YTTERLIGARE BETÄNKANDE (Statens offentliga utredningar 1914:5)

YTTERLIGARE BETÄNKANDE

I FRÅGAN, HURUVIDA STATEN BÖR TILL UPPFOSTRAN
OCH VÅRD OMHÄNDERTAGA DE BLINDA
MED KOMPLICERAT LYTE.

AVGIVET I APRIL 1914 AV SÄRSKILT
TILLKALLADE SAKKUNNIGE.

STOCKHOLM

IVAB H.T.GGSTRÖMS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

1914

Till

Herr Statsrådet och Chefen för Kung/. Ecklesiastikdepartementet -

Genom underdånig framställning från styrelsen för den i Vänersborg Förevarande
befintliga, för uppfostran och vård av blinda dövstumma och blinda sinnes- uäl^^fs
slöa avsedda institution, vilken benämnes Drottning Sofias Stiftelse, väcktes
i oktober 1911 fråga därom, att staten måtte, med övertagande av stiftelsen,
besörja den för blinda med komplicerat lyte behövliga anstaltsvården. Efter
erhållet nådigt bemyndigande att, för ärendets beredning inom ecklesiastikdepartementet,
anlita biträde av särskilt sakkunniga, blevo av dåvarande
departementschefen för detta ändamål tillkallade undertecknade Husberg,

Petrén samt Elisabeth Anrep-Nordin ävensom rektorn för blindinstitutet å
Tomteboda Gustav Åstrand. Den sålunda tillsatta utredningen avgav i januari
1913 betänkande, under titel och överskrift: Bör staten till uppfostran och

vård omhändertaga de blinda dövstumma och de blinda sinnesslöa?

Huvudgrunderna i det förslag, som nämnda betänkande innehåller, inneburo,
att staten skulle till vård och uppfostran omhändertaga de blinda, som
tillika äro dövstumma eller sinnesslöa eller lida av vissa andra med blindheten
kombinerade lyten. Denna vård och uppfostran skulle beredas dem i
en särskilt för ändamålet upprättad statsanslag omfattande skola, arbetshem
och asyl samt framdeles även ålderdomshem. Däremot skulle staten
övertaga den nuvarande Sofiastiftelsen men dess tillgångar samt, i analogi
med vad nu gäller om blinda utan komplicerat lyte, erhålla från landstingen
eller de städer, som icke deltaga i landsting, ett visst årsbidrag för varje
i anstalten intagen alumn.

Ang. de över
förra utredningens
betänkande

avgivna
yttranden.

Till förliiggningsplats för anstalten föreslogs ett område ej långt från Uppsala,
till största delen hörande till de till Uppsala hospital och asyl upplåtna,
kronan tillhöriga hemmanen Hammarby n:is 1 och 2. Kostnaden för själva
anläggningen beräknades — för de behövliga byggnaderna med därtill hörande
s. k. sanitära anläggningar jämte yttre arbeten — till 585,000 kronor;
anstaltens första uppsättning med möbler och annan utredning till 76,325
kronor, varförutom betänkandet innehåller beräkningar rörande den framtida
kostnaden för anstaltens årliga underhåll och drift.

Sedan över detta betänkande yttranden blivit av vederbörande avgivna,
har förutvarande departementschefen den 5 september 1913 erhållit nådigt
bemyndigande att för ytterligare beredning av frågan tillkalla särskilda sakkunniga
att inom departementet biträda, och hava undertecknade blivit för
detta ändamål tillkallade genom skrivelse av den 8 oktober 1913. I förra
utredningens sammansättning har ändring alltså skett allenast däruti, att undertecknad
Rydén tillkallats i stället för rektor Åstrand.

Det uppdrag, som blivit den sålunda tillsatta nya utredningen lämnat, innebär
enligt givna anvisningar närmast en undersökning, huruvida icke genom
val av en annan förläggningsplats för den ifrågavarande statsanstalten
eller på annat sätt skulle kunna vinnas någon avsevärd nedsättning i den
kostnad, som anstalten skule komma att betinga, varförutom utredningen, om
och i den mån även i andra delar av förra utredningens förslag några avvikelser
eller jämkningar kunde vid närmare prövning finnas påkallade, äger
att härom yttra sig.

För fullgörande av sitt uppdrag har utredningen i främsta rummet tagit
kännedom om de yttranden, som avgivits av vederbörande över förra utredningens
förslag. Härvid har befunnits, vad beträffar själva huvudgrunderna,
alt samtliga de myndigheter, som yttrat sig om dessa — medicinalstyrelsen,
överståthållareämbetet, samtliga övriga Konungens befallningshavande ävensom
direktionen över institutet och förskolan för blinda å Tomteboda — antingen
uttryckligen förklarat sig tillstyrka förslaget eller ock icke haft någon
erinran att däremot framställa. Den samstämmighet, som sålunda visat sig,
bekräftar den uppfattnngen, som även den nuvarande utredningen delar, att
den viktiga frågan om den för de blinda med komplicerat lyte nödiga anstaltsvården
bör lösas i överensstämmelse med de grunder, som betänkandet angiver.

Vad förslagets mera speciella delar beträffar hava ej heller några an -

märkningar framkommit i vidare mån, än att dels medicinalstyrelsen och överintendentsämbetet
framställt vissa erinringar beträlfande de tilltänkta anstaltsbyggnadernas
inre anordning, dels justitiekanslern framhållit vissa omständigheter
i fråga om den tillärnade överlåtelsen till statsverket af Sofiastiftelsens
tillgångar, dels en länsstyrelse ansett det kunna ifrågasättas, om icke en ytterligare
undersökning borde verkställas, huruvida icke den uppfostran och
vård, staten finge anses pliktig att giva de olyckliga, om vilka fråga vore,
skulle kunna meddelas på något billigare sätt än som föreslagits. Härutöver
hava i de avgivna utlåtandena några uttalanden och erinringar framställts,
vilka direkt och uteslutande beröra den blivande statsanstaltens förläggning
just till Hammarby.

Vad dessa sistnämnda erinringar angår, saknar utredningen anledning
att därvid uppehålla sig, alldenstund utredningen här nedan kommer att föreslå
en helt annan förläggningsplats än Hammarby.

I fråga om de anmärkningar, som blivit gjorda av medicinalstyrelsen och
överintendentsämbetet'' beträffande de inre anordningarna av de blivande
byggnaderna, har redan den förutvarande utredningen i ett den 2 oktober
nästlidet år till departementet ingivet memorial upptagit dessa anmärkningar
till besvarande, och finner utredningen nu ej något vara att härvid tillägga,
utom vad beträffar ifrågasatt förändring av sovrumsavdelningen inom huvudbyggnaden,
därom utredningen kommer att längre fram särskilt yttra sig.

Vad justitiekanslern i sitt utlåtande anfört synes icke vara av beskaffenhet
att här föranleda något särskilt uttalande, utom vad beträffar hans gjorda
påpekande, att innan något statens övertagande af Sofiastiftelsens egendom
kan ifrågakomma, den i 10 § av stiftelsens reglemente omförmälta nämnd
måste hava blivit i föreskriven ordning utsedd och verkställt den i reglementet
föreskrivna prövning. I avseende härå får utredningen erinra därom,
att ifrågavarande nämnd, vederbörligen utsedd, förehaft antydda prövning och
därvid uttalat sig på det sätt, som varit i betänkandet förutsatt och påräknat,
allt på sätt närmare framgår av den nämndens skrivelse, vilken blivit
av Konungens befallningshavande i Vänersborg vid dess i ärendet avgivna
utlåtande överlämnad.

Vad slutligen angår den av en länsstyrelse framställda meningen, att
förslaget vore väl dyrt, har utredningen, delande den uppfattningen att ett
nedbringande av kostnaderna vore önskvärt, sökt utväg att ernå en dylik
besparing och funnit densamma genom att, på sätt nyss blivit antytt, föreslå
en annan plats för anstalten än den förut ifrågaställda. Det nya förslag,
vartill utredningen kommit i förläggningsfrågan, skall här nedan närmare
framställas, och kommer utredningen att i samband därmed beröra en del
punkter av förra utredningens beräkningar rörande kostnaderna såväl för an -

Förändringar
vid Sofiastiftelsen
under
senaste
tiden.

staltens första uppsättning med möbler, inventarier och dylikt som för dess
framtida underhåll och drift.

Utom i de delar, vilka sålunda komma att här nedan särskilt behandlas,
har utredningen icke funnit anledning till någon avvikelse från förra utredningens
förslag.

Innan utredningen övergår till den redogörelse, som i angivna delar skall
lämnas, finner sig utredningen böra meddela några uppgifter rörande vissa
förändringar, som ägt rum beträffande Sofiastiftelsen under tiden efter det
förra utredningens betänkande avgavs. Sagda betänkande innehåller nämligen
en utförlig framställning av Stiftelsens faktiska ställning, och i den mån
ändring uti någon avsevärd del numera inträtt, synes sådant böra här anmärkas.
Med ledning av uppgifter, som från stiftelsen inhämtats, får utredningen
härom anföra följande.

Det väsentligaste härvidlag är den förändring och utvidgning, Som ägt rum
därigenom, att arbetshemmet, som förut varit förlagt till den av stiftelsen förhyrda
manbygnaden å landeriet Fredriksberg, numera blivit flyttat till en förhyrd
byggnad uti Grästorps köping, vilken är belägen på ett järnvägsavstånd
av 24 km. från Vänersborg, medan däremot lägenheten å iFredriksberg inrättats
till en ytterligare asyl, varande alltså stiftelsens asylister numera inrymda
dels såsom förut i den därtill förhyrda manbyggnaden å egendomen
Lyckhem dels å Fredriksberg.

Det visade sig nämligen under loppet av nästlidet år, att utrymmet för
arbetshemmet å Fredriksberg icke medgav någon ökning av elevantalet där.
En sådan ökning var likväl nödvändig för att bereda plats åt de äldre elever
i skolan, vilka borde övergå till arbetshem, och vilkas avskiljande från skolan
var behövligt jämväl med hänsyn därtill, att eljest ingen plats kunde beredas
för de barn, vilka blivit nyanmälda till intagning i skolan och vilka
borde vinna inträde där i slutet av augusti vid höstterminens början. En
annan och större lokal måste alltså anskaffas för arbetshemmet. Det befanns
emellertid omöjligt att i Vänersborg eller dess närmaste omnejd erhålla någon
lämplig eller tillräckligt stor lokal. Efter mycket sökande på olika håll fann
man, att ett i Grästorp under uppförande varande hus, vilket kunde i det
närmaste bliva invändigt färdigt till den 1 augusti 1913, skulle kunna för
ändamålet användas, och blev detsamma förhyrt mot en årlig hyra av 2,500
kronor för tiden från och med augusti månad 1913 till den 1 oktober 1916.
Huset är av trä i två våningar, vardera med tre lägenheter om resp. 3, 3
och 5 rum jämte kök; å vinden finnas 3 enkelrum och å gården nödiga ut -

hus. Arbetshemmet tog denna nya lokal i besittning i mitten av augusti
månad. För närvarande finnas där 23 elever och platsantalet tål ännu någon
ökning.

Det var naturligtvis, framhålles från stiftelsens sida, en nödfallsåtgärd att
förlägga en avdelning av anstalten så långt från de andra avdelningarna;
svårigheterna äro därmed icke minskade, snarare tvärtom. Anstaltens skötsel
bär genom den än mera splittrade förläggningen blivit ännu besvärligare
och någon relativ minskning av driftkostnaden bar icke vunnits.

Att, när arbetshemmet flyttades till Grästorp, avstå från Fredriksberg ansågs
olämpligt, detta med hänsyn till det alltjämt framträdande behovet av nya
anstaltsplatser, särskilt i fråga om asylvård. Fredriksberg skulle lämpa sig
till en ytterligare asyl, och det hyresavtal, som därom var gällande till den
1 oktober 1913, blev förlängt för ytterligare tre år mot samma hyresbelopp
som förut eller 1,000 kronor för år med villkor, att alla nödiga reparationer
samt hälften av kostnaden för inledande av vatten i köket och anordnande
av avlopp därifrån bestredes av stiftelsen. Hos Kungl. Maj:t begärdes
och erhölls godkännande av byggnaden å Fredriksberg till asyl för högst
20 sinnesslöa, och efter en genomgående reparation togs den i bruk för sitt
ändamål den 1 september 1913.

Platsantalet å denna asyl är icke ännu fullt upptaget och av de därstädes
nu intagna äro flera icke blinda. Dessa senare ha fått inkomma allenast
tillfälligt och tillsvidare, intill dess deras platser komma att tagas i anspråk
för blinda, och utskrivning av seende asylister för att lämna rum för blinda
måste komma att snart inträda. Anordningen med tillfälligt intagande av
seende barn har nu, såsom redan tidigare under motsvarande förhållanden
ägt rum vid stiftelsen, måst vidtagas av ekonomiska skäl, då det är för dyrbart
låta en anstalt av detta slag vara i verksamhet utan att hava någorlunda
fulltalig beläggning.

Vad i övrigt beträffar de av stiftelsen disponerade lägenheterna torde böra
anmärkas, att under sommaren 1913 en större reparation verkställts av de
lokaler i Nybergska fastigheten, som användas av den s. k. lilla skolan —
de blinda dövstumma — avseende denna reparation, som väsentligen bekostats
av hyresvärden, särskilt att göra lokalerna mindre kalla och mera dragfria
samt att vinna en tillökning av bostadsutrymme. Genom denna tillökning
har en i en annan byggnad av Nybergska fastigheten befintlig lägenhet,
som varit förhyrd för ett belopp av 325 kronor för år, kunnat uppsägas och
ehuru för fastigheten i övrigt hyran från sistlidna höst förhöjts med 150 kronor,
blir dock hyresbeloppet genom sagda uppsägning i sin helhet minskat
med 175 kronor eller från 1,925 kronor till 1,750.

Å stiftelsens egen fastighet hava under den tid som här är i fråga, en
del nybyggnadsarbeten utförts, avseende att avhjälpa den länge överklagade
och ytterst kännbara bristen på uthus. Under tiden sedan förliden höst hava
anlagts och nu i det närmaste färdigbyggts dels, med användning av för ändamålet
utav enskild person skänkt virke, en badstuga för finsk badstu med
utrymme och inredning därjämte för mindre tvätt, dels en cementerad källare
täckt med torf, dels en större vedbod, dels slutligen ett avträdeslius, alltsammans
betingande en kostnad av inemot 13,000 kronor. Medel till dessa
byggnadsföretag hava varit att tillgå uti det i förra utredningens betänkande
omförmälda Berendtska legatet.

Tvätten för anstalten har, såsom i fjolårsbetänkandet angavs, alltid varit
dyr och mycket besvärlig. En förbättring härutinnan har så till vida inträtt
som stiftelsen fått tillåtelse från och med förra höstterminen att mot en ersättning
av 30 kronor för varje tvätt använda dövstumskolans tvättinrättning
ungefär en vecka i varje månad, dock icke under sommaren, och har härigenom
det förra tvånget att försända en del av tvätten till tvättinrättning i
Göteborg upphört och kostnaden för tvätten betydligt nedbringats. Tvättstugan
i nya badstugan är alldeles för liten att användas vid stortvätt, men har
medfört att för skolans räkning ej numera såsom förut måste hyras brygghus
inne i staden, varigenom såväl i kostnadshänseende som i övrigt lättnad uppstått.

Upprättandet av nya platser för elever och för ökad personal, med erforderligt
linne, sängkläder, sängar och övriga möbler, vävstolar och dylikt,
har under det senast gångna året medfört stora kostnader, varav en del måst
överföras till innevarande år. I någon mån har behövlig anskaffning ägt
rum genom användning av en del utav det i fjolårsbetänkandet omnämnda
från onämnd givare härrörande legat.

Stiftelsens samtliga tillgångar i fastighet, inventarier, fonder eller kontanta
medel, vilka tillgångar vid 1911 års utgång beräknades till 124,819 kronor
26 öre (förra betänkandet s. 24), ägde tvenne år senare eller vid slutet av
år 1913 ett bokfört värde av 128,984 kronor 17 öre. Härvid bör anmärkas,
att i den mån, av nyss angivna orsaker, ett par fonderade legat minskats,
mot denna minskning svarar den värdeökning, som stiftelsens fastighet och
dess inventarier genom legatens användning till nybyggnad och inventarieanskaffning
undergått.

I fråga om själva undervisningen har under år 1913 en förändring ägt
rum inom anstalten, nämligen därigenom alt uti den s. k. lilla skolan från
och med senaste höstterminen undervisning i huslig ekonomi inlagts, så att
Hickorna, alternerande med den intellektuella undervisningen och slöjden,
erhålla i tur och ordning vissa dagar efter uppgjord plan undervisning

hushållsgöromål, såsom matlagning, bakning, städning m. m. Det uppgives,
att detta av dem omfattas med livligt intresse, samt att anordningen redan
under den korta tid, den tillämpats, synes hava inverkat mycket gynnsamt
på elevernas allmänna utveckling.

Alumnernas antal, som enligt vad i förra betänkandet finnes angivet uppgick
under läsåret 1911—1912 till 99, därav 49 manliga och 50 kvinnliga,
utgör numera, två år senare, 127, varav 66 utav manligt och 61 av kvinnligt
kön. Av dessa äro 12 gossar och 5 flickor i asylerna icke blinda. Den
för eleverna anställda personalen har ökats till 5 husmödrar, 16 lärarinnor,
15 sköterskor och 13 tjänarinnor, varjämte finnes, såsom förut, en gårdskarl.
Behovet av en så stor personal sammanhänger i väsentlig mån med anstaltens
splittring å skilda håll.

Efter att hava meddelat förestående uppgifter rörande stiftelsen får urredningen
övergå till en framställning av det resultat, vartill utredningen nu
kommit i fråga om ändrad förläggning av anstalten med vad därtill hörer.

Det förra förslaget avser, vad angår själva byggnaderna för anstalten,
att dessa skulle till en början utgöra dels en huvudbyggnad, innefattande
lokaler för skolan och arbetshemmet ävensom de för anstalten i dess helhet
behövliga ekonomilokaler, dels en asylbyggnad, dels en administrationsbyggnad,
en portvaktsstuga, en stallbyggnad samt ett svinhus, allt enligt ritningar och
förslag av arkitekten Th. Kellgren. Skolans lokaler äro beräknade för 60
elever dock med möjlighet till en något drygare beläggning, arbetshemmets
för 40, asylen har beräknats för 50 skyddslingar med utrymme dock i fall
av behov för ett något större antal, varjämte i asylen skulle beredas 10 för
hela anstalten gemensamma sjukplatser. Dessa lokaler avse det alumnantal,
som för den första tiden av anstaltens beläggning antagits, eller 150. Framdeles
skulle tillkomma en ytterligare asyl om 60 platser, för ökat platsbehov
inom arbetshemmet skulle kunna genom framtida tillbyggnad vinnas 40, varjämte
i sinom tid skulle tillkomma ett ålderdomshem med ungefär 20 platser
uti särskild byggnad, som jämväl skulle inrymma sjukrum för omkring 20.
Därvid bleve de 10 sjukplatserna i första asylen fria till användning för
asylister. En gång fullföljd till sådan omfattning skulle alltså anstalten giva
rum åt ungefär 280 skyddslingar eller det antal, vartill de blinda inom riket,
som vore i behov av ifrågavarande anstaltsvård, beräknats komma att högst
uppgå.

Kostnaden för de ovannämnda byggnader, som skulle nu uppföras samt

Förläggningsfrågan; allmänna synpunkter.

för övriga för själva anläggningen erforderliga arbeten har i det Kellgrenska
förslaget beräknats på följande sätt:

Byggnader:

Huvudbyggnad................................................

Asylbyggnad.................................................

Administrationsbyggnad

Portvaktsbyggnad..........................................

Stallbyggnad...................................................

Svinhus............................................................

Ritningar, kontroll, oförutsedda utgifter

.................. 240,000: — t

................... 81,000: —

................... 22,300: —

................... 9,900: —

................. 9,600: —

................... 5,200: —

och dylikt 42,000: — 410,000: —

S. k. sanitära anläggningar:

Värmelednings- och varmvattensanläggningar 48,000: —

150 m. 45 X 60 cm. kulvert för värmeledningar

å 20: — kr............................................................... 3,000:

Vatten- och avloppsledningar inomhus samt inom

området ..................................................................... 40,400:

Vatten- och avloppsledningar utom området 16,400: —

Elektriska ledningar inom- och utomhus 22,800: —

130,600: —

Yttre arbeten:

1,400 m. stängsel kring hela området å 3: — kr.
210 m. stängsel kring promenadgårdar å 10: — kr.
Eventuella sprängningar för ledningar

740 m. vägar inom området å 15: — kr................

Diverse planering och dylikt....................................•••—

4,200: —
2,100: —
10,000: —
11,100: —
17,000= —

44,400: —

Summa kronor 585,000: —

Denna anläggningskostnad, mot vars beräkning överintendentsämbetet
icke funnit skäl till anmärkning, kan, såsom i, förra betänkandet nämnes,
synas dryg. Förra utredningen har emellertid, å s. 143 i betänkandet, fäst
uppmärksamhet å vissa omständigheter, som vid frågans bedömande måste
tagas i betraktande och som medföra, att kostnaden relativt taget icke kan
anses alltför hög.

Sålunda framhålles där, att de i förslaget ingående administrations- och
ekonomilokalerna äro beräknade att räcka även för den framtida utvidgningen
av anstalten och således för ett avsevärt större platsantal än det, varom nu

är fråga; att med hänsyn härtill anstalten, sedan den en gång nått sitt maximum,
kommer att hava betingat avsevärt mindre kostnad per plats än vad
fallet blir med den del av anläggningen, som först kommer i fråga; att en
fullständig sinnesslöanstalt, omfattande både skola, arbetshem och asyl, gärna
betingar en kostnad av bortåt 3,000 kronor per plats; att en anstalt av här
ifrågavarande slag måste bliva dyrare än en vanlig sinnesslöanstalt, då souterrängvåning,
till vilken i en dylik samtliga ekonomilokaler kunna förläggas,
icke lämpligen kan anordnas uti för blinda med komplicerat lyte avsedda
byggnader; samt att speciellt skolbyggnaden blir i förevarande fall i någon
mån mera kostsam på grund därav, att den, med hänsyn till nödvändigheten
av en mera individualiserande undervisning, måste innehålla ett relativt större
antal små skolrum. Med hänsyn till allt detta uttalas i betänkandet den
meningen, att den beräknade anläggningskostnaden icke kan anses överstiga
vad som är skäligt.

Vad sålunda framhållits äger nog i och för sig sin riktighet, men utesluter
naturligen icke, att om någon utväg gives, varigenom kostnaden skulle
kunna utan skada för själva ändamålet i någon mera beaktansvärd mån nedbringas,
sådant bör äga rum.

Vid undersökning av denna fråga har utredningen funnit den önskvärda
reduktionen icke kunna ernås genom inskränkning, av själva byggnadernas
storlek eller genom ändring av deras inre eller yttre anordning. Däremot
har utredningen funnit syftet kunna vinnas genom uppgivande av den fordran
på central förläggningsplats, vilken jämte andra motiv varit avgörande vid
Hammarbyförslaget.

Av förra utredningens framställning å sidorna 126 och 127 i betänkandet
framgår, att de omständigheter, som varit bestämmande för valet av
Hammarbyförläggningen, varit, förutom de allmänna fordringar, som måste
uppställas på platsen för en anläggning av förevarande slag, såsom sunt läge,
god byggnadsgrund, erforderlig storlek m. in., därjämte särskilt dess centrala
belägenhet inom riket samt närheten intill en stad, där det finnes icke endast
läkare, som är specialist i ögonsjukdomar utan även särskild klinik för av
sådana sjukdomar lidande. Härjämte framhålles i betänkandet såsom en fördel
närbelägenheten till medicinsk fakultet med specialister för de andra olika
lyten, varmed alumnerna i anstalten kunna vara belastade, samt till en stor
sinnessjukanstalt, varigenom förmånen kunde vinnas att''erhålla en psykiatriskt
skolad läkare för den vanliga, icke ögonbehandling rörande, sjukvården. En
beaktansvärd synpunkt vore jämväl, att lärarinnorna och annan personal, med
deras svåra och i viss mån deprimerande arbete, kunde få tillfälle till välbehövlig
uppmuntran och utveckling.

Av sålunda angivna skäl hade förra utredningen funnit platsen för den

blivande anstalten i första hand böra sökas vid Stockholm eller Uppsala,
och vid val mellan dels tvenne särskilda platser i närheten av Stockholm dels
Hammarby egendom fann utredningen företrädet böra givas den sistnämnda.

Av de speciella skäl, som bestämde förra utredningen vid dess val av
förläggningsplats, betecknas i dess betänkande det centrala läget såsom en
stor fördel, men det framhålles, att ett dylikt läge icke kan påfordras såsom
ett nödvändigt villkor. Orsaken härtill är naturligen den, att för de alumner,
som skulle inkomma i den här ifrågavarande anstalten, ytterst sällan förekomma
sådana resor till och från anstalten som vid andra uppfostrings- eller vårdanstalter;
en gång intagna i anstalten komma de i regeln att utan avhrott
där kvarbliva. Nuvarande utredningen är ock av den meningen, att ifrågavarande
vilkor kan utan mera avsevärd olägenhet eftergivas.

Däremot betecknas i betänkandet närheten till en stad, där det finnes
icke endast läkare, som är specialist i ögonsjukdomar, utan även särskild
klinik för av sådana sjukdomar lidande, såsom en omständighet av alldeles
särskild och avgörande betydelse. Denna uppfattning är tvivelsutan riktig.
Skall denna synpunkt såsom tillbörligt är uppehållas och på samma gång
nödig hänsyn tagas till de andra särskilda förmåner, vilkas vinnande i fjolårsbetänkandet
framhölls såsom önskvärt, borde rätta förläggningsplatsen vara
att söka i någondera av städerna Lund eller Malmö.

Båda dessa städer hava specialister i ögonsjukdomar, i båda finnas särskilda
kliniker för sådana sjukdomar, och om än Lund såsom universitetsstad
i ett eller annat hänseende bjuder särskilda förmåner, är dock avståndet
mellan Lund och Malmö så ringa och järnvägsförbindelserna dem emellan så
lätta, att antydda förmåner kunde tänkas utan avsevärd förminskning tillgodokomma
även en i Malmö förlagd anstalt.

Men den väsentliga synpunkten, som föranlett tvekan om det eljest i och
för sig så tilltalande Hammarbyförslaget, var ju kostnadsfrågan och önskvärdheten
att få anläggningen billigare. Här möter emellertid det gynnsamma
förhållandet, att just i den sydligaste delen av vårt land byggnadsföretag i
regeln kunna verkställas för billigare kostnad än längre upp i landet, varförutom
även livsmedelsprisen där torde vara billigare än i Uppsalatrakten, ett
förhållande som har sin stora betydelse för anstaltens årliga driftkostnad.

Med fästat avseende på dessa sistberörda föidiållanden och på vad nyss
ovan yttrats har det för utredningen varit klart, att, om Hammarbyförslaget
skulle övergivas, utredningen hade att främst undersöka, om ej en lämplig
förläggning kunde för nedbringad kostnad erhållas i eller vid någondera av
nyssnämnda båda städer. Denna undersökning har lett till positivt resultat
och till det förslag, utredningen kommer att här nedan framlägga.

Detta förslag avser, i likhet med det i fjol framlagda, att den ifrågavarande
statsanstalten skulle åvägabringas genom fullständig nybyggnad.

Hår möter emellertid en fråga, som redan den förra utredningen upptog
och undersökte, och vilken sammanhänger med det förhållandet, att de inom
riket befintliga dövstumskolornas platsantal är större än vad deras elevantal
fordrar, ett förhållande, som givit upphov till den tanken, att någon av dessa
skolor skulle kunna frigöras från dövstumväsendet för att apteras för här
ifrågavarande ändamål.

Vid sin behandling av denna fråga kom förra utredningen till det resultat,
att den enda av de befintliga dövstumskolorna, som kunde för ändamålet
lämpligen ifrågakomma, vore tredje dövstumskoldistriktets skola i Lund,
och utredningen tänkte sig då, att, om denna skola skulle kunna frigöras,
utvägen därtill skulle vara en sammanslagning av tredje distriktet med någotdera
av de båda angränsande.

Med denna utgångspunkt kom utredningen emellertid till det resultat, att
Lundaskolans förvärvande för blindväsendet icke kunde påtänkas. Skulle
syftet realiseras genom tredje distriktets sammanslagning med ett annat, kunde
icke förutsättas, att distriktet skulle avstå sina skolbyggnader till staten för
en lägre köpeskilling än vad de äro värda, och om till detta värde skulle läggas
kostnaden för de nya byggnader, vilka måste tillkomma och för de förändringar,
som de nu befintliga måste undergå, syntes besparingen, i jämförelse
med utredningens nyanläggningsförslag, ej bliva synnerligen stor. Utredningen
framhöll för övrigt, huruledes frågan om övertagandet av skolan i
Lund komplicerades genom det förhållandet, att i samband med samma skola
blivit ställda dels ett å den intill Lund närbelägna egendomen Råbylund av
distriktet upprättat skydds- och arbetshem för äldre dövstumma dels ock en
av distriktet å nämnda plats inrättad hantverks- och lantbruksskola för dövstumma.
Härjämte fann utredningen frågans lösning ytterligare försvåras därigenom,
att äganderätten till den mark, varå skolan i Lund är anlagd, tillhör,
icke dövstumdistriktet, utan Lunds stad.

Vid dessa förhållanden, vilka närmare finnas angivna i förra utredningens
betänkande sidd. 120—125, ansågs den ekonomiska vinsten av ett förvärv
utav dövstumskolan i Lund ytterst problematisk och frågan jämväl i
övrigt så pass svårlöst, att den ifrågaställda lösningen icke syntes vara att
påtänka.

Såsom nyss nämnts, utgick förra utredningen vid sin behandling av detta
ämne från det antagandet, att den utväg, varigenom omförmälda dövstumskola
möjligen kunde stå att erhålla, skulle bestå i en sammanslagning utan
vidare av tvenne distrikt, på sätt i lagen om dövstumundervisningen § 3

Anknytning
till frågan
om dövstumväsendets

omorganisation? -

mom. 3 finnes förutsatt. För utredningen var emellertid den tanken icke främmande,
att saken nog icke kunde ernås på sådant sätt. Utredningen framhöll
nämligen, hurusom en ändring av dövstumväsendets organisation i själva
verket berörde samtliga distrikt inom landet och måste lösas under tagen
hänsyn till allt vad som i skilda hänseenden, och framför allt från dövstumundervisningens
egen synpunkt, kunde vara att beakta. Den vore fördenskull
— yttrade utredningen — en omfattande fråga, för vars lösning tidpunkten
icke ännu vore kommen.

Vid den tid — hösten 1912 — då nu angivna del av förra utredningens
betänkande avfattades, förelåg emellertid frågan angående en omorganisation
av dövstumväsendet icke i sådan omfattning, som i nyssberörda uttalanden
antyddes. Den blev emellertid strax därefter i sådan vidd anhängiggjord
hos Kungl. Maj:t först genom en under oktober månad 1912 av tredje dövstumskoldistriktets
styrelse gjord underdånig framställning och någon tid senare,
i april 1913, genom hänvändelse i ärendet till Kungl. Maj:t från dövstumlärarsällskapets
centralstyrelse. Dessa båda framställningar avse eu omläggning
av den nuvarande dövstumorganisationen i dess helhet och angiva huvuddragen
av det sätt, varpå petitionärerna anse densamma kunna genomföras.
De bekräfta den förra utredningens mening, att någon utav de befintliga dövstu
mskolorna helt visst icke står att vinna för något annat ändamål utan i
och med en omorganisation av dövstumväsendet i dess hela omfattning.

Då nu emellertid dövstumfrågan i dess helhet kommit på dagordningen,
kan man tänka, att dess lösning är nära förestående, att den skall giva till
resultat att en dövstumskola blir disponibel för nu ifrågavarande ändamål,
att detta skall bliva förhållandet med just Lunds'' skola — den enda som
skäligen kan för ändamålet användas — samt att dennas förvärvande till
blindanstalt skall kunna ernås så pass snart, att ej den erforderliga väntetiden
skulle medföra någon dröjsmålets fara för det önskemål, som här är å
bane.

Utredningen har funnit sig böra underkasta dessa spörsmål eu undersökning,
sådan denna kan i dövstumfrågans närvarande läge åstadkommas. För
ändamålet har utredningen tagit närmare kännedom om innehållet i nyssnämnda
båda framställningar samt i de andra skrivelser, vilka med dem stå
i samband. Den omfattande organisatoriska vidden av dövstumfrågan framträder
i dessa handlingar klart och tydligt, på samma gång de ock i övrigt
giva ledning för en uppfattning i saken.

Innan utredningen närmare ingår härpå, torde några korta meddelanden
böra lämnas angående nyssberörda handlingar och deras tillkomst, detta för
att i det efterföljande kunna giva nödiga hänvisningar till vad i ärendet från
olika håll framkommit.

Den framställning av oktober 1912, som tredje distriktets styrelse avlåtit,
är närmast föranledd av en anmodan, som tvenne utav de till distriktet
hörande landstingen — Malmöhus och Kristianstads läns* — samma år riktat
till styrelsen, att denna med hänsyn till de dryga kostnaderna för dövstumundervisningsväsendet
ville framkomma med förslag till omorganisation av
detsamma. På grund härav, och då styrelsen själv ansåg en omorganisation
högst nödvändig, anmodade styrelsen föreståndaren för distriktets skola rektor
Johan Bergqvist att inkomma med utredning och förslag i ämnet. Den utredning
med tillhörande förslag, som Bergqvist i anledning härav avgav, biträddes
av styrelsen och blev av denna genom förenämnda framställning till
Kungl. Maj:t överlämnad under anhållan, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder
för en revision av den nuvarande dövstumundervisningsorganisationen
och den därom nu gällande lagen.

Vad beträffar den av dövstumlärarsällskapets centralstyrelse gjorda framställningen
är dess förhistoria följande. Rektor Bergqvist hade redan år 1909
i skrivelse till tredje distriktets styrelse framlagt huvuddragen av en omorganisation
samt anhållit, att styrelsen i anledning därav ville vidtaga de
åtgärder, som styrelsen kunde finna av förhållandena påkallade. Styrelsen
ansåg sig böra inhämta de Övriga styrelsernas yttrande, huruvida icke åtgärder
borde vidtagas för en omorganisation. Vid sammanträde mellan ombud för
styrelserna i Stockholm i februari 1910 gjorde emellertid dessa det uttalandet,
att frågan för närvarande ej borde leda till någon åtgärd. Rektor Bergqvist
väckte då vid svenska dövstumlärarsällskapets sammanträde i Växjö i juni
1911 förslag därom, att sällskapet måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning
av frågan om en omorganisation av dövstumundervisningsväsendet, och
sedan mötet härom fattat beslut samt kretsavdelningarna av sällskapet yttrat
sig, uppdrog centralstyrelsen åt rektor Bergqvist att utarbeta ett mera detaljerat
förslag till omorganisation. Det förslag, som av rektor Bergqvist då avgavs,
var i allo överensstämmande med det, som han senare avgav till tredje
distriktets styrelse och som av denna, såsom nyss nämnts, framburits till
Kungl. Maj:t. Inom centralstyrelsen blev hans förslag icke i alla delar godkänt
utan ändrades i ett par punkter och blev i sålunda ändrat skick utställt
till behandling inom kretsarne, därvid emellertid, i den mån några bestämda
uttalanden inom kretsavdelningarna gjordes, det av rektor Bergqvist
ursprungligen framlagda förslaget erhöll majoritet av sammanlagda röstetalet.
Centralstyrelsen vidhöll emellertid väsentligen sin förut intagna ståndpunkt,
vadan dess underdåniga framställning i viss mån är skiljaktig från den av
tredje distriktets styrelse avlåtna. med vilken den i övrigt sammanfaller.

Huvudhandlingarna i organisationsfrågan äro, i det skick vari ärendet
än så länge befinner sig, de båda nu omförmäla underdåniga framställnin -

gärna. Till centralstyrelsens skrivelse höra dessutom fyra mot densamma
i särskilda delar avgivna reservationer, den ena av rektor Bergqvist samt
dövstumlärarne L. Malmlundh och Hanna Löfgren, den andra av föreståndaren
för första distriktets dövstumskola rektor Johan Prawitz, den tredje av inspektören
över dövstumundervisningen F. Nordin, rektor Prawitz och dövstumläraren
J. Wallin, den fjärde av hrr Nordin och Wallin.

Till Kungl. Maj:t hava därjämte ytterligare inkommit tvenne särskilda
framställningar, den ena från föreståndaren för femte dövstumdistriktets skola
i Örebro rektor Karl Booberg med instämmande av styrelsen för femte
distriktet samt av skolans lärarkår, den andra från föreståndarinnan för
förskolan för dövstumma i Göteborg Annie Koch. Förutom av nu nämnda
handlingar har utredningen tagit kännedom även av de uttalanden, som vid
den ovan omförmälda förberedande behandlingen inom kretsavdelningaina
blivit rörande organisationsfrågan avgivna. Några uttalanden i ämnet från
skolstyrelserna förefinnas icke utöver de ovan nämnda från styielserna i
tredje och femte distrikten likasom ej heller, frånsett vad som förekommit i
fråga om Malmöhus och Kristianstads läns landsting, från landstingen eller
de städer, som icke i landsting deltaga.

På grund av erhållet nådigt bemyndigande har förutvarande chefen för
departementet den S24 november 1913 tillkallat inspektören Nordin samt dövstumläraren
L. J. E. Jungner för verkställande av en förberedande utredning
av den väckta frågan om omorganisation av dövstumundervisningen, och
hava dessa sakkunniga påbörjat sitt arbete under loppet av nästlidne januari
månad. Resultatet av denna utredning föreligger emellertid icke ännu och
kan, efter vad som blivit utredningen meddelat, icke motses tidigare än med
utgången av innevarande år.

Vid den granskning, som utredningen företagit av det förefintliga materialet,
har utredningen tagit hänsyn allenast till de huvudsakliga punkterna, och fåi
utredningen nu härom anföra följande.

Vid jämförelse mellan de båda huvudframställningarna visar sig, huruledes
båda äro ense därom, att vid den tilltänkta omregleringen en av de
befintliga dövstumskolorna skulle kunna frigöras såsom obehövlig för dövstumväsendet.

Av de övriga sex skolorna skulle en användas för de svagast begåvade
bland dövstumskolans elever, i båda framställningarna benämnda skrivteckenelever.
Dessa svagt begåvade elever, vilka icke kunde undervisas enligt
talmetoden, skulle där sammanföras från hela riket. Lärokursen i denna
skola skulle bliva elvaårig och särskilt under sina två sista år inriktas på
meddelande av praktisk yrkesutbildning.

För sådana elever, som icke behövde hänföras till skolan för svagaie

begåvade och vilka beräknats utgöra ungefär 83 procent, skulle den egentliga
skolundervisningen meddelas efter talmetoden i fyra skolor. Enligt centralstyrelsens
mening skulle alla dessa fyra skolor bliva s. k. distriktsskolor.
upptagande de dövstumma barnen från vart sitt av de fyra distrikt, vari
riket skulle indelas; med frånskiljande av de barn, som befunnes icke kunna
undervisas enligt talmetoden och vilka alltså skulle hänvisas till svagskolan,
skulle de övriga i dessa skolor genomgå en åttaårig lärokurs. Efter tredje
distriktsstyrelsens åsikt skulle åter allenast tre av nu omförmälda fyra skolor
bliva distriktsskolor av nu angiven typ; den fjärde skulle bliva en skola för
s. k. oegentligt dövstumma från hela riket, med sjuårig lärokurs.

Slutligen skulle enligt båda framställningarna den återstående skolan användas
att åt gossar från hela riket, som genomgått talskola, lämna en obligatorisk
tvåårig praktisk utbildningskurs; de från talskolorna utgående flickorna
skulle åter hänvisas för genomgående av sin tvååriga praktiska fortsättningskurs
till den s. k. Tysta skolan å Lidingön.

För genomförande av en slik omreglering framhålles såsom lämpligast,
att staten måtte omhändertaga dövstumväsendet i dess helhet, dock antydes
att dess realiserande icke med nödvändighet behövde medföra ett fullständigt
övergivande av den nuvarande kommunala grunden.

Såsom omedelbart framgår av organisationsförslagen, äro dessa grundade
på en särskiljning mellan olika skolformer, allt efter som vid undervisningen
olika lärometoder skulle komma till användning. Alla de barn, som kunna
undervisas efter den s. k. talmetoden och vilkas antal beräknas utgöra ungefär
83 procent, skulle erhålla sin undervisning vid sina särskilda skolor, inrättade
för talmetodens tillämpning och uteslutande för denna. Förslagen
intaga en skarp och deciderad ställning till den gamla tvistefrågan om talmetodens
mer eller mindre obetingade företräden. Som bekant lämnades detta spörsmål
oavgjort vid den organisation av dövstumväsendet, som kom till stånd
genom 1889 års lagstiftning. Efter alla de stridigheter, som då i detta
ämne föregått, blev resultatet i sagda lagstiftning det, att det lämnades åt
de olika distrikten att bestämma, om inom deras skolor allenast talmetoden
skulle komma till användning eller om de skulle ordnas för undervisning
efter skilda metoder. Att döma efter de föreliggande framställningarna skulle
vi stå inför en avgörande lösning av detta gamla stridsämne.

Tillser man saken närmare, kan dock någon tvekan uppstå härom, eller
i varje fall därom, huruvida lösningen kan komma till stånd utan förnyade
stridigheter i ämnet.

Anledning till en dylik tvekan lämnar den reservation, som inom centralstyrelsen
avgivits av rektor Prawitz. Han uttalar och motiverar den uppfattningen,
att man, i brist på ännu vunnen tillräcklig erfarenhet, måste tvivla

på möjligheten att med nöjaktig framgång använda talmetoden för så stor
del av de dövstumma, som anges av de beräknade 83 procenten. Enligt
hans framställning vore för ett närmare omdöme härom av nöden att vinna
kännedom om de resultat och den behållning, som talmetoden verkligen medfört
för de från talundervisningen utgångna dövstumma, men härom förelåge
en undersökning allenast från fjärde skoldistriktet, och resultatet av denna
undersökning vore enligt Prawitz föga gynnsamt. Han anser fördenskull, att
vid en eventuell omorganisation av dövstumundervisningen medtodfrågan ej
borde tilläggas den betydelse, som man velat giva densamma, och han föreslår,
att visserligen en särskiljning bör göras mellan skolor för bättre eller
sämre begåvade barn, men dessa olika kategorier av barn bestämmas av
honom med hänsyn till huruvida barnen äro att anse såsom sinnesslöa eller
ej. Landets bildbara sinnesslöa dövstumma böra efter hans mening sammanföras
till en för hela riket gemensam anstalt och de med normal begåvning
utrustade undervisas vid distriktsskolor. Vilken eller vilka metoder, som
borde användas vid den ena eller andra skolan, skulle varje skolas styrelse
och lärarkollegium äga att avgöra.

Det är ju möjligt, att denna mening representerar en ståndpunkt, som
nu får anses övervunnen; och då även enligt sagda mening en särskild för
hela landet gemensam skola borde upprättas för svagare begåvade barn, men
de övriga undervisas i andra särskilt för dem avsedda skolor, skulle ju den
angivna meningskiljaktigheten i metodfrågan icke behöva äga något egentligt
inflytande på skolväsendets så att säga yttre organisation, skolornas antal och
dylikt. Sin förmåga att vålla meningsbrytningar och därigenom fördröja den
slutliga lösningen kommer dock måhända metodfrågan att även nu visa sig
äga, detta även när det skall avgöras, huru den tilltänkta skolan för svagare
begåvade elever lämpligen bör inrättas.

Enligt såväl tredje distriktsstyrelsens som centralstyrelsens framställning
skulle denna skola vara avsedd för vad som betecknas såsom skrivteckenelever.
Därmed lärer väl böra förstås, att till sådan skola borde försändas ej
blott sådana barn, som endast kunna inhämta det s. k. åtbörds- eller teckenspråket,
utan ock de, som kunna införas i det verkliga ord-språket, ehuru
icke medelst muntligt tal utan allenast medelst skrift eller handalfabet. Till
denna skola skulle alltså hänföras alla de bildbara dövstumma, som icke
lämpligen kunde undervisas i talskola, eller efter den förut angivna proportionen
ungefär 17 procent eller ock, om tvenne av reservanterna inom centralstyrelsen
hava rätt i sin där uttalade mening, att ända till 90 procent skulle
kunna med fördel undervisas i talskola, allenast 10 procent.

Om det anses vara pedagogiskt riktigt och nödvändigt, att talskolan frigöres
från all användning av åtbördsmetoden, kan det naturligen sättas i

fråga, om ej av motsvarande grunder de elever, som med framgång kunna
införas i språket medelst skrivmetoden, borde få åtnjuta sin undervisning i
skola, från vilken åtbördsmetoden vore utesluten. Denna mening har med
styrka framförts vid den förberedande behandlingen inom kretsavdelningarna
av en ledamot utav tredje distriktets avdelning. Enligt denne ledamots där
uttalade mening skulle skrivskolans elever, sammanförda med tecknande elever,
härigenom givas till spillo i fråga om språklig utveckling, och den omständigheten,
att deras antal är relativt litet, kan enligt hans uppfattning icke
motivera ett dylikt tillspillogivande. Enligt hans uppfattning vore det då vida
att föredraga, att skriveleverna sammanfördes med taleleverna, visserligen
icke genom deras inordnande i alla de särskilda distriktsskolorna, utan därigenom
att de från hela riket sammanfördes till en av distriktsskolorna, varigenom
olägenheten för talskolan av deras förläggning bland talelever bleve
begränsad. Vill man däremot ställa skriveleverna under samma tak som
teckeneleverna, innebär detta — framhåller han — att man vill bringa skrivskolan
i dess egentliga form ur världen och åter göra metodspörsmålet till
en strids- och maktfråga såsom i forna dagar. Om än samme ledamot av
tredje avdelningen icke sedermera, såsom ledamot av centralstyrelsen, givit
särskilt uttryck för sin mening, vill det dock synas, som om hans uppfattning
om olämpligheten av teckenelevers och skrivelevers sammanförande icke
saknade anhängare inom dövstumskolans lärarkår. I den översikt rörande de
inom kretsavdelningarna framkomna olika meningar, vilken är bifogad rektor
Bergqvists reservation, finnes beräknat, att av 59 ett antal av 11 uttalat sig
för att den särskilda skolan för de svagast begåvade borde avses endast för
tecknande elever. Enligt samma översikt har andra kretsavdelningen uttalat
sig för att tvenne skolor upprättades för skrivteckenelever, förlagda till ett
par av talskolorna, men i särskild byggnad.

Metodfrågan och dess betydelse i organisatoriskt avseende synes alltså
icke ännu vara ställd utom all meningsbrytning, allra helst sagda fråga berör,
förutom det nu sagda, ytterligare en punkt av betydande organisatorisk vikt.

Utredningen åsyftar här det av tredje distriktsstyrelsen väckta men av
centralstyrelsen icke biträdda förslaget om en särskild skola för s. k. oegentligt
dövstumma, gemensam för hela riket.

I distriktsstyrelsens framställning finnas angivna de skäl, som tala för
en dylik särskiljning. De oegentligt dövstumma, varmed i sin allmänhet talat
avses sådana, som vid inträdet i skolan äro i besittning av tal- eller hörselrester
eller av bådadera, lida — framhålles det där — i såväl språkligt som
psykiskt hänseende utav att undervisas och ständigt leva tillsammans med
de egentligt dövstumma. De olägenheter, som härav uppstå och vilka äro
närmare angivna uti framställningen, ha föranlett det framställda kravet om

de oegentligt dövstummas hänvisande till en särskild anstalt, där undervisningen
borde meddelas i annan form än beträffande egentligt dövstumma och
efter metoder, som mera överensstämma med dem, som användas i skolor
för normala. Antalet av de oegentligt dövstumma, som kunde beräknas bava
gagn av en dylik särundervisning och för vilka den borde anordnas, bar i
distriktsstyrelsens framställning anslagits till omkring 15 procent av alla dövstumma.

Lärår sällskapets centralstyrelse, som med fyra röster mot tre funnit sig
icke böra upptaga förslaget om särundervisning för de oegentligt dövstumma,
bar icke angivit de skäl, som därutinnan varit bestämmande. Möjligen ha
de väsentligen pedagogiska skäl, som anförts till stöd för förslaget, icke ansetts
i och för sig nog starka för att motivera eu utbrytning eller ock ha
de befunnits otillräckliga gentemot de faktiska och praktiska olägenheter, som
skulle vara förbundna med utbrytning ur den allmänna organisationen av
ytterligare en specialskola. Ty givetvis medför skolspecialiseringen vissa
olägenheter, åtminstone den, att den dövstumme kan komma att för sin utbildning
bliva nödsakad att bevista den ena olika läroanstalten efter den
andra. Sålunda skulle, vad särskilt angår den oegentligt dövstumme, denne
kunna komma att få sin utbildning vid icke mindre än tre särskilda anstalter.
Intagen uti den allmänna distriktsskolan, vilken i regeln komme att fungera
såsom upptagningsanstalt, Unge han där tillbringa någon tid, längre eller
kortare, innan beskaffenheten av hans lyte bleve konstaterad vara sådan, att
han rätteligen borde få sin undervisning vid särskolan — ty icke alla, som
kunna benämnas oegentligt dövstumma, skulle enligt förslaget hänvisas till särskolan.
en del av dem kunde med fördel kvarliållas vid allmänna talskolan. Försänd
till den särskilda skolan för oegentligt dövstumma finge han sedan, efter
där genomgången lärokurs, förskickas till den å annat håll förlagda praktiska
fortsättningsskolan, vilken ovan omförmälts och som här nedan kommer att
vidare något beröras.

Utan att äga förutsättningar för att djupare intränga i det sålunda framkomna
organisationsspörsmålet måste utredningen säga sig, att frågan är
tvistig och dess lösning kanske ej så alldeles lätt. Att meningarna bland
sakkunniga äro mycket delade i denna fråga synes framgå av vad handlingarna
uppgiva beträffande dövstumlärarkårens ställning till densamma. Förenämnda
vid rektor Bergqvists reservation fogade sammandrag angiver, att
fjärde kretsen av lärarsällskapet ansett sig ej böra i denna punkt göra något
uttalande, att ej heller sjunde kretsen härom yttrat sig likasom ej heller den
femte, samt att bland de 32 medlemmar av lärarkåren, som uttalat sig,
meningsolikheten varit avsevärd, ity att bland dessa 10 röstat för men 13
mot särundervisning för oegentligt dövstumma.

De framställda organisationsförslagen innefatta vidare en ytterst viktig
punkt av genomgripande betydelse, i den mån de nämligen avse, att den nuvarande
allmänna dövstumskolan skulle förses med överbyggnad av en praktisk
fortsättningskurs.

Under betonande av de olägenheter, som äro förenade med den nuvarande
saknaden av yrkesutbildningsanstalter för dövstumma, framhålles uti
de underdåniga skrivelserna, att de dövstumma äro i stort behov av ordnad
praktisk utbildning under sakkunnig ledning, omedelbart efter det de avslutat
sin kurs i dövstumskola, och att sådan fortbildning, vilken borde läggas
nästan uteslutande på praktisk grund och avse ren yrkesutbildning, lämpligast
kunde beredas dem i särskilt därför upprättade utbildningsanstalter. Denna
undervisning borde beredas både manliga och kvinnliga dövstumma samt, för
att bliva fullt effektiv och lika för alla, vara obligatorisk och omfatta en lärotid
av två år. De elever, som icke undervisas i talskola, borde under dessa
två år stanna kvar vid sin särskilda skola, där ju undervisningen under hela
tiden skulle vara övervägande praktisk. Men för gossarna från talskolan
kunde någon av de nuvarande skolorna med fördel användas; den bleve
därigenom en specialskola för gossar från hela landet. Rörande flickornas
praktiska utbildning nämnes, att Tysta skolan å Lidingön vore villig att för
fortbildning mottaga dövstumma flickor från hela landet, vilka genomgått talskola,
mot något understöd av allmänna medel.

Förslaget att bereda en fortsatt praktisk undervisning åt dövstumskolans
alumner rymmer en högst behjärtansvärd tanke och kommer naturligen att i
det förestående arbetet för dövstumväsendets ombildning bliva en huvudpunkt.
Utredningen tilltror sig alls icke någon bestämd förmodan, huruvida
de, som få att uttala det slutliga och bestämmande ordet i fråga om dövstumfrågans
nyordnande, kunna varda villiga att utvidga dövstumutbildningen
med den högst betydande överbyggnad, som förslaget avser, eller om den
medverkan till de dövstummas praktiska fortbildning, som man kan vilja
lämna, skall anses böra lämpligen beredas just i den form och på det sätt,
som föreslagits. Att önskemålet livligt omfattas av dem, som hittills huvudsakligen
yttrat sig, eller dövstumskolans lärarkår, är uppenbart, men även i
de uttalanden, som därifrån framkommit, framträda i en och annan punkt
meningsskiljaktigheter som visa, att ämnets organisatoriska innebörd ej ens
på det hållet är oomtvistad.

Sålunda har vid den förberedande behandlingen inom lärarkåren, enligt
vad meranämnda sammandrag jämväl visar, andra kretsen, med biträdande
av tanken på Lidingöskolans anlitande för flickornas fortsatta utbildning, ansett
fortsättningskursen för gossar icke böra förläggas till en för hela landet gemensam
skola utan böra ordnas av distrikten själva. Från några lärare har

uttalats, att kursen i fråga icke borde göras obligatorisk utan bliva frivillig;
några ha ansett, att den borde bliva allenast ettårig. Den meningen, att
kursen borde vara frivillig, omfattar även rektor Prawitz i sin reservation
under framhållande, att det icke syntes honom lämpligt, att en dövstum, som
ämnade bliva exempelvis gruv- eller sågverksarbetare, skulle vara tvungen
att ödsla två år på eu praktisk fortbildningskurs. Samma uppfattning uttalas
i den av föreståndarinnan för förskolan i Göteborg gjorda framställningen.
I den av rektor Booberg, med instämmande av femte distriktets lärarkrets
samt dess skolstyrelse, ingivna framställningen säges, att det icke kan vara
lämpligt ur någon som helst synpunkt, att de gossar, som under åtta år
bevistat talskolorna, sändas till en för hela riket gemensam skola för fortsatt
utbildning under två därpå följande år, utan vore det betydligt enklare, billigare
och för alla parter fördelaktigare, om fortbildningskurserna ordnades
vid distriktsskolorna. Att de sålunda berörda punkterna äro av stor betydelse
i organisatoriskt avseende är ju givet; hela frågans lösning måste ju bliva
väsentligen olika alltefter som fortbildningen skall förläggas till distriktsskolorna
eller ej, bliva obligatorisk eller ej, ettårig eller tvåårig.

Hvad förslaget om förläggandet av flickornas fortsatta utbildning till
Tysta skolan beträffar, har detsamma i nyssberörda framställning från femte
distriktet betecknats såsom inkonsekvent, särskilt för den händelse staten
skall övertaga dövstumväsendet. Utredningen vill tillägga att, efter vad densamma
inhämtat, samma skola icke skulle kunna mottaga hela det antal
flickor, för vilket, om fortsättningskursen bleve tvåårig och obligatorisk, den
praktiska fortbildningen skulle beredas.

1 viss mån sammanhängande med frågan om den praktiska fortsättningskursen
är spörsmålet om den egentliga skoltidens längd. Vid denna fråga,
såväl som en del andra ämnen, av större eller mindre vikt, som i de underdåniga
framställningarna äro framlagda, finner sig utredningen icke här böra
uppehålla sig. De beröra i allmänhet vad man skulle kunna kalla dövstumläroverkets
inre organisation och torde, om man kommer till ett slutligt resultat.
beträffande de mera genomgripande ämnen, som berörts i det föregående,
icke vålla några svårigheter eller någon tidsutdräkt för sin lösning.

Däremot möter en annan fråga — eller, rättare sagt, grupp av frågor —
vilken blivit i de underdåniga skrivelserna endast knapphändigt berörd, men
som här måste uppmärksammas, nämligen huru den inskränkning av skolornas
antal, som föreslås, och den uppdelning av de kvarblivande skolorna
efter olika skoltyper, vilken förordats, faktiskt och praktiskt skall komma till
utförande, samt huruvida omregleringen kan genomföras med bibehållande av
den nuvarande kommunala grunden, eller om denna bör helt eller delvis övergivas
och staten i motsvarande mån träda i stället.

I centralstyrelsens framställning yttras härom följande, varmed även
tredje distriktsstyrelsens skrivelse samstämmer:

»De nuvarande skolbyggnaderna tillhöra de särskilda distriktens landsting
och stadsfullmäktige. Vårt förslag kan därför synas kräva en fullständig
omläggning av äganderätten till dessa skolbyggnader, vare sig de nuvarande
grundprinciperna för den ekonomiska sidan av organisationen skola kvarstå
eller ej. Ehuru vi äro övertygade om, att den av oss föreslagna ändringen
kan ske, även om skolornas ekonomi fortfarande som hittills skall vila övervägande
på landsting och stadsfullmäktige, anse vi dock enklast och naturligast
vara, att staten övertager dövstumundervisningen i dess helhet i likhet
med vad fallet är rörande blindundervisningen. Målsmän eller, där dessa det
ej kunna, kommunerna hade då att erlägga ett årligt kosthållsbidrag av t. ex.
100 kronor för varje barn, landstingens bidrag borde, med särskild hänsyn
till att dessas utgifter för närvarande äro så höga, sättas till 400 kronor för
varje till landstingsområdet hörande barn, och det övriga skulle bestridas av
statsmedel. Dock anse vi, att kosthållsbidrag icke bör utgå för eleverna i
den praktiska fortbildningskursen, enär de kunna anses där förtjäna sitt kosthåll.
Under sådana förhållanden synes det oss ock lämpligast att nuvarande
skolbyggnaderna med tillhörande inventarier kostnadsfritt överlämnas åt staten
antingen med full äganderätt eller med dispositionsrätt, ungefär i likhet med vad
fallet är i fråga om städernas byggnader för allmänna läroverk. Såsom ytterligare
skäl till, att staten borde övertaga dövstumundervisningsväsendet, vilja vi
framhålla, att därav skulle möjliggöras en rättvisare fördelning av kostnaderna
därför. För närvarande finnes det kommuner, som i oproportionerligt
hög grad äro belastade med utgifter för denna sak. Så betalar t. ex. Malmö
stad årligen ända till 2,776: 33 kronor för varje i skola intaget barn.»

I slutpunkterna yrkas uti båda framställningarna, att »staten måtte övertaga
dövstumundervisningen efter i huvudsak enahanda grunder, som den förut
övertagit blindundervisningen», men det ovan anförda visar, att man tänkt
sig även annan lösning vara möjlig. Också hava inom centralstyrelsen tre
ledamöter — herrar Prawitz, Nordin och Wallin — reserverat sig. Intet från
själva dövstumundervisningens synpunkt hämtat skäl funnes enligt deras mening
för ändring i den nuvarande anordningen, enligt vilken dövstumundervisningen
är en kommunal angelägenhet, och vad angår sammanslagning av
de nuvarande skolorna till ett färre antal, kunde enligt deras mening en sådan
äga rum även med bibehållande av den nuvarande anordningen och med tilllämpning
av § 3 mom. 3 i 1889 års lag, enligt vilket stadgande Kungl. Maj:t
äger att på framställning av landsting eller stad, som ej i landsting deltager,
i avseende å distriktens omfattning och antal vidtaga de förändringar, som
av omständigheterna kunna påkallas. Beträffande de svagast begåvade döv -

stummas avskiljande till en särskilt för dem avsedd anstalt säga sig reservanterna
anse en sådan anordning vara utförbar, utan att staten övertager
dövstumundervisningen, och man får väl antaga att reservanterna, ehuru de
ej därom uttala sig, anse detta sistnämnda vara förhållandet även beträffande
specialskolorna för de oegentligt dövstumma och för fortsättningskursen, i
händelse sådana skolor skulle komma till stånd.

Att även i övrigt meningarna äro delade framgår därav, att, enligt den
vid rektor Bergqvists reservation fogade översikten, av 52 lärare, som yttrat
sig i ämnet, 34 röstat för, men 18 mot statens övertagande av dövstumundervisningsväsendet,
samt att i den från femte distriktet inkomna framställningen,
utan bestämt uttalande i frågan, en närmare utredning av denna
punkt framhålles såsom önskvärd.

Vill man bibehålla den nuvarande lagstiftningens kommunala grund, uppstår
frågan, huru man på denna basis skall kunna träffa en anordning, som
å ena sidan skulle upprätthålla två eller eventuellt tre skolor, avsedda för
alumner för hela riket, och å den andra fyra, respektive tre, egentliga distriktsskolor,
mottagande barnen från vart sitt av de särskilda nya distrikt, vari
riket skulle bliva indelat. Att de tre eller fyra stora distrikt, i vilka riket
komme att indelas, skulle vart för sig besörja lokaler och undervisning för
de allmänna egentliga distriktsskolorna, vore ju givet. Mindre klart är däremot,
huru förhållandet skulle bliva med de två eller tre skolor, som oberoende
av distriktsindelningen skulle mottaga sina alumner från hela riket.
Om, med bibehållande av den kommunala grundtanken, elevernas utbildning
även vid dessa skolor skulle bekostas av de särskilda distrikten, vart och
ett i fråga om sina dövstumma, uppkommer spörsmålet, på vilka vilkor de
nya distrikten skulle så att säga köpa sig in i dessa skolor och vem som
skulle vara dessa skolors principal. Ville man för dessas räkning och för
att bibehålla den kommunala grunden framkonstruera en ny kommunal enhet,
kunde en sådan väl svårligen komma att omfatta något annat eller mindre
än alla Sveriges landsting samt de städer, som icke deltaga i landsting, tillsammantagna.
I vilket fall som helst uppkommer frågan om grunderna för
de inbördes ekonomiska vidräkningar och utjämningar, som måste antagas
bliva nödvändiga mellan de nuvarande och de blivande kommunala distrikten.

Vill man åter söka frågans lösning enligt den utväg, som i framställningarna
förordas såsom den enklaste, nämligen att staten skulle övertaga
dövstumundervisningen efter i huvudsak samma grunder, enligt vilka den förut
övertagit blindundervisningen, möta även här frågor, vilkas slutliga avgörande
kanske icke är så närliggande som det vid första påseendet kan tyckas.
Här framträda särskilt spörsmålen, på vilka villkor statsverket skall för ändamålet
bekomma de nuvarande distriktens skolbyggnader med dessas tillhörig -

heter, samt huruledes det framtida ekonomiska mellanhavandet mellan staten
och det kommunala bör ordnas, ty i framställningarna förutsattes, att staten
skulle i framtiden erhålla bidrag från orterna.

I de föreliggande skrivelserna ser man icke annat, än att de befintliga
distriktsbyggnaderna skulle utan vidare överlämnas till staten antingen, såsom
det säges, med full äganderätt eller med dispositionsrätt ungefär i likhet
med vad fallet är i fråga om städernas byggnader för allmänna läroverk.
Detta uttalande inrymmer tvenne högst olika alternativ, för så vitt hänvisningen
till städerna och dessas läroverkshus avser och innebär, att framtida
underhållet och nybyggnadsskyldigheten beträffande dövstumläroverkens byggnader
icke skulle komma att påvila statsverket, utan distrikten, vare sig de
nuvarande eller de blivande. Under antagande, att den uttalade tanken på
en dylik för distrikten alltjämt kvarstående tunga icke kommer att i ärendets
behandling tillvinna sig någon vidare anslutning, torde hänsyn här kunna
tagas till ensamt förslaget, att de nuvarande byggnaderna skulle med full
äganderätt lämnas till staten.

I avseende härå borde ju kunna förutsättas, att distrikten, mot förmånen
att för framtiden slippa ansvaret och bestyret med dövstumundervisningen
och allenast vara förpliktade till vissa årsbidrag för eleverna, skulle vara
villiga att utan vidare till staten överlåta sina tillgångar i byggnader och
vad till dem hörer. Så alldeles otvivelaktigt är kanske icke detta. Beträffande
vissa av distrikten bleve det nog händelsen, men tilläventyrs icke i
fråga om dem alla, detta beroende därpå, att möjligen ett eller annat distrikt
skulle kunna anse sig, vid överlåtande till statsverket av sina tillhörigbeter,
göra ett mera värdefullt tillskott till den blivande samfälligheten än vad förhållandet
vore med ett eller annat av de övriga och fördenskull ville göra
anspråk på något vederlag i form av ekonomisk evalvering och utjämning.
Bleve än dylika anspråk tillbakavisade, kunde detta dock tänkas kräva
sin tid.

Över huvud torde vid avgörandet av hithörande spörsmål vissa svårigheter
kunna uppstå genom det för dövstumfrågan egendomliga förhållandet,
att vid dess lösning omändring eller överflyttning kan ifrågakomma av vissa
äganderätts- eller eljest privaträttsliga förhållanden, beträffande vilka ett statsmakternas
beslut synes kunna bliva i mer eller mindre mån beroende av vad
respektive sakägare kunna vara villiga att medgiva. Vad särskilt angår skolbyggnaderna
inom de nuvarande distrikten, tillkommer äganderätten distrikten,
vilka alltså torde kunna i fråga om byggnaderna eller deras användning uppställa
villkor, dem det beror på distrikten själva att vidhålla eller eftergiva.

Med några antaganden härutinnan vill emellertid utredningen icke uppehålla
sig, men anser sig i stället böra fästa uppmärksamheten på, att i frågan

om statens övertagande av dövstumväsendet nog olika meningar kunna tänkas
uppstå rörande det principiella spörsmålet, i vilken omfattning staten verkligen
bör från kommunerna avlyfta den tunga, som hittills huvudsakligen påvilat
dem. Att en utjämning måste ske, så att den nu befintliga och i vissa
fall alldeles oskäliga olikheten mellan skilda kommunala enheters kostnader
för sina dövstumma ej vidare får bestå, är uppenbart, men lika otvivelaktigt
är måhända icke vad härutöver finansiellt bör ske och i vilken
mån staten bör till sig överflytta kostnaden och tungan för dövstumväsendet
i dess helhet. På den ståndpunkt, som härutinnan intages, kommer
storleken av de bidrag, som för framtiden skulle till staten från orterna
utgöras, att bero.

I det föregående har utredningen förutsatt, att vid eu blivande omreglering
en skola skulle komma att frigöras. Utredningen bör dock icke lämna
oanmärkt, att förslag framkommit, som måhända skulle, om de tillvunne sig
anslutning, göra hela det nuvarande antalet skolor behövligt. I den riktningen
kan tilläventyrs det förhållandet tydas, att man i de granskade framställningarna
icke funnit placering för de flickor, vilka skola genomgå sin
praktiska fortbildningskurs, annorledes än genom deras inrymmande i enskild
skola, vilken för övrigt icke skulle kunna mottaga hela det antal flickor, som
med en tvåårig obligatorisk kurs skulle dit hänvisas. Likaså bör anmärkas,
att yrkande framkommit — så av rektor Prawitz i hans reservation — att,
därest genom förändringen någon av de nuvarande skolorna bleve överflödig,
densamma syntes böra användas till asyl för obildbara dövstumma. Även
i den från femte distriktet genom rektor Booberg framlagda skrivelsen uttalas
meningar, som häntyda på att hela nuvarande antalet skolor kunde
bliva behövligt, bland annat även här tanken på en asyl för dövstumma
idioter eller dövstumma vanföra.

Härmed må nu vara huru som helst. Även om man får antaga, att en
dövstumskola blir frigjord, är det fördenskull icke sagt, att rätta och lämpligaste
användningssättet för densamma vore dess anlitande för blinda med
komplicerat lyte. Den överblivna anstalten kunde, säges i framställningarna,
användas till sinnesslöanstalt, vanföreanstalt eller annat lämpligt ändamål.
Med dessa ord hava användningssätt påpekats, som visserligen kunna sättas
i fråga. Särskilt gäller detta om dess användning för sinnesslövården.
Utredningen får härutinnan erinra om vad förra utredningen i sitt betänkande
s. 79 anfört i fråga om framkomna förslag att bereda anstaltsvård
åt vissa slag av sinnesslöa. I den proposition, som vid 1911 års
riksdag framlades om anläggning av ett nytt hospital vid Strängnäs, hade
Kungl. Maj:t föreslagit, att vid hospitalet skulle beredas 250 asylplatser för

sådana obildbara sinnesslöa, som vore för omgivningen vådliga. Riksdagen
gillade icke detta senare förslag, men detta därför, att riksdagen ansåg olämpligt,
att den för sådana sinnesslöa nödiga vården skulle förläggas till hospitalen,
vilka enligt riksdagens åsikt borde uteslutande förbehållas de i egentlig
mening sinnessjuka, men förklarade sig å andra sidan icke vilja förneka, att
det kunde böra ankomma på staten att i avseende å de fall av idioti, varom
fråga vore, bereda den behövliga vården. Det vill synas, som skulle en frigjord
dövstumskola kunna lämpligen anlitas för berörda ändamål, och otvivelaktigt
lämpligare än till en anstalt för blinda med komplicerat lyte.

Slutligen bör framhållas, att det alls icke kan med någon säkerhet antagas
att, om en skolbyggnad frånvinnes dövstumväsendet, detta just skulle
bliva den, som ensam kunde påtänkas för blinda med komplicerade lyten,
nämligen Lunds. Både lärarsällskapets styrelse och tredje distriktets skolstyrelse
lämna i sina framställningar så gott som osagt, vilka av de nuvarande
dövstumanstalterna skulle bibehållas och vilken bland dem följaktligen
kunde lösgöras. Centralstyrelsen upptager sin skrivteckenskola utan
att angiva, var den skulle vara belägen, enahanda är förhållandet beträffande
dess tilltänkta fortsättningsskola, och vad angår dess fyra distriktsskolor, lokaliseras
dessa icke i vidare mån än att de betecknas sålunda: den nordligaste,
de två mellersta, varvid angives att den ena av dessa skulle vara
skolan i Vänersborg, samt den sydligaste. I distriktsstyrelsens framställning
är ämnet berört endast medelst anförande av följande grunder: de egentligt
dövstumma, som undervisas enligt talmetoden, hänvisas till tre anstalter, en
i norra, en i mellersta och en i södra Sverige, de oegentligt dövstumma samt
skrivteckeneleverna till var sin av de nuvarande centralt belägna dövstumskolorna.
Om platsen för den blivande fortsättningsskolan är ej heller bär
något uttalande gjort. Att distriktsindelningsfrågan, i förevarande framställningar
så ytterst knapphändigt berörd, samt i samband därmed frågan, vilka
av de befintliga skolanstalterna skola för ena eller andra skoltvpen begagnas
och vilken skall sättas ur bruk, kan komma att bliva föremål för meningsbrytningar,
till detta antagande föranledes man av åtskilligt, som i ämnet
yttras uti det från femte distriktet inkomna memorialet. 1 varje fall saknas
i handlingarna erforderlig ledning för ett något så när tillförlitligt omdöme,
vilken den dövstumskola är, vars indragning det skall vid omregleringen
gälla. Möjligt, kanske troligast, är, att den skolan icke blir Lunds.

Genom den nu lämnade framställningen har utredningen sökt att giva
en närmare granskning av tanken om den föreliggande frågans anknytning
till spörsmålet om dövstumväsendets omreglering. Utredningen har sökt göra
detta genom att, med ledning av de i regleringsfrågan inkomna handlingarna,
lämna en översikt av de huvudpunkter, som av omorganisationen beröras så

i principiellt som praktiskt ekonomiskt avseende, och härmed en ledning för
omdömet om, huruvida det kan vara riktigt att ställa det trängande spörsmål,
som här är å bane, i beroende av den lösning, dövstumfrågan kan
komma att få. Utan att våga uppställa någon som helst beräkning om den
tid som kan åtgå, innan ett fullständigt organisationsförslag kan bliva framlagt
samt av dem, som i ärendet hava en mer eller mindre omfattande beslutanderätt,
vederbörligen godkänt, och innan — vad som kanske härvidlag
icke är minst viktigt att uppmärksamma — den övergångstid gått till ända,
som för dess faktiska och praktiska utförande torde bliva behövlig, tror sig
utredningen hava fullt fog för den meningen, att den här föreliggande frågan
icke bör göras svävande i avbidan härå, oavsett den ovan framhållna nära
liggande och troliga möjligheten att, när dövstumfrågan blir löst, utbytet
därav blir för den sak, som här är i fråga, rent negativt.

Plats för för- Utredningen får härefter övergå till närmare redogörelse för det förslag
läggningen, j förjäggningsfrågan, som utredningen har att framställa.

I syfte att inhämta, huruvida någon lämplig plats för anläggningen kunde
vara att finna i någondera av städerna Lund eller Malmö, hafva ledamöter
av utredningen under den gångna vintern gjort besök i nämnda båda städer.
Av de områden i Lund, som med ledning av då tillgängliga anvisningar
undersöktes, syntes emellertid intet vara av beskaffenhet att kunna med fördel
ifrågakomma.

^såsoitf för*0 Däremot erhölls i Malmö anvisning å ett markområde, vilket, beläget inläggnings-
till nordöstra sidan av nya centralfängelsets tomt, tycktes till fullo motsvara de
plats önskemål, som kunde framställas. Området ifråga tillhör emellertid icke staten
utan Malmö stad. Samtidigt inhämtades emellertid, att Malmö stad, som redan
till fördel för fångvårdens intresse åtagit sig en viss inskränkning i sin dispositionsrätt
över en del av området, möjligen vore villig att utan ersättning avstå
detsamma till statsverket och att måhända härutöver vidtaga utan kostnad
för kronan de anordningar, som erfordras för att få stadens kloak-, vatten-,
gas- och elektricitetsledningar ävensom dess spårvägar framdragna till områdets
gräns. Vid sådant förhållande och sedan av verkställda undersökningar framgått,
att anläggningskostnaden å området skulle komma att avsevärt understiga
Hammarby förslaget, fann utredningen sig böra gå i författning om framställning
till stadsfullmäktige i Malmö beträffande områdets upplåtande till statsverket.

Området är emellertid, såsom nyss antytts, belastat med en servitut
gentemot centralfängelset, tillkommen i och vid de förhandlingar mellan stats -

verket och staden, vilka föregingo det år 1909 fattade beslutet rörande nya
centralfängelsets anläggning. Såsom grund för det aftal, som träffats mellan
Kungl. Maj:t och kronan å ena samt Malmö stad å andra sidan angående
förvärvandet av den tomt, varå fängelset nu är uppfört, har bland annat
legat en av staden den 4 oktober 1907 beslutad utfästelse, enligt vilken
en del anordningar av staden skulle vidtagas i ändamål att vinna ett mera
fritt och avskilt läge för fängelsebyggnaderna genom att utmed fängelsetomten
utlägga gator ävensom planterade områden. A den sida av fängelsetomten,
varom här är fråga, skulle det område, vilket skulle hållas av staden planterat
och alltså vara från bebyggande undantaget, omfatta ett jordstycke av
100 meters bredd oberäknat gatan. Då den areal, som ifrågaställdes för
blindanstalten, skulle förläggas just intill sistberörda gata, komme servituten
att träffa samma areal i så stort omfång, att dess användning för det nu
tilltänkta ändamålet icke kunde ifrågakomma, för så vitt det träffade förbehållet
i fråga om dess bebyggande behövde från statens sida vidhållas även
gentemot eu statens egen anstalt av den beskaffenhet som den nu ifrågasatta.
Innan någon framställning kunde av utredningen avlåtas till stadsfullmäktige
i Malmö, fann sig därför utredningen böra utverka kungl. fångvårdsstyrelsens
uttalande i fråga om eventuell eftergift av det villkor rörande
platsens bebyggande, som för närvarande funnes uppställt.

I skrivelse den 6 sistlidne februari, befintlig bland de handlingar som
av utredningen härvid överlämnas, avgav kungl. fångvårdsstyrelsen svar å
utredningens hemställan.

K. styrelsen framhöll härvid, hurusom förutsättningen, att området omkring
fängelset bleve på angivet sätt frilagt, intagits i Kungl. Maj:ts proposition
angående förvärvet av fängelsetomten, avgiven till 1909 års riksdag,
vilken sedermera godkänt förvärvet, samt att avsikten uppenbarligen varit
att förekomma, det obehöriga kunde vinna alltför nära inblick inom fängelseområdet,
samt att bereda fritt tillflöde för luft och ljus. Under förutsättning,
att de ifrågaslällda anstaltsbyggnaderna hölles allenast vid den våningshöjd,
som det uppgjorda ritningsförslaget utvisade, samt förlädes på sådant sätt,
att möjligast största område lämnades öppet mellan husen och gatan utmed
fängelsetomten ävensom att området icke allt för mycket belamrades, syntes
det styrelsen, som om det oeftergivliga kravet på luft och ljus samt frihet
från störande grannskap läte sig förena med blindanstaltens förläggande å
ifrågavarande område. Det torde till och med, anför styrelsen, kunna anses
såsom en fördel att genom dess överlämnande till kronan för avsedda ändamålet
allmänheten utestängdes från platsen, vilken möjligen eljest kunde
komma att upplåtas till samlingsställe för nöjessökande eller bliva ett tillhåll
för den lösa befolkningen. Från fångvårdens sida vore önskvärt att. i hän -

delse området på föreslaget sätt bebyggdes, platsen närmast gatan invid fängelsetomten
försåges med trädplantering.

Visserligen kunde för fångvården vara önskvärt att för framtiden äga
möjlighet av någon utvidgning i avseende å sitt område, en utvidgning som
kunde stå att vinna inom den nu avsedda marken. Skulle i framtiden visa
sig, att blindanstaltens behov skulle kunna förenas med ett tillmötesgående
gentemot framtida önskemål i sådant hänseende från fångvårdens sida, vågade
styrelsen därför motse, att tilläventyrs någon mindre del av ifrågavarande
mark kunde ställas till fångvårdens förfogande.

Utan att härå framställa några anspråk, fann kungl. styrelsen i betraktande
av det bebj ärtans värda statsändamål, varom fråga vore, sig således
böra för sin del förklara, att kungl. styrelsen icke både något att erinra mot
att ifrågavarande område upplätes såsom plats för en blindanstalt av ungefärligen
den omfattning och den anläggningsplan, som framlagts, allt dock
under förutsättning att Kungl. Maj:t och riksdagen funne den i Malmö stadsfullmäktiges
förenämnda beslut den 4 oktober 1907 upptagna utfästelse kunna
eftergivas i de delar, förslaget innebär.

Vad beträffar den av kungl. fångvårdsstyrelsen framställda tanken, att
någon mindre del av området möjligen kunde i framtiden få tagas i anspråk
för fångvårdens behov, vågar utredningen icke med någon säkerhet förutsätta,
att något dylikt utrymme skall kunna bliva att påräkna, då anstaltens
eget behov, det nuvarande och det för framtiden antagliga, synts utredningen
påkalla för blindanstalten den områdets storlek, som blivit ställd i fråga.
Då emellertid kungl. styrelsen icke i nu berörda avseende framställt något
villkor, och då de önskemål, dem styrelsen i andra delar förutsättningsvis
framhållit, äro av beskaffenhet att böra kunna tillgodoses, synes något binder
från det andra statsintresse, som kunde tänkas här kollidera, icke föreligga.
Utredningen fann sig med anledning härav böra till Malmö stadsfullmäktige
avlåta sin framställning i ämnet.

Denna framställning gick ut därpå, att det såsom behövligt ansedda området,
utgörande eu areal av 4,1 hektar samt med beteckning litt. A inlagt
å en bland handlingarna i detta ärende befintlig av stadsingenjören i Malmö
majoren in. m. A. Nilsson upprättad kartskiss, måtte av Malmö stad till
Kungl. Maj:t och kronan med äganderätt gravationsfritt upplåtas, samt att
staden måtte förbinda sig att till områdets gräns kostnadsfritt för kronan
framdraga stadens kloak-, vatten-, gas- och elektriska ledningar.

Utredningen ifrågasatte jämväl utfästelse från stadens sida, att vid ett
blivande bebyggande av den staden tillhöriga mark, som ligger bortom det
ifrågavarande området och som å nyssnämnda kartskiss blivit till sina gränser
betecknad med g, h, i och j, den del, som ligger närmast intill det till -

tänkta anstå! tsområdet, skulle bliva använd för trädgård eller plantering samt å
den återstående delen ej högre byggnader än i tre våningar komma att uppföras.

Stadsfullmäktige, hos vilka av enskilda medlemmar motion framlades i
överensstämmelse med utredningens hemställanden, funno sig icke böra åtaga
sig sistberörda utfästelse, vilken avstyrkts af drätselkammaren under uttalande
att en sådan utfästelse från stadens sida ansåges innebära eu för
stark begränsning i fråga om det senast omnämnda markstyckets bebyggande
och anordnande ävensom möjligen kunde åstadkomma svårigheter vid uppgörande
av blivande stadsplan. I övrigt bifölls enligt tillstyrkan av drätselkammaren
den väckta motionen.

På sätt utvisas av fullmäktiges i ärendet hållna protokoll av den 20
sistlidne februari med bilagor, förklarade sig alltså staden villig att till Kung).
Maj:t och kronan med äganderätt gravationsfritt upplåta det begärda området
med utfästelse, att fångeshandling skall utfärdas och äganderätten övergå
omedelbart, sedan Kungl. Maj:t efter beslut av riksdagen bestämt, att till
området i fråga skall förläggas en statens anstalt för blinda med komplicerade
lyten av i huvudsak den omfattning, som i förra utredningens betänkande
angives, varjämte staden förband sig att till anstaltsområdets gräns
kostnadsfritt för kronan framdraga stadens kloak-, vatten-, gas- och elektriska
ledningar ävensom att till anstaltens blivande huvudingång åt Lundavägen
utsträcka stadens spårvägar.

Området i fråga utgör, såsom ovan nämnts, en areal av omkring 4,1 hektar,
vilken areal utredningen — i betraktande av markens för ändamålet gynnsamma
beskaffenhet — anser vara för anstalten fullt tillräcklig. I söder sträcker
det sig till den s. k. Norra Bulltoftavägen, vilken det angränsar på en sträcka av
allenast trettio meter i riktning från väster till öster. Från östligaste punkten
vid Bulltoftavägen går områdets gräns i nästan nordlig riktning en sträcka
av ungefär 200 meter, utmed en i föreslagen stadsplan tilltänkt gata, till
dess densamma möter det ovan omnämnda område, beträffande vilket utredningen
ifrågasatte den av stadsfullmäktige icke medgivna framtida inskränkningen
av stadens dispositionsrätt, följer sistberörda områdes gräns i ungefär
nordvästlig riktning och i rak linje omkring 160 meter, varefter den bryter
sig i rät vinkel åt sydväst, följande den s. k. Lundavägen i rät linje
omkring 185 meter till dess den träffar den vinkelrätt mot Lundavägen tillärnade
gatan utmed nya fängelset, vilken gata blir områdets gräns på eu
sträcka av cirka 250 meter intill den västligaste punkten av områdets ovannämnda
gräns utmed Norra Bulltoftavägen.

Området är eu del av Östra förstadens ytterområde, ligger inom stadens
jurisdiktion, men utom stadens nuvarande planlagda område. Förslag till
reglering och utvidgning av stadsplanen för Malmö är emellertid under senare

åren upprättat, sträckande sig jämväl över denna del av stadsområdet, och
anstaltsområdets gränser ha valts just med huvudsaklig anslutning till sagda
förslag. Enligt detta förslag skulle den mark, som angränsar området i nordost,
användas till kvarter för s. k. slutet bebyggande. Blir sålunda bestämt,
komma dock helt visst dessa kvarter icke att förlägga sina byggnader intill
anstaltsområdets gräns, och i allt fall skulle sådant icke låta sig göra utan
med uppförande av brandmurar mot anstaltsområdet. I betraktande av dettas
storlek, och då för övrigt planteringar måste komma till stånd å de delar av
detsamma, där sådant kan vara påkallat, kan den omständigheten, att eu
formlig utfästelse rörande sättet för den ifrågavarande markens bebyggande
icke från stadsfullmäktige erhållits, icke anses vara av någon avsevärd betydelse
i saken.

Områdets gräns mot Lundavägen är lagd i eldighet med stadsplaneförslaget,
icke enligt vägens närvarande läge. Enligt sagda förslag skall vägen
nämligen vidgas; den kommer att utmed fängelsets tomt och vidare i fortsättningen
utmed anstaltsområdet erhålla en bredd av 30 meter samt förses
med trädplantering; trottoaren från staden utefter Lundavägen skall hit förlängas;
och äro, efter vad utredningen inhämtat, dessa åtgärder omedelbart
förestående.

På andra sidan om Lundavägen mitt emot anstaltsområdet äro enligt
stadsplaneförslaget tillärnade, mellan Lundavägen och den parallellt med denna
gående stambanan från Malmö norrut, några byggnadskvarter, avsedda för
s. k. öppet bebyggande. På andra sidan järnvägen, på obetydligt avstånd
därifrån, möter havet, vars närmaste del här utgöres av den s. k. Lornrnabukten.
Avståndet vinkelrätt från området över Lundavägen och järnvägen
till stranden är inemot 300 meter. Förslag har uppkommit att genom utfyllning
i Lommabukten och i de västligare därom åt staden till liggande
delarne av Öresund vinna utrymme för industriella anläggningar i förening
med nydaning överhuvud av Malmö hamnförhållanden. Huru härmed än kan
komma att gå, synas icke några sådana förhållanden därigenom uppkomma,
som skulle kunna göra anstaltens läge å platsen i fråga ogynnsamt.

På vägen från området till staden utmed Lundavägen möter, bortom
fängelseområdet, egentligen icke någon mera bebyggd stadsdel förrän i de
kvarter, som ligga vid och bakom Kirsebergsfolkskolan, denna belägen omkring
300 meter från området, och bortom skolhuset finnas, innan man
kommer till de fullständigt bebyggda stadsdelarna, rätt stora områden med
ett än så länge ganska glest bebyggande. Anstaltens belägenhet skulle här
få och säkerligen mycket länge behålla en avgjort lantlig karaktär, ett förhållande
som är en given fördel. Härtill kommer det högst beaktansvärda
förhållandet, att anstalten, genom utsträckning av spårvägarnas huvudlinje å

Lundavägen ända till den blivande liuvudingången, skulle erhålla en förmån
av allra största betydelse och ernå en förening av på en gång fredad förläggning
och bekväm samfärdsel.

Områdets terräng är synnerligen jämn, den växlar mellan 3—5 meter
över havets medelvattenyta. Den har, enligt vad utredningen inhämtat, en
förträfflig byggnadsgrund. Att anstalten, hit förlagd, skulle erbjuda fördelar
av ideellt värde för den blivande lärare- och vårdarepersonalen även i och
genom själva sitt härliga läge, med utsikt från anstaltsbyggnaderna över
Öresund och. över de fria vidder, som åt andra håll öppna sig, behöver
icke framhållas.

I fråga om de kostnader, dem Malmö stad vill i saken vidkännas, torde
utredningen böra, enligt vad därom förekommer i de till stadsfullmäktigebeslutet
hörande handlingar, här omnämna följande. För den del av området,
som är belastad med den till fångvårdens förmån åtagna servituten och vilken
beräknats utgöra 2,4 hektar, har något särskilt värde icke angivits eller
beräknats. I fråga om den återstående delen, 1,7 hektar eller 17,000 kv.-meter, har till jämförelse omnämnts, att bytespriset för den till fängelset upplåtna
närbelägna tomten utgjort 6 kronor kvadratmetern, men därvid har anmärkts,
att det här ifrågavarande jordstycket knappast kunde skattas så högt.
Stadens kostnad för framdragande av kloak-, vatten-, gas- och elektriska ledningar
samt av spårvägen har beräknats till 67,282 kronor, vartill skulle
komma beräknade 1,370 kronor för områdets frigörande genom stadens försorg
från ett par därå nu befintliga arrenderättigheter.

Ovan nämndes, hurusom genom verkställda undersökningar inhämtats,
att anläggningskostnaden å området skulle komma att ställa sig väsentligt
billigare än enligt Hammarbyförslaget. I avseende härå hade nämligen utredningen
anmodat arkitektfirman Ewe och Mehn i Malmö att göra en ny
kostnadsberäkning av byggnadsförslaget, tänkt såsom utfört å tomten i fråga.
Denna kostnadsberäkning gav till resultat, såsom nedan skall närmare angivas,
ett belopp av 505,000 kronor, understigande alltså Hammarbyförslaget
med icke mindre än 80,000 kronor.

I betraktande av samtliga de förhållanden, vilka utredningen nu framställt,
bestämde sig utredningen för att förorda anstaltens förläggning till
ifrågavarande tomt i Malmö.

Sedan utredningen ernått detta resultat av sitt arbete, ingick emellertid
till utredningen meddelande därom, att inom Lunds stad tanke uppkommit,
att staden skulle för vinnande av anstaltens förläggning inom dess område

Ang. Lund
såsom förläggningsplats -

erbjuda statsverket därstädes belägen lämplig tomt ävensom sådana förmåner
i övrigt, som motsvarade vad Malmö stad åtagit sig. Då i samband härmed
inhämtades, att de tomter, som inom Lund nu ifrågasattes till eventuellt
upplåtande, vore andra och bättre belägna än de, på vilka utredningen
tidigare fått anvisning, och att motion till stadsfullmäktige därstädes vore att
omedelbart förvänta, fann sig utredningen givetvis böra avvakta det resultat,
vartill den inom Lunds stad sålunda uppkomna frågan kunde hos därvarande
stadsfullmäktige komma att leda.

Utgången härutinnan föreligger i det Lunds stadsfullmäktiges protokoll av
den 4 denna månad, vilket med tillhörande bilagor härmed överlämnas.

Såsom av handlingarna framgår, erbjuder Lunds stad Kungl. Maj:t och
kronan för nu ifrågavarande ändamål såsom gåva med full äganderätt erforderlig
mark intill fem hektar gravationsfritt å ettdera av tvenne skilda områden,
det ena beläget norr om staden vid landsvägen mot Getinge och utgörande
ägolotten nr 21 samt del av ägolotten nr 20 å stadens norra fälad, det andra
väster om staden å plats sydväst om nya västra folkskolan inom ägolotten
nr 63 å stadens södra fälad. Staden åtager sig ock kostnadsfritt för kronan
att till respektive områdes gräns framdraga stadens kloak-, vatten-, gas- och
elektricitetsledningar ävensom att inom det område, som komme att lämnas,
anlägga eu fem meter bred skyddsplantering utmed alla sidor av området,
och skulle staden härjämte anordna, i fråga om det först nämnda området,
en gångbana om tre meters bredd med kantsten och cementplattor samt rännsten
mot landsvägen fram till anstaltens blivande huvudingång vid Getingevägen
samt, beträffande den senare platsen, en i upprättat stadsplaneförslag
upptagen gata om 12 meters bredd längs utmed folkskolans norra gräns fram
till anstaltens blivande huvudingång, vilken gata skulle utläggas i makadam
med tre meter breda gångbanor, försedda med kantsten och cementplattor
samt rännsten mot körbanan.

I beslutet har förbehållits, att det område, som upplätes, icke måtte,
vid framtida utsträckning av stadsplanen, bliva från stadsplaneregleringen
undantaget samt att definitivt avtal med staden rörande överlåtelsen i fråga
skulle vara träffad före utgången av år 1915. Drätselkammaren skulle äga
utfärda fångeshandling samt äganderätten till staten övergå omedelbart, sedan
Kung]. Maj:t efter beslut av riksdagen bestämt, att till området skulle förläggas
en anstalt i det syfte samt av i huvudsak den omfattning, som vore
i fråga.

Efter erhållen underrättelse om detta stadsfullmäktiges beslut hava utredningens
ledamöter för att vinna närmare kännedom om de erbjudna platserna
besökt Lund samt i sammanhang därmed, för att göra nödig jämförelse,
även Malmö.

Av platserna i Lund, vilka båda befunnos för avsedda ändamålet tillfredsställande,
syntes härvid den utmed Getingevägen belägna äga företräde.
Mot tomten å södra fäladsmarken kunde anmärkas, att dess läge alldeles
invid en folkskola ej är fullt lämplig, och att stadens bebyggande, redan utsträckt
intill skolhusets område, kan tänkas ytterligare fortskrida åt detta
håll i sådan omfattning, att anstalten snart nog komme att befinna sig inom
ett mera bebyggt stadsområde.

Några erinringar av nu antydd art syntes däremot icke vara att göra
mot platsen utmed Getingevägen, och kom utredningen till den uppfattningen,
att, om överhuvud anstalten skulle förläggas till Lund. sistberörda område
vore det, som borde komma i fråga.

Platsen utmed Getingevägen, vilken utgör fortsättning av stadens i söder
och norr gående huvudgata, är belägen inom stadens jurisdiktion, men utom
dess ännu planlagda del. Området, för vars utläggande till lämpligast önskvärda
ägofigur något hinder icke synes möta, skulle få sitt läge norr om
sagda väg samt åt sydväst närmast angränsa stadens stort tillmätta kyrkogård.
Avståndet förbi kyrkogården till stadens nordligaste mera bebyggda
del kan anslås till ungefär 700 meter. På södra sidan om Getingevägen
snett emot den tilltänkta platsen ligger Annetorps tegelbruk, och söder om
detta möter den gamla s. k. Helgonagården, varå vissa allmänna institutioner
dels redan äro befintliga dels skola framdeles komma till stånd, enkannerligen
i och genom förflyttning och utvidgning av befintliga allmänna
sjukvårdsinrättningar, till vilka avståndet icke skulle bliva långt. På föga
avstånd från området åt nordväst ligger Malmöhus läns anstalt för sinnesslöa,
Möllevångshem. I övrigt är åt väster, norr och öster terrängen fri från bebyggande,
vadan anstalten skulle få ett öppet och antagligen för framtiden
fredat läge, utan störande grannskap. Området tillhör den högst belägna
delen av staden, anstalten skulle där få en synnerligen vacker placering med
tilltalande utsikt åt alla håll. Terrängen är jämn och erbjuder enligt lämnad
uppgift en utmärkt byggnadsgrund.

Vad angår de från Lund gjorda erbjudandena torde, på sätt i motsvarande
avseende meddelats här ovan beträffande Malmö, böra anmärkas, att
den utlovade marken, för vilken i handlingarna ingen värdesättning är angiven,
påtagligen representerar en ganska betydande värdesumma. För de
åtgärder beträffande ledningar m. m., dem staden utfäst sig att vidtaga, har
beräknats en kostnad av 20,710 kronor, däruti inbegripet dels 1,000 kronor
för lösen av en arrenderätt, varifrån platsen skulle genom stadens omsorg
frigöras, dels 2,500 kronor för flyttning av en ladubyggnad, vilken, om den
komme att falla inom området, staden skulle låta föra därifrån.

Jämförelse
mellan alternativen

Malmö och
Lund.

Någon jämförande undersökning av själva anläggningskostnaden för anstalten,
om den skulle förläggas hit, har icke skett, men utredningen saknar
anledning antaga, att någon avsevärd skillnad skulle uppkomma i förhållande
till Malmöförslaget.

Utom all fråga erbjuda båda de nu ifrågaställda platserna i resp. Malmö
och Lund utmärkta förutsättningar för en lycklig lösning av förläggningsfrågan.

Malmöförslaget äger dock ett företräde i och genom det utmärkta kommunikationsmedel,
som dess spårväg erbjuder och som möjliggör den dubbla
förmånen av på samma gång fredad och något avskild förläggning samt
lätt och bekväm samfärdsel. I Lund finnes icke ännu spårväg anlagd.

Visserligen skulle man kunna säga, att anstalten i ett avseende skulle
få ett bättre läge i Lund: den komme där avsevärt närmare de sjukvårdsinrättningar,
vilkas anlitande vore för anstaltens räkning behövligt. Men
denna närhet kan dock icke hava någon nämnvärd betydelse och detta just
i följd av nämnda kommunikationsmedel, som i Malmö leder från området i
fråga genom staden direkt till de låt vara på längre avstånd belägna allmänna
sjukvårdsinstitutionerna, och som i övrigt och överhuvud medför, att
all den sjukvård, som blir för anstalten och dess alunmer behövlig, bör
kunna erhållas i stort sett lika lätt som i Lund. Särskilt torde i detta sammanhang
böra framhållas, att Malmö allmänna sjukhus äger, i motsats mot
vad förhållandet är vid lasarettet i Lund, fullständig ortopedisk klinik, vilket
med hänsyn till de många vanföra inom anstalten är av stor betydelse.

Vad särskilt beträffar anstalter för psykiatrisk vård har Malmö än så
länge asyl för sinnessjuka, Lund har hospital. Asylen i Malmö ligger dock
närmare till det tilltänkta anstaltsområdet därstädes än vad förhållandet är
med hospitalet i Lund i förhållande till lägenheten vid Getingevägen. Asylen
i Malmö är emellertid avsedd att upphöra. Om och när detta förhållande
inträder, kan dock därigenom icke anses uppstå någon avsevärd olägenhet
för Malmöförläggningen i jämförelse med Lundaförslaget. Ty hospitalet i
Lund ligger så pass långt borta från tomten vid Getingevägen, att man i
alla fall icke kunde påräkna, att någon vid hospitalet anställd läkare kunde
antagas för den ständiga och vardagliga sjukvården vid anstalten, vilket eljest
visserligen i och för sig kunde vara en förmån. Däremot saknas icke utsikt
att erhålla denna förmån, om anstalten förlägges till Malmö, då det väl torde
få betraktas allenast som en tidsfråga, alt någon psykiatrisk utbildning blir
föreskriven som kompetensvillkor för läkaretjänsten vid ett centralfängelse.
Den nuvarande innehavaren av fängelseläkaretjänsten i Malmö saknar i övrigt
— enligt vad utredningen har sig bekant — ingalunda psykiatrisk erfarenhet.

Vad som gör att utredningen tillmäter den spårvägsförbindelse, som
Malmö erbjuder, en avgörande betydelse är, förutom det ovan sagda, åtanken
på de reella praktiska förmåner, som tillvaron av en dylik kommunikationsled
måste erbjuda anstalten i dess vardagliga drift och bestyr. Skyddslingarnas
forslande till och från anstalten, personalens besök och uträttningar
inom staden, varors och förnödenheters transport till anstalten — utsikt lärer
nämligen finnas att även varutransport skall kunna bliva förmedlad genom spårvägen
— allt underlättas därigenom på ett sätt, som måste erkännas vara
högeligen betydelsefullt. Visserligen är ju avståndet i Lund från det tilltänkta
anstaltsområdet och till de delar av staden, med vilka anstalten eller dess
personal kunde tänkas huvudsakligen få sina förbindelser, icke vad man kallar
långt, och åtskilliga försändelser till anstalten skulle säkerligen komma
att besörjas fritt för anstalten. Avståndet är dock tillräckligt långt för att,
sådant oavsett, komma att kännas hämmande och tyngande; och utredningen
finner sig icke förvissad, huruvida man, om platsen vid Lund valdes, skulle
kunna undvara häst med stall och kusk, vilket allt däremot, om Malmö väljes,
utan vidare kan ur förläggningsförslaget elimineras.

Ser man på anstaltens eget omedelbara praktiska intresse, synes för den
skull Malmöförläggningen böra förordas.

Från Lund hava emellertid uttalanden framkommit, som anlägga en i viss
mån annan och vidgad synpunkt. I den till stadsfullmäktige avlåtna motionen
framhålles, att institutionen, förlagd till Lund, skulle bliva till stor betydelse
för universitetet, i det att ett ganska rikt studiemateriel komme att
ditföras för såväl blivande ögon- och öronläkare som ock för dem, vilka idka
psykiatriska och psykologiska studier. Detta beröres även i drätselkammarens
till stadsfullmäktige avgivna yttrande i ärendet, och bland bilagorna till
stadsfullmäktiges protokoll förefinnes jämväl ett av professorn i psykologi och
pedagogik vid Lunds universitet Axel Herrlin avgivet utlåtande, däri han uttalar,
hurusom eleverna vid anstalten skulle, efter vad hans iakttagelser vid
besök å skolhemmet i Vänersborg givit vid handen, erbjuda ett utomordentligt
material för psykologiska studier. Den komparativa själsforskningen finge
där se former och yttringar av själsliv, som ägde det största intresse för
såväl psykologen som psykiatrikern. Om därför institutet förlädes till Lund,
skulle dessa båda vetenskaper vara i hög grad betjänta därav. Å andra sidan
— framhåller professor Herrlin — skulle också institutet därav skörda vinst.
Den svåra och vanskliga uppgiften att uppfostra ifrågavarande slags indivivider
behövde allt det stöd, som den vetenskapliga forskningen kunde lämna.
Den moderna pedagogiken, baserad på dessa psykologiska iakttagelser, hade
visat, säger han, att förvånande resultat kunde uppnås med undervisningen
för de sinnesslöa. Men såväl psykologi som pedagogik befunne sig i stän -

dig utveckling. Det vore därför av allra största vikt, att möjlighet till utbyte
mellan vetenskap och praxis på detta område förefunnes, till stöd för
vilken uppfattning professor Herrlin ville jämväl anföra, att personer, sysselsatta
med undervisning för sinnesslöa, vid flera tillfällen hos honom sökt de
råd och upplysningar, som den psykologiska vetenskapen haft att lämna.
Professorn i teoretisk filosofi vid Lunds universitet Hans Larsson har, med
framhållande att han fullkomligt delade övertygelsen om den stora betydelsen
för psykologisk forskning, som de dövstumblindas uppfostran erbjuder, samt
vice versa psykologiens betydelse för den senare, förklarat sig livligt instämma
i professor Herrlins uttalande.

Vad sålunda anförts såväl om anstaltsalumnernas betydelse såsom material
för vetenskaplig forskning som angående den förmån, vilken skulle komma
anstalten själv till del genom utbyte mellan vetenskap och praxis på området
i fråga, kan naturligen icke jävas. Vid närmare övervägande synes det dock,
som borde de nu framhållna ömsesidiga förmånerna kunna även med anstaltens
förläggning till Malmö ernås i en omfattning, som i det allra närmaste
måste motsvara vad som vunnes genom dess förläggning till Lund. Förklaringen
härtill är given i och genom de båda städernas närbelägenhet till varandra
samt de snabba och täta förbindelser, dem järnvägen dem emellan uppehåller.
Å psykiatriens område torde en växelverkan mellan vetenskapen och
anstalten vara mindre betydelsefull; viktigare är tvivelsutan utbytet mellan
den psykologiska forskningen och arbetet inom anstalten. Men för den inbördes
beröring, som särskilt å sistnämnda område kan och med fördel bör
äga rum och som enligt sakens natur icke kan äga formen av en ständig
eller daglig förbindelse, synes allt huvudsakligt vara i glädjande grad vunnet,
om anstalten kommer i så nära och bekvämt grannskap till universitetet som
det Malmö erbjuder. I de synpunkter, som i nu berörda delar gjorts gällande
till förmån för Lundaförslaget, finner för den skull utredningen icke anledning
att frångå det förord för Malmöalternativet, vilket utredningen ansett
sig av annan orsak böra avgiva; och får utredningen nu rörande detta sistnämnda
under nedanstående huvudpunkter anföra följande.

A) Anstaltens anläggning och kostnaden därför.

Vid eventuell förläggning av anstalten till Malmö kunna och böra de
för Hammarbyförslaget uppgjorda ritningarna i huvudsak komma till genomförande;
och vid den ovan omförmälda, av arkitektfirman Ewe och Mehn
verkställda kostnadsjämförelsen hava de lagts till grund för beräkningarna.

Tidigare är emellertid särskilt omnämnd en av överintendentsämbetet
och medicinalstyrelsen framställd anmärkning mot ritningarna, nämligen beträffande
sovrumsavdelningen inom huvudbyggnaden. Till denna punkt får
utredningen här återkomma.

Överintendentsämbetet hade framhållit, att sovrummen för skyddslingarna
inom nämnda byggnad vore förlagda en trappa upp och utgjordes av vindsrum,
från vilka patienterna, vilka icke blott äro blinda utan även dövstumma
eller sinnesslöa och som ju ytterst litet kunna reda sig själva, i händelse av
uppkommen eldsolycka eller dylikt endast med stor svårighet skulle kunna
räddas. I anledning härav hade överintendentsämbetet ifrågasatt, om icke
vid förslagets närmare utarbetande en förändring borde vidtagas därutinnan,
att arbetsrummen förlädes till vindsvåningen under det att sovrummen i stället
placerades i bottenvåningen. Medicinalstyrelsen åter förklarade, att styrelsen
för sin del icke hade något att erinra mot sovrummens förläggning till huvudbyggnadens
övre våning, därest denna våning, vilken vore föreslagen som
vindsvåning och av trä, i stället uppfördes såsom full våning och av tegel,
i vilket fall överintendentsämbetets anmärkning mot användandet till sovrum
av en del lokaler i våningen komme att förfalla.

I det memorial, som under sistlidne oktober ingavs till departementet för
bemötande av de mot ritningarna framställda anmärkningarna, yttrade förra
utredningen härom, att med nutida belysnings- och uppvärmningsanordningar
faran av att hava sovrummen en trappa upp på sådant sätt, som utredningen
föreslagit, torde vara ganska ringa, varjämte borde observeras, att i byggnaden
i fråga icke inhystes anstaltens lägst stående alumner utan endast de
bildbara, under det att de obildbara, alltså de mera hjälplösa, vårdades i
asylen. Efter att hava framhållit, hurusom ett sådant utbyte av våningar
som det av överintendentsämbetet föreslagna icke kunde äga rum, anförde
utredningen vidare, att om verklig risk kunde anses förenad med det av
utredningen föreslagna byggnadssättet, densamma kunde lätt avhjälpas därigenom,
att även övre våningen av de flyglar, som inrymde skola och arbetshem,
uppfördes av sten med mot vinden eldfast bjälklag, såsom utredningen
ursprungligen tänkt sig, men av kostnadsskäl frångått. Givetvis innebure
denna förändring en önskvärd förmån, och då medicinalstyrelsen påyrkat
densamma, vore utredningen naturligtvis benägen att förorda densamma, helst
det visade sig, att förändringen kunde genomföras utan alltför dryg kostnadsökning.
På utredningens anmodan hade beräkning av sagda ökning verkställts
av herrar E. och A. Rignér, och visade av dem utfört kostnadsförslag,
att ökningen skulle stanna vid 19,000 kronor.

Den uppfattning i denna fråga, som förra utredningen intog, delas även
av den nuvarande. Den ifrågaställda förändringen kan knappast anses ound -

gängligen behövlig, men då det gäller en säkerhetsåtgärd, hvars underlåtande
måhända kunde vid en eventuell eldsolycka visa sig ödesdigert, torde den
böra vidtagas. Den för Hammarbyförslaget beräknade kostnadsökningen är
påtagligen fullt tillräcklig även vid byggnadsföretaget i Malmö. Ett skäl att
nu vidtaga förändringen kan ligga även däri, att Malmöförslaget erbjuder i
sin helhet en så betydande kostnadsminskning, att man nu lättare kan vidkännas
tillägget i fråga.

Vad i övrigt ritningarna beträffar är ju givet, att dessa kunna vid det
slutliga utförandet komma att i detaljer bliva föremål för ändringar. En del
ändringar kunna föranledas av några smärre erinringar, som överindententsämbetet
och medicinalstyrelsen i särskilda punkter framställt och som förra
utredningen i sitt omförmälda memoiäal närmare berört. Andra komma antagligen
att uppstå i följd därav, att byggnadsgrunden i Malmö är så att säga
mera lätthanterlig än marken vid Hammarby och tillåter en friare fördelning
av det befintliga utrymmet. Ytterligare andra skulle uppkomma därest, såsom
utredningen finner sig böra ifrågasätta, den tillärnade ångkökskokningen
utbytes mot kokning med gas samt anstaltans brödbehov fylles genom leverans
utifrån, i vilken händelse den tilltänkta bageriavdelningen inom anstalten
skulle bortfalla. Dessa nu antydda förändringar komma icke att fördyra
anläggningen, ett par komma påtagligen att förminska kostnaden. Det
har emellertid icke ansetts nödvändigt att vid den jämförande kostnadsberäkningen
närmare undersöka de besparingsbelopp, som av dylika mindre
jämkningar skulle föranledas och vilka i varje händelse icke kunde bliva av
någon större betydelse, utan har, såsom nämnts, jämförelsen utgått från ritningarna
i oförändrad form.

Den av arkitektfirman Ewe och Mellin verkställda beräkningen — vid
vilken likasom vid Hammarbyförslaget ingen hänsyn tagits till den nyss omtalade
eventuella förändringen av huvudbyggnadens sovrumsavdelning — visar,
såsom förut nämnts, en kostnadsskillnad mellan förslagen av 80,000 kronor
eller skillnaden mellan 585,000 och 505,000 kronor. Såsom nedan skall nämnas
bör, av skäl som där kommer att angivas, ytterligare en kostnadsminskning
av 3,000 kronor äga rum och skillnaden alltså ökas från 80,000 till
83,000 kronor.

Då i följd av bättre läge i kommunikationsavseende häst icke skulle behöva
hållas vid anstalten i Malmö och ej heller, med hänsyn till därvarande
förhållanden, särskild svingård, hava ur förslaget utgått stallbyggnaden och
svinhuset med för dem förut beräknad kostnad av tillhopa 14,800 kronor. För
de övriga byggnaderna — huvudbyggnaden, asylen, administrations- samt
portvaktsbyggnaden, vilka förut med tillägg av kostnaden för ritningar, kontroll,
oförutsedda utgifter och dylikt beräknats till 395,200 kronor har nu

beräknats 390.500 kronor. Vid beräkningen har, på sätt i arkitektfirmans avgivna
utlåtande angives, de i förutvarande kostnadsförslaget upptagna materialen
och massorna följts, med undantag därutav, att grundmurarna skulle
utföras av betong och beräknats efter den tjocklek, som motsvarar detta material,
och tegelmurarna beräknats efter den tjocklek, som motsvarar tegel
av det mindre formatet, vilket å nya förläggningsorten uteslutande kommer
till användning. Eu del hjärtmurar syntes visserligen firman hava alltför stor
tjocklek, men då något utarbetat förslag till värme- och ventilationsanordningar
med därtill hörande murkanaler icke förelåge, hade firman icke ansett sig
böra föreslå någon minskning härutinnan.

Att minskningen i den beräknade kostnaden för själva byggnaderna icke
blivit större, beror, enligt vad utlåtandet framhåller, dels därpå att det förutvarande
kostnadsförslaget syntes vara räknat med låga priser, dels på
byggnadernas mycket ringa höjd i förhållande till deras utsträckning. Därigenom
komme tegelmurverk, puts m. m., som kan göras billigare i Malmö,
att utgöra en relativt liten del av det hela, under det att grundmurarna bildade
en relativt stor post. Dessa senare bleve billigare å föreslagna platsen
i Uppland genom att granit antagligen funnes på platsen och grunden till
stor del kunde utföras såsom kallmur.

En väsentligare besparing har däremot kunnat göras å de s. k. sanitära
anläggningarna och de yttre arbetena. Dessa poster, som i Hammarbyförslaget
betingade — av grunder som närmare framgå av förra utredningens
betänkande — respektive 130,600 och 44,400 kronor, hava i firmans utlåtande
beräknats till respektive 96,000 och 18,500 kronor, tillhopa alltså en
besparing av 60,500 kronor, vilket belopp tillsammans med den nyss angivna
kostnadsminskningen för byggnaderna, 19,500 kronor, bildar den för anstalten i
dess helhet av firman nu beräknade besparingen av 80,000 kronor. Beräkningarna
rörande de s. k. sanitära anläggningarna äro grundade på till firman avgivna
särskilda förslag av aktiebolaget Sana i Malmö,samt Nya Förenade
Elektriska aktiebolaget därstädes.

Här skall emellertid anmärkas, att en i nya kostnadsberäkningarna under
sanitära anläggningar upptagen post å 3,000 kronor för en kulvert bör från
förslaget utgå, enär det avlopp, som sagda kulvert skulle betjäna, kommer,
enligt vunna upplysningar, att bekostas av Malmö stad såsom fallande under
det åtagande beträffande afloppsförhållandena, vilket staden redan iklätt sig.

Uppmärksammas bör jämväl firmans uttalande, att genom ändring av
ritningarna med tillhörande beskrivning till mera överensstämmelse med
Malmöförhållandena byggnaderna måhända skulle kunna göras något billigare
än vad firman beräknat. För ett bestämt uttalande härom skulle emellertid

erfordrats en särskild grundligare undersökning, men utredningen har ansett
en sådan icke behöva i ärendets närvarande läge ifrågakomma.

Med överlämnande av ritningsförslagen samt kostnadsberäkningarna rörande
såväl Hammarby- som Malmöförläggningen bar utredningen hos överintendentsämbetet
anhållit om dess yttrande rörande den genom Malmöalternativet
påräkneliga besparingen, och har ämbetet i skrivelse den 21 denna
månad förklarat sig hålla före, att möjlighet förefinnes för att i Malmö uppföra
byggnaderna i fråga inom den beräknade kostnadssumman samt att övriga
angivna reduceringar, såvitt ämbetet kunnat finna, lära få anses tillförlitliga.

Förutom den direkta kostnadsminskningen tillkommer vid Malmöförslaget,
såsom ett tillägg i dess ekonomiska företräde framför Hammarbyförslaget,
värdet av den gåva, som Malmö stad i och genom tomtupplåtelsen lämnar
statsverket. Från viss synpunkt kan sägas, att denna förmån ej kan anslås
högre än till den besparing staten gör genom att få behålla disponibelt för
annan användning det område vid Hammarby, som eljest skulle ha tagits i
anspråk. Men ser man på gåvan såsom en tillökning av statens egendom
överhuvud, måste den skänkta fastigheten komma i betraktande fullt till det
värde, den i och för sig äger.

Delande den uppfattning, som förra utredningen å sid. 164 i sitt betänkande
uttalade i fråga om vad i detta ärende lämpligen bör göras till föremål
för en första proposition till riksdagen, får utredningen beträffande själva förläggningsfrågan
till sist framhålla, att, om dess förslag vinner bifall, den
första av de båda punkter, vilka å sagda ställe i betänkandet finnas upptagna,
skulle i en eventuell proposition behöva undergå ett par jämkningar.

Dels synes däri höra ingå förslag att, med antagande från statens sida av
det utav Malmö stad gjorda erbjudandet, den tillärnade anstalten bör förläggas
till det i samma erbjudande avsedda område — varande i och med ett sådant
beslut givetvis förklarat, att fångvårdens intresse befunnits icke utgöra hinder
för anläggningen i fråga — dels anslagsbeloppet ändras från 585,000 kronor
till 502,000 kronor eller, om den ifrågasatta ändringen av huvudbyggnadens
sovrumsavdelning anses böra komma till stånd, till 521,000 kronor.

B) Anstaltens uppsättning med möbler och
annan utredning m. m.

Med ledning i erforderliga delar av infordrade särskilda kostnadsförslag
beräknade förra utredningen, att för anstaltens inredning, för möbler och
andra inventarier, vilka icke i tillräcklig mängd funnos att övertaga från
Drottning Sofias stiftelse, skulle åtgå ett belopp av 76,325 kr. Dessa utgif -

ter specificerades sålunda: ångköks- och maskintvättanläggning 13,000 kr.
linoleummattor 20,000 kr., möbler i administrationsbyggnaden 1,100 kr.,
bänkar i högtids- och gudstjänstlokalen, skolpulpeter, vävstolar 1,925 kr.,
gymnastikinredning, undervisningsmateriel, musikinstrument 3,700 kr., möbler
i lärarinnornas gemensamma rum och tjänstepersonalens bostäder, i dagoch
sovrum, sängkläder, linnepersedlar och diverse smärre inredningsföremål
22,500 kr., telefoner, lokaltelefoner, ringledningar, ur m. m. 8,350 kr., brandredskap
2,600 samt stallets och svingårdens uppsättning, redskap m. m.
3,150 kr.

Dessa belopp hava tagits under omprövning med hänsyn till den nu
förordade förläggningen av anstalten, och har utredningen därvid funnit sig
böra framhålla följande.

I och med anstaltens förläggning till Malmö, där staden tillhandahåller
kokgas för ett pris av 10 öre pr kubikmeter, blir det en given fördel ur
alla synpunkter, att kokningen inom anstalten sker medelst gas. Köket bör
sålunda ordnas icke för ångkokning utan för gaskokning. Själva inredningen
för gaskokning ställer sig ungefär jämndyr med anläggandet av ångkokinrättning,
och anser utredningen fördenskull, att för köks- och tvättanläggning
bör beräknas samma belopp som det av förra utredningen föreslagna,
eller 13,000 kr.

Posterna linoleummattor, möbler i administrationsbyggnaden, bänkar i
högtids- och gudstjänstsalen m. m. samt gymnastikinredning, undervisningsmateriel,
musikinstrument, upptagna till respektive 20,000, 1,100, 1,925 och
3,700 kr., torde även böra beräknas till oförändrade belopp.

Däremot synes nästa post av 22,500 kr. — upptagande möbler i lärarinnornas
gemensamma rum och tjänstepersonalens bostäder, i dag- och sovrum,
sängkläder, linnepersedlar och diverse smärre inredningsföremål numera
kunna sättas avsevärt lägre än vid den tidpunkt, då förra utredningen
framlade sitt förslag. Sedan dess har Drottning Sofias stiftelse uppsatt arbetshemmet
i Grästorp jämte andra nya platser vid anstalten, varvid en hel
del av de inventarier, som ingingo i föregående beräkning, blivit anskaffade.
Vid sådant förhållande bör denna post minskas med ett belopp, som svarar
emot värdet av dessa nya inventarier vid den tidpunkt, då Drottning Sofias
stiftelse skall övergå till statsanstalt. Då utredningen anser sig kunna uppskatta
detta värde till 5,500 kr., lärer den här behandlade posten böra beräknas
till 17,000 kr.

Posten telefoner, lokaltelefoner, ringledningar, ur m. in. av 8,350 kr.
kan ock vid anstaltens förläggning till Malmö högst väsentligt minskas. Någon
särskild rikstelefonledning behöver anstalten där ej bekosta. Ävenledes
anser utredningen det överflödigt att med anstaltens nu föreslagna läge be -

kosta ett dyrbart tornur. Då även i övrigt denna post är rikligt tilltagen,
har utredningen ansett densamma kunna minskas till 1,850 kr.

Brandredskap behöver ej heller i Malmö — med dess synnerligen väl
ordnade brandväsende — anskaffas i samma utsträckning som vid förläggningen
till Hammarby. Utredningen håller före, att kostnaderna för brandredskap
— huvudsakligen inre brandposter med slangledningar o. d. — bör
beräknas till 1,600 kr.

Med anstaltens förläggning till Malmö, där spårvägen framdrages till
anstaltens huvudingång, bortfaller, såsom förut framhållits, behovet av stall
med häst, åkdon o. d. Likaledes ifrågakommer här ej svingård med dess
uppsättning. Av hela den härför beräknade posten, 3,150 kr., erfordras endast
en del till redskap m. m. för gårdsplan och trädgård, av utredningen förslagsvis
beräknad till 650 kr.

De här angivna nedsättningarna i de tidigare beräkningarna uppgå till
sammanlagt 15,500 kr. och den erforderliga totalsumman för anstaltens uppsättning
med möbler och annan utredning skulle alltså uppgå till 60,825 kr.
Emellertid har utredningen uppmärksammat, att i dessa beräkningar ej ingår
något anslag för bekostande av anstaltens förflyttning. Då det synes önskvärt,
att anslag härför även äskas i samband med anslag för övriga kostnader,
som äro förenade med anstaltens första uppsättning som statsanstalt,
anser utredningen, att för anstaltens förflyttning och för oförutsedda utgifter
bör beräknas ett belopp av 5,175 kr.

En sammanställning av de sålunda beräknade anslagsposterna för anstaltens
uppsättning med möbler och annan utredning m. m. får alltså följande
utseende:

gasköks- och maskintvättinrättning...............................................

linoleummattor.....................................................................................

möbler i administrationsbyggnaden ................................................

bänkar i högtids- och gudstjänstsalen, skolpulpeter, vävstolar
gymnastikinredning, undervisningsmateriel, musikinstrument...
möbler i lärarinnornas gemensamma rum och tjänstepersonalens
bostäder, i dag- och sovrum, sängkläder, linnepersedlar

och diverse smärre inredningsföremål ................................

lokaltelefoner, ringledningar m. m...............................................

brandredskap ....................................................................................

redskap för gård och trädgård m. m.........................................

anstaltens förflyttning, oförutsedda utgifter .................................

kr. 13,000: —
» 20,000:

» 1,100: —
* 1,925: —

» 3,700: —

17,000

1,850

1,600

650

5,175

Summa kr. 66,000

Denna summa innebär ju en nedsättning i förut beräknade kostnader
av 10,325 kronor, men nedsättningen är i verkligheten — såsom ovan framhållits
— avsevärt större, i det att nu kostnaderna för anstaltens förflyttning
ingå i summan för anstaltens uppsättning, vilket icke var fallet vid
föregående utredning.

Beträtfande en bland de förordade posterna, nämligen linoleummattor,
skulle — om dagspriserna lades till grund — möjligen kunna ifrågasättas
någon minskning. Med hänsyn till de betydande prisfluktuationerna å detta
golvbeläggningsämne, och då övriga poster utmätts med iakttagande av strängaste
sparsamhet, har utredningen emellertid ej funnit tillrådligt att här gå till en
nedsättning i det tidigare föreslagna beloppet.

C) Kostnad för anstaltens årliga underhåll och drift.

Den förra utredningen hade tänkt sig att vid anstalten skulle vara anställd
en föreståndarinna. Med hänsyn till anstaltens allmänna uppgift och
beskatfenheten av dess verksamhet, borde anstaltens omedelbara ledning alltid
vara anförtrodd åt en kvinna. Nuvarande utredningen ansluter sig till
denna uppfattning.

Vid skolan och arbetshemmet skulle därjämte enligt förra utredningen
vara anställda åtta ämneslärarinnor och sju slöjdlärarinnor. En av ämneslärarinnorna
skulle förordnas till första lärarinna med uppgift att — jämte
egen undervisning — utöva den dagliga tillsynen över arbetets gång i skolan
och arbetshemmet, varjämte hon även i övrigt skulle biträda föreståndarinnan
i handläggande av pedagogiska frågor.

Utredningen ansluter sig visserligen till det väsentliga i detta förslag
men vill dock förorda ett par avvikelser därifrån. Med hänsyn till det övergångsläge,
vari anstalten nu befinner sig, ävensom den nuvarande knappa
tillgången på kompetenta lärarinnekrafter torde försiktigheten bjuda, att ej
alla de föreslagna lärarinnetjänsterna omedelbart inrättas som ordinarie. I
betraktande av angivna förhållanden synas endast fyra ämneslärarinne- och
fem slöjdlärarinnebefattningar böra genast inrättas som ordinarie. De övriga
borde tillsvidare uppföras å extra stat, för att, sedan anstalten kommit in
under mera fasta former, i mån av behov och tillgång på lämpliga aspiranter
överföras på ordinarie stat. Den särskilda ersättning, som avses för bestridande
av första lärarinnans göromål, är redan från början behövlig och torde
böra uppföras på ordinarie stat i den form, som här längre fram föreslås.

Ordinarie

tjänstebefatt ningar.

Förestånda rinna.

Lärarinnor.

Husmoder.

Överskö terska.

Kvinnligt
skrivbiträde,
tillika räkenskapsförare.

Bland ekonomipersonalen nämner förra utredningen i främsta rummet
en husmoder, som skulle hava närmaste uppsikten över inköp, matlagning,
rengöring, tvätt, beklädnad o. d. Utredningen hade tänkt sig, att befattningen
i fråga ej skulle vara ordinarie.

Vid övervägande av spörsmålet, vilka platser som böra uppföras å
ordinarie stat, har nuvarande utredningen kommit till den uppfattningen, att
ifrågavarande befattning tillhör den kategori, som bör göras till ordinarie.
Husmoderns plats blir inom denna anstalt, som ej kommer aft erhålla någon
syssloman, mycket maktpåliggande. På hennes duglighet och omtänksamhet
kommer anstaltens ekonomiska förvaltning i hög grad att bero. Det måste
därför ligga i anstaltens eget intresse att kunna vid sig fästa inneliavarinnan
av denna befattning med de starkare band, som en ordinarie anställning
innebär. Även med hänsyn till hennes ställning i förhållande till den ganska
talrika personal, som komme att sortera under henne, är det av en viss
betydelse, att hon innehar den fastare anställning, som den ordinarie tjänsten
förlänar. Och slutligen måste det enligt utredningens mening innebära en
billig gärd av rättvisa, att husmodern, som måste komma att ägna alla sina
krafter åt sin krävande uppgift, erhåller den ekonomiskt och rättsligt tryggare
ställning, som den ordinarie statstjänsten bereder. Utredningen förordar
därför, att husmoderns befattning inrättas som ordinarie.

Samma ställning, som husmodern intager till ekonomipersonalen, kommer
den av förra utredningen föreslagna översköterskan att erhålla i förhållande
till den ganska talrika sköterske- och övriga personal, som erfordras för
asylens räkning. Nuvarande utredningen, som för sin del vitsordar det stadigvarande
behovet av översköterskebefattningen, föreslår på väsentligen
samma skäl, som förut anförts i fråga om husmodern, att även översköterskans
befattning uppföres som ordinarie.

Att biträda vid vården av anstaltens ekonomi föreslogs av förra utredningen
anställandet af en särskild kassaförvaltare, som skulle sköta bokföringen
och dagkassan samt biträda föreståndarinnan med skrivgöromål. Denna
befattning skulle enligt utredningens mening ej vara ordinarie.

Den nuvarande utredningen håller för sin del före, att behovet av ett
biträde, som är föreståndarinnan behjälpligt med skrivgöromål, bokföring o. d.,
är förefintligt och av stadigvarande beskaffenhet. Anstalten, som i viss mån
komme att till omfattning motsvara ett av våra mindre hospital, skulle, såsom
ovan anförts, ej erhålla någon syssloman. Redan denna omständighet
torde vara tillräcklig för att motivera behovet av nu föreslagna biträde. Då
därtill kommer, att vid en anstalt av här ifrågavarande beskaffenhet en synner -

ligen vidlyftig korrespondens med skyddslingarnas kem och olika myndigheter
måste föras, har utredningen måst komma till den uppfattningen, att
en ordinarie tjänst av nu omförmält slag är av behovet påkallad. Då emellertid
ansvaret för kassaförvalthingen bör vila på föreståndarinnan, har utredningen
funnit den av förra utredningen föreslagna benämningen kassaförvaltare
icke vara lämplig, utan synes befattningens art riktigast angivas
genom benämningen kvinnligt skrivbiträde, tillika räkenskapsförare.

Den manliga personalen vid anstalten skulle enligt förra förslaget utgöra Förste vakten
maskinist-smed, en portvakt-skomakare och en kusk-vaktmästare. Ingen ma8tare
av dessa befattningar skulle bliva ordinarie.

Utredningen har för sin del funnit behovet av tre manliga tjänare vid
anstalten vara förefintligt. Visserligen skulle med anstaltens förläggning till
Malmö någon kusksyssla ej bliva behövlig. Men å andra sidan erhåller anstalten
där en synnerligen värdefull trädgård, som kräver arbete och tillsyn.

Vid sådant förhållande har utredningen ansett sig böra förorda anställandet
av följande manlig personal: en eldare, tillika kompetent att utföra en del
mindre reparationer å anstaltens inventarier, en portvakt-skomakare och en
vaktmästare, tillika gårdskarl. Av dessa bör vaktmästaren beklädas med
förmanskap över de övriga, varjämte på hans lott skulle falla vården av
anstaltens trädgård och planteringar. Vaktmästaren synes böra uppföras å
ordinarie stat såsom förste vaktmästare, en tjänsteställning som bestämts för
alla andra vaktmästare, som utöva förmanskap, och vilken av riksdagen
fastställts även för vaktmästarne vid de nya dubbelseminarierna, ehuru dessa
ej uppförts å ordinarie stat. De övriga båda befattningarna torde ej, åtminstone
ej för den allra närmaste tiden, böra inrättas som ordinarie.

Enligt utredningens förut framlagda förslag skulle under anstaltens första Extra ordinaår
endast fyra ämneslärarinne- och fem slöjdlärarinnebefattningar uppföras å
ordinarie stat. Då det av förra utredningen förordade antalet lärarinnor,
nämligen åtta ämneslärarinnor och sju slöjdlärarinnor, synes vara behövligt,
följer härav, att å extra stat skulle till en början upptagas lön till fyra extra
ordinarie ämneslärarinnor och två extra ordinarie slöjdlärarinnor.

Beträffande övrig för anstaltens skötsel erforderlig personal redogöres
längre fram i samband med anstaltens omkostnadsstat.

Vid uppgörande av förslag till eventuell stat för anstalten gäller det Anstaltens
till en början att pröva, vilka avlöningsförmåner som böra tillkomma de stat
ordinarie tjänstinnehavarne.

A. Löner
till de ordinarie
tjänstinnehavarne.

Förra utredningen föreslog, att föreståndarinnans lön skulle bestämmas
till 3,500 kronor, varav 2,300 kronor skulle utgöra lön och 1,200 kronor tjänstgöringspenningar.
Härtill skulle komma dels förmånen av fri boställs våning
med värme och belysning, dels ock två ålderstillägg av 500 kronor vartdera
efter 5 och 10 års tjänstgöring. Av vartdera ålderstillägget skulle 350
kronor utgöra lön och 150 kronor tjänstgöringspenningar. Som motivering
för dessa lönebelopp framhålles bland annat, att lönen bör sättas något högre
än för rektorn vid blindskolan i Växjö.

Med hänsyn till önskvärdheten av att kunna nedbringa de betydande
årliga kostnaderna för anstaltens underhåll och drift har utredningen ansett,
att föreståndarinnans avlöning kunde sättas till ett belopp som med 500 kronor
understiger den tidigare föreslagna. Löneförmånerna skulle alltså bli:
lön 2,000 kronor, tjänstgöringspenningar 1,000 kronor jämte fri boställsvåning
med värme och belysning. Efter fem år skulle avlöningen kunna höjas
med 500 kronor och efter ytterligare fem år med 500 kronor, fördelade i lön
och tjänstgöringspenningar i enlighet med förslaget av förra utredningen.

För ämneslärarinna med full sådan kompetens, som lämpligen kan varda
stadgad, föreslog förra utredningen samma avlöning som för motsvarande lärarinnor
vid förskolan för blinda å Tomteboda, nämligen lön 1,150 kronor, tjänstgöringspenningar
550 kronor samt 3 lönetillägg av 250 kronor efter 5, 10
och 15 års tjänstgöring, vartill skulle komma förmånen av fri bostad med
värme och belysning. Avlöningsförhöjningarna skulle fördelas i lön 175 kronor
och tjänstgöringspenningar 75 kronor.

Av samma skäl, som nyss anförts i fråga om föreståndarinnebefattningen,
eller önskvärdheten att kunna nedbringa de årliga kostnaderna för anstalten,
synas även nu ifrågavarande lönebelopp kunna sättas något lägre, och
har utredningen ansett sig kunna föreslå i lön 1,000 kronor och tjänstgöringspenningar
500 kronor jämte naturaförmåner och avlöningsförhöjningar i
enlighet med det förslag, som framlades av förra utredningen, varigenom
deras avlöningsförmåner skulle komma att ungefär motsvara dem, som tillkomma
ämneslärarinnor vid förskolan för blinda i Växjö.

Den särskilda ersättning, som skulle utgå till den ämneslärarinna, vilken
förordnas till första lärarinna, bör enligt utredningens mening uppföras såsom
ett särskilt arvode av 300 kronor, fördelat i lön 200 kronor och tjänstgöringspenningar
100 kronor.

Slöjdlärarinnas avlöning föreslogs av förra utredningen till 800 kronor
lön, 400 kronor tjänstgöringspenningar jämte tre ålderstillägg efter resp. 5,
10 och 15 år å vartdera 150 kronor, varav 50 kronor skulle utgöra tjänstgöringspenningar.
Därtill skulle komma samma naturaförmåner som i fråga
om ämneslärarinna. Även å dessa avlöningsbelopp har någon sänkning an -

setts kunna äga rum. Fordringarna å dessa lärarinnors utbildning behöva ej
sättas högre, än att en avlöning av 700 kronor lön, 350 kronor tjänstgöringspenningar
jämte naturaförmåner och avlöningsförhöjningar enligt förra
förslaget bör vara tillfredsställande.

Husmodern bör på grund av beskaffenheten av den tjänst, hon innehar,
åtnjuta utom fri bostad med värme och belysning även fri kost och tvätt inom
anstalten. Vid sådant förhållande har utredningen ansett sig för henne böra
föreslå en kontant lön av 800 kronor, fördelad i 550 kronor lön och 250
kronor tjänstgöringspenningar jämte två lönetillägg av vartdera 150 kronor
efter 5 och 10 års tjänstgöring, de sistnämnda fördelade i 100 kronor lön

och 50 kronor tjänstgöringspenningar.

Översköterskan bör åtnjuta samma naturaförmåner som husmodem. Hennes
kontanta lön synes kunna sättas till 700 kronor — 500 kronor lön och
200 kronor tjänstgöringspenningar — jämte ålderstillägg av samma storlek och
till samma antal som för husmodern.

Då en betydande del av husmoderns och översköterskans avlöningsförmåner
utgå i annan form än som kontant lön, torde det bli nödvändigt att
för dessa befattningshavare fastställa särskilda pensionsunderlag och föreslås
härutinnan, att dessa bestämmas för husmodern till 1,200 kronor och för
översköterskan till 1,100 kronor.

Beträffande det föreslagna skrivbiträdet, som tillika skulle föra anstaltens
räkenskaper samt biträda föreståndarinnan vid kassaförvaltningen, synes det
uppenbart, att denna befattning med hänsyn till arbetets beskaffenhet, är a\
den ansvarsfulla art, att tjänsten ej kan sättas lägre ån i den mellangiad,
av vars tjänstinnehavare kräves ett mera kvalificerat arbete än
skrivningsgöromål. Utredningen anser därför, att avlöningen för skii\bitiädet
bör sättas till lön 900 kronor, tjänstgöringspenningar 550 kronor jämte
två ålderstillägg av 200 kronor efter respektive 5 och 10 års tjänstgöring.
Det kvinnliga skrivbiträdet, som ej behöver vara bosatt inom anstalten, skulle,
i motsats mot anstaltens övriga personal, ej åtnjuta några naturaförmåner.

Vad vidkommer förste vaktmästaren, bör han givetvis vara inom anstalten
boende samt där åtnjuta familjebostad med fri värme och belysning.
Hans kontanta avlöning synes böra utgå med 1,250 kronor, eller samma belopp,
som bestämts för förste vaktmästaren vid Göteborgs dubbelseminarium
(1912 års riksdagsskrivelse n:r 8 sid. 115). Härtill bör komma ett ålderstillägg
av 100 kronor efter 5 års tjänstgöring. Då pensionsbeloppet ej för
anstaltens vaktmästare bör bliva lägre än för förste vaktmästare i de centrala
verken, torde i lönestaten begynnelseavlöningen böra angivas sålunda:
lön 900 kronor, tjänstgöringspenningar 450 kronor, samt i en särskild not
till avlöningsstaten enligt vedertaget bruk anmärkas, att, därest förste vakt -

mastaren åtnjuter bostad och bränsle med belysning, hans lön skall, så länge
denna förmån åtnjutes, minskas med 100 kronor.

Med hänsyn till riksdagens beslut år 1913 angående vaktmästarnes vid riksoch
landsarkiven rätt att åtnjuta fri belysning (riksdagens skrivelse N:o 8 s. 6)
torde hora föreskrivas,att de tjänstinnehavare vid anstalten, som åtnjuta denna
förmån, skola vara skyldiga att själva bekosta elektrisk armatur och lampor.

Vad slutligen förra utredningen anförde angående rätt för anstaltens
lärarinnor att mot ersättning erhålla kost, tvätt och städning, finner utredningen
aga tillämplighet även med anstaltens förläggning till Malmö.

ButStera För feghetens underhåll beräknades i förra förslaget ett belopp av
Fastighetens 6’0(0 kronor årligen. Utredningen håller emellertid före, att för den närunderhåi,
. maste tiden ett belopp av 3,000 kronor årligen, motsvarande i runt tal
0,6/6 av anstaltens byggnadskostnad, bör bliva för ändamålet tillräckligt.

iSSw nali VndermsuiyM^rUUn beräknades av förra utredningen till eu ärlig kostbetsmateriei.
0 kionoi. Då emellertid anstalten beräknats vid sin första upp sättning

erhålla ett avsevärt anslag till bland annat undervisningsmateriel,
och kostnaden vid Tomteboda uppgått till ett årligt belopp, som för lärjunge
laknat endast svarar emot hälften av det för den nya anstalten förut beräknade
har utredningen ansett sig kunna stanna vid allenast 300 kronor årligen
for nu ifrågavarande materiel.

För inköp av arbetsmateriel beräknades förut en årlig summa av 2 100
kronor. Till utgångspunkt för dessa beräkningar lades kostnaderna vid’ anstaltens
skola och arbetshem under åren 1910 och 1911. Med hänsyn till
erfarenheterna under åren 1912 och 1913, och särskilt med avseende på
möjligheterna att försälja skyddslingarnas arbeten, har utredningen ansett,
åt allenast ett belopp av 1,500 kronor behöver beräknas för ifrågavarande
ändamål — detta dock under förutsättning, att inkomsterna av försålda arbeten
utan vidare få användas för inköp av ny arbetsmateriel.

i FÖr :r*TmngS- °ch arbetsmfiteriel beräknar alltså utredningen ett belopp
av 1,800 kronor årligen.

Inventarier. Den årliga kostnaden för anskaffande och underhåll av inventarier bei
knades i förra betankandet till 3,000 kronor. Sedan sagda betänkande avgavs,
har ytterligare anskaffning av nya inventarier för den nuvarande anstalten
i stor skala försiggått. Kostnaderna för detta ändamål ha vid Drott 5^78

1fif feonUndtr nåren 191 i-1913 uppgått till respektive kronor
2’51,?'' 99 och 9’886: 24‘ Då härifrån dragas anskaffningskostnaderna
foi inrättandet av nya platser vid anstalten om respektive 3,750: —

1,250: — och 8,756: —, så blir den verkliga utgiften för underhåll av inventarier
för år 1911 kronor 1,528: 16, för år 1912 kronor 1,260: 90 och
för år 1913 kronor 1,130: 24. I medeltal innebär detta en kostnad av 12
kronor 23 öre för varje å anstalten intagen skyddsling. Utredningen anser
därför kostnaderna för inventarier kunna beräknas till 2,000 kronor årligen.

För kosthållet vid anstalten beräknade förra utredningen en summa av
27,000 kronor årligen. Ehuru livsmedelprisen tvivelsutan i allmänhet ställa
sig något lägre i Malmö än i Uppsalatrakten, anser dock utredningen försiktigast
vara att icke i denna punkt ifrågasätta någon ändring.

Förra utredningen uppskattade den årliga beklädnadskostnaden till 4,500
kronor, beräknat efter en medelkostnad av 30 kronor pr alumn. Då kostnaden
för beklädnad vid Drottning Sofias stiftelse under åren 1911—1913
uppgått till i medeltal kronor 26: 87, har utredningen ansett beklädnadsanslaget
kunna beräknas till 4,000 kronor.

Enligt det förslag, som framlades i fjolårsbetänkandet, skulle vid anstalten
tvenne läkare anställas, en som husläkare med skyldighet att infinna sig
för konsultation en gång i veckan samt dessemellan vid kallelse av föreståndarinnan,
den andre som ögonläkare med skyldighet att årligen undersöka
alumnernas ögon och avge rapport över undersökningen samt att dessutom
vid behov behandla förekommande ögonlidanden. För den förstnämnde föreslogs
ett årsarvode av 900 och för den sistnämnde av 150 krono]''. Vid
anstalten skulle vidare anställas en utbildad sjuksköterska mot ett arvode
av 500 kronor årligen. För att bestrida dessa kostnader ävensom övriga
sjukvårdsutgifter föreslog förra utredningen — med ledning av blindinstitutets
utgifter för samma ändamål — en avrundad summa av 3,100 kronor.

Utredningen har emellertid vid övervägande av denna fråga funnit lämpligast
vara, att några bestämda arvoden till läkare ej nu fixeras, då dessa utgifter
måste bero på de avtal, som kunna träffas med lämplig läkare på
platsen. Då vid Drottning Sofias stiftelse kostnaderna för läkare- och sjukvård
under åren 1911—1913 utgjort pr skyddsling respektive kronor 11: 25,
11: 87 och 12: 25 om året, synes ett belopp för anstalten av 3,000 kronor
årligen med säkerhet lämna utrymme så väl för bästa möjliga ordnande avanstaltens
läkarfråga som ock för tillgodoseende av7 dess övriga sjukvårdsbehov.

För vårdarepersonal — med undantag av sjuksköterskan, vilkens arvode
räknades under rubriken sjukvård, och översköterskan å asylen, som nu före -

Kosthåll

Beklädnad.

Utgifter för
läkare- och
sjukvård.

Vårdare personal.

Ekonomi personal.

slagits till ordinarie tjänst — beräknade förra utredningen följande: 4 dagsköterskor
å 300 kronor, 6 asylsköterskor å 350 kronor, 1 nattsköterska å
asylen å 400 kronor, 2 nattsköterskor å 300 kronor, 2 sköterskeelever å 150
kronor och 2 seniestersköterskor ä 250 kronor.

I det sålunda föreslagna antalet vårdarinnor har utredningen ej tilltrott
sig att ifrågaställa någon nedsättning, ehuru det kan synas rätt högt. Vården
av skyddslingarna vid denna anstalt är i hög grad krävande och omfattande.
Asylen kommer att inrymma nästan alla grader av psykiskt och
fysiskt abnorma, från de hjälplösaste av alla mänskliga varelser, som ej
kunna förflytta sig eller intaga föda utan hjälp, till de oregerliga och våldsamma,
som kräva oavbrutet övervakande. Att en sådan anstalt skall kräva
en relativt stor vårdarepersonal är uppenbart, och det nu föreslagna antalet
är ej större pr skyddsling räknat än det, som redan finnes å Drottning Sofias
stiftelse.

Ej heller har utredningen funnit sig böra på någon punkt föreslå nedsättning
i de förut omnämnda avlöningsförmånerna, som i sin helhet äro
mycket sparsamt tilltagna. Tvärtom vill utredningen ifrågasätta någon höjning
i lönerna för två av kategorierna, nämligen för de båda nattsköterskorna
å skolan och arbetshemmet från 300 till 350 kronor samt för sköterskeeleverna
från 150 till 180 kronor.

Därjämte ansluter sig utredningen till förslaget i förra betänkandet, att
ålderstillägg för vårdarepersonalen må — i likhet med vad som tillämpas
vid hospitalen — utgå med 10, 10 och 20 procent efter respektive 2,5 och
10 år, för vilket ändamål en summa bör i detta sammanhang medtagas, då
kostnaderna för anstaltens drift beräknas. Sammanställas de här ovan gjorda
beräkningarna, skulle kostnaderna för anstaltens vårdarepersonal ställa sig
sålunda:

4 dagsköterskor å 300 .............	................ kronor	1,200	—
6 asyl sköterskor å 350...........		2,100	—
1 nattsköterska å asylen........		400	—
2 nattsköterskor å 350 ........	>	700	—
2 sköterskeelever å 180 .........		360	—
2 semeslersköterskor å 250...		500	—
Ålderstillägg, förslagsvis .........	3>	740	—
	Summa kronor	6,000	—

Av ekonomipersonal beräknade förra utredningen — med undantag för
husmodern, kassaförvaltaren och vaktmästaren, som nu föreslagits såsom ordinarie
befattningshavare — 1 biträde åt husmodern å 400 kronor, 2 kokerskor
å 300 kronor, 2 köksor å 240 kronor, 2 sömmerskor å 300 kronor, 3

husjungfru!- å 240 kronor, 1 tvätterska ä 350 kronor, 1 bakerska å 350
kronor, 5 andra tjänarinnor å 240 kronor, 1 maskinist-smed å 1,400 kronor
och 1 portvakt-skomakare ä 1,200 kronor.

Beträffande den här ifrågavarande personalen har utredningen redan
yttrat sig om de båda sistnämnda. I stället för maskinist har förordats en
eldare, som tillika skulle vara hantverkskunnig, så att han kunde utföra
mindre reparationer å anstaltens inventarier. Avlöningsförmånerna, som för
dessa båda befattningshavande torde böra sättas något lägre än för förste
vaktmästaren, föreslås för eldaren till 1,200 kronor och för portvakten-skomakaren
till 1,050 kronor, vartill för båda skulle komma familjebostad med
fri värme och belysning inom anstalten. För likformighetens skull torde
emellertid även dessa båda böra — i likhet med förste vaktmästaren —
själva bekosta elektrisk armatur och lampor i de för dem upplåtna bostäderna.

Den övriga föreslagna personalen synes vara för anstaltens drift erforderlig
med undantag av bakerskan, som vid anstaltens förläggning till Malmö
icke kommer att behövas, då därstädes anstaltens behov av bröd med fördel
kan fyllas från bagerier i staden. Någon sänkning i de för tjänstepersonalen
föreslagna lönerna kan tydligtvis icke ifrågasättas.

Slutligen tänkte sig förra utredningen, att även för ekonomipersonalen
ålderstillägg skulle efter viss tjänstetid utgå. Som en utväg i detta avseende
hänvisade utredningen på den vid blindinstitutet använda metoden att
vart tredje år öka årslönen med en månadslön, tills grundlönen blivit höjd
med 50 procent. Utredningen ansluter sig till huvudtanken i detta förslag,
nämligen att ålderstillägg efter viss tjänstetid beviljas, men finner sig böra
förorda, att samma principer för ålderstilläggens erhållande tillämpas för ekonomipersonalen
som för vårdarepersonalen, eller 10, 10 och 20 procents förhöjning
av grundlönen efter respektive 2, 5 och 10 års tjänstgöring. Undantag
från denna allmänna regel synes böra göras allenast för eldaren och
portvakten-skomakaren, vilka i analogi med ordinarie statstjänare i samma
ställning böra kunna påräkna 2 ålderstillägg av vartdera 100 kronor efter 5
och 10 års anställning.

Vid uppgörande av överslagsberäkning angående de årliga driftkostnaderna
vid anstalten bör sålunda hänsyn tagas även till utgifterna för ekonomipersonalens
ålderstillägg med förslagsvis det belopp, som angives i följande
sammanställning:

1	biträde åt husmodern.............	............. kronor	400
2	kokerskor å 300........................	»	600
2	köksor å 240 ..............................	>	480
2	sömmerskor å 300 ................	»	600

Tvätt och
renhållning.

Värme och
belysning.

3 husjungfru!'' å 240 .............

1 tvätterska ...............................

5 andra tjänarinnor å 240 ....
1 eldare, hantverkskunnig ....
1 portvakt, tillika skomakare
Ålderstillägg. förslagsvis.........

	720	—
	350	—
»	1,200	--
»	1,200	—
	1,050	—
»	1,400	—
Kronor	8,000	—

För \årdare- och ekonomipersonalen skulle sålunda beräknas i kontanta
löner sammanlagt 14,000 kronor. För de båda manliga tjänarne hava de naturaförmåner,
som böra tillkomma dem, förut angivits; för de övriga skulle
utom själva lönen utgå fri bostad med värme och belysning, fri kost och
fri tvätt.

Kostnaderna för tvätt och renhållning beräknades i förra betänkandet till
ett belopp av 3,800 kronor årligen. Med hänsyn till de senaste erfarenheterna
från Drottning Sofias stiftelse, där motsvarande kostnader med dess
lägre antal skyddsmur år 1913 uppgingo till kronor 3,462:61, anses nu
förevarande anslag böra beräknas till ett något högre belopp, eller 4,000
kronor.

För uppvärmningen av samtliga de nu till uppförande ifrågasatta
byggnaderna beräknade förra utredningen i samråd med ingenjör Hugo Theorell
en årlig kostnad av 10,500 kronor. I denna summa ingick kostnaden
för kokning av anstaltens mat, som skulle ske medelst ånga. Då i Malmö
finnes ett gasverk, som till billigt pris levererar kokgas, har utredningen redan
uttalat sig för den förändringen i de af föregående utredning föreslagna dispositioner,
att kokningen å anstalten bör äga rum med gas. Kostnaderna härför
torde uppgå till 1,000 kronor årligen. Då kostnaderna för kol ställa
sig billigare i Malmö än i Uppsala, anser sig utredningen efter samråd med
fackmän kunna beräkna de återstående kostnaderna för uppvärmningen till
8,000 kronor, vid vilken beräkning utrymme lämnats för prisfluktuationer. Sammanlagda
uppvärmningskostnaden skulle alltså bliva 9,000 kronor, eller
1,500 kronor lägre än vid förläggning i närheten av Uppsala.

Det elektriska ljuset beräknades förut till 2,800 kronor årligen. Förbrukningen
antogs i förra förslaget komma att uppgå till 16,250 kilowattimmar
pr år. Denna förbrukningssilfra bör enligt utredningens uppfattning kunna
ganska avsevärt nedbringas. Det torde sålunda vara obehövligt att i så stor
utsträckning, som skett i omförmälda kalkyl, använda lampor med relativt

stor energiförbrukning. Ävenledes blir tiden för artificiell belysning helt visst
i Malmö väsentligt mindre än den tidigare beräknade. Vid Drottning Sofias
stiftelse, som haft att erlägga avgift för belysningsenergi med 35 öre pr kilowattimme
ha kostnaderna för förbrukad elektricitet — c:a 250 lampor
Jtm, - e]ektnska kaminer ~ uPPgått till i runt tal 1,300 kronor pr år
öJhi a llIämpas vjd förbrukande av elektrisk energi flera olika taxor.''

b]and, dfn’ ,som Vld anstalten torde komma i tillämpning, upptager en avgift
föi belysningsenergi av 35 öre pr kilowattimme med rabatt vid större
örbruknmg. Om man för den nya större anstalten, som får elektrisk drift dels
för belysning och dels för tvätten samt för vattencirkulationen i värmeedmngen,
beraknar en årlig kostnad för förbrukad elektrisk energi av 3 000
kronor så måste detta med nödig hushållning vara tillräckligt. Den samkronorSda
k°S naden för värme och belysning skulle sålunda uppgå till 12,000

derna1 S Jad tillämpas en taxa för vatten avgifter, enligt vilken kostna- vätte,

derna vid en förbrukning av i medeltal 150 liter pr dygn och skyddsling
approximativt kunna beräknas till 1,200 kronor årligen.

samtlig''förufei^in fVerse o™kofnader sammanfördes av förra utredningen Diverse omsamtliga
tomt ej upptagna kostnader, såsom post, telefonsamtal, böcker, tryck kostnader.

rnbHk^h tillfälliga utgifter av varjehanda art. Under samma

rubrik beräknades då aven kostnaderna för vatten, vilka nu, med de säkrare
utgångspunkter för dessa kostnaders fixering, som Malmöförläggningen
bjuder, kunnat har ovan upptagas särskilt för sig. Medan förra betänkandet för

nv%esonTSe omkostnader ~ vatten dän inberäknat — beräknade en summa
av 0,800 kronor, har samma post, sedan vattenkostnaderna därifrån utbrutits
ansetts böra upptagas till 5,000 kronor. ’

Vid Hammarbyförläggningen måste särskilda kostnader för stallet beräk räggjgem

Mai». SOm Br"‘ framhålli,S'' helt "tgä 1 raed •*

stallensTIf drift‘i!l IV® Jär.fö™1 specfflcenwle omkostnaderna för anstaltens
ärliga drift — med undantag för avlöningar till de ordinarie tiänste- nin« ™ anmnehavarne
— ställa sig dessa sålunda: ^ staltens om ko8tnads8tat.

Fastighetens underhåll............................. kronor 3 000

Undervisnings- och arbetsmateriel ... .. » 1,800

Inventarier................................................ » 2 000

Anslag på
extra stat

Kosthåll ...............................................

Beklädnad...................................................

Läkare- och sjukvård .........................

Vårdare- ock ekonomipersonal..............

Tvätt och renhållning.............................

Värme och belysning ...........................

Vatten .....................................................

Diverse omkostnader .............................

Summa

kronor 27,000: —
» 4,000: —

» 3,000: —

> 14,000: —

» 4,000: —

» 12,000: —

> 1,200: —

» 5,000: —

kronor 77,000: —

Dessa belopp äro visserligen beräknade med iakttagande av all tänkbar
sparsamhet och äro ju avsevärt lägre än de av förra utredningen föreslagna,
men utredningen hyser dock den uppfattningen, att de med klok hushållning
skola visa sig tillräckliga.

Vid deras avvägande har emellertid utredningen utgått därifrån, att de
olika här nämnda anslagsposterna skola kunna så disponeras, att behållningen
å en post får användas till fyllande av eventuell brist å en annan,
och att anstalten sålunda för tillgodoseende av olika behov ej blir strängt
bunden vid några bestämda detaljsiffror. Den totala summan föranstaltens »övrio-a
utgifter* bör vara den marginal, inom vilken anstaltens samtliga dithörande
driftkostnader ha att röra sig. Genom en sådan friare disposition
av ifrågavarande anslag underlättas i hög grad en omtänksam ekonomisk
skötsel av anstalten. Med hänsyn härtill anser utredningen, att anslagen till
anstaltens nu omförmälda utgifter böra i den blivande staten uppföras såsom
ett enda anslag, betecknadt såsom »kostnader för anstaltens drift».

Såsom förut anförts, skulle under anstaltens första verksamhetsår endast
fyra ämnes- och fem slöjdlärarinnebefattningar uppföras på ordinarie stat.
På extra stat måste under övergångsåren uppföras lön till fyra extra ordinarie
ämneslärarinnor och två extra ordinarie slöjdlärarinnor. Till var och
en av de förstnämnda synes lämpligen böra utgå ett arvode av 1,200 kronor,
tillsammans 4,800 kronor, och till var och en av de sistnämnda ett arvode
av 900 kronor eller för båda 1,800 kronor. För samtliga skulle härtill
komma fri bostad med värme och belysning. Å extra stat skulle sålunda
vara erforderligt ett kontant belopp av 6,600 kronor.

Sammanfattas här den gjorda utredningen angående kostnaderna för anstaltens
årliga underhåll och drift, erhålles såsom resultat en ordinäre stat
av följande utseende:

A. Avlöningsstat.

1 föreståndarinna, förutom boställsvåning
med värme och belysning.....

1 ämneslärarinna, förutom bostad med
värme och belysning.................

3 ämneslärarinnor, förutom bostad med

värme och belysning..................

Arvode till den ämneslärarinna, som
förordnas till första lärarinna ...

1 slöjdlärarinna, förutom bostad med
värme och belysning..................

4 slöjdlärarinnor, förutom bostad med

värme och belysning..................

1 husmoder, förutom bostad med värme
och belysning samt kost och tvätt..

1 översköterska, förutom bostad med
värme och belysning samt kost och
tvätt ..........................................

1 kvinnligt skrivbiträde, tillika räkenskapsförare
................................

1 förste vaktmästare

Anm. 1. Pensionsunderlaget utgör för husmoder
1,200 kronor och för översköterska 1,100
kronor.

Anm. 2. Tjänsteinnehavare, i vare avlö
ningsförmåner även ingår belysning, är skyldig
att själv bekosta elektrisk armatur och lampor.

Anm. 3. Därest vaktmästare i sådan egenskap
åtnjuter fri bostad, värme och lyse, skall,
så länge denna förmån kvarstår, å lönen avdragas
100 kronor årligen.

Säger —

Lön

2,000

1,000

3,000

200

700

2,800

660

600

900

Tjänst görings pennin e»r -

1,000

600

1,600

100

360

1,400

260

200

660

460

B. Övriga utgifter.

Kostnader för anstaltens drift ...........

Summa kronor

Samma

3,000

1.500

4.500

300

1,060

4,200

800

700

1,460

1,350

18,860

77,000

95,860

| Efter 5 år kan avlöningen höjas med 500
Ikronor och éfter 10 år med ytterligare 500
[kronor, av vilka belopp 350 kronor utgöra
Ilön och 150 kronor tjänstgöringspenningar.

Efter 5 år kan avlöningen höjas med
250 kronor, efter 10 år med ytterligare
250 kronor och efter 15 år med än ytterligare
250 kronor, av vilka belopp 175 kronor
utgöra lön och 75 kronor tjänstgörings
penningar.

Efter 5 år kan avlöningen höjas med 150
kronor, efter 10 år med ytterligare 150 kronor
och efter 15 år med än ytterligare 150
kronor, av vilka belopp 100 kronor utgöra lön
och 50 kronor tjänstgöringspenningar.

Efter 5 år kan avlöningen höjas^med 150
kronor och efter 10 år med ytterligare 150
kronor, av vilka belopp 100 kronor utgöra
lön och 50 kronor tjänstgöringspenningar.

f Efter 5 år kan lönen höjas med 200 kro>nor
och efter 10 år med ytterligare 200
) kronor.

1 Efter 5 år kan lönen höjas med 100
f kronor.

AvlöningsOch
pensions
Tillkor.

På extra stat skulle dessutom uppföras ett sammanlagt belopp av 6,600
kronor till avlöning åt extra ordinarie ämnes- och slöjdlärarinnor med de
kontanta avlöningsbelopp och de naturaförmåner, som ovan angivits.

Vid bestämmande av avlöningsvillkor torde för hela den ordinarie personalen
med undantag av det kvinnliga skrivbiträdet och förste vaktmästaren
kunna tjäna till förebild de villkor, som i kungl. kungörelsen den 13 juni
1908 angående ny stat för blindinstitutet m. m. äro angivna. Vikariatsarvodena
torde lämpligast utgå ur åttonde huvudtitelns förslagsanslag å
1,200 kronor till bidrag för avlönande i vissa fall av vikarier vid blindanstalterna
å Tomteboda och i Växjö.-fcy

För det kvinnliga skrivbiträdet torde böra föreskrivas, att vad som stadgats
i kungl. kungörelsen den 10 juni 1912 angående allmänna villkor och
bestämmelser att gälla för å vissa domstolars, ämbetsverks och myndigheters
stater uppförda biträdesbefattningar skall i tillämpliga delar lända till
efterrättelse.

För förste vaktmästaren torde med vissa jämkningar — särskilt i fråga
om tjänstgöringstiden — de allmänna avlöningsvillkoren för motsvarande befattningshavare
vid statens ämbetsverk kunna tillämpas.

För de ordinarie tjänsteinnehavarne skulle i fråga om pensionsrätt lagen
den 11 oktober 1907 angående civila tjänsteinnehavares rätt till pension
bliva gällande. Beträffande pensionsåldern för ämneslärarinnorna synes med
fog den ändringen kunna ifrågasättas, att hel pensionsrätt inträder först vid
60 levnads- och 30 tjänstår, i stället för de vid övriga blindanstalter föreskrivna
respektive 55 och 25 år. I fråga om föreståndarinnans pensionsrätt
anser utredningen hel pension böra utgå vid 60 levnads- och 25 tjänstår.
Beträlfande husmodern torde ävenledes hel pension böra erhållas efter 25
tjänsteår och vid fyllda 60 levnadsår. För översköterskan synes däremot på
grund av tjänstgöringens beskaffenhet pensionsåldern ej kunna sättas högre
än till 55 levnads- och 25 tjänsteår.

önskligt vore, att de tjänsteinnehavare, som kunna komma att övergå
från Drottning Sofias stiftelse till den nya statsanstalten, finge i och för pension
tillgodoräkna sig den tid, de haft fast anställning vid stiftelsen.

Yad slutligen medlemmarne av förra utredningen Husberg, Åstrand och
Petrén å sidan 150 i betänkandet anförde angående vissa förmåner för den
nuvarande föreståndarinnan vid Sofiastiftelsen, fru Anrep-Nordin, giver även
undertecknad Rydén sin obetingade anslutning.

Jämföras kostnaderna för anstaltens årliga underhåll och drift enligt tigare
utredning och enligt den nu verkställda, erhålles följande resultat.

Föregående utredning kom till en årlig drifts- och underhållskostnad av
114,650 kronor. Nu föreslås, att dessa kostnader begränsas till dels å ordinarie
stat en summa av 95,850 kronor, dels å extra stat 6,600 kronor
eller tillsamman 102,450 kronor. Minskningen i de årliga kostnaderna uppgår
sålunda till 12,200 kronor. Härvid är visserligen att märka, att, i den
mån de på extra stat uppförda ämnes- och slöjdlärarinnorna överföras å
ordinarie stat, de årliga kostnaderna stiga med ett belopp, som svarar emot
de förhöjningar i lärarinnornas avlöningar, vilka i och med ordinarieblivandet
inträda. Dessa förhöjningar komma att, då samtliga de extraordinarie lärarinnebefattningarna
övergått till ordinarie, uppgå till sammanlagt 1,500 kronor.
I varje fall återstår emellertid även efter organisationens fullständiga
genomförande en minskning av 10,700 kronor årligen, vilka sålunda kunna
inbesparas, därest anstalten erhåller den förläggning och anordning, som av
utredningen här förordats.

Hvad slutligen angår den ås. 157 i förra betänkandet lämnade översikten
rörande måttet av de uppoffringar, dem statsverket skulle ikläda sig
genom att nu taga sig an de blinda med komplicerat lyte, har utredningen
velat erinra dels därom, att värdet av Sofiastiftelsens tillgångar, dem statsverket
skulle få på sig överlåtna, numera, enligt här ovan meddelad uppgift,
något ökats, dels att vad särskilt angår den årliga merkostnad, staten genom
direkt omhändertagande av ifrågavarande blinda skulle få vidkännas, det av
förra utredningen gjorda antagandet, att man snart kunde motse en förhöjning
av det hittills utgående årsbidraget för sinnesslöa i arbetshem, nu synes
stå inför sitt förverkligande att döma efter det förslag därutinnan, som varit
till den nu upplösta riksdagen av Kungl. Maj:t förebådat.

I de delar, som icke i det föregående särskilt berörts, har, såsom redan
förut anmärkts, nuvarande utredningen icke funnit anledning till någon erinran
mot förra betänkandets innehåll; och vågar utredningen här uttala den
förhoppningen, att den behjärtansvärda fråga, som är å bane, nu måtte vinna
sin lösning i enlighet med vad de gjorda förslagen innebära.

Med fullt instämmande i det önskemål, utredningen sålunda uttalat, får
undertecknad Rydén för egen del särskilt anföra följande.

Inom utredningen har jag i det längsta företrätt den uppfattningen, att

J&mförelse
mellan det
förn tjärande
och det nya
förslagets årliga
kostnader.

förevarande anstaltsfråga om möjligt bort lösas på det sättet, att en av de
nuvarande dövstumskolorna för ändamålet apterades. Huvudmotiven för denna
ståndpunkt ha varit dels en önskan att kunna på ett för det allmänna billigast
möjliga sätt tillgodose det trängande behovet av fullt tillfredsställande
vård för de blinda med komplicerat lyte, dels ock en bestämd förvissning,
att dövstumväsendets omorganisation efter mera rationella grunder kan och
måste inom den allra närmaste tiden genomföras. Ehuru jag visst icke kan
i allo instämma i de uttalanden, som utredningens majoritet gjort beträffande
blindanstaltsfrågans anknytning till frågan om dövstumväsendets reformering,
eller överhuvud taget kan dela majoritetens pessimistiska syn på möjligheten
att få till stånd en snar lösning av sistnämnda fråga, vågar jag dock icke
bestrida, att en sammankoppling av de båda spörsmålen kan innebära en
bestämd risk för att blindfrågans ordnande kommer att bli undanskjutet på
ett sätt, som skulle vara mycket olyckligt. Då nu en lösning av denna
fråga bjuder sig på så väsentligt billigare villkor än i det tidigare förslaget,
och då därtill utredningen påvisat en annan ändamålsenlig användning av den
dövstumskola, som vid en blivande omorganisation eventuellt kan komma att
bli ledig, har jag funnit mig böra biträda det i här föreliggande betänkande
avgivna förslag. Jag vill emellertid begagna detta tillfälle att till Herr Statsrådets
allvarliga behjärtande framställa det stora behov av dövstumväsendets
reformering, som föreligger, och uttala min livliga förhoppning, att arbetet
härför måtte så bedrivas, att en lösning även av denna fråga måtte bliva
en snar verklighet.

Stockholm i april 1914.

K. S. Husberg. Alfred Petrén.

Värner Rydén.

Elisabeth Anrep-Nordin.