Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 25 år 196b (Utlåtande 1964:Abu25 abu)

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 25 år 196b

Nr 25

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ökat skydd för taxichaufförer.

I de till allmänna beredningsutskottet hänvisade likalydande motionerna
I: 141 av herr Mossberger och II: 173 av herr Bengtsson i Halmstad m. fl.
föreslås, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa, att
Kungl. Maj :t måtte efter erforderlig utredning lägga fram förslag ägnat att
skapa ökad säkerhet åt taxichaufförerna.

I motionerna framhålles att taxibilar visserligen blivit utrustade med en
skottsäker glasruta mellan föraren och passagerarna i baksätet, men att
denna säkerligen har ett mycket begränsat värde.

Motionärerna anser att en utredning borde bl. a. få undersöka möjligheten
att utrusta taxibilarna med en nödradio. En liten transistorsändare som
sänder en radionödsignal på en särskild SOS-frekvens skulle lätt kunna
gömmas så att den vore svår att tysta.

Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till motion II: 173.

Utskottet har inhämtat yttrande över motionerna från statspolisintendenten
och kriminaltekniska anstalten samt berett Svenska droskbilägareförbundet,
Svenska transportarbetareförbundet och Sveriges bilindustri- och
bilgrossistförening tillfälle att inkomma med yttrande.

Statspolisintendenten anför:

Frågan om ökat skydd för taxichaufförer har under många år varit föremål
för debatt i olika sammanhang. Åtskilliga förslag till åtgärder har därvid
kommit fram. Vid strävandena att förebygga överfall och mord på taxichaufförer
erbjudes i huvudsak tvenne olika vägar. Ett sätt synes vara att
söka undanröja överfallsanledningen. Vid en genomgång av taximorden visar
det sig emellertid att motiv och tillvägagångssätt skiftat i betydande grad.
Motiven har i regel varit att tillskansa sig pengar eller bil. Det torde utan
vidare få anses uppenbart att något säkert sätt att förebygga dessa typer av
överfall icke kan erbjudas. En kombination av olika medel torde betinga
högst betydande kostnader. Flertalet av de anordningar som kan ifrågakomma
är vidare av sådan art att deras införande och nyttjande förutsätter
aktiv medverkan av taxichaufförerna och deras organisationer. Enligt vad
statspolisintendenten har sig bekant föreslog Svenska Uppfinnarkontoret för
något år sedan vissa försök med viss typ av låst kassett för taxichaufförernas
kassor att företagas i samarbete med Svenska Droskbilägareförbundet. Det
synes lämpligt att avvakta resultatet av detta försök innan ytterligare utredning
anbefalles. Det andra sättet att undanröja risken för överfall synes vara
att vidtaga åtgärder som ökar risken för upptäckt i sådan omfattning att kän -

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 25 år 196b

nedom härom får en brottspreventiv effekt. Motionärerna har anfört exempel
på en sådan anordning. En radiosändare som utsänder särskild nödsignal
är emellertid behäftad med svagheter. I många fall inträffar överfallet sedan
taxichauffören lämnat förarplatsen. I de fall föraren överhuvudtaget hinner
uppfatta det förestående hotet befinner han sig således ofta på sådan plats
att han icke får tillfälle att vidtaga någon åtgärd vare sig för att skydda sin
person eller tillkalla hjälp. Den ifrågasatta radioutrustningen medför även
vissa tekniska problem. De avsedda transistorsändarna har i regel kort
räckvidd och begränsad verkningstid och kan därför antagas få mindre betydelse
såsom skydd på avsides belägna platser där skyddet bäst behövs. Dessutom
förutsättes att landet kan täckas med ett system för mottagning och
pejling av nödsignalerna.

Kriminaltekniska anstalten framhåller att många övergrepp mot taxichaufförer
under senare år förekommit trots de åtgärder, som vidtagits ur skyddssynpunkt
och anför vidare:

Som en direkt följd av grova övergrepp på taxichaufförer under yrkesutövning
har frågan beträffande lämpliga skyddsåtgärder vid flera tillfällen
blivit föremål för omfattande utredningar. Bland dessa kunna nämnas dels
ett den 21 februari 1947 av Kungl. Socialdepartementet lämnat uppdrag åt
dåvarande landsfogden G. Österdahl, ombudsmannen i svenska transportarbetarförbundet
J. Cliristensson och föreståndaren för statens kriminaltekniska
anstalt, överdirektören H. Söderman (uppdraget slutfört den 4
mars 1948 med överlämnande av en den 30 december 1947 daterad promemoria),
dels ett den 11 februari 1955 av svenska uppfinnarkontoret till
Kungl. Kommunikationsdepartementet avgivet yttrande över anordningar
till skydd för trafikchaufförer och dels ett den 28 april 1958 av statens biltrafiknämnd
till Kungl. Kommunikationsdepartementet avgivet yttrande
över skydd för droskehaufförer. Utredningarna synas ingående ha behandlat
dels åtgärder som syfta till att undanröja motivet till överfall, dels anordningar,
som innebära direkt skydd för förarens kropp vid överfall, dels
för föraren avsedda försvarsanordningar, dels anordningar för tillkallande av
hjälp och dels åtgärder för underlättande av gärningsmannens uppspårande.

Flertalet av de förslag till åtgärder, som framkommit vid dessa utredningar,
ha förkastats av berörda myndigheter och intresseorganisationer
såsom varande otillfredsställande och praktiskt ogenomförbara. Utredningarna
ha dock bl. a. givit till resultat, att i yrkesmässig trafik använda
pesonbilar skola vara försedda med mellanruta av lamellglas (Kungl. kungörelsen
nr 257 den 16 maj 1958) och att mindre restriktivitet skall gälla
vid tillståndsgivning beträffande taxichaufförers innehav av tårgasvapen (av
Kungl. Maj:t den 25 november 1955 och den 26 maj 1961 fastställda »Föreskrifter
och anvisningar rörande tillämpningen av vapenförordningen den
10 juni 1949»).

Det aktuella problemkomplexet synes således redan tidigare vara väl bearbetat
och några väsentligt nya förslag till skyddsåtgärder ha enligt vad anstalten
är bekant icke framkommit. Det förefaller därför tveksamt om ytterligar;''
en utredning omfattande hela det aktuella problemet verksamt kan
bidraga till ell ökat skydd för taxiförarens person. Däremot synes den av
motionärerna omnämnda »nödradion» icke tidigare ha prövats, varför anstalten
finner det lämpligt alt användbarheten av ett sådant system blir
föremål för närmare utredning.

12 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 25 år 196i

Svenska droskbilägareförbundet påpekar att skyddsfrågan ägnas största
uppmärksamhet och att nya förslag kontinuerligt framkommer inom droskrörelsen
och från allmänheten. Slutresultatet blir i regel, att förslagen förkastas,
antingen på grund av att passagerarna skulle komma att reagera
mot den misstänksamhet, som visas dem, eller därför att förslagen är komplicerade
och kostnadskrävande.

Beträffande olika åtgärder som förbundet vidtagit i sitt arbete för ökat
skydd för droskförare anför förbundet:

a) Åtgärder, som syftar till att undanröja motivet
till överfall.

Då det visat sig, att motivet till många överfall varit att åtkomma pengar,
har förbundet rekommenderat medlemmarna och deras anställda att endast
medföra oundgängligen erforderlig växelkassa och att använda sig av checksystem
samt att avlämna kassorna i bankernas serviceboxar eller vid stationen,
då en längre körning förestår. Nämnda rekommendation efterföljes i
stor utsträckning.

Förbundet har även i sina råd och anvisningar pekat på den rätt, som
förefinnes för en förare att mot kvitto begära förskottsbetalning, då en längre
körning utanför stationsorten beställes eller då anledning bedömes föreligga
att passageraren icke kan betala en körning. Denna möjlighet användes
ganska allmänt och åtgärden har visat sig välbetänkt. Tyvärr uppstår härigenom
då och då en ofta oförklarlig irritation hos passageraren.

De allt som oftast återkommande förslagen om att förvara pengar i
särskilda skyddskasetter i bilarna har ansetts orealistiska att genomföra
och även bedömts icke kunna undanröja motiven för överfall.

Det har även vid flera tillfällen framkommit, att bilen varit motivet för
överfallet. Ovan angivna åtgärder har då givetvis icke varit tillfyllest.

b) Anordningar, som innebär ett direkt skydd för
droskförarens kropp vid överfall.

Den genom Kungl. Maj :ts kungörelse 257/1958 anbefallda mellanrutan har
icke visat sig innebära ett skydd under alla förhållanden. Visserligen försvårar
mellanrutan hugg eller slag mot kroppens övre del från en våldsverkare,
som befinner sig i baksätet, men samtliga mord och svårare överfall efter
mellanrutans införande har förövats på förare i bilar med här berört skydd.
Överfallen har i allmänhet skett antingen utanför bilen eller från plats bredvid
föraren. Mellanrutan har tyvärr orsakat skador — i många fall av svår
beskaffenhet —- på passagerare i baksätet på grund av att dessa vid kollisioner
eller plötsliga inbromsningar kastats mot mellanrutan. Skadefrekvensen
har varit störst i storstäderna med sin intensiva och hårda trafik.

Mellanrutan har för övrigt varit till avsevärd nackdel för landsbygdens
trafikutövare, för vilka skolskjutsar och sjuktransporter utgör den dominerande
delen av transporterna.

c) Utrustande av förarna med »vapen».

Förbundet har i sina råd och anvisningar till medlemmarna rekommenderat
anskaffning av tårgaspistoler och batonger. Sådana »vapen» har också
anskaffats ganska allmänt. Det har emellertid i några fall visat sig, att tår -

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 25 år 19GA

gaspistolen använts vid situationer, då det senare vid prövning bedömts, att
större våld använts än nöden krävde. Detta har medfört, att tveksamhet uppstått
rörande rätten att skydda sig med användning av tårgaspistol, varigenom
värdet av detta skyddsmedel kan komma att förminskas.

d) Anordningar för tillkallande av hjälp.

Åtskilliga vägar att genom tekniska anordningar på bilen — sirener och
särskild belysning — påkalla uppmärksamhet har prövats vid många tillfällen
utan att förbundet ansett sig kunna till allmänt bruk rekommendera
någon viss anordning.

Förbundet har slutligen med all kraft verkat för anskaffning av kommunikationsradio
till taxibilarna. Orsaken därtill är att förbundet hyser den bestämda
uppfattningen, att förekomsten av en taxiradio i bilarna utgör ett
starkt återhållande moment för en presumtiv brottsling. Upptäckten av att
taxiföraren står i ständig förbindelse med sin huvudstation (beställningskontoret)
synes göra en person, som planerar ett överfall, tveksam och det
bedömes därför, att radion medverkat till att förhindra många överfall.

Förbundet kan med största tillfredsställelse konstatera att dess strävanden
att hos medlemmarna väcka förståelse för värdet av kommunikationsradion
vinner mer och mer terräng. För att belysa detta kan nämnas, att
antalet taxibilar med radio den 1/1 1958 var ca 1 500 och fem år senare —
den 1/1 1963 — omkring 3 200. Under 1963 tillkom ytterligare ca 500 radioutrustade
taxibilar. Det är givet, att radion på ett verksamt sätt bidrager
till att förbättra möjligheterna för medlemmarna att erbjuda allmänheten
en bättre taxiservice och att detta är huvudanledningen till att numera flertalet
större och medelstora taxistationer har anskaffat detta hjälpmedel.
Medlemmarna är samtidigt medvetna om, att de på detta sätt skapat sig
ökade möjligheter att vid kritiska tillfällen kunna påkalla hjälp. Effektiviteten
i detta avseende beror emellertid på, om huvudstationen är bevakad
dygnet runt. Många mindre taxistationer tvingas av ekonomiska skäl att
avstå från att hålla huvudstationen bemannad de tider på dygnet, då körfrekvensen
är låg, d. v. s. nattetid.

Anskaffning av kommunikationsradio är emellertid förenat med betydande
kostnader. Den gemensamma huvudstationen vid beställningscentralen
betingar sålunda med montering in. in., alltefter storleken, en kostnad på
6 000—12 000 kronor, medan en mobil anläggning i vagnarna belöper sig
till omkring 3 000 kronor per styck. Taxistationer med ett fåtal vagnar och
enskilda droskägare utanför taxicentralerna — i huvudsak på landsbygden
— som i allmänhet har låga årliga inkörssummor har därför ringa möjlighet
att av kostnadsskäl anskaffa radioanläggningar. Här skall emellertid vitsordas,
att en del småstationer och ett avsevärt antal företagare på landsbygden
ändock försett bilarna med taxiradio.

Taxistationer med radio använder i allmänhet ett särskilt kodsystem för
alt påkalla hjälp, då en förare bedömer sig kunna bli utsatt för ett överfall.
Den tjänstgörande telefonisten skall, då föraren tar nämnda system i anspråk,
utan tidsutdräkt alarmera såväl polis som andra taxiförare till hjälp.
Något enhetligt system över hela landet förekommer icke, vilket ansetts vara
en fördel.

Olika förslag har prövats all genom särskilda anordningar i bilen kunna
väcka luivudstationens uppmärksamhet i sådana fall, då föraren exempelvis
genom pistolhot förhindras att sätta sig i förbindelse med stationen. Någon

14 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 25 år 1964

fullgod teknisk lösning till rimlig kostnad har emellertid ännu icke kommit
fram.

I detta sammanhang bör omnämnas att förbundet sedan flera år tillbaka
arbetar för att försöka åstadkomma sammanslagning av mindre stationer till
större sådana liksom att sammanföra enskilda droskägare till stationer med
gemensamt beställningskontor och att dessa samtidigt skall utrustas med
radio. Detta arbete stödes av myndigheterna och röner även förståelse från
medlemmarna, varför ej obetydliga resultat kan redovisas. Stora avstånd
mellan de enskilda droskägarnas stationsorter, de starkt varierande betingelserna
för näringens utövande samt en förståelig tveksamhet om värdet av
en sådan centralisering motsvarar de därmed förenade kostnaderna utgör
dock ett starkt återhållande moment.

Det av motionärerna framförda förslaget om en speciell nödradio i taxibilar,
som skulle stå i förbindelse med vissa centraler, varigenom nödsignaler
skulle kunna avlyssnas och bilens läge bestämmas, synes värt allt beaktande.

Förbundet hälsar med största tillfredsställelse att frågan om skyddet för
taxichaufförer under tjänstgöring ansetts vara av sådan stor betydelse, att
det bedömts angeläget att upptaga den till allsidig prövning. Huruvida en
sådan skall ske helt fristående eller som ett led i den översyn av drosktrafiken,
som i enlighet med det i Kungl. Maj :ts proposition nr 191/1963 framförda
och av riksdagen godkända förslaget skall utföras inom kommunikationsdepartementet,
torde böra övervägas vid den fortsatta handläggningen
av här förevarande fråga.

Svenska transportarbetareförbundet erinrar om den utredning som chefen
för inrikesdepartementet år 1947 redovisade och anför:

Det enda förslag, som satts i praktisk tillämpning, är det om mellanruta,
varom Kungl. Maj :t fattade beslut den 16 maj 1958.

Enligt förbundets uppfattning har mellanrutan verksamt reducerat möjligheterna
för en våldsman att iscensätta ett överfall från droskbilens bakre
utrymme. Förbundet hade visserligen fullt fog för sin kritik i skrivelse till
Kungl. Maj :t den 28 november 1958 mot olika länsstyrelsers tillämpning av
bestämmelser om mellanrutan, i synnerhet de dispenser som gavs, men det
kan i dagens läge konstateras, att tillämpningen av bestämmelsen blivit mer
tillfredsställande.

På grund av räntabilitetshänsyn har det dock i drosktrafiken börjat insättas
bilar av sådan mindre storleksordning, som försvårar monteringen av
mellanrutan, vartill kommer att genom stolarnas placering i dessa mindre
bilar öppningar uppstår vid sidorna om mellanrutan. Därigenom får bestämmelsen
om mellanruta inte avsett skyddsvärde.

Det måste sägas vara beklagligt att dessa mindre vagntyper undantränger
de mer ändamålsenliga bilarna Austin Cambridge och Checker. Speciellt den
senare är mycket lämplig som droskbil även sett ur skyddssynpunkt.

I sammanhanget kan nämnas, att i London, där polismyndigheten helt
bestämmer utformningen av droskbilarna, utgöres droskbilparken av biltyper,
som dels är mycket lämpliga som arbetsplats för föraren, dels genom
bland annat mellanruta ger mycket gott skydd för föraren. Även om det kan
finnas andra orsaker till den ytterst låga frekvensen av överfall på droskförare
i London, uttalar förbundet den meningen, att droskbilens utformning
har stor förtjänst i detta förhållande.

Bland den rika flora av förslag till skydd för droskförare, som presenterats

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 25 år 196-''r 15

under årens lopp, har förbundet tidigare givit sin anslutning till penningkassetten
samt tårgaspistolen kombinerad med batong. Kassetten är speciellt
värdefull ur den synpunkten, att den eliminerar det motiv till droskföraröverfall
som penningbegäret utgör; ett försök att bryta upp kassetten leder
till att inneliggande pengar förstörs av en färgvätska.

På allt fler tätorter införs nu kommunikationsradio för drosktrafiken, och
det bör vara möjligt att genom riktiga instruktioner möjliggöra för föraren
att anlita den i befarade nödsituationer. Föraren har då möjlighet att ge
exakta positionsuppgifter och det på ett sätt, som inte väcker den presumtive
våldsmannens misstänksamhet.

På de platser, där kommunikationsradio saknas, måste det anses mycket
lämpligt att droskbilarna förses med den av motionärerna tänkta transistorsändaren,
med vars nödsignaler en droskbils position kan pejlas in. Om
existensen av sådana sändare i droskbilar bleve allmänt känd, skulle — som
motionärerna också framhåller -— det rent psykologiska skyddet bli avsevärt.

Ett fullkomligt skydd mot överfall av droskförare är på grund av praktiska
skäl otänkbart. Som ovan nämnts har emellertid redan det nu obligatoriska
skyddet — mellanrutan — fått ett allt mindre värde, och det vore
därför tacknämligt om man genom statsmakternas försorg finge en effektivisering
till stånd av droskförarskyddet. Förbundet ger därför sitt fulla
stöd till motionen, men det uttalar samtidigt den förhoppningen, att den utredning
motionen syftar till ger bättre praktiska resultat än vad 1947 års
utredning gjort.

Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening framhåller att effektiva åtgärder
bör vidtagas för att skydda taxiförare mot överfall och anför vidare:

Förutom vissa organisatoriska åtgärder: begränsning av tillgängliga växelkassor
etc., införande av mellanruta i droskbilar och anskaffning av tårgaspistoler
och andra »vapen» bör särskilt uppmärksammas införandet av
kommunikationsradio i allt fler taxibilar, vilket ger föraren möjlighet att
under körningen hålla kontakt med droskstationen och meddela eventuella
farhågor för överfall. I de fall sådan radio finnes torde också som regel särskild
rutin finnas utarbetad för förarens resp. stationens rapportering.

Kommunikationsradions användning som överfallsskydd begränsas emellertid
av att åtskilliga fordon särskilt på landsbygden ej har radio, att kommunikationsradion
endast är användbar inom den egna taxistationens sändningsräjong
samt av att ett flertal stationer ej kan hållas kontinuerligt bevakade
nattetid. För att göra kommunikationsradion mera användbar skulle
självfallet en särskild för hela landet användbar nödfrekvens kunna övervägas.
Denna frekvens borde i så fall även ha anknytning till polisens radiostationer,
så att larmet omedelbart kan nå polisen även om närmaste droskstation
skulle vara obemannad. Om det därtill skulle kunna vara praktiskt
möjligt att utrusta de bilar som ej är utrustade med kommunikationsradio
med särskild nödsändare och alt med hjälp av särskild utrustning lokalisera
det nödsignalerande fordonet undandrar sig föreningens bedömande.

En utbyggnad av taxiförarskyddet av ovan antytt slag medför självfallet
ott flertal problem av teknisk, organisatorisk och ekonomisk art. Dessa problem
bör enligt föreningens uppfattning bli föremål för fortsatta utredningar.
I samband härmed bör självfallet även andra former lör utökat
taxiförarskydd prövas.

16 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 25 år 1964

Utskottet

I motionerna föreslås en utredning i syfte att få fram förslag till åtgärder
för ökat skydd för taxichaufförer.

Bakgrunden till motionärernas förslag är de grova övergrepp mot taxichaufförer
som förekommit särskilt under de senaste åren och som i vissa
fall resulterat i mord. Av de ovan i detta utlåtande redovisade uppgifterna
framgår att olika åtgärder till förbättrande av chaufförernas skydd prövats
eller övervägts. Det synes dock som om någon tillfredsställande lösning av
frågan ännu icke framkommit. Hittills prövade eller föreslagna åtgärder har
antingen visat sig vara eller bedömts som otillräckliga eller ock har svårigheterna
för deras omsättning i praktiken visat sig vara alltför stora. Detta
gäller såväl förebyggande som andra åtgärder.

Utskottet delar helt motionärernas uppfattning att stora ansträngningar
bör göras för att bereda taxichaufförerna så effektivt skydd som möjligt.
Kungl. Maj :t har i skrivelse till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 16 maj
1958 i samband med då företagna ändringar i föreskrifterna om mellanruta
uppdragit åt styrelsen att följa upp frågan om skydd för taxichaufförerna.
Det åligger styrelsen att till Kungl. Maj :t ingiva de framställningar som kan
föranledas härav och att i övrigt bl. a. genom överläggningar med organisationerna
på området verka för befrämjande av här ifrågavarande intressen.
Utskottet har vid sina överväganden av motionärernas förslag icke känt sig
övertygat om att det f. n. skulle vara mest ändamålsenligt att tillsätta en
särskild utredning i denna fråga. Det är emellertid av största vikt att det
uppdrag som lämnats väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fullföljes energiskt
och målmedvetet. Utskottet förutsätter att så kommer att ske och att i övrigt
goda resurser ställes till förfogande för lösande av här föreliggande problem.

Utskottet anser sig således icke f. n. böra tillstyrka motionärernas förslag
men vill med hänsyn till ärendets vikt hemställa,

att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna
I: 141 och II: 173 i skrivelse till Kungl. Maj :t giver till känna
vad utskottet ovan anfört.

Stockholm den 21 april 1964

På allmänna beredningsutskottets vägnar:

NANCY ERIKSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Möller, Schött, Sörlin, Hellebladli,
Tage Johansson, Wallmark, Wååg, Hedlund och Ivilsmo;

från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm, herrar Skoglösa,
Jacobsson i Sala, Dickson, Svensson i Kungälv, Hamrin i Kalmar, Lundmark,
Börjesson i Glömminge, Lundkvist, fröken Anderson i Lerum, fru Forsling
och herr Nordstrandh.

ESSELTE AB. STHLM 64
412639