äldres rätt att flytta och kommunernas ekonomiska ansvar för detta

den 14 december

Svar på fråga 2005/06:585 om äldres rätt att flytta och kommunernas ekonomiska ansvar för detta

Statsrådet Ylva Johansson

Marianne Kierkemann har frågat mig om jag är beredd att medverka till att kompensera kommuner fullt ut för kostnader som uppstår när äldre som har behov av särskilt boende flyttar till en annan kommun, så att problem som dessa flyttningar medför undanröjs.

En bestämmelse om att ge bland annat äldre, som varaktigt behöver omfattande omsorgsinsatser i form av bistånd enligt socialtjänstlagen, rätt att flytta infördes den 1 januari 1998. Bestämmelsen innebär att den som önskar flytta själv kan ansöka om behövliga insatser i den tilltänkta inflyttningskommunen. Ansökan ska då behandlas som om den enskilde redan vore bosatt i denna kommun.

Bakgrunden till bestämmelsen var att det hade blivit svårare för äldre med ett omfattande vård- och omsorgsbehov att flytta till en annan kommun (ofta närmare anhöriga) på grund av bland annat tvister om kostnadsansvar mellan en hemkommun och en tilltänkt inflyttningskommun. Den rekommendation som Svenska kommunförbundet utfärdat i frågan tillämpades av olika skäl inte av alla kommuner.  I argumenten för att införa bestämmelsen om rätten att flytta lyftes den äldres rätt till självbestämmande, integritet, trygghet och värdighet fram. När det gällde kostnadsfrågan gjordes bedömningen att frågan inte handlade om något omfattande kostnadsåtagande för vissa kommuner eftersom flyttningar kunde aktualiseras runtom i landet.

Många kommuner får i olika situationer och under olika förhållanden vidkännas ökade kostnader för att det kommer enskilda personer eller familjer till kommunen. Det har trots påstötningar hittills aldrig varit aktuellt att ekonomiskt kompensera vissa kommuner för det ansvar som alla kommuner har enligt socialtjänstlagen. Det har inte heller varit aktuellt att särskilt kompensera kommuner som i förhållande till andra kommuner har höga kostnader. Utjämningar av strukturella kostnadsskillnader inom bland annat äldreomsorgen sker i stället sedan lång tid inom ramen för det kommunala utjämningssystemet.

En grundprincip för kostnadsutjämningen är att den ska baseras på mätbara och för kommuner opåverkbara faktorer som mäter strukturella kostnadsskillnader. Detta för att kommuner inte ska kunna påverka utfallet. För varje kommun beräknas ett antal standardkostnader för olika verksamheter, bland annat för äldreomsorgen. Syftet med utjämningen är att ge kommuner likvärdiga ekonomiska förutsättningar att bedriva sin verksamhet trots skilda behov och förutsättningar. Genom den omfördelning av resurser som sker i utjämningssystemet kan likvärdiga förutsättningar att tillhandahålla välfärdstjänster skapas.

Ett utjämningssystem kan därför aldrig syfta till att kompensera kommuner fullt ut i varje enskilt fall. Ett sådant system skulle vara alldeles för påverkbart och skulle dessutom bli tekniskt komplicerat. Att utjämna för den faktiska kostnaden för varje enskild kommun skulle också kunna vara kostnadsdrivande. Ett sådant kostnadsutjämningssystem skulle kunna förlora sin legitimitet.