8 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24

Utlåtande 1868:LU24

8 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.

andra Kammaren samtidigt fattar beslut i samma hänseende. Anmärkas bör
ock att endast enligt förra förfaringssättet en verklig analogi finnes mellan behandlingen
af frågor, som af ständigt Utskott behandlats, och sådana, som remitterats
till tillfälligt Utskott, vid hvilka sistnämnda vanligen den Kammare,
som sist beslutar, alltid känner andra Kammarens beslut och sålunda, ifall ej
båda Kamrarnes öfverensstämma, har valet mellan att antaga sistnämnda,
beslut eller definitivt afslag. Enligt mitt förmenande hade Lag-Utskottet alltså,
i stället för sin nu gjorda förklaring att ärendet förfallit, bort förnya sitt
förra af Andra Kammaren antagna förslag, derest det ej ansett sig i stället
böra föreslå reservantens af Första Kammaren antagna; följaktligen i hvarje
fall framställa ett •positivt förslag till Kamrarnes bifall eller afslag.

af Herrar Rosenberg och Rätter Sv. Ersson.

j%:o 24.

Ank. till Riksd. Kansli d. 28 Mars 1868, kl. 6 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af gällande
stadganden rörande verkställighet af Konungens Befallningshafvandes
och Underrätts utslag.

Uti en inom Första Kammaren väckt och till Lag-Utskottets behandling remitterad
motion, N:o 7, har Herr C. J. Storckenfeldt förmält, att orsaken, hvarför
misstroendet till realsäkerheten i så betänklig grad tilltagit, vore att söka
i nuvarande lagstiftning, som, särdeles då fråga vore om fast egendom, lemnade
en tredskande gäldenär eller nyttjanderätts innehafvare ett rikt fält för trakasserier,
så att ofta åratal förginge, innan man kunde erhålla liqvid för eu förfallen
intecknad fordran, innan man komme i besittning af en vid exsekutiv

auktion

9

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.

auktion inköpt och betald fastighet, eller innan en insolvent arrendator eller
hyresgäst, som förverkat sin besittningsrätt, kunde tvingas att afflytta; hemställande
motionären fördenskull, att Riksdagen måtte för sin del besluta följande
stadgande:

“Konungens Befallningshafvandes eller Underrätts beslut i utsöknings- , och
tvistemål gånge till verkställighet, ändå att det ej tagit åt sig laga kraft, der
den, som vunnit, ställer af Konungens Befallningshafvande, Magistrat eller kronofogde
i orten godkänd borgen för den återbäring, så ock det skadestånd,
hvartill han kan kännas skyldig om beslutet ändras. Är det hvarom dömdt
hlifvit sådant, att skadestånd ej med penningar kan gäldas, om beslutet i verkställighet
ginge, då må sådan verkställighet ej ega rum förr än beslutet vunnit
laga kraft; och bör sådant i beslutet utsättas.“

De lagbud, som i förevarande ämne nu gälla, äro hufvudsakligen följande:

2 Kap. 2 § Utsöknings-balken, sådan den lyder i Kongl. Förordningen den
29 November 1823, som medgifver, att i utsökningsmål, der uteblifven förklarande
tredskovis af Konungens Befallningshafvande ålägges betalningsskyldighet,
men egen att inom viss tid i Hofrätten söka återvinning, utmätning ej dess
mindre må försiggå och godset sättas i taka händer, med rättighet för den
fordrande att det emot full borgen lyfta;

3 Kap. 4 § samma Balk, som stadgar, att, om den, som tappat, visar att
han å högre ort klagat öfver domvilla eller annan felaktighet, domen ändå
skall gå till fullbordan, dock så, att den, som vunnit, ställer borgen för det
han efter domen lyfta eller tillträda får; eller ock skall det sättas i qvarstad,
der förbud emot utmätningen ej kommer;

3 Kap. 5 § samma Balk, enligt dess lydelse i Kongl. Förordningen den
18 April 1849, innehållande, att den, som vunnit hos Underrätt, ändå att deremot
vädjadt blifvit, eger njuta utmätning, med skyldighet att ställa borgen
för det han om händer får eller låta godset sättas i qvarstad; dock att det,
som så utmätt är, ej må skingras eller utan egarens vilja föryttras, förr än
saken i Hofrätten afdömd varder;

Kong]. Förordningen den 18 December 1823, deri föreskrifves, att, derest
gäldenär utan allt jäf eller invändning'' hos Konungens Befallningshafvande
skriftligen eller muntligen erkänt skulden, eger den sökande, ehvad förklaranden
vill anföra besvär eller icke, att genast å Konungens Befallningshafvandes
utslag erhålla utmätningsverkställighet och det utmätta godset lyfta emot
borgen; hvarjemte genom Kongl. Förordningen den 23 Augusti 1851 är förordnadt,
att, i likhet med hvad sålunda blifvit stadgadt, utmätning å Konungens
Befallningshafvandes utslag äfven i öfriga mål, utan hinder af deremot anförda
besvär, genast må följa, med rättighet för den sökande att det utmätta godset
emot full borgen lyfta;

Bill. till Riksd. Prof. 1868. ? Samt. 12 Häft. 2

10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.

5 Kap. 8 § Utsöknings-balken, som tillåter, att den, hos hvilken hus, tomt,
jord eller vattenverk utmätes, men som ej har annat hus eller hemvist att
tillgå, må sitta i husen qvar å landet tre månader efter det utmätningen skedd
är och i staden till nästa fardag; samt

26 Kap. 2 § Rättegångs-balken, sådant detta lagrum lyder i Kongl. Förordningen
den 18 April 1849, innehållande, att Underrätts dom, deremot vädjadt
är, må gå i verkställighet efter ty som i 3 Kap. 5 § Utsöknings-balken
sägs, der den som vunnit det äskar, och vadet ej derigenom onyttigt blefve.

Hufvudsumman af dessa stadganden är, att den, som vunnit hos Konungens
Befallningshafvande eller Underrätt, må, så vida erlagdt vad derigenom
ej onyttigt bäfver, njuta utmätning och emot borgen omhänderta det utmätta,
som dock ej får skingras eller föryttras förr än Hofrätt i saken dömt. Det
kan icke förnekas, att denna inskränkning i afseende på verkställigheten lemnar
en gäldenär tillfälle att genom talans fullföljande uppehålla fordringsegaren
i dess rätt; men å andra sidan bör det icke förbises, att den förre, då
han, efter att hafva tappat i första instansen, vinner ändring hos Hofräften, ej
kan anses tillfredsställd, om han, i stället för sin utmätta egendom, för densamma
får ersättning, hvars belopp dessutom icke alltid kan rättvisligen beräknas;
och i anseende härtill torde det vara mindre välbetänkt, att borttaga berörda
inskränkning.

Då några särskilda bestämmelser icke finnas rörande verkställighet af
Konungens Befallningshafvandes och Underrätts beslut, hvarigenom innehafvare
af fast egendom ålagts att sådan egendom afträda eller nyttjanderätt dertill
upplåta, synas ofvanberörda stadganden gifva stöd för den mening, att ett dylikt
beslut må kunna emot borgen genast verkställas; ty vadet torde icke kunna
anses derigenom onyttigt gjordt. I praxis har likväl flerestädes en motsatt
åsigt gjort sig gällande, hufvudsakligen på den grund, att man ansett svårigheter
möta att med penningar bereda skadeersättning till en fastighetsinnehafvare,
som tvingas att med kreatur och bohag lemna den fasta egendomen, men
sedermera vinner ändring i beslutet; och till följd häraf har den, som blifvit dömd
att afträda egendomen eller upplåta nyttjanderätten, stundom kunnat uppehålla mot
parten, till dess målet genomgått alla instanserna, utan att den sednare haft
någon utväg sig anvisad att betrygga sig för den skada, som honom derigenom
tillskyndats. Ett lagstadgande till rättelse af detta missförhållande kan således
icke anses obehöflig!;* men lagstiftaren måste dervid tillse, att lagen innehåller
tryggande bestämmelser för den, som i Underrätts beslut, hvarigenom afträde
af fastighet blifvit honom älagdt, vinner ändring hos Hofrätten. Svårigheten att
på ett tillfredsställande sätt lösa denna fråga visar sig deraf, att Lag-Utskottets
vid förra riksdagen afgifna yttrande i ämnet icke vann Riksdagens bifall. Då
nu Kongl. Maj:t tillkännagifvit sin afsigt vara att låta utarbeta förslag till helt

Lag- Utskottets Utlåtande JV.-o 24. 11

och hållet ny utsökningslag, samt förevarande fråga dervid otvifvelaktigt kom
mer under öfvervägande, har Utskottet trott sig böra vördsamt hemställa,

att ifrågavarande motion icke må till någon vidare åtgärd
föranleda.

Stockholm den 27 Mars 1868. '' -

På Utskottets vägnar:
Eric Sparre.