VISSA BESTÄMMELSER OM (Statens offentliga utredningar 1886:1)

NYA LAGBEREDNINGENS

FÖRSLAG

TILL

LAG

ANGÅENDE

VISSA BESTÄMMELSER OM

RÄTTEGÅNGEN I BROTTMÅL.

STOCKHOLM, 1884.
IOS81. BOKTRYCKERIET.

P. A. NORSTEDT & SÖNER.

(

TILL KONUNGEN.

Sedan Eders Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 30 sistlidne
Augusti åt Nya Lagberedningen uppdragit att under den närmaste
tiden på de grunder, som äro angifna i Beredningens den 6

Juni innevarande år afgifna betänkande angående rättegångsväsendets
ombildning, utarbeta förslag till lagbestämmelser om åtalsrätt
och skadeståndstalan samt om den förberedande undersökningen
i brottmål äfvensom angående skiljemän och särskild skadeståndsnämnd,
får Beredningen, som funnit frågan angående skiljemän
och särskild skadeståndsnämnd lämpligen kunna skiljas från öfriga
delar af ämnet, härmed öfverlemna förslag till Lag angående vissa
bestämmelser om rättegången i brottmål, jemte motiv.

Derjemte får Beredningen anmäla, att Presidenten i Eders Kongl.
Maj:ts och Rikets Svea hofrätt Karl Johan Berg, jemlik! nådiga
brefvet den 26 Februari 1883, deltagit såväl i Beredningens gemensamma
öfverläggningar angående förenämnda förslag som ock i förslagets
granskning; och har Presidenten Berg enligt bifogadt särskildt
yttrande i allt hufvudsakligt biträdt nämnda förslag och endast
< i fråga om uteslutande ur förslaget af en del i ofvan nämnda be tänkande

förekommande stadganden uttalat en från Beredningens
åsigt afvikande mening.

Underdånigst

L. ANNERSTEDT.

E. Herslow. A. Norberg. C. Wahlin.

Stockholm den 26 November 1884.

Förslag

till

Lag

angående vissa bestämmelser om rättegången i brottmål.

Med upphäfvande af 16 § 1, 6, 7 och 8 mom. samt 19 § i förordningen
den 16 Februari 1864, om nya strafflagens införande och
hvad i afseende derå iakttagas skall, och af 20 kap. 4 § rättegångsbalken,
sådant detta lagrum lyder i nämnda förordning, så ock med
ändring af hvad lag och författningar i öfrigt innehålla häremot stridande,
stadgas som följer:

1 t AP.

Om åtalsrätt och skadeståndstalan.

1 §•

Under allmänt åtal höra alla brott, som ej finnas i lag uttryckligen
undantagna. Innefattar en handling flera brott, och hör någotdera
under allmänt åtal, eger ock för de öfriga allmänt åtal rum,
äfven om de eljest äro derifrån undantagna.

2 §.

Allmän åklagare skall tala å brott, som hör under allmänt åtal,
ändå att angifvelse derom ej sker. En hvar har rätt att om sådant
brott göra angifvelse hos åklagaren; på hans pröfning ankommer dock,
om angifvelse är grundad på sannolika skäl, så att åtal må anställas.

Om rättighet för en hvar att anställa åtal för vissa öfverträdelser
af föreskrifter angående allmänna hushållningen i riket gäller hvad
i särskilda stadgar derom sägs.

3 §•

Varder brott, som ej hör under allmänt åtal, hos allmän åklagare
af målsegande skriftligen angifvet, och finnes angifvelsen grundad på
sannolika skäl, skall åklagaren tala å brottet, der det ej är sådant,
att det enligt lag må åtalas endast af målsegande.

4 §•

År skriftlig angifvelse om brott gjord hos allmän åklagare, vare
han pligtig att derom meddela skriftligt bevis, der angifvaren det
äskar.

5 §. •

Målsegande eger tala å brott, utan att anlita allmän åklagare.
Hör brottet under allmänt åtal, skall dock åklagaren om sådan talans
anställande underrättas, innan målfft. till handläggning företages; och
eger äfven han i målet föra talan och förebringa bevisning, äfvensom
honom åligger att, der målseganden nedlägger sin talan, fullfölja
åtalet, om skäl dertill finnes.

Åtal å embetsbrott, som tillhör Konungens eller Hofrätts omedelbara
upptagande, må ej väckas af annan än den, som å embetets
vägnar är dertill behörig. Har på angifvelse af målsegande om
sådant brott åtal icke följt, och påstås ansvar å honom för angifvelsen,
eger dock målseganden sjelf väcka åtal å embetsbrottet.

6 §•

Är åtal af allmän åklagare väckt, står det målsegande, som
sig anmäler, öppet att deri föra talan och förebringa bevisning;
och skall förty underrättelse om åtalet målseganden meddelas, der

han är känd och synnerligt hinder derför icke möter. Nedlägger
åklagaren sin talan, eger målseganden på sitt ansvar fullfölja åtalet.

7 §•

Förlikning med målsegande må ej ligga, i vägen för allmän
åklagares talan å brott, som hör under allmänt åtal.

Har målsegande angifvit eller sjelf åtalat brott, som ej hör
under allmänt åtal och ej heller är sådant att det må åtalas endast
af målsegande, skall, sedan den tilltalade vid Rätten svarat i hufvudsaken
eller bevisning mot honom der blifvit förebragt, hvarken derefter
ingången förlikning eller gjord återkallelse af angifvelsen eller
nedläggande af åtalet utgöra hinder för allmän åklagare att fullfölja
åtalet, om han dertill finner skäl. *

8 §•

I fråga om brott, som enligt lag ej må åtalas af annan än
malsegande, har han rätt att, när helst han vill, nedlägga sin
talan eller ingå förlikning. Är straff ådömdt genom beslut, som ej
öfverklagas eller som eljest eger,-laga kraft, må dock talans nedläggande
eller förlikning ej hindra straffets verkställande.

9 §•

Nedlägger den, som åtal väckt, sin talan, och varder åtalet icke
fullfölj dt af annan, som är dertill behörig, skall åtalet afskrifvas såsom
förfallet.

Åtal, hvilket sålunda afskrifvits, utgör ej hinder för nytt åtal.
Der straff förfaller efter viss tid, må vid bestämmande af den dag,
från hvilken sådan tid skall räknas, afseende icke fästas å det afskrifna
åtalet.

10 §.

Har åtal å brott blifvit väckt af den, som är dertill behörig,
eger målseganden rätt att i sammanhang med åtalet föra talan om

ersättning för skada, soin genom brottet honom tillskyndats. År
åtalet afdömdt genom laga kraft egande beslut, utan att målsegandens
rätt till skadestånd blifvit pröfvad, står det målseganden
fritt att derom föra särskild talan.

Skadeståndstalan må ock väckas, ändå att åtal å brottet ej skett,
der det ej är sådant embetsbrott, som i 5 § sägs.

11 §•

Väckes anspråk på skadestånd i mål, der den tilltalade hålles
häktad, må ej åtalets afdömande uppehållas deraf att ytterligare utredning
erfordras i fråga om skadeståndet, utan skall skadeståndstalan,
så vidt den ej kan afdömas tillsammans med åtalet, förklaras
hvilande i afbidan på åtalets slutliga utgång.

Lag samma vare i andra mål, der yrkande framställes, att talan
om skadestånd skall särskildt handläggas, och Rätten finner det lämpligen
kunna ske.

12 §.

Talan om skadestånd på grund af gerning, som i lag är belagd
med straff, skall handläggas i den för brottmål stadgade ordning,
äfven då sådan talan särskildt föres utan åtal å brottet.

13 §.

År åtal å brott genom laga kraft egande beslut afdömdt, skall,
äfven om målseganden ej varit i målet hörd, beslutet, i hvad det
innefattar pröfning af brottets verklighet och den tilltalades skuld,
ega bindande verkan i fråga om målsegandens rätt till skadestånd.

14 §.

Hvad i 10, 11, 12 och 13 §§ är sagdt om skadestånd skall ock
ega tillämpning i fråga om sådan påföljd å brott, som i 13 kap. 1
§ giftermålsbalken eller 6 kap. ärfdabalken stadgas.

2 KAP.

Om den förberedande undersökningen.

1 §•

Konungens Befallningshafvande och andra dem underlydande
polismyndigheter så ock allmänna åklagare skola, i enlighet med
gällande bestämmelser, hvar inom sin tjenstekrets, vaka deröfver och
medverka dertill, att brott, som höra under allmänt åtal, varda upptäckta
och åtalade.

2 §•

Vid efterforskning af brott skall allmän åklagare ställa sig till
efterrättelse honom af förman gifna föreskrifter.

3 §•

Allmän åklagare, hos hvilken skriftlig angifvelse göres eller anledning
eljest yppas, att brott, som hör under allmänt åtal, blifvit
begånget å ort utom hans tjenstekrets, skall skyndsamt derom underrätta
allmän åklagare å nämnde ort.

4 §•

Förekommer hos domstol eller annan offentlig myndighet anledning,
att brott, som hör under allmänt åtal, blifvit begånget men
ej veterligen åtaladt, skall underrättelse derom skyndsamt meddelas
den åklagare, som är behörig att åtala brottet.

Uppstår rykte om brott, som hör under allmänt åtal, eller förekommer
eljest anledning, att sådant brott är föröfvadt, skall allmän
åklagare samt i stad polismästare, der sådan finnes, skyndsamt och
noga efterforska, huruvida brott är begånget och om någon för brottet
skäligen bör misstänkas, samt inhemta noggrann upplysning om
alla de omständigheter i öfrigt, som hafva sammanhang med brottet.

Är angifvelse hos allmän åklagare gjord om brott af den beskaffenhet,
att han enligt lag är pligtig att det åtala, skall han likaledes
efterforska allt, som kan tjena till upplysning om den angifnes
brottslighet eller oskuld.

6 §.

Erfordras vid efterforskning af brott åtgärd utom åklagarens
eller polismästarens tjenstekrets, eger han anlita allmän åklagare eller
polismyndighet i den ort, der åtgärden skall vidtagas.

7 §•

Finnes brott vara föröfvadt, för hvilket i lag såsom lägsta straff
bestämmes straffarbete i två år eller längre tid, skall anmälan om
brottet ofördröjligen göras hos Konungens Befallningshafvande; dock
fortfare allmän åklagare eller polismästare med den efterforskning,
som på honom ankommer.

B §•

Inträffar dödsfall under omständigheter, hvilka gifva anledning
dertill att döden kan vara vållad af straffbart förhållande, skall allmän
åklagare eller polismästare, i närvaro af två vittnen, genast
hålla undersökning på stället och dervid uppteckna allt, soin iakttagits
beträffande den döda kroppens läge och utseende, stället der
den anträffats, äfvensom hvad i öfrigt kan tjena till upplysning om
dödsorsaken.

%•

Yppas anledning'' att i afbidan på vidare undersökning bör anstå
med den dödes begrafning, eger åklagaren eller polismästaren derom
förordna.

9 §.

Förekommer någon omständighet, som föranleder till rättsmedicinsk
undersökning, skall sådan undersökning ofördröjligen hållas i
enlighet med hvad derom finnes särskildt stadgadt.

10 §.

Finner Konungens Befallningshafvande, kronofogde eller polismästare
nödigt anställa förhör för vinnande af upplysning angående
brott, som hör under allmänt åtal, vare en hvar, som kallas till förhöret
och ej är hindrad af laga förfall, pligtig att komma tillstädes,
så vida han, då kallelsen honom delgifves, uppehåller sig i stad, der
förhöret eger rum, eller eljest inom fem kilometers afstånd från förhörsstället.

Hvad sålunda är stadgadt galle ock i fråga om förhör, som af
allmän åklagare hålles till upplysning om brott, hvilket i lag är
belagdt med straffarbete.

11 §.

Har någon, som enligt 10 § var pligtig inställa sig vid förhör,
utan laga förfall vägrat åtlyda kallelse till förhöret eller derifrån
uteblifvit, må han, derest hans personliga närvaro finnes vara af synnerlig
vigt, till förhöret hemtas.

12 §.

En hvar, som är tillstädes, då brott föröfvas, som hör under
allmänt åtal, vare pligtig att på tillsägelse af allmän åklagare,
polistjensteman eller polisbetjent medfölja till förhör, som i närmaste
granskap till det ställe, der brottet skett, omedelbart derefter
hålles till vinnande af upplysning angående gerningsmannen.

Vägrar någon utan giltigt skäl att medfölja, må han medtagas till
förhöret.

13 §.

Vid förhör, som enligt 10 § hålles angående brott, hvilket i lag
är belagdt med straffarbete, må den, som kommit tillstädes, äfven
sedan han blifvit hörd, förbjudas att lemna förhörsstället, så vida han
är misstänkt för brottet eller delaktighet deri, eller det eljest skäligen
kan befaras, att han afviker eller undanrödjer bevis eller annat, som
har gemenskap med brottet. Sådant förbud galle dock ej för längre
tid än tolf timmar från det han instälde sig vid förhöret. Söker
någon öfverträda förbudet, må han tagas i särskilt förvar och qvarhållas,
så länge hans närvaro är behöflig, dock ej under längre tid
än förbudet gäller.

14 §.

Allmänheten eger ej tillträde vid förhör, hvarom i 10 § sägs. Två
vittnen skola dervid vara tillstädes.

15 §.

Vid förhör skall anteckning göras om allt, som dervid blifvit
upplyst och erkändt.

Anteckning skall ock göras om meddelad kallelse till förhör, om
verkstad hemtning så ock om förbud och qvarhållande, hvarom i
13 § sägs; och eger den, hvilken åtgärden galt, att derom på begäran
erhålla skriftligt bevis.

16 §.

Har någon, som misstänkes för brott, afvikit, eller kan han eljest
ej anträffas, skall i de fall, då häktning enligt lag må ifrågakomma,
Konungens Befallningshafvande å honom utfärda allmän efterlysning.

17 §.

I ändamål att gripa den, som för brott må tagas i häkte, eller
att upptäcka gods, hvilket någon genom brott förlorat, eller annat,
som kan tjena till bevis om begånget brott af den beskaffenhet, att
det i lag är belagdt med straffarbete, må husransakan ega rum hos
den, som på sannolika skäl misstankes för brottet eller delaktighet
deri.

Hos annan må utan hans medgifvande husransakan för nämnda
ändamål företagas endast då brottet blifvit föröfvadt i hans hemvist
eller annan lägenhet, som af honom innehafves, eller då någon, som
misstänkes för brottet eller delaktighet deri, efter brottets begående
der haft sitt tillhåll, eller då särskild anledning eljest förekommer
att han der uppehåller sig eller att det eftersökta der finnes.

18 §.

Husransakan för efterforskning af begånget brott må äfven i andra
än de i 17 § nämnda fall, när helst det anses behöfligt, ega rum
i bod eller annan lägenhet, der sådant gods, som eftersökes, plägar
uppköpas eller såsom pant mottagas, i förvaringsrum, som hör till
dylik bod eller lägenhet, samt i hus, som tjenar till herberge eller
tillhåll för lösdrifvare eller personer, hvilka äro straffade eller misstänkta
för brott.

19 §.

Konungens Befallningshafvande, allmän åklagare samt polismästare,
der sådan finnes, ega förordna om husransakan. Kan husransakan
ej verkställas af den, som derom förordnat, må verkställigheten
uppdragas åt polisbetjent eller å landet åt nämndeman, fjerdingsman
eller ledamot i kommunalnämnd.

20 §.

Har det, som eftersökes, blifvit på färsk gerning följdt eller spåradt
till hus eller gård, och finnes det der utan vidare ransakan till -

gängligt, må det af polisbetjent, nämndeman eller fjerdingsman tagas
i förvar utan särskilt uppdrag af öfverordnad myndighet.

Genom brott mistadt gods må ock af egaren sjelf återtagas på
färsk gerning.

21 §.

Den, som skall verkställa husransakan, eger att, då hus, gård och
förvaringsrum finnas stängda och ej vid anfordran öppnas, använda
det våld, som för ändamålet är oundgängligen nödigt.

22 §.

Vid husransakan skola två vittnen vara tillstädes. Husbonde,
om han är hemma, eger öfvervara husransakan. Träffas han ej, eger
hans hustru eller hemmavarande husfolk enahanda rätt. Finnas ej
de, varde närboende granne, som anträffas, tillsagd och bevis om
förrättningen anslaget på lämpligt ställe i bostaden.

23 §.

Den, som håller husransakan, vare pligtig tillse, att ingen skada,
som kan undvikas, dervid göres, och att åt förrättningen ej gifves
vidsträcktare omfattning, än för ändamålet erfordras. Har husransakan
skett i husbondens eller husfolkets frånvaro, skall huset eller
rummet på lämpligt sätt tillstängas.

24 §.

År någon på sannolika skäl misstänkt för brott, må, äfven mot
hans vilja, ransakan å hans kropp företagas efter gods, som någon
genom brottet förlorat. Är brottet i lag belagdt med straffarbete,
må kroppsransakan å den misstänkte anställas äfven efter annat, som
kan tjena till bevis om brottet, så ock kroppsbesigtning å honom
företagas, der sådan erfordras till upplysning om brottet.

25 §.

Den, som är behörig att meddela förordnande om husransakan,
eger ock förordna om kroppsransakan och kroppsbesigtning.

Kroppsransakan skall ske i närvaro af två vittnen och må ej å
qvinna, utan hennes medgifvande, verkställas eller bevittnas af annan
än qvinna. Hvad nu är sagdt om kroppsransakan skall ock gälla om
kroppsbesigtning, der den ej hålles af läkare.

26 §.

Hvad vid husransakan eller eljest anträffas, af beskaffenhet att
kunna tjena till bevis om brottet, må tagas i förvar, så länge det för
sådant ändamål behöfves. Derefter skall det utan dröjsmål hållas
egaren till banda, så vida det icke är enligt lag förbrutet.

Det, som tages i förvar, skall skriftligen upptecknas och under
försegling eller på annat lämpligt sätt säkert vårdas, så att det ej
kan förbytas, förändras eller annorledes missbrukas. Af förteckningen
skall ett exemplar tillhandahållas den, hos hvilken ransakan skett,
om han det begär.

27 §.

Vid hus- eller kroppsransakan samt vid kroppsbesigtning skall
anteckning göras om ändamålet med åtgärden och om hvad dervid
blifvit utrönt. Skriftligt besked derom skall ock på begäran meddelas
den, hvilken åtgärden galt.

28 §.

Enskildt bref eller annan enskild handling, som vid hus- eller
kroppsransakan påträffas i försegladt skick, må tagas i förvar, om
skäl dertill finnes, men likväl ej öppnas och undersökas af annan än
Konungens Befallningshafvande, kronofogde, polismästare eller, då
handlingen företes vid Rätten, af dess ordförande; och må ej dervid

handlingens innehåll intagas i protokoll eller eljest röjas i vidsträcktare
man, än för bevisning om brottet är oundgängligen nödigt.

29 §.

Enskilda bref, telegram och anteckningar samt handelsböcker,
hvilka vid hus- eller kroppsransakan anträffas utan försegling, skola,
om anledning till deras tillvaratagande förekommer, och innehafvaren
ej medgifver att de genast må undersökas, under försegling inneslutas
utan vidare skärskådande, hvarefter i fråga om handlingarnes öppnande
och undersökande galle hvad i 28 § är sagdt.

30 §.

Finnes hos post- eller telegrafanstalt bref eller annan postförsändelse
eller utskrifvet telegram till någon, som på sannolika skäl misstankes
för brott, hvilket i lag är belagdt med straffarbete, eger Konungens
Befallningshafvande, kronofogde eller polismästare, att, der
anledning förekommer att handlingen kan tjena till upplysning om
brottet, förordna, att den skall tagas i förvar emot qvittobref till
post- eller telegrafverket, hvarefter med handlingen vidare förfares
så som i 28 § sägs.

Lag samma vare, der bref, postförsändelse eller telegram bevisligen
inlemnats af den för brottet misstänkte sjelf eller genom biträde.

31 §.

Handling, soin tagits i förvar, enligt hvad i 28, 29 eller 30 §
stadgas, skall, så snart ske kan, öppnas och undersökas. Finnes vid
undersökningen, att handlingen ej är af nöden för bevisning om
brottet, skall densamma genast återställas till den, hos hvilken den
anträffats, eller, der handlingen tagits i förvar hos post- eller telegrafanstalt,
öfverleinnas åt den, hvilken är berättigad att handlingen
mottaga.

Finner den, som undersökningen förrättar, att bref, annan postförsändelse
eller telegram, som tagits i förvar hos post- eller telegrafanstalt,
bör vidare qvarhållas, men att den, till hvilken handlingen
är stäld, kan, utan men för den förberedande undersökningen eller
för ransakningen, erhålla kännedom om handlingen i dess helhet
eller till någon del, skall innehållet deraf genom afskrift eller utdrag
af handlingen honom meddelas.

32 §.

Har för vinnande af upplysning om brott, för hvilket icke någon
hålles häktad, gods blifvit vid husransakan eller eljest taget i förvar,
skall, der åtal å brottet ej redan är anhängigt, sådant åtal inom fjorton
dagar väckas. Sker det ej, vare egaren berättigad att återfå det
tillvaratagna.

33 §.

Om hus- och kroppsransakan, som enligt särskilda författningar
angående rikets allmänna hushållning må i vissa fall företagas, galle
hvad derom i dessa författningar finnes stadgadt.

34 §.

Hvad i detta kapitel sägs om polismästare galle ock om annan
med honom likstäld myndighet samt, der sådan ej finnes, om magistrat.

3 KAP.

Om häktning och reseförbud samt qvarstad så ock om embetsmål^ skiljande
från utöfning af embete* medan han står under tilltal.

1 §•

Misstankes någon att hafva begått brott, för hvithet i lag såsom
lägsta straff bestämmes straffarbete i två år eller längre tid, skall
häri tagas i häkte.

2 §•

Är någon misstänkt för brott, som är ringare än i 1 § sägs,
men dock i lag belagdt med straffarbete, skall han tagas i häkte, der
det skäligen kan befaras, att han eljest afviker eller undanskaffar
gods, som genom brottet är åtkommet, eller genom undanrödjande af
bevis eller annorledes hindrar målets utredning.

3 §•

Varder någon, som hvarken innehar fast egendom, embete eller
tjenst eller eljest har stadigt hemvist eller yrke inom riket, misstänkt
för brott, som afses i 2 §, må han häktas, äfven om särskild
anledning ej förekommer, att han afviker eller vidtager åtgärd, som
der är sagd.

Misstänkes någon, som icke har stadigt hemvist inom riket, för
brott, som är ringare än förut är sagdt men dock i lag belagdt med fängelse,
och förekommer mot honom särskild anledning att han afviker,
må han ock tagas i häkte.

4 §•

I de fall, hvarom i 2 eller 3 § sägs, må den misstänkte, i stället,
för att tagas i häkte, förbjudas att utan tillstånd af den, hvilken
gifvit förbudet, aflägsna sig från sin hemort eller annan honom anvisad
vistelseort, innan han vid domstol sjelf svarat, så vida sådant
reseförbud anses för ändamålet tillräckligt. Ofverträder någon förbudet,
skall han genast häktas.

Är utländsk man, som tillfälligtvis uppehåller sig inom riket,
misstänkt för brott, må ock reseförbud, der det anses nödigt, honom
meddelas, ändå att brottet i lag är belagdt endast med böter.

5 §.

Okänd person, som undandrager sig att uppgifva sitt namn eller
sitt hemvist, eller mot hvilken skälig anledning förekommer att hans
uppgift derom är osann, må, till dess tillförlitlig upplysning i sagda
hänseende vinnes, tagas i häkte, ändå att brott, hvarför han misstankes,
i lag är belagdt endast med fängelse eller böter.

6 §•

Ej må på misstanke om brott någon häktas eller reseförbud
någon meddelas, der ej misstanken är grundad på sannolika skäl.

7 §•

Konungens Befallningshafvande, allmän åklagare samt i stad polismästare
eller annan med honom likstäld myndighet eller, der sådan ej
finnes, magistrat, ega meddela förordnande om häktning eller reseförbud.

Är förordnandet gifvet af annan än allmän åklagare, skall denne
genast derom underrättas.

B §•

Den, som begått brott och träffas å bar gerning eller flyende fot,
må af en hvar gripas, om brottet är sådant, som i 1 eller 2 § sägs,

eller om han, ändå att brottet är ringare, kan efter 3 eller 5 §
häktas.

En hvar eger ock rätt att gripa deri, som rymt ur häkte eller
öfverträdt reseförbud eller på grund af Konungens Befallningshafvandes
efterlysning bör för brott häktas.

9 §•

År någon gripen efter 8 § eller eljest utan sådant förordnande,
som i 7 § sägs, åligger den, som honom gripit, att utan dröjsmål
anmäla förhållandet hos någon af de i 7 § nämnda myndigheter,
hvilken derefter har att anställa förhör med den gripne inom tjugufyra
timmar och förordna om hans häktande eller lösgifvande.

10 §.

Då någon häktas eller reseförbud någon meddelas, skall skriftligt
besked derom, så snart ske kan, honom lemnas. I beskedet skall utsättas
det brott, som föranledt åtgärden.

'' Häktas embets- eller tjensteman eller meddelas honom reseförbud,
skall anmälan derom ofördröjligen göras hos hans närmaste förman.

11 §•

Erfordras angående den, som blifvit häktad eller fått reseförbud
sig meddeladt, prestbetyg eller andra närmare upplysningar, skall
allmän åklagare utan dröjsmål föranstalta om införskaffande deraf.

12 §.

Den, som blifvit häktad, skall, derest ej ransakning vid Rätten
genast anställes, så snart ske kan, föras till allmänt ransakningshäkte
för den ort, der ransakningen bör förrättas. Med honom skall sändas
skriftlig uppgift om hans namn och hemvist samt om det brott, för
hvilket han är misstänkt.

13 §.

Intill dess den häktade kan föras till häkte, hvarom i 12 § sägs,
eller då för honom under forslandet tarfvas nattläger eller hviloställe,
må han insättas i annat häkte eller hållas under särskildt förvar.

Varder någon för brott gripen, och kan ej förhör enligt 9 § anställas
samma dag, må han ock hållas under särskildt förvar.

14 §.

Sedan häktad ankommit till ransakningshäktet, göre häktets föreståndare
genast anmälan derom, i det fall att ransakningen skall
hållas vid Rådstufvurätt eller polisdomstol, hos polismästare eller
annan med honom likstäld myndighet eller, der sådan ej finnes, hos
magistrat, men i annat fall hos Konungens Befallningshafvande.

15 §.

Finnes den häktades qvarhållande uppenbarligen sakna stöd af
lag, skall Konungens Befallningshafvande eller polismyndighet, hvarom
i 14 § sägs, förordna om den häktades försättande på fri fot.

16 §.

Så snart anmälan om den häktades ankomst till ransakningshäktet
blifvit gjord, skall Konungens Befallningshafvande eller polismyndigheten,
derest den häktade ej försättes på fri fot, hänskjuta målet
till handläggning vid domstol och derom underrätta Rätten eller domaren
för utsättande af tid för ransakningen.

Begär åklagare att med målets hänskjutande till domstol må anstå
för anställande af ytterligare efterforskningar, eger dock Konungens
Befallningshafvande eller polismyndigheten att, så framt giltigt
skäl dertill förekommer, meddela det anstånd med målets hänskjutande
till domstol, som finnes nödigt, dock ej för längre tid än fjorton
dagar, räknade från den, då den häktade ankommit till ransaknings -

häktet. Ej må anstånd heviljas, utan att den häktade blifvit öfver
åklagarens begäran hörd.

Efter utgången af anståndstiden eller förut, om ändamålet med

O Ö 1

anståndet tidigare anmäles vara vunnet, skall målet genast hänskjutas
till domstol.

17 §•

Hvad i 14, 15 och 16 §§ stadgas i fråga om Konungens Befallningshafvande
galle ock om den, som af Konungen förordnats att
vid visst kronohäkte fullgöra de skyldigheter, som enligt samma §§
eljest åligga Konungens Befallningshafvande.

18 §.

Ransakning med häktad person skall börjas å landet inom tio
dagar och i stad inom tre dagar, efter det hos Rätten eller domaren
blifvit anmäldt, att målet hänskjutits till domstol.

Möter med hänsyn till särskilda förhållanden i någon ort å landet
hinder att der börja ransakning inom tid, som nu är sagd, ankommer
på Konungen att bestämma annan tid, dock ej utöfver tre veckor,
inom hvilken ransakning å sådan ort skall börjas.

19 §.

Ej må i ransakning angående brott, för hvilket någon hålles
häktad, uppskof gifvas längre än tre veckor å landet och åtta dagar
i stad, der ej Rätten finner att det ändamål, som åsyftas med uppskofvet,
inom sådan tid ej kan vinnas.

20 §.

Sedan ransakning vid Rätten börjats angående brott, för hvilket
någon hålles häktad eller är underkastad reseförbud, ankommer på
Rätten allena att pröfva, huruvida häktningen eller reseförbudet må

fortfara eller upphöra; och åligger Rätten vid hvarje rättegångstillfälle
att i sådan pröfning ingå, ändå att yrkande derom ej framställes.

21 §.

Finnas emot tilltalad, som är på fri fot, sådana omständigheter
att han bör häktas, har Rätten att derom förordna.

Utan hinder af beslut, som af Rätten kan vara fattadt i fråga
om den tilltalades häktande eller lösgifvande, eger Rätten efter omständigheterna
lösgifva eller ånyo häkta den tilltalade.

Hvad här är stadgadt i fråga om häktning skall ock gälla om
reseförbuds meddelande och upphäfvande.

22 §.

Angående brott, för hvilket någon är underkastad reseförbud,
skall, å landet, åtal väckas inom fjorton dagar och ransakning vid
Rätten börjas inom trettio dagar samt, i stad, åtal väckas och ransakning
börjas inom fjorton dagar, efter det reseförbudet meddelades.
Fullgöres ej hvad sålunda är stadgadt, vare förbudet förfallet. Ej må,
utan den tilltalades medgifvande, i ransakningen uppskof gifvas längre
än trettio dagar å landet och åtta dagar i stad, der ej Rätten finner
att det ändamål, som åsyftas med uppskofvet, inom sådan tid ej
kan vinnas.

23 §.

Har någon på misstanke om brott, hvarom ransakning skall hållas
vid häradsrätt, fått sig meddeladt reseförbud, och infaller ej lagtima
ting eller allmänt sammanträde inom trettio dagar derefter, skall den,
som talar å brottet, så snart ske kan och sist inom åtta dagar efter
det reseförbudet gafs, derom göra anmälan hos domaren, som har
att utan dröjsmål utsätta ransakningen till handläggning vid urtima
ting eller särskild! sammanträde med Rätten.

Finnes för viss domsaga särskild tingsstad för handläggning af
mål angående häktade, må ock der ransakas och dömas angående

den, som är underkastad reseförbud, så framt domaren anser det
lämpligen kunna ske.

I öfrigt skall hvad i lag eller författning är stadgadt om urtima
ting för ransakning med häktad, ega tillämpning äfven i fråga om
mål, deri den tilltalade är underkastad reseförbud.

24 §.

Allmän åklagare så ock häktets föreståndare skola, i hvad på
dem ankommer, medverka dertill, att den häktade må åtnjuta nödigt
biträde till införskaffande af den bevisning, som han till sitt fredande
åberopar.

25 §.

Frikännes häktad, gifve Rätten honom lös, så framt han ej skall
hållas i häkte för annat brott än det, hvarifrån han blef frikänd.
Hafva synnerligen besvärande omständigheter emot honom förekommit,
eger underrätt förordna, att han skall förblifva i häkte, till dess
Rättens dom vunnit laga kraft eller Hofrätt annorlunda förordnat.
Frikännes den, som fått reseförbud sig meddeladt, vare förbudet förfallet.

26 §.

Kan häktad ej säkert vårdas utan särskildt fängsel, må han dermed
beläggas, dock ej annorlunda eller på längre tid än säkerheten
fordrar. A honom må ock kroppsransakan företagas för att utröna,
huruvida han innehar något, hvaraf säkerheten i häktet eller under
hans forslande kan äfventyras.

27 §.

Häkte skall vara så beskaffad^ att det ej är menligt för den
häktades helsa. I ett rum skola ej flere personer förvaras, der det
kan undvikas. Finnas ej särskilda rum för alla, skola dock ej de,
som äro häktade för ringare brott, hållas tillsammans med dem, som

för gröfre brott tagits i häkte. Personer af olika kön må ej heller
förvaras i samma ram. Häktad må ej hållas tillsammans med den,
som undergår straffarbete eller fängelsestraff. •

28 §.

Den, som är häktad, skall af allmänna medel förses med sund
och nödtorftig kost så ock annan förnödenhet. Vill och kan han
förskaffa sig bättre underhåll eller större beqvämlighet, än i häktet
allmänneligen bestås, vare det honom tillåtet, så vidt ej derigenom
ordningen inom häktet kan störas eller säkerheten i den häktades
vård äfventyras.

29 §.

Häktas qvinna, som har spädt barn, och kan det ej annorstädes
njuta uppehälle och skötsel, må hon hafva det hos sig och
till dess föda undfå hälften emot hvad henne sjelf bestås.

30 §.

Blifver någon sjuk, under det han sitter i häkte, njute på allmän
bekostnad vård och läkemedel efter sjukdomens beskaffenhet. Kan
han ej vårdas inom häktet, varde då förvarad å annat ställe, der
han kan njuta tjenlig vård.

31 §.

Häktad skall ej tvingas till arbete. Vill han arbeta, hafve lof
dertill, om han sjelf förskaffar sig Renligt arbete, eller tillgång derpå
finnes inom häktet.

32 i

J r

Häktad vare ej förment att läsa eller skrifva; dock må han ej
afsända eller mottaga bref, utan att han fått lof dertill af häktets
föreståndare. Sådant lof må ej vägras, der brefvet är stridt till

Konungens Befallningshafvande eller annan, som har tillsyn öfver
häktet, eller der den häktade medgifver att brefvet må läsas, och
dervid tinnes att det ej innehåller något, som kan hindra brottets
upptäckt eller ransakningens gång eller störa ordningen inom häktet
eller äfventyra säkerheten i den häktades vård.

33 §.

Häktad vare ej heller förment att mottaga besök, utan gifve
häktets föreståndare lof dertill, om ej sådan omständighet förekommer,
som föranleder till vägran af brefs mottagande enligt 32 §;
dock eger föreståndaren utsätta viss tid, å hvilken besöket skall ske,
så ock låta en eller flere personer dervid vara tillstädes, om så finnes
nödigt. Ej må likväl häktad förmenas att i enrum tala med den,
som erhållit förordnande eller tillåtelse att lemna honom biträde i
ransakningen, eller med prest eller läkare, som är anstäld vid häktet.

34 §.

Visst gods, som påstås vara förverkadt eller genom straffbar
gerning någon afhändt, må af Rätten, när skäl dertill finnes, sättas i
qvarstad eller under förbud att säljas eller skingras. År trängande fara,
att godset undanskaffas eller förskingras, innan målet kan förekomma
vid Rätten, må öfverexekutor bevilja qvarstad eller skingringsförbud.

För skadestånd på grund af gerning, som i lag är belagd med
straff, eger ock Rätten förordna om qvarstad å den tilltalades egen•
dom till belopp, Rätten finner skäligt.

I öfrigt skall i fråga om qvarstad eller skingringsförbud, hvarom
nu är sagdt, gälla hvad om enahanda åtgärder i tviste- och utsökningsmål
finnes stadgadt.

Om qvarstad å tryckt skrift stadgas i tryckfrihetsförordningen.

35 §.

År embets- eller tjensteman tilltalad för brott, som kan medföra
afsättning från embete eller tjenst, ocli förekomma sannolika

skäl att han begått brottet, eger Rätten besluta, att han skall afhålla
sig från utöfning af embetet eller tjensten, till dess annorlunda
varder förordnadt. Om sådant beslut skall hans närmaste förman
ofördröjligen underrättas.

36 §.

I Rättens beslut om häktning, om häktad persons qvarhållande
i häkte, om reseförbud, om qvarstad och om skingringsförbud så ock
om embets- eller tjenstemans skiljande från utöfning af embete eller
tjenst, medan han står under tilltal, må den tilltalade söka rättelse
genom särskilda besvär.

I dessa mål vare klagan ej inskränkt till viss tid, och gånge beslutet
i verkställighet utan hinder af förd klagan.

MOTIV.

Jemlik! den ordning för Nya Lagberedningens arbeten, som finnes
bestämd i Kongl. brefvet den 30 Augusti 1884, bär det ålegat Beredningen
att på de grunder, som äro angifna i Beredningens den 6
Juni samma år afgifna betänkande angående rättegångsväsendets ombildning,
upprätta förslag till lagbestämmelser angående åtalsrätt och
skadeståndstalan samt om den förberedande undersökningen i brottmål.
Då motiven till det upprättade förslaget nu skolat afgifvas,
har Beredningen ej ansett behöfligt att ånyo upptaga de skäl för de
särskilda bestämmelserna i förslaget, som i nämnda betänkande finnas
angifna, hvadan redogörelsen för motiven till förslaget kunnat inskränkas
till de hufvudsakliga skälen för de ändringar, som vidtagits
i hithörande stadganden i samma betänkande.

Med principbetänkandet förstås i dessa motiv förenämnda, af
Lagberedningen den 6 Juni 1884 afgifna betänkande angående rättegångsväsendets
ombildning; och har Beredningen låtit den speciella
motiveringen till de kapitel i betänkandet, som motsvara förevarande
förslag, åtfölja dessa motiv.

1 KAP.

Om åtalsrätt och skadeståndstalan.

För att uppdraga en bestämd gräns emellan egentlig angifvelse, 2 och 3 §§.
hvilken kunde föranleda till ansvar enligt 16 kap. strafflagen, och
ett sådant uppenbarande af brottet, som i 3 kap. 8 § samma lag förutsattes
kunna ske utan angifvelse till åtal, uttalades i principbetänkandet
den grundsats, att en anmälan om brott ej skulle be -

MOTIV.

traktas såsom uttrycklig angifvelse, med mindre den gjordes skriftligen.
Eu sådan grundsats torde dock svårligen låta förena sig
med nu gällande bestämmelse i 17 kap. 7 § rättegångsbalken angående
angifvarens jäfaktighet. Enligt nämnda lagrum anses den,
som till åtal angifvit ett brott, såsom under alla förhållanden otjenlig
att vittna i målet, ehvad angifvelsen skett skriftligen eller muntligen.
Då åklagaren dessutom i fråga om de brott, som äro underkastade
allmänt åtal, är lika pligtig att dem åtala, vare sig angifvelse skett
eller åklagaren på annan väg om dem erhållit kännedom, synes i
fråga om dessa brott någon vigt ej ligga på den skriftliga formen
för angifvelsen. Vid sådant förhållande och då de i principbetänkandet
upptagna grunder för vittnesbevisningen och jäfsfrågornas
ordnande icke kunna blifva föremål för behandling och afgörande
samtidigt med nu förevarande lagförslag, har Nya Lagberedningen
ansett fordran på skriftlig angifvelse böra inskränkas till de fall, då
åklagarens behörighet att föra talan är beroende deraf att angifvelse
skett. I dessa fall måste nemligen åklagaren för sin behörighet
kunna vid domstolen ådagalägga att angifvelse egt rum, och vid
sådant förhållande lärer den skriftliga formen för angifvelsen med
allt fog kunna föreskrifvas.

Enligt 16 kap. 13 § strafflagen må ej till befrielse från ansvar
för tillmäle om brott annan bevisning vara tillåten än laga dom angående
brottet. Den i principbetänkandet upptagna regeln att åtal
å embetsbrott, som tillhör Konungens eller Hofrätts omedelbara
upptagande, må väckas endast af den som å embetets vägnar är
dertill behörig, skulle vid nämnda förhållande medföra att, der målseganden
angifvit ett dylikt embetsbrott, men åtal icke följt, angifvaren
skulle, om rekonventionstalan emot honom fördes, blifva fäkl
till straff enligt 16 kap. strafflagen, utan att för honom någon möjlighet
förefunnits att ådagalägga den gjorda angifvelsens sanning. Då
emellertid ett sådant förhållande icke torde vara med rättvisa och
billighet öfverensstämmande, och de skäl, hvilka föranledt införandet
af föreskriften om vissa embetsbrotts undantagande från målsesran <—

1 KAP.

dens åtalsrätt, icke synas ega tillämplighet å det fall att rekonventionstalan
väckes, har i förslaget intagits ett stadgande om rättighet
för målsegande att i sådant fall, äfven om åklagare icke funnit skäl att
tala å embetsbrottet, sjelf anställa åtalet, ändå att detsamma tillhör
Konungens eller Hofrätts omedelbara upptagande.

Då målsegandens skadeståndstalan synes böra, så vidt ske kan, 6 §.
åtfölja åtalet, torde det vara lämpligt att likasom allmän åklagare
underrättas om åtal, som göres anhängigt af målsegande, denne erhåller
underrättelse om åtal, som anhängiggöres af åklagare, derest
en sådan underrättelse kan gifvas utan att medföra synnerligt dröjsmål
i åtalets utförande. Ett dylikt dröjsmål synes Beredningen icke
vara att befara, derest föreskriften om målsegandens underrättande
inskränkes till de fall, der inålseganden är känd och synnerligt hinder
för delgifvandet icke möter, hvadan en föreskrift i sådant syfte blifvit
i 6 § i förslaget intagen.

Stadgandet i 23 kap. 6 § strafflagen, sådan den lyder i för- H §.
ordningen den 6 Oktober 1882, derom att gäldenär, som gjort sig
skyldig till ansvar för oredlighet eller vårdslöshet i konkurs, men
inför Rätten styrker att han sina borgenärer till fullo förnöjt, skall
förklaras fri från allt vidare ansvar eller påföljd, lärer icke kunna
anses såsom något undantag från den här gifna bestämmelsen att, i
fråga om brott, Indika enligt lag ej må åtalas af annan än målseganden,
nedläggande af talan eller förlikning ej hindrar verkställighet
af straff, ådömdt genom beslut, som ej öfverklagas eller som
eljest eger laga kraft. Vid sådant förhållande har det icke ansetts
nödigt att i förslaget upptaga hvad i principbetänkandet förekommer
såsom undantag från den i 8 § gifna regel.

Då förslaget är afsedt att vinna tillämpning under nuvarande # §.
oi’ganisation af åklagaremagten, har det icke kunnat ifrågasättas att
i förslaget upptaga något stadgande i syfte att, der åklagare, sedan
ett åtal förekommit till handläggning vid domstol, nedlägger åtalet,
hans närmaste förman i vissa fall skulle derom erhålla underrättelse
för att sättas i tillfälle att, om han funne skäligt, fullfölja åtalet.

MOTIV.

Att utan ett sådant stadgande införa eu särskild preskriptionstid för
åtalsrätt i händelse åtal blifvit nedlagdt, hvilken preskriptionstid
skulle gälla jemte den i 5 kap. strafflagen stadgade, har vid den
nuvarande organisationen af åklagaremagten synts Beredningen betänkligt.
Då bestämmelserna dels i 16 kap. strafflagen angående straff
för obefogadt åtal dels om skyldighet att gifva ersättning för rättegångskostnad
åt tilltalad, hvilken ej blifver fäld, i och för sig torde
innebära fullt tillräckliga garantier derför att en tilltalad, äfven om
en dylik särskild preskriptionstid kommer att saknas, icke skall blifva
föremål för upprepade åtal; då tilltalad, derest åtalet mot honom
nedlägges, är berättigad att, sådant oaktadt, få af honom väckt
rekonventionstalan pröfvad och afgjord, samt då ett stadgande
derom att den tilltalade, i händelse åtalet nedlägges, skulle ega rättighet
att sjelf påkalla åtalets afdömande, — derest ett dylikt stadgande
eljest kunde anses lämpligt, — icke torde böra gifvas utan i
sammanhang med öfriga föreskrifter angående ransakningen vid Rätten
och hvad dertill hörer, har Beredningen ansett följden af åtals
nedläggande i förevarande hänseende för närvarande icke kunna blifva
någon annan än att åtalet med allt hvad derunder förekommit icke
utöfvar någon inverkan på beräkning af preskriptionstid för straff å
brott, der sådan preskriptionstid finnes i lag stadgad.
in -13 §§. Såsom i motiven till tredje delens andra kapitel af principbetän kandet

framhålles, har den i flera främmande länders lagstiftningupptagna
princip, enligt hvilken skadeståndsfrågor och åtal skola
handläggas oberoende af hvarandra, hos oss icke någonsin gjort sig
gällande; och i principbetänkandet är icke heller ifrågasatt, att vidtaga
någon ändring i den hos oss i praxis hittills följda grundsats
att åtal å brott och de civilrättsliga anspråk, som deraf alstras,
skola, så vidt lämpligen ske kan, behandlas i ett sammanhang.
Deremot är i principbetänkandet föreslagen den ändring af hvad i
praxis, åtminstone sådan den allmännast förekommer, blifvit följdt,
att, der skadeståndstalan varder väckt eller, om den förut lemnats
hyllande, åter göres anhängig efter det sjelfva åtalet blifvit genom

1 KAP.

laga kraft egande beslut afdömdt, sådan talan skulle handläggas såsom
tvistemål. En sådan anordning, enligt hvilken en skadeståndstalan
i vissa fall komme att handläggas först såsom ett brottmål och
sedermera såsom .ett tvistemål, skulle emellertid medföra bestämda
olägenheter i processuelt hänseende, derest man icke gåfve särskildt
stadgande för dylika mål i fråga om domstolens behörighet, obehöfligheten
af viss stämningstid m. m. Det har dock synts Beredningen
vara mindre lämpligt att utan sammanhang med ordnandet af det
allmänna förfarandet vid domstol gifva några specialföreskrifter med
afseende å skadeståndstalan, och redan på den grund har Beredningen
icke kunnat i det nu afgifna förslaget upptaga det i principbetänkandet
förekommande undantaget från regeln, att skadeståndstalan skall handläggas
såsom brottmål. Oafsedt nämnda förhållande har det ock synts
Beredningen med skäl kunna ifrågasättas, huruvida någon fördel vinnes
derigenom att i de förenämnda fallen låta skadeståndstalan behandlas
såsom ett tvistemål. Att ett och samma mål till en början handlägges
såsom brottmål och, sedan det lemnats någon tid hvilande,
derefter blifver behandladt såsom ett tvistemål, kan svårligen anses
såsom lämpligt, och äfven i det mindre ofta förekommande fall, att
skadeståndstalan anhängiggöres först efter det åtalet för brottet blifva
genom laga kraft egande beslut afdömdt, torde det vara en tvifvelaktig
fördel att i sådan händelse annan ordning för dess handläggning
och pröfning är stadgad än den, som är gällande för de
allmännast förekommande fallen, — då dylik talan utföres i sammanhang
med åtalet. Godkännes principen, att domen öfver sjelfva åtalet
ovilkorligen skall, i hvad den innefattar pröfning af brottets verklighet
och den tilltalades skuld, ega bindande verkan i fråga om målsegandes
rätt till skadestånd äfven i det fall att målseganden ej varit
under åtalet hörd, har derjemte bortfallit det hufvudsakliga motivet
till det i främmande länders lagstiftning förekommande stadgande
om skadeståndstalans behandling såsom tvistemål. På nu angifna
grunder är i förslaget upptagen den föreskrift, att talan om skadestånd
på grund af gerning, som i lag är belagd med straff, skall

MOTIV.

handläggas i den för brottmål stadgade ordning, äfven då sådan
talan särskilt föres utan åtal å brottet.

14 §. Hvad ofvan är sagdt om skadeståndstalan gäller tydligen äfven

om de påföljder, som i 13 kap. 1 § giftermålsbalken och 6 kap.
ärfdabalken äro förknippade med i nämnda lagrum omförmälda
straffbara gerningar.

De i 2 kap. i principbetänkandet upptagna bestämmelser dels
om brottmålsdomarens behörighet att i brottmål ingå i den pröfning
af stridiga rättsförhållanden af civilrättslig natur, som är nödig
för bedömande af målsegandens befogenhet eller den åtalade
gerningens straffbarhet, dels om gränserna för brottmålsdomarens
rätt att till särskild! utförande hänvisa dylika för brottmålet prejudiciella
tvister, torde närmast tillhöra reglerna för förfarandet vid
Rätten och i följd häraf böra upptagas i den afdelning af brottmålsprocessen,
som handlar om ransakningen och hvad dertill hörer.
Några bestämmelser angående dessa ämnen hafva derföre icke blifvit
införda i det af Beredningen nu afgifna förslag.

2 KAP.

Om den förberedande undersökningen.

Till den förberedande undersökningen, hvars allmänna ändamål
är att, innan åtal å brott vid domstol anställes, inhemta alla de upplysningar,
som tjena till grund för bedömandet, om åtal skall väckas,
mot hvem och för hvithet brott, höra alltså egentligen de åtgärder,
hvilka afse brotts uppdagande, den eller de brottsliges ertappande,
samt utredande, så vidt ske kan, af de närmare omständigheter, som
bestämma straffbarheten.

I det skede, hvari frågan om det svenska rättegångsväsendets
ombildning för närvarande sig befinner, har, såsom redan blifvit antyda
det ålegat Lagberedningen att utan rubbning af de allmänna
grunder, på hvilka rättegångsordningen i brottmål enligt nu gällande
lagstiftning hvilar, föreslå erforderliga bestämmelser angående den
förberedande undersökningen. Vid fullgörandet af detta uppdrag har
Beredningen kunnat i de flesta väsentliga delar upptaga hvad principbetänkandet
i ämnet innehåller. Der likväl detta betänkande förutsätter
institutioner, hvilka ej ega full motsvarighet i den nuvarande
rättsförfattningen, har Beredningen sett sig nödsakad att i det nu
utarbetade förslaget frångå principbetänkandets bestämmelser för att
— i den mån sådant lämpligen kunnat ske — ersätta dem med andra,
hvilka närmare öfverensstämma med redan bestående förhållanden.
Sådant är fallet med de stadganden i principbetänkandet, hvilka
äro beroende af den enligt samma betänkande ifrågasatta anordning
af åklagaremagten, hvarigenom förmanskap och inseende öfver de allmänne
åklagarne distriktvis skulle tillkomma, icke Konungens befall -

MOTIV.

ningshafvande, utan särskilt tillsatte öfveråklagare. Denna anordning
är emellertid af beskaffenhet att, i fall den vid en blifvande
granskning af principbetänkandets hufvudgrunder varder godkänd,
deraf härflytande stadganden låta sig, utan hufvudsaklig rubbning
af nu föreslagna bestämmelser i öfrigt, med dessa sammanföras.

Enligt de i detta kapitel upptagna bestämmelser är den förberedande
undersökningen uteslutande lagd i Konungens befallningshafvandes,
polismyndigheternas och allmänna åklagarnes händer. Då
Rätten sålunda icke blifvit. upptagen bland de myndigheter, hvilka
det tillkommer att anställa den förberedande undersökningen, innebär
följaktligen förevarande författning ändring i 4 kap. 1 § rättegångsbalken,
så vidt nämnda lagrum innehåller föreskrift om Rättens
befattning med den förberedande undersökningen.

1 §. Då Konungens befallningshafvande i egenskap af högsta polis myndigheter

inom länen, enligt gällande instruktion, böra hafva vårdnad
derå, att allmän ordning och säkerhet upprätthållas, samt, i händelse
häremot brytes, vidtaga erforderliga åtgärder, äfvensom i öfrigt
tillse, att begångna brott blifva i laglig ordning beifrade, har Beredningen,
som, efter hvad ofvan nämnts, nu ej åsyftat någon inskränkning
i desse myndigheters pligt och befogenhet härutinnan, trott det
vara lämpligt att — i likhet med Lagkomitén och den äldre Lagberedningen
— upptaga Konungens befallningshafvande särskildt bland
de myndigheter, som enligt allmän lag böra vaka deröfver och medverka
dertill, att brott, som höra under allmänt åtal, varda upptäckta
och åtalade.

De närmare bestämmelserna om åklagares och polismyndigheters
verksamhet i omförmälda hänseenden, utöfver hvad allmän lag funnits
böra i ämnet innehålla, ega sin plats i de särskilda instruktioner,
som för dem äro eller varda meddelade. Hänvisning till berörde
bestämmelser meddelas i förslaget.

2 §. Beträffande allmän åklagares pligt att rätta sig efter honom af

förman lemnade föreskrifter innehåller principbetänkandet i första
delen, om domstolsförfattningen, XVI kap. 5 § ett allmänt stadgande,

2 KAP.

hvars tillämpning i fråga om efterforskning af brott Beredningen ansett
vara af den vigt, att en dylik föreskrift härom för närvarande
ej bort i förslaget saknas.

Ehuru, på sätt vid 1 kap. är anfördt, betänklighet för närvarande 3 §.
synes möta mot införandet af sådane bestämmelser, enligt hvilka angifvelse
till åtal ovilkorligen borde vara skriftlig, lärer likväl en
muntligen och måhända i helt obestämda ordalag gjord angifvelse
hos annan åklagare än den, som är behörig att å tjenstens vägnar
beifra det angifna brottet, ej böra tillmätas sådan betydelse, att densamma
skall utan vidare pröfning till vederbörande åklagare befordras.
År åter angifvelsen skriftlig, innehåller den alltså ej allenast
bestämd uppgift derom att en viss person begått visst brott utan
ock den ansvarige angifvarens namnunderskrift, eller äro med muntlig
angifvelse förenade sådana omständigheter, som innebära anledning
att brott blifvit begånget, då — likasom i det fall att dylik
anledning eljest yppas — bör utan tvifvel åklagaren vara pligtig att
härom, ined öfverlemnande af gjord angifvelse, underrätta behörig
åklagare för de vidare åtgärder, som på honom ankomma.

Till åtgärderna för den efterforskning af brott, som enligt denna 5 §.

§ åligger åklagare och polismyndigheter, hör anställande af polisförhör,
hvarom 10 och följande §§ innehålla närmare föreskrifter.

Anmälan rörande begånget brott af den grofva beskaffenhet, att 7 §.
häktning ovilkorligen skall derå följa, har Beredningen ansett under
nu varande förhållanden lämpligen kunna ingå till Konungens befallningshafvande.
En föreskrift härom står ock i öfverensstämmelse
med grunderna i gällande instruktioner för länsstyrelserna och dem
underlydande tjensteman.

Vid en sammanställning af de åtgärder, som den förberedande 10—13 §§.
undersökningen i brottmål tänkes omfatta, faller tyngdpunkten utan
tvifvel inom det egentliga polisförhörets gränser. Undersökningens
uppgift att i förekommande fall bringa i dagen åtminstone den grad
af sannolikhet, som erfordras för att sätta en samvetsgrann åklagare
i stånd att utan tvekan och utan öfverilning utföra sitt värf vid eu

MOTIV.

blifvande ransakning inför domstol, denna uppgift manar å ena sidan
till uppställande af sådana regler för berörda undersökning, som
medgifva dess bedrifvande med eftertryck och största möjliga skyndsamhet.
Men å andra sidan får ej lemnas ur sigte att, då krafven
på snabbhet och kraft ej kunna tillgodoses utan att i den persons
eller myndighets hand, som har att förrätta undersökningen, läggas
tvångsmedel, hvilka i viss mån innebära ingrepp i personlig rätt och
frihet, eu hufvudsaklig vigt ligger på eu sådan reglering af vederbörandes
befogenhet härutinnan, att dylika tvångsmedel ej må användas
utöfver hvad ändamålet oundgängligen synes kräfva.

Särskilt i fråga om polisförhöret måste de antydda synpunkterna
göra sig gällande; och de påkalla hvar för sig desto större
uppmärksamhet, som vår nuvarande lagstiftning lemnar föga ledning
i detta ämne, hvilket kan sägas hittills hafva varit med förtroende
öfverlemnadt åt en mer eller mindre utvecklad praxis.

I tillförene uppgjorda lagförslag angående förevarande del af
rättegångsordningen saknas deremot ej bestämmelser i ämnet. Lagkomitén
och den äldre Lagberedningen föreslogo att, der omständligare
undersökning angående brott, hörande under allmänt åtal, funnes
nödig för upplysningars inhämtande, innan åtal å brottet utfördes,
skulle sådan förberedande undersökning hållas af Konungens befallningshafvande,
kronofogde, stadsfogde eller särskilt anstäld polisembetsman,
der sådan funnes. Från behörigheten att förrätta dylik
undersökning voro alltså de lägre allmänna åklagarne uteslutna; och
efter denna inskränkning innehöll samma förslag vidare, att en hvar,
som kallades till dylik undersökning, skulle vara pligtig att tillstädeskomma,
vid äfventyr af hemtning, om han utan förfall uteblefve.
Undersökningsförrättaren skulle ock ega förbjuda den, som kommit
tillstädes, att begifva sig från stället för undersökningen; och den,
som öfverträdde förbudet, finge i allmänt häkte insättas eller eljest å
stället förvaras, så länge hans närvaro vid undersökningen vore nödig.

I principbetänkandet hafva äfven, på sätt och af skäl som i dertill
hörande speciela motivering angifvas, bestämmelser af enahanda

2 KAP.

syftning upptagits, dock med sådan begränsning: att de ifrågavarande
tvångsmedlen finge användas endast i de fall, då undersökning skulle
ske angående så groft brott att det i lag vore belagdt med straffarbete;
att skyldighet att inställa sig vid förhöret ej skulle ega rum
för annan än den som, då kallelsen honom delgåfves, uppehölle sig
inom ett mindre afstånd från det ställe der förhöret egde rum; att
tomtning finge användas endast mot den, som sjelf vore misstänkt
för brottet eller delaktighet deri, eller om hvilken det skäligen kunde
befaras, att han skulle afvika eller undanrödja bevis eller annat som
hade gemenskap med brottet; samt att förbudet att aflägsna sig från
förhörsstället borde gälla allenast för viss kort, i lag bestämd tid.
Någon inskränkning i afseende å allmänne åklagares befogenhet att
hålla polisförhör var deremot icke ifrågasatt.

Vid utarbetandet af förevarande förslag bär Nya Lagberedningen
ingalunda förbisett, hurusom — då enligt föregående bestämmelser i förslaget
allmänne åklagare, utan någon af olika qvalifikationer beroende
åtskilnad, skola ega pligt och behörighet ej blott att åtala hvarje
brott, som hör under allmänt åtal, utan äfven att angående dylikt
brott i allmänhet anställa den förberedande undersökning, som skall
vara grundläggande för åtalet — det kunde synas följdrigtigast att i
fråga om sjelfva polisförhöret, hvilket, formelt sedt, just utgör förundersökningens
hufvudmoment, dels lemna desse åklagare lika befogenhet
med de polismyndigheter, hvilka brotts efterforskning eljest
i första hand tillkommer, dels ock förse så väl åklagare som polismyndigheter
med behörighet att anställa polisförhör om hvarje brott
af ifrågavarande beskaffenhet. Sådan är ock utgångspunkten för det
nuvarande förslagets bestämmelser. Då emellertid behörighet att
hålla polisförhör i egentlig mening måste, om ändamålet dermed i
allmänhet skall vinnas, vara förenad med rätt att till förhöret inkalla
de personer, hvilkas närvaro kan vara af nöden, ehvad desse personer
äro i något hänseende misstänkte eller icke; då det, såsom i
principbetänkandet framhållits, måste anses såsom en medborgerlig
pligt för eu hvar att hörsamma dylik kallelse, der det kan ske utan

MOTIV.

synnerlig möda eller uppoffring, och då såsom följd häraf den, som
håller förhöret, äfven bör ega medel att till inställelse tvinga personer,
som undandraga sig berörda pligt, så har Beredningen väl
ansett tillfälle böra beredas till ifrågavarande förhörs hållande angående
alla brott, som höra under allmänt åtal, men tillika föreslagit
att, då fråga ej är om gröfre brott, rätten att anställa dylikt förhör,
följaktligen äfven att pröfva dess behöflighet och omfång, skall
tillkomma allenast Konungens befallningshafvande, kronofogde, polismästare
och annan med polismästare likstäld polismyndighet samt magistrat.
Hos dessa myndigheter bör nämligen företrädesvis kunna förväntas
den noggrannare urskiljning, som skall innebära säkerhet mot hvarje
missbruk af eu så pass vidsträckt befogenhet. Beträffande åter gröfre,
i lag med straffarbete belagda brott, hvilka torde utgöra de fall, der förberedande
förhör böra enligt regeln ega rum, har det synts icke möta
någon betänklighet att jemväl åt öfrige allmänne åklagare öfverlemna
rättighet att anställa förhör på sätt nu är i fråga. I öfrigt innefatta
förslagets bestämmelser naturligtvis intet hinder för den allmänne åklagaren
att beträffande hvarje brott, som han är behörig att åtala,
hålla undersökning och förhör med personer, som af honom för ändamålet
uppsökas eller eljest äro tillstädes.

Endast i det fall att vid eller omedelbart efter föröfvandet af
brott, som hör under allmänt åtal, polis kommer tillstädes, och då
följaktligen undersökning med anledning deraf genast kan förrättas
på stället eller i dess närhet, synes det vara nödigt att i detta afseende
inrymma en större befogenhet åt åklagare- och polismagtens
lägre organ. Angelägenheten deraf, att vid månget dylikt tillfälle
»på färsk gerning» förhör med de vid tillfället närvarande personer
anställes för upplysnings vinnande om gerningsmannen, har nemligen
föranledt det i 12 § föreslagna stadgande om skyldighet för en hvar,
som vid tillfället är tillstädes, att genast på tillsägelse af åklagare,
polistjensteman eller polisbetjent inställa sig vid dylikt förhör. Någon
tvekan i afseende å fastställandet af berörda skyldighet torde desto
mindre förekomma, som dess uppfyllande väl i allmänhet och för de

2 KAP.

fleste kan antagas medföra ringare olägenhet, än som eljest är förenad
med inställelse vid polisförhör.

I öfrigt har enligt Beredningens förslag området för polisförhör
af ifrågavarande art blifvit. äfven i det hänseende begränsad!., att den,
som dertill kallas och ej har laga förhinder, åligger att komma tillstädes
endast så vida han, då kallelsen honom delgifves, uppehåller
sig i stad, der förhöret eger rum, eller eljest inom fem kilometers
afstånd från förhörsstället. I fråga härom har skälig hänsyn tagits
till det förhållande att, jemlikt gällande bestämmelser rörande ersättning
till vittnen i brottmål, sådan ersättning af statsmedel ej utgår
till ett af allmän åklagare vid domstol åberopadt vittne, hvars
hemvist är beläget på mindre än eu half mils afstånd från domstolen.

Hvar och en, som är pligtig att infinna sig till förhör, men
undandrager sig att åtlyda erhållen kallelse, bör ock, om ändamålet
med föregående bestämmelser ej skall förfelas, kunna medelst hemtning
inställas till förhöret. På det att likväl dylik åtgärd ej måtte
i oträngdt mål tillgripas, är såsom vilkor derför i förslaget tillagdt,
att den uteblifnes personliga närvaro skall finnas vara af synnerlig
vigt.

Att deri, som på kallelse tillstädeskommit, ej må aflägsna sig
förr än han blifvit förhörd, ligger i sakens natur. Han är i sådant
fall att anse och behandla såsom den der uteblifvit. Men för den
händelse att vid hans hörande eller eljest omständigheter förekomma,
som göra honom misstänkt för brottet eller delaktighet deri eller
eljest gifva anledning att befara, det han, om tillfälle dertill lemnas,
skall afvika eller undanrödja bevis eller annat, som har gemenskap
med brottet — utan att dock dessa omständigheter omedelbart föranleda
till hans häktande — har det synts nödigt att bereda den,
som håller förhöret, rätt att för viss tid förbjuda sådan person att
lemna stället, der förhöret pågår, äfvensom att, om han söker öfverträda
förbudet, låta der qvarhålla honom. Hufvudändamålet härmed
vore, att ifrågavarande person skulle, i den mån upplysningar under

MOTIV.

den fortgående undersökningen dertill föranledde, kunna utan omgång
eller dröjsmål å nyo höras, äfvensom, derest laga skäl dertill
förekomme, genast tagas i häkte. Sådant förfarande skulle likväl
kunna ega rum allenast då fråga vore om så groft brott, att derpå
kunde efter lag följa straffarbete; och då tiden för omförmälda förbud
och qvarhållande föreslagits till högst tolf timmar, räknade från
inställelsen, torde, med afseende å de förhållanden, under hvilka
nämnda åtgärder skulle ifrågakomma, bestämmelserna härom ej anses
medgifva] större intrång i personlig rätt och frihet, än som påkallas
af angelägenheten för åklagare och polismyndigheter att vid förundersökningar
rörande]] svårare brott förfara med all erforderlig
kraft och skyndsamhet.

14 §. I principbetänkandet är redan framhållet, hurusom det måste

anses otjenligt att lemna allmänheten tillträde vid polisförhör. Med
detta förhörs natur och ändamål torde det lika litet vara förenligt
att hvar och en, som till förhöret inkallats, skulle ega medhafva en
annan person såsom vittne. Beredningen har förestält sig att
tillräcklig kontroll i detta hänseende beredes derigenom att två
vittnen skola vara tillstädes vid hvarje dylikt förhör, och detta
ehvad förhöret hålles af allmän åklagare eller annan behörig myndighet.

15 §. De ytterligare bestämmelser, som funnits vara behöfliga i fråga

om polisförhör, innefattas i de föreslagna stadgandena dels om erforderliga
anteckningars förande vid förhöret och dels om skriftligt
beskeds meddelande angående kallelse och hemtning, förbud och
qvarhållande, hvarom ofvan förmälts. Att i dessa hänseenden genom
lag utsträcka vederbörandes åligganden utöfver hvad förslaget innehåller,
lärer desto mindre böra anses tjenligt, som derigenom i vissa
fall otvifvelaktigt skulle förorsakas dröjsmål och omständlighet utan
motsvarande gagn.

17—24 §§. Såsom allmän grundsats beträffande husransakan bör fasthållas,
att det intrång i hemfriden, som derigenom förorsakas, i intet fall
får göras mera omfattande, än ändamålet kräfver, och således ej ut -

2 KAP.

sträckas till andra delar af det hus eller lägenhet, der förrättningen
hålles, än sådana, hvarest den eller det, som eftersökes, rimligtvis
kan antagas vara till finnandes. En bestämmelse i sådant syfte tinnes
införd i 23 §. I afseende å husransakan hos annan person än den,
som misstänkes för brottet eller delaktighet deri, äro i öfrigt vissa
bestämmelser föreslagna i 17 §, hvarvid endast torde böra erinras,
att — då såsom ett bland de alternativa vilkoren för dylik husransakans
företagande bestämmes, det särskild anledning skall förekomma
dertill att det eftersökta linnes i hemvist eller lägenhet, hvarom
fråga är — omfattar denna bestämmelse äfven det i principbetänkandet
upptagna fall att det eftersökta blifvit på färsk gerning
dit följdt eller spåradt.

1 fråga om enskild egares rätt att återtaga sitt, »ehvad det är
från honom stulet, eller han det tappat häfver», innehåller förordningen
den 16 Februari 1864 det medgifvande, att han må »det återtaga
af den, som är lösker man eller misstänkt att vilja rymma, eller
der stulet gods å färsk gerning tinnes». Ett motsvarande stadgande
har, med hänsyn till det nära sammanhanget med föreskrifterna om
hus- och kroppsransakan, ansetts böra i föreliggande förslag intagas.
Härvid har dock Beredningen funnit berörda återtagningsrätt böra
begränsas till det fall, att gods, som genom brott blifvit egaren
frånhändt, »på färsk gerning» af honom återfinnes. Det i principbetänkandet
härvid tillagda ytterligare vilkor, att genom dröjsmål
för tillkallande af viss behörig person fara för förlust af godset skulle
uppstå, torde icke hafva visat sig vara behöfligt. Eu i lag stadgad
rätt för en hvar att återtaga sin egendom af »lösker man» eller af
den, som är misstänkt att vilja rymma, har åter synts Beredningen
dels i allmänhet icke vara nödig, dels ock stundom kunna föranleda
någon att söka sätta sig i besittning af gods, hvartill hans rätt under
förhandenvarande omständigheter ingalunda .vore ostridig; och
enahanda regel i detta hänseende lärer otvifvelaktigt böra gälla, ehvad
godset är genom brott åtkommet eller upphittadt af den, som innehar
detsamma.

MOTIV.

Då enligt förslaget (17 §) husransakari får ega rum i ändamål,
bland annat, att gripa den, som för brott må tagas i häkte, följer
deraf, att stadgandet i 21 § om rätt för den, som verkställer husransakan,
att dervid använda det våld, som är oundgängligen nödigt
för att erhålla tillträde till stängd lägenhet, eger tillämplighet å det
fall, att den, som skall gripas eller häktas, finnes inom tillstängdt
hus eller der tillträde eljest ej lemnas; hvadan något särskildt stadgande
derom ej behof! bland bestämmelserna om häktning i nästa
kapitel intagas.

24, 25 §§. Beredningen, som ansett, att med kroppsransakan i egentlig mening
bör förstås den vid efterforskning af brott anstälda undersökning
af kläder eller annat, som någon bär på sig, har i sammanhang
härmed upptagit kroppsbesigtning såsom namn på undersökning af
lefvande persons kropp. I samma bemärkelse förekomma dessa båda
uttryck i den äldre Lagberedningens förslag. Kroppsbesigtning torde
— i likhet med sådan kroppsransakan, som anställes efter bevis om
begånget brott — ej böra tillåtas, med mindre brottet är så groft,
att det i lagen belägges med straffarbete.

Då kroppsbesigtning erfordras, lärer i de flesta fall ändamålet
dermed kräfva, att den verkställes af läkare. Förrättningen är då
att hänföra till rättsmedicinsk besigtning, hvarom särskilda stadganden
gälla. Hålles besigtningen ej af läkare, synas i afseende å tilltag
åendet dervid enahanda föreskrifter böra iakttagas som i fråga
om kroppsransakan.

27 §. Föreskriften om skyldighet för den, som håller hus- eller kropps ransakan

eller kroppsbesigtning, att dervid anteckna så väl i hvad
ändamål åtgärden vidtagits, som ock hvad derigenom utrönts, torde
vara tjenlig såsom anvisning att konstatera ej blott hvad till upplysning
om begånget brott vid förrättningen förekommit, utan
ock huruvida densamma blifvit i behörig ordning företagen och
utförd.

28, 20 §§. Förfarandet med bref eller andra enskilda handlingar, som vid
hus- eller kroppsransakan tagas i förvar, krafvel’ desto mera upp -

2 KAP.

mårksamhet, som det är af vigt att personer och förhållanden, hvilka
äro helt och hållet främmande för det brott, hvarom fråga är, icke
varda i undersökningen derom obehörigen inblandade. Med afseende
härå innehåller förslaget, att dylika handlingar, hvilka anträffas i
föisegladt skick, väl må, då skäl dertill finnes, tagas i förvar af den,
som verkställer förrättningen, men ej öppnas och undersökas af annan
än Konungens befallningshafvande, kronofogde eller högre polismyndighet
i stad eller ock, vid rätten, af dess ordförande, äfvensom att
innehållet af sådan handling ej må intagas i protokoll eller eljest
röjas i vidsträcktare mån, än för bevisning om det ifrågavarande
brottet är oundgängligen nödigt.

Anträffas åter handlingen i oförsegladt skick, synes dylik inskränkning
i afseende å behörighet att närmare undersöka densamma
ej vara erforderlig i annat fall, än att handlingen är att hänföra till
bref, telegram, handelsbok eller andra anteckningar af enskild art,
såsom dagböcker eller dylikt. Endast beträffande handlingar af
sistnämnda slag har derföre Beredningen funnit sig böra föreslå
särskilda bestämmelser, enligt hvilka sådan handling ej må, utan innehafvarens
uttryckliga begifvande, underkastas närmare granskning af
annan än ofvannämnde, i 28 § uppräknade myndigheter.

Vid upptagande af principbetänkandets bestämmelser rörande 30 §.
beslag å försändelser, som finnas å post- eller telegraf-anstalt, har
Beredningen, i öfverensstämmelse med förut tillämpade grunder angående
förundersökningen i brottmål, föreslagit, att utom Konungens
befallningshafvande jemväl kronofogde samt högre polismyndighet i
stad må berättigas att om ifrågavarande åtgärd förordna.

Då i anledning af begånget brott enskild handling enligt bestäm- 31 §
melserna i någon af nästföregående tre §§ tagits i beslag, fordrar
ämnets grannlaga natur, att samma handling, så fort ske kan, af behörig
myndighet undersökes för att, om och så snart handlingen icke
vidare finnes vara behöflig till upplysning om brottet, återställas till
den, hos hvilken beslaget skett eller — i fall detta galt försändelse
å post- eller telegrafanstalt — befordras till adressaten eller den,

MOTIV.

hvilken eljest är berättigad att försändelsen mottaga. — Att för fullgörandet
häraf utsätta viss tid, enligt några främmande lagars föredöme,
torde, med hänsyn till de olika och vexlande förhållanden,
under hvilka hos oss en dylik föreskrift skulle tillämpas, icke böra
anses ändamålsenligt.

Äfven då det befinnes nödigt att qvarhålla en i förvar tagen
post- eller telegrafförsändelse i original, fordrar en billig hänsyn till
så väl afsändarens som adressatens rätt, att försändelsens skriftliga
innehåll, om och i den mån dess hemlighållande ej betingas af omständigheterna
vid undersökningen, utan vidare dröjsmål delgifves
den, till hvilken försändelsen var ämnad. Sådant delgifvande bör
då ske medelst afskrift eller utdrag af handlingen.

1 enlighet härmed äro föreskrifterna i 31 § affattade.

32 §. Den, från hvilken vid hus- eller kroppsransakan gods blifvit taget

i förvar — detta gods må utgöras af handlingar eller andra föremål
— eger i hvarje fall skäligt anspråk derpå, att inom viss kort tid
målet, hvarom fråga är, må komma under pröfning vid domstol, hvilken
då äfven har att bedöma, om och när godset må till den dertill
berättigade återställas. Då någon i och för målet hålles häktad, erfordras
i berörda hänseende inga särskilda bestämmelser utöfver de
i nästa kapitel upptagna. I annat fall åter torde den, hos hvilken
godset anhållits, böra berättigas att återbekomma detsamma, så framt
ej åtal inom föreskrifven tid anställes. Beredningen har ansett denna
tid lämpligen kunna bestämmas till fjorton dagar, d. v. s. den längsta
tid, som, enligt hvad under nästa kapitel föreslås, den förberedande
undersökningen angående häktad kan fortgå, innan målet
remitteras till domstol.

Någon föreskrift om rätt att, genom särskild klagan söka ändring
eller rättelse i de åtgärder, hvilka tillhöra den förberedande undersökningen,
har Beredningen icke ansett behöflig eller ens i hvarje
fall förenlig med denna undersöknings natur och ändamål. Mot åklagares
och polismyndigheters Övergrepp, vare sig vid hus- eller kroppsransakan
eller vid någon annan af de åtgärder, om hvilka detaljerade

2 KAP.

bestämmelser för begränsande af vederbörandes rätt och befogenhet
nu blifvit föreslagna, eger i allt fall den förorättade det särskilda
skydd, som beredes ej mindre genom utvägen att hos åklagarens eller
polismyndighetens förman göra anmälan om förelupen olaglighet och
dymedelst erhålla rättelse, så vidt sådan är vidare möjlig, än ock
genom strafflagens bestämmelser rörande embets- och tjenstemäns
ansvar för tjenstefel.

Med afseende derå att något uttryckligt stadgande, enligt hvilket
magistrat såsom polismyndighet är likstäld med polismästare,
icke förefinnes, innehåller denna paragraf bestämmelse bland annat
derom att i stad, der polismästare eller annan med honom likstäld
Händighet ej finnes, skall hvad i kapitlet säges om polismästare äfven
vara gällande om magistrat. Detta är ock öfverensstämmande med
motsvarande föreskrifter i gällande ordningsstadga för rikets städer.

De bestämmelser, som må finnas erforderliga angående domstols
befogenhet att till åstadkommande af bevisning rörande brott, hvarom
ransakning blifvit börjad, förordna om hus- och kroppsransakan,
jemte andra hithörande åtgärder, äro icke att hänföra till den förberedande
undersökningen och ligga följaktligen utom ämnet för det
förslag, Beredningen nu haft att afgifva.

«-Jl.)

> usnioba^u1 ii t
];>.!>!! vin [! i ''•>.<,

34 §.

MOTIV.

Om liåktningsdornare.

3 KAP.

Om häktning och reseförbud samt qvarstad, sä ock om einbetsmans skiljande
från utöfning af embete, medan han står under tilltal.

I den del af principbetänkandet, som handlar om domstolsförfattningen,
föreslås, att för hvarje häkte, der fångar förvaras för att
undergå ransakning vid domstol, skulle någon närboende, till domarevärf
behörig man förordnas att i egenskap af häktningsdomare pröfva
frågan om lagligheten af häktning; hvarjemte principbetänkandets
förslag till rättegångsordning i brottmål närmare bestämmer häktningsdomarens
åligganden, bland hvilka det vigtigaste skulle vara att
ofördröjligen anställa förhör med häktad, som ankommit till ransakningshäktet,
samt att, der häktningen funnes vara uppenbarligen olaglig,
genast försätta den häktade på fri fot, äfvensom att pröfva af
åklagare eller polismyndighet framstäld anhållan om anstånd med
hänskjutande till domstol af mål angående häktad. I inledningen till
principbetänkandet (första delen pag. XXXIV) uttalas väl den åsigt,
att frågan om särskilda häktningsdomare borde komma under pröfning
i sammanhang med de processuella bestämmelserna om häktning;
men då denna fråga likväl synes bero på eu annan, ännu oafgjord
fråga, hvars behandling ej ligger inom Beredningens nuvarande
uppdrag, nemligen frågan om domstolarnes organisation och permanens,
har Beredningen icke tilltrott sig att i det nu afgifna lagförslaget
inrymma bestämmelser om särskilda häktningsdomare. Då de
åligganden, som skulle enligt principbetänkandet fullgöras af dessa
häktningsdomare, emellertid kunna, enligt Beredningens åsigt, åtminstone
i hufvudsakliga delar anförtros åt administrativa myndigheter,

3 KAP.

innehåller förslaget föreskrifter, hvilka hafva till ändamål att bereda
Konungens befallningshafvande eller för visst häkte särskildt förordnad
embetsman, äfvensom städernas högre polismyndigheter tillfälle
att, innan ransakning vid domstol börjat, frigifva den häktade, derest
hans qvarhållande uppenbarligen funnes sakna stöd af lag, samt att
pröfva åklagares begäran om anstånd med målets hänskjutande till
domstol. Skulle framdeles befinnas lämpligt att införa särskilda häktningsdomare,
torde den revision af lagförslagets bestämmelser, som i
sådan händelse erfordras, icke vara förenad med större svårighet.

Vare sig häktningsdomare varda tillsatta eller åt högre polismyndigheter
anförtros att frigifva den, som obehörigen tagits i häkte,
är dock uppenbart, att häktningsåtgärdens laglighet bäst och säkrast
pröfvas af den domstol, som har att ransaka och döma angående det
brott, hvarför häktningen skett. Någon annan än domstolen torde
nemligen icke kunna få sig ålagdt eller medgifvet att med parter och
vittnen anställa så fullständiga förhör, som kunna vara erforderliga
för att tillförlitligen afgöra, huruvida de skäl, som åberopas för eu
persons häktande, må anses ega den grad af sannolikhet, att häktningsåtgärden
bör godkännas såsom berättigad. På sätt 18 § i detta
kapitel utvisar, har Beredningen också sökt att, så mycket som möjligt,
förkorta den tid, inom hvilken häktad person skall inställas till
ransakning inför domstol.

På det att den personliga friheten måtte utsättas för så litet in- Om borgen.
trång, som möjligen är förenligt med statens intresse att före ransakningens
öppnande försäkra sig om den för brott misstänktes person,
är i principbetänkandet upptagen den af Lagkomitén och den
äldre Lagberedningen jemväl förordade bestämmelsen derom att den,
som eljest skulle häktas, kunde under vissa förhållanden lemnas på
fri fot, om borgen af en eller flere personer stäldes för den misstänktes
personliga inställelse till ransakning i målet.

Till stöd för en dylik bestämmelse är i principbetänkandet anfördt,
att derigenom en lämplig utväg gåfves för den, som hvarken
innehade fast egendom eller tjenst eller eljest stadigt hemvist eller

MOTIV.

yrke inom riket, att i de fall, då häktning vore i fråga mindre med
afseende å brottets beskaffenhet än den misstänktes personliga ställning,
undgå det obehag, denna hans personliga ställning skulle medföra.
Grundtanken i den föreslagna anordningen vore nemligen att
den, som iklädde sig förbindelse att till ransakning inställa den för
brott misstänkte, i och med detsamma måste anses hafva öfvertagit
bestyret och ansvaret för dennes behöriga öfvervakande och hindrande
från flykt, och borgenssumman utgjorde endast ett slags vitespåföljd,
hvartill löftesmannen gjorde sig förfallen, derest han genom försummelsen
att enligt åtagande öfvervaka den misstänktes åtgärder gifvit
denne tillfälle att undkomma. Då äfven den fattigaste kunde utverka
sitt lösgifvande allenast genom framställandet af någon, som
till honom hade fullt förtroende och derföre ansåge det utan risk att
ikläda sig den ifrågasatta förbindelsen att öfvervaka hans person,
kunde anmärkningen att borgenssystemet beredde frihet endast åt
den rike anses väsentligen sakna befogenhet.

Emot antagandet af det ifrågasatta borgenssystemet kan dock, på
sätt redan i principbetänkandet hufvudsakligen blifvit anmärkt, å
andra sidan anföras, att det är tvifvelaktigt, huruvida detta system i
vårt land vore påkalladt af ett erkändt behof eller kunde förväntas
komma att leda till mera betydande praktiska resultat. I fråga om
de brott, vid hvilka borgen skulle få användas, hafva häktningsanledningarne
i vår lagstiftning numera blifvit i den mån inskränkta, att
flertalet af de fall, der enligt främmande länders lagstiftning med
friare häktningsrätt ställande af borgen må vara lämpligt, numera i
vårt land icke vidare förekomma. Men äfven antalet af de öfriga fall,
der borgen skulle kunna sättas i fråga, torde blifva än ytterligare förminskadt
genom införandet i lagstiftningen af rättigheten att i stället
för häktning af den misstänkte meddela reseförbud för honom,
när en sådan lindrigare åtgärd anses för ändamålet tillfyllest. Den
ansvarighet för den misstänktes öfvervakande, som enligt den angifna
grundtanken för borgenssystemet skulle åligga löftesmannen,
lärer, med hänsyn till nuvarande förhållanden i samhället och kom -

3 KAP.

munikationsanstalterne derinom, icke kunna anses i och för sig innebära
någon verklig garanti mot den misstänktes afvikande; och då
den, som befunne sig i sådana förmögenhetsvilkor att han genom
nedsättning af penningar eller pant kunde lemna full säkerhet för
det belopp, hvarför borgen skulle ställas, torde utan svårighet kunna
finna någon, som mot den sålunda erbjudna säkerheten utan minsta
risk iklädde sig löftesansvarigheten, skulle rättigheten för häktad
att mot borgen blifva lösgifven, så vida ej vid medgifvande deraf synnerlig
urskilning och varsamhet iakttoges, möjligen kunna bereda den
förmögne utväg att friköpa sig från ransakning och straff.

Vid sådant förhållande och då, så vidt Beredningen har sig bekant,
någon allmännare önskan om ifrågavarande anordnings införande
icke, sedan Lagkomiténs och den äldre Lagberedningens förslag derom
framstäldes, låtit sig afhöra, har Beredningen ansett samma anordning
ej böra i nu förevarande lagförslag upptagas, utan frågan om en dylik
anordnings ändamålsenlighet och de garantier emot missbruk deraf,
som må anses erforderliga, lämpligen kunna göras till föremål för den
vidare granskning, som de i principbetänkandet föreslagna allmänna
grunder för rättegångsväsendets ombildning framdeles lära komma
att undergå.

Enligt den grundsats, hvarå motsvarande stadgande i gällande 1 §.
lag — 19 § 5 mom. promulgationslagen till nya strafflagen — hvilar,
skall den, som misstänkes för brott, ovilkorligen häktas allenast
i det fall att minimum i strafflatituden för det brott, hvarom misstanke
uppstått, utgöres af straffarbete i två år eller längre tid. Det
i nämnda lagrum använda uttryckssätt, »brott, hvarå dödsstraff'' eller
straffarbete, dock ej under två år, efter lag följa kan», har emellertid,
på sätt i principbetänkandet blifvit anmärkt, understundom gifvit
anledning till tvekan om rätta meningen af de använda orden. Af
sådan anledning har i 1 § i detta kapitel blifvit användt uttrycket,

»brott, för hvilket i lag såsom lägsta straff bestämmes straffarbete i
två år eller längre tid», hvilka ord torde med tillräcklig bestämdhet
uttrycka ofvan angifna grundsats.

MOTIV.

3 §. Då af skäl, som redan äro anförda, i lagförslaget icke ingått

hvad principbetänkandet innehåller om borgen för den, som eljest
vore underkastad häktning, har den i principbetänkandet ifrågasatta
utsträckning af häktningsrätten ej ansetts kunna ega rum, hvadan i
förslaget oförändradt upptagits hvad i förordningen den 1 Mars 1878
stadgats i fråga om rätt att häkta den, som misstänkes för brott,
hvilket, ehuru ringare än de i förslagets 1 och 2 §§ omförmälda,
dock är i lag belagdt med fängelse.

4 §. Behofvet af ett stadgande i syfte att utländsk man, som till fälligtvis

vistas i riket, skulle kunna underkastas reseförbud, derest
han misstänkes för brott, äfven om detta vore i lag belagdt endast
med böter, torde vara uppenbart och af erfarenheten vitsordadt; och
har Beredningen i 4 § intagit ett dylikt stadgande.

12 §. Kan den, som verkstält häktning, icke sjelf föranstalta derom,

att den häktade varder omedelbart förd till allmänt ransakningshäkte
för den ort, der ransakningen bör förrättas, utgöra föreskrifterna i
12 § icke hinder för den häktades forslande till närmaste länshäkte
för att derifrån genom Konungens befallningshafvandes försorg föras
till nämnda ransakningshäkte.

!4—17 §§. De i 14— 17 §§ förekommande afvikelser från motsvarande stad ganden

i principbetänkandet hafva påkallats deraf, att lagförslaget,
såsom förut blifvit nämndt, är afsedt att vinna tillämpning innan
frågan om tillsättande af särskilda häktningsdomare blifvit afgjord.

I frågan om beviljande af anstånd med måls hänskjutande till
domstol har det icke ansetts lämpligt eller nödigt att i lagförslaget
uttryckligen angifva beskaffenheten af de efterforskningar, för hvilkas
anställande allmän åklagare kan behöfva sådant anstånd, utan
har Beredningen öfverlemnat åt den högre polismyndigheten att efter
omständigheterna i hvarje särskildt fall pröfva, huruvida giltigt skäl
förekommit för bifall till den begäran om anstånd, som åklagaren
kan hafva framstält. Uppenbart torde emellertid vara, att spaningar
efter den, som misstänkes för delaktighet i den häktades förbrytelse,
äro att hänföra till sådana efterforskningar, för hvilkas anställande
anstånd bör kunna under vissa förhållanden beviljas.

3 KAP.

Af lagförslagets 16 § framgår, att. den häktades yttrande öfver
åklagarens begäran om anstånd skall inhemtas endast i det fall, att
Konungens befallningshafvande eller polismyndigheten icke finner skäl
att genast afslå åklagarens berörde begäran. För öfrigt torde vara
klart, att sådant yttrande må genom häktets föreståndare kunna affordras
den häktade, derest han ej utan kostnad och tidsutdrägt kan
inställas till muntligt förhör inför den myndighet, som eger att i
frågan besluta.

Enligt förordningen den 10 April 1810 skall ransakning med 1$ §•
häktad person börjas vid rådstufvurätt inom åtta dagar och vid
häradsrätt inom tre veckor efter det häktningen blifvit hos domaren
behörigen anmäld. I den speciella motiveringen till principbetänkandet
(första delen pag. 210) antages, att den tid, inom hvilken en för
brott häktad person skall inställas till ransakning inför domstol, ej
lärer kunna synnerligen mycket förkortas. Lagkoinitén och den äldre
Lagberedningen, hvilkas lagförslag innehöllo att allenast ett tingsställe
skulle finnas i hvarje domsaga, ansägo deremot nämnda tid
kunna förkortas till tre dagar i stad och åtta dagar å landet, räknade
från den häktades ankomst till ransakningshäktet.

Då omsorgen om den personliga friheten ovilkorligen kräfver,
att den, som tagits i häkte, varder, så snart ske kan, instäld till ransakning
vid domstol, har Beredningen tagit i öfvervägande, huruvida
icke möjlighet förefinnes att till ransakning inför domstol inställa
den häktade tidigare än som enligt 1810 års förordning hittills skett.

I fråga om häktad, som skall undergå ransakning inför stadsdomstol,
möter tydligen icke större svårighet för en förändring i antydt syfte,
då domstolens ledamöter samt i vanliga fall äfven parter och vittnen
ju finnas inom staden och följaktligen kunna utan nämnvärd olägenhet
när som helst sammankallas för ransakriingens företagande.

Svårare blir tvifvelsutan att genomföra en förändring i fråga
om ransakning inför häradsrätt, hvars ledamöter vanligen bo på skilda
orter och ej kunna sammankallas utan en föregående, mer eller mindre
tidsödande brefvexling. Äfven inkallande af de parter och vitt -

MOTIV.

nen, som skola i ransakningen höras, medför på landsbygden större
omgång och svårighet än i staden. Skäligt afseende måste ock fästas
å den tidsspillan och de kostnader, som ofta upprepade resor till
det kanske aflägset belägna tingsstället förorsaka.

Då de svårigheter, som sålunda framhållits, emellertid blifvit
under senare tider väsentligen förminskade i följd af den utveckling,
som landets kommunikationsanstalter i alla rigtningar vunnit, har
Beredningen trott, att ransakning bör kunna äfven på landsbygden i
allmänhet börjas vida tidigare än 1810 års förordning föreskrifver;
och bär i föreliggande lagförslag förty intagits bestämmelse att ransakning
med häktad person skall börjas å landet inom tio dagar och
i stad inom tre dagar, efter det hos Rätten eller domaren blifvit anmäldt
att målet hänskjutits till domstol; dock att annan tid, ej längre
än den hittills föreskrifna, skulle af Konungen kunna bestämmas för
viss ort å landet, der särskilda förhållanden påkalla undantag från
den allmänna regeln.

10 §'' Sedan ransakningen börjat inför domstolen, och densamma der vid

ingått i pröfning af häktningens befogenhet, saknas anledning
till farhåga, att den tilltalade varder utan laga skäl qvarhållen
i häkte. Vid sådant förhållande och med afseende på den tidsförlust
och de öfriga olägenheter, som allt för ofta återkommande
domstolssammanträden medföra under nuvarande domstolsorganisation,
har Beredningen, ehuru ransakningar visserligen böra med skyndsamhet
bringas till slut, dock ej ansett sig böra ifrågasätta någon
förändring i nu gällande stadganden angående den tid, hvarunder
ransakning med häktad person kan uppskjutas. Dessa stadganden
återfinnas ock i 19 § af detta kapitel.

22, 23 §§. Då det intrång i den personliga friheten, som genom reseförbud
förorsakas, är mindre känbart än om häktning ifrågakommit, har
Beredningen icke ansett nödigt eller lämpligt föreskrifva, att ransakning
med den, som fått reseförbud sig meddeladt, skall börjas lika
tidigt som om han hade tagits i häkte. Men då den, hvars frihet
blifvit genom reseförbud inskränkt, dock eger befogadt anspråk derå

3 KAP.

att ransakningen ej oskäligt fördröjes, har reseförbuds bestånd gjorts
beroende deraf, att åtal väckes inom 14 dagar och att ransakning
börjas i stad inom 14 och å landet inom 30 dagar, efter det
reseförbndet meddelades; hvarjemte förklarats, att ransakningen ej
må utan den tilltalades medgifvande uppskjutas längre än 30 dagar
å landet och 8 dagar i stad, så vida Rätten ej skulle finna att det
ändamål, som åsyftades med uppskofvet, ej inom sådan tid kunde
vinnas. Stadgandet om tiden, inom hvilken åtal i detta fall skall
väckas, står i öfverensstämmelse med hvad 16 § innehåller om anstånd
med hänskjutande till domstol af mål angående häktad.

Urtima ting eller särskild! sammanträde för ransakning med den,
som är underkastad reseförbud, lärer enligt förslagets bestämmelser
endast undantagsvis behöfva hållas i härad eller tingslag, som ensamt
utgör en domsaga; men i annan domsaga torde urtima ting eller särskilda
sammanträden för nämnda ändamål mera ofta kunna ifrågakomma;
och hafva i 23 § intagits åtskilliga föreskrifter, hvilka åsyfta
att, så vidt ske kunnat, förminska de olägenheter och kostnader, som
åklagare och Rättens ledamöter nödgas vidkännas i anledning af sådana
urtima ting eller särskilda sammanträden.

Hvad förslaget innehåller angående häktad persons behandling 26—3.1 §§.
öfverensstämmer hufvudsakligen med motsvarande stadganden i principbetänkandet
och förordningen om nya strafflagens införande och
hvad i afseende derå iakttagas skall den 16 Februari 1864.

De i 34 § föreslagna stadganden, hvilka motsvara hvad princip- 34 §.
betänkandet innehåller i tredje delens 2 kap. 9 §, hafva ansetts lämpligen
kunna i detta kapitel intagas. Bestämmelser om häktning samt
om qvarstad å tilltalad persons egendom äro ock af Lagkomitén samt
den äldre Lagberedningen sammanförda i ett kapitel.

Enligt 8 kap. 24 § i tredje delen af principbetänkandet skulle 35 §.
domstolen, derest embets- eller tjensteman stode under åtal, och
sannolika skäl förekommit att han begått brott, som medförde afsättning
eller mistning af embete eller tjenst på viss tid, ega besluta,

MOTIV.

att han skulle afhålla sig från utöfning af embete! eller tjensten till
dess annorlunda blefve förordnadt.

Detta stadgande, som upptagits under 35 § i detta kap., har
dock ansetts böra inskränkas till det fall, att det ifrågavarande
brottet kunde medföra afsättning.

36 §. Af enahanda skäl, som uppgifvits i redogörelsen för motiven till

förslagets stadganden om hus- och kroppsransakan samt kroppsbesigt.-ning, har Beredningen icke ansett lämpligt föreslå särskilda bestämmelser
angående klagan öfver beviljadt anstånd med måls hänskjutande
till domstol. eller öfver åklagares och polismyndigheters
åtgärder och beslut i vissa af de frågor, livilka i 36 § omförmälas.

Särskilt yttrande af Presidenten Berg.

I öfverensstämmelse med Kong]. Maj:ts Nådiga Bref d. 26 Febr.
1886 har jag med Nya Lagberedningen deltagit i öfverläggningarne
om och granskningen af dess nu framlagda förslag till lag angående
vissa bestämmelser om rättegången i brottmål, samt dervid i allt
hufvudsakligt biträdt detsamma. Endast i fråga om uteslutande ur
förslaget af de i det förut af Beredningen afgifna principbetänkandet
förekommande stadganden i 2 kap. 6, 7 och 8 §§ angående brottmålsdomarens
kompetens att pröfva s. k. prejudiciella frågor af
tvistemåls natur, har jag ansett mig böra uttala en från Beredningens
åsigt afvikande mening.

Huru rätteligen bör förfaras då, vid handläggningen af ett brottmål,
inålsegandens behörighet eller åtalad gernings straffbarhet finnes
beroende af stridiga äktenskaps-, skyldskaps-, eganderätts- eller andra
civilrättsliga förhållanden utgör ett ämne, hvarom olika åsigter inom
lagskipningen gjort sig gällande. Det enda till denna fråga hänförliga
stadgande lagen för närvarande innehåller, eller 10 kap. 6 §
Byggninga-Balken, afser endast ett visst specielt fall och om detta
stadgandes tillämpning äfven i andra likartade fall hafva olika meningar
uttalats. Att närmare bestämmelser härutinnan varda meddelade
synes följaktligen vara af synnerligt behof påkalladt. Det är
ej heller på grund af de i principbetänkandet i sådan syftning föreslagna
stadgandens obehöflighet eller olämplighet utan emedan de
ansetts ligga utom ämnet för det nu i fråga varande förslaget, som
de blifvit derifrån af Beredningen uteslutna. För min del vill jag
för närvarande lemna derhän huruvida i eu fullständigt genomförd

SÄRSKILD! YTTRANDE.

rättegångsordning, när framdeles fråga blifver om utarbetande af
förslag till en sådan, nämnde stadganden böra, såsom i principbetänkandet
synes vara antaget, hafva sin plats i den inledande afdelning
af lagen, der brottmålsdomarens kompetens i förhållande till
civildomarens bestämmes, eller möjligen lämpligare kunna inrymmas
på något annat ställe i lagen. Men hvilken åsigt man i detta afseende
än må hysa, synes mig i allt fall giltigt skäl icke förefinnas att
ur det nu förevarande partiella öfvergångsförslaget utesluta alla föreskrifter
i antydda hänseende. Vid uppgörande af ett dylikt partielt
förslag kan det nemligen ej undvikas att för sammanhangets skull
der måste sammanföras stadganden, hvilka i en fullständig lag böra
hafva sin plats i olika afdelningar deraf. Af sådan orsak hafva
också i det nu föreliggande förslaget, särskildt i 3 kapitlet om häktning,
måst intagas åtskilliga bestämmelser, hvilka ostridigt falla inom
området för domstolsförhandlingen (se t. ex. 19, 21, 22 och 25 §§ i
nämnda kapitel), och lika litet som någon berättigad anmärkning
häremot torde ur formell synpunkt kunna göras, lika litet synas betänkligheter
böra möta att nu i sammanhang med de föreslagna bestämmelserna
om brottmålsdomarens behörighet att pröfva talan om
skadestånd och andra af brott härflytande, civilrättsliga påföljder,
äfven till behandling upptaga den vigtiga frågan om och i hvad mån
honom må tillkomma att ingå i bedömande af sådana i brottmål uppkommande
civila rättsfrågor, af hvilka brottmålets utgång är beroende.

Med anledning häraf tillåter jag mig hemställa, att de i principbetänkandet
2 kap. 6, 7 och 8 §§ föreslagna stadganden måtte med
allenast den ändring att hvad i 7 § sägs om mål, som angå häktad,
äfven må göras tillämpligt i det fall att någon i målet tilltalad är
underkastad reseförbud, intagas i 1 kap. af förevarande förslag; och
att till följd deraf öfverskriften å kapitlet måtte gifvas en något mera
omfattande lydelse.

K. J. Berg.

SPECIEL MOTIVERING

TILL

1—5 KAP. I DET AF NYA LAGBEREDNINGEN DEN 6 JUNI 1884
AFGULNA BETÄNKANDE OM RÄTTEGÅNGSORDNINGEN
I BROTTMÅL.

I AFDELNINGrEN.

Om åtalsrätt samt om skadestånd och civila rättsfrågor.

1 KAP.

Om Åtal srätt.

Förordningen om nya strafflagens införande den 16 Februari Åklagares
1864 innehåller i 19, 20 och 21 §§ åtskilliga stadgande!!, hvilka r<ju ocfi
otvifvelaktigt höra till straffprocessen och derföre vid utarbetandet ^ åtala
af ny rättegångsordning i brottmål böra dit inflyttas. Sådant är i
främsta rummet förhållandet med stadgandena rörande rätten och
pligten att väcka åtal för brott. Derföre äro dylika stadganden inrymda
och närmare utvecklade i förslaget. För hvad dervid upptagits
utan väsentlig afvikelse från de grunder, som äro gifna i
nämnda promulgationslag eller eljest hittills varit hos oss allmänt
vidtagna, torde ej någon närmare redogörelse vara erforderlig.

Ehuru giltig anledning ej finnes att åt promulgationslagens i
förslaget upptagna stadgande om allmän åklagares skyldighet att
åtala brott gifva en så vidsträckt tydning att, derest angifvelse
göres, åklagaren ovilkorligen måste anställa åtal, äfven om han på
goda skäl anser angifvelse!! ogrundad, lärer dock för närvarande
i detta hänseende någon tvekan stundom hafva försports. Derföre
har i förslaget blifvit bestämdt uttaladt att allmän åklagare ej allenast
eger rätt utan ock pligt att i dylika fall företaga sådan pröfning.
Det är nemligen icke rimligt att en angifvare, som ingenting

PRINCIPBETÄNKANDETS MOTIVERING.

Angifvelses
betydelse
och form.

Åtal väckt
af målseganden.

har att förlora, skulle hafva tillfälle att till ogrundade åtal missbruka
statens organ, eller att en allmän åklagare skulle genom att
framskaffa en dylik angifvare kunna utan egen risk missbruka sin
embetsställning till väckande af oskäliga åtal. Vägrar åklagaren
utan skäl sitt biträde åt angifvare]!, står denne öppet att, om han
sjelf ej eger åtalsrätt i det förevarande fallet, anmäla förhållandet
hos åklagarens förman för vinnande af rättelse. Att åklagaren bör
noga tillse att sannolika skäl finnas för åtal, som han väcker
utan föregången angifvelse, .torde vara öfverflödigt att särskildt
uttala.

I sammanhang med stadgandet angående åklagarens rätt och
pligt att pröfva angifvelses grund och befogenhet har Beredningen
ansett bestämmelser böra meddelas om angifvelses form och huruledes
angifvaren må kunna förskaffa sig bevis emot åklagare, som
möjligen, med eftersättande af sin pligt, lemnar eu välgrundad angifvelse
utan åtgärd. Främst har dervid en noggrannare bestämning
af angifvarebegreppet bold lemnas. En hvar, som fått vetskap
om brott, har otvifvelaktigt moralisk, fastän icke alltid juridisk,
pligt att det uppenbara, men är derföre icke nödsakad att uppträda
såsom angifvare. Strafflagen förutsätter nemligen i 3 kap.
8 § att sådant uppenbarande kan ske utan angifvelse till åtal. Af
denna anledning bör en bestämd gräns uppdragas emellan blotta
»uppenbarandet» och den egentliga angifvelsen, hvilken kan föranleda
till ansvar enligt 16 kap. strafflagen. Detta torde lämpligast
kunna ske derigenom att en anmälan om brottet ej betraktas såsom
uttrycklig angifvelse, med mindre att den göres skriftligen. Eu dylik
omständligai‘e form innebär i viss mån en garanti derför att en
sådan anmälan ej är endast löst prat, saknande allvarlig mening,
eller eljest göres utan fullt medvetande af den dermed förbundna
ansvarighet.

Den af Beredningen föreslagna bestämmelse att, då målsegande,
utan att anlita allmän åklagare, utför talan å brott, som hör under
allmänt åtal, åklagaren skall derom underrättas så tidigt att han

i KAP.

kan öfvervara målets utförande, öfverensstämmer väsentligen med
äldre lagberedningens förslag och har till ändamål att dylika åtal ej
må genom målsegandens oförstånd förfelas utan blifva utförda med
all den noggrannhet statens intresse fordrar. Det torde vara likgiltigt,
om underrättelsen meddelas åklagaren genom målsegandens försorg
eller annorledes. I allmänhet anlitar väl målseganden genast från
begynnelsen frivilligt åklagaren om åtalets utförande, enär målseganden
derigenom befrias ifrån åtskilliga kostnader och besvär.

Har målseganden dock instämt sin talan utan att derom underrätta
åklagaren, bör sådant ej föranleda till stämningens ogillande, utan
endast dertill att domstolen på grund af 3 § i III kap. låter underrättelse
meddelas åklagaren. Är för sådant ändamål uppskof med
målet af nöden, kan naturligen målsegandens försummelse att gifva
åklagaren underrättelse om åtalet ådraga målseganden ansvarighet för
de af uppskofvet möjligen vållade kostnader.

för den redan nu förefintliga, i detta kap. omnämnda inskränk- Afätning
i målsegandens befogenhet att väcka åtal å vissa embetsbrott halsrätt
skall närmare redogörelse lemnus vid XI kap., der* stadgandet om vid visset
sagda inskränknings bibehållande finnes infördt. embetsbrott.

I fråga om målsegandes rätt att ingå förlikning eller m. a. o. Måhnedlägga
eller återkalla väckt åtal äro enahanda grunder följda som egandes
i promulgationslagen. Dertill har dock fogats ett stadgande, som Jfr_
upphäfver denna rätt i det fall, då straff redan är på målsegandes tärning
talan genom kraft egande beslut ådömdt för brott, som ej kan af m'' m''
annan än målsegande åtalas. Detta stadgande, som väsentligen öfverensstämmer
med äldre lagberedningens förslag, har sin grund i den
otvifvelaktigt rigtiga och i flera andra fall jemväl framträdande principen
att ett åtal, äfven om det afser sådant brott, som ej får åtalas
af annan än målsegande, likväl ingalunda är en rent privat sak.

Ett sådant brott eger visserligen en så mycket ringare objektiv farlighet,
att lagen ansett den allmänna åklagaremagten ej böra sysselsättas
med efterforskande och åtalande deraf, men om målseganden
derom dragit försorg så fullständigt att straff blifvit ådömdt och

PRINCIPBETÄNKANDETS MOTIVERING.

Garanti
mot obehöliöriyt
nedläggande

eller återkallande
aj
åtal.

domslutet ej vidare kan genom någon åtgärd af målseganden omintetgöras,
fordrar ovilkorligen statens intresse att det sålunda bestämda
straffet skall verkställas. Att låta helgden af ett sådant
slutligt domslut och dess bringande i verkställighet vara beroende
på enskild persons godtycke skulle strida mot statens värdighet.
Endast i vissa, särskildt i lag bestämda egendomliga fall må undantag
från denna regel medgifvas, såsom t. ex. är händelsen i 23 kap. 5 §
strafflagen i fråga om straff å oredlig eller vårdslös gäldenär, som
sedermera till fullo förnöjt sina borgenärer.

Den i Beredningens förslag förordade rättegångsform förutsätter
såsom vilkor för domarens verksamhet i brottmål en utom domstolen
stående person, som vid domstolen åtalar en annan. Äfven i afseende
å de brott, der statens intresse är så stort att allmän åklagare
har till tjenstepligt att uppträda, ligger det strängt taget utom
domarens befogenhet att omedelbart anmana åklagaren till åtals
väckande. Lika litet tillkommer det domaren att hindra åklagaren
ifrån att nedlägga eller återkalla ett åtal, sedan det förekommit vid
domstolen. Den förut antydda allmänna pligten att upptäcka brott
förefinnes dock jemväl för domaren. Vid sådant förhållande kan
det ej heller anses principvidrigt att domaren, om han finner en
underordnad åklagare hafva af oförstånd eller annan oskälig anledning
nedlagt eller återkallat ett åtal, som, rätteligen utfördt, synes
böra leda till den tilltalades fällande, derå fäster öfverordnad åklagares
uppmärksamhet. Detta torde ock, särskildt med afseende å svårigheten
åt t få fullt lämpliga personer till de lägsta åklagaretjensterna,
vara af den vigt, att genom uttryckligt lagbud bör förklaras att, om
domaren finner skäligt göra anmälan af förenärnnda beskaffenhet hos
den högre åklagaren, denne tillika bör för inhemtande af nödiga
upplysningar i målet åtnjuta någon anståndstid, hvarunder målet
lemnas hyllande. En dylik åtgärd eger naturligen ej rum utan fullgiltig
anledning, hvars bedömande lärer kunna öfverlemnas åt domarens
urskilning och omtanke. Domstolens verksamhet derutinnan
kan ej i någon mån anses såsom oförenlig med dess opartiskhet, då

1 KAP.

det ju alltid är beroende på Överåklagare!! om åtalet varder fn 11-följdt eller ej.

Skulle af en eller annan anledning den högre åklagaren försitta
förberörda anståndstid och målet således blifva afskrifvet, kan det
dock lika litet förmenas honom som målseganden eller, om denne
senare väckt men återkallat eller nedlagt åtalet, den underordnade
åklagaren att ånyo väcka talan i målet, så vida den tid, under hvilken
åtalsrätt eger rum, ej är förbi. För åtal, hvilket, såsom återkalladt
eller nedlagdt, blifvit afskrifvet, torde dock ej vara lämpligt att låta
bero allenast vid lagens allmänna stadgande!) om preskription. Der
sådan kan ega rum, har den nemligen genom åtalets väckande blifvit
afbruten. Vid sådant förhållande synes billigheten fordra att den
tilltalade efter någon annan viss tid varder alldeles fri från åtalet,
så framt ej sådana omständigheter äro för handen att restitution
eller resning i målet må beviljas enligt derom särskildt gifna stadganden.
Har åter någon blifvit tilltalad för brott, som ej är underkastadt
preskription, torde jemväl denne, just derigenom att åtal egt
rum, böra, då åtalet återkallats eller nedlagts, anses försatt i samma
belägenhet som den förenämnde för ett ringare brott tilltalade. Båda
blifva de ju till följd af åtalets återkallande eller nedläggande förhindrade
att rättfärdiga sig och få en frikännande dom.

Den sålunda föreslagna lösningen af spörsmålet huru rätteligen
bör förfaras, då väckt åtal återkallas eller nedlägges, har synts Beredningen
vida lämpligare än att i sådant fall — i analogi med hvad
som föreslagits såsom regel i tvistemål — medgifva den tilltalade
rättighet att sjelf påkalla pröfning och afdömande af sådant åtal.
För svaranden i ett tvistemål är eu sådan rättighet otvifvelaktigt
fullt befogad. Helt annorlunda ställer sig dock förhållandet i brottmål
synnerligast vid användandet af eu rättegångsform, enligt hvars
allmänna grunder domaren, då ej någon åtalande tinnes, saknar befogenhet
att vidare inlåta sig i undersökning eller pröfning af brottslig
gerning. Så väl den åtalande som den tilltalade kan dessutom om
den i målet förebragta bevisningen hafva eu från domarens vidt

Tid för
återväckande

af a fskrifvet

åtal.

Privata
rättsanspråks
afskiljande

från åtalet

68 PRINCIPBETÄNKANDETS MOTIVERING.

skiljaktig uppfattning, sålunda att den åtalande anser sig böra för
bristande bevis återkalla åtalet och den tilltalade af enahanda anledning
förväntar sig skola gå fri från åtalet, men deremot domaren
är öfvertygad om den tilltalades brottslighet. Om dom måste gifvas,
skulle sålunda den tilltalade kunna blifva sakfäld på grund af sitt
eget åtgörande, sedan den åtalande frånträdt målet. Att åter föreskrifva
det den tilltalade alltid skulle af domaren frikännas, då den
åtalande återkallat eller nedlagt åtalet, vore att lägga ett obehörigt
band på domarens öfvertygelse och kunde möjligen af en samvetslös
åtalande, efter öfverenskommelse med den tilltalade, begagnas till att
göra denne för framtiden oåtkomlig för rättvisans hand. Om återkallande
eller nedläggande af väckt åtal endast föranleder till åtalets
afskrifvande, men detta har den påföljd att den tilltalade skall för
framtiden vara fri från åtalet, derest ej detsamma inom viss tid ånyo
anhängiggöres, torde såväl statens intresse i afseende å brottens bestraffande
som den tilltalades rätt till befrielse från nya åtal för
samma brott vara fullt tillgodosedda.

2 KAP.

Om skadestånd och civila rättsfrågor.

De af brott härflytande privaträttsliga anspråken utgöra icke
egentligen föremål för straffprocessen. Enligt flera främmande länders
lagstiftning upptagas dessa anspråk i regeln ej heller till handläggning
och pröfning gemensamt med åtalet eller ens af brottmålsdomstolen,
utan brottmålet och tvisten angående de af brottet uppkomna
civila rättsfrågorna handläggas så oberoende af hvarandra,
att till och med domen i ena fallet ej är bindande i det andra,
om den än i viss mån såsom bevismedel utöfvar inflytande, vid
pröfningen.

2 KAP.

Ett dylikt system, emot hvilket med skal anföres att den åtskilda
handläggningen kan föranleda icke allenast till onödig omgång oeh
kostnad utan äfven till motsatta resultat vid pröfningen af samma
faktum, hvarigenom förtroendet till rättsskipningen måste, om oek
utan skäl, förringas, har emellertid aldrig rotfästat sig hos oss.
Beredningen har ej heller funnit lämpligt att beträda denna, af lagkoinitén
och äldre lagberedningen jemväl undvikna väg.

Förevarande förslag går sålunda, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med nuvarande praxis, ut derpå att åtalet och de af brottet alstrade
civilrättsliga anspråken skola, så vidt lämpligen kan ske, behandlas i
ett sammanhang.

Det vanligaste anspråket i dylika fall afser ersättning för den
skada, som genom brottet tillskyndats målseganden.

Hvad härvid med målsegande förstås finnes redan bestämdt uti
6 kap. 8 § strafflagen. Af sådan anledning har det ansetts ej vara
nödigt att här införa denna bestämmelse, hvilken dock otvifvelaktigt är
till sin natur processuel och möjligen torde böra vid det slutliga utarbetandet
af rättegångslagen dit inflyttas.

Att målsegandens skadeståndstalan bör åtfölja åtalet synes i de
flesta fall vara både naturligast och lämpligast. Ej sällan ingår såsom
en vigtig faktor vid straffets bestämmande den frågan huruvida skada
skett och omfånget deraf. Vid åtal, som målseganden sjelf väckt,
torde skadeståndsanspråket vanligen vara för honom det vigtigaste.
Vid sådant förhållande bör båda dessa frågors gemensamma pröfning
icke förvägras utan synnerligen talande skäl. Äfven i de åtal, som
göras anhängiga af allmän åklagare, lärer målseganden oftast, då häri
varder hörd, icke underlåta att framställa sitt skadeståndsanspråk.
Detta kan sålunda på det enklaste och skyndsammaste sätt komma
under ompröfning i sammanhang med åtalet. För att jemväl i åklagaremålen
kunna åstadkomma att skadeståndstalan må åtfölja åtalet,
har ifrågasatts att målseganden alltid borde om åtalet underrättas.
Sådant har dock ej ansetts ovilkorligen nödigt. Förutom det att
målsegandens inkallande väl ändock merendels erfordras för upplys -

jMålsegandes

skadeståndstalan.

PRINCIPBETÄNKANDETS motivering.

Straffdomen,
s bindande

verkan.

ningars vinnande, torde i dessa fall den enskildes skadeståndstalan
vara en jemförelsevis underordnad angelägenhet, så att någon ovilkorlig
föreskrift ej bör gifvas, hvarigenom dröjsmål i åtalets utförande
kunde föranledas. Detta skulle emellertid ej sällan inträffa
i synnerhet i de ej ovanliga fall, då man ej känner målsegariden eller
hans vistelseort eller denna är mera aflägse belägen.

Emellertid kan det å ena sidan ej förmenas målseganden att
särskildt anhängiggöra sin skadeståndstalan och å andra sidan ej
tillstädjas att, om den tilltalade hålles häktad, åtalets afdömande
uppehälles för utredning af målsegandens i sammanhang med åtalet
framstälda anspråk på skadestånd. Äfven i andra fall kan domstolen
någon gång finna lämpligt och bör då vara berättigad att på
endera partens yrkande förordna om skadeståndsfrågans särskilda behandling.

Skadeståndsfrågan, till hvars karakter såsom civilrättslig jemväl
hör att målseganden kan deri när som helst ingå förlikning,
innehåller dock hufvudsakligen ett kriminelt moment, i det att frågan
ytterst beror derpå huruvida ett brott är begånget eller ej.
Intill dess det blifvit genom laga kraftegande beslut afgjordt huru
det förhåller sig med brottets verklighet och den tilltalades skuld,
måste allt sådant blifva föremål för undersökning, äfven der fråga
är endast om skadestånd. Vill man ej äfventyra rättsskipningens
anseende genom att låta samma faktum blifva vid särskilda tillfällen
olika bedömdt, måste följaktligen domen öfver sjelfva åtalet
tillerkännas bindande verkan i fråga om rätten till skadestånd. Då
målsegandens inkallande att höras i sjelfva åtalet icke kan ovilkorligen
föreskrifvas, lärer icke heller den tillfälliga omständigheten att
han ej i åtalet varit hörd kunna förringa denna bindande verkan.
Af den uppstäda regeln synes ock vidare med nödvändighet följa
att, ej mindre då frågan om skadestånd varit framstäld i sammanhang
med åtalet men, såsom ofvan är nämndt, blifvit hänvisad till
särskild behandling, utan äfven då skadeståndstalan väckes utan sammanhang
med åtalet, ehuru detta ännu är beroende på domstols

2 KAP.

pröfning, skadeståndsanspråket bör förklaras hvilande i afbidan på
åtalets utgång.

Betydelsen af skadeståndsfrågans ofvanberörda kriminella moment
föranleder ock dertill att talan om skadestånd på grund af
brottslig gerning bör i allmänhet handläggas och pröfvas enligt
reglerna för rättegångsordningen i brottmål. Anledning att frångå
denna regel finnes icke ens i det fall att straffet för gerningen är
genom preskription förfallet, enär äfven då undersökning af den
ifrågavarande gerningens verklighet och gerningsmannens skuld bör
föregå, fastän den icke vidare kan leda till någon straffpåföljd. Endast
när laga kraftegande dom öfver sjelfva åtalet fallit, har skadeståndsfrågan
fullständigt öfvergått till en ren tvistefråga, i hvilken
straffdomen ovilkorligen skall tillämpas, samt kan och bör derföre
såsom sådan behandlas. I sammanhang härmed torde böra erinras
att, då bestämmelserna om forum skola i rättegångslagen utarbetas,
nödigt afseende bör fästas å de särskilda förhållanden, som i fråga
om skadeståndstalan i olika fall äro för handen.

En annan följd af skadeståndsfrågans kriminella moment är att
i de fall, der målsegandens åtalsrätt blifvit i viss mån inskränkt,
såsom i afseende å en del embetsbrott enligt hvad uti XI kap. omforma,
les, samma inskränkning jemväl gäller i fråga om skadeståndstalan.

Då tvekan för närvarande råder huruvida talan om underhåll Bamuppti
11 barn aflade i lönskaläge är att anse såsom skadeståndstalan fostring
i brottmål eller rent fordringsanspråk, har Beredningen, som, med
afseende å stadgandena i 8 kap. 7 § ärfdabalken och 18 kap. 9 $
strafflagen, delar den sistnämnda åsigten, ansett lämpligt att i sammanhang
med förevarande ämne bestämdt utsäges att anspråk på sådant
underhåll ej är att hänföra till dylik skadeståndstalan.

Förutom skadeståndsanspråk äro i vissa fall andra påföljder af Andra ciciviIrättslig
natur förknippade med den straffbara gerningen, ochvilråttsliga
torde i fråga om talan rörande dessa väsentligen böra gälla 3 brottslig
samma som ofvan är sagdt om skadeståndstalan. I sammanhang gerning.

PRINCIPBETÄNKANDETS MOTIVERING.

Prejudiciella
rättsfrågor.

härmed bör ock i fråga om de vid en af dessa påföljder, nemligen
den i 13 kap. 1 § giftermålsbalken stadgade äktenskapsskilnad i anledning
af horsbrott, gifna särskilda bevisregler anmärkas att, ehuru
Beredningen frångått den legala bevisteorien i allmänhet och gifvit
domaren större frihet att pröfva bevisningen, någon ändring ej är
afsedd i dessa speciella bevisföreskrifter.

En civilrättslig fråga kan, i stället för att härflyta af brottet,
ega sådant sammanhang med åtalet att utgången af detta är beroende
på en föregången pröfning af den civilrättsliga frågan. Huruvida
en sådan prejudiciel fråga får afgöras af brottmålsdomstolen
eller skall hänvisas till särskild! utförande i tvistemålsväg har i lagstiftningen
blifvit olika bestämdt. Lagkomité!) och den äldre lagberedningen
meddelade i detta ämne endast den föreskrift att, om
ett brottmål är sådant att det beror på utgången af ett tvistemål,
skall det förra hvila till dess det senare är afgjordt. Denna föreskrift
torde vara allt för summarisk och i vissa fall jemväl föga
lämplig. Den öfverensstämmer ej heller i allo med nuvarande praxis,
hvilken snarare torde gå i motsatt retning, med undantag endast
för de fall, som beröras af stadgandet i 10 kap. 6 § byggningabalken.
Att den prejudiciella frågan måste afgöras före brottmålet
ligger i sakens natur. Den nyare lagstiftningen i främmande länder
har i allmänhet tillerkänt brottmålsdomstolen rätt att pröfva den
prejudiciella frågan i sammanhang med brottmålet, men verkan af
beslutet sträckes ej utöfver det ifrågavarande brottmålet. Dock är
det brottmålsdomstolen ej betaget att, der det anses lämpligt, låta
brottmålet hvila i afbidan på den prejudiciella frågans afgörande i
tvistemålsväg.

Dylika föreskrifter torde ock vara de praktiskt ändamålsenligaste,
och derföre har Beredningen föreslagit sådana för de vigtigaste
prejudiciella frågorna, nemligen dem, som angå målsegandens behörighet
eller åtalad gernings straffbarhet. År svaret å dessa frågor
beroende af äktenskaps-, skyldskaps-, eganderätts- eller annat rättsförhållande
af civil natur, eger följaktligen brottmålsdomare!! att, när

2 K Af.

stridighet eller osäkerhet yppas om samma rättsförhållandes bestånd
eller giltighet, pröfva frågan derom i sjelfva brottmålet, så vidt som
för dettas afgörande är oundgängligen nödigt, och utan att pröfningen
eger bindande verkan i civilrättsligt hänseende. Om sådan
prejudiciel fråga yppas i mål, som ej angår häktad, kan det dock
utan synnerlig betänklighet lemnas brottmålsdomaren fritt att, om så
pröfvas nödigt eller lämpligt, hänvisa frågan till särskild tvist eller
ock, derest sådan redan är anhängig hos vederbörlig domstol eller
myndighet, lemna frågan beroende på tvistens utgång. Angår åter
målet häktad, må, med hänsyn till nödvändigheten af skyndsamt afgörande,
dylik åtgärd vidtagas allenast i den händelse att det uppehåll
som derigenom vållas, icke är väsentligen större än den tidsutdrägt,
som kan förväntas uppkomma genom frågans pröfning i
sjelfva brottmålet.

Visserligen kunna jemväl andra prejudiciella civila rättsfrågor
yppas i ett brottmål, t. ex. angående ett åberopadt vittnes slägtskap
med någondera parten, men dessa frågor, hvilka äro af mindre vigt,
torde jemväl enligt nuvarande praxis alltid hafva blifvit lösta enligt
ofvan gifna regler, för hvilka ligger till grund den uppfattning att
brottmål bör i allmänhet så litet som möjligt uppehållas af frågor
utaf tvistemåls natur.

Aro dylika frågor, utan att ega prejudiciel egenskap eller härflyta Andra
af det åtalade brottet, inblandade i brottmålet, böra de följaktligen frå9or «/

o it/Hi/St/din ctl/S

derur genast afskiljas. Denna uppfattning delades ock af lagkomitén natur.
och den äldre lagberedningen.

Slutligen hafva i följd af deras civilrättsliga natur blifvit i detta Qvarstad
kapitel inrymda föreskrifter om qvarstad och andra dylika säkerhets- 0,;h ™ldra
åtgärder, som i brottmål kunna vara af nöden. Då dessa föreskrifter, »äkerhetshvilka
enligt erfarenhetens vitnesbörd äro af stor praktisk betydelse åtgärder.
och påkallade af ett allmänt behof, väsentligen öfverensstämma dels
med lagkomiténs och den äldre lagberedningens förslag dels ock med
hvad sedermera blifvit stadgadt i tviste- och utsökningsmål, torde
någon närmare redogörelse derför icke erfordras.

II AF DELNINGEN.

Brottens
efterspanande
och
upptäckande.

Den förberedande

undersökningen.

öm den förberedande undersökningen.

3 KAP.

Om efterforskning af brott.

Enär den i föregående antydda allmänna medborgerliga pligten
att till åtal anmäla brott icke är för ändamålet till fyllest, finnas,
såsom bekant, särskilda statsorgan anstälda för brottens upptäckande
och brottslingarnes efterspanande. Bland dessa statsorgan räknas
polismyndigheterna, Indika det tillika åligger att söka förhindra
brottsliga tilltag. Det tillkommer dock icke i allmänhet dem att
sjelfva åtala brotten, utan detta tillhör endast allmänna åklagaremagten,
hvilken naturligtvis derjemte, lika med polismyndigheten,
har rätt och pligt att efterspana brott och brottslingar samt vidtaga
andra erforderliga åtgärder för att bringa dem under åtal.

Åt det ofvan nämnda åskådningssättet har i begynnelsen af
detta kap. gifvits uttryck, hvarjemte föreskrift lemnats derom att
den allmänna medborgerliga pligten att till åtal anmäla brott öfvergår
till embetspligt för domstol eller annan offentlig myndighet, hos
hvilken yppas anledning att brott blifvit begånget. Naturligen är
dock i dessa fall endast fråga om sådana brott, som höra under
allmänt åtal.

I afseende å dessa brott samt brott, som blifvit angifna af målsesande
och å hvilka det vid sådant förhållande tillkommer allmän

åklagare att tala, har denne att före åtals väckande noga undersöka

3 KAP.

huruvida laga grund till sakens beifran vid domstol förefinnes. Vid
denna förberedande undersökning, hvartill anledning kan hemtas icke
allenast af bestämd angifvelse eller anmälan utan äfven af hörsagor
och rykten, är naturligtvis främsta uppgiften att konstatera brottets
verklighet och komma rätta gerningsmannen på spåren samt för sådant
ändamål skyndsamt och noggrant efterforska och samla alla
tillförlitliga upplysningar, som kunna vinnas.

Den nyare lagstiftningen i främmande länder har, såsom bekant,
egnat den största omsorg åt allt, som kan bidraga till att göra förundersökningen
verksam och tillförlitlig. En bland de mest framstående
anordningarne derutinnan är den, hvarigenom man i domaremagtens
hand förlagt en del af den undersökning, som förbereder
åtal för gröfre brott.

Nekas kan ej att vigten af denna undersökning talar för en dylik
anordning. Emellertid förryckes derigenom i ej ringa mån domarens
verksamhet i allt för inqvisitorisk rigtning, på samma gång som efterspaningens
skyndsamhet och kraft möjligen förminskas genom begränsningen
i åklagaremagtens kompetens. För dylik anordning
lämpar sig ej heller den hos oss befintliga domstolsorganisationen
med mindre än att allt för omfattande förändringar deri skulle ifrågasättas.
Lagkomitén och den äldre lagberedningen hafva, såsom det
vill synas, af dessa skäl undvikit att föreslå eu dylik förundersökning
vid domstol, och äfven Beredningen har, såsom redan förut är
antydt, ansett sig ej böra gå vidare än att utveckla samt närmare
bestämma och i möjligaste mån förbättra den redan nu brukliga
extrajudiciella förundersökningen eller det s. k. polisförhöret.

Af enahanda skäl, som blifvit i motiven till XVI kap. af domstolsförfattningen
anförda beträffande Konungens befallningshafvandes
omedelbara befattning med åklagarevä^endet, har det ansetts ej vara
lämpligt att upptaga det af lagkomitén och den äldre lagberedningen
framstälda förslaget, att åt Konungens befallningshafvande uppdraga
förundersöknings hållande eller det omedelbara öfvervakandet deraf.
Den föreslagna öfveråklagaren synes deremot vara särdeles lämplig

PRINCIPBETÄNKANDETS MOTIVERING.

för ett dylikt uppdrag. I sakens natur ligger dock uppenbarligen
att denne, åtminstone i vidsträcktare tjenstedistrikt, hvarken kan
eller bör få att syssla med alla möjliga, äfven mindre betydande fall.
Hans ingripande bör sparas för de svårare brotten och särdeles sådana,
der undersökningens ledande och bevisens samlande erfordrar
mera omfattande öfverblick öfver förhållandena och större insigter i
öfrigt. Eljest kan den lägre åklagaren med mindre omgång och
tidsutdrägt reda sig på egen hand. Att detaljerad! bestämma omfånget
för lägre åklagares och öfveråklagares inbördes förhållande
derutinnan lärer dock lämpligen böra öfverlemnas åt den senares
pröfning, hvarvid en blifvande instruktion för åklagaremagten bör
lemna nödig ledning.

Med hänsyn till nuvarande förhållanden torde med visshet kunna
antagas, att den lägre åklagarens befogenhet ej i förslaget blifvit tilltagen
större än för det praktiska syftemålet är oundgängligt. Skulle
förhållandena förändras, så att landet varder försedt med tillräckligt
många öfveråklagare, kunna möjligen genom instruktionen göras vissa
inskränkningar i den lägre åklagarens befogenhet, derest sådant skulle
anses lämpligt.

Tvångs- Då förundersökningen är afsedd att bereda åklagaren möjlighet
medel vid att före sakens anhängiggörande vid domstol förvissa sig huruvida
^sökningen, tillräcklig grund för åtal förefinnes, är undersökningen icke allenast
ett medel att få brottslingen förvunnen om brottet utan äfven ett
synnerligen lämpligt skydd emot öfverilade åtal, hvilka, om de än
icke synas så oskäliga att de kunna ådraga åklagaren ansvar, dock
alltid svårt förnärma den enskildes rätt. Ur båda dessa synpunkter
är det lika vigtigt att alla de upplysningar, som möjligen stå att
vinna genom den misstänktes eller andra personers hörande, varda
för undersökningsförrättaren ^tillgängliga. Det bör vara en medborgerlig
pligt att inom en viss begränsning, hvarigenom polisförhöret
skiljes ifrån ransakningen vid domstol, hörsamma kallelsen till
dylikt förhör. Det torde derföre ock förefinnas fullgiltiga skäl att,
såsom lagkomité!! och den äldre lagberedningen jemväl föreslagit,

3 KAP.

dervid medgifva vissa tvångsmedels användande, d. v. s. hemtning
af person, som ej hörsammar kallelse till förhöret eller som, oaktadt
der lemnadt förständigande att å förhörsstället qvarblifva, olofligen
begifver sig derifrån. Emellertid har Beredningen, på det att
den personliga friheten ej må trädas för nära och inställelsen till
dylikt förhör ej må utan verkligt nödtvång i vigtigare fall påfordras,
begränsat ifrågavarande tvångsmedels användning till endast
de fall, då undersökning skall ske angående så groft brott att det i
lag är belagdt med straffarbete. Vidare har dels skyldigheten att
inställa sig till förhöret blifvit, till förekommande af oskäligt besvär
eller lidande för den kallade, i så måtto inskränkt att den ej
skulle ega rum för annan än den, som, då kallelsen honom delgifves,
uppehåller sig inom ett mindre afstånd från det ställe, der förhöret
eger rum, dels ock föreskrifvits att hemtning endast må användas
emot den, som sjelf är misstänkt för brottet eller delaktighet
deri eller om hvilken det skäligen kan befaras att han afviker
eller undanrödjer bevis eller annat, som har gemenskap med brottet.
I sammanhang härmed har ock i förslaget blifvit antydt att
det omförmälda förbudet att aflägsna sig från stället för förhöret
— hvilket förbud ej bör förblandas med häktning — ej skall gälla
för mer än någon viss kort lagbestämd tid, t. ex. högst 6 till 12
timmar.

Frågan om förundersökningen skall vara offentlig eller om alla
personer, som icke hafva något särskildt att der skaffa, d. v. s.
den stora allmänheten, må, när så finnes lämpligt, afvisas från undersökningen,
utgör, såsom bekant, en bland de mera omtvistade
inom straffprocessen. Dervid synes skilnad böra göras emellan de
fall, der undersökningen eger rum vid eller utom domstol. I förra
fallet bör liksom vid hvarje annan domstolsförhandling offentlighet
råda. I det senare fallet förefinnes icke samma grund för offentlighet.
Polisförhöret är endast en administrativ åtgärd utan domstolsförhandlingens
högtidligare form och materiella betydelse. Otvifvelaktigt
är ock att förundersökningens resultat lättare kan förfelas

Förunder söknings offentlighet.

PRINCIPBETÄNKANDETS MOTIVERING.

genom eu för tidig offentlighet och att tillika den misstänkte i de
fall, då undersökning ej följes af åtal vid domstol, utsattes för
onödigtvis ökadt lidande, ju större offentlighet soin gifves åt den
mot honom yppade misstanken. Vid sådant förhållande synes det
större skydd, som förhörens offentlighet stundom antages medföra
för den misstänkte, så mycket mindre böra tillmätas afgörande betydelse,
som tillräckliga korrektiv mot Övergrepp eller missbruk å
myndigheternas sida ingalunda saknas. Det måste härvid vara till
fyllest att förhöret bevittnas af ojäfviga personer, som kunna vitsorda
huru dervid tillgått. I öfverensstämmelse härmed har förslaget
ock blifvit uppstäldt.

Efterlys- Sedan sålunda närmare föreskrifter meddelats rörande den åtaning
ra. ra. förberedande undersökningen, har i förslaget intagits föreskrift
angående allmän efterlysning å den, som är misstänkt för brott af
vissa gröfre slag men afvikit eller eljest ej kan anträffas; hvarjemte
upplifvats förutvarande stadganden om allmän åklagares och polisembetsmans
likställighet i vissa fall samt tillika lemnats en antydan
derom att det väsentligen är genom instruktioner, som åklagaremagtens
och polismyndighetens funktioner böra närmare bestämmas.

4 KAP.

Om häktning och reseförbud.

Vilkoren Rörande vilkoren för häktning öfverensstämmer förslaget väsentför
1läkt- ligen med de stadganden angående samma ämne, hvilka äro gifna i
mng. j y ^ af straffiagens promulgationslag och dertill gjorda tillägg. Stadgandena
hafva dock blifvit uppstäda på ett, såsom det synts Beredningen,
lämpligare sätt och tillika förtydligade, der erfarenheten

4 KAP.

visat att tvekan om rätta meningen varit rådande. Sådan är händelsen
med det i 5 mom. af nyss nämnda § nu förekommande stadgandet
om häktning å den, som misstankes för brott, hvarå, såsom
orden lyda, »straffarbete, dock ej under två år, efter lag
följa kan».

Detta uttryck har blifvit till och med af rättslära tolkadt på
ett sätt, som icke torde vara öfverensstämmande med lagstiftarens
mening. Vid jemförelse af den äldre lagberedningens förslag i ämnet
och Högsta Domstolens yttranden öfver förslaget synes otvifvelaktigt
meningen vara — hvad ock hittills allmännast antagits —
att stadgandet ej eger tillämpning å brott, för hvilket, enligt den i
sjelfva lagen utsatta straffbestämmelse, straffarbete på kortare tid
än två år kan följa. Stadgandet innebär sålunda häktningsrätt endast
vid sådana slags brott, der det i sjelfva lagen utsatta straffminimum,
oafsedt omständigheterna i det konkreta fallet, utgör två
års straffarbete eller mera. För att med mera bestämdhet gifva uttryck
åt samma grundsats hafva här likasom öfverallt eljest i förslaget
blifvit i de så beskaffade fallen begagnade ordalagen: »brott,
som i lagen är belagdt med straffarbete, dock ej på kortare tid än
två år».

Bland promulgationslagens stadganden rörande häktad persons Håktads
behandling och dylikt hafva några, såsom dels varande af mindre behandling
vigt dels ock egentligen berörande förvaltningsfrågor, icke blifvit
särskildt omnämnda i förslaget, utan har endast hänvisning till dera
blifvit gjord. Deremot hafva blifvit tillagda andra, otvifvelaktigt af
processuel natur varande stadganden, hvilka till större delen öfverensstämma
med lagkomiténs och den äldre lagberedningens förslag.

Bland öfriga föreslagna nya stadganden om häktning torde egent-Håktningsligen
allenast de erfordra särskild redogörelse, hvilka ega samband domarens
med den i förslaget till domstolsförfattning omförmälda institutionen åtgärder.
af häktningsdomare, om hvars verksamhetsfält här just är fråga.

Så har, för att förekomma häktad persons olagliga qvarhållande i

principbetänkandets motivering.

häkte, föreskrifvits att, då den häktade ankommit till ransakningshäkte,
anmälan derom skall af häktets föreståndare genast göras hos
häktningsdomaren. Denne har då att ofördröjligen anställa förhör
med den häktade och, om häktningen tinnes uppenbarligen olaglig,
genast försätta honom på fri fot. Då vid detta förhör häktningsdomaren
naturligen i de flesta fall ej är i tillfälle att vinna fullständig
upplysning om grunderna för misstanken om brottet och vid sådant
förhållande möjligen allt för ofta skulle anse skäl för misstanken
saknas, bör följaktligen vitsordet derom af den myndighet,
som förordnat om häktningen, gälla, der ej omständigheter ådagaläggas,
hvarigenom misstanken undanrödjes. Vidare synes det ligga
i sakens natur att i fråga om befogenhet att till förhör inkalla personer,
hvilkas hörande anses nödigt, häktningsdomaren likställes
med allmän åklagare vid förundersökning. Då häktningsdomaren är
hänförlig till de judiciella myndigheternas kategori, finnes dock ej
någon betänklighet vid att i fall, der sådant erfordras för fastställandet
af den häktades identitet eller annat förhållande, som inverkar
på frågan om häktningens giltighet, bereda ökad tillförlitlighet
åt pröfningen genom att jemväl tillerkänna häktningsdomaren rätt
att höra vittnen och sakkunnige på ed, hvilken rätt ej kan tillkomma
de administrativa eller polismyndigheterna utan endast
domstol.

Anstånd Om den häktade ej frigifves i anledning af förhöret inför häkttlld
reinjSi ningsdomaren, skall denne i r‘egeln genast hänskjuta målet till hand’
läggning- vid vederbörlig domstol och derom underrätta domstolen
eller dess ordförande, som har att utsätta tid för ransakningen.
Emellertid har, på sätt i motiven till VI kap. af domstolsförfattningen
redan framhållits, Beredningen, med hänsyn till vigten deraf
att den åtalet förberedande undersökningen varder så fullständig
som möjligt och tillika med afseende å den garanti, som häktningsdomarens
einbetsställning innebär, trott det kunna åt denne öfverlemnas
att på åklagarens eller polismyndighetens begäran åtminstone
för en gång bevilja någon kort tids anstånd med målets re -

4 KAP.

initierande till domstol, på det att efterforskningen och den förberedande
undersökningen må kunna ernå största möjliga fullständighet,
innan ransakningen vid domstol begynnes. Då det åligger
åklagaren att senast vid ransakningens början formulera åtalet, kan
det nemligen understundom vara särdeles angeläget för honom att
dertill bereda sig genom en noggrannare efterforskning än den, som
kunnat föregå häktningen. En sådan noggrannare förberedelse för
åtalet kan i väsentlig mån bidraga till att förkorta ransakningen
inför domstolen, och dröjsmålet med ransakningens början medför
sålunda icke någon tidsutdrägt i målet i dess helhet utan påskyndar
tvärtom dess afslutande. Att detta är händelsen har erfarenheten
ofta visat i hufvudstaden, der dylika förundersökningar hos
polismyndigheten redan äro brukliga. Naturligen åligger det häktningsdomaren
att tillse det anstånd med målets remitterande till
domstol ej lemnas i andra fall, än då goda skäl dertill förefinnas.
Under tiden har häktningsdomaren att införskaffa prestbetyg eller
andra erforderliga upplysningar angående den häktades person.
Häktningsdomaren åligger det ock att medverka dertill, att den
häktade må åtnjuta erforderligt biträde till införskaffande af bevisning,
hvarigenom den mot honom förefintliga misstanken kan undanrödjas.

På det att den personliga friheten måtte utsättas för så litet
intrång som möjligen är förenligt med statens intresse att före ransaknings
öppnande försäkra sig om den för brott misstänktes person,
har föreslagits att i fall, då denne ej enligt lag ovilkorligen
måste häktas, säkerhetsåtgärden må, när sådant anses för ändamålet
tillfyllest, kunna inskränkas dertill att den misstänkte förbjudes att,
utan tillstånd af vederbörande myndighet, aflägsna sig från sitt hemvist
eller hemorten eller annan honom anvisad vistelseort, innan
han inför domstol personligen svarat i målet. Ett sådant reseförbud,
som besparar staten kostnad och den enskilde obehag, torde
kunna i rätt många fall användas, der, om samma utväg ej funnes,
häktning sannolikt skulle ega rum.

Rese förbud.

82 PRINCIPBETÄNKANDETS MOTIVERING.

Borgen för Vidare har af enahanda anledning, som nyss är nämnd, upp clen

som en af lagkomitén och den äldre lagberedningen förordad, i

kasteld främmande länders lagstiftning allmänt vedertagen, men hittills för
häktning, vår rätt främmande bestämmelse derom att under vissa förhållanden
den, som eljest är underkastad häktning, kan lemnas på fri fot, om
säkerhet för hans person ställes. Denna säkerhetsåtgärd består enligt
förslaget deri att skriftlig borgen af en eller flera personer ställes
för den misstänktes personliga inställelse till ransakning i målet samt,
om dom fälles öfver honom utan att han personligen kommit tillstädes,
hvilket enligt VII kap. kan inträffa i vissa ringare brottmål,
jemväl för hans inställelse till undergående af ådömdt straff. I
borgensskriften skall bestämmas visst penningebelopp, hvarför borgen
skall gälla. År brottet i lag belagdt endast med böter, så, ehuru
ändamålet är att bereda staten säkerhet ej för bötesbeloppet utan
derför att den tilltalade må blifva dömd och straffad, synes det likväl
obilligt att fordra säkerhet utöfver det belopp, hvartill böterna
högst kunna uppgå. Att i andra fall begränsa borgenssumman har
deremot ansetts ej vara lämpligt, utan lärer väl bestämmandet af
borgens belopp böra öfverlemnas åt den, som meddelar föreskrift om
borgens ställande och pröfvar dess giltighet. En antydning är dock
lemnad derom att beloppet bör lämpas efter brottets beskaffenhet
och öfriga omständigheter samt tilltagas så högt som med hänsyn
till den misstänktes förmögenhetsvilkor anses nödigt för att medföra
åsyftad verkan. Borgen får naturligen icke ställas i det fall att
brottet i fråga är sådant att den misstänkte ovilkorligen måste häktas,
ej heller då häktning ifrågakommer af annan anledning än befaradt
afvikande. Eljest är borgen användbar, och detta är i synnerhet
händelsen, då häktning är i fråga mindre med afseende å brottets
beskaffenhet än den derför misstänktes personliga ställning, såsom
då han hvarken innehar fast egendom, embete eller tjenst eller eljest
stadigt hemvist eller yrke inom riket. Då en sådan person måste,

. för att kunna säkert nås af lagens arm, vara underkastad häktning
äfven för obetydligare lagöfverträdelser, har han likväl genom stål -

4 KAP.

landet af borgen för sig en lämplig utväg att undgå det obehag
hans personliga ställning i detta fall eljest skulle medföra. Är således
brottet så ringa att derå enligt lag ej ens kan följa straffarbete,
måste borgen för den misstänkte personen antagas, derest någon
skälig anmärkning emot löftesmannen ej finnes. Utan afseende ä
förmögenhetsvilkoren torde dock alltid såsom löftesman böra kasseras
den, som saknar medborgerligt förtroende eller misstänkes för delaktighet
i det ifrågavarande brottet.

Grundtanken i den sålunda föreslagna anordningen är nemligen
att den, som ikläder sig förbindelse att till ransakning inställa den
för brott misstänkte, i och med detsamma måste ‘anses hafva öfvertagit
bestyret och ansvaret för dennes behöriga öfvervakande och
hindrande från flykt. Säkerhetens fastställande till visst penningebelopp
innebär icke ett tyst medgifvande att genom samma belopps
erläggande rättvisans kraf tillfredsställes eller att det allmänna, derest
den misstänkte afviker, nöjer sig med en penningesumma såsom upprättelse
för den kränkning, som tillfogats samhället genom brottet
och det olofliga afvikandet. Penningesumman utgör endast ett slags
vitespåföljd, hvartill löftesmannen gör sig förfallen, derest han genom
försummelsen att enligt åtagande öfvervaka den misstänktes åtgärder
gifvit denne tillfälle att undkomma. Den emot borgenssystemet stundom
framkastade anmärkning att det bereder frihet endast åt den
rike men icke åt den fattige saknar väsentligen befogenhet. Stode
det den misstänkte öppet att, genom nedsättande af penningar eller
penningevärde, utvei''ka sitt lösgifvande, vore nämnda anmärkning
fullt grundad. Men betänkligheten torde förfalla, då äfven den fattigaste
kan utverka sitt lösgifvande allenast genom framställandet af
någon, som till honom har fullt förtroende och derföre anser det
utan risk att ikläda sig den ifrågasatta förbindelsen att öfvervaka
hans person.

1 sammanhang härmed bör anmärkas att en bland Beredningens
ledamöter, med erkännande af de anförda grundernas teoretiska rigtighet,
likväl funnit tvifvelaktigt huruvida borgenssystemets införande

PRINCIPBETÄNKANDETS MOTIVERING.

Borgeh

vore i vårt land påkalladt af ett erkändt behof eller kunde förväntas
komma att leda till mera betydande praktiska resultat. Med hänsyn
derjemte till de olägenheter, som i allmänhet vidlåda hvarje borgenssystem,
och då det uppenbarligen är för den mera bemedlade lättare
att skaffa löftesmän samt följaktligen rättigheten till lösgifning emot
borgen kunde i mera förmögnes intresse missbrukas, ansåg nämnde
ledamot sig ej kunna förorda förslaget i denna del men önskade i
allt fall dess framläggande, på det att den allmänna meningen i ämnet
måtte blifva känd.

De tjensteman och myndigheter, hvilka ega förordna om häktning,
nemligen allmän åklagare, Konungens befallningshafvande, kronofogde,
länsman, polisembetsman, ordförande i magistrat och stadsfiskal,
torde det ock, enär så väl reseförbud som borgen utgör ett surrogat
för häktning, böra tillkomma att förelägga reseförbud samt pröfva
om och till hvad belopp borgen må ställas samt borgensmännens
antaglighet. Enahanda befogenhet synes böra tilläggas häktningsdomaren
i det fall att den misstänkte blifvit förd till häktet och sålunda
kommit under häktningsdomarens inseende.

Då reseförbud mer än bevakningen af löftesmän ingriper i den

reseförbud Person%a friheten, bör den, som har sig reseförbud förelagdt, kunna
befria sig derifrån genom ställande af borgen, men på det att härvidlag
icke må uppstå förvirring och osäkerhet, synes det nödigt föreskrifva
att i sådant fall endast samma myndighet, som gifvit reseförbudet,
må ega rättighet att antaga borgen.

Tidsbe- Häktad person skall enligt VI kap. 14 § inom viss i lag bestämd

gr ansning ^ inställas till ransakning hos domstolen. Sådant kan deremot ej

fÖV V€i8£/~~ 5

'' '' '' föreskrifvas angående den, emot hvilken i stället för häktning användts
någon af de andra säkerhetsåtgärderna, reseförbud eller borgen. I

förbuds

eller

borgens

giltighet.

anledning häraf och för att ej göra sistnämnda två slag af säkerhetsåtgärder
allt för betungande genom sin långvarighet, måste en annan
utväg vidtagas. Såsom den lämpligaste har dervid ansetts en
föreskrift att så väl reseförbud som borgen förfaller, derest åtal ej
anställes inom vissfkort lagbestämd tid. Detta har dock icke kunnat

4 KAP.

föreskrifvas med mindre den, som emot borgen lemnas på fri fot,
fått sig ålagdt att uppgifva bestämd ort, hvarest kallelse till domstolen
kan delgifvas honom. Finnes han sedermera icke å den uppgiga
orten, medför dock kallelsen laga verkan, derest gifna föreskrifter
om kallelse å den, som håller sig undan, blifvit iakttagna.

Så snart den, som är häktad, under reseförbud stäld eller emot
borgen på fri fot vistas, infunnit sig i målet vid domstolen, lyder
han under domstolens förordnande, hvadan i och med detsamma de
föreskrifter, som tillförene äro gifna rörande häktningen eller reseförbudet,
upphöra att gälla, och borgen jemväl är fullgjord, hvilket
senare ansetts nödigt att bestämdt uttala. På domstolen ankommer
naturligtvis sedermera att föreskrifva huruvida den tilltalade skall
fortfarande hållas häktad, stå under reseförbud eller emot borgen
lemnas på fri fot.

Skulle den, som emot borgen vistas på fri fot, underlåta att
tillstädeskomma å tid, då han bör inställa sig, måste den naturliga
följden vara att han skall inmanas i häkte och att med afseende å
hans ådagalagda opålitlighet hans lösgifvande mot borgen ej må vidare
i målet beviljas. Genom hans inmanande i häkte upphör naturligen
löftesmannens ansvarighet; och bör denne jemväl kunna lösgöra sig
från samma ansvarighet genom att sjelf begära häktning å den, för
hvilken han borgat. Skulle i sistberörda fall häktningsåtgärden utan
löftesmannens vållande vidtagas för sent för att förekomma den frigifnes
afvikande, bör sådant ej inverka på löftesmannens rätt att vara
fri från sin ansvarighet.

Har den, som emot borgen vistas på fri fot, undandragit sig
inställelse, bör han visserligen, såsom nyss är nämndt, gripas, derest
han genast anträffas, men om detta ej sker, bör frågan huruvida hans
gripande legat inom möjlighetens gräns ej inverka på löftesmannens
skyldighet, som är att antingen inom viss af domstolen faststäld tid
framskaffa den uteblifne eller utgifva borgenssumman, hvilken, såsom
liknande ett vite, följaktligen bör gäldas, ehvad den uteblifne sedermera
tillstädeskommer eller ej.

Häktning,
reseförbud
eller borgen
upphöra
vid den
tilltalades
inställelse
hos

domstolen.

Borgensmans
ansvarighet.

PRINCIPBETÄNKANDETS MOTIVERING.

Borgens summans använ dande.

Af borgenssummans likhet med vite följer ock att den bör tillfalla
kronan. Emellertid och då, såsom ofvan blifvit berörd!., den,
som emot borgen vistas på fri fot, i vissa fall kan sakfälla^, oaktadt
han undandragit sig personlig inställelse, skulle, om dervid
straffet blefve bestämdt endast till visst bötesbelopp, lägre än borgenssumman,
kunna hända att staten på löftesmannens bekostnad
gjorde en vinst genom den frigifnes uteblifvande. Sådant vore ingalunda
staten värdigt, hvadan löftesmannen bör tillerkännas rätt att
i dylik händelse återbekomma borgenssumman, derest de ådömda
böterna erläggas. Om den dömde väl icke eger tillgång till böterna
men inställes till undergående af det deremot svarande förvandlingsstraff,
synes ock giltigt skäl till ett strängare förfarande mot löftesmannen
saknas. År åter annan staffart ådömd, förefinnes icke någon anledning
att låta den omständighet att den dömde sedermera anträffas och
undergår straffet inverka på den betalningsskyldighet, som blifvit
löftesmannen ålagd.

I sammanhang med stadgandena om borgen för misstänkt person
är i lagkomité^ och den äldre lagberedningens förslag föreskrift
gifven i syfte att bereda enskild målsegande skadestånd ur
den borgenssumma, som löftesman i ofvanberörda fall måste utgifva.
Eu sådan anordning kan tilläfventyrs vid ett flyktigt betraktande
synas hafva för sig någon grad af billighet, men äfven detta
skäl är säkerligen endast skenbart. Borgen är ett surrogat för
häktning eller reseförbud, och lika litet som dessa åtgärder betingas
deraf att den misstänkte ej kan ersätta den genom brottet uppkomna
skadan, lika litet står borgen i något sammanhang med ersättningen.
Häktas den misstänkte eller förelägges honom reseförbud, har målseganden
derigenom ingen säkerhet för sin skada och, om den misstänkte
i stället får vara fri mot borgen, kan deraf målseganderis rätt
ej förändras. Vill denne hafva säkerhet för skadeståndet, bör han,
ehvad den tilltalade häktas eller ej, anlita utvägen att söka qvarstad
å dennes egendom. Derför har en föreskrift i ofvanberörda
syfte ansetts ej vara lämplig, äfven om den skulle falla inom pro -

4 KAP.

cesslagstiftningens område, något som jemväl torde kunna med skäl
betviflas.

Förevarande kapitel afslutas dels med en hänvisning till de be- Klagan öfstämmelser,
som längre fram äro gifna om domstols förordnanden ver bleslut
angående de ämnen, hvarom i detta kapitel är sagdt, dels ock med Z *m,
föreskrifter rörande klagan öfver tjenstemäns och myndigheters beslut
i här afhandlade ämnen. Hvad dessa föreskrifter angår torde
böra framhållas att, då häktad person genast skall föras till allmänt
häkte och ställas under häktningsdomarens förordnande, häktningsåtgärden
först sedan den blifvit pröfvad af häktningsdomaren kan
blifva föremål för klagan hos högre myndighet. Det är således endast
häktningsdomarens beslut, som i detta fall kan komma att öfverklagas.
Någon klagan deröfver att en person icke blifvit häktad
eller icke fått sig förelagdt reseförbud, eller deröfver att han emot
eller utan borgen frigifvits, eller öfver häktningsdomarens afslag å
begäran om anstånd med ransakning synes af enahanda grunder,
hvarpå 19 punkten i 19 § af promulgationslagen stödjes, icke böra
ega rum. Tilltror sig behörig myndighet att i berörda afseende!!
vidtaga eu åtgärd, som en annan myndighet underlåtit, står sådant
Öppet, för så vidt derigenom öfverordnad myndighets beslut ej varder
omintetgjord! utan att nya skäl tillkommit. Förmenar åter
någon att myndigheten underlåtit hvad på honom ankommit, må
anmälan om sådant tjenstefel göras i vederbörlig ordning. Klagan i
dessa mål bör således egentligen endast stå öppen för den, som förmenar
sin personliga frihet lida intrång genom beslutet eller rättare
förfogandet, hvilket till sin natur är sådant att det genast verkställes.
I följd deraf bör klagan ej heller vara till viss tid inskränkt.

Med anledning af hvad lagkomité och den äldre lagberedningen
i sammanhang med stadgandena om häktning föreslagit till
skydd för den personliga friheten, torde här slutligen böra anmärkas
att, om någon företoge sig att häkta och qvarhålla en annan
utan att föra honom till allmänt häkte, der han kunde komma un -

PRINCIPBETÄNKANDETS MOTIVERING.

Husran sakan.

der häktningsdoraarens förordnande, vore sådant ett brottsligt tilltag,
hvilket, likaväl som annat ingrepp i den personliga friheten,
hörde under allmänt åtal. Något skäl att meddela särskilda undantagsstadganden
för dylika fall torde således icke förefinnas.

5 KAP.

Om hus- och kroppsransakan.

De i strafflagens* promulgationslags 16 § 6, 7 och 8 punkterna
intagna stadgande!! äro här närmare utvecklade och kompletterade,
till någon del i öfverensstämmelse med den äldre lagberedningens
förslag.

Det intrång husransakan gör i hemfriden har alltid ansetts i
vissa fall nödigt i och för efterforskning af brott. Intrånget bör
dock uppenbarligen göras så litet som möjligen kan sta tillsammans
med statens intresse i afseende å brottens efterspanande. Rättigheten
till husransakan har derföre blifvit närmare begränsad i afseende
å dels föremålet, som eftersökes, dels ock platsen, der sökandet
eger rum.

Föremål för husransakan kunna vara så väl personer som ting.

Att person må genom husransakan eftersökas, derest han må
tagas i häkte, öfverensstämmer med hvad om häktning finnes föreslaget
i 4 kap. I andra fall må deremot icke för misstänkt persons
efterspanande husransakan hos annan ega rum.

Husransakan efter ting afser ej mindre hvad genom brott förlorats
än äfven annat, som kan tjena till bevis om brottet. Då

5 KAP.

föremålet för husransakan är af sistnämnda beskaffenhet, torde det
ej böra medgifvas att hemfriden derför må störas i annat fall än
att brottet, hvarom bevis sökes, är af gröfre art elller i lag belagdt
åtminstone med straffarbete.

Bland de lokaler, hvilka kunna ifrågakomma att för vare sig
det ena eller andra ändamålet undersökas, finnas åtskilliga som till
sin natur äro synnerligen misstänkta. Husransakan å dessa synes
kunna tillåtas utan några särskilda inskränkande vilkor. Till sådana
lokaler torde böra hänföras bod eller annan lägenhet, der uppköp
eller belåning mot pant af sådant gods, som eftersökes, plägar
idkas, samt dertill hörande förvaringsrum, äfvensom hus, Renande
såsom herberge eller tillhåll för lösdrifvare eller för personer, som
äro straffade eller misstänkta för brott. Den omständighet, att någon
på sannolika skäl misstänkes för delaktighet i brottet, synes
ock i och för sig vara till fyllest för att berättiga till antagande att
jemväl hans bostad bör hänföras till de misstänkta platsernas
kategori.

År åter hvarken lokalen eller personen, sorg innehar densamma,
särskildt misstänkt, fordrar den medborgerliga hemfridsrätten
respekt, der ej synnerliga omständigheter tala för undersökningens
rättmätighet och nödvändighet. Dessa omständigheter kunna
naturligen bedömas ganska olika. Beredningen har dervid gått en
medelväg genom den bestämmelse att husransakan i detta fall är
berättigad endast då det, som eftersökes, blifvit på färsk gerning
följ dt eller spåradt till stället, eller brottet blifvit der föröfvadt,
eller någon i brottet delaktig efter brottets begående der haft sitt

tillhåll, eller särskild anledning eljest förekommer att han der uppe hållit

sig eller lemnat det eftersökta.

Jemte det såsom allmän regel gäller att undersökningen skall Myndighe ske

i vittnens närvaro, torde med afseende å den grannlagenhet, Jiv^ka

som vid undersökningen bör iakttagas, densamma i allmänhet ^c^Qmerattverkkunna
anförtros åt lägre tjensteman än sådana, åt hvilka det lika- ställa husledes
grannlaga uppdraget att förordna om häktning blifvit ombe- ransakan•

PRINCIPBETÄNKANDETS MOTIVERING.

trodt, nemligen allmän åklagare, Konungens befallningshafvande, kronofogde,
länsman, polisembetsman, ordförande i magistrat, äfvensom
stadsfiskal. Emellertid kan sådan myndighet någon gång, då skyndsam
husransakan är nödig, vara förhindrad att verkställa den. I sådant
fall synes behöfiigt att dem tillätes att uppdraga förrättningen
åt polisbetjent, fjerdingsman, ledamot i rättsnämnd eller annan innehafvare
af kommunal befattning. Åt dessa funktionärer synes jemväl
utan särskildt uppdrag kunna ombetros att taga i förvar sådant, som
blifvit på färsk gerning följdt in i hus eller gård och der utan
egentlig husransakan finnes tillgängligt. Likaså är det en allmänt
erkänd rättssats att genom brott mistadt gods må af egaren sjelf
återtagas på färsk gerning och derest genom dröjsmål för myndighets
tillkallande skulle uppstå fara för förlust af godset.

Undersök- Med afseende å enskilda bref eller annan enskild handling, som

ning af vj^ hus- eller kroppsransakan anträffas, hafva särskilda bestämmelser
ansetts erforderliga. Visserligen kan en dylik handling icke, utan att
statsintresset skulle allt för mycket äfventyras, vara fritagen från beslag,
men den enskildes hemliga angelägenheter böra ock, såsom ofvan
jemväl blifvit framhållet, så långt som möjligt och på allt rimligt
sätt respekteras. För att förlika dessa fordringar är föreslaget att
en dylik, under ifrågavarande omständigheter i förvar tagen handling
'' ej må utan egarens medgifvande öppnas och undersökas af annan än
Konungens befallningshafvande, Överåklagare, polisembetsman, häktningsdomare
eller domstolens ordförande. Vidare bestämmes att dervid,
äfvensom i det fall att handlingen till upplysning eller bevis
företes vid domstol, handlingens innehåll ej må intagas i protokoll
eller eljest röjas i vidsträcktare mån än som för bevisning om det
ifrågavarande brottet är oundgängligen nödigt.

Beslag å Med egentlig husransakan står i nära analogi den enligt för bref

eller''Sl .

åt vissa myndigheter uppdragna rätt att hos post- eller telegraf telegrampa

post- eller anstalt taga i förvar eller beslag bref eller annan posttörsändelse eller

telegraf- telegram. Ett dylikt beslag, hvilket inkräktar på den enskilda brefanstalt.
jävighetens i allmänhet fridlysta område, bör naturligen ej få ega

5 KAP.

ruin i andra fall, än då ett vigtigt allmänt intresse kräfver det. Sådant
synes förhållandet dock vara, derest postförsändelsen eller telegrammet
antingen är stäldt till eller ock inlemnadt af eller för den,
som på sannolika skäl misstänkes för så groft brott att straffarbete
derå enligt lag kan följa samt handlingen antages kunna tjena till
upplysning eller bevis om brottet. Emellertid bör naturligtvis i detta
fall den största grannlagenhet iakttagas, och har derföre rättigheten
att förordna om dylikt beslag lemnats endast åt Konungens befallningshafvande
eller domstolen. Dessutom har föreslagits att i fråga
om öppnandet och undersökandet af dessa handlingar bör förfaras på
enahanda sätt som med enskild handling, hvilken vid hus- eller kroppsransakan
anträffas.

Mer än genom husransakan sker genom kroppsransakan intrång Kroppsi
de personliga rättigheterna. För sistnämnda ransakan måste följ- ransa^anaktligen
jemväl i någon mån ännu trängre gränser utstakas. Dylik
undersökning synes derför icke någon böra vara underkastad, med
mindre han på sannolika skäl är misstänkt för det brott, hvarigenom
eftersökt gods förlorats eller hvarom bevis eljest sökes. Derest fråga
endast är om eftersökande af bevis om brottet, bör dervid naturligen
tillkomma den för husransakan i dylikt fall gifna inskränkning att
brottet skall vara i lag belagdt med straffarbete. Härjemte bör, då
fråga är om kroppsransakan å qvinna, den qvinliga blygsamhetens
anspråk i så måtto tillgodoses att, om qvinnan det fordrar, endast
person af hennes eget kön får verkställa och bevittna undersökningen.

1 afseende å behörig myndighet att anordna kroppsransakan synes i
öfrigt kunna gälla enahanda föreskrifter som för husransakan.

Nu afhandlade allmänna bestämmelser beröra ej hvad i säi-skilda Särskilda
författningar angående rikets allmänna hushållning är stadgadt om författ~
rätt till hus- och kroppsransakan i vissa fall, utan skola dylika stad- ^gående1''
ganden, som ansetts påkallade af särskilda omständigheter, fortfarande dessa
lända till efterrättelse. ämnen i

Jemte föreskrift huru rättelse må sökas i åtgärd, hvarom i detta ^ ,
kapitel förmäles, innehåller kapitlet dessutom en del reglemen- tariska

PRINCIPBETÄNKANDETS MOTIVERING.

före- tariska föreskrifter, för hvilka någon särskild redogörelse ej torde
skrifter, erfordras.

Domstols Att det tillkommer domstol att förordna om all slags i detta
förord- kapitel omförmäld ransakan, äfven der sådant icke finnes särskildt
dessa nämndt, har ansetts ligga så i sakens natur, att det ej behöft utsägas.

ämnen.