1 .ag-Utskottets Utlåtande N:o 31 (Utlåtande 1868:LU31 Lagutskottet)

1 .ag-Utskottets Utlåtande N:o 31.

H.o 31.

Ank. till Eiksd. Kansli d. 8 April 1868, kl. 2 e. m.

Utlåtande,, i anledning af väclcta motioner åsyftande ändringar dels
i Kongl. Förordningarne den 21 Mars 1862 om kommunalstyrelse
''på landet, om kommunalstyrelse i stad, om
kyrkostämma samt kyrka- och skolråd, och om landsting,
dels ock i Kongl. Förordningen den 23 Maj 1862 om
kommunalstyrelse i Stockholm.

Till följd af båda Kamrarnes beslut åligger det Lag-Utskottet att yttra sig
öfver ett stort antal i de särskilda Kamrarne väckta motioner, angående ändringar
i ofvanberörda kommunalförfattningar. I likhet med hvad vid sistlidne riksdag.
egde ruin, anser Utskottet det lämpligast att afgifva utlåtande öfver alla dessa
motioner på en gång och dervid följa den ordning, hvarpå sjelfva ämnenas beskaffenhet
lemnar anvisning, utan afseende på den yttre form eller uppställning,
som blifvit hvarje särskildt förslag gifven.

Innan Utskottet öfvergår till behandlingen af de motioner, hvilka innefatta
bestämda förslag till ändringar i vissa uppgifna delar af kommunallagarne, torde
till pröfning böra företagas herr Jolin Ericsons motion (N:o 17), hvaruti hemställts:
“att Riksdagen måtte besluta tillsätta ett särskildt Utskott, som får sig

uppdraget dels att inkomma till Riksdagen med utlåtande om och i hvad män
röstberäkningsgrunden i kommunala angelägenheter behöfver förändras, dels att
behandla öfriga motioner, som möjligen vid denna riksdag väckas om ändringar
Bill. till Riksd. frot. 1868. 7 Sami. 15 Häft. 1°

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 31.

i kommunalförfattningarne, äfvensom åt detta Utskott uppdrages att granska kommunalförfattningarne
af den 21 Mars och 23 Maj 1862, och om Utskottet skulle
finna sig dertill föranlåtet, till Riksdagen inkomma med de förslag till ändringar,
som Utskottet möjligen kan finna med författningens tidsenliga utveckling öfverensstämmande“.
Denna motions öfverlemnande till Lag-Utskottets handläggning
kan icke innebära annat, än att, sedan frågan om tillsättandet af det utaf motionären
föreslagna särskilda Utskottet förfallit, det nu åligger Lag-Utskottet att
yttra sig i anledning af den gjorda framställningen om en granskning såväl af
kommunallagarne i allmänhet som ock särskildt af de deruti meddelade bestämmelserna
rörande röstberäkning; men då Utskottet, — som, vid behandlingen af
åtskilliga andra motioner, får tillfälle att uttala sina åsigter beträffande den kommunala
rösträtten — icke eger grundlagsenlig hvarken rättighet eller skyldighet
att en dylik granskning verkställa, samt motionären icke saknat utväg att få i
behörig ordning behandlade de förslag till ändringar i berörda lagar, hvilka han,
efter dessa lagars granskning, kunnat finna sig böra framställa, inskränker sig
Utskottet till den vördsamma hemställan,

l:o) att, Herr Ericsons ifrågavarande motion måtte af Riksdagen lemnas
utan vidare afseende.

Yigtigast bland de öfriga nu väckta frågorna är den om rösträtt i kommunens
angelägenheter och huru det s. k. röstvärdet skall beräknas.

De grundsatser, som uti ifrågavarande hänseende blifvit följda i Förordningen
om kommunalstyrelse på landet, äro, att skyldigheten till bidrag åt kommunens
kassa och rättigheten till röst i kommunens angelägenheter utgöra hvarandras vilkor
och förutsätta hvarandra, samt att röstvärdet beräknas efter bidraget. I enlighet härmed
bestämmes, såsom bekant, i 8 § i allmänhet, att en hvar välfrejdad Svensk undersåte,
som är medlem af en kommun och förbunden att till kommunen erlägga skatt,
är berättigad att deltaga i kommunalstämmans öfverläggningar och beslut, samt i 12
§, att röstvärdet skall beräknas efter det en hvar röstegande åsätta fyrktal. Undantagne
i förra hänseendet äro, enligt § 9, endast de, som för i mantal icke satt jord
samt för andra beskattningsföremål äro uppförde till mindre än sex fyrkar.

I afseende å rösträtt i stadskommuns angelägenheter gälla enahanda grundsatser
som de ofvannämnda, sålunda att en hvar vid allmän rådstuga röstberättigad
eger en röst för hvarje honom enligt Art. II i Bevillningsstadgan påförd
hel riksdalers bevillning till Staten, dock med den begränsning, att ej någon må
vid allmän rådstuga utöfva rösträtt för större antal röster, än som svarar emot
en tjugondedel af stadens hela röstetal efter röstlängden.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 31.

För hufvudstaden äro särskilda bestämmelser meddelade, hvilka dock, i afseende
på röstberäkningen, endast derutinnan skilja sig från de för öfriga städer
i riket gällande stadganden, att vid val af stadsfullmägtige eger en hvar till
deltagande deruti berättigad medlem en röst för bevillning, efter °Art. II Bevillningsstadgan,
till och med en riksdaler, samt vidare en röst för hvarje derutöfver
påförd hel riksdalers bevillning efter nämnda artikel; hvarjemte i hufvudstaden
röstmaximum beräknas till en tjugondedel icke af hela stadens utan af valkretsens
sammanlagda röstetal.

lör utöfvande af rösträtt vid kyrkostämma gälla samma föreskrifter, som i
Förordningarne om kommunalstyrelse på landet och i stad blifvit stadgade för
kommunalstämma och allmän rådstuga.

De till Lag-Utskottet nu öfverlemnade motioner, som afse mer eller mindre
genomgripande förändringar i dessa bestämmelser, äro:

l-°- Herr Anders Pehrssons (N:o 192 i 2:a serien), innefattande det förslag,
att en hvar å landet, som, till följd af åsatt bevillning efter Andra Artikeln,
erlägger kommunalutskylder, må ega lika rösträtt så i kommunal- som kyrkostämma
då fråga är om personliga val; men då fråga är om uttaxering af medel
eller om beslut, som dertill kunna föranleda, det måtte en tregradig skala införas,
så att röstberättigad tillkommer en röst för den lägst påförda beviIlningen
till och med Fem riksdaler, två röster för deröfver till och med Tio riksdaler
samt tre röster för bevillning utöfver Tio riksdaler”;

^.o. Herr P. U. Ljuslins (N:o 65 i 2:a serien), hvaruti bland annat,
hvarom nu ej är fråga, hemställts, ”det Riksdagen täcktes besluta den förändring
uti nuvarande . kommunalförfattningar, att vid val till alla möjliga sorters kommunala
befattningar en hvar, som uti kommunalstämma rösträtt har, må eo-a
en röst”;

3:o. Herr Pehr Johnssons (N:o 83 i 2:a serien), ”att, med ändring af nu
gällande kommunalförfattningar, Riksdagen för sin del täcktes besluta, att alla
välfrejdade svenska undersåter, som äro medlemmar af kommun samt enligt 57
§ förbundne att till kommunen erlägga skatt, skola vara berättigade att i kommunalstämma,
kyrkostämma samt allmän rådstuga deltaga, samt i fråga om val
af person, utöfva lika rösträtt, hvaremot i fråga om andra ärenden en tregradig
röstskala må införas på sätt Riksdagen kan finna lämpligt, dock så, att för minsta
afgift till kommun erhålles en röst”;

4.o. Herr D. Danielssons (Nio 100 i 2:a serien) att, med uteslutande af
12 § i Förordningen om kommunalstyrelse på landet, en ny § måtte i berörda
förordning intagas af ungefär följande lydelse: ”rösträtt utöfvas med enkel röst
(eller per capita) af alla, enligt 9 och 10 §§ röstberättigade medlemmar”;

_ ^:0- Herr D. Olausons (N:o 172 i 2:a serien), hvaruti hemställes, det

Riksdagen måtte för sin del besluta sådan ändring i gällande kornmunalförfatt -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 31.

ningar, att vid utöfvande af rösträtt en hvar, som enligt samma författningar är
röstberättigad, eller till kommunen betalar skatt, må tillkomma lika rösträtt;*

6:o. Herr W. Nilsons (N:o 61 2:a serien) att 12 § i Kongl. Förord ningen

om kommunalstyrelse på landet och 12 § i Kong!. Förordningen om
kommunalstyrelse i stad måtte erhålla följande förändrade lydelse: “Vid all om röstning

räknas rösterna efter hufvudtaletsamt att i följd häraf de uti § 14
af Förordningen om kommunalstyrelse i stad förekommande orden “jemte de på
hvar och en af dem belöpande röstetal* måtte utgå;

7:o. Herr L. J. ILiertas (N:o 28 i 2:a serien), att “röstgrunden för val
till stadsfullmägtige i hufvudstaden må blifva förändrad sålunda, att antingen en
hvar, som betalar skatt till Kronan efter 2:a artikeln i Bevillningsförordningen
för inkomst af arbete och kapital, må välja med en röst eller, i händelse Utskottet
ej skulle finna sig kunna föreslå detta, såsom alternativ, att för hvarje
riksdalers skatt efter 2:a artikeln må räknas en röst till och med tjugo, såsom
det högsta röstbeloppet; “

8:o. Herr A. R. Falkmans (N:o 289 i 2:a serien) innefattande, bland
annat, hvarför längre ned skall redogöras, särskilda framställningar derom, dels
“att, med upphäfvande af 2:a punkten i 12 § af Förordningen om kommunalstyrelse
i stad, föreskriften i l:a punkten af samma § må sålunda ändras, att
hvarje röstberättigad samhällsmedlem för sin person tilldelas en röst, samt derutöfver
enligt artikeln 2 i Bevillningsstadgan, för honom, uti sednaste upprättade
vederbörligen fastställda bevillningstaxeringslängd påförd bevillning till Staten,

R:dr

antingen

/io

röst

eller 1

röst,

antingen

röster eller

röster,

antingen

d:o

eller

d:o,

100

antingen

d:o

eller

d:o,

100

150

antingen

d:o

eller

d:o,

150

200

antingen

6/io

d:o

eller

d:o,

200

300

antingen

Vio

d:o

eller

d:o,

300

in.

400

antingen

d:o

eller

d:o,

400

in.

500

antingen

d:o

eller

d:o,

samt öfver 500 R:dr antingen

1 hel

röst eller 10 hela röster.

, hvadan, efter

sammanläggning med den personela rösten, i förra alternativet 2 röster skulle
blifva det högsta och 1Y10 röst lägsta röstetalet någon kunde tillkomma, hvaremot
i sednare alternativet 11 röster skulle blifva det högsta samt 2 röster det lägsta
röstetal någon valberättigad kunde tillkomma;* dels ock att §§ 10 och 11 måtte
omredigeras i sådan syftning, att rösträtt icke finge utöfvas för omyndigs egendom,
aktiebolag och oskiftadt bo, äfvensom att det i sistnämnda § meddelade
stadgandet: “Ej må för samfälld egendom mer än en person talan vid allmän
rådstuga fora* måtte upphäfvas;

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3L

9:o. Herr Magnus Svenssons (N:o 144 i 2:a serien^) att 12 § i Kong],
Förordningen om kommunalstyrelse på landet, må få följande tillägg: “Ej må
dock någon vid allmän kommunalstämma utöfva rösträtt för större anta] röster,
än som svarar emot en femtedel af kommunens hela röstetal efter röstlängden;"

10:o. Herr Harald Ericssons (N:o 66 i 2:a serien), att vid 1 mom. 12 §
af sistberörda Kongl. Förordning, så lydande: “röstvärdet skall beräknas efter

det en hvar åsätta fyrktal“, tillägges: “ege dock ingen röstegande rätt, vare
sig på grund af eget fyrktal eller af fullmagt, denna rösträtt utöfva till högre
belopp än en hundradedel af kommunens hela röstetal";

1 l:o. Herr J. J. Magnells (N:o 57 i 2:a serien), hvaruti föreslagits:

a) “att grunden för den nu bestående kommunala rösträtten må fortfarande
gälla;

b) att bolag och med dem jemförliga styrelseverk eller andra så kallade
moraliska personligheter må från rösträtt i kommunens angelägenheter uteslutas;

c) att ingen tillerkännes rösträtt för mer än hvad nu gällande kommunallag
föreskrifver för stad, eller kommunens hela röstetal, eller, om så finnes

skäligt, en ännu mindre bråkdel deraf; samt

d) att, om minst hälften af alla röstberättigade inom kommunen äro tillstädes
och tva tredjedelar af de sålunda närvarande, per capita räknade, reservera
sig mot den mening, som fått röstpluralitet, må den ej ega kraft af lagligen
fattadt beslut14.

12:o. Herr J. A. Hazelius (N:o 31 i l:a serien) att aktiebolags rösträtt
måtte försvinna;

13:o. Herr A. O. Wallenbergs (N:o 51 i l:a serien), hvaruti föreslås

följande bestämmelser, nemligen att:

a) bolag, som utfärdat aktiebref, ställda till innehafvaren, icke böra för
afkastningen af så beskaffade aktier åtnjuta någon rösträtt inom kommunen;

b) alla bolags styrelser höra åtnjuta rösträtt för de fastigheter, hvilka äro
belägna inom samma kommun, som bolagets styrelse har sitt säte, och hvilka
fastigheter äro bolagets gemensamma egendom; och

c) egare af aktie eller lottbref åtnjuta rösträtt inom den kommun, der
han är mantalsskrifven; samt slutligen

14:o. Herr N. S. von Kochs (N:o 65 i l:a serien), hvaruti, jemte det

framställning gjorts om åtskilliga andra ändringar i kommunalförordningarne, i

afseende på rösträtt och röstvärdets beräkning inom kommuner på landet hemställts,
att följande paragrafer i Förordningen om kommunalstyrelse på landet

måtte erhålla förändrad lydelse, nemligen:

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 31.

§ 10.

För — — — — landbo eller arrendator, röstar innehafvaren, derest
annan öfverenskommelse icke med jordegaren är träffad.

§ 21.

Sedan — — — — och efter upprop.

För beviljande af ny eller ökad kommunala/gift erfordras bifall af minst
2/g af de afgifna rösterna, enligt den vid omröstningen följda röstgrund, äfvensom
minst 2/g af de röstande efter liufvudtalet.

Till beslut i alla frågor utom dem, hvarom — —* — — — — — —

§ 58.

— — — — fyrktalssättningen tjenar det värde å fastighet och den inkomst
af kapital eller arbete, för hvilken bevillning enligt 2 Art. i Bevillningsstadgan
af de skattskyldige, jemlikt sednast fastställda taxeringslängder, till Staten
erlägges.

De i — — — — sålunda, att:

a) för jordbruksfastighet, ehvad den är i mantal satt eller ej, för annan
fastighet och för frälseränta påföras eu fyrk för taxeringsvärde till och med 300
R:dr; två fyrkar för taxeringsvärde utöfver 300 till och med 600 R:dr; tre
fyrkar för taxeringsvärde utöfver 600 till och med 900 R:dr;

b) för inkomst af från bevillning icke befriadt kapital påföres eu fyrk för
sådan beskattningsbar inkomst till och med 10 R:dr; två fyrkar för dylik inkomst
utöfver 10 till och med 20 R:dr; tl’C fyrkar för dylik inkomst utöfver 20 till och
med 30 R:dr;

c) för från bevillning icke befriad inkomst af arbete till och med 15 R:dr
påföres en fyrk; för dylik inkomst utöfver 15 R:dr till och med 30 R:dr två
fyrkar; för dylik inkomst utöfver 30 R:dr till och med 45 R:dr tre fyrkar o. s. v.

För sådan — — — — etc.

Utskottet har först tagit i öfvervägande Herrar Danielssons, Olausons och
W. Nilsons förslå?, att vid all kommunal-omröstning rösterna måtte räknas efter
hufvudtalet, ett yrkande, hvilket äfven alternativt framställts af Herr Hierta i
afseende på beräkningen af rösterna vid val till stadsfullmägtige inom hufvudstaden.
Samtliga dessa förslag hafva obestridligen den förtjensten att fullkomligt
följdrigtigt tillämpa en bestämd grundsats. En annan fråga är, huruvida
denna grundsats lämpligen kan och bör i afseende på den kommunala rösträtten
göras gällande.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 31.

Vid denna frågaa besvarande möter först den synnerligen vigtiga omständigheten,
att Riksdagens Första Kammares sammansättning är beroende af röstberäkningen
inom kommunerna. Redan vid sistlidne riksdag fästade dåvarande
Lag-Utskottet uppmärksamhet på den betänkliga rubbning i grundvalen för den
nya Representationsordningen, som hvarje rubbning af grunden för menigheternas
sjelfstyrelse kunde medföra. Betänkligast torde dock rubbningen blifva, om,
såsom nu ifrågasatts, personlighetsprincipen omedelbart tillämpades på all kommunal
omröstning och följaktligen äfven på Första Kammarens bildande. En
af den nya Riksdags-ordningens vigtigaste bestämmelser är den karaktersskilnad,
hvilken blifvit uppdragen mellan de båda Kamrarne och hvilken, — enligt det
Justitie-statsministerns yttrande, som åtföljde Kongl. Maj:ts till Ständerna aflåtna
nådiga Proposition om ett förändradt representationssätt — “väsendtligast består
deruti, att den Första Kammaren utses med valfrihet inom hela riket förmedelst
dels landstingen och dels de största städernas stadsfullmägtige, hvilka åter tillsättas
af kommunernas medlemmar genom omröstning efter skattegrund, under
det den Andra Kammaren väljes mera omedelbart af inskränktare- valkretsar med
valfriheten bunden inom kretsen och med tillerkännande af lika röst åt hvarje
väljande.“ Om nu landstingens medlemmar och stadsfullmägtige i städerna
skulle väljas icke genom omröstning “efter skattegrund14 utan per capita, så
lärer väl ingen kunna neka, att, såsom förra Lag-Utskottet anmärkt, sjelfva
bildandet af Första Kammaren komme att antaga nästan alldeles samma karakter,
som bildandet af Andra Kammaren, och att derigenom ett af grunddragen hos
den förra utplånades. Då således den af motionärerne föreslagna förändringen i
kommunala röstberäkningen skulle medföra ett faktiskt upphäfvande af en bland
de vigtigaste bestämmelserna i den grundlag, som med så mycket bifall helsats af allmänna
meningen i landet samt ännu endast kort tid varit tillämpad, anser sig
Utskottet redan af denna anledning böra till en dylik förändring afstyrka bifall.

Dertill eger dock Utskottet jemväl andra skäl, hvilka Utskottet vill söka
utveckla i sammanhang med skärskådandet af de motiver, hvarmed nu ifrågavarande
framställningar blifvit beledsagade. Utskottet fäster sig mindre vid hvad
Herr Danielsson i sin motion anmärkt beträffande de missförhållanden och olägenheter,
som skulle genom den nu gällande röstberäkningen förorsakas, ty uti
den omständigheten, att dylika olägenheter och missförhållanden möjligen förefinnas,
ligger intet skäl, hvarföre deras afhjelpande skulle sökas just i per-capitaröstnings
införande. Deremot torde de åsigter, hvilka Herrar Olauson och W.
Nilson uttalat, böra underkastas en närmare granskning. Den förstnämnde af
dessa båda motionärer utgår från det antagandet, att, då grundsatsen af jemlikhet
och likaberättigande vunnit tillämpning vid val af ledamöter utaf Riksdagens
Andra Kammare, en annan röstberäkning icke längre bör följas vid val och vid
beslut i kommunala angelägenheter; den sistnämnde åter påstår, att endast per -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3L

sonlighetsprincipens omedelbara tillämpning på den kommunala röstberäkningen
kan tillfredsställa den stränga rättvisans fordringar.

Att grunden för riksdagsmannaval till Andra Kammaren och för rösträtt i
kommunala angelägenheter bör vara enahanda, förmår Utskottet för sin del icke
inse. Om kommunens verksamhet vore, ehuru inom en trängre spher, helt och
hållet likartad med Riksdagens, då kunde möjligen en sådan åsigt synas berättigad;
men detta är icke förhållandet. Kommunens verksamhet afser uteslutande
dess gemensamma ordnings- och hushållnings-angelägenheter, hvilka åter, med
högst få, om ens några, undantag, äro förenade med större eller mindre utgifter.
Riksdagens verksamhet är deremot icke blott af beskattnings- utan äfven och i
främsta rummet af lagstiftningsnatur. Häraf framgår, hvilken betydlig skilnad
förefinnes mellan de särskilda arterna af kommunens och Riksdagens verksamhet,
och huru olika de synpunkter äro, ur hvilka, i principielt afseende, rättigheten
till deltagande i den ena eller den andra i och för sig måste bedömas. Utskottet
kan således icke medgifva rigtigheten af det antagandet, att personlighetsprincipens
omedelbara tillämpning på riksdagsmannaval till Andra Kammaren
skulle utgöra tillräckligt skäl för dess omedelbara tillämpning jemväl på röstberäkningen
i kommunala angelägenheter. Deremot skulle ett ganska vigtigt sådant
förefinnas, om, såsom Herr Olauson, dock utan någon närmare motivering,
påstått, nämnda princip vore den enda i afseende på kommunal rösträtt fullt
rättvisa. Denna åsigt är Utskottet emellertid så långt ifrån att dela, att Utskottet
tvärtom finner, det kommunala angelägenheters afgörande genom omröstning
efter hufvudtalet skulle leda till den största orättvisa. Det har redan blifvit
antydt, att det hufvudsakligaste föremålet för kommunens verksamhet är bestämmandet,
antingen direkte å kommunal- och kyrkostämma samt vid allmän rådstuga,
eller indirekte genom kommunal- och stadsfullmägtige, af kommunens gemensamma
utgifter. Med afseende härå yttrade sistlidne Riksdags Lag-Utskott:
“Om hvarje medlem af kommunen deltoge i utgifterna lika med en hvar af de
öfriga, vore det visserligen i sin ordning, att alla egde lika inflytande på besluten
; men så länge andelen ''i de utgifter, som beslutas och uttaxeras, är beroende af
hvars och ens förmögenhet, kan icke med rättvisa eller billighet vara förenligt
att de, som af en ifrågasatt utgift för ett visst ändamål komme att drabbas i en
högst obetydlig mån, skulle, så snart deras antal öfverstege hälften af de vid en
stämma närvarande, hafva magt att besluta samma utgift och beloppet af densamma
i strid med de öfrigas mening, för hvilka beslutet medförde skyldighet
till ett skattebidrag för hvardera ojemförligt större än alla de förras tillsammanlagda.
" Då det nuvarande Lag-Utskottet tillåter sig att åberopa och såsom sina
egna upptaga de skäl, hvilka sålunda redan vid sistlidne riksdag blifvit emot
införande af per-capita-omröstning i kommunala angelägenheter anförda, förutser
Utskottet emellertid den invändning, som emot dessa skäl möjligen kan komma

att

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3i. 9

att göras och vill icke undandraga sig att densamma på förhand bemöta. Någon
kunde nemligen anmärka, att, ehuru visserligen icke alla kommunens medlemmar
till fyllandet af dess behof bidraga med lika stort belopp, så betala de
dock alla 1 mån af sin förmögenhet och äro följaktligen alla lika skattskyldig
till kommunen. Sådant är dock icke fallet. Skattskyldigheten är verkligen icke
for alla kommunens medlemmar fullkomligt lika. Alla till Staten skattskyldig,
som ega en årlig inkomst af kapital eller arbete, understigande 1,800 Rdr åtnjuta,
såsom bekant, skattefrihet för 300 R:dr, under det"att intet afdrag medgifves
för dem, hvilkas inkomst öfverstiger förstnämnda belopp. Deraf följer°ock att
de förstnämnde, hvilkas antal sannolikt i de flesta kommuner är det största, till
fyllande af kommunens behof bidraga icke i samma utan i mindre proportion till
8''" 1"k°mS''.än. s>stnämnde. Om man t. ex. jemför en person, som eger
400 R:dr årlig inkomst, med en, som eger 2,000 R:dr, finner man, att den sednare
ar skyldig lemna 20 gånger så stort bidrag till kommunalbehofvens fyllande
som den förre, ehuru hans årsinkomst endast är 5 gånger större. Kan det vara
rimligt, att dessa båda personer ega lika stort inflytande på utgifternas bestämmande?
Säkerligen icke. Men då man medgift detta, har man ock erkänt
det orättvisa 1 personlighetsprincipens konseqventa tillämpning på den kommunala
röstberäkningen. Ännu mera i ögonen fallande är denna orättvisa, då man tager
särskilt förhållandena på landsbygden i betraktande. Der utgå nemligen,
till följd af Representationens hos Kongl. Maj:t gjorda framställning i ämnet,
kommunalutskylderna numera i olika proportion af jordbruksfastighet och af andra
beskattningsföremål. För en till 3,400 R:drs värde taxerad jordbruksfasticrhet,
hvilken är uppförd till en bevillning efter andra artikeln af 1 R:dr 2 öre,
betalas mera än dubbelt så stora kommunalutskylder som för 400 R:drs årlig inkomst
af kapital eller arbete, hvilken drager 1 R:drs bevillning till Staten. "Till
ersättning för denna dubbla skattskyldighet har lagen tillerkänt egarne eller brukarne
af jordbruksfastighet dubbel rösträtt emot andra kommunens innevånare. Nu
vill man beröfva dem. denna rätt, men behålla skyldigheten oförminskad, ty någon
förändring derutinnan har icke af motionärerne blifvit ifrågasatt. Följden
häraf skulle blifva den, att, om pluraliteten af de vid en kommunalstämma närvarande
händelsevis utgjordes af löntagare, fabriksidkare, landthandlande och
kapitalister, utgifter skulle kunna, i strid mot jordbrukarnes önskan, beslutas,
hvilka komme att drabba hvar och en af dessa sistnämnde i dubbelt så stort
förhållande som hvar och en af de förstnämnde. Ur hvilken synpunkt en åsFt,
s.om skulle leda derhän, må kunna försvaras, icke är det ur rättvisans och billighetens.
Dessutom torde det böra framhållas, att för fastighet skattas till kommunen
utan afseende på det högre eller mindre belopp, hvartill egendomen kan
vara intecknad, under det att för inkomst af arbete skatten drabbar endast den verkliga
arsförtjensten. Den ene betalar således för hvad han synes ega, den andra de°rBih.
till Riksd. Prot. i 868. 7 Sami. 15 Uäft. 2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3 i.

emot för hvad hans arbete verkligen inbringar honom. Äfven derigenom tynger
skattebördan olika på kommunens särskilda medlemmar.

Utskottet tror sig nu hafva vederlagt de två motiv, hvilka blifvit anförda
för den ifrågasatta förändringen, och Utskottet har dessutom framhållit den väsendtliga
rubbning i grunderna för Riksdagens bildande, som skulle förorsakas
genom personlighetsprincipens tillämpning på den kommunala röstberäkningen.
Vid detta ämnes behandling framställer sig emellertid till besvarande ytterligare
den frågan: är den af motionärerne yrkade lagförändringen ur klokhetens synpunkt
tillrådlig? Likasom hvarje annan rättighet är naturligtvis äfven rättigheten
till deltagande i de kommunala angelägenheternas afgörande en personlig;
men deraf följer ingalunda att den är en allmänt mensklig, hvilken bör i lika
mån åtnjutas af alla. Tvärtom måste det vara en af lagstiftningens uppgifter
att se till, det afgörande rösten i kommunernas angelägenheter icke lemnas åt
dem, hvilka för desamma hafva ett jemförelsevis ringa intresse och tilläfventyrs
sakna de för dessa angelägenheters behöriga handhafvande erforderliga egenskaper.
Någon absolut ofelbar mätare häraf finnes visserligen icke; men likasom man måste
antaga, att de, hvilka i väsendtligaste mån bidraga till fyllandet af kommunens
behof, äro mest intresserade att dessa bidrag ändamålsenligt användas, så
synes det Utskottet ligga i sakens natur, att den, som dagligen måste från morgon
till afton med strängt mekaniskt arbete söka förtjena ett nödtorftigt lifsuppehälle,
icke kan hafva hvarken tid eller lust att förvärfva sig det mått af
vetande, hvilket är ett vilkor för åskådningens vidgande utöfver de dagliga behofvens
inskränkta synkrets, för omdömesförmågans skärpande och möjligheten
af egen fördomsfri pröfning. Således, ehuru dagakarlen, tjenaren eller torparen,
såvida de äro till kommunen skattskyldige, icke böra från rättigheten att* deltaga
i afgörandet af kommunens angelägenheter uteslutas, måste det likväl medgifvas,
att deras trånga verksamhetskrets icke kan skänka den mångsidiga erfarenhet, den
kännedom af en mängd både sakförhållanden och personer, som hos den sjelfegande
jordbrukaren, den driftige köpmannen, eller näringsidkaren småningom
uppkomma och i samma mån tilltaga soin deras verksamhet vidgas. Deremot
är det ganska tänkbart, att det missnöje öfver egen ställning, den lätt förklarliga
missunnsamhet mot bättre lottade, som ofta förefinnes hos de okunnige och
mot fattigdomen kämpande, skulle göra det lätt för den, som deraf ville begagna
sig, att för egna syftemål tillvälla sig ett öfvervägande inflytande på afgörandet
af kommunens gemensamma angelägenheter. Hvad Utskottet nu sagt
hvilar icke på några lösliga antaganden; det är grundadt i sakförhållanden,
hvilka, huru mycket de än förtjena att af menniskovännen beklagas, likväl måste
af lagstiftaren bedömas sådana de äro, icke sådana han kunde önska att de
voro. Utskottet måste derföre uttala den bestämda åsigten, att en lagförändring,
åsyftande personlighetsprincipens omedelbara tillämpning på den kommunala röstberäkningen,
vore i hög grad oklok och otillrådlig. Ännu vådligare blefve en

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 31.

dylik förändring, om den nu bestämda gränsen för skattefrihet för inkomst af
kapital eller arbete nedsattes, eller om gällande stadganden angående vissa kommunalmedlemmars
uteslutande från rösträtt upphäfdes. Sistnämnda stadganden
- till hviska Utskottet längre ned skall återkomma — äro dock så orättvisa,
att de, enligt Utskottets åsigt, redan nu böra afskaffas och således ingen till
kommunen skattskyldig person förmenas att i afgörandet af kommunens tno-elägenheter
taga del. Då emellertid denna ur billighetens synpunkt högst nödvändiga
reform icke utan den största fara skulle kunna ega rum, så vida den
ställdes i samband med införandet af lika rösträtt i kommunala angelägenheter,
lgger deruti för Utskottet ett ytterligare kraftigt skäl att hemställa, det

2:o Herrar Danielssons, W. Nilsons, Olausons och Hiertas
motioner, i hvad de afse införandet af per-capita-röstning i
kommunala angelägenheter, icke måtte af Riksdagen bifallas.

Hvad nu blifvit yttradt gäller äfven i afseende på Herrar Anders Pehrssons,
Ljushns . och Pehr Johnssons motioner, för så vidt de afse införandet af
per-capita-rostning vid val till alla kommunala befattningar; men Utskottet har
derjemte funnit de i sistnämnda motioner framställda förslag vara sådana, att
ett i öfverensstämmelse med dem affattadt lagstadgande skulle vid tillämpningen
leda till den största inkonseqvens. Om man nemligen, lika med motionärerne,
antager,^ att graden af inflytande på kommunal-utskyldernas bestämmande bör
bero på graden af skyldigheten att i dessa utskylder deltaga, så följer deraf
alldeles klart och tydligt, att samma princip måste tillämpas äfven vid val af de
personer, som i berörda afseende utöfva kommunens beslutande rätt. Nu är
stadgadt, att i alla städer, som hafva öfver 3,000 innevånare — och deras antal
uppgick vid slutet af år 1866 till 36 — skall kommunens beslutande rätt
i alla dess gemensamma angelägenheter, således äfven i kommunala beskattningsfrågor,
utöfvas af stadsfullmägtige, och i alla öfriga städer kan vid allmän rådstuga
beslutas om denna rätts öfverlemnande åt dylika fullmägtige, likasom äfven
på landet kommunalstämma eger att, med vissa inskränkningar och undantag,
åt kommunal-fullmägtige öfverlåta att med kommunalstämmans rätt handlägga
och afgöra de till stämmans behandling hörande ärenden. Motionärerne
hafva dock icke för val af stads- eller kommunal-fullmägtige ifrågasatt något
undantag från den af dem föreslagna allmänna regeln, att vid v°al röstetalet
skulle beräknas per capita, utan de synas hafva förbisett att deras framställningar,
om de bifölles, skulle leda derhän, att i en del kommuner åt förmögenheten
bevarades ett proportionerligt inflytande på utskjldernas bestämmande, medan
i andra åter detta inflytande helt och hållet tillintetgjordes. Det som är
rätt i en kommun, måste dock vara det äfven i en annan. Dessutom är det
icke blott den mindre kommunen, staden eller socknen, som af sina medlemmar
eger att fordra bidrag till de gemensamma utgifternas bestridande; äfven den

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 31.

större kommunen, länet, är understundom deraf i behof, och jemväl landstinget
är derföre en genom val tillsatt myndighet, hvilken eger att utöfva kommunal
beskattningsrätt. Deraf följer, att då, på sätt motionärerne föreslagit, förmögenhetsprincipen
fortfarande bör tillämpas på beskattningsfrågor, icke heller elektorer
för landstingsmäns utseende böra efter hufvudtalet väljas. Men om från ett
dylikt valsätt både stadsfullmägtige, kommunalfullmägtige och elektorer för landstingsmannaval
måste undantagas, så lära väl de kommunala befattningar, hvilka
derefter återstå, icke vara af den vigt och betydelse, att, i afseende på val till
dem, särskilda bestämmelser i fråga om rösternas beräkning böra meddelas, och
Utskottet finner sig alltså föranlåtet hemställa,

3:o att hvad Herrar Anders Pehrsson, Ijjuslin och Pehr Johnsson
i nu omförmålda afseende anfört och föreslagit icke måtte af
Riksdagen bifallas.

Utskottet skall nu öfvergå till de motionärers förslag, hvilka gjort till
sin uppgift att uti en graderad röstskala söka en förmedling mellan personlighets-
och förmögenhetsprincipen, och vill dervid blott förutskicka den anmärkningen,
att äfven derigenom skulle i viss mån grundvalen för Första Kammarens
bildande rubbas. Nämnde motionärer äro: Herr Falkman, hvilken före slagit

en tiogradig röstskala för städerna utom Stockholm, samt Herrar Anders
Pehrsson och Per Johnsson, hvilka, under förutsättning, såsom redan blifvit
nämndt, att lika rösträtt skulle ega rum vid val, önskat att en tregradig skala
måtte bestämmas för deltagande i andra kommunala angelägenheter. Mot dessa
förslag kan göras samma anmärkning, som mot de flesta, hvilka afse införandet
af graderad skala, den nemligen att de äro i mer eller mindre mån godtyckliga.
Men efter godtycke böra lagar icke stiftas. De måste byggas på
den fasta grunden af en bestämd princip. Hvad lagarne för den kommunala
rösträtten beträffar, så kunna de utgå från antingen personlighets- eller förmögenhetsprincipen.
Mellan dessa måste lagstiftaren välja, och har han bestämt
sicr för den sistnämnda, så måste han med följdrigtighet tillämpa den intill den
gräns, utöfver hvilken konseqvensen icke längre kan gå utan att leda till uppenbar
orättvisa eller medföra andra vådor. Förmögenhetsprincipen, rätt uppfattad
och på den kommunala röstberäkningen tillämpad, innebär, att en person bör
ega större röstetal än en annan, icke derföre, att han är eller synes vara rikare,
utan derföre, att han till de gemensamma behofvens fyllande erlägger ett
större bidrag. I samma mån skattskyldigheten är proportionel, bör således jemväl
rösträtten vara det. Då nu den kommunala skattskyldigheten hos oss, enligt
hvad förut blifvit visadt, icke är för alla fullkomligt lika, utan för några
utgår i olika förhållande till deras inkomst än för andra, så är den i våra
kommunallagar stadgade röstberäkningen ock i viss mån en graderad skala, men
byggd på fullt rationel grunder och i fullkomlig konseqvens med sjelfva den

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 31.

princip, på hvilken den hvilar. Då den är den enda, som icke är godtycklig,
är den ock, i Utskottets tanke, den enda rigtiga. Ehuru Utskottet således hyser
den meningen, att ingen annan röstberäkning än den nuvarande, såvida
denna, såsom Utskottet längre ned skall föreslå, erhåller erforderlig begränsning
uppåt, är rigtig och rättvis, skall Utskottet likväl särsldldt granska hvart
och ett af de nu framlagda förslagen till graderade röstskalor.

Herr Pehr Johnsson har endast gjort framställning derom, att en tregradig
röstskala måtte införas; men han har icke närmare angifvit, hvarken
hvar skiljetecknen borde sättas, ej heller huru många röster borde tillkomma
hvar och en röstberättigad inom de båda öfra kategorierna.

Herr Anders Pehrssons förslag, hvilket endast afser kommunerna på landet,
skulle, med tillämpning af föreskrifterna i nu gällande Bevillningsstadga
och då motionären icke föreslagit upphäfvande af det i § 9 af Kongl. Förordningen
om kommunalstyrelse på landet bestämda minimum af skattskyldighet
för rösträtts utöfvande, lemna följande resultat:

1 röst skulle tillkomma

a) egare af i mantal satt jord t. o. m. 16,700 R:drs taxeringsvärde;

b) egare af i mantal icke satt jord fr. o. m. 900 t. o. m. 16,700 R:drs dito;

c) egare af annan fastighet fr. o. m. 1,100 t. o. m. 10,000 R:drs dito;

d) alla, som af kapital eller arbete ega en årlig inkomst af minst 400 R:dr och
högst 800 R:dr;

2 röster skulle tillkomma

aj) egare af all slags jordbruksfastighet fr. o. m. 16,800 t. o. m. 33,400

b) \ R:drs taxeringsvärde;

c) egare af annan fastighet fr. o. m. 10,100 t. o. m. 20,000 R:drs dito;

d) alla, som af kapital eller arbete ega en årlig inkomst af minst 900 och

högst 1,300 R:dr;

3 röster skulle tillkomma

«)}

egare af jordbruksfastighet, taxerad till mera än 33,400 R:dr;

c) egare af annan fastighet, taxerad till mera än 20,000 R:dr;

d) alla, som af kapital eller arbete ega en årlig inkomst öfverstigande 1,300
Riksdaler.

Mot denna skala kunna åtskilliga befogade anmärkningar göras. Utskottet vill
dock inskränka sig till framställandet af dem, hvilka synts Utskottet vigtigast.
Motionären har nemligen tagit bevillningen, icke fyrktalet till mätare af röstvärdet
och indelat alla röstberättigade i tre kategorier efter olika bevillningsbelopp,
utan afseende derpå huruvida bevillningen erlägges för jordbruksfastighet
eller för andra beskattningsföremål. En jordbrukare och en annan person, som
befunne sig inom samma kategori med hänseende till bevillningen, skulle således
ega lika röstetal; men det har redan blifvit nämndt, att den förre erlägger

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 31.

dubbelt så störa kommunalutskylder som den sednare i förhållande till hvarderas
bevillning. Förslaget torde derför icke kunna såsom rättvist och billigt anses.
Vidare har motionären, hvad särskild! beträffar inkomst af kapital eller arbete,
satt råmärkena vid 800 och 1,300 R:drs årlig inkomst. Det förra kan hafva
något skäl för sig, ''enär valbarheten till ledamot af Andra Kammaren der vid- ’
tager, och det således bör kunna antagas, att allmänna meningen betraktar en
inkomst af öfver 800 R:dr såsom en garanti för större oberoende och insigt i
offentliga värf; men någon anledning dertill, att den, som eger 1,400 R:drs
årlig inkomst, skulle åtnjuta dubbelt så stor rösträtt, mot den som eger 1,300
R:drs, kan Utskottet för sin del icke finna; hvarjemte det synes Utskottet besynnerligt
att den, som eger 1,400 R:drs inkomst, skulle vara lika röstberättigad
med den, som eger 1,900, ehuru denne sistnämnde, enligt hvad ofvan
blifvit visadt, till kommunalbehofvens fyllande bidrager i betydligt större proportion
till sin inkomst än den förre. Slutligen och då antalet röstberättigade
inom den lägsta kategorien sannolikt uti en mängd kommuner är betydligt
större än inom de båda öfriga, skulle den af Herr Pehrsson föreslagna röstskalan
möjligen kunna leda till samma följder som en röstberäkning efter hufvudtalet,
utan att dock ega denna sistnämndas förtjenst af sträng följdrigtighet.

Herr Falkmans förslag har afseende uteslutande på städerna, och då inom
dem kommunalutskylderna utgå i samma proportion af fastighet och andra beskattningsföremål,
är intet att anmärka mot röstvärdets beräknande efter bevillningen,
likasom det ock måste erkännas att Herr Falkman iakttagit den
skilnad, Bevillningsstadgan uppdragit mellan dem, som af kapital eller arbete
hemta större eller mindre årlig inkomst än 1,800 R:dr. Deremot synes detta
förslag dels vara något för mycket kompliceradt, dels ock leda till en alltför
stor splittring af samhället i en mängd särskilda förmögenhetsklasser. En sådan
splittring, alltid vådlig, blir det ännu mera då den hvarken är den oundvikliga
följden af en i och för sig rigtig grundsats’ konseqventa tillämpning,
och ej heller härflyter ur sådana allmängiltiga förhållanden, hvilka kunna anses
bilda naturliga gränser mellan olika samhällsklasser. Sedan man öfvergifvit
principen att röstetal och skattebidrag böra väga lika mot hvarandra, synes det
Utskottet besynnerligt att stadga, det en person, som eger t. ex. 5,000 R:dr i
årlig inkomst, skall ega en röst mera än den, som eger 4,500 R:dr, eller den,
som eger 50,000 R:dr, en röst mera än den, som eger 45,000 R:dr.

Då Utskottet således i allmänhet anser sig icke kunna förorda någon
annan röstskala än den nu gällande och särskilt finner de nu framställda förslagen
olämpliga, hemställer Utskottet,

4:o att Herrar Falkmans, Anders Pehr ssons och Pehr Johnssons
motioner måtte, för så vidt de innefatta förslag till graderade

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 31.

skalor för den kommunala rösträttens utöfvande, af Riksdagen
lemnas utan vidare afseende.

Deremot är det, enligt hvad redan blifvit antydt, en omständighet, hvilken
Herrar Pehr Johnsson och Olauson i sina ofvan omförmälda motioner vidrört,
och hvilken synes Utskottet förtjena den största uppmärksamhet. De hafva
nemligen båda föreslagit, att enhvar, som betalar skatt till kommunen, också
måtte tillerkännas rösträtt i dess angelägenheter. Enligt nu gällande stadgande
angående rösträtt i stadskommun utom Stockholm är ingen till kommunen
skattskyldig person röstberättigad, med mindre han till Staten erlägger en Riksdalers
bevillning efter Andra Artikeln Bevillningsstadgan. Deraf följer, att
egare af stadsfastighet, som i taxeringsvärde understiger 2,000 R:dr, är från
rösträtt utesluten, ehuru han är skyldig att i förhållande till åsatt bevillning
lemna bidrag till kommunalbehofvens fyllande. Likaså är en person, som eger
fastighet af stadsjord, beröfvad all rösträtt för denna sin fastighet, såvida dess
taxeringsvärde ej uppgår till 3,400 R:dr. Det orättvisa häruti faller ännu
mera i ögonen vid en jemförelse med å ena sidan Förordningen om kommunalstyrelse
på landet, der rösträtt får utöfvas för all i mantal satt jord, och å
den andra Förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm, der hvar och en
skattskyldig eger rösträtt utan afseende på huru litet hans bevillningsbelopp än
må vara. Då det synes Utskottet vara med den i kommunallagarne nedlagda
grundsatsen om jemvigt mellan rösträtt och skattskyldighet fullt öfverensstämmande,
att alla de kommunens medlemmar, som till densamma erlägga utskylder,
erhålla en deremot svarande rättighet att i dessa utskylders bestämmande
taga del, samt sådant blifvit för den största och folkrikaste bland rikets städer
medgifvet, utan att, Utskottet veterligen, några olägenheter deraf blifvit en
följd, hemställer Utskottet, att

5:o Riksdagen ville för sin del besluta, det 1 mom. § 12 i Förordningen
om kommunalstyrelse i stad den 21 Mars 1862
skall erhålla följande förändrade lydelse:

Den, som vid allmän Rådstuga röstberättigad är, eger
en röst för bevillning, efter Art. II Bevillningsstadgan, till

och med En Riksdaler, samt vidare en röst för hvarje derut öfver

efter nämnda artikel påförd hel Riksdalers bevillning
till Staten.

Hvad kommunerna på landet beträffar, är intet undantag i afseende på
rösträtt stadgadt för sådan jordbruksfastighet, som är i mantal satt. För den i
mantal icke satta jorden får deremot ej röstas, då dess taxeringsvärde understiger
900 R:dr, likasom ej heller för annan slags fastighet, frälseränta och dylikt

i taxeringsvärde understigande 1,100 R:dr. Då Utskottet emellertid anser dessa

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3L

minimibestämmelser vara orättvisa och öfverflödiga, tvekar Utskottet icke att, i
likhet med sitt i fråga om städerna gjorda tillstyrkande, föreslå deras fullständiga
upphäfvande. De äro orättvisa, ty de beröfva en del till kommunen skattskyldige
personer all rättighet att i besluten om kommunens gemensamma utgifter
och sättet för dessa utgifters betäckande taga del, under det att åt andra
kommunens medlemmar en dylik rättighet är utan undantag medgifven; de äro
öfverflödiga, ty det ändamål, som med dem måste vara åsyftadt, nemligen att
förekomma den stora massans af befolkningen öfvervägande inflytande på afgörandet
af kommunens angelägenheter — detta ändamål är tillräckligen vunnet
genom nu gällande röstberäkning, utan att några vidare, i sig sjelfva obilliga
inskränkningar eller undantag synas erforderliga. Orättvisan och obehöfligheten
af nu stadgade rösträttsminimum för kommuner å landsbygden lära så mycket
mindre kunna förnekas, om man betänker, att det endast är en del af den bofasta
befolkningen, som derigenom beröfvas rösträtt, ty på den mera rörliga befolkningen,
— den som skattar för inkomst af kapital eller arbete, — är ifrågavarande
stadgande utan inflytande. Det synes Utskottet dock böra antagas,
att den, som inom en kommun eger fastighet af hvad slag som helst, kan hafva
större nytta eller skada af de beslut, som i kommunalstämman fattas, än den,
hvilken endast tillfälligtvis är medlem af kommunen; likasom det ock med skäl
torde kunna betviflas, att egaren eller brukaren af en liten jordlott med åsatt
mantal i högre grad besitter de för deltagande i kommunens öfverläggningar och
beslut erforderliga egenskaper än egaren af annat slags fastighet till motsvarande
värde.

Utskottet lärer väl knappast behöfva erinra, att af nu angifna grundsats
— alla till kommunen skattskyldiges rätt att i besluten om kommunens gemensamma
angelägenheter taga del — ingalunda följer, det en dylik rättighet borde
tillerkännas dem, hvilka till kommunen erlägga endast s. k. personela bidrag.
Dessa bidrag få endast för vis3a lagligen bestämda ändamål uttaxeras och deras
belopp är jemväl i lag begränsadt. Hvarje kommunalstämmobeslut, som afser
påläggandet af pei sonela bidrag för andra ändamål eller till högre belopp än
lagen medgifver, är olagligt och blir, om det i behörig ordning öfverklagas,
med all säkerhet undanröjdt. Något behof att i besluten om dessa afgifter taga
del torde således icke förefinnas. Deremot skulle inrymmandet af rösträtt i
kommunalstämma åt dem, hvilka icke äro skyldige att till kommunen lemna
andra än personela bidrag, leda till den orimligheten, att personer egde deltaga
i beslut om utgifter, hvilka icke komme att drabba dem med ett enda öre.

På grund af hvad Utskottet nu haft äran anföra, hemställer Utskottet, att

Riksdagen för sin del ville besluta,

6:o dels att § 9 i Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse på
landet den 21 Mars 1862, sådan denna § lyder i Kongl.

Kungörelsen

Eag-Utskottets Utlåtande N:o 3 i.

Kungörelsen den 15 September 1863, skall ur nämnda Kongl.
Förordning uteslutas;

dels ock att, i följd häraf mom. 1 af § 8 i samma
Kongl. Förordning skall erhålla följande förändrade lydelse:

“En hvar välfräjdad Svensk undersåte, som är medlem
af en kommun samt enligt 57 § förbunden att till kommunen
erlägga skatt, och icke häftar för oguldna kommunalutskylder,
skall, under iakttagande af de närmare bestämmelser,
som 9 § innehåller, vara berättigad att deltaga i

kommunalstämmans öfverläggningar och beslut. “

Då genom borttagande af § 9 paragraf-följden i meranämnda Kong].

Förordning rubbas, hemställer Utskottet att, till undvikande i möjligaste måtto
af härmed förenade olägenheter, Riksdagen likaledes ville för sin del besluta,

7:o att §§ 10 och 11 i Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse
på landet skall betecknas med §§ 9 och 10 samt att § 12 i
samma Förordning skall delas i två paragrafer så, att
nuvarande l:a momentet i denna § betecknas med § 11 och
2:a momentet med § 12.

Utskottet har väl ej funnit sig böra föreslå någon ändring i nu gällande
grunder för den kommunala röstberäkningen; men Utskottet har dock icke förbisett
de befogade anmärkningar, som kunna göras emot dessa grunders alltför
långt drifna tillämpning. Tvärtom har Utskottet redan, i förbigående, uttalat
sin åsigt om orättvisan och vådorna af den nuvarande röstberäkningen, vare sig
att denna, såsom nu på landsbygden är fallet, förblifver helt och hållet obegränsad
uppåt, eller, såsom i de flesta städer inträffat, den nu stadgade röstbegränsningen
visat sig långt ifrån tillfyllestgörande, och Utskottet skall nu öfvergå
till en närmare utredning af denna fråga, rörande hvilken flera särskilda förslag
blifvit vid innevarande riksdag väckta. Två af dessa förslag hafva endast afseende
på landskommunerna, nemligen Herrar Magnus Svenssons och Harald
Ericssons. Herr Magnells motion synes äfyen företrädesvis åsyfta kommuner på
landet, enär han föreslagit samma maximum som det nu för städerna gällande;
men han har äfven alternativt hemställt, huruvida icke en ännu större inskränkning
kunde finnas skälig, och det måste derföre antagas, att denna motionär
jemväl väckt fråga om ändring i det för städerna stadgade maximum. Herr
Hierta har inskränkt sin hemställan till hufvudstaden.

Hvad först städerna beträffar, så är i afseende på dem redan i lagen
erkändt behofvet af en rösträttens begränsning uppåt. Någon vidare bevisning
härom torde derföre icke erfordras, utan har Utskottet endast att undersöka,
Bill. till Riksd. Prot. 1868. 7 Sami. 15 Höft. 3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3L

huruvida nu gällande stadgande visat sig tillfyllestgörande, och att i motsatt
fall föreslå förändrade, mera verksamma och ändamålsenliga bestämmelser i detta
hänseende. Då Utskottet icke varit i tillfälle att sträcka sin undersökning till
rikets samtliga städer, har Utskottet inskränkt sig till nedannämnda tolf, för hvilka
Utskottet egt tillgång till tillförlitliga uppgifter och hvilka äro af den olikhet
sinsemellan till folkmängd och öfriga förhållanden, att de kunna antagas gifva
en ledning för bedömandet af den verkan, gällande maximibestämmelse utöfvat
på rösträtten jemväl inom de öfriga. Resultaten af undersökningen ber Utskottet
få framlägga i följande tabell:

	Antal röstberät- tigade.
Stockholm år 1867 :
l:sta valkretsen........	3,385
2:dra dito ........	3,339
3:dje dito ........	7,036
4:de dito ........	5,658
5:te dito ........	7,212
Göteborg år 1864 ......	5,586
Norrköping år 1867 .....	2,943
Malmö år 1867 .......	3,594
Gefle år 18 6 7 ........	3,090
Jönköping år 1867 .....	902
Christianstad år 1866 . . . •	991
Calmar år 1867 .......	767
Ystad år 1867 .......	920
Halmstad år 1867 ......	488
Warberg år 1867 ......	393
Söderköping år 1867.....	277

Samman- lagda röstetalet.	Högsta bevillnings- belopp.	Högsta nu tillåtna röstetal.	Antal personer, för hvilka nedsättning egt rum.
65,794	4,062	3,314	i
65,280	3,312	3,274	i
75,576	1,066	3,778	0
75,434	1,120	3,771	0
66,646	1,407	3,332	0
122,873	2,326	6,143	0
43,897	1,406	2,194	0
44,418	1,335	2,220	0
26,565	2,435	1,328	1
16,238	1,045	811	1
15,340	1,021	767	1
11,778	406	588	0
11,711	2,668	585	1
8,900	1,233	445	1
3,770	83	188	0
2,218	127	no	1

Häraf framgår: dels att nu stadgade maximum, en tjugondedel af stadens
eller valkretsens hela röstetal, i högst obetydlig mån inverkar på röstetalet såväl
inom de största som inom de mindre städerna; dels ock att, utan afseende på
den större eller mindre nedsättning i röstetal, som al denna maximibestämmelse
kan blifva en följd, det högsta röstetal, som nu inom de särskilda städerna är
medgifvet, i och för sig är så högt, att det åt den större förmögenheten inrym -

Uag-lUtskottets Utlåtande N:o 31.

mer ett oproportionerligt stort inflytande på kommunens angelägenheter. Då således
nu gällande begränsning af röstetalet i städerna visat sig vara långt ifrån
tillräcklig för vinnandet af det dermed åsyftade ändamål, finner Utskottet det
för sin del vara nödvändigt att förändrade föreskrifter i detta hänseende
meddelas.

Inom Utskottet, hafva flera olika förslag till nya maximibestämmelser för
städerna blifvit framställda, och de hafva alla af Utskottet underkastats en flersidig
pröfning. Dervid har såsom en af de vigtigaste omständigheter, hvilka vid
frågans afgörande måste tagas i betraktande, framställt sig svårigheten att finna
något maximum, soiai vore på både de större och de mindre städerna lika tillämpligt.
Denna s vårighet är lika stor, antingen man önskar ett relativt maximum,
bestämdt i något visst förhållande till stadens sammanlagda röstetal, eller
ett absolut, så att man, utan afseende på sammanlagda röstetalet, fastställer ett
visst antal röster såsom det högsta, hvarmed må kunna röstas. I båda fallen
inträffar, att maximum blir antingen för mycket inskränkande inom de mindre
städerna eller för litet inskränkande inom de större. Den bästa utvägen till

dessa båda olägenheters förekommande är, i Utskottets tanke, att söka i en samverkan
af relativ och absolut röstbegränsning. Om man nemligen såsom regel
bestämmer, att maximum af röster skall vara en viss bråkdel af stadens hela
röstetal, men tillika föreskrifver, att ingen må rösta med mera än ett visst antal
röster, så blir följden deraf den, att inom de mindre städerna verkar den
förstnämnda bestämmelsen, inom den större åter den sistnämnda. Utskottet har
derföre lagt denna tanke till grund för det förslag, som här nedan skall framställas.

Dernäst har Utskottet tagit i öfvervägande vid hvilket röstetal det absoluta
maximum borde sättas. Då detta är afsedt för de större städerna måste det
med hänsyn till förhållandena inom dem bestämmas, hvarvid behörigt afseende
tillika måste fästas derpå, att gränsen icke sättes hvarken högre eller lägre än
som med klokhet och rättvisa är förenligt. Denna punkt på röstskalan infaller,
enligt Utskottets åsigt, inom de större städerna vid 100 röster, d. v. s. vid antingen
10,000 R:drs årlig inkomst af kapital eller arbete eller besittningen af
fast egendom värderad till 200,000 R:dr. Sättes maximum der, så blir åt kommunens
förmögnare och upplystare medlemmar ett tillräckligt inflytande på kommunens
angelägenheter bevaradt på samma gång de egentligen rikes och de
stora bolagens tryckande röstöfvervigt försvinner. Så skulle t. ex. i Göteborg
5,093 personer med 1 — 51 röster hvardera ega ett sammanlagdt röstetal af
42,363 röster och 493 personer med 51—100 röster ett sammanlagdt röstetal
af 42,412 röster; i Malmö skulle 3,350 personer med 1—41 röster hvardera
ega sammanlagdt 17,859 röster mot 244 personer med 41-—100 röster hvardera,
som ega sammanlagdt 17,913 röster o. s. v. Härvid bör dock anmärkas
att Utskottet icke är i tillfälle upplysa i hvad mån dessa siffror kunde komma

20 Lag-TJtshottets Utlåtande N:o 31.

att förändras, om Utskottets förslag angående minimi-bestämmelsernas borttagande
bifölles.

Det relativa maximum har Utskottet funnit lämpligast böra bestämmas till
en femtiondedel af stadens hela röstetal. Derigenom skulle t. ex. i Söderköping
med 277 röstägande högsta tillåtna röstetalet blifva 44, hvilket i ett så litet

O O 7

samhälle ingalunda torde kunna anses såsom för lågt. I Warbor g med 393
röstegande skulle högsta röstetalet blifva 75 o. s. v.

I öfverensstämmelse med hvad nu blifvit yttradt hemställer Utskottet,

8:o att Riksdagen ville för sin del besluta, dels att 2 mom. i 12
§ af Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse i stad den
21 Mars 1862 skall erhålla följande förändrade lydelse:

“Ej må någon kunna vid allmän rådstuga utöfva rösträtt
för större antal röster, än som svarar emot en femtiondedel
af stadens hela röstetal efter röstlängden; eller i något fall
för mera ån etthundra röster. “

dels ock att 1 mom. 12 § af Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm den 23 Maj 1862 skall erhålla följande
förändrade lydelse:

”Vid valet, som förrättas med slutna sedlar och för öfrigt i
tillämpliga delar efter den ordning, som för val af riksdagsfullmägtige
för staden är eller varder antagen, eger en hvar
till deltagande deruti berättigad medlem af kommunen en röst
för bevillning, efter Artikel II Bevillningsstadgan, till och med en
Riksdaler, samt vidare en röst för hvarje derutöfver påförd
hel Riksdalers bevillning efter nämnda artikel; men ej må för
någon beräknas flera röster än som svara emot en femtiondedel
af valkretsens hela röstetal efter röstlängden och i intet fall
flera än etthundra röster1''.

Anledningen hvarför i Förordningen om kommunalstyrelse på landet intet
maximum för rösträtt blifvit bestämdt, ehuru sådant stadgats för stadskommunerna,
torde få sökas i den omständigheten, att då för all på arrende upplåten jord
rösträtten skall utöfvas af arrendatorn, icke af jordegaren, samt det syntes ligga
i sakens natur att en till arealen särdeles betydlig jordegendom icke kunde i
hela dess vidd af egaren brukas, utan måste delvis utarrenderas, så antogs det
såsom en gifven följd häraf, att någon ytterligare, särskildt bestämd röstbegränsning
icke erfordrades. Emellertid anmärkte 1859 — 1860 års Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskott, att, äfven om vid ofvanberörda förhållande någon öfverdrifven
röstöfvervigt å de stora jordegarnes sida icke vore att befara, kunde dock
inom kommunen ligga någon stor fabrik eller annan industriel inrättning, som,
i följd af sin höga bevillning och derå grundade höga skattetal, komrae att snart
gagdt ensam bestämma kommunens beslut, ifall dess rösträtt ej i förordningen be -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3 1.

gränsades. I betraktande häraf föreslog nämnda Utskott en lagbestämmelse af
följande lydelse: ”Dock må ej för annat än jord af någon röstas för mera än en
tjugondedel af kommunens hela röstetal efter röstlängden”. Detta förslag lyckades
ej att tillvinna sig Ständernas bifall; men Borgare-Ståndet beslöt för sin del, att
inom kommuner på landet ingen borde få rösta för mera än 600 skatteören,
det vill, enligt den då ifrågasatta röstgrunden, säga 6 förmedlade hemman eller
deremot svarande inkomst af andra beskattningsföremål. Inom Bonde-Ståndet uttalade
sig många för. den af Utskottet föreslagna begränsningen under det andra
ville, att den skulle tillämpas äfven på rösträtt för jordbruksfastighet. Vid 1862
—1863 års riksdag omfattades sistnämnda åsigt af Ekonomi-Utskottet, som dock
i afseende på beloppet af högsta röstetalet föreslog, att detsamma måtte bestämmas
till en tiondedel af kommunens hela röstetal. Detta förslag bifölls af BondeStåndet
och återremitterades af Borgare-Ståndet, men förkastades af de båda ändra
Stånden, i följd hvaraf frågan förföll. Sedermera har den vid de båda följande
riksdagarne ånyo blifvit väckt, ehuru utan framgång, hvartill orsaken icke synes
vara att söka deruti, att man funnit en röstbegränsning inom kommuner på landet
i och för sig origtig, utan företrädesvis torde få tillskrifvas den städse uttalade
meningen, att en dylik begränsning vore, med afseende på de å landsbygden
rådande förhållanden, öfverflödiff.

Härom vågar dock Utskottet hysa en motsatt åsigt. Om, såsom man alltjemt
synes hafva antagit, egaren af en jordbruksfastighet, hvilken genom högt
taxeringsvärde skulle gifva ett jemförelsevis alltför stort röstetal, alltid uppläte en
eller flera delar af denna egendom på arrende, då vore visserligen möjligheten af en
eller några få större jordegares alltför öfvervägande röstöfvervigt ringa. Men deremot
torde böra erinras, att säkerligen ganska många smärre kommuner finnas, der en
jordegendom, utan att till arealen vara så stor, att den till någon del måste utarrenderas,
ändock är, i jemförelse med den öfriga jordegendomen inom kommunen,
tillräckligt betydande för att åt sin egare, i synnerhet om denna tillika skattar
för inkomst af kapital eller arbete, medföra ett fyrktal, större än alla de andra
medlemmarnes af kommunen sammanlagda antal röster. Olägenheterna häraf synas
Utskottet uppenbara; likasom det ock förekommer Utskottet ganska naturligt, att
under dylika förhållanden ett af kommunalinstitutionens vigtigaste syften — väckandet
och underhållandet af intresse för kommunens gemensamma angelägenheter
— i väsendtlig mån måste förfelas. I ännu högre grad torde detta blifva fallet
inom sådana kommuner, der en person eller ett bolag finnes, som för inkomst
af kapital eller näring fått sig påförd hög bevillning och som i följd deraf är
innehafvare af ett öfvervägande antal röster. Då nu gällande bestämmelser sålunda
innebära en möjlighet till orättvisa och billigt missnöje kan Utskottet
för sin del icke finna annat, än att denna möjlighet bör genom en klok och
billig begränsning af röstetalet förekommas.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

Deremot inser Utskottet å andra sidan fullkomligt, huru nödvändigt det
är att söka förebygga den olägenheten, att, genom bestämmande af ett för lågt
maximum, egare till större jordegendom komme att göras beroende af kommunens
öfriga röstegande medlemmar. Det är ock naturligt att maximum inom
kommuner på landet måste sättas vida lägre än inom städerna, der folkmängden
i allmänhet är större, der näring; och rörelse drifvas i större skala och dit kapitalerna
företrädesvis söka sig, samt der bevillningsbeloppet och i följd deraf
sammanlagda röstetalet är i de flesta fall betydligt större än inom landskommunerna.
Utskottet har derföre funnit det lämpligaste vara att, på sätt Ekonomiutskottet
vid 1862 —1863 års riksdag föreslagit, bestämma maximum för landskommuner
till en tiondedel af kommunens hela fyrktal. Ehuru det icke varit
möjligt för Utskottet att genom jemförelse mellan en mängd i olika delar af landet
belägna kommuners fyrktalslängder utröna den verkan ett dylikt maximum
skulle på röstetalet utöfva, har Utskottet dock, med ledning af de förhållanden,
som varit några af Utskottets ledamöter bekanta, trott sig finna ett maximum af
en tiondedel komma att inom de flesta kommuner medföra åsyftadt resultat utan
att dock föranleda till en obillig och vådlig inskränkning af de förmögnare kommunalmedlemmarnes
berättigade inflytande på afgörandet af kommunens gemensamma
angelägenheter; och hemställer Utskottet alltså,

9:0 att Riksdagen för sin del ville besluta, det nuvarande 1 mom.
12 § af Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse på landet
skall erhålla följande förändrade lydelse:

“Röstvärdet skall beräknas efter det en hvar röstegande
åsätta fyrktal. Dock må ej någon utöfva rösträtt för större
antal röster, än som svarar emot en tiondedel af kommunens
hela röstetal efter röstlängden.“

Om hvad Utskottet nu föreslagit beträffande såväl borttagandet af minimum
som bestämmandet af maximum för rösträtt å landet af Riksdagen bifalles,
samt i sammanhang med bifall till förstnämnda förslag nuvarande 12 §, på sätt
Utskottet hemställt, delas i två paragrafer, så torde 2 mom. af 59 § i Förordningen
om kommunalstyrelse på landet böra erhålla följande, i afseende på derstädes
förekommande hänvisningar, förändrade lydelse:

10:o “Denna längd, som ligger till grund för kommunalutskyldernas
debitering, utgör, med iakttagande af de bestämmelser
och undantag 8, 9 och 44 §§ innehålla, tillika kommunens
röstlängd. I den för — — — förvaras."

Såvida de maximibestämmelser, hvilka Utskottet nu föreslagit, vinna Riksdagens
och Kong]. Maj:ts bifall, har bolags röstetal derigenom blifvit så begränsadt,
att några egentliga olägenheter af den dem tillerkända rösträtt icke vidare

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

torde vara att befara; och då dessutom bolags, likasom hvarje annan kommunalmedlems,
rösträtt är beroende af skyldigheten att till kommunens gemensamma
utgifter lemna bidrag, men något förslag om förändrade föreskrifter beträffande
bolags kommunala skattskyldighet icke blifvit till Lag-Utskottets behandling öfverlemnadt
samt denna skyldighet för öfrigt är helt och hållet beroende af bolags
skattskyldighet till Staten, hvaröfver Lag-Utskottet icke eger att sig yttra,
hemställer Utskottet, att de motioner angående ändringar i stadgandena om bolags
kommunala rösträtt, som blifvit af Herrar Hazelius, Wallenberg, Falkman och
Magnell väckta,

11 :o icke måtte till någon vidare Riksdagens åtgärd föranleda.

Enär de föreskrifter, hvilka i § 11 af Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse
i stad äro meddelade i afseende på rösträtt för omyndigs egendom,
oskiftadt bo och samfäld egendom, äro efter Utskottets uppfattning fullt lämpliga,
ändamålsenliga och med de i kommunallagarne nedlagda principer öfverensstämmande,
samt de skäl, hvilka Herr Falkman i sin ofvan omförmälda motion
anfört för ändringar i berörda föreskrifter, icke synas Utskottet ega tillräcklig
giltighet, hemställer Utskottet,

12:o att Herr Falkmans i detta afseende gjorda framställning måtte
af Riksdagen lemnas utan afseende.

I 2 mom. af nuvarande 10 § uti Förordningen om kommunalstyrelse på landet
stadgas: “För fastighet, som innehafves af landbo eller arrendator, röstar inne hafvaren.

“ Herr von Kock har funnit detta stadgande, så vidt det tolkades så, att
med arrenderätt ovilkorligen skulle följa rösträtt i kommunala frågor, innefatta ett
onödigt hinder för egendoms upplåtande å arrende af jordegare, som icke kunde
eller sjelf ville sköta densamma, och då intet skäl funnes, hvarför en sådan rösträtt
ej skulle kunna, genom aftal mellan arrendatorn och jordegaren, denne sistnämnde
förbehållas, har Herr von Kocli föreslagit en lagförändring i sådan syftning.
Med anledning häraf tillåter Utskottet sig att ur det betänkande, som af
Komiterade för kommunalförfattningarnes utarbetande år 1859 afgafs, anföra
följande: “I fråga om rösträttighet på grund af jord- eller annan fastighets besittning

har ännu 1843 års Förordning förbehållit denna rättighet åt egaren
framför landtboen, arrendatorn eller brukaren deraf, så vida egaren inom kommunen
eller församlingen bor, eller i annat fall i kontraktet denna rättighet för
sig betingat. Efter noggrannt öfvervägande hafva Komiterade kommit till den
öfvertygelse, att ett sådant förbehåll hvarken genom lag eller kontrakt bör medgifvas.
Uti kommuner, der eganderätten till all jord och fastighet är eller, till
följd af egendomsköpens frihet, blefve på några få händer fördelad, eller till och
med sammanfölle uti en enda hand, skulle ett sådant förbehåll kunna leda till
många för kommunalväsendet högst ofördelaktiga följder. Det gifves inom lan -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3i.

det socknar eller kommuner, der samtliga ströhemmanen under en hufvudgärd jemte
denna bilda en större possession, ofta ett fideikomiss, uti en enda egares hand.
Det gifves andra, der kommunens uti hemman och särskilda lägenheter fördelade
område till eganderätten tillhöra endast några få personer, hvilka genom landtboer
eller arrendator^’ bruka de spridda lägenheterna. Under sådana förhållanden
skulle, i följd af ifrågavarande rättighet för egaren, hela kommunalmyndigheten
kunna sammanfalla uti en eller några få personers hand, och de många
på kommunens särskilda lägenheter boende arrendatorer, landboer m. m. alltså
få nöjas åt hvad den ende eller de få egarne funne godt att i kommunens gemensamma
angelägenheter göra eller underlåta. Det må medgifvas att äfven detta
förhållande någon gång för kommunen kunde alstra något nyttigt och godt, ja
nyttigare och bättre, än dess motsats. Men en så beskaffad patriarkalisk ordning
står ej i öfverensstämmelse med kommunalfrihetens princip uti det konstitutionela
samhället; den kunde ock lätteligen komma att på de öfriga medlemmarne
af kommunen utöfva en förlamande och förtryckande inverkan och återhålla
all nyttig kommunalföretagsamhet.“ Om Utskottets förslag angående bestämmandet
af ett röstmaximum för kommuner å landet vinner framgång, så är
visserligen derigenom faran för en alltför betydlig röstöfvetvigt ho3 de stora jordegarne
i väsendtlig mån förebyggd; men deremot qvarstår alltid den omständigheten,
att i sådana kommuner, der hela eller ojemförligen betydligaste jorden
tillhör en eller några få egare, hvilka upplåtit större eller mindre delar deraf åt
arrendatorer, det — såvida Herr von Kochs åsigt gjorde sig gällande — endast
blefve jordegarne, som afgjorde alla kommunens angelägenheter, under det
att de talrika arrendatorerne deruti icke fingo taga någon del. De skäl, som af
Komiterade anförts emot ett stadgande i den af motionären nu föreslagna syftning,
synas Utskottet sålunda fortfarande ega hufvudsaklig giltighet, och då dertill
kommer, att enligt § 57 i Förordningen om kommunalstyrelse på landet, deruti
ingen ändring blifvit ifrågasatt, kommunalutskylder för utarrenderad jord skola
erläggas af brukaren, icke af jordegaren, anser Utskottet sig hafva all anledning
hemställa,

13:o det Herr von Kochs ifrågavarande framställning icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

I nära sammanhang med frågan om rösternas beräkning stå de af Herrar
von Kock och Magnell väckta förslagen om bestämmandet af en förstärkt majoritet
för besluts fattande i, såsom Herr von Koch föreslagit, vissa eller, såsom Herr Magnell
åsyftat, alla kommunala angelägenheter. Utskottet vill först anmärka det mindre
lämpliga deruti, att stadga eu förstärkt majoritet för “beviljande af ny eller ökad
kommunalskatt". För hufvudstaden är redan en dylik föreskrift meddelad uti
§ 23 af den för Stockholm gällande kommunal-lag, der det heter: “utgången

bestämmes

Lag-Utskottets Utlåtande N;o 31,

besfilmmes genom enkel röstpluralitet, utom i frågor, som angå beviljande af anslag
till nya ändamål eller behof, för hvilka erfordras bifall af två tredjedelar
bland dem, hvilka i beslutet deltaga11. Till hvilka olika tydningar detta sväfvande
och obestämda stadgande kan gifva anledning, derpå har nyligen ett exempel
blifvit lagd t under Riksdagens ögon, och det torde icke utan skäl kunna
antagas att, om en liknande lagbestämmelse blefve gällande äfven för kommunaloch
kyrkostämmor på landet, följden deraf skulle blifva oupphörliga tvister mellan
kommunernas medlemmar om denna bestämmelses rätta förstånd. Men äfven om
detta icke blefve fallet, skulle dock, i Utskottets tanke, det af Herr von Koch föreslagna
stadgandet i sina verkningar visa sig skadligt för kommunernas utveckling
och blifva en alltför starkt återhållande hämmsko på den kommunala sjelfverksamheten.
Det gifves nemligen knappt någon förbättring eller någon ny åtgärd
till kommunens gemensamma gagn, som icke medför ny eller ökad utgift.
Fattigvårdens ändamålsenliga ordnande, kommunikationsväsendets befrämjande,
sjukvårdens förbättrande, folkundervisningens utveckling och höjande kräfva alla
ökade kostnader. Att nu försvåra beviljandet af dertill nödiga bidrag och än
ytterligare öka den naturliga motståndskraften mot åtagandet af utgifter, det torde
icke vara klokt eller med kommunernas egna välförstådda intressen öfverensstämmande.
Hvad nu blifvit yttradt gäller äfven Herr Magnells förslag, hvilket afser
alla kommunala angelägenheter och hvilket dessutom synes vara ganska kompliceradt
samt i följd deraf svårt att tillämpa. För öfrigt torde kunna ifrågasättas
billigheten deraf, att det veto mot stämmas eller allmän rådstugas beslut, som
motionären velat tillerkänna en pluralitet af två tredjedelar bland de närvarande
efter hufvudtalet räknade, skulle få utöfvas endast då minst hälften af de röstberättigade
kommit tillstädes, någonting som ganska ofta kan genom en slump,
ett missförstånd eller någonting dylikt omintetgöras. På dessa skäl hemställer
Utskottet,

14:o att hvad Herrar von Kock och Magnell i nu ifrågavarande afseende
föreslagit icke måtte till någon åtgärd från Riksdagens sida
föranleda.

Den ene af sistnämnde båda motionärer, Herr von Koch, har tillika framställt
ett förslag till förändrad fyrktalsberäkning och, i följd deraf, äfven till förändrad
beräkning af det kommunala röstvärdet. Skilnaden emellan Herr von
Kochs förslag och nu gällande föreskrifter inhemtas af nedanstående tabell:

Bill. till Riksd. Prof,. 1868. 7 Sami. 15 Håft.

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 31.

	F y r k t a 1
	enligt	enligt
	Herr t. Koehs	nu gällande
	förslag.	föreskrifter.
1 ro. Jordbruksfastighet
till och med 300 R:drs taxeringsvärde..........	1	1—2
utöfver 300 t. o. in. 600 R:drs d:o...........	2	2—4
„ 600 „ 900 „ d:o...........	3	4—6
„ 900 „ 1,200 „ d:o...........	4	6—8
> CO 6
utöfver 150,000 t. o. m. 150,300 R/.drs d:o.......	501	900—902
„ 150,300 „ 150,600 „ d:o.......	502	902—904
0. s. v.
2:o. Annan fastighet och frälseränta m. m.
till och med 300 R:drs taxeringsvärde..........	1	1—2
utöfver 300 t. o. m. 600 R:drs d:o ..........	2	2—3
600 „ 900 „ d:o ..........	3	3—5
„ 900 „ 1,200 „ d:o ..........	4	5—6
O CD <1
utöfver 150,000 t. o. m. 150.300 R:drs d:o......	501	750—752
150,300 „ 150,600 „ d:o......	502	752—753
O CD <J
3:o. Inkomst af kapital
utöfver 400 t. o. m. 410 R:dr om året.........	1	\
„ 410 „ 420 „ „ .........	2
420 „ 430 „ „ .........	3	j
430 „ 440 „ * .........	4	I
„ 440 „ 450 „ „ .........	5	> 10—20
„ 450 „ 460 „ „ .........	b
„ 460 „ 470 „ ...........	7	l
470 „ 480 „ „ .........	8	1
480 „ 490 „ ...........	9	1
„ 490 „ 500 „	10	/
O. 8. V.
utöfver 1,800 t. o. m. 1,810 R:dr om året.......	181	180
O. 8. V.

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 31. 27

	F y r k t a 1
	enligt	enligt
	Herr v. Kochs	nu gällande
	förslag.	föreskrifter.
4:o. Inkomst af arbete
I utöfver 400 t. o. in. 415 R:drs årlig inkomst......	i	l
415 „ 430 „ „ ......	2	J
430 „ 445 „ ......	3	[
445 „ 460 „ ......	4	\ 10—20
„ 460 „ 475 „ „ ......	5	1
„ 475 „ 490 „ „ ......	6	\
490 „ 505 „ ......	7	/
505 „ 520 „ ......	8
j „ 520 „ 535 „ „ ......	9	20
535 „ 550 „ „ ......	10	1
0. 8. V.
utöfver 1,800 t. o. m. 1,815 R:drs årlig inkomst ....	121	180
0. 8. V.

Häraf visar det sig, att ifrågavarande förslag skulle hafva till följd, att röstetalet
jemväl för de lägst beskattade betydligen inskränktes, hvarjemte en väsendtlig
skilnad skulle göras emellan kapitalistens rösträtt å ena sidan och löntagarens
eller arbetarens å den andra, till förmån för den förra. Sannt är att motionären
åsyftat eu emot röstetalets nedsättning svarande nedsättning i skattskyldigheten
till kommunen; men då denna sistnämnda nedsättning är stridande dels, hvad
beträffar förhållandet emellan jordbruksfastighet och andra beskattningsföremål, mot
de vid 1862—1868 års riksdag af Rikets Ständer enhälligt beslutade grunder,
dels ock, hvad angår förhållandet emellan kapital och arbete, mot de i Bevillningsstadgan
hittills tillämpade grundsatser, om hvilkas läglighet Lag-Utskottet,
så länge den kommunala skattskyldigheten är beroende af Andra Artikelns bevillning,
anser sig icke kunna ingå i någon pröfning, hemställer Utskottet, på grund
af hvad nu blifvit anmärkt och erinradt,

15:o att förevarande framställning icke måtte af Riksdagen bifallas.

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 31.

Den allmänna grunden för utgörandet af kommunalutskylder inom städerna
är stadgad i 1 mom. 57 § af Förordningen om kommunalstyrelse i stad,
der det heter: “Medlem af en stadskommun är i allmänhet skyldig att till de

utgifter, som för kommunens gemensamma behof böra enligt 5 § 3 mom. uttaxeras,
lemna bidrag i förhållande till den sammanlagda bevillning till Staten
för fast egendom, eller för inkomst af kapital eller arbete, som enligt Art. II
Bevillningsstadgan blifvit honom påförd i näst förut upprättade, vederbörligen
fastställda bevillningstaxeringslängd. “ Från denna regel äro dock undantag
meddelade dels uti 58 §, som stadgar: “Der i lag eller allmän författning stadgadt
är, att viss utskyld skall utgå efter annan än den i nästföregående §
1 mom. bestämda allmänna grund, eller att vissa från skattskyldighet till staden
eljest befriade innevånare skola till fyllande af särskilda behof bidraga, skall till
efterrättelse gälla hvad i ty fall förordnadt är“ ; dels ock uti 59 § 1 inom.,
der det heter: “Skulle i andra fall än dem, som genom 58 § bestämmas, förslag
hos stadsfullmägtige eller allmän rådstuga väckas, att vissa till staden skattskyldige
böra, i fråga om uttaxering af utskyld för visst ändamål antingen helt
och hållet från bidrag befrias, eller deri vinna nedsättning, då skall genom samfäld
omröstning först afgöras, huruvida ett sådant förslag bör under närmare
pröfning komma. “

Under anförande hurusom erfarenheten skulle hafva ådagalagt, att den
beskattning för de kommunala bchofven, som skall efter Andra Artikelns bevillning
utgöras, blefve i de flesta städer alltför tryckande för de mindre bemedlade,
bär Herr A. W. Björck uti eu från Andra Kammaren till Lag-Utskottet öfverlemnad
motion (N:o 138) uttalat sin åsigt om nödvändigheten att tillvägabringa
eu sådan förändring, som, med den största möjliga frihet för städerna att ordna
kommunalbeskattningen, gåfve trygghet att icke särskild egendom eller särskild
näring beskattades utöfver billighet, likasom att ej heller den progressiva beskattningen
missbrukades. Detta syftemål syntes motionären kunna vinnas, om,
med bibehållande af Andra Artikelns bevillning såsom allmän grund för utgörande
af afgifter till kommunens gemensamma behof, det lemnades kommunen öppet
att, der så kunde öfverenskommas, besluta särskild beskattning å egendom
eller näring, samt att för den i öfrigt erforderliga uttaxeringen bestämma andra
grunder än bevillningen, äfvensom att stadga befrielse från deltagande i den ena
eller andra afgiften, såsom vilkor hvarför endast behöfde bestämmas, att besluten
för att blifva gällande borde underställas Kongl. Maj:ts pröfning. I öfverensstämmelse
härmed har motionären föreslagit följande ändringar i Förordningen
om kommunalstyrelse i stad, nemligen:

att § 59 mom. 1 måtte erhålla följande förändrade lydelse: “Skulle i
andra fall än dem, som genom § 58 bestämmes, förslag hos stadsfullmägtige
eller allmän rådstuga väckas, att för viss egendom eller för viss näring särskild
beskattning bör utföras, vare sig för visst ändamål eller såsom bidrag till de

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3l.

allmänna utgifterna; eller att uttaxering för dessa sistnämnda bör ske efter andra
grunder, än de i 57 § stadgade, eller ock att i vissa fall stadga befrielse
från den ena eller andra afgiften eller nedsättning i sådan; då skall genom
omröstning först afgöras, huruvida ett sådant förslag bör under närmare pröfning
komma" ; samt

att § 74 måtte erhålla ett nytt moment c), så lydande: “de beslut, hvarom
i 59 § förmäles."

Till stöd för denna sin framställning har motionären visserligen åberopat
erfarenheten, men han har icke åt det vigtiga ämne, han till öfverläggning framkallat,
gifvit den närmare utveckling och den utredning, Indika för frågans bedömande
torde vara erforderliga. Emellertid har Utskottet funnit, att genom
bifall till det af motionären framlagda förslag vida större olägenheter skulle uppkomma,
än dem det är afsedt att afhjelpa.

Redan vid kommunallagarnes stiftande insågs det, att en ovilkorlig föreskrift
om stadsutskylders utgående efter Andra Artikelns bevillning icke vore lämplig;
men denna bevillning befanns dock böra i allmänhet läggas till grund derför.
För att emellertid bereda stadskommunerna eu utväg att från afgift för ett visst
ändamål befria dem, hvilka deraf icke kunde hafva någon nytta, intogs i lagen
det undantagsstadgande, som, enligt hvad ofvan blifvit nämndt, förekommer i
1 mom. af 59 §. Det är detta stadgande, som motionären nu vill hafva förändradt
derhän, att stadskommun skulle kunna, om den funne sådant lämpligt,
för kommunalutskyldernas uttaxerande bestämma helt andra grunder än den allmänna
bevillningen. Deruti ligger dock, enligt Utskottets åsigt, ett frö till
ganska stora vådor. Enär det väl knappast kan antagas, att inom hvarje stad
pluraliteten af stadsfullmägtige eller allmänna rådstugan, de der egentligast hafva
att vårda sig om kommunens gemensamma angelägenheter, ständigt skulle ega
den månhet om enskilda samhällsklassers eller personers rätt, den fullkomliga
oväld och de stora insigter, som erfordras för en tillfredsställande lösning af den
svåra och ömtåliga uppgiften att bestämma ett samhälles beskattningsgrunder;
så skulle den vidsträckta befogenhet, hvilken motionären velat gifva kommunen,
kunna leda dertill, att flertalet af en kommuns medlemmar, utan hänsyn till
rättvisa eller billighet, lade den tyngsta skattebördan på de öfriga, för hvilka
denna börda skulle kännas så mycket tyngre, som den vore helt och hållet godtycklig.
Motionären har talat om progressiv beskattning. Lag-Utskottet vill
icke nu sysselsätta sig med den mycket omtvistade frågan, huruvida ett sådant
beskattningssystem i och för sig är rigtigt eller icke; men Utskottet tillåter sig
dock fästa uppmärksamhet på det vidsträckta spelrum för godtycket, som bestämmandet
af cn^-progressiv beskattning^, alltid, och icke minst inom de
små samhällena, måste bereda. Motionären har ^vidare åsyftat, att*jfsärskild
egendom eller särskild näring’^’ skulle kunna för vissa ändamål ''särskildt
eller i högre grad än andra beskattas. Om således vissa slags egendoms -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 31.

ägare (t. ex. egare af stadsjord) eller näringsidkare (t. ex. kikare af någon fabriksrörelse)
händelsevis icke vore bland stadsfullmägtige representerade eller bland dem
utgjorde en minoritet, så skulle de öfrige stadsfullmägtige ega rättighet att besluta,
dot desse särskilde egendomsegare eller näringsidkare ensamme eller i mångdubbelt
större grad än kommunens öfrige medlemmar skulle bidraga till vare sig
kommunens gemensamma utgifter eller till några vissa särskilda företag. Utskottet
befarar, att en sådan rättighet skulle å ena sidan innebära alltför stora frestelser
till egennytta och å den andra göra några af kommunens ledamöter alldeles rättslösa
gentemot stadsfullmägtiges pluralitet. Att följden af förändringen skulle blifva
godtycke och orättvisa med deraf föranledd inbördes splittring, afund och befogad!
missnöje, torde så mycket mindre behöfva bevisas, som motionären sjelf tyckes
hafva insett detta, då han såsom vilkor för förändringen föreslagit, att stadskommuns
beslut om ändrade skattegrunder alltid skulle underställas Kongl. Maj:ts
pröfning. Utan att tala om de praktiska olägenheter, hvartill en dylik föreskrift
skulle kunna föranleda, och blott i förbigående anmärkande, att hittills icke sällan
inträffat, att kommunalbeslut, som varit af underställningsnatur, det oaktadt
icke blifvit behörig myndighet underställda, vill Utskottet fästa uppmärksamheten
på det i Utskottets tanke principielt origtiga deruti att undandraga de båda
Statsmakternas lagstiftning eu sådan sak som bestämmandet af grunderna för
kommunalbeskattnigen för att låta den bero på kommunalmyndigheterna och Kongl.
Maj:ts i administrativ väg meddelade beslut. Med fullkomligt vigtig uppfattning
af kommunens ställning inom det konstitutionela samhället har kommunallagarnes
stiftare åt lagstiftningen förbehållit denna fråga, och Utskottet tror icke, att
några nya eller förändrade förhållanden inträffat, som påkalla tillämpningen af
en motsatt grundsats.

På dessa skäl och då nuvarande grund för kommunalbeskattningen, äfven
om den någon gång kan blifva tryckande, dock eger den störa förtjensten att
vara i lag bestämd och för alla lika gällande, samt undantag derifrån redan äro
i vissa fall medgifna, hemställer Utskottet,

16:o att Herr Björcks ifrågavarande motion icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Vid sistlidne riksdag väcktes förslag derom, att 2 mom. af 57 § i Förordningen
om kommunalstyrelse på landet måtte erhålla ett tillägg, hvarigenom stadgades,
att prest, som uppbär inkomster från flera kommuner, måtte i hvardera
kommunen till utgörande af kommunalutskylder uppföras för den inkomst han
från samma kommun åtnjöte. I sitt häröfver afgifna Utlåtande anförde Lagutskottet,
att då, enligt stadgandena i kommunalförfattningarne, bidragen till
kommunens utgifter skulle till beloppet bestämmas att utgå i förhållande till den
bevillning, som den skattskyldige, enligt Andra Artikeln i Bevillningsstadgan till
Staten erlade, men denna bevillning skulle presterskapet likasom hvarje annan Statens
embets- eller tjensteman påföras allenast på ett ställe, nemligen inom den

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 31.

kommun, der han bor, för all annan inkomst af tjensten än den, som utginge af
boställe; så syntes, till undvikande af oreda, böra förblifva vid hvad kommunal
f ö rf åtta i ngarn e i ofvanberörda hänseende stadgade, helst de olägenheter som
förmenats deraf någon gång kunna uppstå icke syntes vara förtjenta af särdeles
uppmärksamhet. Denna Utskottets åsigt vann ock Riksdagens bifall, vid hvilket
förhållande den gjorda framställningen lemnades utan vidare afseende. Nu har
Herr Magnus Svensson uti en af honom inom Andra Kammaren väckt och till
Lag-Utskottets behandling öfverlemnad motion (N:o 199) föreslagit det tillägg
till ofvanberörda lagrum, “att prest må i hvarje kommun till erläggande af kommunala
utskylder taxeras för den löneinkomst, han från samma kommun åtnjuter.
“ Då emellertid de af Utskottet vid förra riksdagen anförda skäl emot meddelande
i kommunallagarne af ett dylikt undantagsstadgande i afseende på prester
synas Utskottet fortfarande, och så länge bevillningen efter Andra Artikeln
utgör grunden för kommunalutskylders utgörande, ega full giltighet, hemställer
U tskottet,

17:o att Herr Magnus Svenssons motion måtte lemnas utan vidare
afseende.

Vid sistlidne Riksdag väcktes jemväl fråga om ett tillägg till 70 § i Förordningen
om kommunalstyrelse i stad, hvarigenom skulle i afseende på resterande
kommunalutskvlder stadgas samma påföljd som redan finnes för försummadt
inbetalande af kommunalutskylder på landet bestämd. Lag-Utskottet föreslog,
med anledning deraf, i sitt Betänkande N:o 67 en sålunda förändrad lydelse
af nämnda paragraf, att vid indrifning af resterande stadsutskylder derutöfver
skulle hos den restskyldige uttagas tre procent af det resterande beloppet.
Detta förslag vann äfven båda Kamrarnes bifall, men kom icke att blifva föremål
för vidare grundlagsenlig behandling, till följd hvaraf frågan förföll. Nu
hafva emellertid uti två vid innevarande riksdag väckta motioner, nemligen Herr
H. Gyllenrams (N:o 34 i l:a serien) och Herr C. J. Bergmans (N:o 236 i
2:a serien), sammanstämmande framställningar blifvit gjorda derom, att 70 § i
ofvanberörda Förordning måtte erhålla följande tillägg: “Vid indrifvandet af restskrifna
stadsutskylder eger vederbörande exsekutor att såsom provision jemväl uttaga
hos den restskyldige tre procent af det resterande beloppet." Under åberopande
af de skäl, som i förenämnda Betänkande blifvit anförda — och enär,
såsom der anmärkts, den olikhet företer sig emellan förhållandena i städerna
och på landsbygden, att, medan på landet kronofogde indrifver resterande beloppet
och derför är berättigad till en viss uppbördsprovision, indrifvandet i sta -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 31.

den deremot åligger tjensteman, livilka äro derför på annat sätt aflönade, samt
vid sådant förhållande det tillägg till gällande stadgande, som nu åsyftas, icke
synes behöfva innehålla, att de tre procent utöfver oguldna utskylderna, som
hos den restskyldige må uttagas, skola utgöra “upphördsprovision“, utan vederbörande
vara öppet lemnadt att, derest medlen anses icke böra tillkomma nämnde
tjensteman såsom en vedergällning för besväret med dessa utskylders indrifvande,
på annat sätt deröfver förfoga — får Utskottet nu förnya det förslag i ämnet,
som af förra Riksdagens Lag-Utskott gjordes, och således hemställa, att Riksdagen
ville för sin del

l8:o besluta ett tillägg till 70 § i Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse
i stad den 21 Mars 1862, hvarigenom samma §
erhåller följande lydelse:

“Efter slutad uppbördsstämma ingifver Drätselkammaren
till Magistraten berättelse, huru uppbörden utfallit, och fogar
dervid restlängd öfver oguldna stadsutskylder.

Magistraten låter de oguldna utskylderna i laga ordning
uttaga och till Drätselkammaren aflemna. Vid indrifvandet
af sådana medel må derutöfver hos den restskyldige uttagas
tre procent af det resterande beloppet.“

Under anförande, hurusom i § 70 af Förordningen om kommunalstyrelse
på landet föreskrift saknades, inom hvilken tid kronofogde skall till kommunalnämnd
redovisa indrifna resterande kommunalutskylder, samt enär ett stadgande
härom vore så mycket nödvändigare, som det uti en del kommuner skulle hafva
inträffat, att dylika restantier flera år förblifvit oredovisade, har Herr P. U. Ljuslin,
uti sin förut omförmälda motion (N:o 65), gjort framställning derom, att l:a
punkten af 70 § i nämnda Kongl. Förordning måtte få följande lydelse:, “öfver
de skattskyldige, som sina kommunalutskylder vid uppbördsstämman ej inbetalt
och för livilka kommunalstämman ej beviljat afskrifning, upprättar kommunalnämnden
restlängd, som inom två månader efter uppbördsstämmans afbitande
skall till kronofogden i orten aflemna?, och åligger honom att de resterande utskylderna
i vederbörlig ordning indrifva och inom tre månader från restlängdens
emottagande till nämnden redovisa.”

Det förhållande,’ motionären omnämnt — att resterande kommunalutskylder
flera år förblifvit oredovisade — vittnar onekligen om en stor försummelse
såväl hos vederbörande uppbördsman att iakttaga sin tjenstepligt som hos vederbörande
kommunalnämnd att bevaka kommunens bästa; men då några allmannare
klagomål öfver dylik försummelse icke afhörts samt frågan icke synes af den vigt,
att ”den påkallar något särskild! lagstadgande, hemställer Utskottet,

19:o

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 31.

19:o att Herr Ljuslins ifrågavarande framställning måtte lemnas
utan vidare afseende.

Uti en af Andra Kammaren till Lag-Utskottet öfverlemnad motion (N:o
136) hai Herr Carl Larsson anhallit, att åt § 70 i Förordningen om kommunalstyrelse
på landet måtte gifvas följande förändrade lydelse: “Öfver de skattskyl dige,

som sina kommunalutskylder vid uppbördsstämma ej inbetalt och för hvilka
kommunalstämma ej beviljat afskrifning, samt ej efter tvänne månader efter uppbördsstämma
till vederbörande inbetalt, ege kommunalnämnden, med biträde af
en häradets nämndeman, resterande beloppet med 3 % tillökning hos den tuskande
utmätningsvis uttaga. Ofvannämnde 3 tillfaller förrättningsmännen.“
Då emellertid uppdrag att “utmätningsvis uttaga11 vare sig resterande kommunalutskylder
eller andra medel icke torde böra lemnas åt andra än ansvarige och i
utsökningslagarne kunnige tjensteman, torde Riksdagen
20:o lemna denna motion utan afseende.

Enär inom hvarje stad med öfver 3,000 innevånare skall finnas en beslutande
myndighet — stadsfullmägtige — och en kontrollerande och verkställande
myndighet — magistraten — samt, för vinnande af likställighet och sjelfständighet,
det syntes tydligt och klart, att båda dessa myndigheter borde utgå från
samma rot och magistraten således icke tillsättas af stadsfullmägtige, utan på lika
sätt och efter enahanda röstgrund som dessa sistnämnde, de fall undantagna, som
funnos omförmälda i 31 § Regeringsformen, har Herr Falkman i sin här ofvan
omförmälda motion (N:o 289), med anmärkning tillika att den föreskrift angående
magistrats tillsättning, som funnes meddelad genom § 46 i Förordningen
om kommunalstyrelse i stad vore alltför sväfvande, gjort framställning derom, att
nyssnämnda § jemte § 9 matte erhålla sådan lydelse, som öfverensstämde med
de af motionären uttalade åsigter.

Om, såsom motionären antagit, magistraten egde att “kontrollera1'' stadsfullmägtige,
så innebure denna omständighet visserligen ett principen skäl för ett
stadgande i den af honom angifna syftning; men en granskning af de lagbestämmelser,
som reglera förhållandet emellan magistraten, såsom stadens styrelse,
å ena sidan och stadsfullmägtige, såsom utgivare af dess beslutanderätt å den
andra, ådagalägger, att den förstnämnda myndigheten ingalunda eger någon kontroll
öfver den sistnämnda, utan endast har skyldighet att förbjuda verkställigheten
af de stadsfullmägtiges beslut, som befinnas vara stridande emot gällande

Bill. till Riksd. Prot. 1868. 7 Sand. 15 Höft. 5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3 ■/.

författningar eller särskilda föreskrifter, eller som icke blifvit, i de fall sådant
bort ega rum, vederbörande myndighet underställda. En dylik skyldighet eger
magistraten jemväl i afseende på allmänna rådstugan inom de städer, der stadsfullmäktige
icke finnas tillsatte; men motionären har dock icke förmält sig anse
allmänna rådstugan i dylika städer böra beröfvas rättigheten att utse rådmän.
Der stadsfullmägtige finnas, der äro de stadens representanter, hvilka fått sig
kommunens beslutande rätt i alla dess angelägenheter uppdragen och till allmänna
rådstugan stå i samma förhållande som Riksdagen till de valkorporationer, ur
hvilka den utgått. Att nu, på sätt motionären föreslagit, inskränka stadsfullmägtiges
befogenhet och fråntaga dem en del af den myndighet, som blifvit åt dem
delegerad, det synes Utskottet så stridande mot sjelfva den grundsats, hvarpå
stadsfullmäo-tio-s-institutionen hvilar, att Utskottet redan af denna anledning finner
sig icke böra biträda den gjorda framställningen; och då det icke lärer kunna
antagas, att ett rådmansval skulle utfalla mera tillfredsställande om det på allmän
rådstuga förrättades, än då det verkställes af dem, hvilka, på grund af allmänt
anseende och förtroende, blifvit till stadsfullmägtige utsedde, utan detta snarare
bör innebära en garanti för ett godt resultat, hemtar Utskottet deruti ett
ytterligare skäl till den hemställan,

2 Do att hvad Herr Falkman i denna punkt af sin motion föreslagit
icke måtte till någon åtgärd från Riksdagens sida föranleda.

Vidare har samme motionär hemställt, att §§ 35—39 samt § 45 i Kongl.
Förordningen om kommunalstyrelse i stad måtte undergå nödiga jemkningar i
ändamål att bereda samtlige de på allmän rådstuga röstberättigade innevånare i
de städer, der stadsfullmägtige finnas tillsatte, rättighet så väl att deltaga i stadsfullmäktiges
öfverläsrgningar, som ock att hos fullmägtige skriftligen väcka
förslag rörande stadens gemensamma angelägenheter, — en rättighet, hvilken
motionären förmält sig anse vara af den största vigt ej blott för ärendenas behöriga
utredning, utan äfven såsom en mången gång nyttig ledning samt ett
godt stöd för stadsfullmägtiges blifvande beslut.

Hvad ärendenas utredning beträffar, torde derför vara tillräckligen sörjdt
genom de i §§ 36 och 38 af ofvanberörda förordning meddelade bestämmelser,
och i afseende på den ledning för stadsfullmägtige, som motionären genom sin
framställning åsyftat, vill Utskottet anmärka, att stadsfullmägtige, såsom de der
fått sig af stadens innevånare anförtrodt att i kommunens gemensamma angelägenheter
ensamme besluta, måste förutsättas ega så mycket omdöme och sådana
insigter, att de icke äro i behof af någon annan ledning än den egna öfvertygelsens.
Då för öfrigt motionärens åsigter i detta fall äro, enligt Utskottets
uppfattning, med den representativa formen för beslutanderätts utöfvande helt
och hållet oförenliga, samt deras tillämpning skulle, åtminstone i större och folk -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 31. 35

rikare städer, möta snart sagdt oöfverstigliga praktiska svårigheter, ser Utskottet
sig föranlåtet hemställa,

22:o att motionen jemväl i denna del måtte lemnas utan afseende.

Uti samma motion har Herr Falkman äfven föreslagit en förändring i § 7 6
i Förordningen om kommunalstyrelse i stad; och, under anförande hurusom
genom de i nämnda § nu meddelade bestämmelser åt stadsfullmägtige blifvit
inrymd en magt större än den våra öfriga lagar och författningar tillerkände
rikets så högre som lägre domstolar och kollegiala verk, har motionären hemställt,
att ifrågavarande § måtte gifvas följande lydelse: “Medlem af stadskommun,
som åt allmänna rådstugans eller stadsfullmägtiges beslut ej nöjes, eger
rätt att deruti rättelse söka genom besvär, hvilka, jemte det öfverklagade beslutet,
böra hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ingifvas inom 20 dagar efter det
klaganden af beslutet erhöll del, etc.“

Äfven här synes motionären hafva förbisett stadsfullmägtiges egenskap af
den delegation, åt hvilken stadens beslutanderätt blifvit öfverletnnad, en egenskap,
hvilken borde utesluta all tanke på en jemförelse mellan stadsfullmägtigsinstitutionen
å ena sidan och domstolar eller kollegiala verk å den andra. Då
hela vår kommunal-lagstiftning hvilar på grundsatsen af kommunens rätt att
sjelf vårda sina angelägenheter, samt denna rätt skall i vissa städer af stadsfullmägtige
utöfvas, torde deraf otvetydigt följa, att, på sätt nu är föreskrifvet,
stadsfullmägtiges beslut icke böra göras till föremål för embetsmyndighets pröfning
i andra fall, än då dessa beslut strida mot gällande lagar och förordningar
eller kränka enskildes rätt eller ock statsintresset fordrar deras underställning.
Med den af motionären förordade lydelsen af 76 § skulle deremot hvarje
stadsfullmägtiges eller allmänna rådstugans beslut, om det af en eller annan orsak
vore för någon stadens innevånare misshagligt, kunna af honom hos öfverordnad
myndighet öfverklagas, och af denna myndighet undanrödjas, oaktadt ingen
lag blifvit genom beslutet öfverträdd, ingens enskilda rätt förnärmad. Att
under sådana förhållanden all verklig kommunal sjelfstyrelse blefve så godt som
omöjliggjord och kommunallagarnes ändamål i väsendtlig mån förfeladt, det torde
knappt behöfva bevisas. Då Utskottet ingalunda vill till någonting dylikt bidraga,
hemställer Utskottet,

23:o att hvad Herr Falkman i detta afseende föreslagit måtte af
Riksdagen lemnas utan vidare afseende.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 31.

Förordningen om kommunalstyrelse på landet innehåller i 43 § följande
bestämmelse: “Kyrkoherden, eller den hans ställe företräder, är berättigad att i

kommunalnämndens förhandlingar och beslut deltaga.“ Fråga har nu uppstått
om detta stadgandes upphäfvande i det Herr D. Olauson uti en af honom
inom Andra Kammaren väckt, till Lag-Utskottet remitterad motion (N:o 174)
föreslagit, det “Riksdagen måtte besluta, att § 43 må ur Förordningen om kommunalstyrelse
på landet utgå.11 Till stöd för denna framställning har motionären
endast anfört, dels att en persons deltagande i kommunalnämnds öfverläggningar
och beslut, utan att dertill hafva blifvit af allmänt förtroende kallad, icke
vore “med andan af kommunalstyrelse öfverensstämmande", dels ock att den
kyrkoherde i berörda afseende tillagda rättighet vore stridande mot hvad förordningen
om kommunalstyrelse för öfrigt bestämde angående såväl böter för
förfallolöst uteblifvande från kommunalnämnds sammanträde som valbarhet till
ledamot i dylik nämnd. Dessa omständigheter ega dock icke, i Utskottets tanke,
någon synnerlig vigt, ty det förhållandet, att ett lagstadgande utgör undantag
från en i lagen meddelad allmän regel, lärer väl icke kunna i och för sig anses
såsom en anledning till detta stadgandes undanrödjande. Sådant torde först
då böra ifrågakomma, när undantaget befunnits mindre lämpligt eller ändamålsenligt.
Att detta skulle vara förhållandet med kyrkoherdes rättighet att deltaga
i kommunalnämnds öfverläggningar och beslut har motionären icke sökt visa,
och han har icke åberopat några olägenheter, som af denna rättighet blifvit eller
kunna tänkas blifva en följd.

Utskottet förmår icke heller inse, hvaruti denna skulle bestå, utan hyser
tvärtom den åsigten, att ifrågavarande lagbestämmelse är fullkomligt både berättigad
och ändamålsenlig. Skälen för denna åsigt skola i korthet antydas. Kommunalnämndens
kanske vigtigaste bestyr är dess befattning med socknens fattigvård.
Här kan icke vara tillfället att ingå i en historik af fattiglagstiftningens
utveckling; men så mycket må dock anmärkas, att denna lagstiftning leder sitt
upphof från den första kristna kyrkan, och att lindrandet af likars nöd ursprungligen
och egentligen är en gärd af det kristliga medlidandet. Sedermera har
denna skyldighet småningom antagit karakteren af en social, och särskildt i vårt
land har fattigvården efter hand blifvit en borgerlig angelägenhet. Dock har den
Svenska lagstiftningen aldrig helt och hållet lemnat ur sigte fattigvårdens nära
samband med den kristna läran och dess målsmän. Enligt vår ännu gällande
kyrkolag af år 1686 är det kyrkoherdarnes pligt att uppmana till välgörenhet
mot “nödtorftige jemnkristne", samt att noga tillse, det insamlade medel utdelas
åt de mest behöfvande; och i den ed hvarje prest vid tillträde till sitt embete
aflägger, lofvar han, att låta sig vårda om de fattige och hjelpbehöfvande. Svårligen
skulle väl kyrkoherden kunna i vidsträcktare mån fullgöra de skyldigheter,
han sålunda iklädt sig, utan att ega rättighet att, på grund af sitt embete, i
församlingens fattigvård taga del. Enligt 1847 års Fattigvårdsstadga var pastor

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 31.

visserligen ej sjelfskrifven ledamot af sockennämnden, men man fann snart olämpligheten
deraf, hvarföre ock i ännu gällande Fattigvårdsförordning den 13 Juli
1853 § 3 mom. 2 stadgas, bland annat: “Inom hvarje fattigvårdssamhälle skall
finnas en fattigvårdsstyrelse. A landet utgöres denna styrelse af sockennämnden ;
börande äfven kyrkoherden, om än han icke är vald till ordförande eller ledamot
i nämnden, sin embetspligt likmätigt, såsom ledamot deltaga i fattigvårdsstyrelsen,
då han finner behofvet det påkalla. “ Det är i öfverensstämmelse härmed,
som i § 43 af Förordningen om kommunalstyrelse på landet intagits bestämmelsen
om kyrkoherdes rättighet att i kommunalnämndens öfverläggningar
och beslut deltaga, och lagen har derigenom bevarat sambandet mellan det kyrkliga
och borgerliga elementet i fattigvården samt för presterskapet beredt möjligheten
att på ett verksamt sätt fullgöra ett af sina vigtigaste åligganden såsom
den kristliga kärlekens målsmän.

I afseende åter på ifrågavarande lagbestämmelses ändamålsenlighet ur praktisk
synpunkt får Utskottet erinra om den af komiterade för kommunallagarnes
utarbetande framhållna vigtiga omständigheten, att presten i följd af sitt
embete och såsom kyrkoböckernas handhafvare måste antagas ega närmare kännedom
om de personer och de familjer, der fattigdomen är företrädesvis hemmastadd.
Att en sådan kännedom är för fattigvården icke blott nyttig, utan rent
af oumbärlig, det lärer icke af någon kunna bestridas.

Med stöd af hvad Utskottet sålunda anfört, och då motionären icke för
sin framställning åberopat några giltiga skäl, hemställer Utskottet,

24:o att motionen måtte af Riksdagen lemnas utan vidare afseende.

Uti sin ofvan omförmälda motion (N:o 65) har Herr N. S. von Kock föreslagit,
dels att 11 § i Förordningen om kommunalstyrelse på landet måtte erhålla
följande förändrade lydelse: “I öfverläggningar —- — öfver ärenden, som angå
bestämmande eller användande af afgift, den kommun eger ålägga, må ej den
taga del, som sådan afgift icke af kommunen får åläggasdels ock att 5 § i
Förordningen om kyrkostämma samt kyrko- och skolråd måtte erhålla följande

lydelse: “I--beslut om ärenden, som angå bestämmande eller användande

af afgift, den kommun eger ålägga, må ej den taga del, som sådan afgift icke
af kommun får åläggas.“ Då emellertid, enligt hvad motionären sjelf uppgifvit,
dessa förslag äro beroende af motionärens framställning, att Riksdagen skulle bestämma
lika afgifter i hela riket för icke-fastighetsegares deltagande i vissa
bördor, som nu i allmänhet åligga fastigheterna, men sistnämnda framställning
redan blifvit af Riksdagen afslagen, torde i följd deraf

25:o intet vidare afseende kunna å nu ifrågavarande förslag fästas.

Lag- Utskottets Utlutande N:o 31.

Vidare har samme motionär hemställt, att nedannämnda båda §§ i Förordningen
om kommunalstyrelse på landet måtte erhålla följande förändrade lydelse,
nemligen:

§ 14. “Kommunalstämman utser bland röstberättigade inom kommunen bosatte
och mantalsskrifne män, som uppnått 25 års ålder, en ordförande och en
vice ordförande för fyra år. “

§ 57. “Skyldig — — han derstädes mantals skr ifv en är eller ej — —
äfvensom en hvar som — — — inom kommunen mantals skrifv en är och
eger etc.“

Likaledes har nämnde motionär föreslagit, att 7 § i Förordningen om landsting
måtte förändras till följande lydelse: “För att någon till landstingsman må

kunna väljas, erfordras, att han — — ålder, är mantalsskrifven eller egare af
fastighet inom länet och eger utöfva rösträtt inom det valdistrikt, för hvilket
valet sker.“

Samtliga dessa förslag till lagförändringar synas Utskottet vara af jemförelsevis
ringa vigt; och då, hvad särskildt angår den föreslagna förändrade lydelsen
af § 14 i Förordningen om kommunalstyrelse på landet, densamma skulle
kunna leda derhän, att en person, som vore boende inom en kommun och mantalsskrifven
inom en annan, kunde undandraga sig att inom någondera kommunen
fullgöra kommunala uppdrag, men sådant icke torde böra genom lagstiftningen
befrämjas, hemställer Utskottet,

26:o att hvad Herr von Koch i nu omförmälda afseenden föreslagit
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Uti ti § af Kong!. Förordningen om landsting är stadgadt, bland annat,
att i härader eller tingslag, der sommarting icke hållas, val till landstingsmän
skall förrättas å första rättegångsdagen af lagtima vintertinget eller, der hinder
för verkställighet häraf kan möta, å den dag valförrättaren utsätter och behörigen
kungör. Med anmärkning, att å ena sidan i 17 § af Förordningen om kommunalstyrelse
på landet är vordet bestämdt, att vid ordinarie kommunalstämma

1 Mars skola utses “valmän för landstingsmäns väljande", men å den andra i

2 Kap. 1 § Rättegångs-balken föreskrifves, att vinterting skall förrättas mellan

tjugonde dag jul och April månad, har herr A. M. Myrtin uti en af Andra
Kammaren till Lag-Utskottets handläggning öfverlemnad motion (N:o 291) anfört,
hurusom genom dessa icke rätt väl öfverensstämmande lagbud inträffade, att i
de aldra flesta fall val af landstingsmän icke kunde ske å vintertingen, utan måste
sådana särskildt utsättas, hvilket vore så mycket olägligare som förhållandet egde

Loff-Utskottets Utlåtande JS/:o 3L

rum just i de domsagor, som hade stor utsträckning, såsom i Wermland och
nordliga delen af riket, samt valen måste förrättas å tider, då färdandet å vägarne
vore mest besvärligt. Enär denna olägenhet kunde, utan någon rubbning
i kommunallagen, lätt aflijelpas, derigenom att i omförmälda orter valmännen fingo
utses å den kommunalstämma, som skall hållas i December månad, har motionären
föreslagit ett tillägg till 17 § i Förordningen om kommunalstyrelse på
landet, så lydande: “Och en i December månad — — äfvensom för val af
revisorer och af valmän för landstingsmans väljande i de härader eller tingslag, der
landstingsmansval skall ske å vintertino-“.

0 O

Da den anmärkta bristen på öfverensstämmelse mellan ofvan åberopade
lagrum och deraf härflytande olägenheter synas vara af beskaffenhet att böra afhjelpas,
samt detta lämpligast torde kunna ske genom hufvudsakligt bifall till Herr
Myrtins förslag, hemställer Utskottet,

27:o att Riksdagen ville för sin del besluta det i 7 § i Kongl.
Förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 Mars
1862 skall erhålla följande förändrade lydelse:

“Tre ordinarie kommunalstämmor skola årligen hållas: en i
Mars för besluts fattande i anledning af berättelsen om föregående
årets räkenskaper och förvaltning, samt inom de härader
eller tingslag, der sommarting hållas, för val af landatingsmän
eller af valmän för landstingsmans väljande; en i Oktober
för bestämmande af kommunens utgifts- och inkomststat
enligt § 63 ; och en i December månad för granskning
af såväl fyrktalslängden, som debiterings- och uppbördslängden,
samt för anställande af val till de befattningar inom kommunen,
hvilka vid årets slut blifva lediga, äfvensom för val af revisorer
och af valmän för landstingsmans väljande i de härader
eller tingslag, der landstingsmannaval skall ske å vinterting.“

Hvad deremot beträffar Herr Falkmans i motionen N:o 289 gjorda framställning
om sådana ändringar i §§ 9, 16 och 33 af Förordningen om kommunalstyrelse
1 stad, att landstingsmannaval för städerna skulle å allmän rådstuga
icke af stadsfullmägtige förrättas, så kan Utskottet till detta förslag lika litet tillstyrka
bifall som till de öfriga af Herr Falkman gjorda hemställanden, hvilka afse
inskränkning i stadsfullmägtiges befogenhet. Motionären har grundat sin nu förevarande
framställning på två antaganden: — det ena att då inom landskommuner
val till landstingsmän äfvensom till valmän för sådana vals anställande vore från
kommunalfullmägtiges befogenhet undantaget och kommunalstämman förbehållet,
så borde en dylik föreskrift jemväl för städerna meddelas; — det andra, att landstingsmanna-uppdraget
borde vara uttrycket af ett mera allmänt, men icke ensamt
af stadsfullmägtiges förtroende. Utskottet vill endast inskränka sig till att erinra,

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 31.

dels att från kommunalfullmägtiges verksamhet icke blott landstingsmannaval utan
jemväl åtskilliga andra vigtiga ärenden blifvit i lagen undantagna, under det i
afseende på stadsfullmägtiges verksamhet inga dylika undantag blifvit bestämda,
vid hvilket förhållande dessa båda myndigheter icke torde vara med hvarandra
fullt jemförliga; — dels att inom det betydligt öfvervägande antalet landskommuner,
nemligen alla sådana, som icke utgöra särskildt härad eller tingslag, förrättas
landstingsmannaval medelbart genom elektorer, hvadan det icke torde ligga
någon synnerlig inkonseqvens deruti, att dylikt val äfven inom vissa städer verkställes
medelbart genom stadsfullmägtige; — dels ock att, då stadsfullmägtige utgöra
kommunens lagliga representation, de val, hvilka af dem i denna egenskap
förrättas, icke torde kunna betraktas såsom uttryck ensamt af deras förtroende;
och hemställer Utskottet,

28:o att herr Falkmans motion icke heller i denna del måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Slutligen har Herr A. Bergström uti en af Andra Kammaren till Lagutskottet
öfverlemnad motion (N:o 11) omförmält ett för motionären bekant,
särskildt inträffadt fall, då en person, som uti en viss uppgifven stad, på grund
af särskildt uppdrag, egt att utöfva ett inom staden röstberättigadt bolags kommunala
rösträtt, blifvit af stadsfullmägtige till landstingsman för staden utsedd,
ehuru han icke sjelf varit af den ifrågavarande kommunen medlem ; och då sådant,
enligt motionärens åsigt, icke vore med lagens mening öfverensstämmande,
men det å andra sidan måste antagas, att den korporation, som valet verkställt,
derför funnit något stöd af lag, har motionären häraf dragit den slutsats, att
lagen måste vara otydlig och följaktligen tarfva förklaring: på grund hvaraf motionären
hemställt, att “Riksdagen måtte för sin del förklara, att delaktighet i bolag,
som är röstberättigadt inom kommun, eller uppdrag att utöfva sådant bolags
rösträttighet icke i och för sig förlänar kommunal valbarhet.1

De lagbestämmelser som beträffande kommunal valbarhet blifvit meddelade,
äro följande, nemligen beträffande valbarhet:

till ordförande och vice medförande i kommunalstämma, kommunalfullmägtig
och ledamot af kommunalnämnd, att hafva uppnått 25 års ålder samt vara inom
kommunen röstberättigad och bosatt, hvarjemte för valbarhet till samtliga dessa
befattningar fordras att råda öfver sig och sitt gods, åtnjuta medborgerligt förtroende
o. s. v., samt från valbarhet särskildt till ledamot i kommunalnämnd äro
undantagne vissa etnbets- och tjensteman;

till

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 31.

till städsfullmägtig, att hafva uppnått 25 år och vara inom staden röstberättigad,
råda öfver sig och sitt gods o. s. v. samt icke innehafva vissa slags
embeten eller befattningar;

till ledamot i drätselkammare, att vara inom staden röstberättigad;

till elektor för landstingsmannaval, att i kommunalstämma ega rösträtt; samt

till landstingsman, att hafva uppnått 25 år, vara inom länet boende och
ega utöfva rösträtt inom det valdistrikt, för hvilket valet sker, råda öfver sig och
sitt gods samt icke innehafva vissa slags embeten eller tjenster.

Häraf framgår, att lagen såsom vilkor för valbarhet till alla slags kommunala
befattningar föreskrifvit åtnjutandet af rättigheten att i afgörande! af
kommunens angelägenheter taga del. Ändamålet med detta vilkor kan icke vara
något annat än det utan tvifvel rigtiga och välbetänkta, att från valbarhet till
de uppdrag, som kommun eger lemna, t. ex. att vara stadsfullmägtig, representera
kommunen inom landstinget o. s. v., utestänga alla sådana personer, hvilka
icke i laglig mening tillhöra kommunen, utan antingen äro för densamma, dess
angelägenheter och intressen helt och hållet främmande eller ock endast tillfälligtvis
dermed stå i någon beröring. Denna tanke är äfven i fråga om valbarhet
till ledamot af Andra Kammaren i Riksdagsordningen bestämdt uttalad,
likasom ock i kommunallagarnes flesta stadganden angående valbarhet alldeles
oomtvisteliga föreskrifter i sådan syftning blifvit meddelade, ty ingen annan eger
inom en kommun rösträtt, än den som af samma kommun är medlem. Det är
endast i afseende på valbarhet till landstingsman, som möjligen någon tvekan
kan uppstå om lagens rätta mening; men denna tvekan försvinner vid en jemförelse
mellan detta stadgande och öfriga dithörande bestämmelser i kommunallagarne.
Efter ordalydelsen stadgar 7 § i Förordningen om landsting, att för
valbarhet till landstingsman fordras att ega utöfva rösträtt inom det valdistrikt,
för hvilket valet sker. Tages detta uttrycket “utöfva“ i dess vidsträcktaste och
mest omfattande bemärkelse, så skulle valbarhet till landstingsman för en kommun
kunna tillkomma den, hvilken, utan att tillhöra kommunen, likväl egde, på
grund af § 10 i Förordningen om kommunalstyrelse på landet och § 11 i Förordningen
om kommunalstyrelse i stad, antingen att i egenskap af förmyndare
rösta för sin myndling eller ock att, till följd af tillfälligt uppdrag, rösta för
bolag eller oskiftadt bo. I sistnämnda fallet skulle således en bolagsstyrelse eller
medlemmarne i oskiftadt bo kunna förläna valbarhet till ett af kommunens vigtigas
te uppdrag åt en person, som eljest vore i saknad deraf. Sådan kan dock
lagens mening icke vara, ty något förnuftigt ändamål med ifrågavarande lagbestämmelse
funnes icke då. Hade lagstiftaren haft för afsigt att utsträcka valbarheten
till landstingsman äfven till andra än dera, som voro medlemmar af
den kommun, hvilken de borde i landstinget representera, så hade väl det enklaste
varit, att utelemna hvarje föreskrift om rösträtt inom någon viss kommun
och att lemna kommunen öppet att välja hvilken inom länet boende person som
Bih. till Riksd. Prof. 1868. 7 Samt, 15 Höft. 6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3L

helst. Då Utskottet således anser kommunallagarnes samtliga stadgan den om
valbarhet till såväl landstingsman som öfriga kommunala befattningar vara tydliga
och klara derutinnan, att delaktighet i bolag, som är röstberättigadt inom
kommun, eller uppdrag att utöfva sådant bolags rösträttighet icke i och för sig
förlänar kommunal valbarhet, hemställer Utskottet,

2 9 ro att Herr Bergströms förevarande motion icke måtte till någon
Rilesdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 7 April 1868.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reservationer:

l:o af Herr Grefve H. Waclitmeister: “Hufvudsakligen åberopande samma
motiver, som Utskottet anfört mot den direkta personlighetsprincipens tillämpning,
har jag icke kunnat i sin helhet biträda Utskottets förslag till inskränkning i
den kommunala rösträtten.

Det förefaller mig högst betänkligt att häruti göra någon väsendtlig rubbning,
då det dock är på denna, som vår grundlag i en icke ringa mån hvilar.
En vigtig karaktersskilnad mellan Riksdagens båda Kamrar ligger nemligen i
deras ursprung, i det Första Kammarens valmän, landstingen och vissa städers
stadsfullmägtige, utses med röstberäkning efter förmögenhet, Andra Kammarens
deremot genom per capita skeende val.

En så betydlig inskränkning af den förmögnare samhällsmedlemmar nu
tillkommande rösträtt, som Utskottet föreslagit, skulle vid många tillfällen kunna
komma att utöfva det största inflytande på landstingsvalen och derigenom på
Första Kammarens sammansättning. Bland de förnämsta och mest grundade
inkast, som gjordes mot den nya Riksdagsordningen, var onekligen det, att en
vigtig del af dess bestämmelser skulle komma att hyfla på en alltför rörlig grund.
Härpå svarades, dels att kommunallagarne erhållit en f&sfcwe natur, då de, lika-,,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 31.

som om civillagen är stadgadt, ej kunna utan Konungens och Riksdagens gemensamma
beslut ändras, dels att man, åtminstone i Första Kammaren, kunde
vänta en återhållande kraft mot rubbningar häruti.

Detta å ena sidan — å den andra kan deremot icke nekas att billighetsskäl
tala för en begränsning af rösträttigheten på landet, i likhet med hvad redan
i stad eget- rum, ehuru i mindre grad, emedan de större jordegarnes rösträtt
redan är till en viss del inskränkt derigenom, att de ej få rösta för utarrenderad
jord.

Lösningen af denna svårighet synes mig kunna ske genom att modifiera
den kommunala rösträtten endast för så vidt den icke står i något sammanhang
med vår grundlag.

Ur denna synpunkt anser jag mig ej kunna biträda förslaget att inskränka
rösträtten i stad, utöfver hvad redan nu eget- ruin, ty de flesta städers röstägande
medlemmar utöfva i allmänhet ej sin rösträtt för annat ändamål än val
af stadsfullmägtige, hvilka äro landstingets elektorer.

Hvad åter landet beträffar får jag föreslå att Riksdagen ville för sin del
besluta:

dels att 12 § i Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse
på landet må erhålla följande förändrade lydelse:

“Röstvärdet skall beräknas efter det enhvar röstegande åsätta
fyrktal, dock må ej någon, i annat fall än vid val af landstingsman
eller elektorer dertill, utöfva rösträtt för större antal
röster, än som svarar emot en tiondedel af kommunens
hela röstetal efter röstlängden."

dels ock att, i följd deraf, 5 mom. i 3 § samt 1 mom. i
5 § af Kongl. Förordningen om landsting må förändras till
följande lydelse:

§ 3 mom. 5. Att härad — — — — landstingsmän,
“hvarvid röstvärdet beräknas efter det enhvar röstegande åsätta
fyrktal. “

§ 5 mom. i. De i § 3 omnämnde valmän utses bland
dem, som i kommunalstämma rösträtt ega, med rösternas beräkning
efter det enhvar röstegande åsätta fyrktal, sålunda: — — “

Uti denna reservation instämde Herrar P. von Möller, K. W. Björkenstam
och A. F. Beckman.

2:o af Herr S. Rosenberg: “Då jag i flera delar af förevarande Betänkande
icke kunnat biträda majoritetens beslut, anhåller jag att åtminstone mot tvänne
punkter deri få anmäla min reservation.

Jag anser det vara lagstiftningens skyldighet att mer och mer närma sig
målet af lika rösträtt för alla inom kommunen eller församlingen röstberättigade

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 31.

och tror att redan nu det steg kunde tagas, att lika rösträtt infördes vid alla
personliga val, enär dessa endast erfordra ett sundt omdöme, men icke inverka
på kommunens utgiftsstat.

När majoriteten icke vågat taga detta steg, anser jag att Utskottet åtminstone
bort föreslå, att ingen inom kommun på landet borde få utöfva rösträtt
för mer än en tjugondedel af hela kommunens röstetal."

af Herr S. Ribbing: a) vid 4:de momentet af Utskottets förslag:

Då de vid innevarande riksdag afgifna motioner angående ändringar i kommunalförfattniugarne
ej inskränkt sig till de punkter, i hvilka gällande stadgars
mindre lämplighet af erfarenheten blifvit visad — röstmaximum och bolags rösträtt,
utan derjemte, såsom de framställda förslagen och ännu mera motiveringnrne
visa, betraktat gällande författningar från synpunkten af allmänna rättsprinciper,
har ock för Lag-Utskottet och dess ledamöter skyldighet uppstått, att från samma
synpunkt behandla ämnet och yttra sig öfver framställda försko- till ändringar.
Det är isynnerhet den kommunala rösträtten, som varit föremål för de flesta i
ämnet ingifna motioner. De bestämdaste motsatserna i detta hänseende äro den
nu gällande röstberäkningen efter bevillning, samt den af flera motionärer påyrkade
per capita-omröstningen. För min del kan jag, ur principiel synpunkt,
ej godkänna någondera. Ej per capita-omröstningen. Den kommunala rösträtten
är hvarken en allmänt mensklig eller en allmänt statsborgerlig rättighet, utan dess
befintlighet betingas af egenskapen att vara ledamot i kommunen och att der
intaga en viss ställning — af sjelfständig och till kommunens utgifter bidragande —
hvaraf då ock följer, att olikhet i ställning äfven inom nyssberörda gräns ock

p, och t ättsh^en grundlägger olikhet i ifrågavarande rätt. Men ej heller
den blott i jemn proportion efter bidragen beräknade rösträtten kan jag ur
allmän rättssynpunkt godkänna. Väl har kommunen en sida, från hvilken den
motsvarar ett bolag eller utgör ett sådant; och så till vida motsvarar rösträtten
naturligen och rätteligen insatsen i bolaget. Men detta är ej kommunens enda
sida iller karakter: den utgör derjemte och väsendtligen ett samhälle, med organisation,
uppgifter och ändamål, som gå långt utöfver det blott ekonomiska
syftemålet eller vissa gemensamma ekonomiska anordningar och bidrag till utgifterna
för dessa; och rösträtten bör derföre icke mindre bestämmas med hänsyn
till olika ställning, verksamhet och intressen i förhållande till nämnda, egentligen
samhälleliga uppgifter och ändamål. Eller, fullständigare uttryckt, endast,
genom ett förenadt afseende på båda de nämnda sidorna eller karaktererna, den
lent ekonomiska och den samhälleliga eller sociala, kan rösträtten rigtigt bestämmas.
.

Redan af det ofvan i största korthet antydda följer att, om jag ej kan
förena mig med Utskottets pluralitet, som såsom rigtig förordat nu gällande röstberäkning,
jag ej heller kan med min röst förorda de motioner, som yrka totalt

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 3 i.

eller partielt införande af per capita-omröstning; att jag alltså närmast ansluter
mig till de motioner, som förorda införande af annan röstskala, än den nu gällande,
der rösträtten går jemna steg med bevillningsbeloppet. Dock kan jag ej
heller för min del förorda någon bland de ingifna motionerna i sistnämnda syfte
utan modifikationer. Så som röstskalan i dem blifvit föreslagen, lida de alla
af det gemensamma fel, att de ej ens antydt, långt mindre uppvisat eller genomfört
något skäl eller en rättsgiltig grund för rösträttens bestämmande på det
sätt, som i den ena eller den andra blifvit föreslaget, d. v. s. att de uppgjorda
röstskalorna synas tillfälliga. Väl kan och väl bör — sedan olika arter af näringsverksamhet
inom kommunen, skrän, ej längre bestämma medlemmarnes rättsliga
ställning till hvarandra och det hela, eller ens såsom afslutna afdelningar
inom det sistnämnda finnas till — rösträtten i kommunen efter taxerad inkomst
bestämmas; men ej ensamt derföre, att samma inkomst eget- det och det beloppet
och följaktligen medför den eller den utgiften till kommunen, eller, med andra
ord, ej så, att rösträtten skulle anses fästad vid inkomsten och afgifterna såsom
sådana — detta vore det rigtiga, om kommunen vore blott ett ekonomiskt
bolag, utan derföre och i den mening tillika bör rösträtten efter den taxerade
inkomsten bestämmas, så vida olikhet i denna inkomst uttrycker och angifver en
olikhet i ställning, i genom verksamhet ådagalagd förmåga samt i giltiga intressen
i förhållande till det hela och dess angelägenheter. Det är dessa olikheter i nu
nämnda hänseende, soin, jemte afseende på bidragens olikhet, böra utgöra grunden
till rösträttens olikhet och utan hvilken grund samma olikhet, d. v. s. röstskalan,
blir tillfällig eller endast i bevillningsbeloppet, såsom den närvarande, kan
ega ett motiv; hvaraf då ock följer, att ej flera eller andra olikheter i rösträtt,
i följd af olikhet i taxerad inkomst och afgifter, böra finnas än sådana, der
nämnda inkomster och afgifter kunna visas såsom uttryck af olika personlig ställning
såsom medlem af kommunen.

Söker man nu göra sig reda för, hvilka och huru många sådana, genom
olikhet i inkomster betecknade, olikheter i kornmunalt-medborgerlig ställning
alltid tillika med fästadt afseende på olikhet i bidrag till kommunens ekonomi —
äro, så har jag, om jag tager i betraktande närvarande ställningar och förhållanden
— och endast på dessa kan lagstiftningen fästa afseende, liksom lagar
endast för dem stiftas — ej kunnat upptäcka flera än fyra, men anser mig ock
ej heller kunna reducera dem till färre. Börjar man med att i detta hänseende
fästa uppmärksamheten på städerna, så urskiljer jag först en klass sjelfständigt
verksamma medlemmar, hvilkas inkomster uteslutande eller öfvervägande vinnas
genom deras eget kroppsliga arbete — arbets- eller sjelfförsörjningsfolk i ordets
inskränktare mening, — men hvilkas arbete, just såsom sådant, i minsta grad
sjelft innebär anledning till bildning i och för allmännare eller mera idéela angelägenheter,
eller förutsätter en sådan bildning, liksom det minst medger dem
tid och tillfälle att egna uppmärksamhet åt sistnämnda slags angelägenheter eller

Ijag-Utskottets Utlåtande N:o 31.

minst innefattar den allsidigare och rikare beröring med andra, som medför bekantskap
med eller öfvar och skärper omdömet om dessa, hvilkas intressen ändtligen
naturligen hafva den större rörlighet, som vanligen medföljer en mera osäker
ekonomisk ställning. De inkomster, för hvilka dessa taxeras, torde i allmänhet
ej öfverstiga 600 R:dr. Gränsen för en andra klass vill jag sätta vid en ända
till och med 1,800 R:dr taxerad inkomst. Å ena sidan fordras för en sådan,
antingen ett direkte mera ideelt och på det allmänna rigtadt arbete, hvilket ock
i samma mån öfvar förmågan att fatta och bedöma äfven de till sin natur allmännare,
kommunala angelägenheterna samt väcker intresse för sådana slags angelägenheter,
eller ock den näringsverksamhet, som dock ej längre ensamt består i
sjelfva det materiela arbetet med egna händer, utan derjemte i ledandet och ordnandet
af eller förestyret för andras. Denna slags verksamhet, jemförd med arbetarens
i ordets inskränkta bemärkelse, innefattar nu genom sjelfva sin beskaffenhet
början till ett, sjelft intellektuell arbete såsom ordnande det materiela och
visar närvaron af den större bildning och duglighet, som dertill fordras ; den
innebär derjemte en större beröring med andra och olika personer med deraf
härflytande vidsträcktare personliga bekantskaper och större vana att lära känna
och bedöma andra och deras duglighet; den medför och uttrycker jemförelsevis
större ekonomiska tillgångar och större bidrag till kommunen; slutligen, och i
samma mån omsorgen för utkomst ej lika ständigt trycker och det intellektuela
arbetets vinst ej i samma mån, som det kroppsligas, står i jemn proportion till
måttet af den tid, som derpå användes, medger den ifrågavarande verksamheten
i någon större mån ledighet för uppmärksamhet på och intresse för allmännare
ärenden och förvärfvande af bildning för deras uppfattande. A andra sidan
framträda de nu angifna olikheterna mot första graden, inom ifrågavarande inkomstgräns,
endast i sin begynnelse, hvilket eger sitt allmänna uttryck och erkännande
deri, att gällande Bevillningsförordning ända till och med 1,800 R:drs
inkomst meduer en skattelindrint; i bevillningens efter Andra Artikeln beräkning
efter inkomsten — en omständighet, som för mig utgjort anledningen att
just vid nämnda siffra sätta en gräns och sålunda sammanbinda mitt förslag med
i lag erkända och faktiska förhållanden. — Öfver nämnda inkomst vidtager, för
det första, en skattskyldighet i högre proportion till Staten och kommunen, och
der finna vi den fullt bergade medborgaren, åt hvilken ej längre den ofvannämnda
skattelindringen tillerkännes; här gälla fullständigt de karakterer, hvilkas
börjande inträdande jag angifvit såsom andra klassens skilnad från den första:
det är med fabrikanten, föreståndaren för verkstad eller ledaren af en ordnad
handel vi hafva att göra, eller det är ej längre blott med de lägsta tjenstemannagraderna.
—- En ny gräns anvisar ändtligen gällande Riksdagsordning
genom stadgandet af 4,000 Rtdrs inkomst såsom vilkor för valbarhet till Riksdagens
Första Kammare, hvilkens karaktersskilnad från den Andra, enligt författarens
offentliggjorda motiver, bland annat består i “förmögenhetens konserva -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 31.

tism.“ Vi ega sålunda ofvan denna gräns de genom sina inkomster förmögna,
den störa affärsverksamheten, de högre tjenstemannagraderna, med allt det för
dem egna och särskilda i ställning, förmåga och bildning samt intressen, som på
samma gång förutsättes för och är en följd af nämnda inkomstbelopp. Att åter
mom denna klass, efter större eller mindre förmögenhet göra några sidväder, då
den medborgerliga ställningen är densamma: dertill finnes intet skäl.

Hvad dernäst angår förhållandet mellan det röstetal, som bör tilläggas hvar
och eu röstberättigad inom hvardera klassen af röstande, eller den tillökning i
rösternas antal, som rätteligen bör tilläggas röstande inom högre klass framför
röstande inom lägre; så är i fråga derom tvifvelsutan rätta stället att fästa ett
billigt afseende på de större bidrag till kommunen, som af hvar och en inom
sednare klass lemnas mot hvad händelsen är med till föregående klass hörande.
Sådant afseende behöfver dock ej föranleda till att bestämma rösternas förhållande
till likhet med bidragens, eller med andra ord att öka hvarje röstandes inom högre
klass rösträtt i samma proportion till den inom lägre, som den förras bidrag
i förhållande till den sednares. Enligt mitt omdöme må i förevarande fall anses
tillfyllestgjordt, om förhållandet mellan det röstetal, som tillkommer hvarje medlem
inom hvardera af de särskilda röstklasserna, blott bestämmes på sådant sätt,
att sjelfva gradationen i rösträtt ej blir blott skenbar i följd af en eller vissa
bland röstklassernas underlägsenhet i förhållande till en eller flera andra. Yilkoren
för att fastmera hvarje klass af röstandes röster i förhållande till de andra
klassernas skola ega en verklig betydelse och inflytande äro naturligen, dels att
l:a och 2:a klassernas sammanlagda röstetal ej alltför betydligt skall öfver- eller
understiga 3:e och 4:e klassernas sammanlagda röstetal; dels att trenne klassers
sammanlagda röstetal skall öfverväga den fjerdes. Båda dessa vilkor synas närmast
uppfyllda genom att hvarje röstande inom hvarje sednare röstklass eger
dubbla röstantalet mot medlem af närmast föregående klass, alltså hvarje röstande
inom de fyra klasserna eger respektive 1, 2, 4, 8 röster. Med denna beräkning
kommer t. ex. totalbeloppet af l:a och 2:a klassernas röster inom 10 bland Sveriges
större och mindre städer, från och med Göteborg och Norrköping till och
med W arberg och Enköping, enligt sednast upprättade röstlängder, att utgöra
17,382, 3:e och 4:e klassernas inom samma städer 18,416; de tre första klassernas
sammanräknade röstetal att utgöra 24,397 mot 4:e klassens 11,401, och
de tre sista klassernas sammanlagda röstetal 25,874 mot den 1 :a klassens 9,924,
och endast i en enda stad, Gefle, kommer l:a klassens röster att på siffran blifva
lika med de tre öfrigas, hvaremot det förra i hvar och en bland alla de andra
understiger det sednare.

Utan att med samma säkerhet våga yttra mig hvad angår landet, synéS
mig dock, med förenadt afseende på arbetsförtjenstens olika siffra och lefnadsförhållandenas
olikhet derstädes mot j städerna, äfvensom på fastighetsegarnes
plika ställning mot den mera lösa befolkningen, att en ungefärlig motsvarighet

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3i.

mot de fyra här ofvan omnämnda röstklasserna i städerna vore funnen, om man
sätter gränsen för l:a klassen vid ett fyrktal af 20, för 2:a klassen af 180, 3.e
af 400, 4:e utöfver sistanförda siffra. Skulle ock ej allestädes samma propoitioner
mellan de särskilda klasserna härvid uppstå på landet^ som i stad — en
omständighet, som jag ej varit i tillfälle att kontrollera så torde å andra sidan
böra erkännas, att inom landskommunerna ej heller en lika utpräglad och
bestämd olikhet i ställning och intressen i samhället framträda inom de gränser
af förmögenhet och inkomster, som här äro i fråga.

Med stöd af det ofvan anförda får jag alltså föreslå:

l:o att § 12 i Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse
i stad (med undantag af Stockholm, för hvilken särskild
förordning i förevarande fall gäller) må erhålla följande
lydelse:

Enhvar vid allmän rådstuga röstberättigad, som, enligt
sednast upprättade, vederbörligen fastställda bevillningstaxeringslängd,
enligt Art. II i Bevillningsstadgan fått sig till
Staten påförd bevillning, ej öfverstigande tre Riksdaler, eger
en röst; den, soin erlägger bevillning för belopp derutöfver
till och med ett tusen femhundra Riksdaler, eger två röster;
den, hvilkens bevillningsbelopp är större än femton Riksdaler,
men icke öfverstiger fyratio Riksdaler, eger fyra röster: den,
som i bevillning till Staten efter Art. II erlägger mera än
fyratio Riksdaler, eger åtta röster.

2:o att 1 mom. § 12 i Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse
på landet må erhålla följande lydelse.

Röstvärdet skall beräknas efter det hvar och en åsätta
fyrktal sålunda: att en hvar, hvilkens sammanlagda fyrktal ej
öfverstiger tjugu fyrkar, eger en röst; den, hvilkens fyrktal
är större än tjugu, men icke öfverstiger etthundraåttatio fyrkar,
eger två röster; den, hvilkens fyrktal är större än etthundraåttatio,
men icke öfverstiger fyrahundra fyrkar, eger
fyra röster; och den, hvilkens fyrktal är större än fyrahundra
fyrkar, eger åtta röster. “
b) mot 8:e och 9:e momentena.

“Skulle Riksdagen godkänna mitt i reservationen mot 4:e momentet i Utskottets
Betänkande framställda förslag för rösträttens bestämmande, behöfves intet
röstmaximum att särskild! fastställas. I annat fall är sådant fastställande utan
tvifvel nödigt. Hvad beträffar det maximum, som af Utskottet for stad blifvit
föreslaget, synes mig detsamma för det första deruti mindre ändamålsenligt, att
det tillika innefattar en relativ siffra eller ett proportionstal för att fixera samma

maximum.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 31.

maximum. Hvarje sadant tåls verkan blir nemligen för särskilda kommuner oberäkneligt
olika, beroende derpå, om de, på hvilka stadgandet eger tillämpning
‘”om kommunen äro jemförelsevis få eller utgöra ett större antal. Olägenheten
af en sådan olika verkan träffar deremot ej i jemförlig grad ett stadgande, som
bestämmer röstmaximum med en absolut siffra eller till ett visst tal, förutsatt
blott, att detta ej är lägre, än att det i förhållande till det totala röstetalet inom
hvar-je kommun utgör en ringare bråkdel. För det andra saknar, enligt mitt omdöme,
saval den relativa, som den absoluta siffra, med hvilka Utskottet föreslagit
bestammandet af röstetalets maximum inom stadskommunerna, hvarje ur kom
munalmedlemmarnes olika ställning inom och till kommunen, uppvislig, bestämd

Beträffande landet, synes mig dels det af Utskottet föreslagna maximum
alltför högt, dels traffas det af samma olägenheter, som de ofvan i afseende på
stadskommunen anmärkta. r

TT. , fUnd“ fer°Pafnde af de skäl> som i “in reservation mot 4:e momentet af
Utskottets förslag blifvit anförda, såvida som dessa skäl på förevarande fråo-a eea
tillämpning, och i fall min reservation vid mom. 4 af Utskottets förslå^ eT vinner
riksdagens bifall, får jag vördsamt föreslå,

l:o att sista momentet af § 12 i Kongl. Förordningen för kommunalstyrelse
i stad (med undantag för Stockholm, för hvilken särskild
förordning i förevarande fall gäller) erhåller följande lydelse:

Ej ma någon kunna vid allmän rådstuga utöfva rösträtt för
mera än 40 röster.

2:o att 1 inom. af 12 § i Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse
pa landet måtte erhålla följande förändrade lydelse:

Röstvärdet skall beräknas efter det en hvar röstegande åsätta
fyrktal, dock må icke någon vid kommunalstämma ega att utöfva
rosträtt för större antal röster, än som svarar emot ett sammanlamlt
fyrktal af 400 fyrkar. “
e) mot 10 momentet.

De olägenheter af bolags kommunala rösträtt, som enligt vunnen erfarenhet
blifvit öfverklagade, äro visserligen afhjelpta medelst bestämmande af ett
lämpligt och tillräckligt begränsande maximum för all kommunal rösträtt Betraktas
åter bolagens rösträtt från principiel synpunkt, så finnes deremot hmen
grund för stadgande eller bibehållande af en sådan. I detta hänseende kan jas
ur nämnda synpunkt ej underlåta att upprepa det hithörande af min vid sisthdne
Riksdags Lag-Utskotts Betänkande N:o 67 fogade reservation. Då bolag
ej äro personer, kunna de icke heller ega eller utöfva rättigheter, utan hvad man
kallat bolags rättigheter utgör i verkligheten endast bolagsmedlemmarnes sammanlagda
rättigheter, endast att dessa, enligt kommunallagen, ega rättighet att alla i
Bih. till Riksd. Prof. 1868. 7 Sand. 15 Höft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3L

en fullmägtigs hand lägga utöfvandet, i strid mot hvad samma lag i öfrigt, atp
gående hopande af mångas rätt hos en, stadgar (§ 13 i kommunallag för stad,
§ 13 i kommunallag för landet). Också är det naturligen just i och med ett sådant
hopande af mångas rösträtt hos en, som bolagen utöfva det öfverklagade eneller
fåväldet i kommunerna, hvilket skulle försvinna, om i stället och i konseqvens
med kommunallagens stadganden i öfrigt hvarje bolagsmedlem utöfvade sin rätt i
kommunen efter proportionerad eller bestämd del i bolagets egendom eller inkomst
på det ställe, der detsamma drifver sin verksamhet. Att en sådan fördelning
och beräkning af rösträtten ej utan svårigheter kan i verkligheten införas,
medgifves visserligen. Men då dessa svårigheter ej äro oöfvervinneliga, böra de
ej hindra beslut om hvad som så i sig, som i sina följder är rigtigt. Vid vanliga
bolag kunde rimligtvis alla bolagsmän anses ega lika del i bolagets egendom
eller inkomster, och i enlighet dermed deras rösträtt, efter taxeringen af hela nyssnämnda
egendom eller inkomst, bestämmas och beräknas, ankommande det på
bolagsmännen sjelfva, om de ville inför vederbörande offentlig myndighet förklara,
huru stor del hvardera i det hela eger, för att derefter få hvar sin rösträtt annorlunda
bestämd. Vid aktiebolag åter utvisar antalet af hvarje delegares aktier,
i förhållande till det helas upptaxerade egendom och inkomst, hans rösträtt. Att,
synnerligen vid aktiebolag, åtskilliga på detta sätt finge rösträtt i en kommuns
angelägenheter, hvilken de för öfrigt ej tillhöra, är en sanning. Men för det första
ega de genom det bolagets ombud, i hvars utseende de deltaga, redan nu indirekt
en sådan rättighet; för det andra är dess egande billigt, då deras egendom i den
kommun, der bolagets rörelse drifves, beskattas, Att åter utöfvandet af en sådan
rätt, på ställe der de ej bo, är förknippadt med besvär och troligen ej så ofta
kommer i fråga, synes ej heller innebära något orätt, då deras intresse för en
sådan kommuns angelägenheter naturligen är ofantligt mycket mindre, än de i
den bosattes, och egentligen inskränker sig till det, att ej för sin egendom eller
inkomst blifva för högt taxerade eller ålagda alltför dryga afgifter.

På de grunder, som härmedelst blifvit antydda, ville jag såsom lämpligt
föreslå, det § 10 mom. 3 i Förordningen om kommunalstyrelse på landet, samt
§ 11 mom. 2 i Förordningen om kommunalstyrelse i stad måtte förändras till
ungefär en sådan lydelse som följande:

Bolagsman må för proportionerlig eller, der hvar och en af
bolagsmännens andel inför vederbörande myndighet blifvit
offentligen uppgifven, för bestämd andel, samt i aktiebolag för
innehafvande aktier i förhållande till bolagets hela upptaxerade
inkomst, utöfva rösträtt i den kommun, der bolaget drifver sin
verksamhet. Detsamma galle för delegare i oskiftadt bo."

STOCKHOLM, TRYCKT HOS ISAAC MARCUS, 1868.