« Lagutskottets Utlåtande N:o 14 (Utlåtande 1906:LU14 Lagutskottet)

« Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

Sfi© 14.

Ank. till Riksd. kansli den 22 februari 1906, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående åtgärder mot
tdbaksförbrukning bland ungdomen.

Lagutskottet har till förberedande behandling fått mottaga en inom
Andra Kammaren af herr P. Hörnsten vackt motion n:o 60, af följande
lydelse:

»Vid 1899 och 1904 års riksdagar hafva motioner väckts inom Andra
Kammaren i syfte att få till stånd en lagstiftning emot det öfverhandtagande
tobaksbruket bland det uppväxande släktet. Frågan har dock
båda gångerna fallit. Dock gaf 1904 års lagutskott »allt erkännande åt
det behjärtansvärda i motionärernas önskan att söka inskränka tobaksförbrukningen
särskilt bland ungdomen». Men oaktadt motionärerna begärt
hos Kungl. Maj:t en utredning med däraf föranledda lagförslag, ansåg
dock utskottet, att frågan i dess »outredda skick» icke lämpade sig
för — utredning! Utskottet hänvisade i stället till »samverkan mellan
skola och hem», en samverkan, som sannerligen är ganska svår att åstadkomma,
så länge hemmen hafva laglig frihet att på detta område undandraga
sig den samverkan, skolan och dess målsmän härutinnan föreslå.
Under sistförfluten år hafva många skolstyrelser och lärarekollegier i vårt
land stadgat vissa staffbestämmelser för skolbarn och elever, som använda
tobak, t. ex. förlust af premier och stipendier samt rätt till nedsatta terminsafgifter,
hvarjämte hänvändelse skett till föräldrar och målsmän att
bistå skolmyndigheterna i sträfvandet att motarbeta tobaksbruket bland
Bill, till Riksd. Prof. 1906. 7 Sami. 13 Höft. (N:o 14). 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 14,

skolungdomen. Huruvida skolmyndigheterna härvidlag få det stöd de
begärt, torde dock i många fall vara tvifvel underkastadt; ty så inrotadt
är detta bruk i många hem, att aflidne ecklesiastikministern C. v. Friesen
på tal om denna sak en gång yttrade: »Hvad skall skolan kunna uträtta,
när man vet, att det finnes föräldrar, som till julklapp skänka sin på
skolbänken sittande son en låda cigarrer!» —Af de undersökningar, som
gjorts angående tobaksbrukets skadliga inflytande, har det framgått, att
individens moraliska och fysiska tillstånd blir i hög grad nedsatt, hvaraf
naturligt måste följa i fortsättningen degeneration af släktet. Professor Ogg
i Indiana, Nordamerikas Förenta stater, har anställt en undersökning bland
flere hundra elever i alla skolklasser och därvid funnit, att de tobaksbrukande
(cigarrettrökande) varit en och till och med två klasser efter i
kunskaper dem, som icke begagnat tobak. »De sakna själfbehärskning,
äro ouppmärksamma och opålitliga; deras minne visar sig försvagadt; de
äro irritabla och nervösa; deras ögon hafva ofta ett dumt stirrande uttryck.
Många äro ofta frånvarande på grund af sjukdom. I fysiskt afseende stå
de tillbaka för sina icke rökande kamrater, och mätningar ha visat, att
de genomgående ha mindre bröstomfång.» —- Professorn tillägger: »De
som förmåtts afstå från tobaksbruket hafva efter någon tid så förbättrats,
att man knappt kunnat känna igen dem.»

Men det är icke blott skolungdomen frågan här gäller, utan jämväl
alla dessa, som redan vid 12 —14 års ålder lämna folkskolan för att i
olika yrken och sysselsättningar — fria från målsmäns och skolförordningars
ingripande — fortsätta tobaksbruk i alla former, tills de vid värnpliktsinskrifningen
kanske rent af måste kasseras på grund af hjärtfel
eller annan genom tobaksbruk ådragen åkomma. Till medicinalstyrelsen
hafva ock i rapporter från beväringsinskrifningarna särskilda anmärkningar
gjorts öfver de värnpliktiges tillstånd på grund af det allmänt utbredda
tobaksbruket, och organiska fel af olika slag hafva af läkare konstaterats
som följd af från barndomen öfvadt tobaksbruk.

Äfven fängelserapporterna torde kunna lämna åtskilliga bidrag till
tobaksbrukets skuldregister, då det utan tvifvel finnes ett visst samband
emellan brottslighetsfrekvensen bland vuxne och de snatterier, som så
ofta förekomma bland gossar för att komma åt tohaksvaror eller pengar
till dessas inköp.

Att ett öfverhandtagande tobaksbruk, äfven ur nationalekonomisk
synpunkt sedt, bör vara förkastligt, är ju gifvet, då man vet, att nära ett
10-tal millioner kronor årligen gå till utlandet för denna vara, hvars för -

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

brukning väl icke kan anses öka det nationella välståndet, men däremot
minska detsamma, såväl ekonomiskt som fysiskt och psykiskt, genom den
onödiga utgiften för ett narkotiskt njutningsmedel med degenerativa verkningar.

Frågan om tobaksbrukets motarbetande bland det uppväxande släktet
är sålunda en samhällsfråga af djupt ingripande betydelse, och lagstiftningen
kan ej längre stå främmande för densamma och lämna uppfostrare
och målsmän utan stöd i striden mot detta onda.

I flere länder, däribland vårt grannland Norge, hafva redan stiftats
vissa förbudslagar för att hindra ungdomens alltför fria tillgång till tobak
eller dess begagnande.

önskligt vore ju, om man i vårt land med ens kunde få ett så
effektivt förbud som möjligt emot ungdomens icke blott åtkomst utan
äfven begagnande af tobak genom såväl förbud att sälja till person af
viss ålder som ock rätt för ordningsmyndighet och uppfostrare att fråntaga
sådan person tobak, som han på annat sätt lyckats öfverkomma. Det
ingrepp i den personliga friheten, som detta kunde anses innebära, är
dock delvis af samma art som nu gällande lag i afseende pa minderåriges
åtkomst af spritdrycker, öl och vin. Om minderåriges begagnande
af nämnda drycker varit så stort och i ögonen fallande, som deras begagnande
af tobak nu är, skulle förvisso förbud äfven däremot redan varit
stipuleradt.

Men hur långt man i vårt land bör gå i fråga om lagstiftning emot
ungdomens tobaksbruk, torde nog bäst utrönas genom en utredning, därvid
erfarenhetsrön från andra länders lagstiftning i denna fråga jämte de
vetenskapliga uttalandena om tobaksbrukets skadlighet för i synnerhet det
uppväxande släktet tagas i beaktande. Ju effektivare en dylik lagstiftning
kan göras redan från början, och ju kraftigare stöd den gifver uppfostrare
och ordningsmakt, desto större förhoppning vinnes om att det
framtida släktet skall kunna befrias från nikotinförgiftningens degenerativa
inflytande.

På grund häraf anhålles vördsamt, att Riksdagen ville besluta att i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t måtte låta verkställa
utredning, hvilka åtgärder böra vidtagas emot ungdomens tobaksbruk,
samt för Riksdagen snarast möjligt framlägga de lagförslag, hvartill utredningen
kan gifva anledning.»

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

I motionens syfte hafva herrar G. Wallis, C. B. Johansson i Jönköping,
E. A. Nilson i Örebro, E. A. Leksell, P. A. Larsson i Säby, K.
J. E. Hultkrantz, G. Thavenius, A. J. Hagström, A. F. Janson i Bråten,
G. Lindgren i Islingby, A. B. Lundblad, O. Olsson i See, G. J. Hammarström
och H. Eriksson i Elgered instämt.

Frågan om ett öfverdrifvet tobaksbruks skadliga inflytande på den
mänskliga organismen och om möjligheten af åtgärder för hämmande eller
inskränkning af särskildt ungdomens användande af tobak såsom njutningsmedel
måste i våra dagar tilldraga sig särskild uppmärksamhet, Såsom
i förevarande motion anföres, har spörsmålet äfven behandlats i Riksdagen.
Vid 1899 års riksdag väcktes nämligen inom Andra Kammaren två motioner,
sona åsyftade att få till stånd, den ena ett allmänt förbud mot
tobaksrökning för lärjungar vid folkskolor, allmänna läroverk och andra
därmed jämförliga läroanstalter, som åtnjöte statsunderstöd, och den andra
ett förbud att till personer under viss ålder sälja eller utlämna tobak.
Det tillfälliga utskott inom Andra Kammaren, som hade att behandla
dessa tva motioner, ansag, att, äfven om man icke ville gå så långt som
motionärerna föreslagit, det dock syntes möjligt att vidtaga en eller annan
åtgärd i den åsyftade riktningen, hvarför utskottet hemställde om aflåtande
af en ^skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran, att Kungl. Maj:t
måtte taga fragan i öfvervägande och, därest lagbestämmelser till hämmande
af tobaksbrnket bland minderåriga skulle pröfvas erforderliga och
möjliga, för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill omständigheterna
kunde föranleda. Emellertid afslogos såväl berörda hemställan som omförmälta
två motioner af Andra Kammaren, likväl endast med en majoritet
af 105 röster mot 94, hvilka afgåfvos för utskottets hemställan.

Äfven vid 1904 års riksdag gjordes af två särskilda motionärer framställning
i ämnet. Den ene af dessa motionärer återupptog tanken på att
genom lag få till stånd ett förbud mot att försälja eller tillhandahålla
tobaksvaror till minderåriga, under det att i den andra af berörda motioner,
väckt af samme motionär som framburit förevarande förslag, närmast
afsågs åstadkommande af ett fullständigt förbud mot tillverkning och
införsel af cigarretter, betingadt enligt motionärens åsikt däraf, att cigarrettrökningen
skulle vara den mest skadliga formen för tobaks användande
och nästan uteslutande utöfvas af personer, som ej nått myndig ålder.
Icke heller dessa motioner, hvilka afstyrktes af lagutskottet, föranledde

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

någon Riksdagens åtgärd, i det de afslogos af båda kamrarna, dock först
efter votering inom Första Kammaren med 64 röster mot 29 och Andra
Kammaren med 112 röster mot 92. Minoriteterna röstade för en inom
lagutskottet afgifven reservation, däri hemställdes, att Riksdagen ville i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes efter utredning
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser,
hvarigenom tillfälle bereddes att för kommuner, där behof däraf gjorde
sig gällande, meddela förbud för försäljning eller utlämnande af tobak till
minderåriga.

Uti nu föreliggande motion har motionären ånyo upptagit frågan
om vidtagande af åtgärder mot ungdomens tobaksbruk samt därvid såsom
ett önskemål särskild! ifrågasatt »ett så effektivt förbud som möjligt emot
ungdomens icke blott åtkomst utan äfven begagnande af tobak genom såväl
förbud att sälja till person af viss ålder som ock rätt för ordningsmyndighet
och uppfostrare att fråntaga sådan person tobak, som han på
annat sätt lyckats öfverkomma.»

Utskottet har vid behandlingen af motionen icke kunnat undgå att
få ett starkt intryck af ämnets stora vikt. Att det uppväxande släktets
fysiska och psykiska hälsa är för ett folks framtid och samhällsutvecklingen
i dess helhet af den största betydelse, lärer icke kunna bestridas och i våra
dagar göra sig på alla områden sträfvanden gällande att härutinnan åstadkomma
såvidt möjligt tillfredsställande förhållanden. Ett ingalunda betydelselöst
led i dessa sträfvanden är enligt utskottets mening den i motionen
framträdande önskan att söka inskränka tobaksförbrukningen bland
ungdomen. Mer och mer torde man med läkarevetenskapens framsteg
bland dess utöfvare hafva kommit till insikt om de menliga påföljder med
afseende å kroppsligt och andligt befinnande, som långt drifvet begagnande
af tobak såsom njutningsmedel särskild! under uppväxtåren medför. I den
ena af ofvannämnda vid 1899 års riksdag väckta motioner anfördes flera
uttalanden i detta hänseende af personer, hvilka på grund af sin verksamhet
såsom skol- och hospitalsläkare haft tillfälle att göra iakttagelser i
ämnet. Särskild! torde rökandet af cigarretter, som under den senare tiden
tilltagit oerhördt, hafva gifvit anledning till att önskan om lagstiftningsåtgärder
mot ungdomens tobaksförbrukning framträdt. Cigarrettrökningen
är nämligen, enligt hvad af sakkunnige uttalats, mera än annan tobaksförbrukning
skadlig särskild! för unga och outvecklade personer och är
tillika den form, i hvilken tobak företrädesvis njutes af minderåriga. I
landsorten lära ock minderåriga mångenstädes redan vid mycket tidig ålder

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

hängifva sig åt tuggning af snus eller tobak, hvilket naturligtvis äfvenledes
är särdeles ohälsosamt

Det har ofta framhållits, att ett ingripande mot det öfverhandtagande
bruket af tobak bland ungdomen främst borde hvila på dem, som hade
hand om det uppväxande släktets uppfostran samt att genom samverkan mellan
skola och hem mycket borde kunna vinnas för ståfjande af anmärkta osed.

De allmänna författningar, som reglera skol- och undervisningsväsendet,
innehålla, såvidt utskottet kunnat finna, icke några föreskrifter härutinnan
i vidare mån, än att i § 53 af stadgan för rikets allmänna läroverk den
18 februari 1905 bestämmes, att lärjunge vid statsläroverk skall afhålla
sig från sådana förlustelser och njutningsmedel, hvilka kunna menligt
inverka på hans andliga och kroppsliga utveckling eller icke lämpa sig
för hans ålder och egenskap af lärjunge samt ställa sig till noggrann
efterrättelse de föreskrifter, som rektor i samråd med kollegiet och efter
öfverstyrelsens godkännande i dessa afseenden meddelar. I § 66 af
nämnda stadga föreskrifves tillika — hvilket äfven torde förtjäna att i
detta sammanhang omnämnas — att vid undervisningen i de naturvetenskapliga
ämnena lärjurigarnes uppmärksamhet bör, då lämpligt tillfälle
därtill erbjuder sig, fästas på hälsolärans viktigaste lärdomar äfvensom enligt
viss plan meddelas en efter lärjungarnes uppfattning lämpad kännedom
om de rusgifvande ämnenas och tobakens natur och verksamhet, hvarförutom
dessa frågor äfven vid undervisning i andra ämnen böra, där
så lämpligen kan ske, uppmärksammas. Ofvannämnda tillfälliga utskott
vid 1899 års riksdag omnämner, hurusom på åtskilliga orter vederbörande
rektorer och folkskoleinspektörer af förhållandena funnit sig manade
att uppträda gent emot ungdomens tobaksrökning. Så hade vid
flera allmänna läroverk rektorerna förbjudit lärjungarne att röka tobak
på allmänna platser. Läroverksrektorerna i Stockholm hade uti ett den
28 augusti 1884 utfärdadt cirkulär vändt sig till lärjungarnes föräldrar och
målsmän angående denna angelägenhet, och folkskoleinspektören 5 Stockholm
hade i samma ämne i april 1892 riktat en vädjan till allmänheten.

Lagutskottet håller också före, att upplysningsarbetet i förening med
tillsyn öfver skolungdomen böra vara utgångspunkter för sträfvandena på
detta område. Mycket torde kunna åstadkommas genom ett fortskridande
på de här redan inslagna vägarne. Det synes därför kunna ifrågasättas,
huruvida icke lämpligen vissa allmänna bestämmelser mot skolungdomens
tobaksförbrukning borde utfärdas genom stadgande i undervisningsförfattningarna
eller eljest.

Lagutskottets Utlåtande N-''o 14.

Men enligt utskottets mening ar detta dock icke till fyllest för vinnande
af det åsyftade målet. Beträffande särskildt den ungdom, som åtnjuter
undervisning i folkskolan, bör ihågkommas, att dess skolgång
ofta är afslutad vid en ålder af 12—13 år, och att just vid denna ålder
från ofvan angifna synpunkter förefinnes särskildt behof att söka förekomma
tobaksförbrukning. Skolans uppgift uti ifrågavarande hänseende
kan för öfrigt icke sträcka sig utom ett visst område, och skolan saknar
liksom hemmet möjlighet att kunna ständigt öfvervaka efterlefnaden af ett
förbud. Det synes alltså utskottet uppenbart, att uppfostrarens sträfvande
att så vidt möjligt söka förekomma eller utrota ifrågavarande mer och mer
öfverhandtagande onda måste stödjas af lagstiftningen äfven utom undervisningsförfattningarnas
område. Man kan i sådant afseende från skolans
sida med skäl särskildt begära att, då förbud utfärdas för skolungdom att
begagna tobak, lagstiftningen ej omintetgör eller försvårar förbudets upprätthållande
genom att såsom en loflig näring tillåta, att dylika varor få
fritt försäljas till samma ungdom.

I motionen anföres också, hurusom ett sådant lagstiftningens ingripande
ägt rum i flera länder. Sålunda lära i åtskilliga af Nordamerikas Förenta
stater lagar vara antagna, hvilka vid äfventyr af höga böter eller fängelse
förbjuda att sälja eller gifva tobak och cigarretter till skolgossar eller
andra minderåriga, I Finland är genom lag förbjudet att sälja tobak till
barn under 12 år, och i Norge har den 19 april 1899 utfärdats en lag
»til Beskyttelse af Börn mod Brug af Tobak». Genom denna lag har
hvarje kommunalstyrelse berättigats att inom kommunen förbjuda försäljning
eller utlämnande af tobak till barn under 15 år. Ett sådant beslut
skall dock,, för att vara giltigt, stadfästas af Konungen. Enligt hvad vid
ärendets föregående behandling upplystes, hade redan inom ett år efter
lagens tillkomst åtminstone 11 kommuner i Norge begagnat sig af sin
rätt att tillämpa den nya författningen.

Redan nu har man också hos oss i många afseenden just på lagstiftningens
väg inskridit för värnande af barns och minderåriges andliga och
fysiska hälsa gent emot menliga sociala inflytelser. Sålunda finnas föreskrifter,
som inskränka deras användning till arbete i fabrik, handtverk
eller annan handtering. Förbud kan i stad, där sådant finnes af behofvet
påkalladt, meddelas för barn att å allmänna platser eller offentliga lokaler
till salu utbjuda eller utdela tryckalster, blommor, kramvaror eller annat,
hvilket förbud tillkom med hänsyn bland annat till de frestelser till rökning,
hvarför barn utsattes genom att användas som ut bjudare af tobaks -

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

varor. Mot barns användande vid offentliga förevisningar finnas före
skrifter meddelade. Minderåriga kunna ock afvisas såsom åhörare vid allmän
underrätt och poliskammare, när skäl därtill äro. Och komma de
af 1905 års Riksdag begärda åtgärder mot den ambulatoriska söndagshandeln
i åtskilliga städer till stånd, så skulle därmed undanröjas en af
ungdomen gärna anlitad utväg att åtkomma tobak.

Närmast öfverensstämmande med den förbudslagstiftning, som skulle
kunna i nu förevarande hänseende komma i fråga, äro stadgandet i 31 §
3 mom. af förordningen angående försäljning af brännvin, att brännvin icke
får å försäljningsställe utlämnas till minderårig, samt den i 24 § 1 mom.
af förordningen angående försäljning af vin och Öl förekommande bestämmelsen,
att vin eller Öl icke får å försäljningsställe utlämnas till minderårig,
som ej fyllt 15 år. Utfärdande af ett dylikt förbud jämväl mot
försäljning af tobak synes utskottet så mycket hellre kunna och böra
ifrågakomma, som det äfven här gäller att bekämpa ett missbruk, hvars
skadliga verkningar äro i flera afseenden likartade och jämförliga med
dem, som förorsakas af rusgifvande drycker.

Särskildt förtjänar att framhållas, hurusom en förbudslag af det sålunda
ifrågasatta slaget säkerligen skulle göra'';stor nytta redan därigenom,
att dess blotta tillvaro skulle bidraga till att väcka uppmärksamhet å de
vådor, för hvilka minderåriga vore utsatta genom frestelsen att i förtid
röka tobak, sporra ungdomens vårdare och uppfostrare till att med
större omsorg och kraft söka att från ungdomen afvärja dessa faror samt
åt lärares och uppfostrares bemödanden därom gifva stödet och auktoriteten
af ett bestämdt lagbud. Att ''en sådan förbudslag skulle i sin mån
visa sig verksam till att åtminstone bland den spädare och därför mindre
motståndskraftiga ungdomen inskränka, om icke helt och hållet utrota,
bruket af tobak, synes höjdt öfver allt tvifvel. Kontrollen öfver en sådan
lags efterlefnad bör väl icke blifva svårare än öfver lagstadgandet om förbud
mot försäljning af brännvin och Öl. Icke heller skulle genom en
dylik lagstiftning någons berättigade intressen komma att trädas för nära.

Att, såsom i den norska lagen skett, göra ett förbud mot försäljning
af tobak till minderårige beroende af de lokala myndigheternas beslut,
synes dock utskottet mindre lämpligt. Följden häraf skulle till äfventyrs
kunna, såsom jämväl inom Riksdagen vid frågans föregående behandling
påpekats, blifva att förbudets effektivitet i många fall ginge förlorad. Och
principiellt riktigast är i hvarje händelse, att en lagstiftning af ifrågavarande
beskaffenhet bör vara lika gällande för hela riket.

Lagutskottets Utlåtande N:o 14. 9

Motionären önskar emellertid äfven förbud för ungdomen i allmänhet
att begagna tobak samt ifrågasätter för detta ändamål stadgande af rätt
för ordningsmyndighet och uppfostrare att fråntaga minderårig tobak, som
han lyckats åtkomma. Detta förslag innefattar på visst sätt ett upplifvande
af en tanke, som hos oss fick uttryck i en författning af år 174-1,
däri stadgades förbud för »ungdomen i gemen» att röka tobak vid 2 daler
silfvermynts plikt för hvarje gång, livilket straff äfven kunde drabba föräldrar,
förmyndare och husbönder, om de gjorde sig medbrottslige genom
flathet och försummelse i tillsynen öfver författningens efterlefnad af barn,
pupiller och tjänstefolk. Den föreslagna rättigheten för vissa vederbörande
att fråntaga minderåriga tobak lärer ock vara lagstadgad på flere ställen,
där man på lagstiftningens väg ingripit i förevarande angelägenhet. Den
åberopade norska lagen medgifver sålunda, att bestämmelser kunna meddelas
om att polistjänstemän kan inskrida mot barn, som begagnar tobak
på gata, landsväg eller annan allmän plats. Utskottet anser väl lämpligheten
af motionärens förslag i denna del kunna ifrågasättas. Vid sakens
utredning torde i allt fall samma förslag komma under öfvervägande.

Utskottet anser följaktligen, att en utredning af förevarande fråga
bör äga rum. Ofvan har utskottet särskildt ifrågasatt till öfvervägande nya
bestämmelser i skolförfattningarna samt förbud att sälja eller utlämna tobak
till minderåriga. Till äfventyrs skall utredningen gifva vid handen, att
äfven andra åtgärder kunna vidtagas. Hufvudsaken är emellertid nu, att
saken i hela dess vidd kommer under ompröfning.

Utskottet hemställer alltså:

att Riksdagen, med anledning af förevarande motion,
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes taga under öfvervägande, hvilka åtgärder
må kunna vidtagas till hämmande af minderårigas tobaksbruk,
samt, i den mån lösningen påkallar Riksdagens
medverkan, för Riksdagen framlägga det förslag,
hvartill förhållandena må gifva anledning.

Stockholm den 22 februari 1906.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖGRÖN A.

Bill. till Biksd. Prof. 1906. 1 Sami. 13 Höft.

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

Herrar Gederberg och grefve Lewenhaupt hafva begärt
att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

å antecknadt,

CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM 190 6.