18 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13

Utlåtande 1897:Tfu113 Första kammaren

18 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

N:o 13.

Ank. till Riksd. kansli den 28 april 1897, kl. 3 e. m.

Första Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 12,
i anledning af väckt fråga om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående afskaffande af lärareprof inför domkapitlen.

I anledning af en inom Andra Kammaren af herrar S. I. Kardell
och I. Persson i Arboga väckt motion (n:r 65) har Andra Kammaren,
med bifall till dess första tillfälliga utskotts hemställan (i utlåtande n:r 14),
för sin del beslutat, att Riksdagen i skrifvelse till Kong]. Maj:t anhåller,
det täcktes Kongl. Maj:t låta verkställa utredning, om och under
hvilka förutsättningar de nu stadgade undervisningsprofven för lärarebefattningar
vid de allmänna läroverken må kunna afskaffas eller
åtminstone i väsentlig mån inskränkas, samt att Kongl. Maj:t för Riksdagen
måtte framlägga det förslag, hvartill utredningen kan föranleda.

Jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen har detta beslut genom
utdrag af protokollet delgifvits Första Kammaren, som hänvisat ärendet
till sitt första tillfälliga utskott.

Enligt nådiga stadgan för rikets allmänna läroverk den 1 november
1878 samt kong!, kungörelsen den 22 mars 1895 skall sökande till

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13. 19

lärareplats aflägga offentligt undervisningsprof, som består deruti, att
han såväl rättar ett eller flera skriftliga arbeten som undervisar några
tillkallade lärjungar eller hel klass vid i stiftsstaden beläget högre
läroverk och dervid dels under form af förberedelse och förhör, dels i
sammanhängande framställning behandlar uppgifter, valda inom klassens
lärokurs uti hvart och ett af de — vanligen tre — ämnen, i hvilka
han skall aflägga prof. Af dessa uppgifter eger den sökande att ett
dygn före profvet erhålla de]. Konsistorii samtliga ledamöter skola
öfvervara profvet, till hvars öfvervarande jemväl skall kallas rektor vid
det läroverk, vid hvilket profvet skall afläggas, der han ej annars har
säte och stämma i konsistorium, samt må kallas en eller flere sakkunnige
män. Rektor vid det läroverk, vid hvilket lärareplats skall
tillsättas, eger ock närvara. Alla dessa, som äro närvarande, ega deltaga
i betygets afgifvande. Till sysslan må endast ifrågakomma sökande,
som i det föreskrifna profvet erhållit vitsordet godkänd eller derutöfver
i hvart och ett af de till profvet hörande ämnen. Har någon inför
det konsistorium, som tillsätter sysslan, för sådan syssla aflagt godkändt
prof i något ämne, behöfver han ej å nyo i samma ämne aflägga
prof, såvida ej sedan förra profvets afläggande förflutit fem år, utan
att sökanden under tiden varit vid rikets allmänna läroverk anstäld
såsom lärare.

Vid lärares utnämning fästes afseende vid det för hvarje undervisningsprof
erhållna betyg jemte andra omständigheter, såsom skicklighet,
ådagalagd vid genomgående af profår eller under föregående lärareverksamhet,
lärdomsförtjenster och längden af väl vitsordad tjenstgöring.

För Stockholm finnas bestämmelser meddelade i nådigt bref den
27 april 1883. 1 hufvudsak tillämpas läroverksstadgans föreskrifter.

Jemte det utskottet tillåter sig hänvisa till motionen och Andra
Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande, får utskottet af utlåtandet anföra
följande:

»Efter att ha tagit ofvan lemnade upplysningar i öfvervägande
finner utskottet, i likhet med motionärerna, att undervisningsprofvet i
dess nuvarande form ingalunda kan kallas ändamålsenligt. Det utgör
fastmer — såsom i det föregående visats — en i flera afseenden föråldrad
institution, som särskildt genom profårets införande och den
möjlighet till ytterligare utveckling af detsamma, som förefinnes, förlorat
eu stor del af sin förra betydelse. Dertill medföra profven betydande
olägenheter både för de allmänna läroverken, för domkapitlen och för
lärarne, utan att derför det med profvet åsyftade gagnet i afsevärd
mån uppnås.

20 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (JS:o 1) Utlåtande N:o 13.

För läroverken visa sig undervisningsprofven menliga derigenom,
att de i synnerhet vid stiftsläroverken, der prof för samtliga lediga
läraretjenster inom stiftet af alla sökande skola afläggas, vålla ständiga
rubbningar i läsningens jemna gång, enär såväl flertalet lektorer som
lärjungarne i 7:de och 5:te klasserna vid profven tagas i anspråk.
Äfven vid andra läroverk måste undervisningen komma att lida, då
extralärare i större antal äro vid läroverket anstälda, och dessa för att
vinna befordran allt emellanåt måste företaga profresor, hvartill ledighet,
uppgående till minst tre dagar, ej gerna kan dem förvägras.

För domkapitlen äro lärareprofven likaledes betungande. Särdeles
i de större stiften, der ett flertal högre och lägre läroverk finnes, taga
profven en betydlig del af kapitelledamöternas dyrbara och för andra
ändamål väsentligen afsedda tid och arbetskraft i anspråk.

För lärareaspiranterna ändtligen hafva profvens oupphörliga förnyande,
deras giltighet endast inom ett visst stifts gränser och den
stora vigt, som vid utnämningar lägges på profbetygen, visat sig vara
en ständig källa till oro, som menligt inverkar på mången lärares
arbetskraft. Också orsaka de ofta förekommande profresorna extra
lärarne rätt känbara utgifter, hvilka göra deras i och för sig ingalunda
afundsvärda ställning ännu mera betryckt.

Härtill kommer — nästan vigtigast af allt —- att lärareprofven
med sin nuvarande organisation icke kunna sägas vara någon särdeles
tillförlitlig mätare på en blifvande läroverkslärares undervisningsskicklighet;
det kan lätt hända, att en god lärare aflägger ett dåligt prof
och tvärtom. I de flesta fall torde ock den erfarenhet, som under
profåret och derpå följande tjenstgöring vinnes om en lärares undervisningsförmåga,
vara af säkrare art än det omdöme, som grundas på
afhörandet af en eller ett par timmars proflektion, hvilken i många
afseenden har en helt annan karakter än en vanlig lästimme. Slutligen
bör äfven erinras derom, att flera af en lärares vigtigaste egenskaper,
såsom hans disciplinära förmåga, hans tålamod, ordningssinne, nit i
kallet och icke minst hans personliga förhållande till ungdomen, hvarpå
så stor vigt ligger, alldeles icke eller endast i högst obetydlig grad
komma i dagen vid ett undervisningsprof, sådant det för närvarande
är inrättadt.

Också har åsigten om den nuvarande profinstitutionens olämplighet
och behofvet af dess reformerande, såsom ofvan visats, småningom
blifvit alltmer allmän och vunnit erkännande ej blott genom uttalanden
från lärarekretsar och kongl. komitéer, utan äfven af regeringen, som
vid 1894 års riksdag framlade en proposilion angående undervisnings -

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13. 21

profs upphörande i dess nuvarande form och afläggande inför en i
hufvudstaden upprättad kommission för dylika profs bedömande. Visserligen
blef nämnda förslag på anförda grunder, dem utskottet i allo
gillar, af Riksdagen förkastad t. Men Riksdagen uttalade i sin skrifvelse
i frågan derjemte, som ofvan anmärkts, att »olägenheterna vid den nuvarande
anordningen af lärareprofven äro sådana, att man allvarligen
bör taga i öfvervägande, huru de skulle kunna undanrödjas eller åtminstone
förminskas.»

Till detta uttalande i 1894 års riksdagsskrivelse ansluter sig
utskottet, så mycket mer som den erfarenhet, som efter skrifvelsens
aflåtande vunnits, endast varit egnad att ytterligare bekräfta nödvändigheten
af en reform i ifrågavarande afseende. De antydningar till eu
lösning af frågan om undervisningsprofvets ordnande, som i nämnda
riksdagsskrifvelse innehållas och som under debatten i Riksdagens båda
kamrar närmare utvecklades, synas äfven beaktansvärda och hafva i de
uttalanden, som gjorts i frågan från sakkunnigt håll, i allmänhet omfattats
med sympati.

Vid bedömandet af de olika förslag, som i den föreliggande, ganska
invecklade frågan framkommit, synes det utskottet, att man förnämligast
måste utgå från den synpunkten, huru de allmänna läroverken säkrast
och med minsta möjliga besvär och kostnad skola kunna åt sig förvärfva
de bästa lärarekrafterna, en uppgift, på hvars lyckliga lösning
våra läroverks framtida utveckling i hög grad måste anses bero.

I detta afseende har blifvit ifrågasatt, att samtliga ordinarie lärare
vid de allmänna läroverken, såväl kolleger och adjunkter som lektorer,
skulle — liksom förhållandet är i våra grannländer — utnämnas af
regeringen, och att i samband dermed en öfverstyrelse för de allmänna
läroverken inrättas med ty åtföljande fackinspektörer, om hvilka motionärerna
i förbigående framkastat en antydan. Men detta vidlyftiga
och ännu alldeles outredda förslag, hvars genomförande skulle orsaka
betydande kostnader och gifva upphof åt en centralisation, som för
vårt lands skolväsen varit främmande och om hvars lämplighet för
detsamma stor tvekan måste råda, föreligger icke nu och gifver sålunda
från utskottets sida ingen anledning till vidare uttalande.

Utgår man åter från bibehållande af den nuvarande organisationen
af läroverksstyrelsen, förefaller det utskottet, som om åtskilliga åtgärder
skulle kunna vidtagas för att undanrödja de från många håll öfverklagade
olägenheterna af undervisningsprofven, utan att derför garantierna
för att läroverken skola erhålla goda lärare derigenom minskades.
Utskottet anser nemligen, att en läroverkslärares kompetens väsentligen

22 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

måste anses ådagalagd genom hans aflagda akademiska examina och
disputationsprof, hvilka, behörigen vitsordade, visa hans duglighet i
teoretiskt afseende, samt genom hans profår och derpå följande tjenstgöring
vid läroverken, hvilka, behörigen vitsordade, visa hans duglighet
i praktiskt afseende. Fyllandet af dylika kompetensfordringar betraktas
på de flesta andra lefnadsbanor såsom tillfyllestgörande för att vinna
befordran till ordinarie tjenst. Hvarför skulle man då af en blifvande
läroverkslärare vid tjenstetillsättningar fordra afläggandet af ytterligare
prof, som i flera afseenden äro af ganska tvifvelaktigt värde?

En utväg att ytterligare förvissa sig om en sökande lärares kompetens
vore att, utöfver nu stadgade vilkor för ordinarie anställning,
fordra en viss tids väl vitsordad tjenstgöring vid läroverk, t. ex. två
år, hvarunder den under profåret vunna uppfattningen af sökandens
egenskaper såsom lärare kunde hinna ytterligare stadga sig eller vederläggas.
Ett dylikt stadgande finnes i Danmark och Norge, och dess införande
hos oss skulle näppeligen medföra några olägenheter. I sammanhang
härmed anser sig utskottet äfven böra påpeka önskvärdheten af
utarbetande af lämpliga bestämmelser angående tjenstgöringsbetygs afgifvande.

Bland medel att vid läraretillsättningar upprätthålla den personliga
principen och tillgodose läroverkens intresse att erhålla de dugligaste
lärarekrafterna torde äfven förtjena uppmärksammas stadgande af
skyldighet för rektor vid det läroverk, der en tjenst sökes, att, efter
det samtliga ansökningshandlingar till tjensten af den tillsättande
myndigheten till honom remitterats, afgifva skriftligt yttrande med
förord för den, som han anser vara den till tjenstens erhållande mest
förtjente och för läroverkets behof lämpligaste. Faran för att rektor
skulle missbruka sitt förord till att på obehörigt sätt söka gynna vissa
personer och hålla andra tillbaka synes förebyggd genom den kritik,
ett dylikt offentligt yttrande måste blifva underkastadt såväl från den
tillsättande myndighetens sida som äfven från annat håll, hvarjemte
rätt att hos Kongl. Maj:t öfverklaga utnämning naturligtvis fortfarande
skulle vara sökande bibehållen.

Men om det i många, ja, törhända i de flesta fall kunde finnas
öfverflödigt att af en blifvande läroverkslärare fordra ytterligare kompetensvilkor
utöfver de ofvan nämnda — i likhet med hvad fallet är i
andra länder utom Finland — och om undervisningsprofven alltså
oftast saklöst kunde bortfalla, så gifvas dock vissa omständigheter,
under hvilka dylika prof ej synas kunna undvaras. Då nemligen en
lärare, som måhända fått ett mindre förmånligt profårsbetyg, efter några

23

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (K:o 1) Utlåtande N:o 13.

års tjenstgöring önskar få sin under praktiken ökade undervisningsskicklighet
vitsordad, eller då eu lärare söker en tjenst, der något ämne
ingår, hvari han ej har betyg från sitt profår, bör naturligen tillfälle
stå honom öppet att genom ytterligare profs afläggande vinna ökad
kompetens.

För sådana fall, då en lärare genom förnyadt prof vill söka förbättra
eller förfullständiga sina under profåret vunna vitsord, synes
emellertid vara tillräckligt att, såsom i 1884 års komitébetänkande
föreslås, låta profvet qvarstå såsom fakultativt. Dervid kan dock starkt
ifrågasättas, huruvida ej profvet samtidigt borde reorganiseras och sättas
i förbindelse med en utveckling af profårsinstitutionen. Man skulle
kunna tänka sig, att profåret i allmänhet afslutades med ett inför en
särskilt utsedd sakkunnig nämnd aflagdt. undervisningsprof, lektorsprof
för sådana lärare, som vilja vinna kompetens för lektorstjenst,
och adjunktsprof för sådana, som vilja vinna kompetens endast för
adjunktstjenst, och att ett dylikt prof, helt eller delvis, sedermera kunde
af lärare, som någon tid tjenstgjort vid skolorna, å nyo få afläggas
vid ett af de i Stockholm och i universitetsstäderna belägna profårsläroverken.
Ett dylikt prof egde fördelen af att kunna försiggå i samband
med det dagliga skolarbetet och borde efter skedd anmälan kunna
afläggas när som helst under läsåret, ej endast då tjenst söktes. Innan
en sådan anordning som att förlägga samtliga undervisningsprof —
låt vara att de göras fakultativa — till profårsläroverken kan vidtagas,
kräfves emellertid en särskild utredning af de anordningar, som vid
profårsläroverken till följd deraf torde blifva nödiga, en utredning, som
naturligen måste föregå afgörandet af härmed sammanhängande frågor.

Skulle man åter, trots alla de olägenheter, som dermed följa, ej
kunna besluta sig för att med ens afskaffa de hittillsvarande undervisningsprofven
inför domkapitlen, så böra de åtminstone, såsom Riksdagen
redan förut uttalat, i möjligaste mån inskränkas. I detta afseende
kunna flera åtgärder påtänkas, såsom att göra profven fakultativa, då
de förut väl meriterade ej behöfde tvingas till omprof, att afskaffa det
genom den utveckling, som bör kunna gifvas åt profåret, obehöfliga
undervisningsprofvet såsom vilkor vid lönetursberäkning för lektorat,
liksom redan skett med afseende å adjunktsbefattningar, o. s. v.

Utskottet medgifver emellertid villigt, att, om meningarna angående
lärareprofvens afskaffande i deras nuvarande form äro ganska
enhälliga, så kan detsamma icke sägas vara förhållandet, då fråga
uppstår om hvad som skall sättas i profvens ställe. Vid afgörandet
af den frågan måste naturligen läroverkens intresse af att erhålla

24 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

dugliga lärare framför allt tillgodoses. Men att uppställa de bästa
möjliga garantierna för uppnående af detta i hög grad eftersträfvansvärda
mål, är icke lätt. Frågan kräfver onekligen för att lyckligt
lösas en noggrann, fackmessig utredning.»

Första Kammarens första tillfälliga utskott finner, i likhet med
det utskott, som inom medkammaren behandlat ärendet, att undervisningsprofven
medföra betydande olägenheter för de allmänna läroverken,
för domkapitlen och för lärarne. Utskottet anser sig således hafva
giltiga skäl för att förorda en anhållan, att Kongl. Maj:t måtte taga
i öfvervägande, om och under hvilka förutsättningar de nu stadgade
undervisningsprofven för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken
må kunna afskaffas eller åtminstone i väsentlig mån inskränkas. Det
ämne, som nu är i fråga, tillhör emellertid den del af lagstiftningen,
som enligt regeringsformen är Kongl. Maj:t ensam förbehållen, och i
denna ordning hafva stadgan för rikets allmänna läroverk den 1 november
1878, kungörelsen den 22 mars 1895 och nådiga brefvet den 27 april
1883 tillkommit. Till den berörda underdåniga framställningen lärer
derför icke böra anknytas någon anhållan om att förslag i ämnet
måtte för Riksdagen framläggas.

Utskottet får alltså hemställa,

att Första Kammaren måtte sålunda biträda
Andra Kammarens beslut, att Första Kammaren för
sin del beslutar, att Riksdagen i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhåller, det täcktes Kongl. Maj:t, efter verkstäld
utredning, taga under öfvervägande, om och
under hvilka förutsättningar de nu stagade undervisningsprofven
för lärarebefattningar vid de allmänna
läroverken må kunna afskaffas eller åtminstone i
väsentlig mån inskränkas.

Stockholm den 26 april 1897.

På utskottets vägnar:

ROBERT DICKSON.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1897.