• Statsutskottets Utlåtande N:o 26 (Utlåtande 1896:Su26 su)

• Statsutskottets Utlåtande N:o 26.

N:o 26.

Ank. till Riksd. kansli den 28 febr. 1896, kl. 3 e. in.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af jord. till tvängsarbetsanstalten ä Svartsjö.

(I. A.)

Under åberopande af bilagdt protokoll öfver justitiedepartementsärenden
den 24 januari innevarande år har Kongl. Maj:t i en samma dag
aflåten, till statsutskottet remitterad proposition (n:o 18) föreslagit Riksdagen
att medgifva,

att från Svartsjö kungsladugård i Sånga socken och Färentuna härad
måtte från den 14 mars 1897 afskilja^ och till tvångsarbetsanstalten å
Svartsjö upplåtas de i fångvårdsstyrelsens framställningar af den 5 mars
och den 26 november 1895 angifna områden, i areal innehållande, enligt
domänstyrelsens upplysning, det förra 37 har 9,7 ar, deraf 12 har 96,4 ar
åker, 9 har 79,7 ar äng och 14 har 33,6 ar afrösningsjord och det senare.
86 ar, äfvensom de å dessa områden befintliga, kronan tillhöriga byggnader,
under vilkor att det kungsladugården nu åsätta mantal i laga ordning
fördelades mellan deri jord, som tvångsarbetsanstalten å Svartsjö efter
upplåtelsen komrne att, innehafva, och den återstående under domänstyrelsens
förvaltning bibehållna jorden, samt att nuvarande vägen till brygga
och lastplats i närheten af Fiskarstugan, der den komrne att, ligga inom
anstaltens område, fortfarande bibehölles till fritt begagnande af kungsladugårdens
arrendator och å kungsladugårdens egor boende personer äfvensom
underhölles af anstalten, så länge anstalten begagnade nämnda
brygga och lastplats för sina behof.

Af förenämnda statsrådsprotokoll inhemtas, att fångvårdsstyrelsen i
en till Kongl. Maj:t aflåten skrifvelse af den 19 september 1894 anfört, att
Bill. till Riksd. Prof. 1866. 4 Sami. 1 Afd. 23 Höft. (N:o 26). 1

Statsutskottets Utlåtande N:o 26.

Svartsjö kungsladugårds kring tvångsarbetsanstalten å Svartsjö liggande
egor sträckte sig så nära inpå anstalten, att å dessa egor vid gränsen mot
anstalten befintliga, till kungsladugården hörande lägenheter äfvensom enskilda
byggnader, som efter öfverenskommelse med den nuvarande kungsladugärdsarrendatorn
der uppförts, läge i anstaltens omedelbara närhet,
hvadan det ej varit möjligt för anstalten att skydda sig för obehag och
menligt inflytande från befolkningen å berörda del af kungsladugårdens
egor. En annan olägenhet vore, att mark, som erfordrades för de vid
anstalten jeinlikt kong], brefvet den 14 augusti 1891 anordnade stenhuggeriarbetena,
äfvensom för den genom kongl. brefvet den 17 november 1893
medgifna kanal i viken fram till anstalten, lydde under kungsladugården.
Genom förstnämnda kongl. bref vore i fråga om stenhuggeriarbetena bland
annat föi''ordnadt, att anstalten egde att bryta och tillgodogöra sig sten
ur de å kungsladugårdens egor befintliga bergen samt taga väg till såväl
nämnda berg som landstigningsplatsen vid Fiskartorpet, äfvensom att nuvarande
arrendatorn af kungsladugården A. Widegren skulle för skada och
intrång, som kunde honom i hans berörda egenskap genom stenhuggeriarbetena
tillskyndas, af fångvården erhålla ersättning, som bestämdes af
en, på sätt i det kongl. brefvet närmare angåfves, tillsatt kompromiss af
3 personer; och hvad anginge kanaliseringen af viken nedanför anstalten
hade i kongl. brefvet den 17 november 1893 föreskrifvits, att för bestämmande
af ersättning till Widegren för skada, som genom uppläggande af
jord in. m. på kungsladugårdens mark eller på annat sätt kunde genom
kanalens uppmuddring för honom uppkomma, det till kungsladugården
hörande område, som af företaget komme att beröras, skulle synas och
värderas genom en i enlighet med bestämmelserna i kongl. brefvet den 14
augusti 1891 tillsatt kompromiss. Genom hvad sålunda förordnats vore,
så godt förhållandena för närvarande medgåfve, sörjdt derför, att nödig
tillgång till mark för stenhuggeriarbetena och för uppmuddringen af kanalen
icke skulle saknas. Men då det icke vore möjligt att på förhand till
alla delar bestämma den mark, som komme att erfordras för utvidgningar
eller möjliga förändringar i de vid anstalten anordnade stenhuggeriarbetena,
och då i fråga om nämnda kanal tillgång jemväl måste beredas till nödig
mark för de arbeten, som i framtiden gång efter annan blefve erforderliga
för kanalens underhåll, kunde vid sålunda förekommande upprepade behof
af mark för berörda ändamål det vara fara för anstalten, att dess intresse
skulle blifva lidande genom den omgång och de hinder för behofvens snara
tillgodoseende, som måste blifva en följd deraf, att marken icke stode till
anstaltens direkta disposition. Likaledes måste vid ofvan angifna användning
för fångvårdens räkning af mark, som lydde icke under fångvårds -

Statsutskottets Utlåtande N:o 26.

styrelsens utan under annat verks vård, det ligga nära till hands, att svårigheter
och förvecklingar deraf kunde uppkomma med hänsyn jemväl till
markens förvaltning. Slutligen borde bemärkas, att fångvården under nu
rådande förhållanden, förutom de skadeersättningar, som skulle betalas till
kungsladugårdens arrendator, äfven måste genom nödvändigheten att gång
efter annan anlita kompromiss härför vidkännas upprepade kostnader, hvilka
stundom, i synnerhet då, såsom nu vore fallet, kompromissarierna vore
boende på något längre afstånd från anstalten, kunde blifva väl höga i
förhållande till betydenheten af den skada, för hvars uppskattande kompromissen
måste sammanträda.

Styrelsen, som hade sig bekant, att nu gällande arrendekontrakt angående
kungsladugården ginge till ända i mars månad 1897, hemstälde
förty, att i sammanhang med förestående ny utarrendering af kungsladugården
sådan utvidgning måtte beredas i tvångsarbetsanstaltens område,
att ofvan angifva olägenheter derigenom kunde undvikas. I sådant
hänseende ville styrelsen uttala sig derför, att af kungsladugårdens egor,
sådana de vore angifna å en af förste landtmätaren i Stockholms län
Thure Essén år 1893 upprättad, i länets landtmäterikontor förvarad karta
öfver inegorna till nämnda domän, de å ett bilagdt utdrag af samma karta
med grön färg utmärkta delar, hvilka i eu efter beskrifningen till Essens
karta gjord förteckning vore uppräknade, måtte afskiljas från kungsladugården
och läggas till anstalten. Härigenom skulle anstaltens mark, hvilken
å Essens karta vore betecknad såsom Svartsjö slotts område, komma att
ökas dels åt öster med de smärre delar af kungsladugårdens egor, som
läge emellan anstaltens nuvarande område och en öster derom löpande
väg, och dels norrut med den till stor del af vassland och sumpig äng
bestående mark, som gränsade intill förenämnda kanal och hvarå vägar
för transport af sten vore anordnade, samt vidare med den utmed sjön
och vägen till Fiskartorpet belägna skogsbacke, hvarest sten för anstaltens
räkning nu brötes, hvarjemte, för beredande af sommarbete åt anstaltens
dragare, till densamma skulle läggas den s. k. Hästhagen österut från
anstalten. Hela arealen af den sålunda ifrågasatta egotillökningen utgjorde,
enligt en efter beskrifningen till Essens karta gjord uträkning, omkring
6,270 ar, deraf omkring 1,367 ar åker, 989 ar äng och 3,914 ar afrösningsjord.
Spridda å detta område läge samtliga de lägenheter, från hvilka
störande inflytelser för anstalten kunde vara att befara. Förutom två
enskilda byggnader å marken mellan slottsträdgården och Hästhagen vore
der belägna torpen Björndal och Björnnäset samt en mindre lägenhet
vester om Björnnäset vid vägen till Fiskarudden. Kronans hus å berörda
torp och lägenhet befunne sig i mer eller mindre förfallet skick, men

Statsutskottets Utlåtande N:o 26.

torde dock till förekommande deraf, att husen flyttades öfver inom gränsen
af kungsladugårdens egor och der upplätes åt folk, som kunde blifva
till obehag för anstalten, jemte marken böra öfverlemnas åt anstalten, helst
en del af husen kunde med användande af det dugliga virket från de
öfriga sättas i stånd att blifva till nytta för fångvårdens räkning.

Utom det ofvan angifna hufvudsakliga syftemålet med förvärfvandet
för anstalten af berörda mark, skulle genom den föreslagna egotillökningen
jemväl vinnas, att anstalten i sammanhang med skötseln af den tillagda
jorden kunde bruka sin redan nu innehafvande jord på lämpligare och
fördelaktigare sätt än nu vore möjligt, äfvensom tillfälle skulle beredas för
anstalten att lemna dertill passande fångar någon sysselsättning med jordbruksarbeten.
För det ökade jordbruket skulle förutom de två hästar,
som nu hölles vid anstalten, erfordras ytterligare endast ett par oxar.
Under förutsättning att jemte marken kronans derå befintliga hus tillfölle
anstalten skulle, utöfver de uthus, som redan nu vore för anstalten erforderliga,
något nytt dylikt icke behöfva byggas.

I sammanhang med det sålunda framlagda förslaget ansåge sig styrelsen
böra meddela, att fångvården hittills af kompromiss ålagts att till
arrendator!! Widegren betala: dels årligen under återstående arrendetiden
257 kronor 19 öre för skada och intrång genom stenhuggeriarbetena och
kanalmuddringen samt för begagnandet af vägen till den s. k. Fiskarudden
och af dervarande brygga, äfvensom ersättning efter 50 öre per ar för
sådan mark invid kanalen, som för ett eller annat ändamål kunde komma
att ytterligare disponeras för muddringens utförande, och dels i ett för
allt 302 kronor 79 öre för genom stenhuggeriarbetena under år 1892
mistad skörd samt 250 kronor för intrång, som Widegren genom lossning
af mudder måste vidkännas vid begagnandet af ett honom tillhörigt badhus,
äfvensom ytterligare, för den händelse muddrets aflastning skulle
komma att utsträckas inom visst afstånd från badhuset, ersättning med
500 kronor för dettas flyttning till annan plats.

Styrelsen har alltså hemstält att i sammanhang med förestående ny
utarrendering af Svartsjö kungsladugård vissa å bilagdt karteutdrag med
grön färg utmärkta och i jemväl bifogad förteckning uppräknade egor
måtte varda från kungsladugården afskilja och jemte kronans derå befintliga
hus öfverlemnade till tvångsarbetsanstalten å Svartsjö.

öfver denna framställning hade domänstyrelsen afgifvit utlåtande,
dervid domänstyrelsen öfverlemnat dels yttrande af domänintendenten i
länet, hvilken med hänsyn till vissa af honom anförda förhållanden ansett
lämpligt, att en afsöndring till förmån för tvångsarbetsanstalten skedde,
men att området för denna afsöndring borde inskränkas till vissa af honom

Statsutskottets Utlåtande N:o 26,

angifna egofigurer om tillsammans 13 har 80,90 ar, dels yttrande af Kong].
Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län, hvilken myndighet ansett det
icke tillkomma sig att yttra sig öfver storleken af det område, som för
tvångsarbetsanstalten kunde vara behöfligt, hvadan Kongl. Maj:ts befallningshafvande
icke kunde utlåta sig öfver, än mindre instämma i domänintendentens
förslag om inskränkning i det af fångvårdsstyrelsen begärda området.

För egen del hade domänstyrelsen meddelat: att enligt instrumentet
öfver en å Svartsjö kungsladugård om 10 V2 mantal samt lägenheten
Hästbryggan med Färjestaden i Sånga socken och Färentuna härad för
egendomens förnyade utarrendering från den 14 mars 1897 verkstäld
arrendeuppskattning, egendomen vore belägen 19 kilometer från Drottningholm
och egde invid Mälaren två lastbryggor, den ena icke långt från
mangården vid Hillersjöviken och den andra vid lägenheten Färjestaden;
att inegorna vid kungsladugården innehölle en areal af 395 har 83,6 ar,
hvaraf 316 har 79,9 ar åker, tomter och trädgård, 77 har 76,4 ar äng och
1 har 27,3 ar odlingsmark, hvartill kormne egor till Färjestaden 2 har 69
ar och till Hästbryggan 37,8 ar; att till egendomen dessutom hörde skogsoch
hagmark med derinom belägna impedimenter, Indika områdens sammanlagda
areal kunde beräknas till omkring 300 har; att skogsafkastningen
icke fylde egendomens husbehof; att till egendomen hörde 7 torp, hvaraf
utginge afgäld i penningar, och 15 torp, hvaraf dagsverken utgjordes till
hufvudgården; att taxeringsvärdet för hufvudgården utgjorde 170,000 kronor
och för lägenheten Hästbryggan 700 kronor; att arrendevärdet beräknats
till 7,300 kronor, deraf för lägenheten Hästbryggan med Färjestaden 75
kronor; samt att, enär 3 mindre å den fångvårdsstyrelsens framställning
bilagda karta upptagna egofigurer icke blifvit i den bifogade egobeskrifningen
beräknade, arealen af den mark, som vore ifrågasatt att afsöndras,
rätteligen utgjorde 62 har 93,7 ar, deraf 13 har 72,3 ar åker, 9 har 88,7
ar äng och 39 har 32,7 ar afrösningsjord.

Vidare har domänstyrelsen anfört, att det icke tillkomme styrelsen
att ingå i bedömande af huru stort eller hvilket egoområde, som för
tvångsarbetsanstalten kunde vara erforderligt, men att styrelsen med afseende
å kungsladugårdens framtida utarrendering ansåge sig böra uttala
önskvärdheten deraf, att icke mera, särskildt af torpjorden och skogs- och
betesmarken från kungsladugården afsöndrades, ån som för anstaltens behof
vore oundgängligen nödvändigt; samt att, vare sig en större eller mindre
del af området i fråga afsöndrades, såsom vilkor vid afsöndringen borde
stadgas, att kungsladugårdens arrendator och å kungsladugårdens egor bosatta
personer skulle ega fritt begagna anstaltens brygga och lastplats i
närheten af Fiskarstugan samt väg dertill öfver anstaltens egor, äfvensom

Statsutskottets Utlåtande N:o 26.

att det å kungsladugården nu åsätta mantalet skulle fördelas mellan det
till anstalten upplåtna området och hufvudgården på det sätt och i den
ordning, som stadgas i 13 § 3 mom. af förordningen angående hemmansklyfning
och jordafsöndring den 6 augusti 1881.

Fångvårdsstyrelsen, som härefter fått afgifva det vidare yttrande,
hvartill omförmälda utlåtanden kunde föranleda, hade dervid i skrifvelse
af den 5 mars 1895 anfört hufvudsakligen följande:

Med sin ifrågavarande framställning hade fångvårdsstyrelsen åsyftat
att vinna öfverlåtelse från kungsladugården till tvångsarbetsanstalten af
dels den mark, som kunde tagas i anspråk för pågående uppmuddring af
farled i viken fram till anstalten och denna farleds underhåll, äfvensom
för stenhuggeriarbetena vid anstalten, sådana de för den närmare framtiden
vore planlagda, och dels i öfrigt af så stort jordområde, som kunde vara
erforderligt för att åt dertill passande fångar bereda någon sysselsättning
med jordbruksarbeten, hvarjemte styrelsen afsett att i sammanhang härmed
åt anstalten förvärfva några mindre i dess närmaste granskap belägna, till
kungsladugården nu hörande torplägenheter, hvilkas disponerande af fångvården
vore af synnerlig vigt för att derigenom göra det möjligt för anstalten
att skydda sig för obehag och menligt inflytande, som, enligt
hvad erfarenheten visat, eljest vore att befara från befolkningen i berörda
lägenheter.

Såsom tillägg till hvad styrelsen yttrat rörande de kostnader och
oegentligheter, som föranleddes deraf, att den för muddringsarbetena och
stenbrytningen erforderliga mark icke stode till anstaltens direkta disposition,
tilläte sig styrelsen meddela, att styrelsen dels, sedan dess framställning
afläts, måste utbetala tillsammans 122 kronor 90 öre för ett kompromissariesammanträde
för bedömandet af ersättning åt kungsladugårdens
arrendator för honom genom muddringsarbetet tillskyndad skada, dels hade
att för ytterligare ett dylikt sammanträde utbetala ersättning med ett belopp,
som, ehuru det härvid besigtigade området varit så obetydligt, att
afkastningen af detsamma uppskattats till endast 5 kronor för år, icke
komme att understiga 100 kronor.

Vidare ansåge sig styrelsen rörande frågan om tillökning af anstaltens
jordområde höra fästa uppmärksamheten derå att, med hänsyn till
den betydelse, som sysselsättningen med jordbruksarbeten egde för återförande
till ett laglydigt lif af på afvägar komna unga personer, denna
fråga numera blifvit för anstalten en angelägenhet af ökad vigt, sedan
Kongl. Maj:t den 7 december 1894 förordnat om indragning af vestra
kronoarbetsstationen å Nya Varfvet. och intagande vid anstalten å Svartsjö
af sådane för lösdrifveri dömde unge manspersoner, som förut förvarats

Statsutskottets Utlåtande N:o 26.

vid nämnda station, och torde med hänsyn härtill mindre jordareal än den
af styrelsen äskade icke böra anvisas åt anstalten, om man ville påräkna
att deraf för berörda ändamål hafva något verkligt gagn.

Rörande kronans byggnader å den till afskiljande från kungsladugården
äskade marken ville styrelsen ytterligare erinra, att, enligt styrelsens
skrifvelse den 28 september 1894, antalet bostäder för gifte vaktbetjente
vid anstalten icke stode i motsvarighet till vaktkonstapelstyrkan derstädes.
Detta missförhållande, hvaraf olägenheterna blifvit i samma skrifvelse visade,
komme än ytterligare att ökas genom den af Kongl. Magt i sammanhang
med beslutet om vestra stationens indragning medgifna öfverflyttning derifrån
af 4 vaktkonstapellöner till anstalten å Svartsjö. Härigenom skulle
vaktkonstapelstyrkan vid denna anstalt komma att stiga till 28 man, under
det att bostäder derstädes endast funnes för 11 och, i händelse af framgång
för ett af styrelsen framstäldt förslag om anordnande af ytterligare
4 dylika bostäder, skulle blifva beredda för inalles 15 gifte vaktkonstaplar.
Då nu knappast någon utsigt funnes till vinnande af anslag för uppförande
vid anstalten af en nybyggnad med tillräckligt antal bostäder för gifte
dylika betjente, hade det, under förhoppning om bifall till framställningen
om tillökning af tvångsarbetsanstaltens område i hvad anginge de deri begärda
torplägenheterna, varit styrelsens mening att, så långt ske kunde, i
dem anordna de ytterligare bostäder för gifte konstaplar, som utöfver berörda
15 kunde visa sig behöfliga.

Nu hade i de utlåtanden, som i ärendet afgifvits, dels domänintendenten
föreslagit eu betydande inskränkning i det område, som af styrelsen
äskats, och dels domänstyrelsen uttalat önskvärdheten deraf, att icke mera
måtte, särskilt, af torpjorden samt skogs- och betesmarken, från kungsladugården
afsöndras än som för anstaltens behof vore oundgängligen nödvändigt.

Hvad anginge domänintendentens förslag tilläte sig styrelsen fästa
uppmärksamheten derå, att då, enligt detta, hvarken någon del af den
norrut utmed vägen till Fiskartorpet belägna skogsbacke, å det vid styrelsens
framställning fogade karteutdrag betecknad med numret 241, i hvilken
de berg vore belägna, hvarur sten för anstaltens räkning brytes, ej
heller tillräckligt jordområde för beredande åt fångarne af någon afsevärdare
sysselsättning med jordbruk, samt vidare icke någon af de torplägenheter,
styrelsen äskat, skulle blifva till anstalten öfverlemnade, detta
förslag ingalunda skulle innebära uppfyllandet af de vigtiga önskemål, styrelsen
med berörda underdåniga framställning afsett att vinna.

Då emellertid de granitfyndigheter i berörda skogsbacke, hvilka det
kunde löna sig att bearbeta och i hvilka stenen nu också brytes, utbredde
sig i backens vestra och södra del från trakten af Fiskarudden fram under

Statsutskottets Utlåtande Nio 26.

torpet Björnnäset, skulle för stenhuggeriarbeten vid anstalten fordras öfverlåtelse
till anstalten endast af'' berörda del af nämnda backe. Likaledes
ansåge styrelsen de i anstaltens intresse uttalade önskemål kunna uppnås,
äfven om icke till densamma afsöndrades den österut liggande så kallade
Hästhagen, n:o 491, och den angränsande egofiguren n:o 723 å karteutdraget.

Genom nu angifna begränsning af det område, som kunde åt anstalten
öfverlåtas, skulle i öfverensstämmelse med den af domänstyrelsen uttalade
önskan åt kungsladugården behållas större delen af den skogs- och betesmark,
som innefattades i fångvårdsstyrelsens framställning, liksom äfven
Fiskartorpet och den antagligen dertill hörande jordarealen n:is 223—229
skulle blifva oberörda af egoafsöndringen.

Deremot skulle till anstalten öfverlåtas den omedelbart invid dess nuvarande
gräns liggande torplägenheten Björndal samt det inom sjelfva stenbrytningsområdet
befintliga torpet Björnnäset, hvilket. det vore så mycket
angelägnare för anstalten att förvärfva, som det icke kunde vara lämpligt
att vid denna plats, der fångarne hållas i arbete, hafva personer boende,
hvilka stode fullkomligt utom fångvårdens myndighet; hvarjemte den likaledes
i stenbrottets omedelbara granskap liggande obetydliga och i förfallet
skick befintliga lägenheten Fiskarstugan skulle tillfalla anstalten.

Beträffande torpen Björndal och Björnnäset ville styrelsen uttala den
mening, att, då under kungsladugåialen funnes inalles 22 torp, det knappast
borde möta någon större svårighet för nämnda domän att till anstalten
afstå dessa lägenheter, helst om på samma gång afsöndrades den jord, som
i öfrigt af styrelsen äskas, hvarigenom behofvet af arbetskrafter för kungsladugården
minskades, samt då i allt fall af de 7 torp, som nu erlägga
afgäld i penningar, säkerligen ett eller annat kunde förvandlas till dagsverkstorp.
Hvad anginge den mindre lägenheten Fiskarstugan, hade anstaltens
direktör till styrelsen meddelat att för densamma för närvarande
arrendet utgjordes icke i dagsverken utan i kontant afgäld.

Hvad anginge bryggan och lastplatsen i närheten af Fiskarstugan,
finge fångvårdsstyrelsen, med anmärkande att berörda brygga icke tillhörde
anstalten, erinra att, enligt styrelsens skrifvelse den 7 april 1893
angående kanalisering af viken fram till anstalten, meningen vore att i
sammanhang med detta företag anordna en lastbrygga vid kanalens afslutning
nedanför anstalten. Då det härigenom antagligen blefve obehöfligt,
för anstalten att hålla vare sig någon brygga vid Fiskarstugan eller väg
dit, men det på samma gång icke kunde vara välbetänkt att förbinda
fångvården till att under alla förhållanden hålla den påtänkta lastbryggan
nedanför anstalten tillgänglig för folk från andra håll, ansåge styrelsen

Statsutskottets Utlåtande X:o 26.

det i afseende på förstnämnda brygga föreslagna vilkor böra ändras derhän,
att kungsladugården förbehölles rätt att hålla lastbrygga vid tilläggsplatsen
i närheten af Fiskarstugan samt att fortfarande begagna den nuvarande
vägen till nämnda plats, dock utan någon skyldighet för anstalten
att för nämnda ändamål underhålla berörda väg.

Då sålunda styrelsen ansåge att, för så vidt de med den ifrågasatta
egoutökningen för tvångsarbetsanstalten å Svartsjö åsyftade ändamål skulle
uppnås, någon annan afknappning icke kunde göras i det härför äskade
området än, att derifrån uteslötes de delar, som motsvarade de å karteutdraget
med numren 223—229, 723 och 491 angifna figurerna äfvensom
den del af figuren n:o 241, som läge norr och öster om en linie med
ungefärligen det läge, som angåfves genom den med rödt bläck dragna
linien A. B. C. D. å samma karteutdrag, finge styrelsen, med förnyande i
öfrigt af sin förut i ärendet gjorda hemställan, föreslå, att det deri äskade
området måtte, med nu angifna inskränkning och på ofvan ifrågasatta
vilkor angående lastbryggan i närheten af Fiskarstugan och vägen dit,
varda till nämnda anstalt upplåtet; äfvensom att för upplåtelsen i fråga måtte
föreskrifvas fördelning af det kungsladugården nu åsätta mantalet mellan
det upplåtna området och hufvudgården.

I anledning af detta fångvårdsstyrelsens uttalande hade nytt utlåtande
infordrats från domänstyrelsen, som dervid meddelat, att det område, från
hvars inläggande till anstalten fångvårdsstyrelsen sålunda afstått, i areal
utgjorde 25 hektar 84 ar, hvaremot den jord, som fångvårdsstyrelsen fortfarande
ansåge böra till anstalten upplåtas, uppginge till sammanlagdt 37
hektar 9,7 ar, deraf 12 hektar 96,4 ar åker, 9 hektar 79,7 ar äng och 14
hektar 33,6 ar afrösningsjord; och har domänstyrelsen, enär detta sistnämnda
område torde få anses vara för anstaltens behof oundgängligen
nödvändigt, icke haft något att erinra mot upplåtelsen af detsamma; hvarjemte
domänstyrelsen beträffande bryggan och lastplatsen i närheten af
Fiskarstugan samt vägen dit öfver anstaltens egor, anfört att då nämnda
brygga och närmast derintill belägna område och väg deröfver komme att
fortfarande blifva en kungsladugårdens tillhörighet, det i afseende på dem
föreslagna vilkor borde så ändras, att kungsladugårdens arrendator och å
kungsladugårdens egor boende personer egde fritt begagna nuvarande
vägen öfver anstaltens område till brygga och lastplats i närheten af Fiskarstugan,
hvilken väg skulle af anstalten underhållas, så länge anstalten begagnade
samma brygga och lastplats för sina behof.

Slutligen hade fångvårdsstyrelsen i skrifvelse den 26 november 1895
ytterligare anfört: att sedan närmare utredning egt rum angående granittillgångarna
å kungsladugården, det blifvit utrönt, att den förnämsta
Bill. till Riksd. Prut. 1806. 4 Sami. 1 Afd. 23 Höft. 2

Statsutskottets Utlåtande N:o 26.

gra n itfyndigheten i norra delen af det till tvångsarbetsan staltens utvidgande
begärda område hade sin egentliga utsträckning vid torpet Björnnäset
något öster om den å den åberopade kartan såsom granitförande betecknade
mark; att denna granitfyndighet med största sannolikhet koinme att
lemna tillräcklig qvantitet sten för den tid, omkring 6 år, som det med
anstaltens nuvarande arbetsentreprenör afslutade kontrakt fortfarande gälde;
att för tillgodogörande af denna granittillgång erfordrades en mindre del
jemväl af kungsladugårdens strax söder derom liggande mark, hvilken icke
inginge i det af fångvårdsstyrelsen förut begärda området; att fångvårdsstyrelsen,
med anledning af framställning från arbetsentreprenören om upplåtelse
af ytterligare områden för stenbrytningen och dä det af flere skäl
synnerligast ur bevakningssynpunkt vore önskligt, om stenbrytningen kunde
under den återstående kontraktstiden inskränkas till nyssnämda i anstaltens
närmaste granskap belägna granitfyndigheter, till entreprenören upplåtit
utom nu behöflig del af granitberget vid Björnnäset jemväl berörda del åt
den söder derom befintliga marken; att den mark, som sålunda tagits i
anspråk för stenbrytningen utom det område, som förut ifrågasatts att
inläggas till anstalten, läge inom den obetydliga egofigur, som erhölles,
om, på det förut omförmälta karteutdraget gränslinien mellan figurerna
311 och 312 i rak rigtning framdroges österut till den å kartan såsom
n:o 304 angifna mark och begränsades i vester och norr af det förut begärda
området, i öster af figuren n:o 304 samt i söder af nyssnämnda utdragna
gränslinie; och hade fångvårdsstyrelsen, med anledning af hvad
sålunda anförts, hemstält, att det förut till anstaltens utvidgning begärda
området måtte tillökas med nu omförmälda mark.

Domänstyrelsen, till hvars yttrande jemväl sist omförmälda framställning
öfverlemnats, hade anfört, att som det deri omförmälda området omfattade
endast 86 ar, och detsamma^ upplåtande till ansvalten icke förorsakade
någon nämnvärd olägenhet för kungsladugårdens utarrendering,
domänstyrelsen ej hade något att erinra nlot bifall till framställningen;
men då en del af vägen mellan kungsladugården oeh Fiskarudden med
dervarande lastbrygga ginge öfver området, borde det vilkor fästas vid
områdets upplåtande, att nämnda väg lemnas oberörd af det stenhuggeri,
som vore afsedt att bedrifvas på området.

Vid öfvervägande af hvad sålunda i ärendet förekommit hade, enligt
hvad i statsrådsprotokollet vidare omförmäles, statsrådet och chefen för
justitiedepartementet funnit giltiga skäl vara anförda för en utvidgning af
det till tvångsarbetsanstalten å Svartsjö nu anslagna område. Det vore
tvifvelsutan föga lämpligt, att mark, som behöfde tagas i anspråk för de
vid anstalten anordnade stenhuggeriarbetena, sådana de för den närmaste

Statsutskottets Utlåtande N:o 26.

framtiden voro planlagda, samt för anläggningen och underhållet af den
till anstalten upptagna kanal, icke stode under fångvårdens direkta förfogande;
och önskvärd! måste vara, att det område, som för berörda ändamål
upplätes till anstalten, blefve så rymligt tilltaget, att de hittills ofta
ifrågakomma ersättningarna för skada och intrång till kungsladugårdens
innehafvare i möjligaste måtto undvekes. Likaså kunde ej förbises vigten
deraf, att fångvården blefve qvitt de olägenheter, som obestridligen kunde
uppstå derigenom, att personer, öfver hvilka fångvården ej hade någon
myndighet, vore bosatta i anstaltens eller arbetsplatsernas omedelbara närhet.
Äfven det af fångvårdsstyrelsen framhållna önskemålet att kunna
bereda någon del af tvångsarbetsfångarne sysselsättning med jordbruksarbete
syntes behjertansvärdt, helst sedan numera äfven tvångsarbetsfångar
under 21 år komme att vid anstalten intagas.

Hvad anginge vidden af det område, som för tillgodoseende af angifna
ändamål behöfde till anstalten upplåtas, förelåge icke anledning till
afvikelse från hvad fångvårdsstyrelsen i sina skrivelser af den 5 mars och
den 26 november 1895 begärt. Någon utredning förekomme visserligen
icke om den minskning i kungsladugårdens arrendevärde, som måste blifva
en följd af det sålunda ifrågasatta områdets upplåtande till tvångsarbetsanstalten,
men denna minskning kunde i allt fall icke varda af sådan betydenhet,
att den borde utgöra hinder för upplåtelsen, om densamma funnes
behöflig för ordnande af förhållandena vid anstalten.

På grund häraf hemstälde departementschefen om den framställning
till Riksdagen, som uti ifrågavarande proposition innefattas.

Jemte meddelande att, enligt hvad utskottet inhemtat, de å ifrågavarande
jordområde belägna torpen Björndal och Björnnäset samt lägenheten
Fiskarstugan hvardera brukats af endast en åbo, och att dessa åbör,
hvilka för Björndal och Björnnäset utgjort dagsverken samt för Fiskarstugan
erlagt kontant afgäld, blifvit uppsagde till afflyttning den 14 mars
1897, får utskottet, som emot Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke
haft något att erinra, hemställa,

att Kongl. Maj:ts omförmälda proposition må af
Riksdagen bifallas.

Stockholm den 28 februari 1896.

På statsutskottets vägnar:

CHR. LUNDEBERG.