agutskottets utlåtande Nr 52 (Utlåtande 1917:LU52 Lagutskottet)

agutskottets utlåtande Nr 52.

Nr 52.

Ankom till riksdagens kansli den 17 maj 1917 kl. 8 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om upphävande av 10
kap. 14 § strafflagen.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen, Gezelius, Stämer*,
Alexanderson, Dahl, von Sydow, Tisell*, Klefbeck, Fant*, Gustafsson
i Örebro, Karlsson i Fjäl, Borg, Holmdahl* Rehn och Lindqvist
i Kosta.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 238, hava herrar C. }Vinberg, J. Björling, Ernst Hage, K. Lundberg,
Thure Widlund, Magnus Bengtsson, C. O. Johansson, Bikard Eronn,
Christian Ericson, K. W. Skareen, Fabian Månsson., Ivar Vennerström och
Carl Lindhagen hemställt, »att riksdagen för sin del ville besluta, att strafflagens
10 kap. 14 § måtte upphävas.»

Till stöd för sin hemställan hava motionärerna anfört följande:

»I den svenska strafflagen förekommer en paragraf, som intager en helt
säregen ställning bland strafflagens bestämmelser, och som även är av ett
jämförelsevis ungt datum. Den är säregen därigenom, att den i svensk lag
såsom allmän regel infört straff för uppmaning till brott, även när denna
icke haft något resultat. Tidigare stadgades nämligen straff för sådan uppBihang
till riksdagens protokoll 1917. 9 samt. 41 käft. (Nr 52.) 1

Motionärernas

motivering.

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

maning endast i fråga om uppror samt krigsartiklama och i förräderikapitlet,
vilket enligt sakens natur och de sakkunniges enhälliga uppfattning
blott är tillämpligt vid inträtt eller på sin höjd förestående krigstillstånd.
Med andra ord uppmaning i och för sig var i regeln straffbar
endast under de exceptionella och -— åtminstone borde det vara så —
onormala förhållanden för en stat, som krig eller förberedelse för krig eller
uppror, d. v. s. inbördes krig innebär. En paragraf, som gör uppmaning
brottslig i fredstid, var alltså även i vår strafflag en högst påfallande företeelse.
Sitt första upphov fick paragrafen år 1889, då riksdagen den 14
maj på regeringens förslag antog en lagbestämmelse av i huvudsak följande
lydelse:

’Var som, muntligen inför menighet eller folkförsamling, eller i skrift,
den han utspritt eller utsprida låtit, uppmanar till våld å person eller egendom,
eller till annat brott, vara straff efter denna lag följa kan, varde
där ej uppmaningen särskilt med straff belagd är dömd till böter eller
fängelse . . .

Där någon i andra fall, än här sagda äro, muntligen inför menighet
eller folkmängd, eller i skrift, den han utspritt eller utsprida låtit, söker
förleda till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet; straffas ock efter ty
i 1 mom. sägs.’

Man märke väl under vilka omständigheter denna lag tillkom. Tullsystemet
hade nyss segrat, och därmed hade i Sverige inbrutit den reaktion,
vid vars första varsel Sven Adolf Hedin varskodde vad komma skulle
med orden: ''Skatorna skratta, de vänta främmande.’ Man hade pålagt
folket stora tunga bördor till de rikes förmån — visserligen anade nog ej
de maktägande själva då, hur tunga bördorna blott efter ett par årtionden
skulle bli. Man förberedde den militarism, vars relativt blygsamma början
var de 90 dagarna och vars höjdpunkt, tillsvidare, det varit vår föga
avundsvärda lott att skåda. Man hade dåligt samvete. Man ville passa
på att trygga den orättfärdigt nyttjade makten åt sig, medan tid var. Man
fruktade den då ännu hos oss helt nya socialdemokratiska agitation, vars
makt då för tiden sannerligen endast kunde giva politiker med skralt samvete
anledning till fruktan. Med denna agitation motiverades lagen direkt.
Dåvarande statsministern friherre Bildt yttrade i det anförande, varmed han
inledde riksdagsdebatten:

''Att tiden för ett sådant initiativ nu är inne, har regeringen ansett
ådagalagt genom den utbredning och den riktning de socialdemokratiska
agitationerna numera tagit.’

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

;{

Och justitieministern Örbom yttrade i sin motivering till statsrådsprotokollet
följande ord, märkliga genom den tydlighet, varmed de röja,
att det var de misshagliga åsikterna och ej blott de politiska utan ock de
religiösa kätteriema —- man ville åt:

För varje svensk arbetare, som genom socialdemokratiens uppviglingar
bringas till förgätenhet av kristen tro och samhällslydnad, till hat och illvilja
mot ekonomiskt bättre lottade och därigenom till otacksamhet och
oförnöjsamhet med sin lott, ådrager sig staten ett ansvar av tyngsta slag.’

Under debatten ägnade särskilt i andra kammaren en hel del bemärkta
män lagförslaget en mördande kritik, och särskilt är det påfallande, vilken
klar hållning det gamla lantmannapartiets hövdingar intogo. Vi anföra
några typiska yttranden:

Carl Ifvarsson: ''Det tinnes nog lojala medborgare, som ville uttala
sina olika åsikter och göra det i välvillig mening, men som skulle kunna
beskyllas för att tala i farlig riktning, ty icke alltid väljer man sina ord
så noga, att man icke möjligen skulle kunna åtkommas med tillhjälp
av denna lag, många andra omständigheter att förtiga.’

Han vidrörde även:

.... den fara som kan uppstå i följd av den kvävda yttrandefriheten
i allmänhet, något som sannolikt är det värsta av allt.’

Med Carl Ifvarsson instämde en lång rad lantmän.

Herr Carl Herslow: ''Har regeringen då icke redan nu något medel i
sin hand? Stå myndigheterna alldeles rådlösa gent mot dessa agitationer?
Aro de icke i stånd att få bukt på dem, om denna lag ej heller blir antagen?
Det tyckes icke så. Dessa ''uppviglare’, hava de icke suttit i
fängelse allihop, herrar Palm och Lennstrand och Lyngholm och Danielsson
o. s. v., är det någon enda av dessa herrar, som icke redan varit fast?
Detta om yttrandefriheten. Och den mycket omtalade församlingsfriheten?
Socialisterna skulle hava ett sammanträde i söndags, som var utlyst till
Lill-Jans, men överståthållareämbetet förbjöd mötet samt hindrade genom
polismyndigheten dess hållande . . . ’

Det gäller om alla jäsnings- och kokningsprocesser i den andliga som
i den materiella världen: låt dem hava tillgång till den fria, friska luften,
sätt icke locket på, skruva åtminstone icke locket på, ty då kan man flyga
i luften.

Herr Waldenström från Gävle: ''Min livliga övertygelse är, att en
sådan lag som denna skall komma att göra mycken skada. Dm den icke
blir tillämpad, skall den hos folket slappa rättsmedvetandet och aktningen

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

för lagens auktoritet i allmänhet. Blir den däremot tillämpad, i synnerhet
om det sker med mannamån, så skall den å ena sidan föröka jäsningen
och bitterheten bland folket, å andra sidan — och det betraktar jag som
det farligaste — förhindra reformerandet av de sociala missförhållanden,
som justitieministern själv förklarat vara orsaken till den socialdemokratiska
rörelsen. Ty man skall alltid gent emot varje än så rättmätigt anspråk
säga: ’Vi kunna icke giva efter, såsom sakerna nu stå, emedan det skulle
kunna se ut som något erkännande av, att jäsningen vore berättigad’.
På detta sätt skall man komma att gå på med repressiv^ åtgärder undan
för undan i stället för att med öppna ögon genomföra nödvändiga sociala
reformer.’

Lyttkens (från Halland): ''Man såg redan vid början av den agitation,
som föregick det nya statsskickets införande, tillstymmelser till förföljelser
mot dem, som omfattade de nya idéerna rörande vår representation,
ja att de, som stodo under de då maktägandes kommando, verkligen
till och med blevo förföljda. Vad skulle då icke blivit fallet, om en sådan
lag som denna funnits? Huru många av våra ädlaste män, vilkas minne
skall leva långt efter det vi äro glömda, skulle då icke suttit på de anklagades
bänk, kanske till och med kommit i häkte. Jag tror, att under
sådana förhållanden det är ytterst farligt att antaga en dylik lag, ty sådana
tider kunna ju ännu en gång komma.

Jag . . . vill blott, att denna min mening . . . må stå i protokollet
såsom bevis på, att jag icke velat vara med om att inskränka svenska folkets
fri- och rättigheter och allra minst i den som jämte svenska folkets
urgamla rättigheter att sig själv beskatta är den viktigaste, nämligen den
att fritt yttra sig.’

Bengtsson i Gullåkra: ''Man må då icke förundra sig över om svenska
folkets representanter icke äro villiga att taga det förslag, som nu föreligger,
på rak arm, i synnerhet som man därigenom skulle giva regeringen eu
alltför stor makt i detta hänseende och på samma gång avsäga sig en av
svenska folkets dyrbaraste rättigheter, nämligen yttrandefriheten.’

Herr Andersson i Nöbbelöf: ''Skola vi nu här avhända oss de friheter,
som våra förfäder för århundraden sedan tillkämpat sig och vi fått i arv

av dem — skola vi med ett enda penndrag beröva oss dessa? ... Jag vill

icke vara med därom. Om vi lämna ifrån oss den fria yttranderätten,
skola vi vara dåligt betjänta med det vi skola få igen.

Jag vill därför icke att vi skola lämna spelrum åt våra polismyndig heter

och domare, så att dessa skulle en dag kunna trakassera fredliga

Lagutskottets ''utlåtande Nr 52.

medborgare, som i eu folkförsamling yttrat ett förfluget ord, för vilket de
under politiska stridigheter, då förhållandena äro andra än nu, skola fällas
till böter och fängelse.’

S. A. Hedin: ''Riksdagen, som sitter här för att vårda, icke för att
skänka bort folkets dyrbaraste rättigheter, bör besinna, att dessa skyddas
ej endast därigenom, att man håller mycket hårt om pungen och är synnerligen
varsam — och det tyckes för resten numera vara en övergiven
princip även det — när det gäller statens utgifter. — —

Sen på England, jämfören England förr och nu, — jag menar med
''förr’ icke gamla tider, utan beder Eder blott att gå tillbaka till de första
decennierna av detta århundrade. Då — då rasade arbetarmassorna mot
maskinerna och deras ägare, under det nöden rasade bland arbetarna. Nu
är England med sin långt utsträckta rösträtt och sina väl organiserade
arbetar-arméer långt bättre tryggad mot inre skakningar än någonsin förr,
då aristokratien satt inne med hela den politiska makten och med sina
spannmålslagar uthungrade de trälande massorna.’

Sven Nilson (i Everöd): ''Mina herrar, denna dag skall bliva en bemärkelsedag
i svenska folkets historia, ty det gäller nu, huruvida den frihet
i tal och tryck, som svenska folket under en lång följd av år åtnjutit,
skall bevaras eller förtryckas. På vilken ståndpunkt både väl vårt folk
stått i bildning och utveckling, om indragningsmakt en icke upphävts? Det
är lätt att inse, att det är dit man vill återföra oss.’

Herr Olof Jonsson i Hof instämde i detta anförande.

Johansson i Noraslcog: ’ . . . jag anser föreliggande förslag onödigt,
onyttigt och i högsta grad skadligt. Jag yrkar därför avslag.’

I själva verket hade lagen aldrig kunnat genomdrivas annat än med
hjälp av de ryktbara 22 på Stockholmsbänken. Hade ej de verkligen valda
frihandelsvännerna kasserats, därför att en av dem befunnits häfta för
kr. 11: 58 i oguldna utskylder — vilket endast var möjligt på grund av
en tanklöst formulerad bestämmelse, som kort därefter upphävdes — då
hade lagen aldrig gått igenom. Även under dåvarande undantagsförhållanden
antogs den blott i väsentligt moderatare form, än regeringen hade
föreslagit, och blott med 7 rösters majoritet: 109 mot 102.

Den allmänna motvilja denna lag väckte — i frisinnade kretsar kallades
den aldrig annat än ''munkorgslagen’ — borde, tycker man, åtminstone
ha förskonat svenska folket från varje fortsättning i den inslagna riktningen.
Men tullbördan fortfor att växa, militärbördan fortfor att växa, och därmed
växte de maktägandes dåliga samvete. Det bedrövligaste var emellertid,

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

att det blev vår första moderna liberala regering som genomdrev lagens
skärpning. Så tillkom också denna skärpning alldeles som den ursprungliga
lagen under säregna förhållanden. Det var typiskt nog krigsministern
i den Staaffska ministären, som med avgångshot jämte första kammaren
framdrev det nya lagförslaget, och herr Staaff ansåg sig tvungen framlägga
det för att ej förstöra alla möjligheter för sitt rösträttsförslag. Hos liberala
samlingspartiet väckte förslaget dock så stor motvilja, att partiet faktiskt
beslöt rösta däremot. Men så inträdde den första stora konflikten mellan
statsminister Staaff och kungamakten — det gällde ministärens yrkan att
få vädja till folket genom upplösning av andra kammaren — och för att
därvid stärka regeringens ställning lät samlingspartiet locka sig att svälja
lagen. 10 kap. 14 § strafflagen fick alltså sin nuvarande lydelse:

''Var som muntligen inför menighet eller folkförsamling, eller i skrift,
den han utspritt eller utsprida låtit, uppmanar till våld å person eller egendom
eller till annat brott, varde, där ej uppmaningen särskilt med straff
belagd är, dömd till böter eller fängelse. Avsåg uppmaningen brott, varå
strängare straff än fängelse kan följa, eller voro eljest omständigheterna
synnerligen försvårande, då må till straffarbete i högst fyra år dömas. År
den skyldige i följd av uppmaningen förfallen till straff för delaktighet i
brott, som därå följt, gälle vad i 4 kap. 1 § stadgas.

Där någon annorledes, såsom genom prisande av brottslig handling,
muntligen inför menighet eller folkförsamling, eller i skrift, den han
utspritt eller utsprida låtit, söker förleda till brott; vare lag som i 1
mom. sägs.

Hav någon eljest på sätt i 1 eller 2 mom. förmäles sökt förleda till
ohörsamhet mot lag eller laga myndighet, straffes med böter eller fängelse.

Yad i denna paragraf är stadgat gälle även om den, som annans skrift, vars
innehåll är efter samma paragraf straffbart, utspritt eller utsprida låtit för att
därmed främja den med skriften åsyftade verkan’.

Samtidigt antogs som vilande en grundlagsändring, genom vilken, när
den år 1909 slutgiltigt antogs, § 3 mom. 7 i tryckfrihetsförordningen
fick följande lydelse:

’7:o. Uppmaning till brott eller försök att annorledes än genom uttrycklig
uppmaning, såsom genom prisande av brottslig handling, förleda
till brott, så ock försök att eljest förleda till ohörsamhet mot lag eller
laga myndighet; förbrytelsen skall straffas efter allmän lag och skriften
konfiskeras.’

Medelst dessa lagändringar gjordes först och främst stadgandena obe -

Lagutskottets utlutande Nr 52.

stiinidåre och därför vidsträcktare i sin straffande räckvidd. Vida färre
misshagliga yttranden än förr kunde slippa genom maskorna i lagens nät.
Samtidigt blev lagen ovissare till sin mening och svårare att tolka. Det
blev för menige man allt vanskligare att avgöra, huruvida ett yttrande
var brottsligt eller ej, och myndigheterna kunde godtyeldigare än förr låta
den ene drabbas av strängt straff och den andre alldeles löpa, ehuru de
båda yttrat sig på ett sätt, som varit helt likartat, ja kanske på pricken
detsamma. Med andra ord: rättssäkerheten vart märkbart och kännbart
förringad.

Samtidigt infördes genom lagändringarna av 1906 straffarbete såsom
straff för politiska brott och det till en så stor utsträckning, att i vidrigaste
fall fyra års straffarbete kunde ådömas. Straffmaximum hade alltså
i ett slag fyradubblats och denna höjning av straffmaximum har naturligtvis
utövat stark inverkan på straffmätningen i övrigt. Det är onekligen
raskt marscherat: år 1888 var uppmaning till brott straffbar blott i sällsynta
undantagsfall, år 1906 var sådan uppmaning straffbar över lag och
det med ända till 4 års straffarbete.

Det må emellertid märkas, att straffen för uppmaning till mord, stöld,
förfalskning och dylikt i verkligheten blott följt med för sällskapets skull.
De spela mycket obetydlig roll i höga vederbörandes motiveringar. Nej,
man erkänner fullt tydligt, att det är de politiska brotten — eller så kallade
brotten — man vill åt. År 1889 gällde det socialisterna, år 1906
var det anarkisterna eller ungsocialisterna, med vilka man skrämde. Sant
är ock att en hel rad ungsocialister drabbats med straffarbete. Men även
av socialdemokraterna ha åtminstone två undergått sådant straff enligt
lagen av 1906. En hel rad sådana ha vidare endast genom denna lag
kunnat ådömas fängelse.

Det är klart för var och en, att politiska brott utgöra en kategori
för sig. De ha ej liksom andra brott framfötts av ett fördärvat eller av
naturen lågt sinnelag eller utgjort tillfälliga utslag av karaktärssvaghet, själviskhet
eller skadelusta. De ha framgått av övertygelse De ha utförts
för att tjäna en sak, en idé, de ha ofta direkt framsprungit ur en osjälvisk
hängivenhet, större än den genomsnittliga. Man kan alltså omöjligen
jämnställa dem med andra brott, man måste anse dem för antingen
bättre eller värre, allt efter den uppfattning man har, om en självständig
övertygelse är något gott eller ej. Det svenska samhället har mer och
mer röjt tendenser att anse dem värre. Det synes mer och mer böjt att
anse självständig övertygelse som något förskräckande ont och vådligt. Men

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

ett samhälle, som dömer från sådana utgångspunkter, dömer sig självt snarare
än den så kallade brottslingen.

Men, säger man, staten måste väl straffa attentat mot sitt bestånd!
Vi skola ej bär upptaga någon diskussion om statens straff makt i allmänhet,
ehuru självständiga tänkare av europeisk betydelse i vår tid allt klarare
uppvisat, bur många illusioner tron på denna straffmakt döljer. Vi
förorda ju ingalunda bär denna straffmakts borttagande. Vi föreslå ej, att
verkliga brott mot staten och dess säkerhet skola lämnas ostraffade, ej heller
uppmaningar, som verkligen lett till handling, ty de straffas enligt lagbestämmelsen
om anstiftan till brott (kap. 3, § 1 strafflagen). Här är blott
fråga om uppmaning, varpå ingen handling följt, eu uppmaning som endast
förblivit ord. Vad vi kräva är alltså rätt för varje medborgare att frimo
digt efter bästa förstånd och samvete säga sin mening om statens brister
och om medlen att avhjälpa dessa. Vad vi kräva är, att yttrande- och
kritikrätt äntligen tillåtas okvalt existera enligt den svenska lagen.

Att samhället ej skulle kunna tåla sådan kritik utan fara för sitt bestånd
är ett påstående, som historien dagligdags beslagit med osanning.
Det var ingen tillfällighet, att under debatten år 1889 häradshövding
Lilienberg måste fråga, varför man ej redogjort för liknande lagstiftning i
England. England saknar visst icke strafflagar för statsförbrytelser, men
hela dess syn på sådana ting är dock grundväsentligt olik den i vår lag
numera inskrivna. Under den nyss utkämpade striden om självstyrelse för
Irland och det protestantiska Ulsters ställning därtill, tillät sig gång på
gång högeroppositionen sådana yttranden, som att en regering, vilken ville
tvinga ett motspänstigt Ulster med våld, det vill säga utöva sin rätt att
hävda lag, skulle hänga på Londons gator, och detta utan annan följd än
att regeringen betygade talarna sin högaktning. Visserligen åtnjuter ju i
alla länder en högeropposition långt större friheter än en vänsteropposition
— framför allt naturligtvis hos oss. Men vad även en ytterliggående
vänsteragitation får tillåta sig i England framgår av den bekanta händelsen
för några år sedan, då socialistagitatorn Grrayson under en dyrtid, långt
lindrigare än den vi nu uppleva, opåtalt fick uppmana arbetarna att helt
enkelt taga vad de behövde av kapitalisterna. Har då denna från svensk
synpunkt oerhörda yttrandefrihet förstört landet? Om det engelska världsriket
saknar styrka och fasthet, om dess folk och enkannerligen dess arbetarklass
sakna offervilja, disciplin och fosterlandskärlek, den frågan har
bland annat, det pågående världskriget besvarat.

Man må för övrigt ingalunda tro, att om 10 : 14 strafflagen upp -

■Lagutskottets utlutande. Nr 52. 9

havdes, myndigheterna därför skulle sakna rikliga tillfällen att straffa politi®1™
agitatorer av för dem icke önskvärd art, Herr Herslöw erinrade ju
i debatten ar 1889, att Palm, Lennstrand, Lyngholm, Axel Danielsson
o. s. v.’ strax dessförinnan suttit inne och det vore lätt att utfylla detta
o. s. v.’ med namnen Branting, Rydgren (Proletärens redaktör), Björk
(Arbetets ansvarig efter Danielsson) m. fl. Just 1888 är ju framför andra
det svarta året (frånsett naturligtvis 1916) i den svenska socialismens
historia, De som anse det för en deras naturliga rätt, att samhället skall
sätta deras meningsmotståndare i fängelse, torde alltså kunna påräkna ett
drägligt liv åren efter avskaffandet av 10: 14.

Htii till kommer att just nyligen nämnda paragraf i tillämpningen erhållit
en sakrik skärpning, vars fulla räckvidd ännu ej kan överskådas.
Högsta domstolens utslag i förräderimålet — vilket vi för övrigt på intet
\is ämna diskutera har givit en ny och helt oväntad tolkning av begreppet
''menighet eller folksamling’. '' Det har alltid ansetts, att detta
begrepp blott gäller offentliga möten. I sin motivering till lagförslaget av
år 1889 uttalar justitieminister Örbom flera gånger, att förslaget blott avsåg
dylika möten. Detsamma framhöll justitieministern (statsminister Staaff
sjal v) 1 sm motivering till lagändringen av 1906, och detsamma uttala vid
samma tillfälle fullt oförtydbart justitieråden Claeson, Wijkander, Billing,
Bohman, Ramstedt, Westring och Herslow under högsta domstolens handläggnmg
av ärendet. Som offentliga möten ha hittills aldrig arbetar- och
dylika kongresser eller möten räknats, dit blott vissa bestämda genom dörrvakter
eller på annat sätt kontrollerade personer äga tillträde. Myndigheterna
voro ju ock enhälligt av den uppfattningen i fråga om arbetarfredskongressen
i mars 1916. Enligt högsta domstolens nämnda prejudikat
anses. emellertid en dylik kongress, när den innesluter ombud från flera
organisationer — vilket ofta händer — samt gäster — vilket nästan alltid
är fallet — höra under kategorien menighet eller folksamling. Vilka möten
som hädanefter av domstolarna icke skola räknas dit, är faktiskt lika ovisst,
som det är visst att räckvidden av 10 : 14 nu finnes vara långt vidsträcktare,
än någon vid lagens antagande kunde ana.

Herr Hans Andersson i Nöbbelöv fällde vid debatten 1889 de högst
klarsynta orden: Om vi lämna ifrån oss den fria yttranderätten, skola vi
bli dåligt betjänta med vad vi få igen.’ Just så har det gått. När statsminister
Staaff framlade lagskärpningen av 1906, hoppades han få allmän
rösträtt (enligt sitt förslag) igen. Men då han yttrade sitt hopp därom,
skrattade första kammaren, och Sverige är fortfarande, med den s. k. allBihang
till riksdagens protokoll 1917. 9 Sami. 41 käft. (Nr 52). 2

Utekottet.

10 Lagutskottets utlåtande Nr 52.

manna rösträtt vi fått enligt högerns recept, faktiskt icke folk- utan rikemansstyrt.
Och hur ha statsminister Bildts, naturligtvis ärligt menade,
förespeglingar av 1889 slagit in? Han yttrade då:

’I)et är väl, efter min uppfattning, samhällets plikt att söka utjämna
de sociala ojämnheterna, som finnas, och på det sättet beröva de yrkesmässiga
agitatorerna ett kraftigt agitationsmedel. — Här hos oss äro de
sociala ojämnheterna lyckligtvis ännu ej så tillspetsade, att man ej med
tillförsikt kan hoppas, att dessa ojämnheter kunna på ett tillfredsställande
sätt utjämnas.’

Hur har det gått med detta tillförsiktliga hopp om de ekonomiska
ojämnheternas utjämning? Sveriges nationalförmögenhet har ökats väldigt
sedan 1889, men den har ock i ständigt ojämnare grad kommit de förut
rika eller välbärgade till del. Under kriget har nu denna ojämnhet på ett
rent skriande sätt framträtt. Ej nog därmed. Arbetarnas ekonomiska läge,
deras reallön försämras ej blott i förhållande till andra förmögnare samhällsklasser
utan absolut. Att så var förhållandet, erkände ärligt statsminister
Staaff i riksdagen redan något år före kriget. Även i detta fall har världskriget
i yttersta grad ökat och påskyndat försämringen.

Var ha då de reformer blivit av, som kunde från grunden och på
allvar bota denna utveckling nedåt? Herr Waldenströms ord i debatten
år 1889, att man just tack vare munkorgslagen skulle ''komma att gå på
med repressiva åtgärder undan för undan i stället för att med öppna ögon
genomföra nödvändiga sociala reformer ha visat sig blott alltför profetiska.
Vi leva nu i ett tillstånd, som på ett olycksbådande sätt börjar likna det
tillstånd hos det gamla, ofria England, varom S. A. Hedin under samma
debatt talade.»

Utskottet får till en början erinra, hurusom vid 1914 års senare riksdag
motion väcktes om lagändring i samma riktning som den i förevarande
motion föreslagna, ehuru av ojämförligt mycket mindre räckvidd. I
motion av herr Sandler m. 11. yrkades nämligen då, att 10 kap. 14 § strafflagen
borde återställas till det skick lagrummet haft före år 1906. I deri
nu väckta motionen yrkas däremot, att paragrafen skall helt och hållet
upphävas.

I anledning av nyssnämnda äldre motion gav 1914 års lagutskott en
utredning, i vad mån 1906 års lagstiftning förändrat lagrummets innehåll,
varav framgick, att lagändringen i fråga innefattat dels en höjning av straffmaximum
i fall av försvårande omständigheter och dels ett förtydligande

Lagutskottets utlåtande Nr 52. ]i

1 Syft°, at.L klaiai''e utmarka> utt offentlig uppmaning till brott eller lagtrots
(ore straffbar, aven om den framförts under den skyddande förklädnaden
‘ v ett prisande av brottslig handling eller dylikt. Utskottet erinrade vidare
att denna svenska lagstiftning ingalunda intoge någon sträng ståndpunkt i
jämförelse med nyare strafflagar i främmande länder, exempelvis den norska,
den italienska och den nederländska, vare sig i fråga om straffsats eller i
lraga om förutsättningarna för straff barhetens inträde. Det påvisades ock

tid iämliktaVf Statist*en> att »otalet personer, som på senare

ten 19 0 lofoTf6 ''T™ adÖmfe £rihetestraff> vant helt ringa; under
< i ! n !aC G malleS Sex Personer ådömts fängelsestraff och ingen

domts till straffarbete. Slutligen framhölls, att lagändringen framkalla

att aven i vart land eu anarkistisk rörelse framträtt och av nödvändigheten
att i någon man skydda samhället mot eu hänsynslös agitation, som strävade
att omstörta grundvalarna för allt samhällsskick. Utskottet avstyrkte
aaitor den vackta motionen.

r.m , Vad sål^da av i 914 års lagutskott yttrats, finner utskottet fortfarande
aga giltighet och kan således så mycket mindre ansluta sig till yrkandet
i nu förevarande motion om upphävande av lagrummet i dess

Motionärerna hava till stöd för sin mening åberopat åtskilliga uttaanden
under 1889 ars riksdag. Men det lärer vara uppenbart, att de

fnrhAlf01,d SOm yid.denna tldpunkt kunde frambäras, med då rådande tidsorhallanden
för ogemen och innan man ännu förvärvat erfarenhet, huru
stadgandena i praktiken skulle verka, icke kunna tilläggas vitsord gentemot
den nära trettioåriga erfarenhet i detta avseende man numera ä<mr. Motionärerna
uppfatta vidare stadgandena i fråga såsom ett förbud för medorgarna
att »frimodigt efter bästa förstånd och samvete säga sin mening
om statens brister och om medlen att avhjälpa dessa». Men detta är upg

Fen n£lgl\ SJ?’. fÖrsåvitt näm%en de offentligen anbefallda medlen
att bota samhallsbnster äro av laglig art. Lagrummet straffbelägger

nämligen endast uppmaningar att begå brottsliga handlingar eller att visa
ohörsamhet mot den lagliga ordning, som består. Det står alltså i full
överensstämmelse med den stundom åberopade grundsatsen: respekt för
gällande lag, men öppen rätt att fordra en annan. P

För att bereda nödigt skydd för allmän ordning och säkerhet likasom
or den enskilda medborgarens liv, frihet och egendom äro bestämmelserna
3 kap. strafflagen om anstiftan till brott ingalunda tillfyllest gentemot offentlig
provokation till brott och lagtrots, såsom motionärerna synas förmena. Såsom an -

12 Lagutskottets utlåtande Nr 52.

stiftare straffas den, som söker förleda till brott, endast i det fall, att den förledde
fortskridit till brottets fnllbordan eller till straffbart försök, och vidare blott
under den ytterligare förutsättning, att rättsöverträdelsen kan styrkas hava
blivit begången just i följd av den påverkan, för vilken gärnmgsmaimen vant
föremål. Men detta orsakssammanhang är just i fall av offentlig propaganda
genom föredrag o. s. v. synnerligen svårt att leda i juridiskt bevis,
även i fall där det säkerligen är för handen. Dessutom kan en samhallsfarlig
propaganda rikta sig på ett lagtrots, som icke ar belagt med straff,
men ändock för ett ordnat samhälle innebär allvarsam skada, t. ex. eu

uppmaning till skattestrejk.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 14 maj 1917.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Reservationer:

a) av herr Lindhagen, som anfört:

> Skildringen i motionen över de nya tidsströmnmgar, som skapat
ifrågavarande straff bud, och över protesterna däremot från den gamla avlösta
frihetstidens män, är av synnerligt intresse. Den vacker anyo eftertanken
ur en lång politisk sömn samt ställer i blixtbelysning ett av den
politiska reaktionens och ämbetsmannaförtryckets starkaste fasten.

Det nya strafEhotet framfördes år 1889 av den ekonomiska reaktionen
såsom ett förhoppningsfullt botemedel mot »socialdemokratiens uppvighngar»
och utbyggdes år 1900 av den militära reaktionen till ett maktigt balverk
mot den »försvarsfientliga och fosterlandslösa propagandan* och latom oss
säga mot all politisk tanke- och yttrandefrihet. Under hagnet av denna
ålit omfattande urbild för eu munkorgslag växte sedan upp pa margahanda
områden små munkorgsstadgar, utplanterade har och dar till glädje for fun
tionarismen och undergång för den andliga friheten.

På detta sätt har svenska folket, trots grundlagar och gamla traditioner,
allt mer lyckliggjorts med en poliskultur, i stallet for ett fortgående

Lagutskottet a utlåtande Nr 52.

mot det drömda demokratiska samhällsskicket. Varje ord, oangenämt för
makten och konservatismen, måste vägas på guldvikt, bönhaseriet mot uttryckssätten
i kritiken har blivit en viktig samhällsangelägenhet och undei
förevändningen att hålla lagarna i helgd undertryckes opinionsbildningen
mot alla dåliga författningar och murkna institutioner, vilkas upprätthållande
blifvit denna munkorgslagstiftnings verkliga uppgift. De många profetiorna
från 1889 hava gått i uppfyllelse. Waldenströms från Gävle övertygelse,
att lagen skulle komma att göra mycken skada, har besannat sig
och Carl Ifvarssons erinran att »icke alltid väljer man sina ord så noga,
att man icke möjligen skulle kunna åtkommas med tillhjälp av denna lag,
många andra omständigheter att förtiga» vitsordas ymnigt genom åklagaremyndigheters
och justitieministrars tjänstenit i lagens tillämpande.

Man vänjer sig visserligen vid allt, således även vid åsynen av förtrycket.
Till sist utbreder sig tron, att detta är åtminstone på något sätt
oumbärligt, eftersom det linnes till och växer. Därför har även jag tidigare
varit med att föreslå endast borttagandet av 1906 års påbyggnad och
även senare trott, att möjligen något behöfde stå kvar. De varnande rösterna
från tiden för lagens första tillkomst och nya erfarenheter hava emellertid
väckt mig till besinning. Därtill kommer den för svensk församlingsfrihet
äventyrliga tolkning av begreppet »menighet eller folksamling», som i
förräderiprocessen hävdades av högsta domstolen och därför under alla förhållanden
måste föranleda ett ingripande även i 1889 års grundvalar för
straffhotet. I detta sammanhang må också ånyo erinras om, att de ledande
ämbetsbefattningarna i vårt land med få undantag äro ett enda partis, högerpartiets,
privata tillhörighet. Så länge ett sådant förhållande äger rum, får
en dylik lagstiftning alldra minst sättas i händerna på en ämbetsmakt, som
i sin ämbetsgärning allt för ofta, låt vara omedvetet, missbrukar den för
att komma åt politiska motståndare samt stärka sina och sitt partis åskådningar
och intressen.

Det hemställes alltså,

att riksdagen ville för sin del besluta, att 10 kap.
14 § strafflagen skall upphävas.»

It) av herrar Klaf beck, Borg och Lindqvist i Kosta, som hemställt,

att riksdagen i anledning av förevarande motion
ville besluta återställa 10 kap. 14 § strafflagen till det
innehåll, denna paragraf hade före 1906 års lagändring.