.

Bilaga B.

Biografstadgan för Kristiania.

§ 1. Tilladelse til offentlig förevisning for betaling av kinematografbilleder
gives av formandskapet, efteråt magistraten og politiet har uttalt sig om ansökningen.
Tilladelsen negtes, dersom

ansokeren ikke gir förnöden betryggelse mot misbruk,

b. lokalet ikke ansees tilstrsekkelig stort, sundt og ildsikkert, hvorom politiet, brandstyret,
bygningskommissionen og sundhetskommissionen paa forhaand har åt uttale

sig,

c. derved blir mer end en offentlig kinematograf för hvert 10 000 av byens befolkning,

Ändra hammarens första tillfälliga utshotts utlåtande Nr 15. 15

d. lokalets belägenhet i byen ikke findes tilfredsstillende.

§ 2. . Tilladelsen gives for indtil B aar ad gången, hvor formand skåpet ikke
sreregne tilfaelde Under grund til åt saette tiden kortere.

§ 3. Kinematograferne erlfegger for hver uke, i hvilken de har vaeret i drift, som
avgift til kommunen:

a- 10 — ti — procent av ukens bruttoindtaegt, naar denne ikke utgjor over kr. 1000,
b. 5 — fem — procent yderligere av, hvad indtsegten överskrider kr. 1000 indtil
kr. 2000,

c- 10 — ti — procent yderligere av, hvad indtaegten överskrider kr. 2000.

Formandskapet kan paa ansökning nedsaette kommuneavgiften for kinematografeiere,
som godtgjor alene åt ba forevist, og som forpligter sig til åt vedbli med
kun åt forevise underholdende eller belaerende billeder — saasom av natur- og folkeiiv,
videnskap, bildende kunst eller av historiske begivenheter o. 1., men ikke forbryderscener
eller andre sensationsstykker i dramatisk eller anden form.

Ved billetsalget skal der benyttes nummererte billetboker eller billetruller,
godkjendt av politiet, eller saerskilt av politiet godtat kontrolapparat. Indtaegten ind''-fores og opsummeres for hver dag og uke i en av politiet godkjendt indtaegtsbok,
der forelaegges politiet for hver uke under förevisning av de benyttede billetboker eller
billetruller eller av kontrolapparatets stånd, hvorefter avgiften — overensstemmende
med det av politiet godkjendte opgjor — kontant erlsegges mot kvittering i indtaegtsboken.

§ 4. En kinematograftilladelse kan opsiges av indehaveren med en maaneds
varsel, men den maa ikke av indehaveren avheendes eller paa anden maate överdrages
eller bortleie3 til nogen anden indehaver uten formandskapets forutgaaende samtykke.
Ansöker, som har erholdt en kinematografbevilling, er likeoverfor kommunen som
overfor politiet personlig ansvarig för opfyldelsen av alle forpligtelser ifolge lovgivningen
og denne vedtaegt. Han kan ikke i dette forhold stil le nogen anden som ansvarshavende
i sit sted.

§ 5. Der meddeles som regel ingen an3oker, enkeltmand eller selskap, tilladelse
til åt drive mer end en kinematograf i byen. Heller icke maa der gives mand o»
hustru, far eller mor og hjemmevaerende barn sterskilte bevillinger ved siden av
hinanden.

§ 6. En meddeit tilladelse kan med bystyrets samtykke i henhold til loven3 §
4, 2, läte punktum, av formandskapet tage3 tilbake inden tilladelsens utlop efter
14 dages forutgaaende varsel i folgende tilfaelde:

a. naar ukeavgiften ikke promte erlsegges,

b. naar der ikke uten ophold skrides til iverkssettelse av sikkerhets- og ordensforfoininger,
som politiet i henhold til loven eller denne vedtaegt föreskriver,

c. naar iovrig gjentagno overtrredelser finder sted av de i loven eller denne Vedtaegt

foreekrevne regler. °

§ 7. Program for kinematografforestillinger skal forelaegges politiet dagen for
förevisningen begynder med opgave over filmens kontrolnummer.

Reklamepiakater eller programtekster maa ikke fremstille eller omhandle de
dele av filmen, som kinematografkontrollen har beordret utelatt, de maa heller ikke
indeholde oplysning om, åt saadanne dele er utelatt, eller åt filmen helt eller delvis
er forbudt i andre land. Kinematografens portvakt maa ikke företa stoiende oprop
og heller ikke meddele, hvad der ikke maa indtages i programteksten eller reklameplakaten.

16 Andra hammarens första tillfälliga uishotts utlåtande dir lo.

§ 8. Hvor musik anvendes, skal denne utfores försvarlig og med pågående instrumenter.

Politiet kan utbe sig filmcensorernes skjon angaaende plakatillustrationer eller
reklamebilleder. Stedet for deres opslag eller anbringelse blir åt godkjende av politiet.

Lokalerne skal vsere passende ventilert, opvarmet og — utenfor forevisningstiden
— tilstrsekkelig oplyst.

Personer, som paa grund av beruselse eller av anden aarsak antages åt ville
genere tilskuerne, tilsmudse deres klser eller tilfoie dem anden ekade eller ulempe,
maa ikke gives adgang til lokalet. Hvis nogen ved boirostet eller raa og upassende
tale eller ved stoiende optrseden generer de ovrige tilskuere, skal han utvises.

§ 9. Politifunktionserer har i den utsträckning, tjenesten krater det, til enhver
tid adgang til kinematografforevisninger uten betaling av entré.

§ 10. Porhoies billetprisen for adgang til kinomatograferne paa en efter formandskapets
mening urimelig maate, har dette adgang til gjennem politiet åt forlange
sig förelagt foretningens regnskaper til gjennemgaaelse og kan, efter åt ha indhentet
vedkommendes uttalelse i saken, henstille, åt prisene nedssettes.

§ 11. Avtryk av denne vedtsegt tillikemed et utdrag av kinematografloven av
25 juli 1913 blir tillikemed politiets ordens- og sikkerhetsregler åt opslaa paa let tilgjaengelige
steder i kinematograflokalet.

§ 12. Förseelse mot denne vedtaegt straffes efter den almindelige straffelovs § 339,2.

STOCKHOLM, A.-B. V. A. SYMANS EFTK. 1920.