10 Andra Kammarens Tillfälliga TJtslcotts (N:o 4) Utlåtande N.-o lo (Utlåtande 1892:Tfu415 Andra kammaren tfu4)

10 Andra Kammarens Tillfälliga TJtslcotts (N:o 4) Utlåtande N.-o lo.

N:o 15.

Ank. till Riksd. kansli den 2 april 1892, kl. 10 f. m.

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 5, i
anledning af herr C. G. Anderssons i Skeenda med flere
motion om skrifvelse till Kong!. Maj:t om ändring i
gällande bestämmelser rörande utarrendering af kronans
jordbruksd om än er.

Vid innevarande riksdag hafva herrar C. G. Andersson i Skeenda,
Fr. Pettersson och C. Andersson väckt följande, till utskottet hänvisade
motion (n:o 54):

»\ Kongl. Maj:ts kungörelse om förändrad lydelse af 7:de och 8:de
punkterna i kungörelsen den 10 november 1882 angående grunder för
förvaltningen i kronans jordbruksdomäner finnes i punkt 7 följande
stadgande:

»arrendet utbjudet å offentlig auktion, hvilken förrättas samtidigt
hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet och å plats i orten, som
af Kongl. Maj:ts befallningshafvande bestämmes, af kronofogden eller
annan af Kongl. Maj:ts befallningshafvande förordnad kronobetjent.

Före auktionen må jemväl skriftliga förseglade anbud ingifvas
till Kongl. Maj:ts befallningshafvande.»----— —---

Meningen med detta stadgande är utan tvifvel den, att genom de
på olika sätt och platser ingifna anbuden tillförsäkra kronan_det högsta
möjliga arrendebeloppet, för hvilket belopps fullgörande kronan är
tryggad genom de anbuden åtföljande säkerheterna.

Min åsigt, hvarom jag ej torde stå ensam, är dock den, att det
nuvarande sättet vid arrendeauktionerna beträffande anbuds infordrande
ingalunda motsvarar de fordringar i tydlighet och reda, som man har
rätt att ställa på vederbörande myndigheters sida. På samma gång de

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 15.

på skilda håll afgifna muntliga anbuden anses framkalla, som sig bör,
eu konkurrens för den å lägenheten reflekterande arrendator^ så kan
denna konkurrens ej rättvisligen befrämjas dermed, att muntliga anbud
afgifvas å tvenne håll och arrendatorn ej vet huru högt han skall bjuda
för att ej öfverbjuda sig sjelf eller riskera att det oaktadt öfverbjudas
genom ett ännu högre skriftligt anbud. Erfarenheten torde ock i vissa
fäll hafva visat, att anbud ingifvits till så högt belopp, att det ingalunda
motsvarat egendomens afkastning, utan afsigten varit den att
med goda borgesmän å arrendekontrakten utföra en mer eller mindre
lyckad finansoperation. Deremot anser jag, att om auktion utlyses
å endast ett ställe samt de förseglade anbuden borttagas, ofvanstående
oegentligheter kunde försvinna utan förlust för kronan, då ju domänstyrelsen
eger rätt att förkasta anbuden samt utlysa ny auktion, i händelse
ej antagligt anbud afgifvits.

På grund af hvad jag ofvan anfört vågar jag hemställa, att Riksdagen
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, att ofvannämnda punkt
n:o 7 förändras i angifvet syfte.»

Intill år 1799 förrättades auktion för utarrendering af kronans
egendomar allenast hos länsstyrelsen, men genom kungörelsen den 17
december nämnda år stadgades: att auktioner till lediga blifvande
kungsgårdars bortarrenderande borde anställas på en och samma dag
i Stockholm hos kammarkollegium och på landskansliet i den ort, der
kungsgården vore belägen. Under riksdagen år 1809—1810 förevar
fråga om ny lagstiftning för domänförvaltningen. Vid behandlingen
af denna fråga, yrkades inom borgarståndet, att arrendeauktionerna å
kronans egendomar för framtiden skulle förrättas endast på ett ställe,
men detta yrkande blef ej gilladt. Inom statsutskottet, som behandlade
ärendet, funnos visserligen de, som förordade, att auktionerna i
kammarkollegium skulle upphöra; men å andra sidan hyste man betänkligheter
för vidtagande af ändring i gällande auktionssätt, helst
erfarenheten under de tio efter antagandet af 1799 års stadganden
förflutna år visat, att kronan för utarrenderade kungsgårdar och militieboställen
erhållit en i förhållande till egendomens beskaffenhet till det
högsta uppdrifven afkastning, ett förhållande som ansågs böra härledas
deraf att, då auktion hölles å en och samma dag på två ställen, »ingen
egentlig sammansättning af spekulanterna till auktionsprisets fallande
kunnat uppgöras».

Sålunda förblef i ifrågavarande hänseende 1799 års författning
fortfarande gällande. År 1804 väcktes emellertid å nyo fråga, huru

12 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 15.

vida det kunde anses för det allmänna vara af gagn, att arrendeauktion
förrättades samtidigt å två ställen. Genom kongl. brefvet den 13 maj
1864 förklarades, att någon förändring af hvad författningarne i detta
afseende innehölle icke borde ega rum; men deremot lemnades medgifvande,
att vid auktioner å kronoarrenden äfven förseglade anbud finge
aflemnas, likasom vid entreprenad- och leveransauktioner.

Den komité, som år 1876 afgaf förslag till nya grunder för förvaltningen
af kronans domäner, sökte åt den förvaltande myndigheten
förvärfva rättighet att välja arrendator ibland de högstbjudande, och
såsom en följd häraf förordade komitén, att allenast skriftliga anbud
skulle mottagas. I sådant syfte affattades jemväl en af Kongl. Maj:t
till 1877 års Riksdag aflåten proposition. Statsutskottet fann sig icke
kunna tillstyrka valfrihet mellan arrendeanbuden, utan gjorde antagandet
af arrendator i främsta rummet beroende af anbudens belopp samt
återupptog, i sitt förslag, muntlig täflan vid sidan af den skriftliga.
Vid den förnyade handläggning, frågan om domänförvaltningen år 1881
erhöll af särskilda komiterade, togs jemväl i öfvervägande, om icke den
muntliga auktionen ensam skulle kunna vara tillfyllest och om icke
skriftliga anbud kunde undvaras. Det framhölls dels huru som det
muntliga auktionssättet genom sin karakter och öppenhet vore mera
tilltalande samt omfattades af allmänheten med mera förtroende, hvarom
proportionen mellan antalet skriftliga och muntliga anbud vid
redan förekomna utarrenderingar bure vittnesbörd, dels ock hurusom
den verklige spekulanten genom muntlig auktion blefve säkrare i tillfälle
att förvärfva sig arrenderätten. Då emellertid det skriftliga auktionssättet
ännu ansågs till sina verkningar föga kändt och då det ej
kunde bestridas, att detsamma understundom kunde tjena till förebyggande
af sådana överenskommelser vid den muntliga auktionen, hvarigenom eu
del af den inkomst, kronan eljest kunnat erhålla, stannade hos enskild
person, samt då härtill komme, att tillfället att afgifva anbud skriftligen
kunde för mången medföra eu afsevärd tidsbesparing, funno komiterade
lämpligast förorda att, såsom förut, jemte det muntlig auktion egde
rum, skriftliga anbud skulle emottagas och tillika med det högsta muntliga
komma under pröfning.

Jemväl föreslogo komiterade att, med bibehållande af den gamla
ordningen, arrendeauktion skulle hållas samtidigt på två ställen. Som
emellertid erfarenheten visat, att vid auktionerna hos kammarkollegium
spekulanter endast undantagsvis kommit tillstädes, hemstälde komiterade
att, till beredande af tidsvinst för den centrala myndigheten likasom
af större beqvämlighet för arrendespekulanter, auktionerna för

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande K:o 15.

framtiden måtte förrättas hos Konungens befallningshafvande i länet
och genom kronofogden i den ort, der egendomen vore belägen.

I nära öfverensstämmelse med hvad sålunda föreslagits stadgades
i kungörelsen den 10 november 1882, sjunde punkten, bland annat:

»Sedan arrendevilkoren blifvit af domänstyrelsen faststälda, varde
— — —---arrendet utbjudet å offentlig auktion, hvilken för rättas

samtidigt bos Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länot och å
plats i orten, som af Kongl. Maj:ts befallningshafvande bestämmes, af
kronofogden eller annan af Kongl. Maj:ts befallningshafvande förordnad
kronobetjent.

Före auktionen må jemväl skriftliga förseglade anbud ingifvas till
Kongl. Maj:ts befallningshafvande, hvilka anbud, sedan det muntliga
utropet blifvit med klubbslag afslutadt, öppnas och jemte de erhållna
muntliga aubuden underställas domänstyrelsens pröfning.»

Vid bedömandet, huru vida nu gällande ordning för kronans arrendeauktioner
fortfarande bör bibehållas eller om fog tinnes för vidtagande
af den i ifrågavarande motion föreslagna ändring deraf, bör ej lemnas
ur sigte, att berörda auktionsförrättningar numera ej på långt när förekomma
i den omfattning, som förr varit händelsen. Sedan nemligen
genom kongl. brefvet den 13 maj 1887 den s. k. gamla optionsrätten
till förnyadt arrende åter blifvit. arrendatorerna tillerkänd, hålles arrendeauktion
endast i de fall, då förut annorledes disponerad kronoegendom
för första gången utarrenderas, då arrende förverkats, då arrendator ej
uppfylt vilkoren för optionsrättens tillgodonjutande samt då gjordt hembud
lemnats obegagnadt. Vid dessa tillfällen har kronan ej att fästa
afseende vid något annat intresse än hennes eget såsom jordegare,
hvilket — för att begagna ett uttryck i komiterades af år 1881 betänkande
— »icke kan vara något annat än att afvinna den utarrenderade
egendomen den högsta inkomst, som låter förena sig med jordens
bibehållande i värde».

I detta syfte torde den nu gällande ordningen i afseende på rätt
att ingifva förseglade anbud hafva tillkommit. Dermed har man velat
förebygga överenskommelser mellan spekulanter, hvarigenom medtäflare
mot ersättning afstår från konkurrens, men syftemålet vinnes icke dermed,
ty lika väl som de förseglade anbuden icko äro kända före den muntliga
auktionen, kan den verkliga spekulanten vid auktionstillfället dölja

Andra Kammarens Tillfälliga Ut skotts {K:o 4) Utlåtande K: o 15.

sig och gifva sig tillkänna först under auktionen, och då lärer väl icke
vara tid för sådana uppgörelser som de nyssnämnda. För öfrigt äro
sådana överenskommelser äfven af andra skäl mycket vanskliga för
dem som inlåta sig derpå.

Hvad åter beträffar de dubbla auktionerna, så synas dessa ursprungligen
haft till syfte minskade resekostnader och besvär för spekulanterna,
men i närvarande tid, med dess lättare kommunikationer, synnerligen
i landets mellersta och sydligare delar, der de flesta kronoegendomar
äro belägna, saknar detta skäl all betydelse, i synnerhet som
den verklige spekulanten i de flesta fall torde finna nödigt att hafva
ombud å ettdera auktionsstället. — Det nuvarande besvärliga och onödigt
iuvecklade förfaringssättet vid utauktionering af kronans arrenden innebär
således ingen fördel för staten, men är, genom den brist på öppenhet
som karakteriserar detsamma, motbjudande för mången redbar spekulant.
Deremot blifver efter motionärens förslag spekulationen samlad
på en plats, hvarigenom verklig, öppen och sund täflan uppstår.
Derigenom torde ock statens intresse bäst tillgodoses, på samma gång
som detta förfaringssätt är staten mera värdigt. Utskottet får derför
vördsamt föreslå,

att kammaren måtte besluta, det Riksdagen ville
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om sådan ändring
af 7 § i kongl. kungörelsen den 10 november 1882,
att kronoarrende må utbjudas å offentlig auktion endast
å ett ställe samt att bestämmelsen om skriftliga,
förseglade anbud må borttagas.

Stockholm den 31 mars 1892.

På utskottets vägnar:

G. BRUZELIUS.

Reservation:

af herrar Bruzelius, C. A. Andersson, Loven och Lilljeqvist, hvilka
förenat sig om följande yttrande: »Den nu gällande ordningen för

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 15.

arrendeauktioner å kronans domäner torde hafva tillkommit i syfte
att afvinna den utarrenderade egendomen den högsta inkomst, som
låter förena sig med egendomens bibehållande i värde. Att, på sätt
motionärerna synas antaga, nämnda ordning skulle leda till öfverspekulation,
torde icke ega något fog. Det ligger nemligen i sakens
natur, att en sådan lika så väl skall kunna förekomma, om auktion, såsom
motionärerna önska, hålles å endast ett ställe och om auktionssättet
är allenast den muntliga täflingen. Från kronans sida lärer i
detta afseende ej kunna lemnas något bättre korrektiv än derigenom
att, såsom nu sker, ett efter egendomens uppskattade afkastning lämpadt
arrendevärde före auktionen af den förvaltande myndigheten fastställes
och bringas till vederbörande spekulanters kännedom, öfverskrides
detta värde vid auktionen, torde den bjudande ensam få bära ansvaret
för de förluster, hvilka till följd deraf för honom kunna uppstå.

På grund häraf och då några afsevärda olägenheter med den nu
gällande ordningen ej i motionen blifvit anförda samt då denna ordning
torde få anses vara staten lika värdig som den af utskottet föreslagna,
anse vi att utskottet bort hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda någon
kammarens åtgärd.»