6 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 28

Utlåtande 1868:LU28

6 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 28.

ter likväl ett annat hinder, som är svårare att undanrödja, nemligen den i landet
rådande prestbristen.

Utskottet får derföre vördsamt hemställa,

att omförmälda motion icke må till någon åtgärd å Riksdagens
sida föranleda.

Stockholm den 3 April 1868.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Ant till Riksd. Kansli d. 3 April 1868, kl. 6 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om upphörande af
klockares bref b äring sskyldighet.

Uti särskilda, inom Andra Kammaren väckta motioner (N:is 171 och
190), hvilka blifvit till Lag-Utskottets behandling öfverlemnade, hafva Herrar A.
W. Wigardt och Johannes Andersson yrkat, att stadgandet i 24 Kap. 32 §
Kyrkolagen angående klockares brefbäringsskyldighet måtte varda upphäfdt.

I afseende på klockares skyldigheter innehåller åberopade lagrummet, bland
annat: “Han skall ock bära kapitlets, prostens och kyrkoherdens bref till prosten,
när de honom tillhandakomma, till nästa klockare, och der sådant försummas, till
skadan, som deraf timar, svara.“

Med erinran att framställningar i enahanda syfte blifvit gjorda vid de tre
sistförfluten riksdagarne, har Herr Wigardt nu åberopat de skäl, hvilka tillförene
blifvit anförda till stöd för ifrågaställda reformen. En redogörelse för dessa skäl
är således påkallad. Så har blifvit anfördt, att omförmälda stadgande sannolikt varit
för sin tid både ändamålsenligt, af behofvet påkalladt och lätt verkställbar^ I sam -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 28.

7

hållets då ännu temligen outvecklade skick voro antagligen de embetsskrifvelser, presterne
hade att till hvarandra aflåta, icke synnerligen många. Ordinarie postlinier voro
ganska få och inskränkte sig till de allmännaste stråkvägarne samt frauigingo på de
flesta orter icke ens en gång i veckan. Med afseende på de ringa fordringarne
å dem, hvilka antogos till klockare, kunde det synas helt naturligt, att klockaren,
ehuru han benämndes kyrkobetjent, i sjelfva verket betraktades såsom betjent åt
presterskapet, derom också flera klockareinstruktioner bure vittne. Men sedan
förhållandena förändrats, så att allmänna posten numera framginge på alla större
vägar, flerestädes dagligen, på andra ställen en eller flera gånger i hvarje vecka,
samt postportot blifvit betydligen nedsatt, kunde en så ovig och långsam postinrättning
som den gående klockareposten hvarken vara tidsenlig eller af behofvet
påkallad. Okade anspråk på klockarens kunskaper och på hans verksamhet inom
kommunen hade försatt denne tjensteman i annan ställning till församlingen; men
hans inkomster, relativt till lefnadskostnaderna, hade i allmänhet icke blifvit ökade,
utan snarare minskade, särdeles der folkskolelärare- och klockaretjensterna blifvit
förenade. Det vore derföre en ganska billig begäran att klockarne befriades från
en tjenstskyldighet, som icke vidare kunde sägas vara af behofvet påkallad.
Hela saken reducerade sig egentligen till en penningefråga; ty i afseende på
säkerheten uti brefbäringen kunde det vara likgiltigt, om denna verkställdes af
ett bud från presten eller från klockaren ; det gällde endast hvem som skulle bekosta
budskickningen. I de flesta fall kunde prosten eller kyrkoherden få sitt bref
till dess bestämmelse befordradt för en kostnad af 12 öre; men äfven der sådana
paketförsändningar ifrågakomme, som bättre egnade sig för budskickning än
för vanlig post, syntes det billigare, att kostnaden drabbade presten, hvilkens göromål
på sednare tiden blifvit minskade genom upphörande af hans skyldighet att
vara ordförande i sockenstämmor och fattigvårdsstyrelse, ledamot i taxerings- och
pröfningskomitéer, m. m.

Vid 1862—1863 års riksdag afläto Rikets Ständer underdånig skrifvelse
till Kongl. Maj:t med anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes tillse, huruvida och i
hvad mån fribrefsrätt kunde pastorsembetena i riket för deras embetsskrifvelser
tilläggas ; förmälande Rikets Ständer dervid, att ett upphäfvande helt och hållet
af klockares brefbäringsskyldighet icke borde ifrågakomma, innan densamma
kunde af andra befordringsmedel ersättas, enär, derest presterskapet beröfvades
tillfället att få sina embetsskrifvelser befordrade, deraf kunde vållas en isolerino-.
som gjorde stiftsstyrelsen hardt nära omöjlig, eller ock presterskapet betungades
med den ofta till utgifter föranledande postbefordringsskyldighet, hvilken för närvarande
såsom ett tjensteåliggande tillhörde klockarne; men det syntes icke vara
med rättvisa och billighet förenligt, att sålunda befria en klass af tjensteman från
dess göromål, för att utan ersättning lägga desamma på en annan klass.

Af sådan anledning anser Utskottet nu, likasom vid förra riksdagen, att,
intilldess den på Kongl. Maj:ts åtgärd beroende frågan om fribrefsrätt för pa -

8

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 28.

storsembetena blifvit afgjord, utvägen för dem att få angelägna embetsskrifvelser
i förut öflig ordning fortskaffade bör stå öppen; hvadan Utskottet vördsamt
hemställer,

att ifrågavarande motioner för närvarande icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 3 April 1868.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

STUCHliOUM, TRYCKT HOS 1SAAC MAfiCUS, 1868,