2 Andra Kammar stis Tillfälliga Utskotts (Nio 2) Utlåtande, Nio 17 (Utlåtande 1885:TfuA17 Andra kammaren tfua)

2 Andra Kammar stis Tillfälliga Utskotts (Nio 2) Utlåtande, Nio 17.

Sedan dessa motioner inlemnats och remitterats till Utskottet,
bär emellertid Riksdagen emottaga Kongl. proposition (N:o 31). angående.
vissa nya bestämmelser i afseende å matt och vigt, innehållande
i allt väsentligt detsamma som af ofvannämnde. motionärer åsyftats.
Lag-Utskottet, som behandlat Kongl. Maj:ts proposition, tillstyrkte Riksdagen
att antaga hvad Kongl. Maj:t föreslagit, och hafva båda Kamrarne
redan lemnat sitt bifall härtill.

På grund häraf får Utskottet hemställa,

att ifrågavarande motioner icke måtte till någon
Riksdagens vidare åtgärd föranleda.

Stockholm den 23 April 1885.

På Utskottets vägnar:

CARL AUG. ANDERSSON.

N:o 17.

Ankom till Riksd. Kansli den 24 April 1885, kl. 11 f. in.

Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 6,
i anledning af väckt fråga om skrifvelse till Kongl.
Majd med begäran om framläggande för Riksdagen af
förslag till lag rörande telegraf- och telefonanläggningar
inom riket.

Uti motion, N:o 151, inom denna Kammare har Herr A. V. Ljungman
hemstält: _ .

att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, det, täcktes
Kongl. Maj:t låta genom sakkunnige män utarbeta och till Riksdagens

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 17.

antagande framlägga förslag till en erforderlig lagstiftning för telegrafoch
telefonanläggningar inom riket, genom hvilken kronans uteslutande
rätt tryggades och den stora allmänhetens kraf tillgodosåges, på samma
gång som behöflig frihet inom bestämda gränser medelst af regeringen
förlänade koncessioner lemnades åt den enskilda företagsamheten.

Motionären framhåller kraftigt samfärdselns stora betydelse för
välstånd och framåtskridande samt nödvändigheten utaf, att dess förmåner
i möjligast största omfattning komma landets hela befolkning
till godo; anser att de anstalter, som i stort ombesörja de hufvudsakligaste
delarne af denna samfärdsel, på grund af denna sin stora betydelse
böra i främsta rummet af det allmänna åvägabringas och besittas,
samt påpekar derjemte den oundvikliga stridigheten mellan statens
och de enskildes intressen, särskildt med afseende på statstelegraferna
och privata telefonlinier.

Vid fråga om lagstiftning för telegraf- och telefonanläggningar
kommer således motionären att bedöma denna ur 3:ne synpunkter,
nemligen:

Ur statens,

Ur den stora allmänhetens samt
Ur enskilde entreprenörers.

Ur statens synpunkt är det önskligt (säger motionären):
att kronan genom lagstiftningen tillerkännes en uteslutande regalrätt
till anläggande af telegraf- och telefonförbindelser;

att, vid koncessioners meddelande åt enskilda personer eller bolag
å anläggandet af sådana förbindelser, inlösningsrätt förbehålles staten,
samt koncessionärerna förbindas att låta sina ledningar samverka med
statens och att iakttaga nödiga åtgärder till förhindrande deraf, att
deras ledningar icke hämma samfärdseln å de vägar, utmed hvilka
ledningarne löpa, eller utöfva skadligt inflytande (genom telegrafhemlighetens
blottande, eller på annat sätt) med hänsyn till telegraferingen
å statstelegraferna, samt att i vissa fall med sina trådar vika undan vid
framdragandet af nya statsledningar;

att statens telegrafverk icke utsättes för eu sådan konkurrens från
enskilda anläggningar, hvarigenom detsamma beröfvas de inkomster af
dess vinstgifvande linier, med hvilkas öfverskott de otillräckligt gifvande,
men för allmänheten eller staten oumbärliga linierna underhållas; samt
att staten skyddas mot alla de betydande olägenhet-, som visat
sig härröra deraf, att ifrågavarande anläggningar i allt för stor omfattning
tillhöra enskilde.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 17.

Ur den stora allmänhetens synpunkt åter är det af vigt:
att något faktiskt monopol eller någon uteslutande förmån icke
må medgifvas eller lemnas åt enskilde, utan motsvarande förbindelser
mot samma allmänhet;

att uti koncessioner å ifrågavarande anläggningar derför äfven bestämmelser
böra gifvas med hänsyn till dels nya abonnenters tillträde,
dels skyldigheten att lemna tillträde åt den stora allmänheten till anläggningarnes
begagnande å lämpligt antal stationer, dels de afgifter,
som af abonnenter eller för tillfälligt begagnande böra erläggas och
dels skyldigheten att samverka med så väl statens som andra enskilda
personers eller bolags anläggningar; samt

att utvecklingen af telegraf- och telefonväsendet inom riket måtte
ske i sådan rigtning, att förmånen af detsamma kommer möjligast allmänt
hela landet och ej blott dettas mer lyckligt lottade delar till godo.

Ur enskilde entreprenörers eller delegares synpunkt är det slutligen
önskvärd!:

att (enligt ^ motionen från förra riksdagen) på sådana ställen,
der staten icke finner det vara med sitt intresse förenligt att genast
anlägga telefon, koncessioner på viss tid lemnas åt enskilda bolag, och
det utan att några onödiga hinder och svårigheter blifva uppstäda för
bolagens verksamhet; samt

att koncession å telegraf- eller telefon anläggning bör medföra
dels rätt att för densammas utförande emot ersättning begagna eller
ock expropriera möjligen nödig mark i enlighet med bestämmelserna
uti Kongl. förordningen den 14 April 1866, angående jords eller lägenhets
afstående för allmänt behof, dels samma värn emot åverkan, som
genom Strafflagens 19 kap. §§ 13, 14 och 21 tillkommer statens telegrafinrättning,
och dels skydd emot skadande intrång från privata anstalter
af samma slag o. s. v.

Slutligen framhåller motionären, att nu gällande Kongl. förordningar
af 20 April 1883 och 13 Juli samma år äro alldeles otillräckliga
att motsvara behofvet af en ur ofvan anförda trenne synpunkter tillfredsställande
lagstiftning, hvarförutom de särskildt icke nog obestridligt
och tydligt häfda statens uteslutande rätt att ensam ega eller
genom styrelsen förläna enskilde tillåtelse att utföra telegraf- eller
telefonanläggningar.

Innan Utskottet öfvergår till närmare granskning af motionen,
torde det vara lämpligt att något redogöra för de förslag, som vid 1884
års riksdag framkommo till Kamrarne rörande skrifvelse till Kongl.
Maj:t med anhållan om förändringar i här ofvan åberopade förordning
af 20 April 1883.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 17. 5

Uti motioner, N:o 47 af Herr Reuterswärd (Första Kammaren) och
N:o 145 af Friherre Nordenskiöld (Andra Kammaren), hade föreslagits:

att Riksdagen ville ingå till Kongl. Maja, med anhållan, det
Kongl. Maj:t måtte vidtaga sådana förändringar i förordningen af 20
April 1888, att de deri stadgade hinder, svårigheter och omgångar
måtte så mycket som möjligt undanrödjas, på det att omfattande telefonförbindelser
må kunna utveckla sig till fromma för landets handel
och industri.

Nämnda motioner remitterades till tillfälliga Utskott inom båda
Kamrarne, och tager sig Utskottet friheten hänvisa till dessas utlåtanden.

Efter en grundlig utredning, särdeles af denna Kammares Tillfälliga
Utskott N:o 2, föreslogo båda Utskotten Kamrarne, att hvar för
sin del godkänna ett så lydande beslut:

att Riksdagen behagade uti skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
att, vid pröfning jemlikt förordningen af den 20 April 1883 af ansökan
om tillstånd att anlägga telefonledning, Kongl. Maj:t täcktes fästa
hufvudsakligt afseende på befordrandet af denna nyttiga uppfinnings
utbredande på billigaste vilkor.

Uti Första Kammaren blef Utskottets förslag bifallet med 51
röster mot 32. Uti Andra Kammaren deremot afslaget med 92 röster
mot 33.

Vid jemförelse mellan motionerna från förra riksdagen och nu
föreliggande motion af Herr Ljungman, framgår, att alla tre motionärerna
vant fullt ense derom, att genom den lagstiftning, som åsyftas, största
möjliga förmåner måtte beredas åt vårt lands hela befolkning; men om
bästa sättet att komma till ett sådant mål, äro deremot meningarna
stridande. Då förra årets motionärer föreslå undanrödjandet af de hinder,
svårigheter och omgångar, som föranledas vid tillämpning af Kongl. Maj:ts
förordning af den 20 April 1883, anser Herr Ljungman, att den stora
allmänhetens kraf bäst tillgodosåges derigenom, att staten tillerkändes en
uteslutande regalrätt till anläggande af telegraf- och telefonförbindelser.

Utskottet har vid granskning af de skäl, som af motionären
åberopats för dess mening, af den öfverläggning som vid förra årets
riksdag förevar i Kamrarne, af Telegrafstyrelsens memorial till Kongl.
Maj:t af 14 April 1882 äfvensom af den literatur, som i ämnet
varit att tillgå, funnit: att det är ej så mycket de tekniska hinder enskildes
telefonledningar förorsaka staters telegraf- och telefonledningar,
hvilka utgöra anledning till fordringar på ett statsregale (ty dessa hinder
torde ej vara så särdeles svåra att undanrödja), utan fast mer en
till allt för hög grad uppdrifven fruktan att statsinkomsterna från tele -

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 17.

grafverken skulle i betydlig mån minskas, derest den enskilda företagsamheten
finge ostörd utveckla sig genom anläggning af telefonledningar.

Förnekas kan ej, att lagstiftningen i de flesta af Europas länder
skyddar staten genom telegraf- och telefonregale, men en annan fråga
blir, huru vida den stora allmänhetens intresse blifvit i dessa länder väl
tillgodosedt.

Det är, som motionären säger, sant, att i England staten inlöst
de enskilda telegraferna och att der införts både telegraf- och telefonregale,
men det är också en sanning, att man redan insett den väsentliga
skilnad, som finnes mellan telegraf och telefon, och derföre ej velat
minska den oskattbara förmånen, som allmänheten genom telefonen
erhållit, utan derföre redan afstått från telefonregalet. Uti berättelse
för 1884 af postverkschefen heter det, bland annat: »Då det skulle vara
mycket otjenligt att lägga några onödiga band på utvecklingen af telefonverksamheten,
har jag nyss låtit anmoda de privata telefon-kompanierna
att sammanträda och om möjligt söka komma till en öfverenskommelse
beträffande de förändringar, hvilka de anse nödvändiga att vidtagas uti
nu gällande koncessioner, på det att allmänheten må få åtnjuta de störst
möjliga lättnader uti telefonförbindelsen, under det samtidigt inkomsten
blir vederbörligen tillgodosedd. Eu mängd förslag hafva ingått till mig,
hvilka nu äro under granskning)) — och nyligen har staten beviljat olika
telefonbolag koncessioner, så beskaffade, att dessa numera kunna anse
sig befriade från alla inskränkningar. Dessa koncessioner (som Postoffice
beviljat) hafva en varaktighet af 31 år i stället för förut 10 och
innehålla inga gränser för utsträckningen eller något hinder beträffande
sammanbindningslinier eller linier gående från ena staden till den andra.
Postverket afstår från rätten att förse bolagen med apparater,
liksom från taxering af enskilda ledningar, som äro anlagda och underhållas
af bolagen. Enligt särskilda överenskommelser kunna telefonbyråerna
sättas i förbindelse med postverkets lokaler, och abonnenterna
kunna emottaga och afsända sina telegram per telefon; äfven kunna allmänna
stationer inrättas, der en hvar får telefonera mot afgift.

Dessa fakta visa tydligt, att man i England ansett sig hafva
gjort ett missgrepp genom införande af telefonregale.

I Tyskland, liksom i flertalet af andra europeiska länder, skyddas
staten genom telegraf- och telefonregale, men torde man i de flesta af
dessa länder såsom hufvudsyfte för sådan lagstiftning stält en önskvärd,
för att ej säga nödvändig, statsinkomst.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 17. i

Huru utvecklingen i Europas förnämsta länder skett under sista
tiden, framgår af nedanstående tabell, hemtad ur tidskriften L’Electricien
för den 21 Februari d. å.

Land.	Antal platser med telefonförbindelser.	Antal abonnenter.		Ökning.		Folkmängd	Antal in-vånare per appa-rat vid
	1883.	1884.	1883.	1884.							slutet af 1884.
Italien	10	10	3710	5301	1591	på 13 mån.	28,4	Mill.	5376
Frankrike	11	il	4739	5535	796	>	12	»	37,7	>	6811
Belgien	5* 1 *)	5 '')	2051	2443	392		12	«	5,6	>	2292
Storbritannien			2565 3) 2369	j 3350	785	>	12	>	4,7		1403
Liverpool, Southport,	Manchester \ Blackburn /	j 2734	475	>	12	>	26,0	>	4273 3)
Sverige	5	51	1554 (1882)	7737 (1884)	6183	2) >	24	>	4,6	>	594
Holland	8	9	1972	2250	278	3>	12	>	4,2	>	1867
Schweiz	10	27	1778	3771	1993	>	12	>	2,8 5	>	755
Ryasland	6	1	1485	2380	995	>	12	>	83,0	>	34,874

*) Oberäknad Liége, Londain och Höns.

2) Af dessa 6183 hafva minst 2/3 eller öfver 4,000 apparater tillkommit sista 12 månaaerna 3)

Siffran anger förhållandet för hela England.

I Nordamerikas Förenta stater, der utvecklingen är fri, finnas ej
mindre än 123,500 apparater i verksamhet med 890 stationer, eller en
apparat på hvar 400:de invånare.

Öfvergå vi nu till bedömande af förhållandena i vårt eget land,
så finna vi, att då i Stockholm och dess granskap i rundt tal 4,000
telefonapparater äro i verksamhet, eller en apparat på hvar 50:de invånare,
har

London en apparat på hvar 1400:de invånare,

Paris )> » » » 600:de »

Berlin » )) » » 700:de »

Af ofvanstående framgår oförtydbart, att Sverige bland alla länder

i Europa står främst, och då det ingalunda kan förutsättas, att i öfriga

länder intresset varit mindre, eller män nog intelligenta och driftiga saknats
för att bringa saken kraftigare fram, måste skälet till vår öfver lägsenhet

(liksom Nordamerikas Förenta staters) ligga just deruti,
att hämmande band från statens sida i betydligt ringare grad än annorstädes
lagts å den fria utvecklingen af telefonväsendet, och inför
dessa fakta hafva vi ju intet skäl att införa telefonregale, derföre att
andra stater hafva sådant, utan att i stället söka få de hinder undanröjda,
som ännu qvarstå.

8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 17.

Vid tal om telefonanläggningarnes verkställande uteslutande genom
staten torde ej heller böra förbises, att anläggningarne kräfva mycket
betydliga utgifter, och att således högst väsentliga anslag för ändamålet
då erfordras.

Motionären gör jemförelse!'' mellan post och telegraf å ena
sidan samt telefonen å den andra och anser, att telefonen så väl som
post och telegraf borde af staten åvägabringas och besittas, men
Utskottet anser åter, att en högst väsentlig olikhet finnes mellan
dessa. Då staten infört och derigenom helt naturligt blifvit målsman
för de förstnämnda institutionerna, är det deremot allmänheten,
som insett nyttan af och skapat det öfvervägande största antalet af
våra telefonnät. De flesta telefonanläggningar i vårt land hafva tillkommit
genom föreningar, der en hvar eger sin apparat och sin linie,
och hvars angelägenheter föreningens styrelse handhafver, oftast utan
arfvode. Bolag '' finnas äfven, som tagit saken mera affärsmessigt, och
äfven staten har telefonanläggningar, men på de ställen, der afgifterna
ansetts höga, hafva dessa företag erhållit konkurrens. Denna
har i Stockholm upptagits af ett bolag och i Göteborg af en
förening, der vinsten återlemnas till abonnenterna. Genom sådana
anordningar, gjorda af allmänheten — ej af staten — har priset kunnat
blifva billigt, och möjlighet beredts den stora allmänheten att af denna
vigtiga uppfinning draga de största fördelar. Endast genom prisbillighet
kan den stora allmänheten ryckas in i telefonnäten, till nytta för
alla och en hvar. Vore den dyr, kunde endast ett fåtal betjena sig
af densamma, och då blefve den äfven för dem af mindre värde, emedan
de ej kunde samtala med ett större antal abonnenter. Här se vi det
säregna, att telefonen just blir värdefull, då den blir billig, och dess
största fördel, nemligen att komma till många, kan ej köpas.

Fruktan för att telegrafverkets inkomster skulle genom enskild
telefonverksamhet allt för mycket minskas synes Utskottet ej böra utgöra
någon särdeles stor anledning till oro, endast den stora allmänhetens
intresse blir på bästa sätt tillgodosedt. Det förhållande, att medel
funnits att tillgå ur handels- och sjöfartsfonden för telegrafverkets upprättande
och vidare utveckling, utan att statskassan blifvit i ringaste
mån anlitad, har i sanning varit särdeles lyckligt, men om genom konkurrens
mellan telegraf och telefon statens inkomster från sitt telegrafverk
skulle nedgå, så att särskildt statsanslag blefve erforderligt för
att tillgodose de orter, der statens mellankomst vore behöflig, så torde
eu så beskaffad statsutgift väl kunna tillrådas.

Att staten eller Kongl. telegrafverket, som här ju är detsamma, ej

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 17.

heller kunnat, genom egna telefonliniers anordnande, förebygga befarad
konkurrens, torde vara ett slående bevis, att i ifrågavarande hänseende
staten ej kunnat tillfredsställa allmänhetens behof, i det att den ej
kunnat ordna saken så fördelaktigt, som denna allmänhet sjelf —
och detta bör vara det mest kraftiga skäl för att staten ej må erhålla
monopol å telefonledningar — ty, som förut sagdt, der dessa ej kunna
anordnas billigt och beqvämt, kan heller aldrig en stor allmänhet betjena
sig af dem. Denna konkurrens har uppstått, oaktadt staten öfver
föreningarne eger väsentliga fördelar, dels genom rätten att obehindradt
få framdraga elektriska ledningar öfver allt och dels i anledning af redan
befintliga telegrafstationer, hvarigenom staten kan erbjuda abonnenterna
telefonförbindelse med telegrafnätet och hvarigenom möjligheten att
kunna anordna driften billigare borde förefinnas. Detta oaktadt hafva i
de flesta fall statens anbud varit väsentligt högre och jemväl i öfrigt
mindre fördelaktiga.

Farhågan, att telegrafhemligheten genom telefonledningarne skulle
blottas, synes ej ens Telegrafstyrelsen sjelf hysa, då den å samma stolpar,
som uppbära telegrafledningar, anlagt ledningar, för telefon (t. ex.
Nynäs—Stockholm). Det lär för öfrigt endast vara ett fåtal telegraftjenstemän,
med mycket stor vana, som så kunna följa telegrafskriften,
att densamma kan å telefonen uppfattas. För öfrigt torde äfven betänkligheter
af detta slag kanske snart nog ej behöfva tagas med i räkningen,
då vår tids vetenskapsmän inom detta område ständigt göra
stora framsteg och redan lyckats frambringa förvånansvärda resultat,
just med afseende på samtidig telefonering och telegrafering på samma
nät. Såsom exempel härå ber Utskottet få hänvisa till förut åberopade
franska tidskrift L’Electricien för Januari månad d. å., der den nyss
invigda, 80 k. m. långa telefonlinien mellan London och Brighton omtalas.
Dennas trådar äro satta på jernvägsliniens telegrafstolpar, men
tidskriften framhåller önskvärdheten utaf, att postverket vidtoge en
sådan ändring af telegrafnätets materiel, att den befintliga linien kunde
samtidigt användas till telegrafering och till telefonering efter »van Rysselberghes»
system. Detta skulle (enligt tidskriften) åstadkomma en betydlig
besparing, ty den tid är nära, då alla en stats städer skola
blifva förenade genom telefonen, liksom de nu äro det genom telegrafen.
I samma nummer af tidskriften beskrifvas förvånande resultat,
som i samma afseende vunnits på telegraflinierna mellan Antwerpen och
Brussel samt mellan Rouen och Havre.

Bih. till Riksd. Prof. 1885. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 13 Käft.

10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 17.

Då motionären endast i allmänna ordalag talar om de öfriga betydande
olägenheter, som föranledas af enskildes telefonanläggningar
och hvaremot staten borde skyddas genom införande af statsregale, är
Utskottet ej i tillfälle att bemöta detta hans påstående.

Vid bedömandet af frågan ur allmänhetens synpunkt har motionären
framhållit vissa lagbestämmelser såsom önskvärda vid lemnandet
af koncessioner åt enskilde och bolag.

Ur denna synpunkt, den, hvarifrån frågan, enligt Utskottets åsigt,
först och sist bör ses, är det framför allt af vigt, dels att telefonledningar
lätt kunna anläggas, dels att priset blir billigt, hvarigenom näten
kunna blifva stora, och telefonens förmåner således komma ej blott landets
mer lyckligt lottade delar, utan möjligast allmänt hela landet
till godo.

Det påstående, som ofta framhållits, att hufvudsakligen större industri
och affärsverksamhet hafva fördel af utvidgade telefonförbindelser,
och således jemförelsevis rikare samhällsmedlemmar, kan endast då
sägas vara en sanning, när afgifterna för telefonering, på grund af dyr
anläggning och betungande vilkor i öfrigt, måste sättas höga; men får
deremot fri täflan råda, med minsta möjliga hinder, blir följden deraf,
att telefonen snart nog kommer att göra sig oumbärlig äfven bland
mindre näringsidkare i stad och på land, våra jordbrukare ej att förglömma.
Skulle samtidigt enskilda föreningar, bolag eller entreprenörer
skörda mer eller mindre god vinst, torde densamma ej allenast
vara väl berättigad, utan äfven få anses bidraga att indirekt tjena ett
det vigtigaste statsintresse: näring silfhets befordrande.

Skulle deremot ett statsregale, enligt motionärens förslag, införas
i vårt land, anser Utskottet det vara ganska visst, att den stora allmänheten
skulle förlora derpå, i saknad af fri täflan, ty just denna är det,
som föranledt den ovanliga utveckling, som telefonen nått hos oss, och
endast med bibehållande af denna fria täflan bör man kunna påräkna
en fortfarande gynsam utveckling.

Af det nu anförda framgår, att Utskottet visserligen är enigt
med motionären deruti, att förmånerna af landets telegraf- och telefonanstalter
i möjligast största omfattning måtte komma landets hela befolkning
till godo, men att Utskottet ej kan gilla den åsigt, motionären
uttalat om sättet för vinnande af ett sådant mål.

Tvärt om anser Utskottet, i öfverensstämmelse med de åsigter,
som uttalats af förra årets motionärer och tillfälliga Utskott, att det mål,
som man eftersträfvar, bäst vinnes genom en liberalare tolkning af Kongl.
kungörelsen af den 20 April 1883, så att vid ansökan om tillstånd att

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 17. 11

anlägga telefonledning hufvudsakligt afseende fästes vid denna nyttiga
uppfinnings utbredande på billigaste vilkor.

Utskottet hemställer alltså,

att motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 23 April 1885.

På Utskottets vägnar:
CARL AUG. ANDERSSON.

Reservationer:

af Herr Ivar Månsson: »Då byggandet af telefonlinier samt begagnandet
af denna nyttiga och praktiska uppfinning allt mer och mer vinner
utsträckning, måste detta ovilkorligen inverka på så väl postverkets som
synnerligen telegrafverkets göromål och inkomster, hvarför jag tror det vore
nyttigt för staten och ej till skada för den enskilde, om staten egde vissa hufvudlinier
af telefonledningarne, då derigenom dels vissa stationer för
post, telegraf och telefon skulle kunna förenas och skötas af samma
personal, samt dels tjenstemän utan synnerlig olägenhet öfverflyttas från
det ena verket till det andra i mån af behof. Härigenom skulle staten
möjligen åt sig bevara en inkomst eller rättare fria sig från en förlust,
som den annars sannolikt kommer att göra genom post- och telegrafverkens
minskade göromål, hvarjemte nu rådande fruktan för konkurrens
med statsverket icke vidare behöfde omöjliggöra telefonanläggning
mellan vissa större städer och mera trafikerade ställen. Hvadan jag
anser att staten bör hafva företrädesrätt till upprättande af nya samt
ock mot full ersättning till inköp af vissa redan anlagda telefonlednin -

12 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 17.

gar. Det vore äfven önskligt, om mera trygghet för allmänheten vunnes
genom bestämmande af lämplig afgift för anslutning af enskilda
bilinier till hufvudlinierna samt åsatt bestämd taxa för telefons användande.

Vidare anser jag, att nuvarande laglöshet i detta afseende i vissa
fall omöjliggör en telefon- eller telegraflednings bringande till stånd,
i det nemligen en enskild fastighetsegare kan helt och hållet vägra en
sådan lednings anläggande öfver hans egendom, och än värre är, om en
sådan ledning genom frivilliga aftal kommit till stånd, så kan efterkommande
egare till fastighet antingen begära ledningens ovilkorliga borttagande
eller tilltvinga sig för densammas fortsatta bestånd en oskäligt
hög afgäld, hvarföre jag, i likhet med motionären, anser nödigt, att på
sådana ställen, der staten icke finner det vara med sitt intresse förenligt
att genast anlägga telefon, koncessioner lem nas åt enskild person, förening
eller bolag, och det utan att några onödiga hinder och svårigheter
blifva uppstälda för den enskilde eller bolagens verksamhet, samt att
koncession å telegraf- eller telefonanläggning bör medföra rätt att för
densammas utförande emot ersättning begagna eller ock expropriera
möjligen nödig mark i enlighet med bestämmelsen uti Kongl. förordningen
den 14 April 1866 angående jords eller lägenhets afstående för
allmänt behof; hvarjemte det bör stadgas hvad motionären anfört om
värn emot åverkan.

Då jag sålunda ej kunnat dela denna uppfattning af frågan Utskottet
haft och ej heller i vissa fall de grunder, hvarpå motionären
byggt sitt förslag, samt ej heller för denna frågas utredning finner nödigt
tillsättande af en komité, får jag, med stöd af hvad här antydningsvis
anförts, föreslå,

att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla,
det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och till
Riksdagens antagande framlägga förslag till erforderlig
lagstiftning för telegraf- och telefonanläggningar inom
riket, genom hvilken statens rätt tryggades och allmänhetens
kraf tillgodosåges, på samma gång som behöflig
frihet medelst af regeringen förlänade koncessioner
lemnades åt den enskilda företagsamheten»;

af Herr J. W. Lindh: »Då jag tillhör den del af vårt land, som
ännu saknar de många beqvämligheter mellersta och södra delen redan
eger, och derföre icke kan annat än beakta det anförande, som af Herr

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 17. 13

Statsrådet vid remissen af Friherre Nordenskiölds motion i denna Kammare
sistvikne år blifvit afgifvet, tager jag mig friheten derutur anföra
följande:

»Nu vore det visserligen godt och väl, om telefonväsendet kunde
ersätta telegrafverket, men så är icke förhållandet. Betänkliga olägenheter
och omätlig skada skulle tillskyndas landets handel och industri
samt den allmänna rörelsen, derest man, åtminstone på den ståndpunkt
telefonväsendet ännu intager, skulle få nöja sig dermed och förlora
telegrafen. För längre afstånd blir telegrafverket fortfarande behöfiigt,
men inskränkt till telegramvexling på längre håll, kommer telegrafverket
uppenbarligen icke att kunna eg a bestånd genom de inkomster det
sjelf upphemtar. Detta förhållande har ock i andra europeiska länder
uppmärksammats; och derföre har man i allmänhet stält så till, att den
enskilda verksamheten icke får göra något intrång på statens rätt att
utöfva sitt åtagande att besörja telegrambefordringen. Antingen har
man dekreterat ett monopol för telegrafverket att besörja telefonväsendet,
eller ock har man, såsom i Frankrike, Belgien och Italien, bestämt,
att enskilda telefonledningar endast få anläggas efter erhållen
koncession och under vilkor att en del af inkomsten ingår till statsverket.
I andra länder åter, t. ex. i Tyskland, har man förbjudit enskilde
att anlägga telefonledning, så vidt det icke är fråga endast om anläggandet
af telefon på egen mark. I vårt grannland Norge aflät regeringen
för två år sedan en framställning till stortinget att besluta monopol
för telegrafverket i fråga om förbindelser mellan särskilda orter
medelst telefon, hvilken framställning stortinget fann så behjertansvärd,
att det dertill utan svårighet lemnade sitt bifall.»

De långa afstånd, som i Norrland sannolikt hindra anläggandet
och begagnandet af telefonen, synas mig vara äfven ett väsentligt skäl
för att beakta ofvannämnda anförande, och då jag till följd deraf har en
från flertalet inom Utskottet afvikande mening, får jag, som ansett mig
icke kunna afstyrka Herr Ljungmans motion, förena mig med Herr Ivar
Månsson uti dennes yrkande.»

Bih. till Riksd. Prot. 1885. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 13 Höft.