Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 17 år 1970 (Utlåtande 1970:Abu17 abu)

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 17 år 1970

Nr 17

Utlåtande i anledning av motioner om en regionplan för användningen
av landets grustillgångar.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet hänvisade motionerna 1:525
av herr Nyquist in. fl. och 11:1073 av herr Aldén m. fl. hemställes, att riksdagen
hos Kungl. Maj:t anhåller om utredning och förslag syftande till en regionplanerad
användning av landets grustillgångar.

I motionerna framhålles att under de senaste årtiondena vissa naturtillgångar
utnyttjats mycket hårt. Detta utnyttjande har skett tämligen planlöst på grund av
kortsiktigt tänkande och i många fall också bristande kunskaper om sammanhangen
i naturen.

För det framtida samhällsbyggandet och för »underhållet» kommer alltid att
krävas t. ex. mark för täkt av sten, grus, sand och lera som avses för byggnadsändamål.
De nämnda naturtillgångarna kan synas rikliga i vårt land i jämförelse
med tillgångarna i andra kulturområden i världen, men de är geografiskt skiftande
och ej outtömliga. De måste utnyttjas med beaktande av kraven på samhällets
fortbestånd och utveckling.

Landets totala grustillgångar har uppskattats till 35 miljarder m3. Årsförbrukningen
av grus har ökat från 10 till 35 miljoner m3 från 1950 till 1967. Cementförbrukningen
och åtgången av betonggrus har bara under 1960-talet ökat med mer
än 50 % för landet som helhet. Stegringen sedan 1930-talet har varit mycket kraftig.
Brist föreligger redan nu på högklassiga grusmaterial inom områden med stor
byggnadsverksamhet. En annan teknik som innebär en bättre hushållning bör övervägas,
anser motionärerna.

Vidare ställer motionärerna en rad frågor:

Kan det finnas andra förutsättningar och handlingslinjer? Måste byggnader och
anläggningar sluka våra bästa grusåsar? Kan inte byggnadsmaterial användas flera
gånger? Behöver vi utnyttja så mycket grus till utfyllnadsmaterial som för närvarande
sker? Är det rationellt att skövla grustillgångarna och fylla grusgroparna
med avfall?

Sand och grusexploateringen kan säkerligen koncentreras och rationaliseras,
så att ingreppen blir kortvariga och välavvägda och återställningen ske med större
snabbhet. Naturgruset t. ex. bör reserveras för betongändamål, och stenmaterial,
framställt genom krossning av berg och sprängsten, bör kunna komma till större
användning.

Ett omfattande samarbete mellan naturvård och teknik kan måhända rasera
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 11 saml. Nr 17

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 17 år 1970

den gräns som finns mellan krav och önskemål från naturvårdshåll och teknikernas
krav på rationalisering och ekonomi.

Beträffande motiveringen i övrigt hänvisas till motion 1:525.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttrande över motionerna från statens naturvårdsverk,
statens planverk och statens vägverk.

Naturvårdsverket anför följande.

För närvarande saknas möjligheter att åstadkomma en från samhällsekonomisk
synpunkt och med hänsyn till naturvårdens intressen rationell exploatering av grusfyndigheterna.
Hur fyndigheterna används beror helt på exploatörernas intresse
och förmåga att tillvarataga grustillgångarna. Detta medför att exempelvis högvärdigt
naturgrus i ej ringa omfattning nyttjas för utfyllnader och andra ändamål där
skrotsten, morän eller annat mer allmänt förekommande material kan komma i
fråga.

Statens naturvårdsverk finner därför motionärernas hemställan om utredning
och förslag syftande till en regionplanerad användning av landets grustillgångar väl
motiverad. Hithörande naturvårdsfrågor kan dock förutsättas bli behandlade i den
av regeringen beslutade utredningen om en översyn av naturvårdslagstiftningen.

I övrigt tillstyrker naturvårdsverket bifall till motionerna.

Planverket framhåller att det i olika sammanhang haft att ta ställning till svåra
avvägningsfrågor beträffande markanvändning inom områden med grustillgångar
och anför vidare.

I fråga om översiktliga planer kan som exempel nämnas verkets yttrande över
skiss 1966 till regionplan för Stockholmstrakten vari verket bl. a. anfört följande:
»Antingen man ser grusåsarna som rena råvarutillgångar eller som berikande inslag
i naturlandskapet, synes man med skäl kunna ifrågasätta rimligheten av att forcera
uttaget efter samma linjer som hittills och alltså i en mycket nära framtid göra slut
på en tillgång som hittills behandlats som om den varit nästan outtömlig. Regionplanekontoret
antyder i rätt försiktiga ordalag behovet av en viss hushållning med
åsarna. Planverket betraktar det som i hög grad angeläget att denna fråga — medan
tid är — tas upp till allvarligt övervägande.»

Vad beträffar möjligheterna att iakttaga besparingar av grusmaterial vid husbyggandet
— och då särskilt vid betongframställning — kan nämnas att försök
under senare tid med gott resultat har gjorts med både krossat material och slaggprodukter
(expanderad lera) som ingående beståndsdel. Även användningen av
andra substitut såsom omvandlat rivningsmaterial synes kunna komma ifråga. Ett
fortsatt studium av hithörande problem torde vara av intresse även för statens institut
för byggnadsforskning och styrelsen för teknisk utveckling.

Planverket tillstyrker utredning. Den inventering av resurser och behov som
lämpligen bör inleda ett sådant arbete bör göras med god lokalkännedom och
synes därför med fördel kunna ske på länsnivå inom exempelvis ramen för den
nu påbörjade, av planverket ledda länsinventeringen. Därvid skulle även bl. a.
naturvårdens och vägväsendets intressen bli beaktade.

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 17 år 1970 3

Vägverket understryker att det inom verket pågår en utredning angående behovet
av grusmaterial för den statliga väghållningen fram till 1980-talets utgång.
För närvarande förutses det genomsnittliga årsbehovet vara ca 20 milj m3, varav
en knapp tredjedel för underhåll av vägarna och för sändning. Materialbehovet för
byggande av vägar tillgodoses i viss utsträckning med bergkross.

Verket ifrågasätter om inte flertalet av de synpunkter som framförts av motionärerna
redan är beaktade i nu gällande lagstiftning. Motionärernas syften torde till
väsentlig del kunna tillgodoses genom tillämpning av denna lagstiftning.

Utskottet

Enligt 18 § naturvårdslagen kräves tillstånd för täkt av sten, grus, sand och lera
för annat ändamål än markinnehavarens husbehov. Tillståndsmyndighet är länsstyrelsen.
Länsstyrelsen kan förelägga den som söker täkttillstånd att förete en s. k.
täktplan. Sådan plan skall medge en samlad bedömning från naturvårdssynpunkt
av den tekniskt och ekonomiskt mest rationella exploateringen av fyndigheten.
Som följd härav kan skyldigheten för sökanden att lägga fram plan även gälla
andra fastigheter än sökandens. Planen skall vara vägledande och utgöra det utredningsmaterial,
på vilket länsstyrelsen kan grunda sitt beslut. I samband med att
tillstånd lämnas, får länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter att företagets menliga
inverkan på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas eller motverkas.

Motionärerna framhåller att grustillgångarna utnyttjats mycket hårt och att en
bättre hushållning är nödvändig om svårigheter i framtiden skall kunna undvikas
vad gäller grusförsörjningen och bevarandet av landskapsbilden. De ställer en rad
frågor vars besvarande de anser kunna leda till detta mål. Bl. a. framhålles starkt
vikten av att inom byggnadstekniken söka finna tekniska lösningar av materialproblemen
som innebär minskade påfrestningar på grustillgångama. Motionärerna
efterlyser en utredning syftande till en regionplanerad användning av grustillgångama.

Motionärernas förslag tillstyrkes av naturvårdsverket och planverket medan vägverket
menar att motionernas syfte till väsentlig del torde kunna tillgodoses inom
ramen för gällande lagstiftning.

Chefen för jordbruksdepartementet har helt nyligen tillkallat särskilda sakkunniga
för översyn av naturvårdslagen. I direktiven för de sakkunniga anföres bl. a.
att naturvårdslagen, som varit i kraft i fem år, visat sig vara ett mycket värdefullt
medel inom miljövårdspolitiken men att vissa brister i lagen kunnat konstateras vid
tillämpningen. De i motionerna upptagna spörsmålen är inte direkt berörda i direktiven.
Det anförs emellertid att de sakkunniga är oförhindrade att ta upp andra
än i direktiven nämnda frågor som hör ihop med eller har nära samband med naturvårdslagen
och att de bör samråda med bygglagutredningen, vattenlagsutredningen,
grustäktskommittén och sakkunniga för planering av turistanläggningar och
friluftsområden m. m. Det kan nämnas att vattenlagsutredningen har att pröva bl. a.
frågan om införande i vattenvårdslagstiftningen av regler beträffande muddring och
sandsugning.

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 17 år 1970

Utskottet anser för egen del starka skäl föreligga för en prövning i lämpligt
sammanhang av de i motionerna behandlade spörsmålen. Med hänsyn bl. a. till det
samråd som kan förväntas komma att ske mellan de sakkunniga för översyn av
naturvårdslagen och ett antal andra utredningar synes en första åtgärd i sådant
syfte lämpligen böra vara att motionerna jämte här förevarande utskottsutlåtande
överlämnas till de nyssnämnda sakkunniga.

Utskottet hemställer således

att riksdagen i anledning av motionerna 1:525 och 11:1073 i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller att motionerna jämte utskottets
utlåtande över desamma överlämnas till de för översyn av
naturvårdslagen tillkallade sakkunniga.

Stockholm den 17 mars 1970

På allmänna beredningsutskottets vägnar:

NANCY ERIKSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Möller (s), Oscar Carlsson (s), Eric Peterson
(fp), Yngve Persson (s), Kilsmo (fp), Karl Gustav Pettersson (s), fröken Stenberg
(m), herrar Ernst Olsson (ep), Hansson* (s), Blomquist* (m), Svanström* (ep) och
Ove Karlsson* (s);

från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm (s), herrar Larsson i Borrby
(ep), Rimås (fp), Nilsson i Bästekille (m), fru Ekroth (s), herrar Johansson i Simrishamn*
(s), Wiklund i Härnösand* (s), Andersson i Örebro (fp), fröken Åsbrink
(s), herrar Häll (s) och Rosqvist (s) samt fru Jonäng (ep).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

TRYCKERIBOLAGET IVAR H>EGGSTRÖM AB. STOCKHOLM 1970