6 Lagutskottets Utlåtande N:o 10

Utlåtande 1887:LU10 - janmar

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

samma art som borgen, Indika utvägar stundom torde vara af vida farligare
beskaffenhet än denna, får utskottet hemställa,

att motionen icke må vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 15 februari 1887.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservation

af herr G. II. Stråle mot den af utskottet använda motivering.

K:o 10.

Anis. till Riksd. kansli den 15 febr. 1887, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning väckta motioner om ändringar
i strafflagen den 16 februqri 1864.

Till lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat tre särskilda
inom nämnda kammare väckta motioner, i Indika föreslås ändringar i
strafflagen den 16 februari 1864. Dessa motioner hafva afgifvits

l:o) af herr A. Törngren (n:o 59), hvilken på anförda skäl föreslår,
att Riksdagen för sin del beslutar, att straffbestämmelsen »förlust af medborgerligt
förtroende utöfver strafftiden» ur strafflagens paragrafer utgår;

2;o) af herr P. Zimdahl (n:o 80), som, med framhållande hufvudsakligen
af det djurplågeri, som ofta förekommer vid nedslagtning af husdjur,
hemställer, att Riksdagen måtte besluta aflåtande af eu skrifvelse till

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

7

Kong! Maj:t med anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes för nästa Riksdagframlägga
förslag till ändring af 18 kap. 16 § uti gällande strafflag i
syfte, att bestämmelser af böter för mot egna eller andras kreatur visad
uppenbar grymhet varda i väsentlig mån skärpta; samt

3:o) af herr P. Waldenström (n:o 95), hvilken anser att det i 18
kap. 7 § strafflagen meddelade stadgande om straff för den, som öfvar otukt
med qvinna, som fylt tolf men ej femton år, borde ändras derhän, att det
med stadgandet asyftade skydd för qvinnan utsträcktes till qvinna, som ej
fylt aderton år, och i följd deraf föreslår, att Riksdagen måtte för sin del
besluta sådan ändring af nämnda lagrum, att orden »femtonår» utbytas
mot »aderton år».

Genom skrifvelse den 15 november 1884 har Kongl. Maj:t anbefalt
nya lagberedningen att till behandling företaga frågan om revision af strafflagens
straffbestämmelser och dervid hänvisat till ett skrifvelsen bifogadt
utdrag af det samma dag inför Hans Maj:t Konungen hållna protokoll öfver
justitiedepartementsärenden. Enligt hvad detta protokollsutdrag utvisar, anföide
departementschefen följande skäl för ofvanberörda, nya lagberedningen
meddelade uppdrag:

»Den strafflag, som år 1864 antogs att gälla till efterlefnad från den
1 januari 1865, företer onekligen, när den jemföres med den afdelning af
1734 års lag med dit hörande författningar, som den var afsedd att ersätta,
ett högst väsentligt framsteg på kriminallagstiftningens område. Det var
dock naturligt, att man vid öfvergången till en ny lagstiftning, byggd på
ett för den allmänna uppfattningen dittills främmande system, ej ville, särskilt
i fråga om straffens stränghet, på en gång fullständigt bryta med de
grundsatser, på hvilka den äldre hvilat, helst man genom en sådan varsamhet
kunde lättare förmedla öfvergången till det nya och bereda detta en
säkrare framgång. Nödvändigheten af en snart förestående revision af den
nya lagens i vissa fall ganska hårda straffbestämmelser insågs dock äfven af
dem,. som verksammast bidragit vid dess tillkomst, och den erfarenhet, som
vunnits under de tjugo år lagen tillämpats, har ej blott bekräftat denna
uppfattning, utan ock utbildat en ganska bestämd mening om hvilka delar
åt lagen, som företrädesvis äro i behof af omarbetning. Dit kunna räknas
inom den ^allmänna afdelningen stadgandena om förlust af medborgerligt förtroende
såsom påföljd för vissa brott, inom den speciela bestämmelserna om
straff för religionsbrott samt för brotten mot rätt till egendom. De ändringar
20 kap. strafflagen vid 1872 års riksdag undergick hafva ej kunnat tillfredsställa
de väl grundade anspråken på en rättvisare afvägning åt för -

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

hållandet mellan straffen för tjufnadsbrott och för de icke blott i jemförelse
med dem, utan ock i och för sig väl lindrigt bedömda bedrägeribrotten. Men
hvarje väsentligare och mera genomgripande ändring i vissa delar af ett
genomfördt system af straffbestämmelser krafvel’, för bibehållande af konseqvens
och sammanhang i det hela, jemkning^* äfven i andra delar, och då
dertill kommer, att de af mig nu anmärkta brister i strafflagen icke äro de
enda, som tarfva rättelse, anser jag mig hafva skäl att tillstyrka en allmän
revision af strafflagens straffbestämmelser. Detta arbete, som sålunda har till
föremål en hufvudafdelning af allmänna lagen, synes mig böra uppdragas åt
nya lagberedningen, att företagas efter det beredningen afgifvit förslag i
anledning af riksdagens skrifvelse angående äkta makars egendomsförhållanden.
Beredningens tid torde medgifva fullgörandet af ett dylikt uppdrag, innan
frågan om rättegångsväsendets ombildning å nyo kan, efter principbetänkandets
granskning, inom beredningen till behandling upptagas, under förutsättning
att Eders Kongl. Maj:t täcktes tillåta beredningen, som för närvarande
ej har någon sekreterare hos sig anstäld, att anlita nödigt arbetsbiträde, så
att den förberedande utredning af ämnet kan vara verkstad innan dess handläggning
hos beredningen tager sin början.»

De i departementschefens anförande omförmälda lagförslag, hvilkas utarbetande
borde föregå fullgörandet af nu ifrågavarande uppdrag, äro som
bekant redan af beredningen aflemnade till Ivongl. Maj:t; och lära förarbeten
till den anbefalda revisionen af strafflagen redan vara började.

Vid sådant förhållande kan utskottet icke finna lämpligt, att Riksdagen
nu skulle vidtaga någon åtgärd till åstadkommande af ändring i strafflagen;
och får utskottet följaktligen hemställa,

att hvarken

1) herr Törngrens motion

ej heller

2) herr Waldenströms motion,

eller

3) herr Zimdahls motion

må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 15 februari 1887.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1887.