2 Lagutskottets Utlåtande N:o 22 (Utlåtande 1890:LU22 Lagutskottet)

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

lärer icke någon vidare åtgärd i anledning af återremissen från Andra
Kammaren kunna af utskottet vidtagas; hvilket utskottet härmed

för Riksdagen anmäler.

Stockholm den 28 februari 1890.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

N:o 22.

Ank. till Riksd. kansli den 28 febr. 1890, kl. 12 nödd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad
lydelse af 6 § i lagen angående tillsyn d förmyndares
förvaltning af omyndigs egendom den 18 april 1884.

Till lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat
en inom nämnda kammare af herr A. P. Danielson afgifven motion,
n:o 177, af följande lydelse:

»Såvidt jag har mig bekant förefinnes hvarken i allmän lag eller
i lagen angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom
den 18 april 1884 något stadgande, som bestämmer efter hvilken räntefot
den omyndiges medel skola förräntas. De bestämmelser, som anses
gälla i detta afseende, äro, enligt hvad man kan finna af åtskilliga utgifna
juridiska arbeten, dels §§ 24 och 29 i förmyndareordningen den
17 mars 1669 och dels åtskilliga Kongl. Maj:ts domar, afkunnade i förekommande
tvistemål i sagda hänseenden år efter annat från och med 1801.

Lagutskottets Utlåtande N:o 22. B

Då förenämnda lag om tillsyn å förmyndareförvaltning'' af omyndiges
egendom § 6 föreskrifver, att förmyndare skall afslnta för hvart
kalenderår räkning öfver allt det han har om händer med uppgift af
den säkerhet, mot hvilken den omyndiges reda penningar äro utsatta,
torde ligga nära till hands lämpligheten jemväl i denna paragraf af en
bestämmelse om den ränta, som bör den omyndige i olika fall tillkomma.
Genom saknad af en sådan bestämmelse har ofta förekommit villrådighet
så väl för förmyndare som för omyndig eller dess fränder, om den ränta,
som bör beräknas på den omyndiges penningar, och mången gång har
tvist härom uppstått, som föranledt obehag från begge håll. Det anses
som regel att förmyndare skall redovisa den ränta, han verkligen kan
betinga med hänsyn till tryggad säkerhet för medlens utlånande, och
jag kan ej annat än finna, att denna uppfattning är fullt rigtig och bör
finnas i allmän lag närmare bestämd. Att ett sådant stadgande nu mera
än förr har skäl för sig torde framgå dels i anseende till den bankverksamhet,
som under de senaste årtiondena utvecklat sig, dels den
störa svårighet, som är förenad att på förhand bedöma den personliga
namnsäkerhet, som kan erbjudas, och dels den omständigheten att göda
inteckningar mer och mer belånas hos allmänna låneanstalter eller kassor
mot lägre ränta och i allmänhet betingad längre lånetid, än en förmyndare
kan utlofva. Dessa omständigheter hafva rätt ofta nödgat en
förmyndare att deponera omyndiges medel i allmän bankinrättning. Att
räntan härvid blir betydligt lägre, än om medlen kunnat till enskild
person utlånas, är likaledes vanligen förhållandet, och man hör dervid
rätt ofta från myndlingar eller hans fränder uttalanden af missnöje deröfver,
och en förmyndare har svårt att undanrödja ett sådant missnöje,
då han ej kan hänvisa till ett lagstadgande, som gifver stöd för hans
åtgörande. Likaså torde vara nödvändigt att hafva i lag bestämdt den
tid, inom hvilken en förmyndare bör lägga de besparade räntorna af
omyndiges medel till hufvudstolen och å nyo ränta derå beräknas. I
förenämnda äldre bestämmelser och Kongl. Maj:ts domar framgår, att
den behållna räntan skall efter tre månaders förlopp från hvarje års
slut läggas till kapitalet och ränta derå den omyndige tillkomma, men
något i lag utfördt stadgande härom har jag icke funnit, ehuru ett sådant
torde vara behöfligt till allmän kännedom och till reda i detta förhållande.
Jag har härvid trott att den ränta, som från det senast gångna
året besparas, bör kunna genast vid början af det kommande året läggas
till hufvudstolen, och detta så mycket hellre och utan förlust för förmyndaren
i de fall medlen äro i bankinrättning deponerade. Ett stadgande
om den ersättning, en förmyndare bör åtnjuta för sina besvär

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

som förmyndare, torde äfven i lag böra finnas, och vågar jag jemväl
framställa yrkande derom.

Af hvad jag här anfört hemställer jag, att Riksdagen ville besluta,
att § 6 i lagen om tillsyn af förmyndares förvaltning af omyndigs
egendom den 18 april 1884 måtte erhålla följande förändrade lydelse:

§ 6.

Förmyndare afslute för hvart kalenderår räkning öfver allt det
han har om händer, med uppgift af den säkerhet och den räntefot,
mot hvilken den omyndiges reda penningar äro utsatte. Förmyndare
åligger att mot sex procents ränta utlåna de omyndiges medel, men då
en så hög ränta ej kan erhållas, är han ej pligtig till den omyndige
redovisa högre ränta än den han i likhet med andra långifvare i orten
vid utlåningen kunnat sig betinga med hänsyn till fullgod säkerhet för
medlens utsättande, eller, om sådan utlåning ej lämpligen kan ske, den
räntefot, som för i bankinrättning för deponerade medel högst gifves.
För sina besvär eger förmyndare att erhålla hvar tjugonde penning af
den omyndiges ränta och inkomster samt dessutom skälig ersättning
för tidspillan, äfvensom för de högst nödiga resor, som i och för förmyndareskapets
vårdande måst företagas.

Förmyndareräkningen, som före den 15 februari följande år in gifves

till vederbörande gode män, skall innehålla —---— —

— — — (lika med nu varande lydelse).»

Med motionen afses införande af närmare bestämmelser dels om
den räntefot, till hvilken omyndigs medel böra af förmyndare utlånas,
dels ock om förmyndares arfvode.

I förstnämnda afseende finnes för närvarande icke någon annan
allmänt gällande bestämmelse än föreskriften i 22 kap. 4 § ärfdabalken,
att omyndigs redbara penningar skola af förmyndaren så förräntas och
förkofras, som bäst och säkrast pröfvas. Denna föreskrift torde ock i
allmänhet vara tillfyllestgörande. Räntefoten å utlånta kapital vexlar ju

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

ganska betydligt icke blott för olika tidpunkter, utan ock efter i öfrigt
olika förhållanden, såsom den ort, der placeringen lämpligen kan ega
rum, storleken af det kapital, som kan utlånas, och beror alltid i väsentlig
mån af säkerhetens beskaffenhet. Till den sistnämnda har förmyndaren
framför allt att taga hänsyn. Men i detta afseende gäller
såsom allmän regel, att ju bättre säkerheten är, desto lägre ränta kan
betingas. Förmyndarens uppgift blir då att i hvarje fall efter bästa
förmåga afväga förhållandet mellan säkerheten och räntefoten så, att å
myndlingens kapital erhålles den högsta ränta, som med bibehållen
säkerhet för kapitalet kan betingas. För en sådan pröfning kunna inga
allmänt gällande regler uppställas. Allra minst synes man i närvarande
tid, då räntefoten varit i ständigt sjunkande, kunna såsom regel föreskrifva
eu räntefot af sex för hundra om året, då en dylik ränta numera
endast jemförelsevis sällan lärer kunna betingas mot sådan säkerhet,
som i förevarande afseende kan anses tillfredsställande. Upplysande
i fråga härom torde vara att enligt kongl. bref den 28 oktober
1887 ränta å medel, insatta i Stockholms förmyndarekammare, från och
med år 1888 godtgöres med endast fyra procent. Uppstår tvist om
den ränta, som bör godtgöras den omyndige, har vederbörande domstol
att vid pröfningen af de ömsesidiga anspråken taga hänsyn till
alla de särskilda omständigheter, som kunna inverka på det föreliggande
fallet, hvarvid äfven, såsom motionären framhållit, bankernas depositionsränta
bör tagas i betraktande.

Väsentligen likartad! är, enligt utskottets uppfattning, förhållandet
med förmyndarens arfvode. Härom stadgas i 23 kap. 5 § ärfdabalken:
»Den förmynderskap väl och troligen förestått; njute den lön
och vedergällning, som rätten pröfvar skälig, utan han sig annorledes
åtnöja låter.» Det af motionären anförda stadgandet i 1669 års förmyndareordning
kan icke betraktas såsom gällande lag, om ock dess innehåll
i många fall tjenar till ledning vid bestämmande af förmyndares
arfvode. Det synes också mindre lämpligt att i lag fastställa, att förmyndarearfvode
skall utgå i vissa procent af den omyndiges inkomster,
då förmyndarens omtanke och besvär ingalunda alltid är beroende af
inkomsternas storlek. Erfarenheten har visat, att tvister om förmyndarearfvode
jemförelsevis sällan förekomma; och i händelse af tvist har
domstolen, likasom i fråga om räntefoten, att rätta sig efter förhandenvarande
omständigheter.

Då lagutskottet sålunda anser, att några mera i detalj gående
bestämmelser i dessa ämnen icke lämpligen kunna såsom allmänt gällande
föreskrifter meddelas, får utskottet hemställa,

Bih. till Likså. Prof. 1890. 7 Samt. 11 Häft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

att herr Danielsons förevarande motion icke må
af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 28 februari 1890.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Herrar Ha.sselrot och von Baumgarten hafva begärt få här antecknadt,
att de på grund af erhållen ledighet från riksdagsgöromålen icke
deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARE, 1890.