Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957 (Utlåtande 1957:Abu28 abu)

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957

Nr 28

Allmänna beredningsutskottets utlåtande i anledning av väckt
motion angående viss utredning rörande storstädernas
begränsning.

I en inom första kammaren väckt, till allmänna beredningsutskottet hänvisad
motion: 1: 138 av herr Andersson, Torsten hemställes, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära att det av 1955 års långtidsutredning
föreslagna utredningsarbetet rörande storstädernas begränsning omedelbart
upptas, varvid särskilt bör belysas vilka konsekvenser storstadstillväxten
har på ungdomens möjligheter till bostättning under goda sociala
förhållanden.

I motionen hänvisas till att 1955 års långtidsutredning i sitt betänkande
anfört bl. a. att knappheten på kapital för de växande storstädernas anläggningar
torde komma att bestå avsevärd tid och att frågan hur takten
i storstädernas tillväxt skall kunna dämpas därför bör utredas. En sådan
dämpning kunde enligt utredningen ske genom t. ex. decentralisering av
offentlig verksamhet samt genom understödjande av utvecklingen i andra
orter.

Frågan har länge varit uppe i den offentliga debatten, och spörsmålet har
genom ett delvis ganska vidlyftigt utredningsarbete belysts. Vissa statliga
åtgärder har även vidtagits, därvid dock de företagsekonomiska förutsättningarna
på relativt kort sikt fått bli avgörande.

En i sammanhanget viktig fråga är, om en önskvärd lokalisering av företagsamhet
till orter utanför de stora städerna skall främjas genom mera
allmänt verkande dirigering eller genom statliga flyttningsbidrag. Dylika
åtgärder torde emellertid icke kunna åvägabringas i tillräckligt stor omfattning,
innan näringslivets och bostadsbebyggelsens koncentration fortskridit
så långt, att någon återvändo inte är möjlig. Dessutom uppkommer
frågan, om vi genom investeringar för gemensamma anordningar kan tillförsäkra
morgondagens storstadsbefolkning en social standard av den art
som den yngre generationen allmänt eftersträvar. Enfamiljshus och bil är
väsentliga moment i strävan efter standardhöjning. Exempelvis Stockholm
lider dock brist på mark och trafikapparatens utbyggnad kräver
ofantliga kapitalresurser. Tanken på självständiga drabantstäder är svår
att förverkliga. Stockholmsungdomarna torde på 1960-talet få svårt att
bosätta sig under drägliga sociala förhållanden. Många faktorer bidrager
dock till att kvarhålla dessa ungdomar i hemstaden.

Det utredningsarbete, som långtidsutredningen påyrkat, bör främst syfta

1 Bihang till riksdagens protokoll 1957, 11 samt. Nr 28

2 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957

til! att klarlägga konsekvenserna av samhällsbildningar av ena eller andra
typen. Det gäller att få klarhet i hur vi inom ramen för våra kapitalresurser
lättast skall kunna tillförsäkra 1960-talets unga generation möjligheter
till bosättning, familje- och arbetsliv under sådana sociala förhållanden
som motsvarar modern standard.

Beträffande vad motionären ytterligare anfört till stöd för sitt yrkande
får utskottet, i den mån uppgifter härom icke nedan lämnas, hänvisa till
motionen.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från byggnadsstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, Svenska stadsförbundet,
Sveriges industriförbund, Stockholms handelskammare, Svenska landskommunernas
förbund och Stockholmstraktens regionalplanenämnd.

Byggnadsstyrelsen framhåller bl. a. att det nu föreligger ett motsatsförhållande
i uppfattningarna om centraliseringen. Den ena uppfattningen gör
gällande att centraliseringsprocessen är ofrånkomlig och betingad av den
fortgående teknisk-ekonomiska utvecklingen, medan den andra hävdar, att
en fortsatt centralisering är olycklig såväl för funktionsdugligheten och
trivseln inom de överbefolkade regionerna som för utvecklingen inom andra
delar av landet. Styrelsen anför vidare bl. a.:

Dessa principiella frågor har i olika sammanhang varit föremål för behandling
inom byggnadsstyrelsen. Problemen har senast aktualiserats i
samband med styrelsens granskning av ett framlagt skissförslag till regionplan
för stockholmstrakten. I ett den 19 februari 1957 avgivet yttrande
till regionplanenämnden har styrelsen framfört vissa principiella synpunkter
i anslutning till detta skissförslag. Sammanfattningsvis har styrelsen
erinrat om det uppenbara behovet av fortsatt studium och förutsättningslös
prövning av de diskuterade frågorna.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför bl. a.:

I yttrande över de vid 1953 års riksdag väckta motionerna I: 173 och
II: 221 angående förläggning av centrala ämbetsverk till annan ort än
Stockholm och den statliga rådgivningen rörande näringslivets lokalisering
har arbetsmarknadsstyrelsen redogjort för de åtgärder, som i samband
med lokaliseringsverksamheten vidtages för att motverka den snabba
expansionen av näringslivet i Stor-Stockholm. I yttrandet meddelade styrelsen
bl. a. att den vid överläggningar med företag i lokaliseringsfrågor,
som berört Stockholm, klargjort det rådande arbetsmarknadsläget och ur
arbetsmarknadssynpunkt avrått från lokalisering till stockholmsområdet.
I de fall det gällt redan i staden befintliga företag, som sökt byggnadstillstånd
för nybyggnad eller utbyggnad, har styrelsen gjort sig underrättad
om förutsättningarna för en förflyttning av hela företaget eller
förläggande av filialer till områden, där det förelegat bättre möjligheter
än i Stockholm att tillgodose arbetskraftsbehovet. Lokaliseringssynpunkten
beaktas givetvis även vid byggnadstillståndsgivningen. I ärenden rörande
industribyggnad sker sålunda nära samråd mellan byggnadstid -

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957 3

stånds- och lokaliseringsbyråerna. Härigenom möjliggöres, dels att lokaliseringsverksamheten
kan följas, dels att lokaliseringsfrågan blir klarlagd,
innan byggnadsärendet avgöres. Är ärendet tveksamt ur lokaliseringssynpunkt,
måste andra skäl av stor betydelse finnas för att ärendet skall bifallas.
I ett sådant läge inträffar icke sällan, att företaget omprövar lokaliseringsfrågan.
När det gällt byggnadstillståndsärenden, som berört storstäderna
och särskilt dä Stockholm, har styrelsen intagit en restriktiv
hållning. I vissa fall har emellertid företagsekonomiska förhållanden, såsom
avsättningsområden för företagen o. d. varit av sådan betydelse, att
ifrågavarande storstad uppenbart framstått som den lämpligaste lokaliseringsorten.

En begränsning av storstädernas tillväxt genom utflyttning av verksamhet
till mindre orter har främst motiverats av sociala och samhällsekonomiska
skäl. Dylik utflyttning kan emellertid också vara försvarlig ur företagsekonomisk
synpunkt. Bl. a. gäller detta företag inom låglöneindustrier,
för vilka löneläget i storstaden medför svårigheter. Men även inom andra
branscher kan förhållandena på storstadens arbetsmarknad motivera en
utflyttning av rörelsen till mindre orter. För företag vars avsättning är
inriktad på storstadsmarknaden aktualiseras givetvis en utflyttning av
företagsekonomiska skäl mera sällan. En prövning av möjligheterna att
utflytta företag från storstäderna upptages av arbetsmarknadsstyrelsen
icke enbart i samband med behandling av ansökningar om byggnadstillstånd
utan kan också aktualiseras i samband med styrelsens rådgivande
verksamhet i industrilokaliseringsfrågor. Upptagandet av sådana överläggningar
kan exempelvis komma till stånd, när industrilokaler friställes
på grund av driftsnedläggelser på orter utanför storstäderna. Initiativ till
sådana kontakter tages ofta av företagen själva.

Beträffande långtidsutredningens förslag om utredning anför styrelsen
bl. a.:

Behovet av sådana undersökningar har tidigare framhållits av arbetsmarknadsstyrelsen.
Sålunda föreslog styrelsen i samband med utlåtande
över de likalydande motionerna I: 121 och II: 212 vid 1956 års riksdag,
att frågan om ämbetsverkens lokalisering skulle prövas i ett större
sammanhang. Denna prövning, ansåg styrelsen, borde företagas ur såväl
allmän lokaliseringssynpunkt som med hänsyn till önskvärdheten av en
rationell förvaltning och administration. Bankoutskottet förklarade sig
emellertid i sitt utlåtande (nr 25) vara tveksam om lämpligheten av att
tillkalla en särskild allmän utredning och väntade i stället, att Kungl. Maj :t
fortsättningsvis i förekommande fall skulle uppmärksamma frågan om
ämbetsverkens och de statliga institutionernas förläggning och vidtaga
erforderliga åtgärder. I yttrande den 5 november 1956 över en framställning
från byggnadsstyrelsen om lokalförhållandena för den civila statliga
förvaltningen i Stockholm föreslog arbetsmarknadsstyrelsen ånyo, att de
grundläggande frågorna om ämbetsverkens lokalisering skulle klarläggas.
Sedermera har i statsverkspropositionen till 1957 års riksdag med anledning
av framlagda förslag om förläggningsort för sjöfartsstyrelsen uttalats,
att såväl statliga som enskilda institutioners förläggande till andra
orter än Stockholm bör eftersträvas, men att frågan om det nämnda äm -

4 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957

betsverkets förläggning är av generell natur, varför ärendet bör upptagas
i samband med en allmän utredning om lokaliseringen av statliga ämbetsverk.
Under hänvisning till detta uttalande i statsverkspropositionen och
till vad styrelsen tidigare anfört i frågan tillstyrker styrelsen den i motion
1: 138 gjorda hemställan, att det av 1955 års långtidsutredning föreslagna
utredningsarbetet om storstädernas begränsning omedelbart upptages.

Bostadsstyrelsen anför följande:

I vårt land kan man som storstäder beteckna endast de stadsbygder som
hänför sig till Stockholm och Göteborg (”Stor-Stockholm” och ”Stor-Göteborg”),
möjligen även Malmö. Huruvida motionären med ”storstäder” har
avsett även andra städer, framgår icke klart av motionen.

Man har för närvarande ingen säker grund för att bedöma, om en begränsning
av storstädernas tillväxt till förmån för övriga större och mindre
tätorter eller glesbygden skulle medföra samhällsekonomiska eller sociala
fördelar. Styrelsen anser, att det vore av värde, om dessa frågor bleve närmare
belysta och har intet att erinra mot syftet med motionen.

Styrelsen vill dock framhålla, att åtgärder i syfte att begränsa storstädernas
tillväxt icke kan förväntas få nämnvärd effekt på kort sikt. Det
är icke sannolikt, att bostadsbyggnadsbehovet i storstäderna under den
närmaste framtiden kan påverkas i mera avsevärd omfattning av sådana
åtgärder. Även om man på längre sikt söker begränsa storstädernas tillväxt,
måste således deras akuta bostadsbehov tillgodoses, vilket torde
kräva, att bostadsbyggandet kraftigt ökas i dessa städer under de närmaste
åren.

Svenska stadsförbundet framhåller bl. a., att frågan om storstädernas
tillväxt är av internationell räckvidd, och anför beträffande utvecklingen
bl. a.:

De s. k. stadsnäringarnas folkmängd i Sverige ökade under perioden
1910—1950 med inte mindre än 90 procent. Bakgrunden härtill är den
strukturförändring som samhället genomgått huvudsakligen på grund av
den ökade industrialiseringen. Ett markant drag i utvecklingen är den
starkt ökade mekaniseringen inom jordbruket. Härigenom har arbetskraft
friställts. Jordbruket kan inte ge bärgning mer än till en begränsad
befolkning, och på grund av rationaliseringen har denna befolkning successivt
minskats samtidigt som produktionen avsevärt ökats. Å andra sidan
utgör stadsnäringarnas dragningskraft otvivelaktigt i och för sig en faktor,
som medverkar till landsbygdens avfolkning.

Utvecklingen av landets tätorter, särskilt de större, har skett i sina huvuddrag
likformigt. Sålunda har exempelvis Stockholm under åtskilliga
decennier bibehållit en i stort sett oförändrad andel av stadsnäringarnas
befolkning. Utvecklingen i Stockholm, Göteborg och Malmö har gått parallellt
under de senaste 40 åren. En rad andra tätorter, exempelvis Västerås,
Linköping och Borås, har vuxit avsevärt snabbare, relativt sett, än de tre
största städerna.

Den utveckling, som kännetecknas av att tätorternas andel av befolk -

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957 5

ningen ökar, återfinnes praktiskt taget överallt. Urbaniseringsgraden förefaller
i alla länder att öka med stigande industrialisering och ökande välstånd.
Detta illustreras av en jämförelse mellan Sverige och Förenta staterna,
länder som för sin livsmedelsförsörjning är i stort sett oberoende
av andra och som har i stort sett samma genomsnittliga befolkningstäthet.
Jordbruksbefolkningen utgör i Sverige cirka 1/4 av hela befolkningen. För
Förenta staternas del med dess längre gångna industrialisering är motsvarande
siffra ungefär 1/8. I Sverige bodde enligt 1950 års folkräkning i
tätorter med mer än 200 invånare 66 procent av befolkningen. I Förenta
statenia bor i samhällen på mer än 2 300 invånare i det närmaste samma
andel eller 64 procent. I många industriländer har urbaniseringen skett i
större skala än i Sverige med en koncentration till färre och mer dominerande
storstäder. I Australien är således drygt tredjedelen av den till
närmare 9 miljoner uppgående befolkningen samlad i de två miljonstäderna
Sidney och Melbourne. Av Kaliforniens drygt 10''4 miljoner invånare bodde
år 1950 inte mindre än 2 3 i Los Angeles och San Franciscos storstadsområden.
Man torde kunna anta att storstadsbildningen är en direkt funktion
av det moderna industrialiserade samhällets ekonomiska organisation. Det
är sannolikt, att det finns ett direkt samband mellan industrialiseringsgraden
i ett land och storstädernas tillväxt.

De större tätorterna i vårt land har i själva verket inte nått den storleksordning
att de efter internationellt mått kan betecknas som storstäder.
Deras andel av den totala befolkningen torde snarast vara mindre än i
andra länder med jämförbar struktur. Problematiken är dock densamma.
Om man nu för vårt lands vidkommande vill söka komma till klarhet med
den roll, som tätorterna spelar, synes man inte böra begränsa frågeställningarna
till enbart de största städerna utan skaffa sig kunskaper om tätortsbildningsmekanismen
över huvud taget. Man saknar ännu säker uppfattning
om vilka drivkrafter som är de primära när det gäller tätorternas
tillväxt. Uppenbart är att näringslivet lockas av den goda tillgång på
arbetskraft, som storstäderna bjuder just genom sin folkrikedom — inte
minst gäller detta tillgången på kvalificerad arbetskraft för tillfälliga eller
permanenta arbetsuppgifter. För vissa grenar av näringslivet är dessutom
den rika avsättningsmarknad, som finns i storstäderna, av särskild betydelse.
Klart är vidare att människorna dras till storstäderna därför att
dessa erbjuder mångskiftande arbetstillfällen.

Å andra sidan synes förekomsten av en industri icke spela den roll som
magnet på befolkningsströmmen till storstaden, som man ofta vill föreställa
sig, i vart fall icke sedan storstaden nått en viss storlek. Utvecklingen
i Stockholm och Stor-Stockholm är därvid ganska belysande. Under
de senaste 10—15 åren har industrien snarare lämnat Stockholm än dragits
dit, och industribefolkningens både absoluta och relativa andel i
Stockholm minskar oavlåtligen, icke minst genom statsmakternas medvetna
lokaliseringspolitik. Likväl fortsätter både Stockholm och StorStockholm
att oavbrutet växa. Nyckeln är sålunda knappast att söka i
omfattningen av den egentliga industrien, utan en rad andra faktorer, som
icke är i detta sammanhang klarlagda till art och omfattning, verkar även
med stor kraft.

Stockholms förvandling till en tjänstemannastad med en stark dominans

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957

för alla serviceyrken och dess ställning såsom ett centrum för statlig och
annan förvaltning och för hela den organisationsflora på alla områden, som
kännetecknar vår tid och vårt land, blir allt markantare.

Att vissa sociologiska lagar verkar, som icke tillräckligt analyserats
ännu, är uppenbart. Några ytterligare faktorer må här antydas. Den fulla
sysselsättningens roll kan icke helt förbigås. Det är sålunda ur försörjningssynpunkt
knappast någon risk för en människa att ge sig i väg till
Stockholm — alltid går det att få arbete. Det är inte fråga om ovissa öden
utan om en praktiskt taget säkrad existens. Vidare får inte förbises, att
storstaden och tätorten ger större möjligheter för en familjs olika medlemmar
att uppehålla skiftande yrkesarbeten. När i Stockholm ca 40
procent av alla yrkesverksamma medborgare är kvinnor, visar detta en
betydligt större frekvens än någonstans och genomsnittet för riket. Storstaden
ger framför allt genom service- och förvaltningsyrkenas stora utbredning
flera ”chanser” för en familj till försörjningskombinationer än
andra samhällen. Betydelsen härav i en tid när familjeinkomsten så ofta
baserar sig på fleras yrkesarbete får icke förbises.

Förbundet understryker vidare, att förhållandena på förevarande område
är alltför litet kända och att en förutsättningslös utredning skulle
vara av värde, även om man icke bör överdriva möjligheterna att få en
entydig bild eller en tillnärmelsevis helt klarläggande redovisning av förhållandena.

Sveriges industriförbund anför bl. a.:

Industriförbundet har i olika sammanhang framhållit, att man från industriens
sida ingalunda ifrågasätter betydelsen av att samhället intresserar
sig för näringslivets lokaliseringsfrågor. Genom sin upplysnings- och
rådgivningsverksamhet i dessa frågor ha industriorganisationerna även
visat, att de anse samhällets intressen värda beaktande vid förläggningen
av industriens anläggningar. Under åren efter det sista kriget har en medveten
decentralisering ägt rum inom industrien. Ett betydande antal företag
i de största städerna och andra orter med arbetskraftbrist ha förlagt
hela eller en del av tillverkningen till andra platser, där rekryteringsmöjlighetema
varit gynnsammare. Nyetableringen av något större industriföretag
i storstäderna har samtidigt varit obetydlig. Denna utveckling
har i betydande grad påverkat arbetsmarknaden, icke minst i Stor-Stockholm.
Enligt en bearbetning som gjorts av kommerskollegii industristatistik
sjönk sålunda antalet industrianställda inom detta område mellan 1950
och 1954 med 5 000 personer. Genom den i samverkan mellan statsmakterna
och industrien bedrivna rådgivningsverksamheten i lokaliseringsfrågor
har det varit möjligt att medverka till att de nya anläggningarna förlagts
till sådana ur företagsekonomiska synpunkter lämpliga platser, där en expansion
av näringslivet varit angelägen av sociala eller andra allmänna
skäl.

Vad man från industriens sida bestämt motsätter sig är statliga tvångsåtgärder
för att hindra företagens förläggning till vissa platser antingen
med hjälp av byggnadsregleringen eller genom speciell tillståndsgivning

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957

för lokaliseringen av industriens anläggningar. Vid en sådan reglering
finns stor risk för att de företagsekonomiska synpunkterna få stå tillbaka
för oklart definierade samhällsintressen, varigenom företagens utvecklingsmöjligheter
och konkurrenskraft försvagas. Myndigheternas ställningstagande
måste dessutom i hög grad grundas på skönsmässiga värderingar
och ge betydande utrymme för godtycke.

Samhället kan emellertid, som även antydes i motionen, genom indirekt
verkande åtgärder, exempelvis förbättring av kommunikationerna, understödja
näringslivets utveckling och underlätta tillkomsten av nya företag
inom vissa områden. Sådana åtgärder kunna även väntas befrämja den nu
pågående utflyttningen av industriföretag från de största städerna.

Industriförbundet framhåller vidare att vi i stort sett saknar erforderligt
kunskapsmaterial för en riktig bedömning av lokaliseringsfrågorna och
uttalar härom bl. a.:

Icke minst då det gäller frågan om storstädernas utveckling har diskussionen
hittills varit motsägelsefull och känslobetonad genom bristen på
kunskaper om de faktorer, som spela den avgörande rollen för dessa orters
expansion och vilka fördelar och nackdelar som koncentrationen till storstäderna
av vissa samhälls- och näringslivsfunktioner ur olika synpunkter
innebär. Först sedan dessa grundläggande problem närmare belysts genom
efter vetenskapliga grunder bedriven forskningsverksamhet, är det enligt
Industriförbundets uppfattning någon mening i att utreda om och i så fall
vilka åtgärder som behöva vidtagas för en begränsning av storstäderna.

Stockholms handelskammare framhåller, att långtidsutredningen icke
uttalat sig så kategoriskt om storstadskoncentrationens olägenheter av
skilda slag och om behovet av en utredning, som motionen möjligen kan
ge intryck av, och anför vidare bl. a.:

Frågan om samhällets möjligheter att påverka befolkningsrörelserna
och om tätorternas tillväxt över huvud har efter det senaste världskriget
vid upprepade tillfällen varit föremål för offentlig debatt. Åtskilliga hithörande
problem ha redovisats i det betänkande angående näringslivets
lokalisering som år 1951 avgavs av den av statsrådet och chefen för kungl.
handelsdepartementet år 1947 tillsatta utredningen härom. Lokaliseringsutredningen
behandlade även frågan om Stor-Stockholms snabba tillväxt
under de senaste decennierna. Liksom tidigare handelskammaren i remissyttranden
över olika till handelskammaren remitterade riksdagsmotioner
kom lokaliseringsutredningen till det resultatet, att det icke vore möjligt
att utan tillgång till ytterligare utredningar ange, vilka faktorer som spelat
den avgörande rollen för Stor-Stockholms utveckling. I själva verket är
kännedomen om många av de faktorer som skapa förutsättningarna för
uppkomsten och den fortsatta tillväxten av storstadskoncentrationerna
bristfällig, och det saknas också underlag för bedömande av vilka konsekvenser
för individen och samhället som tätortskoncentrationerna medföra.
Ett vidgat kunskapsmaterial på dessa områden vore därför i och för
sig att hälsa med tillfredsställelse.

Den av långtidsutredningen väckta och av motionären vidarebefordrade

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957

frågan syftar emellertid väsentligt längre, nämligen till att skaffa underlag
för statliga åtgärder för att begränsa storstädernas tillväxt. Till så
vittgående utredningskrav kan handelskammaren icke ansluta sig. Avfolkningen
av den svenska landsbygden och den successiva befolkningsöverflyttningen
till allt större tätorter ha väsentligen sin grund i jordbruksrationaliseringen.
Välståndsutvecklingen, som i sin tur beror på ändrade
ekonomiska och tekniska betingelser inom det svenska samhället, har över
huvud befordrat koncentrationstendenserna. Även om det skulle vara möjligt
att genom utredningsverksamhet fastställa, att ifrågavarande utveckling
medförde ur ekonomiska och andra synpunkter otillfredsställande konsekvenser,
vore det enligt handelskammarens mening knappast tänkbart
att hejda utvecklingen. Genom statliga åtgärder av olika slag — långtidsutredningen
har angivit olika exempel härpå — kan visserligen urbaniseringsprocessen
påverkas och dämpas, men på lång sikt torde, i varje fall
med nuvarande samhällsskick, utvecklingen icke kunna dirigeras. Alldeles
oavsett hur därmed må förhålla sig, torde det enligt handelskammarens
mening icke vara möjligt att med vedertagna krav på vetenskaplig noggrannhet
klarlägga befolkningskoncentrationens konsekvenser i skilda
hänseenden. Sådana investeringar för bostäder, kulturella och sociala anläggningar
samt trafikleder som befolkningstillväxten i en storstad direkt
föra med sig kunna visserligen fixeras med rimliga felmarginaler. Däremot
lär det vara nära nog uteslutet att siffermässigt ange och häremot
väga de samhälls- och företagsekonomiska fördelar som storstaden som
sådan obestridligen innebär, dess stora möjligheter till arbetsfördelning
och till effektivitetsbefrämjande kontakter inom administrativ och kommersiell
verksamhet. Än mer komplicerad blir kalkylen, om däri införes
även storstadens tillgångsposter i form av rikare tillfällen till kulturellt
och socialt utbyte och till större allmän behovstillfredsställelse.

Även om alltså objektivt utförda utredningar av vissa hithörande problem
i och för sig skulle kunna lämna värdefulla bidrag till debatten om
befolkningsrörelserna och storstädernas ekonomi och säkerligen vara ägnade
att vederlägga den på sina håll bedrivna, starkt känslomässigt upplagda
propagandan mot storstaden, kan handelskammaren alltså icke förorda
den av motionären begärda utredningen. Vad som däremot borde eftersträvas
vore en större förståelse hos vissa grupper inom vårt lands befolkning
för storstaden och dess många problem. En uppmjukning eller ett
hävande av olika för storstadens utveckling särskilt hämmande statliga
regleringar rörande bl. a. investeringar och hyresmarknad framstå som
särskilt påkallade, över huvud måste eftersträvas att storstadskoncentrationens
möjligheter till effektivitet verkligen tillvaratagas och att storstadsmänniskan
samtidigt ges de tillfällen till mänskliga, kulturella och
sociala kontakter som storstadsmiljön trots allt erbjuder.

Svenska landskommunernas förbund säger sig icke ha tagit ställning till
långtidsutredningens betänkande. Remissyttrandena över betänkandet bör
avvaktas innan ställning tages till frågan om den föreslagna utredningen.

Stockholmstraktens regionplanenämnd åberopar ett av regionpianekontoret
upprättat yttrande. I detta har förhållandevis ingående behandlats ett

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957

stort antal av de problem som sammanhänger med storstädernas tillväxt
och konsekvenserna härav. Yttrandet har som bilaga fogats till detta utlåtande.
I vad gäller regleringsmöjligheterna framhåller nämnden bl. a.
att det icke är säkert, att diskuterade och hittills delvis redan brukade
medel för att motverka storstadstillväxten över huvud taget leder till det
avsedda målet och att det icke är klarlagt vilka konsekvenser de kan få för
stadens och rikets näringsstruktur och ekonomiska liv. Nämnden föreslår
en förutsättningslös och vetenskaplig utredning.

Utskottet. I sitt betänkande ”Balanserad expansion” (SOU 1956: 53)
har 1955 års långtidsutredning beträffande storstadsproblemen anfört
bl. a. att man inte hade någon säker grund för påståendet, att på lång sikt
driftkostnaden för en storstad som Stockholm, särskilt med hänsyn till
kostnaderna för trafiken, bleve större än för mindre städer eller ännu mera
spridd bebyggelse; fördelarna av storstadskoncentration kunde i varje fall
tänkas överväga extrakostnaderna. Avgörande för hur man bedömde storstaden
som miljö bleve kanske i stället främst andra, sociala, organisatoriska
och kulturella synpunkter. Bristen på balans mellan kapitalutrustning
och storstadens växande behov ledde emellertid fram till frågan, om
det icke vore önskvärt att söka dämpa takten i de största städernas och
speciellt Storstockholms tillväxt. Bland medel som skulle kunna tjäna detta
syfte nämner utredningen möjligheten att låta kostnaderna för expansionen
i samma grad som i andra kommuner komma till uttryck i skatter
och därmed i levnadskostnader. Man kunde vidare tänka sig att understödja
utvecklingen av andra städer och regioner, så att de bleve mera attraktiva
i förhållande till storstadsmiljön — redan nu föreligger en tendens hos
storindustrien att dra sig bort från Storstockholm. Staten kunde även bidraga
till decentraliseringen genom utflyttning av statlig verksamhet från
Stockholm. Utredningen framhöll att de här antydda problemen vore synnerligen
invecklade och att det icke varit möjligt för utredningen att ange
mycket mer än en problemställning, vars innebörd och konsekvenser borde
klarläggas genom ingående utredningar, som skulle kunna leda fram till
konkreta förslag.

Spörsmål som äger samband med storstadsproblemen har vid många tidigare
tillfällen behandlats av riksdagen. Diskussionen har främst gällt
lokaliseringsfrågorna beträffande näringslivet och ämbetsverken och vilka
åtgärder som kunna vidtagas för att dirigera lokaliseringen. Det senaste
tillfälle, när dylika frågor mera ingående behandlades, var vid riksdagens
hösteession år 1954. Bankoutskottet avgav då ett utlåtande (nr 36) angående
motioner om den framtida utformningen av närings- och bebyggelsestrukturen
i landet. Utskottet, som inhämtat ett stort antal yttranden i

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957

ärendet, framhöll bl. a. vikten av att den pågående planerings- och lokaliseringsverksamheten
fortsatte och uppmärksamt följdes. Utskottet fann
det vidare önskvärt att ökade ekonomiska resurser ställdes till förfogande
rör denna verksamhet liksom för den samhällsvetenskapliga forskningen
på området. Utskottet underströk även betydelsen av företagarföreningarnas
arbete och av att detta ekonomiskt underlättades. Resultaten av pågående
utredningar beträffande kommunikations- och elkraftfrågor borde
avvaktas med hänsyn till att åtgärder för att förbättra landsbygdens kommunikationer
och dess elkraftförsörjning i hög grad bidroge till att skapa
de allmänna förutsättningarna för ett mera differentierat näringsliv på
landsbygden och sålunda ägde största betydelse för att motverka en alltför
stark uttunning av befolkningen.

Frågorna om orsakerna till storstädernas expansion och konsekvenserna
av densamma rymmer, som även framhållits i många remissyttranden
över den nu föreliggande motionen, ett stort antal komplicerade och svårlösta
problem. I remissyttrandena, kanske framför allt i det som avgivits
av stockholmstraktens regionplanenämnd, har anförts många enligt utskottets
mening vägande synpunkter på dessa frågor och vissa mer eller mindre
preciserade frågeställningar har lämnats, vilka utskottet finner böra för
framtiden uppmärksammas. Så har exempelvis regionplanenämnden bl. a.
gett uttryck för den uppfattningen att storstadsbildningen är en direkt
funktion av det moderna industrialiserade samhällets hela ekonomiska
organisation och nämnden finner det troligt att storstädernas tillväxt sker
på ett lagbundet sätt. När det gäller de för tillväxten bestämmande faktorerna
har bl. a. berörts betydelsen av den ömsesidiga påverkan förekomsten
av s. k. primära företag och av serviceföretag har på varandra.

I fråga om investeringar och driftkostnader i storstäderna har framhållits
bl. a. att uppfattningen att dessa skulle vara oproportionerligt stora
icke är verifierad. Storstädernas miljöförhållanden och dessas inverkan på
t. ex. ungdomsbrottslighetens utbredning, förekomsten av nervösa sjukdomar,
högre dödlighet, allmän trivsel m. m. är även frågor av stor betydelse.
Härtill kommer självfallet de för storstäderna speciella förhållandena
på bostadsområdet och de tidigare antydda lokaliseringsfrågoma,
som bl. a. innebär avsevärda svårigheter vid avvägningen mellan företagsekonomiska
och sociala intressen. Av här angivna och många andra i debatten
om storstäderna framförda synpunkter och frågeställningar torde
framgå, att den i motionen föreslagna utredningen skulle få upptaga frågor
av mycket stor räckvidd och berörande många från varandra vitt skilda
ämnesområden. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla, att storstadsproblemen
självfallet ingalunda är någon för svenska förhållanden
specifik företeelse. Problematiken är i många stycken gemensam för alla

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1951

länder med fortskriden industrialisering och i flera av dessa är koncentrationen
av befolkningen till storstäder betydligt mera markerad än i Sverige.
Med storstadsutvecklingen sammanhängande frågor har även uppmärksammats
på olika håll i världen. Utskottet anser stort avseende böra fästas
vid bl. a. det förhållandet att Europarådets kommitté för en gemensam europeisk
marknad upptagit dessa spörsmål till diskussion och att inom kommittén
nyligen väckts förslag om en utredning av problemen.

Utskottet delar den från skilda håll framförda meningen att kunskaperna
om åtskilliga av de faktorer som bestämmer storstädernas tillväxt
och om samhällets möjligheter att påverka denna företeelse är bristfälliga
och att det i och för sig skulle ur olika synpunkter vara av värde med
objektiva undersökningar på förevarande område. Likaså kan utskottet ansluta
sig till uppfattningen att dylika undersökningar bör i första hand få
karaktären av vetenskapliga forskningsuppgifter. Utskottet har emellertid
på nedan anförda skäl icke ansett sig i dagens läge böra förorda, att den
av motionären begärda utredningen nu kommer till stånd.

Den i motionen berörda frågan om decentralisering av den statliga verksamheten
kommer, enligt ett nyligen av Kungl. Maj :t fattat beslut, att behandlas
av en utredning. Enligt sina direktiv har utredningen i uppdrag
bl. a. att förutsättningslöst pröva frågan om vilka delar av den statliga
verksamheten som lämpligen kan flyttas ut från Stockholm.

Utskottet ansluter sig till bankoutskottets år 1954 uttalade uppfattning
att resultaten av utredningar angående vissa kommunikations- och elkraftfrågor
kan innebära förbättrade möjligheter att motverka flykten från
landsbygden. I proposition till årets riksdag (nr 161) har Kungl. Maj:t på
grundval av elkraftutredningens betänkande framlagt förslag till ändringar
av vissa bestämmelser i lagen om elektriska anläggningar, främst i syfte
att underlätta rationalisering beträffande distributionen av elektrisk kraft
på landsbygden. 1953 års trafikutredning har ännu icke avslutat sitt arbete.

Motionären har som utgångspunkt för sitt yrkande om utredning tagit
vissa uttalanden av långtidsutredningen. Remissbehandlingen av utredningens
betänkande är just avslutad och finansdepartementet kommer, enligt
vad utskottet erfarit, att låta av trycket utgiva det omfattande remissmaterialet.
Utskottet finner icke osannolikt att för en bedömning av de i
motionen upptagna frågorna betydelsefulla synpunkter härvid kan framkomma.
Finansdepartementet har vidare för avsikt att överlämna materialet
till cheferna för fackdepartementen för att tagas i beaktande i vad
rör deras respektive ämbetsområden. Även i motionen upptagna spörsmål
kan sålunda på denna väg komma under Kungl. Maj:ts prövning.

Som ovan nämnts har inom Europarådets kommitté för en gemensam
europeisk marknad väckts förslag om utredning av storstadsproblemen.

12 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957

Det synes utskottet kunna ifrågasättas om icke en dylik utredning, som
bl. a. skulle söka klarlägga för storstadsutvecklingen på olika håll gemensamma
faktorer, i själva verket bör betraktas som ett värdefullt, kanske
nödvändigt underlag för fortsatt arbete på området.

Av det sagda torde framgå, att utskottet finner de av motionären upptagna
spörsmålen mycket betydelsefulla och att bättre kännedom om bl. a.
orsakerna till och konsekvenserna av storstädernas tillväxt vore av värde.
Vissa praktiska åtgärder, som kan tänkas påverka utvecklingen i av
motionären önskad riktning, är emellertid att förvänta, och för de föreliggande
frågorna betydelsefulla utredningar är beslutade eller kan förutses
komma till stånd. Utskottet finner med hänsyn härtill övervägande
skäl tala för en avvaktande hållning till motionärens förslag och anser sig
kunna förutsätta, att utvecklingen på det av motionen berörda området
uppmärksamt följes av Kungl. Maj:t. Motionären har i sitt yrkande särskilt
framhållit, att den begärda utredningen borde belysa storstadstillväxtens
konsekvenser för ungdomens möjligheter till bosättning under goda
sociala förhållanden. Såvitt utskottet kunnat finna står detta spörsmål i
så nära samband med storstadsproblemen i övrigt att det icke lämpligen
bör utbrytas ur det större sammanhanget.

Ehuru utskottet i allt väsentligt är förstående för syftet med motionen,
får utskottet under åberopande av vad ovan anförts hemställa,

att motion 1: 138 icke må föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 25 april 1957

På allmänna beredningsutskottets vägnar:

NANCY ERIKSSON

Närvarande:

från första kammaren: herr Wolgast, fru Wallentheim, herrar Jansson,
Erik, Persson, Johan, Strandler,* Lundström, Anderson, Carl Albert *
Söderquist,* Sörlin, Larsson, Lars,* och fru Nilsson;

från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm, fru Svedberg,
herrar Bark, Nestrup, Braconier, Engkvist,* Östrand, Nihlfors, fröken
Wallenus, herrar Carlsson i Huskvarna, Börjesson och fru Jäderberg.

Ej närvarande vid utlåtandets justering-.

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957

Reservation

av herrar Wolgast och Persson, Johan, fru Nilsson, herrar Nihlfors, Carlsson
i Huskvarna och Börjesson, vilka ansett att utskottets utlåtande bort
ha följande lydelse:

Frågan om en dämpning av storstädernas tillväxt berörs i 1955 års långtidsutredning
på sid. 36 i dess betänkande Balanserad expansion (SOU
1956: 53). De åtgärder som i sådant syfte kan komma i fråga är dels att
staten i ökad grad förlägger sin verksamhet på andra orter, dels att man
UDptar problemet huruvida näringslivets verksamhet mer än nu kan förläggas
utanför storstadsområdena.

Spörsmålet om den offentliga verksamheten har numera anförtrotts åt
en statlig utredning. Vad näringslivet i övrigt beträffar har problemet behandlats
i motion I: 138. I denna yrkas att den av långtidsutredningen
föreslagna undersökningen upptas, varvid särskilt bör belysas vilka följder
storstädernas tillväxt har på ungdomens möjligheter till bosättning under
goda sociala förhållanden.

I den mån motionen härmed avser en objektiv jämförelse mellan olika
typorters möjligheter att bjuda medborgarna goda arbets- och hemmiljöer
har yrkandet vunnit stöd av flertalet bland de remissinstanser, som avgivit
yttrande till utskottet. Sålunda har Svenska stadsförbundet förklarat att
en sådan utredning kan bli av stort värde. Stockholmstraktens regionplanenämnd
har till belysning tagit upp en rad av de för samhället och medborgarna
viktiga frågor, som man hoppas få belysta genom en allsidig vetenskaplig
utredning av storstadsproblemet. Nämnden synes hysa större tillförsikt
än motionären beträffande storstadens möjligheter att i framtiden
erbjuda en miljö av den typ den unga generationen i ökad grad kan väntas
efterfråga. Det gäller då samhällen med starkt inslag av enfamiljshus samt
med sådana trafikmöjligheter att bilen i full utsträckning kan brukas vid
färd mellan hemmen och arbetsplatserna. Då dessa spörsmål liksom frågorna
om landsbygds- och stadsmiljöernas olika egenskaper i övrigt är föremål
för en livlig offentlig debatt, torde en undersökning i detta ämne, som
i första hand läggs upp vetenskapligt, vara behövlig. Undersökningen bör
på det sätt regionplanenämnden föreslagit belysa storstadsbildningens
innebörd för medborgarnas arbets- och privatliv liksom de ekonomiska
följderna för samhället av en bebyggelsestruktur av ena eller andra typen.
Såsom motionären framhållit bör man härvid icke minst syfta till klarare
linjer för den bebyggelseplanering som måste ske med tanke på att stora
ungdomskultur i storstäderna under 1960-talet blir giftasvuxna och måste
beredas bostäder.

Utöver de av motionären och av de tillstyrkande remissinstanserna an -

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957

förda skälen kan erinras om de försvarssynpunkter som numera lägges på
bebyggelseplaneringen. Den nyligen av Kungl. Maj :t tillsatta utredningen
rörande den offentliga verksamhetens decentralisering skall enligt de utfärdade
direktiven även behandla militära lokaliseringsfrågor. På liknande
vis torde en allmän utredning rörande storstädernas funktioner vara motiverad
även av försvarsskäl. I den mån man önskar en belysning av de ekonomiska
och sociala verkningar, som en utflyttning av försvarsviktig industri
och tillhörande verksamheter kan väntas medföra, är det möjligt att
detta kan vinnas genom en sådan utredning som motionären och regionplanenämnden
föreslagit.

Ett motiv för en utredning om storstadens funktioner ligger även däri
att Europarådets kommitté för en gemensam europeisk marknad väckt förslag
om att till utredning uppta storstadsproblemen. Det synes för utskottet
icke uteslutet att en sådan europeisk undersökning kan komma att kasta
ljus över de spörsmål som vi i dag i Sverige ställs inför. Detta torde dock
förutsätta att i undersökningen även ingår svenskt material som underkastas
analys och jämförelse med övriga länders bidrag. Europarådet är
icke organ för de anslutna ländernas regeringar utan består av ledamöter
från de olika folkrepresentationema. Då nu ett initiativ rörande europeisk
storstadsutredning tagits av rådets organ, kan det vara befogat att Sveriges
riksdag på det nationella planet visar sitt intresse för denna tanke.

Under åberopande av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av motion I: 138 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om en allsidig och förutsättningslös
utredning rörande storstadsbildningens ekonomiska
och sociala verkningar, varvid särskilt bör beaktas
bebyggelsestrukturens betydelse för den unga generationens
arbetsliv och bosättningsmöjligheter.

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957

Bilaga

STOCKHOLMSTRAKTENS

REGIONPLANENÄMND

Till Riksdagens allmänna beredningsutskott.

Med anledning av remissen får nämnden — med överlämnande och åberopande
i huvudsak av ett av regionplanekontoret den 8 mars 1957 i ärendet
avgivet tjänsteutlåtande — föreslå, att en förutsättningslös och vetenskaplig
undersökning göres om orsakerna till storstädernas växande och
om denna utvecklings samhällsekonomiska, närings- och stadsbyggnadsmässiga
och sociala konsekvenser.

Till Regionplanenämnden

Regionplanekontoret ansluter sig till långtidsutredningens önskemål
att innebörden och konsekvenserna av en dämpning av takten i de större
städernas och speciellt Stor-Stockholms tillväxt måtte bli klarlagda genom
ingående utredningar. Att därvid de av motionären särskilt framhållna
konsekvenserna i fråga om möjligheterna till bosättning under goda sociala
förhållanden icke får försummas förefaller kontoret självklart. Då emellertid
dessa möjligheter, oberoende av vad olika stadstyper i och för sig
kan bjuda, till stor del betingas av allmänna samhällsekonomiska framsteg,
är det samtidigt uppenbart, att motionärens mer begränsade syfte icke
kan nås utan ett ingående studium jämväl av konsekvenserna för näringslivet
och samhällsekonomien i dess helhet av en opåverkad eller dämpad
takt i storstadstillväxten. Som i det följande skall närmare belysas är frågan
komplicerad och rymmer en rad problemställningar, där debatten hittills
i stort sett rört sig med obestyrkta förmodanden. Vad som nu krävs
är därför icke en blott och bar sammanfattning av redan kända förhållanden
och intressebetonade argument utan en vetenskapligt fördjupad analys
och ett förutsättningslöst forskningsarbete rörande storstadens ekonomiska
och sociologiska problem. Med dessa förtydliganden vill regionplanekontoret
för sin del livligt tillstyrka ett utredningsarbete i enlighet
med motionärens hemställan. Till motivering härav och beträffande de
föreliggande problemsställningarna får regionplanekontoret i övrigt anföra
följande:

16 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957

I. Allmänna drag i urbaniseringen och storstadsbildningen.

Kännetecknande för dagens industrialiserade samhälle är bland annat
att en allt mindre andel av arbetskraften krävs för den direkta livsmedelsproduktionen;
jordbruksbefolkningen minskar relativt sett, och den icke
jordbrukande, den till stadsnäringarna knutna, befolkningen ökar. Inom
industrien sker en motsvarande förskjutning från råvaruutvinning och
tungindustri mot lättare, mer konsumtionsvaruinriktad produktion. Samtidigt
sysselsätter industrien som helhet relativt sett allt färre människor,
medan distributionen och annan direkt servicebetonad verksamhet tar en
ökad andel av den mänskliga arbetskraften. I denna flerdimensionella
strukturförändring återspeglas det stigande välståndet. Tillsammans med
transportväsendets allt större kapacitet och de ökade möjligheterna för
kraftdistribution ger den en allt större frihet i fråga om bosättning och
företagslokalisering — motverkad endast av den minskade relativa tillgång
på mark som följer med befolkningstillväxten. En allt mindre del av
befolkningen blir för sin bärgning beroende av att bo på landsbygden, och
en allt mindre del av industrien blir beroende av ett läge intill råvarutillgångar
och kraftkällor. Denna frihet har hittills över allt i världen entydigt
utnyttjats så, att koncentrationen till tätbebyggelseområden och
storstadsregioner blivit allt mer markerad.

Det finns i fråga om storstadsbildningen tendenser, som förefaller att
ha en viss generell giltighet. Ett närmare studium av dem kan väntas ge
en värdefull belysning av de krafter, ekonomiska och sociologiska, som påverkar
utvecklingen. Några punkter må nämnas: 1) Den allmänna urbaniseringsgraden
förefaller att öka med ökande industrialisering och ökande
välstånd. 2) Koncentrationen till ett fåtal stora stadsregioner tycks vara
desto mera markerad, ju yngre stadsväsendet i landet är. 3) Koncentrationen
förefaller också tendera att bli större, ju mindre betydande den
egna råvaru- och krafttillgången är. 4) Det synes finnas ett klart samband
mellan ett lands eller en annan ekonomiskt-geografisk enhets befolkningstal
och de största städernas absoluta storlek. 5) Det förefaller som om det
skulle råda en viss konstans inom ett land mellan storstädernas och övriga
städers tillväxthastighet.

Den första av dessa teser torde vara alltför uppenbar för att behöva närmare
exemplifieras. Några jämförelsesiffror från Sverige och U.S.A. —
båda länder som för sin livsmedelsförsörjning är i stort sett oberoende av
andra och med i stort sett samma genomsnittliga befolkningstäthet — skall
dock anföras: Jordbruksbefolkningen utgör i Sverige ca 23 c/o av hela
befolkningen, i U.S.A. med dess längre gångna välståndsutveckling ca
13 %. I Sverige bodde enligt 1950 års folkräkningar i tätorter på mer än

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957 17

200 invånare 66 % av befolkningen, i U.S.A. i samhällen på mer än 2 500
invånare i det närmaste samma anäel eller 64 %.

I gamla kulturländer med ett omfattande förindustriellt stadsväsen har
den industriella urbaniseringen byggt vidare på de äldre befolkningscentra,
och man har fått en fördelning av stadsbefolkningen på ett flertal enheter.
I unga industriländer, där man icke bundits av ett äldre mönster, har urbaniseringen
skett i större skala med en koncentration till färre och relativt
mer dominerande storstäder. Australien, med drygt tredjedelen av
den till närmare 9 miljoner uppgående befolkningen samlad i de två miljonstäderna
Sydney och Melbourne, samt Californien i U.S.A., där år 1950
av statens då drygt 10 V2 miljoner invånare 62 % återfanns i Los Angeles’
och San Franciscos storstadsområden, kan tas som exempel härpå. I båda
fallen gäller det länder med hög produktion inom jordbruksnäringarna;
Californien, vars folkmängd 1950 var 7 % av U.S.A:s, svarade samma år
för 8 c/o av federationens jordbruksproduktion i dollar räknat. I Sverige
måste vi räkna in alla tätorter med minst 500 invånare för att nå motsvarande
andel (51,3 % år 1950) av totalbefolkningen som de två nämnda
californiska städerna ensamma svarade för.

Danmark kan tas som stöd för den tredje tesen. Stor-Köpenhamn ensamt
rymmer närmare 30 % av landets 4,3 miljoner invånare, att jämföra med
Stor-Stockholm, som har något under 15 % av Sveriges befolkning. Industrien
lockas till Köpenhamn såsom dels den främsta importhamnen, vilket

1 detta fall är liktydigt med den främsta råvarutillgången, dels den största
samlade avsättningsmarknaden i landet.

Om den fjärde tesen kan följande sägas: Den pyramidformiga uppbyggnaden
med servicecentra eller centralorter av olika dignitet, som kännetecknar
såväl den inre strukturen hos en större stad som organisationen
a„v en region eller ett land, har sin giltighet också i mycket stora geografiska
sammanhang, och över hela linjen gäller som en allmän regel, att ju
större omland en centralort har och ju högre ordning den är av, desto folkrikare
är orten. Det är ingen tillfällighet att New York, det ekonomiska
huvudcentrum i jordens för närvarande starkaste ekonomiska enhet, också
är världens största stad, inte heller att de därnäst största städerna i världen
återfinns som centra i det Brittiska imperiet och i det högindustrialiserade
och folkrika Japan. Bland länder, som med hänsyn till folkmängd
och välstånd kan jämföras med Sverige, har enligt 1954 års siffror Holland
(med 10,5 miljoner invånare) 8,5 % av sin befolkning i den största
staden, Australien (8,9 miljoner invånare) 18,0 %, Belgien (8,8) 14,8 %,
Schweiz (4,8) 8,1 r/r, Danmark (4,4) 27,3 %> Finland (4,2) 10,2 % och
Norge (3,4) 13,0 C. För Sveriges egen del är siffrorna 7,2 miljoner invånare
och 14,0 %.

2 Dihang till riksdagens protokoll 1957. 11 satnl. Nr 28

18 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957

Som stöd för den femte tesen kan erinras om det förhållande, som ligger
till grund för docenten Gösta Ahlbergs prognos för Stor-Stockholms befolkningstillväxt.
Ahlberg har visat, att Stor-Stockholm alltsedan 1910 har
vuxit i praktiskt taget samma takt som landets tätorter i allmänhet. StorStockholms
andel av arbetsåldrarna 15—65 år bland stadsnäringarnas befolkning
har genom hela den undersökta perioden varit tämligen konstant
och av storleksordningen 18 å 19 G. Att detta icke är något för Sverige
och Stockholm unikt förhållande blir troligt, då man finner att i U.S.A.
folkökningen mellan 1940 och 1950 såväl inom samtliga samhällen på mer
än 2 500 invånare, som inom gruppen städer med mer än 50 000 invånare,
som i de 13 miljonstäderna sammanräknade var 22 %.

Det ovan anförda ger vid handen, att storstadsbildningen är en direkt
funktion av det moderna industrialiserade samhällets hela ekonomiska organisation,
och det är troligt att storstädernas tillväxt sker på ett lagbundet
sätt. Stockholm intar med avseende på storlek och tillväxt på intet
sätt någon särställning. Med hänsyn till Sveriges höga välstånd och till
den relativt sena tidpunkt, vid vilken den stora industrialiseringen satte
in i vårt land, är huvudstadens storlek snarare under än över vad man vid
en internationell jämförelse kunde ha anledning att vänta. Mätt med internationella
mått är Stockholm också absolut sett en liten storstad.

II. Tillväxtbestämmande faktorer.

Det är tydligt att storstäderna utövar en stark attraktion både som bosättningsorter
för människor och som lokaliseringsorter för företag och
verksamheter. Det råder därvid ett ömsesidigt orsaksförhållande. Företagen
lockas av den rika avsättningsmarknad och goda tillgång på arbetskraft,
som storstaden bjuder just genom sin folkrikedom, och människorna
dras till storstaden, därför att den bjuder dem mångskiftande arbetstillfällen
och därför att de där möter ett rikt differentierat utbud av varor
och tjänster. Den inbördes betydelsen av dessa attraherande krafter synes
med stigande välstånd och fortskridande teknisk utveckling undergå en
förskjutning. Tidigare torde de företagsekonomiska övervägandena ha haft
en mer primär betydelse; människorna följde med dit där arbetsmöjligheterna
erbjöds. I och med att en allt större del av våra resurser blir friställda
för tillgodoseendet av differentierade konsumtionsbehov på både
den materiella och den andliga odlingens områden, spelar dragningskraften
på individerna som konsumenter en allt mer primär roll, och företagen
lokaliseras sekundärt efter var det finns tillgång på arbetskraft. Om utvecklingen
på transportteknikens område gör det lättare för ett företag än
tidigare att nå även en avlägsen avsättningsmarknad och storstadens
attraktionskraft därigenom skulle bli relativt mindre, så blir i gengäld stor -

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957 19

stadens dragningskraft så mycket större genom den ökade vikt, som tillkommer
konsumtionsbehoven och kraven på service, behov och krav som
i regel kan tillgodoses desto bättre, ju större den kundkrets är, som kan
betjänas.

Det är i fråga om städernas och samhällenas tillväxt en gängse uppfattning,
att denna ytterst är beroende av vissa företag eller verksamheter,
som brukar benämnas primära, och att dessa drar med sig andra, sekundära,
verksamheter. De primära verksamheterna definieras gärna som sådana,
som i förhållande till det egna samhället arbetar på export, som alltså
har betydelse i ett större sammanhang, medan de sekundära verksamheterna
enligt detta betraktelsesätt är sådana, som arbetar endast för det egna
samhällets behov och som också kan kallas serviceföretag i en relativt vid
bemärkelse. (Att ett och samma företag kan producera på en gång för
export- och hemmamarknad ändrar ingenting i det principiella resonemanget.
) På denna teori bygger en metod för beräkning av ett samhälles
framtida befolkningsutveckling, vilken metod visat sig fruktbar vid samhällen
med ett relativt okomplicerat näringsliv. Det är exempelvis möjligt,
att för en bruksort, dominerad av ett stort företag med ganska hög grad
av säkerhet, beräkna den totala framtida befolkningen, om man vet, att
huvudföretaget planerar en viss utökning av antalet anställda.

I en storstad som Stockholm kan med denna indelningsgrund exempelvis
vissa industrier, huvudparten av grosshandeln, den statliga administrationen
etc. betecknas som primära, medan många andra industrier, detaljhandeln,
den kommunala förvaltningen, skolor etc. skulle räknas som
sekundära. När man har diskuterat medlen för en uppbromsning av Stockholms
tillväxt, har man riktat sitt intresse mot företag av ”primär” karaktär.
Man har sökt hindra nyetablering av industrier, och man har diskuterat
en utflyttning av statliga ämbetsverk. (Grosshandelsföretagen har
däremot, trots att de i stort sett är utpräglat ”primära”, knappast ägnats
något intresse i detta sammanhang.) Enligt teorin skulle en sådan utflyttning
ge en minskning i stadens befolkningstillväxt motsvarande ämbetsverkets
tjänstemän och deras familjer jämte den ”sekundära” befolkning,
vars existens baserar sig på att ge denna ”primära” grupp vederbörlig
service.

En amerikansk fackman, Hans Blumenfeld, har emellertid på basis av
en ingående analys gjort gällande, att det i en storstad i själva verket är
serviceföretagen som bildar den i egentlig mening primära faktorn vid den
fortsatta expansionen, (The economic base of the Metropolis, Journal of
the American Institute of Planners 1955 nr 4). Den redan utbyggda serviceapparaten
i storstaden ger denna en kvalitet, som drar till sig folk och
företag. Bortfaller ett så kallat primärt företag, räcker den sekundära sek -

20 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957

torn och den befolkning, som den kan betjäna till för att stimulera en expansion
inom andra primära verksamheter. Denna uppfattning stämmer
väl överens med vad som nyss anfördes om förskjutningen i betydelse olika
attraherande faktorer emellan.

Man kan alltså för en storstads del inte bygga en total befolkningsprognos
på beräkningar av utvecklingen inom vissa ”exportnäringar”, och det
framstår omvänt som mycket tvivelaktigt, om en utflyttning av en del sådana
företag över huvud skulle få någon nämnvärd befolkningsminskande
effekt.

III. Invändningarna mot storstaden.

Invändningarna mot storstaden är jämnåriga med storstaden själv; det
kan nämnas att när London hade brunnit år 1666 framfördes tanken att
man skulle ta tillfället i akt begränsa stadens storlek och bygga nytt först
på betryggande avstånd därifrån. Reaktionen har främst utgått från de
hygieniska och sociala olägenheter, som man tillskrivit storstaden. Men
också tekniska och investeringspolitiska svårigheter har — som nu i långtidsutredningens
betänkande — förts fram som skäl för att söka motarbeta
storstadsbildningen.

I de senaste årtiondenas svenska debatt är det emellertid endast i mindre
grad storstädernas egna egenskaper, som tagits till intäkt för en strävan
att ändra den nuvarande utvecklingen. De, som gjort sig mest hörda i storstadsdiskussionen,
har i stället argumenterat med utgångspunkt från
landsbygdens problem. De sociala och kommunalekonomiska svårigheterna
på en landsbygd med sjunkande befolkningstal har förts i blickpunkten,
och uppbromsningen av storstädernas tillväxt har främst setts som ett medel
att hejda den fortskridande avfolkningen på landsbygden. Bland annat
torde sådana tankegångar ha legat bakom tillsättandet för 10 år sedan
av utredningen angående näringslivets lokalisering (betänkande SOU
1951: 6), och de synes alltjämt dominera den statliga lokaliseringspolitik,
som bedrivs främst med byggnadstillståndsgivningens hjälp.

Sina synpunkter på landsbygdens avfolkning och den framtida befolkningsfördelningen
mellan landsbygd och tätorter har regionplanekontoret
redovisat i sin ”P. M för en diskussion om målsättningarna för regionplanearbetet
och de allmänna principerna för planens utformning, speciellt
avseende delarna utanför Stor-Stockholm” av den 16 mars 1955 (se även
C.-F. Ahlberg: Bebyggelseplaneringen och landsbygdens avfolkning, Plan
nr 4: 55). I korthet kan de sammanfattas på följande sätt:

Landsbygdens avfolkning är en följd av jordbruksrationaliseringen och
denna är en förutsättning för välståndsutvecklingen på landsbygden. I den
mån en lokalisering till landsbygden av industrier är företagsekonomiskt

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957 21

riktig, bör möjlighet härför beredas. En sådan lokalisering torde dock ej
få så stor omfattning, att icke en fortsatt folkminskning är att vänta. Det
förefaller ej sannolikt, att detta skall leda till försämrade levnadsbetingelser
för den kvarvarande befolkningen. Svårigheterna att bygga upp en
fullgod service vid ringa befolkningstäthet torde få neutraliseras genom
en utbyggnad av kommunikationerna, så att glesbygdernas befolkning
snabbt kan nå in till sina centrala serviceorter. Det är troligt att — främst
genom bilismens utveckling — de större och överordnade centralorterna
kommer att få den största betydelsen för upprätthållandet av en hög levnadsstandard
på landsbygden. I den mån en bättre service kan ernås för
jordbrukets folk genom en sådan utveckling av andra näringsgrenar att
kundunderlaget ökar, torde det bästa resultatet nås om denna utveckling
sker just i de större orterna.

Med den nu aktuella motionen har frågan om att hejda storstadstillväxten
åter tagits upp med utgångspunkt från storstadens egna problem -—
sedda likväl med den för storstaden främmandes ögon.

Storstadens direkta olägenheter — verkliga eller förmenta — skall diskuteras
i det följande. De kan hänföras till två huvudgrupper. För det
första sägs det, att storstaden är en dyrbar samhällsform, varvid invändningarna
följer tre skilda linjer, (a) Det görs gällande, att storstadens produktivitet
är låg, att den är ”tärande” mer än ”närande”, (b) Det framhålles,
att storstaden för att fungera är beroende av förhållandevis större
investeringar än andra samhällstyper, (c) Det anmärks på storstadens
höga driftkostnader. För det andra hävdas det, att storstaden bjuder sina
invånare en för deras lekamliga och andliga utveckling sämre miljö än vad
mindre samhällen och ren landsbygd kan göra.

IV. Storstadens ekonomi.

Den utredning, som bedrivs genom Företagsekonomiska forskningsinstitutet,
rörande Stor-Stockholms näringsliv visar, enligt vad som under hand
upplysts, att inkomsterna till Stor-Stockholm från landet i övrigt och från
utlandet för här producerade varor och tjänster väsentligt överstiger utgifterna
för från annat håll köpta varor och tjänster. Stor-Stockholm har
sålunda ett betydande exportöverskott. Detta förhållande kan knappast
tas som stöd för tesen om storstaden som en tärande part i samhällskroppen.
Det kan inte heller det •— i och för sig mindre överraskande — förhållandet,
att vad som från Stor-Stockholm i skilda former inbetalas till
statskassan, med ett ännu större belopp överstiger vad staten totalt ger ut
i Stor-Stockholmsområdet, däri inräknat kostnaderna för den centrala förvaltningen.
Naturligtvis bevisar det här anförda icke, att de till Stor-Stockholm
lokaliserade verksamheterna inte skulle kunna nå ett ännu gynnsammare
ekonomiskt resultat, om de låge spridda över landet. Men det har
ingenting framkommit, som kan ge stöd för ett sådant förmodande.

22 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957

När man talar om de höga investeringarna och driftskostnaderna i storstaden,
är det väl framför allt trafikapparaten och transportkostnaderna,
som man har i tankarna, och motionären har också särskilt tryckt på behovet
av nya investeringar för samhällets transportservice m. m. De dagliga
persontransporterna är utan tvivel relativt mer omfattande i en storstad
än i ett litet samhälle. Resorna mellan bostad och arbetsplats är en
belastning för storstadsbon. Men de är den mörka sidan av eu företeelse,
som också har sin ljusa sida: friheten att välja sitt arbete inom en mångfacetterad
arbetsmarknad. Kostnaderna för kommunikationsapparaten
måste på motsvarande sätt ställas i relation till de ekonomiska vinster, som
kan hänföras just till storstadens organisation med dess koncentration av
arbetsplatser och dess rika arbetsmarknad.

Det förefaller i övrigt, som om människorna hade en tendens att utnyttja
den valfrihet i fråga om arbetsplats, som kan erbjuda sig i varje särskilt
fall. Det är ju väl känt, att folk inom en storstadsregion endast i begränsad
omfattning utnyttjar de möjligheter till nära kontakt mellan bostäder och
arbetsplatser som bjuds. Som exempel kan nämnas, att antalet sysselsatta
i Sundbyberg är i runt tal 9 000 personer, varav 6 000 bor i staden och 3 000
kommer från andra kommuner, medan det från Sundbyberg dagligen reser
c:a 6 000 personer till arbete på annat håll. En storstadsbygd som Los
Angeles med dess starkt decentraliserade arbetsliv uppvisar också ett dagligt
resande av enorm omfattning mellan bostäder och arbetsplatser kors
och tvärs inom regionen. Även på den svenska landsbygden finner vi folk,
som dagligen färdas långa sträckor till och från sitt arbete. Men endast i
storstaden finns det inom hela den räjong, som kan täckas av arbetsresor
med rimlig tidsutdräkt, en så stor befolkningstäthet, att dessa resor kan
bära upp ett välutvecklat kollektivt trafiksystem. Endast i storstaden har
därför de långa arbetsresorna kunnat ordnas för så låga kostnader, att de
kunnat få en allmän omfattning.

I och med att alla människor får tillgång till bil, kommer denna skillnad
mellan storstad och glesare befolkade trakter att utjämnas. Man kan då
vänta sig, att arbetsmarknadsområdena överallt och oberoende av det
absoluta invånareantalet kommer att tendera att bli av ungefär samma geografiska
av bilens räckvidd bestämda utsträckning. Och det kan förmodas,
att det dagliga resandet inom dessa regioner kommer att tendera mot
samma relativa omfattning. Det finns ingen anledning tro, att trafikledsnätet
därvid skulle tendera att bli dyrare per invånare räknat inom en tätbebyggd
region än inom en glesbebyggd. Tvärt om bör man i det förra fallet
kunna räkna med ett höggradigare utnyttjande av den tillgängliga kapaciteten
och därmed lägre percapitakostnader. Som speciellt fördyrande
faktor i storstaden torde man då endast ha att räkna med, att man där i

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957

större omfattning än på andra håll måste dra fram trafikleder genom en
dyrbar äldre bebyggelse.

I fråga om varutransporterna är väl just storstadskoncentrationen ägnad
att nedbringa dessa, och däri torde ligga en av orsakerna till de enskilda
företagens tendens att lägga sin verksamhet till storstäderna. Beträffande
övriga anläggningar och verksamheter gäller att storstaden möjliggör ett
rationellare utnyttjande av dessa och att den bättre kan tillgodogöra sig
stordriftens fördelar än vad mindre samhällen kan. Om kvaliteten är jämförbar
är det knappast troligt att storstadens serviceanläggningar blir dyrare
än andras. Det krävs exempelvis kolossala belopp för att ordna höggradig
rening av allt Stor-Stockholms avloppsvatten, men vore befolkningen
utspridd på ett stort antal småsamhällen, skulle kostnaderna bli än
större.

Vad här sagts om investeringar och driftkostnader i storstaden ger anledning
till den reflektionen, att uppfattningen, att dessa är oproportionellt
höga, inte utan en verifierande utredning kan godtas som skäl för mot storstadsbildningen
riktade åtgärder.

V. Storstaden som miljö.

Uppfattningen, att storstaden som miljö är sämre än mindre samhällen
och landsbygd, har till synes stöd i vissa statistiska fakta. Det kan sålunda
åberopas att brottsligheten — och speciellt ungdomsbrottsligheten — är
större i storstaden, att de nervösa sjukdomarna har större utbredning där
och att storstadens manliga invånare (men ej de kvinnliga) har kortare
livslängd än sina gelikar på andra håll i landet samt slutligen att nativiteten
är lägre i storstaden.

Ungdomsbrottsligheten är väl väsentligen en form av missanpassning
till samhället och det kan synas graverande att anpassningssvårigheterna
är större bland storstadens ungdom än bland andra. Brottslingarna är emellertid
oftare till storstaden inflyttade än sådana som vuxit upp i den ifrågavarande
miljön. Deras svårigheter tycks alltså snarare böra tillskrivas det
förhållandet, att storstaden är en för dem ny och främmande miljö, än att
den är en i och för sig dålig sådan.

De nervösa sjukdomarnas stora omfattning kan delvis tillskrivas samma
förhållande. Den moderna storstaden representerar en helt ny kulturform,
stadd i hastig utveckling. En betydande del av dess invånare har
vuxit upp inom och anpassat sig till miljöer av annat slag, och det är naturligt,
att omplanteringen för med sig omställningssvårigheter och vantrivsel
med nervösa rubbningar som följd. Naturligtvis kan det finnas människotyper,
som rent konstitutionellt har dåliga förutsättningar att trivas

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957

och utvecklas i storstaden. Det talas ofta om hetsen och jäktet, om trängseln
och de alltför många och flyktiga intrycken och kontakterna. Om detta
är negativa ting för många, utgör det för andra så mycket mer positiva
och stimulerande drag i storstadslivet. Inflyttningen till Stockholm uppgår
årligen till c:a 33 000 personer och utflyttningen till c:a 27 000. I den mån
stadens folkökning beror på inflyttning, är det alltså fråga om en inflyttningsvinst
vid en stor omflyttning av befolkningen. Detta låter förmoda,
att det sker ett visst urval, att det pågår en anpassning av bosättningen
efter den miljö — storstads- eller annan — som bäst passar olika individer.

Den högre dödligheten bland storstadsmännen tillskrivs ofta just det hetsiga
tempot. Vilken nu grunden än är, så är det outrett om den är en ofrånkomlig
ledsagare till storstaden, eller om den tilläventyrs kan undanröjas
med andra medel, än genom att hindra storstädernas utveckling. Det förhållandet,
att dödligheten inte är större bland storstadens kvinnor än bland
landsortens, låter i varje fall förmoda att de fysiskt-hygieniska betingelserna
i storstaden inte är sämre än inom andra samhällsformer.

__Det om storstadsmiljön här ovan anförda belyser, att det på detta område
föreligger en rad mycket allvarliga men ännu otillräckligt utforskade
frågor.

Motionären har i sin behandling av trivselfrågan följt en annan linje.
När han hävdar, att Stor-Stockholms ungdomar på 1960-talet kommer
att ha mycket små möjligheter att bosätta sig under drägliga sociala förhållanden”,
hänvisar han speciellt till, att kravet på enfamiljshus och möjlighet
till bilfärd mellan bostad och arbetsplats inte kan förverkligas inom
Stor-Stockholms ram. Han tänker sig därför en flyttning av företag och
bostäder till andra delar av landet, där samhällena kan byggas att motsvara
dessa krav. Om emellertid trivselproblemet i storstaden, i enlighet
med det nyss framförda, delvis är en fråga om anpassningsmöjligheterna
vid ett miljöbyte, så kan lämpligheten ifrågasättas av att hänvisa ungdomar,
uppvuxna i och redan anpassade till Stockholmsmiljön, att bosätta
sig i en helt annan omgivning.

Att det redan finns en starkare efterfrågan på enfamiljshus, än som tillgodoses
av produktionen, är tydligt, och att kravet på en sådan bostadsform
kan komma att resas med skärpa av 60-talets ungdomar är sannolikt.
Det möter emellertid inga oöverstigliga hinder att tillgodose detta krav
inom Stor-Stockholms ram. De akuta trafik- och investeringsproblemen
hänför sig till Stockholms innerstad; att trafikera nya villaområden är i
och för sig inte omöjligare än att trafikera nya hyreshusområden i förorterna.
Att resorna till innerstadens arbetsplatser inte annat än i begränsad
omfattning kan ske med bil, är riktigt. Men i den mån motionären räknar

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957 25

med att företag skall omlokaliseras från Stockholm till landsorten, för att
där ge sysselsättning åt de från Stockholm utflyttade unga familjerna,
måste man fråga, om icke dessa företag lika väl kunde omlokaliseras till
Stor-Stockholms egna ytterområden, i vilket fall inget hinder skulle uppstå
för de där anställda att begagna bilen för sina arbetsresor. Investeringarna
för arbetslokaler och bostäder lär inte bli så olika, om de görs inom
eller utanför Stor-Stockholm, och tesen att storstaden vid en fortsatt utbyggnad
skulle ha sämre förutsättningar att tillgodose de sociala krav,
som motionären särskilt har framhållit, än vad andra samhällsformer har,
är således inte övertygande.

Med frågan om utflyttandet av företag från Stor-Stockholm är man inne
på ännu ett problem av stor social och miljömässig betydelse. Det har i ett
tidigare avsnitt påpekats, att diskussionen i Sverige hittills i huvudsak har
rört sig om en utflyttning av industrier — och i någon mån av centrala ämbetsverk.
Beträffande de senare är det dock — bortsett från effektiviteten
i deras arbete och deras behov av kontakter inbördes och med kanslihuset
— en fördel för landets befolkning att ha dem, lika väl som andra för hela
riket centrala organ, tillgängliga på en plats i landet. Vad industrien angår
spelar denna redan nu i Stor-Stockholm en tämligen underordnad och allt
sedan sekelskiftet relativt allt blygsammare roll. Skulle man verkligen lyckas
flytta ut någon väsentlig del av denna näringsgren, skulle huvudstaden
få en mycket ensidig social och ekonomisk struktur. Industrien är den verksamhetsgren
i Stockholm, beträffande vilken det torde finnas de största
möjligheterna att få till stånd en utspridning av företagen till skilda stadsdelar,
och en större reduktion av industribeståndet i Stor-Stockholm skulle
därför betyda en skärpning av ytterområdenas ensidiga karaktär av bostadsområden
eller sovstäder. Just denna deras karaktär framhålles ofta
som en av bristerna i storstadsmiljön.

Vad den här omskrivna ensidigheten i den sociala strukturen och i ytterområdenas
miljö i själva verket har för inverkan på stadens invånare och
deras trivsel är lika litet studerat som flertalet andra omständigheter, som
oftare brukar andragas i debatten för och emot storstaden. Det finns inte
större anledning att bortse från dem än från de andra, och då en skärpning
av ensidigheten förefaller att vara en ofrånkomlig följd av vissa på allvar
diskuterade åtgärder, synes det nödvändigt, att de sociologiska verkningarna
härav utreds. Det ger också anledning till ett påpekande, att om en utflyttning
av företag skall vara möjlig utan denna effekt, så måste det gälla
de citybildande företagen, det är främst grosshandelskontor och ekonomisk
förvaltning, företag av en typ som —- inte minst genom sitt val av
läge — framstår som i särskilt hög grad förbundna med storstadens specifika
ekonomiska liv.

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957

VI. Regleringsmöjligheter.

Vill man uppnå en ändring av den befolkningsström, som leder till storstädernas
växt, kan principiellt tre vägar tänkas: Man kan för det första,
vilket som redan framhållits hittills har varit det mest diskuterade, rikta
intresset mot de så kallat primära verksamheterna, man kan för det andra
angripa i första hand de sekundära företagen, det vill säga den service, som
storstaden bjuder, och man kan slutligen vända sig direkt mot befolkningsrörelserna.

Vill man nå mer vittgående resultat genom att angripa det primära näringslivet,
räcker det sannolikt inte med en kontroll bara av nyetableringen
eller med en dirigerad utflyttning bara inom en isolerad gren som exempelvis
den statliga förvaltningen. Gränsen mellan primärt och sekundärt
inom industrien är i praktiken så flytande, att bortfallet av ett primärt företag
mycket väl kan tänkas neutraliserat av att företag som arbetar för
den lokala marknaden jämsides därmed tar upp eller utvidgar en redan
befintlig produktion för export. Och om ett ämbetsverk flyttas bort, är det
osäkert om inte effekten blir, att det enskilda näringslivet kommer att
nyttiggöra sig en arbetskraft, som föredrar att inte flytta med till landsorten
eller som, i den mån tjänstemän från Stockholm följer med vid flyttningen,
kan från andra delar av landet rycka in och ta i anspråk det utrymme
i bostäder, skolor etc., som därvid friställs. Det är således långt
ifrån säkert, att en starkt bromsande effekt på storstadstillväxten kan nås
på denna väg, med mindre det införs en fullständig kontroll av arbetskraftsfördelningen
och företagslokaliseringen över hela det ekonomiska fältet.
Det måste ifrågasättas, om icke effekten av en mindre ingripande reglering
i stort sett skulle inskränka sig till en ändrad proportion olika verksamhetsgrenar
emellan.

Mot bakgrunden av Blumenfelds ovan nämnda analys ter sig den möjligheten
mera värd att diskutera, att försämra eller åtminstone hindra en
vidare förkovran av servicen i storstaden. Problemets storleksordning förstås
dock därav, att storstadens överlägsenhet gentemot vad som kan bjudas
i mindre samhällen, ytterst bottnar i själva folkrikedomen och i den
långtgående ekonomiska differentiering, som möjliggjorts av denna. Det
är en öppen fråga, hur långt kvaliteten i storstadens service måste sänkas,
för att dess nuvarande attraktionskraft skall neutraliseras. Bostadssituationen
i Stor-Stockholm blir allt allvarligare, samtidigt som bostadsbristen
i det övriga riket nu är i huvudsak hävd. Trafikförhållandena förvärras
alltmer i Stockholm, medan eu proportionsvis mycket liten del av bilskattemedlen
får gå till en utbyggnad av huvudstadens trafikleder. Detta är två
i ögonen fallande omständigheter, som visar hur den service, som Stock -

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957

holm kan bjuda, för närvarande undergår en kraftig relativ kvalitetssänkning.
Metoden är således i själva verket sedan flera ar tillbaka satt i tilllämpning.
Om den hittills haft någon bromsande effekt på Stor-Stockholms
tillväxt kan emellertid ifrågasättas. Tanken att gå vidare på denna väg
och således medvetet försämra de sociala förhållandena för en betydande
del av rikets befolkning (enbart i Stor-Stockholm bor mer än en sjundedel
av Sveriges befolkning), för att därmed avskräcka en väsentligt mindre
befolkningsgrupp från att invandra till de större städerna, torde vara fi ammande
för svensk social känsla.

Den teoretiskt sett säkraste metoden att bromsa storstadstillväxten kan
synas vara att direkt förbjuda all inflyttning. Den prövades på 1920-talet
i Moskva, utan annan effekt än att den genom illegal inflyttning starkt
ökande befolkningen blev hopträngd inom det otillräckliga bostadsbeståndet.
Metoden får väl för Sveriges del, med våra krav på personlig frihet,
anses helt utesluten. Den har också en klar begränsning däri, att våra storstäders
folkökning dock endast delvis beror på inflyttning. I och med att
jordbruksrationaliseringen når närmre sin fullbordan och landsbygdens befolkningsreserv
därmed blir mindre, kommer den naturliga folkökningen i
storstäderna att spela en allt större roll för deras fortsatta expansion, som
så småningom endast kan bromsas genom en direkt utflyttning. Detta är
en faktor, som måste beaktas vid varje diskussion av storstädernas begränsning.

Av det som sagts i detta avsnitt torde framgå, att det icke är säkert, att
diskuterade och hittills delvis redan brukade medel för att motverka storstadstillväxten
över huvud taget leder till det avsedda målet. Inte heller
är det klarlagt, vilka konsekvenser de kan få för stadens och rikets näringsstruktur
och ekonomiska liv. Det förefaller uppenbart att alla sådana frågor
borde ingående analyseras innan mer vittsyftande regleringsåtgärder
inleds. Det har hittills varit förenat med avskräckande svårigheter att genomföra
en sådan analys. Som ett led i de studier av Stor-Stockholms näringsliv,
som genomföres vid Företagsekonomiska forskningsinstitutet,
har emellertid ekonomie licentiaten Roland Artle gjort en omfattande så
kallad ”input-output-analys” av detta, vilken inom en nära framtid kommer
att publiceras. Det är en metod, som icke tidigare har prövats i ett sådant
sammanhang men som nu, med matematikmaskinens hjälp, blivit möjlig,
och det bör prövas om den inte öppnar en väg för just den typ av studier,
som krävs i det här avhandlade sammanhanget.

Regionplanekontoret föreslår, att regionplanenämnden i sitt svar till
riksdagens allmänna beredningsutskott, med åberopande av vad kontoret
här ovan har framfört, tillstyrker motionärens hemställan om upptagande
av det av 1955 års långtidsutredning föreslagna utredningsarbetet rörande
storstädernas begränsning.