6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2

Utlåtande 1896:TfuA2 Första kammaren

6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

N:o 2.

Ank. till Eiksd. kansli den 20 februari 1896, kl. 3 e. m.

Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 2, i
anledning af väckt motion angående ändring af gällande
bestämmelser rörande värnpligtigcs rätt att utvandra.

Jemte det 41 § i värnpligtslagen den 5 juni 1885 stadgar bötesansvar
och hemtningsäfventyr för den värnpligtige, som förfallolöst
uteblifver från inskrifningsförrättning eller tjenstgöring, innehåller nådiga
förordningen angående inskrifning och redovisning af värnpligtige
samt deras tjenstgöring m. m. den 22 december 1892 följande föreskrifter.
I § 126 (efter dess lydelse i nådiga förordningen den 6 augusti
1894) stadgas, att prestbetyg ej må meddelas beväringsman för afflyttning
från riket, såvida han icke visar, att han dertill erhållit vederbörligt
tillstånd. § 125 har denna lydelse:

§ 125. 1. Önskar värnpligtig, som icke blifvit till landstormen
öfverförd, att för vinnande af bättre utkomst eller på grund af eljest
ömmande omständigheter erhålla tillstånd att afflytta från riket, ingifve
han till kompaniområdesbefälhafvaren i det kompaniområde, inom hvilket
sökanden är mantalsskrifven eller, om han är inskrifven å sjömanshus,
detsamma är beläget, till Kongl. Maj:t stöld ansökan i ämnet och foge
dervid prestbetyg äfvensom uppgift å de medel, öfver hvilka sökanden
för verkställande af utflyttningen förfogar, samt de andra handlingar,
som han till stöd för ansökningen vill åberopa.

2. Sedan kompaniområdesbefälhafvaren om sökanden inhemtat tillgängliga
upplysningar, åligger det honom att till landtförsvarsdepartemen -

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2. 7

tets afdelning af Kongl. Maj:ts kansli insända handlingarna jemte eget
yttrande och intyg om den beväringsöfning, sökanden må hafva undergått;
kommande, sedan nådigt beslut i ärendet fattats, att till kompaniområdesbefälhafvaren
expedieras resolution att sökanden, på begäran,
tillställas.

Enligt § 136: 2, § 29: 4 och § 75: 1 bestämmes närmare, hurusom
det åligger värnpligtig, hvilken erhållit sådant tillstånd, ej mindre att,
derest han fortfarande vistas i landet, då kallelse utgår till inskrifningsförrättning,
tjenstgöring eller mönstring, dervid han, såvida ej tillstånd
till utflyttningen erhållits, haft skyldighet infinna sig, vid inskrifningsförrättningen,
tjenstgöringen eller mönstringen iakttaga inställelse än
äfven att, om han åter inflyttar utan att hafva öfverskridit. värnpligtsåldern
eller i annat land vunnit medborgarrätt, fullgöra den värnpligt,
honom då ännu kan åligga.

Genom § 6 i nådiga förordningen om hvad med afseende å utvandrares
fortskaffande till främmande verldsdel iakttagas bör den 4 juni
1884, är utvandrareagent förbjudet att fortskaffa utvandrare, som ej
företer utflyttningsbetyg.

I en inom Första Kammaren väckt motion (n:o 21), som blifvit
till utskottet öfverlemnad, har herr C. E. Ljungberg hemstält,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t ville så snart ske kan och senast inför nästblifvande
Riksdag framlägga förslag till bestämmelser, egnade att afvärja en för
fäderneslandet skadlig utvandring af män, tillhörande värnpligtsåldern.
Till stöd härför anför motionären:

Det torde väl knappt erfordras något bevis för den sanning, att
den stora utvandring från vårt land, som i synnerhet från 1860-talet
fortgått, medfört en stor nationalförlust. Utvandringen från Skandinavien
har under vissa år (efter 1879) varit fyra eller fem gånger starkare
än i det öfriga Europa0); och den bortförde under årtiondena
1861—1880 något mer än fjerdedele», nemligen 27 procent af Sveriges
nativitetsöfverskott (35 proc. af Norges)00}. Antalet af personer, som
under de fyratio åren 1851 med 1890 utvandrat från Sverige, uppgifves
af statistiska centralbyrån (lind. berättelse för 1890, lista afd.) till
666,017, och om man allenast till 1,000 kronor personen uppskattar

*) Folkmängden och folkökningen i Skandinavien 1815 - 1880, sid. 51, af 11. Gullberg och
G. Sundbärg.

**) 1. c., sid. 51.

8 Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

hvad i medeltal deras uppfostran kostat landet, uppgår vår nationalförlust
på detta område och på dessa fyra decennier till öfver 666
millioner kronor.

Detta belopp, som obestridligen är det allra lägsta, hvartill ifrågavarande
förlust kan uppskattas, desto hellre som de finnas, hvilka anse,
att, öfver hufvud taget, hvarje person redan vid 15 års ålder kostat
landet 2,000 kronor, och som de penningar och värdesaker, hvilka utvandrarne
medfört, icke äro deruti inbegripna, borde i och för sig mana
till mera allvarliga bemödanden, än som hittills egt rum, för att i någon
mån hämma en onaturlig utströmning af menniskor från vårt folkfattiga
land; men än mera bjudande blir denna pligt och nödvändighet, när
man betänker, att det är just, såsom naturligt är, de kraftigaste åldersklasserna,
som relativt mest fjolla utvandrarnes täta leder.

Särskildt måste det väcka alla deras bekymmer, som inse, hvilka
utomordentliga ansträngningar, som för en så fåtalig nation som vår
erfordras, för att vi må kunna värja oss emot en grannes väldiga härskaror,
att städse en så betydlig del af vår manliga ungdom inom beväringsåldern
afviker från landet.

Med föranledande af vår befolknings svaga numerär har representationen
för kort tid sedan funnit sig nödsakad att betydligt förlänga
förut gällande tid för värnpligtens utgörande.

Efter att hafva ådagalagt, att hittills funnits, för fälteorpsens mobilisering,
i verkligheten endast fyra årsklasser att tillgå, yttrades i det
inom generalstaben utarbetade arméförslaget: »Men fyra årsklasser för slå

icke. För att vår här skall uppträda med den styrka, som hittills
af alla fackmän ansetts som ett minimum, fordras derför eu utsträckning
af värnpligtstiden.» Och Kiksdagen ansåg sig också nödsakad
att förlänga denna tid från 12 till 20 år, d. v. s. till och med 40:de
året.

Den uppoffring, nationen sålunda underkastat sig för sitt försvar,
båtar dock föga, om de värnpligtige fortfarande få utan allt hinder
strömma ut öfver våra gränser till främmande länders tjenst och båtnad.
Eget nog har i senare tider, om genom ett förbiseende eller af
annan orsak, friheten att utvandra blifvit mera underlättad, än den förr
var, ehuru samtidigt insigten vaknat om nödvändigheten af arméstyrkans
höjande.

Uti en kongl. skrifvelse af den 20 maj 1851 uttalades den uppfattning,
att beväringsskyldig icke finge ur riket afflytta utan att, enligt
dåvarande beväringslag, sätta annan duglig karl i sitt ställe; och uti
en liknande skrifvelse af den 28 mars 1854 uttalades, att bevärings -

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2. 9

skyldig, som icke begagnat sig af den i kongl. kungörelsen den 27
oktober 1812 medgifna utväg att i sitt ställe sätta annan godkänd karl,
icke kan tillåtas att utan särskildt nådigt tillstånd ur riket afflytta.
Kom så med förordningen den 13 november 1860 en ny beväringslag
till stånd, i hvars 4:de § stadgades: »Skulle någon, hvars bevärings skyldighet

ännu fortfar, önska att blifva från densamma fri, för att
kunna till främmande land utflytta, vilje Vi, uppå derom gjord underdånig
anmälan, för hvarje fall beslut meddela; dock skall ingen, som
eger tillgång, erhålla sådan befrielse, med mindre han, i fredstid, erlägger
den i § 15 omförmälda afgift (100 rdr runt), samt i krigstid
genom legning sätter annan antaglig karl i sitt ställe.» Då sedermera,
genom kongl. kungörelsen den 1 november 1872, lega och friköp afskaffades,
stod stadgandet om det särskilda utvandringstillståndet qvar,
men nära nog såsom en död bokstaf, tills det genom kongl. förordningarne
den 6 december 1886 och 28 januari 1887 åter upplifvades.

I den förra af dessa förordningar, den af 1886, stadgades, att
»prestbetyg för afflyttning från riket icke finge meddelas beväringsman,
så vida han icke visade, att han dertill erhållit vederbörligt tillstånd»;
och i den senare förordningen finner man icke utan förundran, att
regeringen, långt ifrån att vilja hämma beväringens utvandring, vidtog
särskilda anstalter för dess befordrande. Det heter nemligen i 1887
års förordning, att Kongl. Maj:t ansett närmare bestämmelser erforderliga
»i syfte att åt värnpligtige, som önska att deraf komma i åtnjutande,
bereda tillfälle att utan särskild omgång och kostnad få sina ansökningar
derom Vår nådiga pröfning understälda»; och behöfde värnpligtig
derför blott till kompaniområdesbefälhafvaren inlemna sin underdåniga
ansökning.

Att denna förordning snarare verkade upplifvande än hämmande
på utvandringen af ungt folk från riket, visar sig af de höga siffror, utvandringen
af värnpligtige derefter antog. Den besteg sig nemligen af
mankön, t. ex. inom åldersklasserna 21—26 år, år 1887 till 4,640 eller
15,9 procent och år 1888 till 8,078 eller 27,9 procent af emigrerade
män; och med hvilken lätthet tillåtelsen att afflytta ur riket nu meddelas,
kan ses deraf, att, enligt officiella uppgifter, följande antal utvandringstillstånd
blifvit meddeladt, nemligen år 1887 4,561, 1888 7,917,
1889 3,793, år 1890 3,616, 1891 5,247, 1892 5,986 och 1893 6,972.

Att dessa siffror understiga det faktiskt utvandrade antalet lärer
härleda sig deraf, att från värnpligten frikallade 21—26-åringar ej behof!
särskildt utvandringstillstånd samt att utvandringen öfver norska
gränsen och öfver Danmark lärer vara alldeles okontrollerad. SistBih.
till Riked. Prat. 1806. H Band. 2 A/d. 1 Band. 1 Käft. 2

10 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

nämnda fel borde väl afhjelpas, om några bestämmelser mot utvandring
skola blifva effektiva.

Då här ofvan blifvit visadt, att det vilkorliga förbud, som år 1812
stadgades och år 1851 upplifvades mot värnpligtiges utvandring, år
18G0 utbyttes mot föreskrift om särskildt kongl. tillstånd och viss afgift®
erläggande, hvarefter det från 1887 erfordras endast nådigt tillstånd,
hvithet blott undantagsvis lärer vägras eller, rättare, uppskjutas;
och då den starka utvandring, som till och med år 1893 egt rum, blott
för år 1894 nedgått, för att år 1895 åter stiga med öfver 50 procent
— en stegring, som sannolikt kommer att ytterligare fortgå, i den mån
de ekonomiska förhållandena i Nordamerika förbättras — frågar man
sig, om icke något borde göras för att, innan utströmningen af våra
värnpligtige tager ny fart, söka motverka denna kräfta för vårt försvarsväsen.
Det lärer icke vara till mycket gagn att tillskapa nya
härordningar och offra millioner på vapen och fästningar, om man icke
kan hålla sina kadrer fulltaliga och icke har manskap för försvarsverkets
mångfaldiga behof.

Då det måste vara lärorikt att se, huru andra nationer behandlat
denna vigtiga fråga, har jag, trots de svårigheter, som för en enskild
man äro förenade med sådana forskningar, sökt förskaffa mig några
upplysningar derom °), af hvilka jag tror mig böra här meddela några
af de vigtigaste.

I tyska riket lemnas tillstånd till utvandring åt värnpligtig emellan
fylda 17 och fylda 25 år endast så vida lian kan förete intyg från inskrifningskommissionen,
att utvandringen ej sker i afsigt att undandraga
sig militärtjensten.

Tillstånd till utvandring blir ogiltigt, derest afresa ej skett inom
6 månader efter tillståndets erhållande.

Värnpligtig, som, i afsigt att undandraga sig tjenstgöring i hären
eller flottan, utan tillåtelse lemnar förbundsområdet. eller efter uppnådd
militärpligtig ålder uppehåller sig utom förbundsområdet, straffas med
böter från 150 till 3,000 mark eller med fängelse från 1 månad till 1
år; och om krig utbrutit eller fara för sådant är för handen, kan utvan- *)

*) Dessa upplysningar äro dels benäget meddelade från kongl. landtförsvarsdepartementet och
generalstabens militärstatistiska afdelning, dels ock hemtade ur en i tidningen »Försvarsvännen», år
1891, intagen uppsats af E. v. d. L., äfvensom ur »Strafgesetzbuch fur das Deutsche Reich» af 26
oktober 1876; Berlin 1876.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2. 11

dringstillstånd genom kejserlig förordning förvägras. Den af värnpligtig^,
som det oaktadt utvandrar, kan straffas med fängelse ända* till 2
år och böter intill 3,000 mark. I Tyskland sakfällas årligen flera tusende
värnpligtige för otillåten utvandring.

I Österrike-Ung em får ingen i aktiva armén tjenstskyldig värnpligtig
utvandra, utom i det fall att han emigrerar jemte sina föräldrar.

Tillhör den värnpligtige den aktiva arméns eller'' marinens reserv
m. m., tillåtes visserligen emigration för den sökandes egen och familjens
utkomst; men långt ifrån att, såsom i Sverige, vederbörande sökt
underlätta emigrantens besvär, är föreskrifvet, att ansökningen om tilllåtelse
skall vara åtföljd af både kommunala och militära myndigheters
yttranden, då densamma inlemnas till ministern för inre ärenden. Derefter
öfverlemnas den till landtförsvarsministern, som, om det politiskt
icke är något att invända, sänder ansökningen till den gemensamma
krigsministern (således den femte auktoriteten), hvilken beviljar ansökningen
endast, om den sökande förklarar sig vilja upphöra att vara
österrikisk-ungersk medborgare och sedan en viss summa inbetalts såsom
ersättning för den tid, under hvilken den värnpligtige sålunda
undandrager sig krigstjensten.

Vid mobiliserings- och krigstillfälle tillåtes ingen krigstjenstskyldig
att utvandra.

Emigration utan tillåtelse bestraffas med ett å två års tjenst i
aktiva armén, utom i lag föreskrifven arrest och böter af intill 300
gulden. Regeringen har förbjudit postverket att befordra cirkulär från
utvandringsagenter.

Franska undersåtar äro icke, på den grund att de bosatt sig utom
Europa, befriade från militär tjenstgöring i hemlandet eller vid fransk
kolonialtrupp, så vida de icke utvandrat före 19 års ålder och styrka
sig hafva fast sysselsättning. Stränga bestämmelser mot värnpligtiges
utvandring lära förefinnas; men närmare uppgifter derom saknas.

I Norge fann sig försvarsdepartementet, den 25 januari 1886, böra
bestämma, att »der tills vidare icke bör meddelas utvandringstillstånd
till manskap af artilleriet eller kavalleriet, tillhörande andra, tredje,
fjerde — eller vid kavalleriet — femte årsklassen»; och den 10 januari
1888, att »endast så många af ingeniörsvapnets oexercerade linie må få
tillstånd att utvandra, att dennas första klass icke sjunker ned under
80 procent af det för bataljonens rekrytering bestämda tal af 260 man».

12 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

Förestående meddelanden visa, att man i andra länder lägger stor
vigt vid krigstjen stens kraf och de militära ledernas fulltalighet; och
när man jemför förhållandena i de stora militärstaterna, som dock
hafva ett så rikt folkmateriel att tillgå, med våra, faller det synnerligast
i ögonen, att icke här, såsom i en del af dessa stater, regeringen
ens har rättighet att, om krig utbryter eller fara för sådant är för
handen, förbjuda all utvandring af män inom de årsklasser, som tillhöra
värnpligtsåldern, samt att från utlandet hemkalla äfven sådana
emigrerade af denna ålder, som undfått tillstånd att utflytta, då detta
öynes böra vara vilkorligt».

Utskottet meddelar härmed några uppgifter angående utvandringen
från Sverige åren 1888—1893.

	1888.	1889.	1890.	1891.	1892.	1893.
Hela antalet emigranter...	50,323	33,363	34,212	42,776	45,504	40,869
Deraf mankön i åldersåren
18—19 ..............................	1,566	1,034	1,052	1,359	1,406	1,338
19—20 .............................	2,054	1,357	1,518	1,778	1,826	1,784
20—21 ...........................	2,391	1,454	1,894	2,514	2,716	2,462
21—22 ............................	963	536	650	915	1,139	1,066
22—23 ..............................	1,659	649	616	1,006	1,130	1,073
32—24 ..............................	1,745	858	668	824	988	1,023
24—25 ............................	1,459	788	722	819	789	846
Antal värnpligtige, som sökt
tillstånd att flytta från
riket ....................................	7,953	3,814	3,667	5,305	6,039	7,025
Deraf fingo afslag........,......	32	25	24	32	23	42

År 1894 söktes tillstånd till utflyttning af 1,361 värnpligtige och
afslogs 26 ansökningar.

Huru mycket man än må beklaga, att män, qvinnor och barn i
stort antal lemna fäderneslandet för att i främmande länder, företrädesvis
Amerikas förenta stater, söka en ofta tvifvelaktig lycka, lärer det
dock knappast vara med den menskliga friheten förenligt att mot utvandrares
vilja qvarhålla dem i riket. Äfven om stränga förbud mot
utvandring utfärdades, skulle de dock icke kunna uppehållas utan en
tillsyn, som för samfärdseln med främmande länder skulle vara i högsta
grad tryckande.

Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2. 13

Hvad särskild! angår de värnpligtige, synes det betänkligt att i
fredstid vägra sådane, Indika för vinnande af bättre utkomst eller på
grund af eljest ömmande omständigheter önska afflytta från riket, tillstånd
dertill. Såsom ofvan blifvit antydt, skulle förbudet knappast
kunna upprätthållas. Strängare ansvarsbestämmelser än de nuvarande
skulle icke verka afskräckande å dem, bvilka utvandrade för att aldrig
mer återvända till Sverige, men skulle möjligen för den, som efter
några års vistelse utomlands längtade hem, utgöra ett hinder för uppfyllande
af denna hans önskan. Förlust af arfsrätt efter svenska arflåtare
skulle sannolikt icke för det stora antalet utvandrare verka afhållande.

I händelse af mobilisering lärer väl tillstånd till utvandring ej
lemnas värnpligtig; och den, som underlåter att efter kallelse inställa
sig till tjenstgöring, utsätter sig för att blifva efterspanad och, sedan
han anhållits, öfverlemnad till vederbörande truppförband. Skulle under
olyckliga förhållanden ytterligare bestämmelser erfordras för att qvarhålla
de värnpligtige i riket, torde Kongl. Maj:t ej underlåta att vidtaga
de åtgärder, som af omständigheterna då påkallas.

Att tillstånd, der det ej bör nekas, lemnas under enkla former utan
någon för den sökande betungande omgång eller någon vidlyftig skriftvexling
mellan myndigheter, synes utskottet rigtigt.

Ehuru utskottet funnit motionens syfte behjertansvärdt får dock
utskottet på förut anförda skäl hemställa,

att förevarande motion icke må föranleda någon
åtgärd.

Stockholm den 13 februari 1896.

På utskottets vägnar:

ROBERT DICKSON.

Reservation

af hr C. E. Ljungberg. »Dot synes mig obestridligt att man, framför
allt i stora frågor, bör veta hvad man vill och icke handla i strid

14 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

med sina egna syftemål. Det. senare sker likväl, då man samtidigt med
npprättandet af nya armédivisioner, bataljoner och batterier m. m.,
låter det manskap, som man i dessa hänseenden skulle hufvudsakligen
tillita, obehindradt och saklöst afvika ur landet. Det kan nemligen
icke kallas ett verkligt hinder för ett sådant afvikande, detta behof af
nådigt tillstånd, hvilket senare blott i sällsynta undantagsfall förvägras.
Om vi jemföra vårt land med oss mera likstälda stater, så visar
det sig att Sverige icke i folknumerär kan mäta sig med åtskilliga af
dessa, såsom t. ex. Belgien eller Bajern, men likväl har eu så oändligt
mycket större areal och gränslinie att försvara; och då härtill kommer
det farliga granskapet till Ryssland, inses lätt, huru väl vårt fädernesland
har behof af alla sina söners armar.

Det har derför länge utgjort ett ämne för pinsam oro, att så många
— icke blott ett eller par hundra, utan vissa år ända till 8,000 och deröfver
— af vår kraftigaste ungdom kunna på ett synnerligen lättvindigt
sätt rymma landet, helst derigenom icke blott vårt försvarsverk, utan
äfven nationen i allmänhet lider stora förluster, särskildt med hänseende
till den kostnad för de utflyttades uppfostran och den arbetsstyrka
för vårt jordbruk och öfriga näringar, som derigenom går förlorad.

Jag trodde mig derföre kunna påräkna alla tänkande fosterlandsvänners
understöd, då jag väckte förslag om åtgärders vidtagande för
att i någon mån hämma denna för landet så skadliga utvandring; men
utskottet har icke ansett något hvarken behöfva eller kunna göras.

Det skall icke vara med den »menskliga friheten förenligt» att lägga
hinder för utvandring, äfven om det gäller värnpligtige; och ett förbud
»skulle knappast kunna upprätthållas». Men, utom det att min
motion aldrig, för fredstid, afsett något förhud, utan endast sådana bestämmelser
som i andra vida folkrikare länder, och delvis äfven hos
oss i värnpligtslagen af 1860, blifvit vidtagna, borde väl icke förgätas,
att sjelfva namnet »värnpligtige» angifver en pligt, som måste fullgöras,
den må nu vara förenlig med det absoluta frihetsbegreppet eller
ej; och friheten att åsidosätta denna pligt bör väl icke få sträcka sig
derhän, att den verkar ökad tunga för andra. Det tomrum inom härens
leder eller ersättningsmanskap, som uppstår då (såsom under de
sex åren 1888—1893 skedde) öfver 50,000 ynglingar på några få år
utvandra, måste i farans stund och kanske på ett mindre tillfredställande
sätt fyllas af äldre årsklasser, som tilläfventyrs annars icke behöfde
tagas i anspråk. Det kan ofta vara till ungdomens eget gagn,
om dess håg att i främmande länder söka äfventyr eller lycka möter

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2. 15

svårigheter eller hinder, och det finnes sådana af mildare art än de af
utskottet, men icke af mig påyrkade, af förbud eller förlorad arfsrätt,
såsom t. ex. en afgift eller ett års vapenöfning m. m. d., som kunde
komma den utvandrigslystne att ännu en gång öfvertänka sin åstundan.

Det går icke i längden att, såsom nu, i ett folkfattig! land utan alla
hinder släppa det vapendugliga folket ifrån sig, utan ens ett förbehåll
för stundande krigsfara, vid hvilken rusningen utåt sannolikt blir ännu
större. Det torde då vara för sent att stifta inskränkande lagar, och
det synes vara skäl att under fredslugnet så ordna dessa förhållanden,
att icke under ett blifvande krig den oro och förvirring, som dä
är att emotse, skall ökas genom strid och missnöje öfver kungliga påbud,
hvilkas befogenhet är omtvistelig.

Såsom i min motion blifvit anmärkt saknar Konungen nu rätt, huru
stor nöden än må vara, att till fädernejordens räddning hemkalla de
män i värnpligtsåldern, som vare sig med eller utan tillstånd utvandrat,
och icke heller finnes i ringaste mån sörjdt för att icke, såsom likväl
veterlig! är, en stor utströmning af värnpligtige eger rum öfver Norge
och Danmark utan iakttagande af de svaga förbehåll, som nu förefinnas
mot de värnpligtiges utvandring. På hela detta område synes råda en
sorglöshet, som icke öfverensstämmer med det nit för härväsendet, som
man i andra fall ådagalägger.

Då härtill kommer att min motion afser icke en lag, utan blott
en skrifvelse till Kongl. Maj:t, hvarigenom denna vigtiga fråga kunde,
efter behörig utredning, blifva ordnad på ett tillfredsställande sätt, hvilket
nu ingalunda är fallet, vågar jag förnya min hemställan,

att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla
om utredning och förslag till bestämmelser, egnade
att afvärja en för landet skadlig utvandring af män,
tillhörande värnpligtsåldern.