Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 51 år 1969 (Utlåtande 1969:Abu51 - höst abu)

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 51 år 1969

Nr 51

Utlåtande i anledning av motioner om införande av ljudenlig
stavning.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet hänvisade motionerna
I: 873 av fru Lindström m. fl. och II: 992 av fru Eriksson i Stockholm m. fl.
hemställes att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära en översyn
av de nuvarande stavningsreglerna, vilken kan leda fram till en ljudenlig
stavning inom en icke alltför avlägsen framtid.

Utskottet har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttranden över motionerna från skolöverstyrelsen och Svenska akademien.
Därjämte har på utskottets begäran Sveriges lärarförbund inkommit till
utskottet med yttrande. Se Bilaga till detta utlåtande.

1906 års stavningsreform m. m.

I Kungl. cirkulär den 7 april 1906 föreskrevs att den sjunde upplagan av
Svenska akademiens ordlista (SAOL) — utkommen år 1900 — skulle läggas
till grund för undervisningen i svensk rättskrivning, dock med iakttagande
av att dt för f-ljud skulle ändras till t eller, enligt tillämpade regler för konsonantteckens
dubbelskrivning, till tt samt att f, fn och hv för u-ljud skulle
ändras till v med bibehållande av grundformens v i böjningsformer framför
t och s utom i ordet haft.

Denna stavningsreform blev obligatorisk för statsförvaltningen genom ett
kungl. cirkulär år 1912. Ännu 1916 rekommenderade emellertid Svenska
akademien i sin Ordförteckning df-stavning i neutrum av icke participiella
adjektiv och i supinum och neufrum particip av verb med infinitiv på -da
genom att sätta df-formerna före den officiella stavningens former med t
eller tf.

I de senaste utgåvorna av SAOL har vidtagits smärre ändringar i stavningen
av enskilda ord. Sålunda införde den åttonde utgåvan (1923) essä, äv.
essay, enkät och rutt. Den nionde utgåvan (1950) införde alternativstavningarna
aksent, vaksin, sjakal, sjal, karaktärisera, modärn m. fl.

(Källa: »Kortfattad svensk språkhistoria», Gösta Bergman, Stockholm
1968.)

Tidigare riksdagsbehandling

Efter 1906 års stavningsreform behandlades frågan om ett reformerat
stavningssätt första gången av 1919 års riksdag i anledning av en i andra
kammaren väckt motion, nr 280, med förslag att riksdagen hos Kungl. Maj:t
1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 11 samt. Nr 51

2 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 51 år 1969

måtte hemställa om utarbetande av ett enhetligt förslag till en reformerad
praktisk och lättlärd stavning in. m.

Andra kammarens första tillfälliga utskott behandlade frågan i sitt utlåtande
nr 10. Utskottet fann det på grundval av en år 1917 företagen undersökning
om verkningarna av den tidigare genomförda stavningsreformen
styrkt, alt den 1906 beträdda vägen var riktig och att ett fortsättande på
denna borde vara ändamålsenligt. Utskottet fann klart, att stavningsreformerna
smidigt måste anpassa sig efter språkets utveckling och att ingen stavningsreform,
hur genomgripande den än kunde vara, blev den slutliga lösningen.
Vissa skäl syntes tala för ofta återkommande små reformer, och tiden
syntes nu vara inne för ett nytt steg. Utskottet hemställde att kammaren för
sin del måtte besluta, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville hemställa,
att Kungl, Maj:t måtte låta verkställa en allsidig och sakkunnig utredning
om reformering av stavsättet och vidtaga de åtgärder, vartill utrednignen
kunde föranleda.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Första kammarens första tillfälliga utskott hemställde i sitt utlåtande
nr 16 att kammaren icke måtte biträda andra kammarens i ärendet fattade
beslut. Utskottet anförde bl. a., att det — då det gällde reformering av modersmålets
stavning — i särskilt hög grad torde få anses gälla, att pieteten icke
fick eftersättas för vad som för tillfället ansågs medföra praktiska fördelar.
Det syntes antagligt, att en stavningsreform genomförd så kort tid efter den
föregående icke kunde vara önskvärd för undervisningen, vilken såsom läroverksöverstyrelsen
i yttrande anfört efter de senast påbjudna rättskrivningsnormerna
behövde lugn och arbetsro på detta område. Även utanför skolans
område måste enligt utskottets mening allt för täta ombyten i stavningssättet
vålla stora olägenheter. Utskottet kunde icke finna, att några olägenheter
skulle uppstå av ett uppskov med vidtagandet av ytterligare reformering av
stavsättet.

I reservation till utlåtandet hemställdes att första kammaren måtte biträda
andra kammarens i ärendet fattade beslut.

Första kammaren biföll utskottets hemställan.

Samma motionsyrkande framställdes vid 1920 års riksdag i en inom andra
kammaren väckt motion, nr 57.

Andra kammarens första tillfälliga utskott, som vidhöll den mening som
kommit till uttryck i 1919 års utlåtande och fann att intet inträffat, som
minskat giltigheten av de däri åberopade skälen, hemställde i sitt utlåtande
nr 1 att kammaren måtte besluta i enlighet med motionsyrkandet. Kammaren
avslog emellertid efter votering utskottets hemställan och motionen.

Även vid 1926 års riksdag framställdes samma yrkande i en inom andra
kammaren väckt motion, nr 335.

Andra kammarens första tillfälliga utskott anförde i sitt utlåtande nr 6
bl. a. följande:

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 51 år 1969 3

Stavningsreformen av år 1906 föregicks av en livlig diskussion både bland
fackmännen och bland allmänheten, och även om från många håll en häftig
opposition gjorde sig gällande mot reformen, hade denna dock en mycket
utbredd opinion att stödja sig på.---

Det förefaller utskottet, som om frågan för närvarande icke på samma
sätt vore aktuell. Någon allmän opinion för eu fortsatt genomgripande stavningsreform
har icke försports, vare sig inom fackkretsar eller bland allmänheten.
Tvärtom synes reformen av 1906 hava medfört ett lugn, som i
alla hänseenden varit till gagn. Utskottet förbiser ingalunda vikten av att
skriftspråket tid efter annan revideras i ljudenlig riktning, i samma mån
nämligen som det talade språket utvecklas och förändras. Att redan nu igångsätta
en sådan revidering förefaller emellertid icke tillräckligt motiverat.

Utskottet anförde vidare — efter att ha erinrat om att 1906 års reform
hade stötts från vetenskapligt håll och alt ännu 1919 en viss opinion syntes
ha rått bland de då tillfrågade sakkunniga för ett förnyat upptagande av
frågan — att nya synpunkter och rön hade kommit till, vilka medfört en
större betänksamhet mot alltför brådstörtade reformer på området. Ytterligare
ett vägande skäl emot ett upptagande av stavningsfrågan fann utskottet
i de med en eventuell reform förbundna ekonomiska konsekvenserna,
vilka på ett helt annat sätt än 1919 manade till försiktighet. Utskottet hemställde
att motionen ej måtte till någon andra kammarens åtgärd föranleda.
Två ledamöter anförde reservation utan angivet yrkande.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

1 interpellation vid 1931 års riksdag framställdes fråga till statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet, huruvida statsrådets initiativ kunde
påräknas för fullbordande med den ringa del som återstod av den Bergska
reformen av år 1906, så att sedan den svenska rättskrivningen i varje fall
hade en fullt genomförd grundprincip: inga helt stumma tecken.

Statsrådet Stadener erinrade i sitt svar om stavningsfrågans behandling i
riksdagen åren 1919, 1920 och 1926 och om uttalanden, som i samband med
1926 års motion avgivits i remissyttranden. Ehuru den av interpellanten
ifrågasatta stavningsreformen var mera begränsad än de önskemål som på
sin tid framställts i motioner, torde dock — anförde statsrådet — i tillämpliga
delar det ur riksdagshandlingarna anförda gälla även interpellationen:
den allmänna opinionen önskade säkerligen icke stavningsreformer för det
närvarande. Det torde ej heller ännu kunna hävdas att någon mera allmän
opinion för en stavningsreform enligt interpellationens linjer hade gjort sig
gällande inom pedagogiska kretsar. Även språkmännen hade blivit betänksamma.
Emellertid hade frågan om utredning rörande modernisering av
rättskrivningen aktualiserats genom Sveriges folkskollärarförbund och Sveriges
allmänna folkskollärarförening, och statsrådet hade för avsikt att med
uppmärksamhet följa det utredningsarbete angående eventuella stavningsreformer,
vilket nu planlades inom organisationerna, samt avvakta dess
resultat.

4 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 51 år 1969

Vid 1943 års riksdag väcktes särskilda motioner (1:16 och 11:63 samt
1:69 och 11:278) angående stavningsreform.

Skolöverstyrelsen anförde i remissyttrande bl. a., att intet syntes vara att
erinra mot en mera allsidig utredning vid lämplig tidpunkt rörande möjligheterna
för och lämpligheten av fortsatt förenkling av rättstavningen.
Frågan hade emellertid redan underställts Kungl. Maj ds prövning efter framställning
från folkskolans lärarorganisationer.

Svenska akademien anförde hl. a., att det fortsatta närmandet mellan Nordens
folk skulle avgjort motverkas, om svenska skriftspråket på detta sätt
avlägsnade sig från grannspråken genom ändrade ljudbeteckningar, att även
hänsynen till det gängse internationella ordförrådet manade till försiktighet
samt att den rent pedagogiska vinsten i själva verket skulle visa sig mindre
än motionärerna ville göra gällande.

Modersmålslärarnas förening avstyrkte motionerna såväl principiellt som
med hänsyn till tidsläget.

Folkskollärarkårens skriftspråkskommitté erinrade om att folkskolans
lärarorganisationer i februari samma år till Kungl. Majd ingivit framställning
i rättskrivningsfrågan. I likhet med motionärerna ansåg kommittén att
en officiell utredning av stavningsfrågan borde ske med syfte att få till stånd
eu modernisering och förenkling av stavningsreglerna.

Första kammarens första tillfälliga utskott anförde i sitt utlåtande nr 12
att möjligheterna för undanröjande av onödiga svårigheter vid rättstavningen
borde uppmärksammas och undersökas. Hänsyn borde emellertid tagas till
frågans språkhistoriska och kulturpolitiska sidor. Tidpunkten för en allsidig
utredning av detta spörsmål borde enligt utskottets mening väljas då
förutsättningar var för handen för det kulturella samarbetet med övriga
nordiska länder. Då folkskollärarekårens skriftspråkskommitté nyligen hos
Kungl. Maj:t hade ingivit framställning om åtgärder för modernisering och
förenkling av rättstavningsnormerna hade spörsmålet redan bringats inför
Kungl. Maj:t. Utskottet hemställde att motionerna icke måtte till någon
första kammarens åtgärd föranleda.

Första kammaren biföll efter utförlig debatt jämte votering utskottets
hemställan med uteslutande av motiveringen.

Andra kammarens första tillfälliga utskott anförde i sitt utlåtande nr 8,
att utskottet delade motionärernas uppfattning, att möjligheterna för undanröjande
av onödiga svårigheter vid rättstavningen i skolorna borde uppmärksammas
och undersökas och att frågans pedagogiska och undervisningstekniska
sidor borde tillmätas stor betydelse. I likhet med motionärerna
fann också utskottet, alt en officiell utredning av stavningsfrågan borde ske
med syfte att få till stånd en sådan modernisering och förenkling av stavningsreglerna,
att det svenska språket även i skrift kunde mer än vad som
nu var fallet bli hela det svenska folkets egendom. Då härvid kontakt borde
sökas med de nordiska grannländerna syntes tidpunkten mindre väl vald för

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 51 år 1969

en sådan utredning. Motionärernas exemplifierade eller antydda förslag innebar
vidare en så radikal avvikelse från nuvarande stavsätt liksom från den
svenska stavningens historiska utveckling över huvud, att utskottet ej fann
det möjligt att tillstyrka motionerna. Utskottet ansåg, alt långt större hänsyn
måste tagas till frågans språkhistoriska och kulturpolitiska sidor, än vad
motionärerna syntes förutsätta. Utskottet erinrade slutligen om att frågan
om modernisering och förenkling av rättskrivningsnormérna redan underställts
Kungl. Maj ds prövning genom framställning från folkskollärarkårens
skriftspråkskommitté. Utskottet hemställde, att motionerna ej måtte till någon
andra kammarens åtgärd föranleda.

Kammaren biföll utan debatt vad utskottet hemställt.

— Det må här anmärkas, att Kungl. Majd sedermera fann den av folkskolans
lärarorganisationer i februari 1943 ingivna framställningen inte
föranleda någon Kungl. Maj ds åtgärd.

Motionerna

Motionärerna erinrar om att nuvarande stavningsregler tillkom år 1906
på administrativ väg. Härefter har vid upprepade tillfällen, senast år 1943,
framlagts motioner i riksdagen om en stavningsreform, som skulle fullfölja
1906 års reform. Även folkskolans lärarorganisationer gjorde år 1943 framställning
om en rättstavningsreform. Reformkraven har bl. a. avsett att stavningen
borde vara ljudenlig, att kort vokalljud borde uttryckas med dubbel
konsonant samt att sj-, tj- och ng-Ijuden borde uttryckas genom en ny bokstav
eller med en av de befintliga bokstäverna.

Motionärerna uttalar, att stavningen fortfarande är inkonsekvent och svårinlärd,
inte minst för de många utlänningar som kommer till vårt land för
att stanna. Som exempel nämner motionärerna, att sj-ljudet stavas på minst
9 sätt och j-ljudet på 18 sätt.

Gapet mellan skriftspråk och talspråk hör enligt motionärerna inte finnas
kvar eller öka. Mot tanken att anpassa skriftspråket till talspråket har en
vanlig invändning varit att talspråket innehåller många skilda dialekter.
Denna invändning har emellertid fått betydligt mindre berättigande. Inte
minst inom radio och TV har ett riksspråk kommit fram. Vinsten av ljudenlig
stavning skulle idag vara större än någonsin.

Utskottet

Efter 1906 års reform har de allmänna principerna för stavningen inte
rubbats. Endast smärre ändringar har vidtagits i stavningen av enskilda ord.

Enligt utskottets mening ger språkutvecklingen anledning att uppmärksamma
frågan om reformer av stavningssättet. Flera skäl synes tala för att
detta snarare bör ske genom fortlöpande åtgärder och initiativ från organ

6 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr Öl dr 1969

som svarar för språkvård och pedagogisk utveckling än genom en mer
genomgripande översyn av den art motionärerna föreslagit. Ett sådant skäl
av stor vikt är att man vid stavningsreformer bör sträva efter en långsiktig
anpassning i syfte att bredda den nordiska språkgemenskapen. Utskottet
vill i samband härmed framhålla angelägenheten av att Nämnden för svensk
språkvård bereds tillfälle att i samråd med de övriga nordiska språknämnderna
medverka i ett sådant arbete.

Även från andra synpunkter än de internordiska kan det synas tveksamt
hur långt man bör tillgodose det av motionärerna framförda önskemålet
om ljudenlighet. En avvägning måste göras mot krav på språkförståelse och
läsbarhet och med beaktande av de värden som kan ligga i anknytningar
till främmande språk och ett internationaliserat ordförråd.

Reformer på detta område bör vidare samordnas med det forsknings- och
utvecklingsarbete som bedrivs beträffande stavningsförmågan och metodmaterialsystem
för stavningsundervisningen. Utskottet anser sig kunna
förutsätta att skolöverstyrelsen tar de initiativ i stavningsfrågan vartill detta
arbete och undervisningens krav i övrigt kan föranleda.

Utskottet anser sig inte böra tillstyrka bifall till motionerna utan hemställer,

att de likalydande motionerna 1:873 och 11:992 icke
föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 12 november 1969

På allmänna beredningsutskottets vägnar:

NANCY ERIKSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Oscar Carlsson (s), Hedlund (s), Eric
Peterson (fp), Helge Karlsson (s), Karl Gustav Pettersson (s), Ove Karlsson
(s)*, fröken Pehrsson (ep), herrar Axelson (fp) och Ingvar Andersson (m);

från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm (s), herrar Larsson
i Borrby (ep)*, Rimås (fp), Johansson i Skärstad (ep), Johansson i Simrishamn
(s), Hugosson (s), Nilsson i Agnäs (m), fröken Åsbrink (s), herr Green
(s), fru Frsenkel (fp), herrar Häll (s) och Aldén (s).

* Ej närvarande vid utlåtandeis justering.

Reservation

av fru Eriksson i Stockholm (s), herrar Eric Peterson (fp), Larsson i Borrby
(ep) och Rimås (fp) samt fru Frcenkel (fp), vilka ansett, att utskottets utlåtande
och hemställan bort ha följande lydelse:

»Efter 1906 års reform har de allmänna principerna för stavningen inte
rubbats. Endast smärre ändringar har vidtagits i stavningen av enskilda

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 51 år 1969

ord. Både skolöverstyrelsen och Sveriges lärarförbund har en radikal syn
på en stavningsreform och anser i sina remissyttranden tiden mogen att nu
göra en omfattande översyn av stavningsreglerna. Svenska akademien hävdar
däremot med erinran om det värdefulla, som skedde på det nordiska
rättskrivningsmötet för 100 år sedan, och med visst beklagande av reformen
1906, att någon ändring inte bör ske.

I likhet med skolöverstyrelsen och Lärarförbundet anser emellertid utskottet,
att språkutvecklingen ger anledning att uppmärksamma frågan om
reformer av stavningen i vårt land. Inget organ har i dag som sin uppgift
att göra en sådan översyn som begärs i motionerna, men uppdraget borde
kunna lämnas till de organ, statliga och inte statliga, som svarar för språkvård
och pedagogisk utveckling.

Vid en översyn av stavningsreglerna bör en större ljudenlighet eftersträvas
samtidigt som en avvägning sker mellan förenklingskravet och krav på
språkförståelse. De värden, som kan ligga i anknytningar till främmande
språk och ett internationaliserat ordförråd bör beaktas. I syfte att bredda
den nordiska språkgemenskapen bör, såsom alla remissinstanser framhållit,
stavningen regleras så att bättre överensstämmelse mellan de nordiska språken
uppnås. Härvid är det önskvärt att samråd sker mellan de nordiska
språknämnderna.

Skolmyndigheterna ser i dag mera liberalt på stavfelen, vilket i och för
sig kommer att verka i riktning mot en förenkling av stavningen och till
förmån för en reform. Med stöd av vad ovan anförts vill utskottet därför
förorda att en översyn sker av stavningen med beaktande av en större ljudenlighet
med samtidig hänsyn tagen till språkförståelse och internordisk
språkgemenskap och att detta uppdrag lämnas till något av de organ, som
redan har att följa språkvård och pedagogisk utveckling. Vad utskottet här
anfört synes böra givas Kungl. Maj:t till känna.

Utskottet hemställer därför,

att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna
I: 873 och II: 992 i skrivelse till Kungl. Maj:t giver till känna
vad utskottet anfört.»

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 51 år 1969

Bilaga

Yttranden över motionerna I: 873 och It: 1)92

Skolöverstyrelsen (5.3.1969)

Någon genomgripande stavningsreform har i vårt språk inte förekommit
under de senaste sextiofem åren. Däremot har måttfulla ändringar i ortografi
successivt genomförts, samtidigt som forskning, läromedelsproduktion
och organisatoriska åtgärder föranleder hättre metoder och större effekt i
stavningsundervisningen. Utan tvivel kan dock tiden anses mogen för en mer
omfattande översyn med syfte att utreda förutsättningar och metoder för en
stavningsreform. Självfallet kan en sådan reform i varierande grad både
motiveras av och genomföras i enlighet med pedagogiska önskemål. Dess
omfattning kommer dock väsentligen att få vägas även mot andra krav.
Samnordiska aspekter liksom nuvarande möjligheter till associativa anknytningar
till andra europeiska språk och miljöer torde ge underlag för bedömningar.
Den internationalisering och därigenom vidgning av vårt språk som
har skett och sker genom införlivande av främmande ord samt tekniska och
liknande termer kan knappast heller avbrytas med mindre än att synnerligen
starka skäl föreligger.

Med tanke både på det egna språket och en större språkgemenskap är det
oekonomiskt om en förenklad stavning medför att språkförståelse och läsbarhet
åsidosätts.

Förmågan att stava rätt utgör en mindre komponent av skrivfärdigheten.
Vid undersökningar från senare år har det visat sig, att de flesta fel och de
mest svåravhjälpta stavningsbesvären i väsentligt lägre grad är förknippade
med de relativt fåtaliga ord som innehåller sj-, tj-, ng- och j-ljud. De dominerande
— och från forsknings- och utvecklingssynpunkt sett mest komplicerade
— stavningsproblemen hänför sig främst till fel av typ dubbelteckning
och ersättning, vilket nedanstående utdrag ur en undersökning av den procentuella
fördelningen av stavfel på olika feltyper visar. Undersökningen
genomfördes på mellanstadiet i Malmö av Lindell, Löfqvist och Nordlund.

Klass	Feltyp	Summa
Ljud- enlighet	Dubbel- stavning	Ersätt- ning	Övriga fel
4	11,6	46,3	41,1	1,0	100,00
5	14,6	49,6	32,4	3,4	100,00
6*	12,3	52,4	32,3	3,0	100,00

* 6:e klass negativt gallrad.

Det har visat sig vid försök som företagits att felfrekvensen inom de
dominanta huvudtyperna har kunnat reduceras med hjälp av en viss metodmaterialkombination.
Efter de betydande förberedelser som gjorts är det

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 51 år 1969

emellertid önskvärt att ett mera samlat och målbestämt forsknings- och
utvecklingsarbete inom detta och närliggande områden kommer till stånd i
syfte att åstadkomma läromedel av individualiserad och programmerad
typ, vilket också skulle medföra, att »den tid som går åt till rättstavningsövningar
skulle kunna minskas».---

Det är därför angeläget, att ett arbete med översyn av de nuvarande stavningsreglerna,
som kan förväntas bli omfattande, bl. a. samordnas med
forsknings- och utvecklingsarbete vad gäller dels stavningsförmågan och dels
framställning av ett metod-materialsystem för stavningsundervisningen.

Slutligen bör det framhållas att nyare psykologiska rön i fråga om stavningsförmågan
har främjat och ytterligare bör främja ett objektivt och mer
liberalt synsätt på stavfelen.

SÖ tillstyrker således en översyn av de nuvarande stavningsreglerna.

Svenska akademien (genom akademiens språkkommitté; 7.3.1969)

Motionärerna utgår ifrån att vinsten av fullt genomförd ljudenlig stavning
skulle vara mycket stor, »i dag större än någonsin». Stavningen är inkonsekvent
och svårinlärd, »inte minst för de många utlänningar, som i dag kommer
till vårt land för att stanna». Som exempel anföres att sj-ljudet stavas
på minst 9 olika sätt. Och det erinras från kammardebatten 1943 om att
j-ljudet stavas på 18 olika sätt.

I själva verket förhåller det sig så, att vårt talspråk är vida mera mkonsekvent
än skriftspråket, och det lär vi icke kunna göra någonting åt. Det
heter (han) ger men (han) gav, (han) går men (han) gick osv. De flesta
oregelbundenheterna finns redan i talet. Som mönster och riktpunkt för
stavningen är talspråket ingalunda något ideal. Vår nuvarande stavning motverkar
en del av talspråkets inkonsekvenser och gör därigenom skriftspråkets
användning lättare än om stavningen vore ljudenlig. Vi kan väl vara överens
om att t. ex. skära — skar — skörd — skåra är en bättre stavning än sjära
—- skar — sjörå ■— skåra (eller: zära — skar — zörd — skåra), liksom
giva — gåva är bättre än jiva — gåva, och att det är en fördel att kunna skilja
själ och skäl och stjäl åt.

De minst 9 olika sätten afl slava sj-ljudet och de 18 olika sätten att stava
j-ljudet kan man visserligen beklaga. Men de beror till övervägande del på
de från andra språk inlånade orden. Det internationella ordförrådet, som just
nu växer snabbare än någonsin, vållar de största svårigheterna. Men att
försvenska de främmande ordens stavning i större utsträckning än vi tradionellt
gör, skulle skapa stora problem, såväl i det allmänna livet som i
undervisningen. Att stava samma ord på ett sätt i svenskan, på ett annat i
engelskan (tyskan och franskan) skulle sannerligen icke vara någon vinst för
skolan, tvärtom innebära en ökad belastning. Här bör man vara ytterst
försiktig och endast försvenska skrivningen av vissa varaktigt införlivade
ord (t. ex. strejk, tejp).

En stavningsreform hör icke leda till ökade svårigheter för undervisningen
i svenska och främmande språk. Detta gäller också »för de många utlänningar,
som i dag kommer till vårt land för att stanna».

Barnen lär sig stavningen främst genom läsning, varvid de efterhand vänjes
vid ordbilderna. Först relativt sent kommer numera träning i rättskrivning
in i skolarbetet. Ordbilderna är då mestadels fästa i barnens minne
genom läsningen. En radikalt ljudenlig stavning skulle endast skapa svårigheter
och förvirring i undervisningen.

10 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 51 år 1969

Övningar i rättskrivning spelar numera i grundskolan en relativt underordnad
roll i jämförelse med gamla tider, och man räknar med att ortografisk
färdighet skall tillfalla flertalet elever såsom en mogen frukt av läsning
och skrivning i övrigt (se bl. a. gällande kursplan för undervisningen i svenska
för grundskolan).

I motionen prisas Fridtjuv Bergs stavningsreform 1906: v-ljudet förenklades
och dt avskaffades (i t. ex. godt, gladt). Som bekant har Norge fått en
i vissa avseenden radikal, »ljudenlig» stavning. Men norrmännen har bibehållit
dt i godt och gladt, liksom (av särskilda skäl) hv i hvass och hvit. Det
är en nyttig erinran om hur relativt allting är i stavningens värld.

Gjord gärning står ej att ändra. Även om vi ångrade oss aldrig så mycket,
kan vi nu icke återställa samhörigheten för ögat mellan god och gott (godt),
glad och glatt (gladt), vid och vitt (vidt) osv.

Sist men icke minst, bör erinras om de betydande kostnader, som en
radikal ändring av stavningen skulle föra med sig genom omredigering och
omtryck av ordböcker m. m., en fullkomligt onödig och improduktiv verksamhet,
som endast skulle medföra ökade svårigheter för dem det gäller:
skolan och undervisningen, de många utlänningarna som skall lära sig vårt
språk och hela den svenska allmänheten.

Vår nuvarande stavning är i själva verket ganska bra, en av de bättre i
världen. Svenskan är i detta avseende jämförbar med italienskan, men långt
överlägsen engelskan och franskan. Detta hindrar naturligtvis icke, att förbättringar
skulle kunna genomföras på en eller annan punkt, om vi är beredda
att ta de därmed förenade besvären.

Den nordiska språkgemenskapen måste vårdas även i fråga om ortografien.
Ingen förändring i stavningen bör ske, utan att den noga har övervägts
ur gemensamt nordiska synpunkter. Danskarna genomförde visserligen 1948
en stavningsreform på egen hand — de stora bokstäverna hos substantiven
avskaffades, typen å infördes för äldre aa —, men båda dessa förändringar
var i klart nordisk anda och har hälsats med bifall och tacksamhet från
norsk och svensk sida. En genomförd ljudenlig stavning skulle få förödande
följder för den nordiska språkgemenskap, som vi dock alla värdesätter så
högt.

Den fråga som motionärerna har väckt talar sålunda i hög grad för att
samarbetet i den nordiska språkvården bör förstärkas. Ett sådant finns
redan i de nordiska språknämndernas viktiga arbete, men detta bör genom
statsmakternas försorg ges ökade resurser och ökad arbetshjälp. Det finns
säkerligen utrymme för en översyn av de nordiska språkens traditionella
ortografi.

Det är i år 100 år sedan det betydelsefulla nordiska rättskrivningsmötet
samlades i Stockholm och för första gången diskuterade ett program för
gemensamma reformer. Det bar frukt, om än icke 100-falt, så åtminstone
20-falt eller 30-falt, vilket är vackert så, när det gäller ett så ömtåligt område
som stavningen. Man kan livligt hoppas en förnyelse, väl förberedd, av
sådana rådplägningar på nordisk grund.

Svenska Akademien vill därför som svar på remissen föreslå

dels att motionärernas framställan icke måtte föranleda
någon åtgärd,

dels att riksdagen måtte på lämpligt sätt tillse, att ökade
anslag beviljas för främjande av de nordiska språknämndernas
samarbete, även avseende stavningen.

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 51 år 1969 11

Sveriges lärarförbund (18.3.1969)

När ljud och skrift illa överensstämmer, erbjuder rättstavningen många
inlärningsproblem. Lärare har ständigt dryftat olika pedagogiska metoder
för att komma till rätta därmed, något som de otaliga rättskrivningslärorna
vittnar om. Men de har även utifrån sina praktiska erfarenheter av undervisningen
i svenska yrkat på stavningsreformer och velat framhålla att endast
härigenom skulle alla skolans elever lära sig väl behärska sitt språk
i skrift.

Den gamla folkskolans lärare framförde under 1930- och 1940-talet —
innan skolreformerna krävde intresse och arbetsinsatser — flera förslag
till reglering av ortografien i huvudsaklig överensstämmelse med Ijudenlighetsprincipen.
Förslagens pedagogiska motiveringar kvarstår ännu i stort
sett oförändrade. Även om stavningsfrågan icke på senare tid har dryftats
bland lärare med samma iver som för trettio år sedan, torde lärare dock
alltjämt rätt allmänt vilja förorda att stavningen regleras efter ljudenlighet.
I vilken utsträckning ljudenligheten konsekvent bör genomföras är däremot
en omtvistad fråga. Man torde vilja lämna visst utrymme för att samhörigheten
mellan ord även skall komma till uttryck.

Om man vill låta ljudenligheten vara vägledande för stavningen, framstår
1906 års svenska stavningsreform såsom ofullgången. Det finns därför enligt
förbundets mening all anledning att företaga en sådan översyn av nuvarande
stavningsregler som påyrkas i riksdagsmotionen.

Under senare tider har det allt oftare hävdats, att stavningsreformer
inom de nordiska språken icke bör få inkräkta på den nordiska språkgemenskap,
som trots alla olikheter dock rätt väl kommer till uttryck i
skrift. Det bör tvärtom vara en strävan att i de nordiska länderna reglera
stavningen till allt bättre överensstämmelse mellan de nordiska språken.
Lärarförbundet vill för sin del framhålla att strävandena att stärka den
nordiska språkgemenskapen är värda allt beaktande. I utredningar för en
översyn av de svenska stavningsreglerna bör därför konsekvenserna av
svenska förändringar i ortografien belysas utifrån de nordiska språkförhållandena.

Svenska Reproduktions AB, Sthlm 1969