VISSA ÄNDRINGAR I BESTÄMMELSERNA (Statens offentliga utredningar 1920:8)

FÖRSLAG

TILL

VISSA ÄNDRINGAR I BESTÄMMELSERNA

RÖRANDE

JAKT OCH FÅGELSKYDD

AVGIVNA AV

DE JÄMLIKT NÅDIGA BEMYNDIGANDEN DEN 1 OKTOBER 1915
OCH DEN 3 JULI 1916 INOM K. JORDBRUKSDEPARTEMENTET

TILLKALLADE SAKKUNNIGA

JAKT- OCH FÅNGSTMEDEL

STOCKHOLM 1919

ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

->'' " f >

''i

-V

Till herr statsrådet och chefen för kungl. jordbruksdepartementet.

Med stöd av nådigt bemyndigande den 1 oktober 1915 tillkallades
av chefen för jordbruksdepartementet undertecknade Falk, Berglöf, Montell
och Rosén att såsom sakkunniga verkställa viss utredning, förutom beträffande
tillgodogörandet av fisket i kronans vatten, även angående
rätten till jakt å kronans marker i lappmarkerna, därvid Berglöf jämväl
skulle hava att tjänstgöra såsom sekreterare hos de sakkunniga.

Genom nådig remiss den 21 februari 1916 bar till de sakkunniga
för utlåtande i sammanhag med fullgörandet av det dem i övrigt lämnade
uppdrag överlämnats ett flertal till Kungl. Maj:t inkomna framställningar
om upphävande av gällande förbud mot användande av sax vid fångandet
av vissa däggdjur. Såsom sammanhängande med dessa framställningar
samt en till de sakkunniga för yttrande remitterad ansökning avseende
skydd för lodjuret har till de sakkunniga för behandling överlämnats
ytterligare nedannämnda fråga. I skrivelse den 8 april 1916 anhöll
riksdagen, att Kungl. Maj:t täcktes efter verkställd utredning vidtaga
lämpliga åtgärder till skyddande av sådana fågelarter, för vilka ur naturskyddssynpunkt
och med hänsyn till deras betydelse för lånt- och skogshushållningen
beredande av skydd kunde anses önskvärt, samt, därest
för ändamålet riksdagens medverkan erfordrades, därom till riksdagen
inkomma med förslag. Såsom utvägar, som kunde tänkas vara ägnade
att förekomma eller åtminstone minska den förödelse, som hotade ifrågavarande
fågelarter, har framhållits, bland annat, förbud mot användande
av sax till fångande av fåglar eller inskränkning i de i sådant hänseende
för närvarande gällande regler. Genom nådigt beslut den 3 juli 1916
förordnades, att åt de sakkunniga skulle uppdragas att verkställa utredning
i ämnet och avgiva de förslag, vartill denna kunde giva anledning.

Enär emellertid de sakkunniga blivit utsedda särskilt med hänsyn
till undersökning rörande tillgodogörandet av kronans fisken och jakten

å kronans marker inom lappmarkerna, syntes lämpligt, att i de sakkunnigas
behandling av frågor rörande bättre skydd för vissa djurarter
samt angående redskap, som finge användas vid jakt- och djurfångst,
deltoge personer med särskild sakkunskap i dithörande ämnen; och bemyndigades
fördenskull chefen för jordbruksdepartementet att utse högst
två personer att deltaga i de sakkunnigas arbete vid behandling av sistnämnda
frågor jämte därmed sammanhängande spörsmål. Med stöd av
detta bemyndigande hava sedermera tillkallats undertecknade Wallengren
och Högdahl.

Sedan den utredning, som uppdragits åt samtliga de sålunda tillkallade
sakkunniga, numera avslutats, så vitt angår redskap, som må
användas vid jakt och fångst av däggdjur och fåglar, tillåta de sakkunniga
sig härmed framlägga denna utredning. De sakkunniga avse
visserligen att inom kort slutföra hela det dem givna uppdraget; men
nämnda fråga, som torde kunna utan hinder av övriga till de sakkunnigas
behandling överlämnade spörsmål utbrytas och särskilt för sig behandlas,
har synts dem vara av beskaffenhet att böra snarast bliva föremål för
Kungl. Maj:ts åtgärd. Särskilt vad angår upphävande beträffande vissa
rovdjur av för närvarande rådande förbud mot deras fångande med sax
visa flera till Kungl. Maj:t inkomna framställningar, att intresset härutinnan
är synnerligen stort. Detta intresse har tagit sig uttryck jämväl
däri, att under senaste riksdagar framkommit motioner i ämnet. Väl
har riksdagen icke ingått i närmare bedömande av däri gjorda framställningar,
men har detta skett under hänvisning till den genom de
sakkunniga pågående utredningen. I samband med nämnda fråga om
införande av sax för rovdj ursfångs t böra lämpligen upptagas de övriga
förslag, som de sakkunniga hava att framställa vidkommande fångstoch
jaktmedel i allmänhet.

Till fullgörande av uppdraget i nu förevarande del få de sakkunniga
avgiva förslag till ändrad lydelse av § 7 mom. 6 och § 8 i
jaktstadgan den 8 november 1912 samt §§ 9, 26 och 39 i giftstadgan
den 7 december 1906 jämte tillhörande motivering.

Stockholm den 27 augusti 1919.

JOHN FALK.

HANS WALLENGREN. LENNART BERGLÖF. ARVID MONTELL.

NILS ROSÉN. THOR HÖGDAHL.

Förslag

till

kungörelse angående ändrad lydelse av § 7 mom. 6 och § 8 i jaktstadgan

den 8 november 1912.

Härigenom förordnas, att § 7 mom. 6 och § 8 i jaktstadgan den
8 november 1912 skola hava följande ändrade lydelse:

§ 7-

Mom. 6. Den, som vill begagna jaktanstalt, varom i mom. 2 sägs,
eller utlägga förgiftat lockbete, vare skyldig att låta kungörelse därom
med uppgift om platsen, där det skall ske, införas i tidning inom orten
så ock söndagen förut uppläsas i närmaste kyrkor. Glöre ock, innan
sax utsättes eller förgiftat lockbete utlägges, anmälan om förhållandet
hos vederbörande länsman eller polismyndighet och styrke därvid, att
kungörelse i föreskriven ordning ägt rum, samt uppvise tillika, där fråga
är om sax och för den händelse förgiftat lockbete är sådant att, enligt
vad särskilt är stadgat, Konungens befallningshavandes tillstånd till dess
användande erfordras, behörigt tillståndsbevis.

Nyttjas fångstmedel, som i detta mom. avses, längre tid fortfarande
å samma ställe, skall kungörandet en gång i varje månad förnyas.

§ 8.

Snaror, flak eller annat dylikt giller, vari nyttigt vilt kan dödas eller
lemlästas, må icke begagnas utom i Jämtlands län ovan skyddsskogsgränsen
samt i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker och icke
heller där under tid, då hare och skogsfågel äro fridlysta..

Sax må ej användas för fångande av andra djur än varg, järv
och sälhund ävensom inom Jämtlands, Västernorrlands, Västerbottens
och Norrbottens län för fångande av räv samt vid vatten, där fiskodling
bedrives, av utter; dock må dylik fångst ej företagas utan särskilt till -

stånd, som av Konungens befallningshavande må medgivas för viss tid,
ej överstigande ett år.

Sax med tandade skalmar må ej brukas för fångande av räv;
och skall vid sälfångst med sax denna vara gillrad under vattenytan.
Gillrad sax skall vittjas minst en gång varje dygn.

Skytte för levande uv och uvbulvan må bedrivas allenast för
dödande av duv- och sparvhök samt kråka.

Ålg må ej jagas under skidlöpande eller fångas i grop eller
medelst snara.

Jakt vid bloss eller annat lyse vare förbjuden.

Gevär av 10 millimeter eller mindre kaliber och tillika av modell,
huvudsakligen avsedd för krigsbruk, må icke användas till annan jakt
än i öppna havet eller i havsbandet efter sälhund ävensom, efter tillstånd
av Konungens befallningshavande, å kalfjällen ovan odlingsgränsen
i Västerbottens och Norrbottens län samt skyddsskogsgränsen i Jämtlands
län efter varg, där sådant djur veterligen uppehåller sig i trakten.

Från motorbåt eller ånnat maskindrivet fartyg må jakt efter annat
djur än sälhund icke bedrivas i Stockholms läns skärgård från och med
Oregrundsgrepen till Landsort och vid rikets västra kust från Falsterbo
udde till norska gränsen samt under tiden mellan den 31 maj och den
1 oktober icke heller i övriga delar av riket.

Förslag

till

kungörelse angående ändrad lydelse av §§ 9, 26 och 39 i giftstadgan den

7 december 1906.

Härigenom förordnas, att §§ 9, 26 och 39 i giftstadgan den 7 december
1906 skola hava följande ändrade lydelse.

§ 9.

Apoteks föreståndare må försälja eller utlämna giftigt ämne av första
klassen allenast till

a) person, som enligt § 2 är berättigad att till riket införa sådant
giftigt ämne,

b) näringsidkare, som i sitt yrke använder sådant giftigt ämne
samt, därest han icke är av apoteksföreståndaren känd såsom pålitlig
person, företer vederbörande magistrats eller kronofogdes inom år och
dag utfärdade intyg därom, att han är i berättigad utövning av det
yrke, för vars bedrivande det giftiga ämnet skall användas, ävensom
att lian är känd för pålitlighet,

c) annan välfrejdad och för pålitlighet känd, icke minderårig person
för vetenskapligt, konstnärligt, tekniskt eller undervisningsändamål eller
till förgörande av råttor, flugor eller andra dylika skadedjur; dock med
iakttagande därav, att utlämnande icke må äga rum, om rekvirenten
icke nöjaktigt styrker sin identitet, eller om apoteksföreståndaren prövar
behovet vara endast föregivet eller den rekvirerade myckenheten större,
än som för det uppgivna ändamålet erfordras, eller, för den händelse
det giftiga ämnet är avsett att användas till skadedjurs förgörande, om
detsamma icke är för sådant ändamål tjänligt.

Arseniksyrlighet eller annat arsenikgift av första klassen må icke
försäljas eller utlämnas för sådant ändamål, som enligt § 25 är förbjudet;

och må ej strykningift, med undantag av salpetersyra! stryknin, försäljas
eller utlämnas för det i § 26 omförmälda ändamål.

Salpetersyra! stryknin och fosfor samt beredning, innehållande
något av dessa ämnen, må av apoteksföreståndare utlämnas för det i §
26 angivna ändamål endast till person, som erhållit sådant tillstånd,
som i samma paragraf omförmäles.

Försäljning eller utlämnande enligt denna paragraf skall verkställas
av apoteksföreståndaren personligen eller av biträde, som avlagt farmaceutisk
examen.

§ 26.

Av strykningift må till rovdjurs eller andra djurs dödande nyttjas
allenast salpetersyrat stryknin. Såväl sådant gift som fosfor samt beredning,
innehållande något av dessa ämnen, må för sagda ändamål brukas
endast. efter särskilt tillstånd och under iakttagande av därvid lämnade
föreskrifter; dock må utan tillstånd fosformos användas inom hus och
gård för dödande av råttor och möss.

Tillstånd av förevarande slag meddelas, efter prövning av förekommande
omständigheter, av Konungens befallningshavande; och skall
i resolutionen därom angivas den eller de djurarter, för vilkas dödande
giftet må användas, tiden för tillståndets giltighet, den myckenhet giftigt
ämne, som för ändamålet må användas, och den plats, där giftet må utläggas,
ävensom de försiktighetsmått, som vid användandet böra iakttagas.

Rörande meddelat tillstånd skall Konungens befallningshavande
underrätta vederbörande landsfiskal eller polismyndighet.

§ 39.

Använder någon, emot föreskriften i § 25, arseniksyrlighet eller
annat arsenikgift vid tillverkning inom fyrverkerikonsten, till balsamering
eller konservering av människolik, till betning av utsäde eller till förgörande
av djur, eller begagnar han till rovdjurs eller andra djurs
dödande annat strykningift än salpetersyrat stryknin eller brukar han
för sistnämnda ändamål salpetersyrat stryknin eller fosfor eller beredning!
innehållande något av dessa ämnen, utan att, i fall där så är föreskrivet,
hava därtill erhållit Konungens befallningshavandes tillstånd,
eller iakttager han icke vid detta tillstånds begagnande de föreskrifter,
som av Konungens befallningshavande meddelats, böte från och med
25 till och med 100 kronor.

Motiv.

De fångstmetoder, med avseende å vilkas användning de sakkunniga
föreslagit ändring i nu rådande bestämmelser, äro djurfångst
med sax och förgiftat lockbete, jakt med vissa slag av skjutgevär, skytte
för levande liv och uvbulvan samt fångst med snara.

Djurfångst med sax.

Enligt jaktstadgan den 21 oktober 1864, vilken föregick nu gäl- ,t!fandTdjullande
jaktstadga den 8 november 1912, var djurfångst med sax tillåten fångst med
utan inskränkning till vissa djurslag. I det förslag till jaktstadga, som
den 23 december 1909 avgavs av de år 1908 inom jordbruksdepartementet
tillkallade sakkunniga för revision av jaktlagstiftningen, bibehölls
denna rätt i fråga om de av bemälda sakkunniga såsom skadliga betecknade
djuren, nämligen varg, lo, järv, räv, utter, grävling, iller,
mård, hermelin, vessla, sälhund, berguv, duv- och sparvhök, korp och
kråka. Till stöd härför anfördes, att, ehuru från djur skydds vänlig synpunkt
befogade anmärkningar kunde göras mot användandet av sax såsom
fångstmedel, man likväl ej kunde undvara detta redskap för fångande
av nämnda skadliga djur. Särskilt gällde detta de norra delarna
av riket, där den icke oviktiga jakten å pälsbärande rovdjur till stor
del skedde medelst sax; men även i andra delar av landet hade man av
detta redskap god hjälp för att efterhålla räv och andra för jaktvården
skadliga djur.

I samband med behandlingen vid 1912 års riksdag av nämnda
sakkunnigas förslag framkom emellertid en motion, däri av djurskyddsvänliga
skäl och särskilt under åberopande av de lidanden, för vilka i
sax fångade rävar utsattes, hemställdes, att all fångst med sax av villebråd
måtte förbjudas. Jordbruksutskottet anslöt sig till den av motionären
uttalade åsikten om det från djurskyddsvänlig synpunkt förkastliga
sätt, att vid fångst vare sig av matnyttigt vilt eller skadliga djur
Jaktsakkunniga. "

Framställ ■
ningar om
upphävande
av saxförbudet.

redskap begagnades, vilka tillfogade de fångade djuren onödiga lidanden;
och ansåg utskottet det ej kunna förnekas, att de för ändamålet använda
saxarna i allmänhet voro av sådan beskaffenhet. Ett slag av saxar,
nämligen sådana som plägade brukas för fångst av rovfåglar, utgjorde
emellertid enligt utskottets åsikt undantag, enär de vore så inrättade,
att de i de flesta fall omedelbart dödade de djur, som fastnade däri. Under
framhållande att en bestämmelse i ämnet icke borde, såsom hörande
under Kungl. Maj:ts ekonomiska lagstiftning, inflyta i lagen om rätt till
jakt utan i jaktstadgan, föreslog utskottet, att framställning måtte göras
till Kungl. Maj:t om införande i jaktstadgan av förbud mot användande
av sax för fångst av andra djur än rovfåglar; och bifölls detta utskottets
förslag av riksdagen.

I överensstämmelse med riksdagens beslut infördes sedermera i
jaktstadgan den 8 november 1912 den ännu gällande bestämmelsen, att
sax finge användas endast för fångande av sådana fåglar som upptagits
bland de i 13 § i lagen om rätt till jakt omnämnda skadliga djur, d. v. s.
örn, falk, berguv, duv- och sparvhök, korp och kråka. Det blev sålunda
förbjudet att med sax fånga övriga i sistnämnda lagrum såsom skadliga
upptagna djur, eller varg, lo, järv, räv, utter, grävling, iller, mård, hermelin,
vessla, sälhund och vildkanin. Beträffande sälhund har dock,
med anledning av framställning från statens industrikommission rörande
tillfälligt upphävande av förbudet mot användande av sax för fångande
av dylikt djur, Kungl. Maj:t, efter riksdagens hörande, genom kungörelse
den 11 juni 1918 förordna!, att under tiden till och med den 31 maj
1919 sax, som vore gillrad under vattenytan, finge inom Gävleborgs,
Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län användas för fångst
av sälhund. Efter framställning från industrikommissionen har genom
nådig kungörelse den 9 maj 1919 nämnda undantagsbestämmelse förlängts
att gälla ytterligare ett år. Vidare må nämnas, att Kungl. Maj:t
för visst fall medgivit användandet av sax för fångst av utter vid dammar
för fiskodling.

Frågan om återinförande av sax såsom fångstredskap för rovdäggdjur
har emellertid varit föremål för synnerligt intresse. Redan omedelbart
efter det 1912 års jaktstadga trätt i kraft började framställningar inkomma
till Kungl. Maj:t med begäran om tillstånd att få nyttja nämnda
redskap för dylik fångst, och liknande ansökningar hava sedermera alltjämt
ingått. Vid lagtima riksdagarna 1918 och 1919 har frågan jämväl
varit föremål för uppmärksamhet med föranledande av i ämnet väckta
motioner. Vid förstnämnda riksdag hemställdes i en inom andra kam -

maren väckt motion (nr 33), att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
ville begära sådan ändring i jaktstadgan, att förbudet mot användande
av sax vid fångande av rovdjur måtte upphävas, och i en vid 1919 års
lagtima riksdag i andra kammaren avgiven motion (ur 192) begärdes
skrivelse till Kungl. Maj;t med anhållan om sådan ändring i jaktstadgan,
att för fångande av räv i Norrland och Dalarna finge användas trampsax,
vilkens bågar vore minst 8 mm. tjocka och i höjd icke överstege
10 cm. I detta sammanhang må erinras om en annan vid sistnämnda
riksdag i andra kammaren väckt motion (nr 188), däri hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära utredning rörande
sådan ändring i jaktstadgan, att den i oroväckande grad på senare
åren ökade rävstammen kunde minskas. Under hänvisning till att
frågan om användande av sax för djurfångst vore under utredning
genom de sakkunniga hava emellertid ifrågavarande motioner, såvitt
de avsett bruk av nämnda redskap, icke föranlett någon riksdagens
åtgärd.

En förteckning över till Kungl. Maj:t inkomna och till de sakkunniga
sedermera remitterade framställningar om återinförande, så vitt
avser däggdjur, av sax såsom fångstredskap finnes såsom bilaga (sid. 48)
fogad till detta yttrande.

Tillser man vilka skäl, som i föreliggande framställningar anförts
för återinförande av sax såsom redskap för fångst av rovdäggdjur eller
vissa slag därav, har i främsta rummet framhållits den skadegörelse,
som av rovdjuren förorsakas å det matnyttiga villebrådet och, så vitt
angår vissa rovdjur, å tamdjuren särskilt renar samt, i fråga om säl,
fisket. Sålunda skulle framför allt i Norrland förekomsten av skogsfågel
och ripor hava i hög grad minskats, varjämte renar där dödats i
stort antal. Vidare vore fångsten av vissa rovdjur genom den inkomst
försäljningen av deras skinn beredde av stor betydelse för befolkningens
ekonomi i en del trakter särskilt inom lappmarkerna. Såsom exempel
härutinnan har anförts, att inom Stensele socken i Västerbottens län i
medeltal för varje år under femårsperioden 1908—1912 fångats omkring
215 rävar och omkring 1,000 hermeliner, vilkas skinn representerat ett
värde av nära 10,000 kronor, och att från Tärna socken i samma län
år 1912 skulle hava sålts rävskinn till en enda firma här i landet för
omkring 10,800 kronor och till Norge för lika stort belopp. Vidare
skulle försäljningsvärdet för rovdjursskinn erhållna inom Arjeplogs socken
i Norrbottens län under 1912 kunna beräknas till 8,000 å 9,000 kronor.
Efter saxförbudets införande hade rävfångsten i Norrland alltmera avtagit

Åberopade
skäl för och
emot återinförande
av
sax för
däggdjursfångst.

eller alldeles upphört. De medel, som för närvarande stode till buds,
vore icke nog effektiva att efterhålla rovdjuren, och för befolkningens
fångst av pälsdjur vore de ofta mindre givande eller oanvändbara eller,
såsom giftet, olämpliga. I detta hänseende har framhållits, att det enda
nu tillåtna, mera verksamma medlet för fångst av skogsräv vore jakt
med drivande hund, men att i Norrland på grund av snöförhållandena
och de vidsträckta skogarna detta jaktsätt ej kunde användas under tid,
då rävens skinn vore fullhårigt och i största värde. Förgiftade lockbeten
vore ett mindre tilltalande fångstmedel och det vanligast använda
giftet, stryknin, medförde dessutom, att skinnen å därav dödade djur
inom kort bleve värdelöst. Förgiftade beten innebure även stor fara för
en del tamdjur, särskilt hundar, vilka lätt kunde komma att förtära
betena. Ofta hade inträffat, att lapparnas svårersättliga vallhundar ävensom
dyrbara jakthundar på sådant sätt gått förlorade. Detta oaktat hade
giftet börjat komma allt mer till användning särskilt i Norrland.

Beträffande saxens verkningar å det fångade djuret har framhållits,
att mindre, otandade saxar icke förorsakade nämnvärd smärta, i vilket
sammanhang erinrats, att enligt 18 kap. 16 § strafflagen onödigt djurplågeri
vid användande av sax såsom fångstmedel kunde bliva föremål
för åtal.

De hörda myndigheterna hava i det närmaste enstämmigt förordat
återinförande av sax såsom tillåtet redskap för djurfångst. Något växlande
uppfattning har däremot kommit till uttryck med avseende å den
omfattning, i vilken sax skulle få användas, och de tillåtna saxarnas
konstruktion. Länsstyrelsen m. fl. myndigheter i Norrbottens län hava
sålunda föreslagit den begränsning, att sax med tandade skalmar skulle
få användas allenast för fångande av varg, järv och lo samt, gillrad
under vattnet, för säl och utter. För mindre rovdjur skulle saxarna
vara otandade samt tillika så inrättade, att djurens ben ej avsloges.
Vidare har ifrågasatts, att rätt att använda sax för djurfångst skulle
göras beroende av tillstånd av länsstyrelsen samt lämnas endast tillsvidare
och blott åt personer, som gjort sig kända för ordentlighet och
pålitlighet. Saxarna skulle vittjas minst en gång varje dygn. Länsstyrelsen
skulle därjämte äga befogenhet att meddela föreskrifter rörande
det område, där fångst med sax finge bedrivas, och tiden därför.

Yttranden med bestridande av saxförbudets upphävande hava
emellertid, såsom antytts, ej saknats. I vissa fall, såsom i landstingets
i Norrbottens län avstyrkande yttrande över Piteå socknemäns ansökning
om rätt att använda sax för rävfångst, har detta motiverats med
att erfarenhet ännu saknades rörande verkningarna av saxförbudet. Svenska

djurskyddsföreningarnas centralförbund har i utlåtande i frågan framhållit,
att saxfångsten innebure ett mer eller mindre svårt djurplågeri, vilket
vore större, än att det kunde uppvägas av det därmed förenade utbytet;
att utläggandet av rovdjurssaxar medförde allvarliga faror för människor
och tamdjur; att saxförbudet ännu så kort tid ägt bestånd, att det icke
kunde sägas, huruvida det verkat till några olägenheter för befolkningen;
att räven, vars åtkomst man särskilt avsåge att underlätta genom förbudets
upphävande, icke vore ett så farligt skadedjur, som från åtskilliga
håll förmenats, i det att den jämförelsevis ringa skada, som räven åstadkomme
bland tamdjuren och det matnyttiga vilda, i viss mån uppvägdes
av den nytta den gjorde genom att döda mullvader, sorkar och fjälllemlar;
att beträffande sälfångst med sax erfarna jägare påpekat, att
ett svårare och lömskare djurplågeri knappast vore tänkbart; samt att
utläggandet av sax för infångande av järv och varg praktiskt taget
nästan aldrig förekommit. Likaledes hava ett femtiotal personer i Oviken,
Jämtland, i en till nämnda centralförbund den 2 februari 1918 ingiven
och till de sakkunniga sedermera överlämnad skrivelse, under åberopande
särskilt av det djurplågeri sax medförde, protesterat mot återinförandet
av detta redskap för rävfångst, varom fråga blivit väckt inom länet.

Bland övriga i anledning av framställningarna avgivna yttranden
må här omnämnas det uttalande, som inkommit från intendenten vid
naturhistoriska riksmuseum, professor Einar Lönnberg. Han har, vad
först anginge varg och järv, erinrat, att dessa starka och glupska rovdjur
vållade så stor skada, i all synnerhet på renar men även på får och andra
tamdjur, att staten för deras dödande utbetalade skottpenningar. Man
måste på det verksammaste sätt söka efterhålla dessa båda rovdjursarter
och framför allt hindra deras spridning. Av verksamma jaktmetoder
kunde, när det gällde varg och järv, endast ifrågakomma fångst med
gift och med sax. Att använda gift vore dock av många skäl förkastligt.
Aterstode då användning av sax, vilket i vissa fall vore den enda möjliga
jaktmetoden. Det borde förty vara tillåtet att inom de delar av riket,
där varg och järv bevisligen förekom me, få idka fångst av dessa djurslag
medelst sax; och krävdes i detta fall, att saxen vore försedd med tandade
skalmar. Vidkommande skogsräv, fjällräv och hermelin framhölls, att
redan under 1914 års vinter ett avsevärt mindre antal dylika djur fångats
i Lappland mot under föregående år, varför djurskyddsföreningarnas
centralförbunds förmenande att man ej kunde säga, om saxförbudet
verkat till några olägenheter för befolkningen, vore ohållbart. Professor
Lönnberg ville tillstyrka, att saxar med otandade skalmar måtte få användas
i de fyra nordligaste länen för fångst av räv, fjällräv och hermelin

efter av länsstyrelsen meddelat personligt tillstånd. Gent emot centralförbundets
uttalande rörande det svåra djurplågeri, som saxfångsten av
säl skulle innebära, ville professor Lönnberg framhålla detta påståendes
oerhörda överdrift. I själva verket förhölle det sig så, att de saxar,
som användas för fångst av nämnda för fiskerierna skadliga rovdjur,
alltid utsattes på djupt vatten och hade så starka fjädrar, att det fångade
djuret i regel genast dödades genom byglarnas sammanslående, men att,
om detta ej skedde, djuren inom få minuter kvävdes av vattnet, då de
ej kunde komma upp till ytan för att andas. På samma sätt drunknade
inom några ögonblick en utter, som fångats i sax gillrad under vattnet.
Man kunde därför svårligen tala om, att något djurplågeri utövades vid
detta slags fångst.

Slutligen må här något närmare angivas den ståndpunkt, som i frågan
intagits av domänstyrelsen, som emellertid hittills, utom vad angår
bruket av sax för fångst av sälhund och utter, uttalar sig allenast så
vitt angår de fyra nordligaste länen. Styrelsen framhåller, att för befolkningen,
synnerligast inom de övre mot fjällen angränsande socknarna, djurfångst
vore av stor ekonomisk betydelse. Härtill komme, att, därest fångsten
inom övre Norrland skulle i avsevärdare grad inskränkas, de skadliga
djurens antal i hög grad skulle ökas, varigenom kunde förväntas såväl
minskning i den redan nu i övre Norrland föga starka stammen av skogsfågel
och annat nyttigt vilt som ock ökad fara för den bofasta befolkningens
husdjur samt nomadlapparnas renar. Den tvåfaldiga förlust,
som sålunda vore att emotse, borde förebyggas, och styrelsen vore av
den åsikt, att rovdjuren i de norrländska länen icke kunde verksamt
efterhållas med andra medel än sax, varför den på frågan anlagda djurskyddsvänliga
synpunkten borde få i huvudsak lämnas åsido. Genom
de i allmänhet brukliga fångstjärnen hade den fångade räven antagligen
ej tillfogats alltför svåra lidanden, synnerligast som fångstmännen med
hänsyn till skinnens höga värde i regel ej torde hava underlåtit att dagligen
tillse de utlagda saxarna. Hermelinen hade i allmänhet fångats
medelst små otandade saxar med starka fjädrar, och då byglarna oftast
slagit om kroppen på djuret, hade det i regel genast dödats. Vid fångst
av järv hade använts grövre saxar med å skalmarna fastsittande tänder,
men då järven vore ett det farligaste rovdjur för lapparnas renhjordar
och vid sina härjningar bland dessa själv använde den största grymhet
vid dödande av de många renar han infångade, syntes just ur djurskyddssynpunkt
alla effektiva sätt för fångst av dessa djur böra tillåtas. Björn
och varg hade mera sällan fångats i sax, men, där så skett, hade ävenledes
använts tandade saxar. Därest det medgåves rätt att i de nordli -

gare delarna av landet använda sax till fångande av skadliga djur, borde
enligt styrelsens åsikt stadgas förbud för användande av sax med tandade
skalmar vid fångst av andra djur än järv och varg.

Vad särskilt angår fångst av säl och utter, hava domunstyrelsen
och lantbruksstyrelsen i gemensamt yttrande förordat återinförande av
rätt att använda sax för dylik fångst, därvid framhållits, att nämnda
redskap för fångande av säl i intet avseende innebure större djurplågeri
än användande av flera andra fångstmetoder, t. ex. skjutning, utan snarare
tvärtom. Ån nödvändigare än för sälhund vore sax för fångst av
utter, vilket vore ett för fisket, särskilt fiskodlingen i dammar, mycket
skadligt djur. Att skjuta den vore i regel svårt och fordrade dessutom
större jaktskicklighet än flertalet fiskodlare besutte. Uttersax borde
helst utsättas i vatten, i vilket fall uttern ofta doge genom drunkning.

Såsom av förevarande framställningar och de flesta däröver avgivna
yttranden framgår, råder en utbredd uppfattning rörande olämpligheten
av det nu gällande förbudet mot användande av sax vid fångst av rovdäggdjur.
De sakkunniga hava även efter noggrant övervägande kommit
till den uppfattningen, att nämnda förbud går längre än lämpligt är samt
att rätten till bruk av sax för dylik fångst åter bör införas i viss utsträckning,
därvid man emellertid bör framgå med största försiktighet. Innan
de sakkunniga närmare ingå på denna fråga, vilja de lämna eu kort
redogörelse för de redskap, varom här är fråga, och det sätt, varpå
de verka.

I likhet med vad fallet är med alla fångstsaxar utgöras huvuddelarna
av de för fångst av rovdjur avsedda saxarna av två böjda, mot
varandra inställda byglar eller skalmar, antingen släta eller försedda
med tänder. Dessa byglar spännas upp och bringas, då en å desamma
verkande fjäder avspännes, att slå ihop. Med hänsyn till det sätt,
varpå saxarna utgillras, kunna de uppdelas i två grupper, betsaxar och
trampsaxar, dock att samma sax ofta kan gillras både som betsax och
trampsax. De förra, till hvilka man söker locka djuret genom i saxen
fästade beten, slå tillsamman (avgillras), då djuret griper betet, varvid
saxbyglarna i allmänhet slå om djurets huvud eller hals eller, då det
gäller mindre djur, om kroppen. År saxen stor och kraftig, såsom fallet
plägar vara åtminstone med de för rävfångst avsedda s. k. svanhalsarna,
dör det fångade djuret i regel inom kort. Vad särskilt beträffar
de betsaxar, som användas för fångande av säl, gillras dessa saxar, vars
skalmar alltid äro tandade, under vattnet, och djur, som fastna däri och

Fångstsaxarnas
teshaff
enhet.

De takkunniga.

icke omedelbart dödas vid saxskalmarnas sammanslående, kvarhållas av
saxen under vattnet och kväves där inom kort.

Trampsaxarna äro så gillrade, att då djuret trampar på gilleranordningen
saxens skalmar slå ihop, varvid de vanligen omsluta djurets
ben. Saxarna äro antingen med en kedja eller på annat sätt förankrade
eller ock ligga de lösa, därvid saxen inskränker det fångade djurets
rörelsefrihet, så att det blir möjligt för fångstmannen att spåra och upphinna
sitt byte. Åven bland de såsom trampsaxar nyttjade saxarna
finnas sådana, vilkas byglar äro försedda med tänder, och sådana å vilka
byglarna äro släta. Det förra slaget har huvudsakligen använts för
fångst av björn, varg, lo och järv samt utter, och är den enda trämpsax,
som kan med fördel användas för så starka djur, vilka i allmänhet
icke kvarhållas i sax med släta byglar. För att icke skinnet skall skadas,
har man emellertid vid fångst av utter ej använt saxar med skarpa,
pånitade tänder utan med ondulerad eller trubbtandad kant på byglarna.
De otandade saxarna brukas för fångst av mindre kraftiga djur. De,
som användas för rävfångst, äro jämförelsevis små samt utläggas lösa
under snön i mer eller mindre ny gångna rävspår. De under tiden närmast
före saxförbudets inträdande i övre Norrland brukade rävsaxarna
uppgivas i allmänhet hava varit så lätta och haft så mjuka fjädrar, att
de icke, såsom vid bruket av andra saxar ofta är fallet, vid hopslåendet
krossade djurets ben, utan endast förhindrade det att frigöra sig.

För fångst av rovfåglar finnas särskilt konstruerade saxar, vilka
även gillras såsom trampsaxar eller betsaxar. Till de förra höra de s. k.
pålsaxarna och till de senare bulvansaxarna. Pålsaxarna anbringas utan
bete på särskilt för ändamålet uppsatta pålar eller ock i toppen av ett
träd eller på andra upphöjda föremål, där fåglarna bruka slå till. I
mitten av saxen sitter eu bit av en gren eller dylikt och när fågeln
sätter sig på denna slå byglarna igen, i allmänhet omkring fågelns ben,
om det är en större fågel, men vid mindre fåglar ofta omkring kroppen.
Bulvansaxarna gillras med en uppstoppad eller konstgjord orre eller
duva såsom lockbete. Vid båda gillringssätten verka dessa saxar så,
att de i regel icke döda utan endast fånga och fasthålla sina offer.

Med hänsyn till det lömska sätt, på vilket saxen verkar, måste
den från etisk synpynkt framstå som mindre tilltalande. Härtill komma
de plågor, för vilka de fångade djuren i allmänhet utsättas; och
torde man härvid icke kunna bortse från de även rent inre lidanden som
tillfogas dem på grund av skrämsel och vid deras fruktlösa försök att
åter bliva fria. Verkningarna av saxar av olika typ äro emellertid gan -

ska olika. De såsom betsaxar gillrade verka, som nämnts, ofta så, att
dot djur, som inkommit i saxen, inom kort dödas. Detta är t. ex. förhållandet
med de ovan omtalade sälsaxarna. Tydligt är, att saxar av detta
slag icke kunna sägas giva upphov till något djurplågeri. Djuren dödas
med dem ofta hastigare och smärtfriare än vid tillåtna jaktmetoder är
fallet. De anmärkningar som riktas mot saxarna, avse i främsta rummet
trampsaxarna. För att kunna fasthålla det fångade djuret måste
naturligen saxbyglarna kvarstå fast pressade mot varandra, varigenom
djurets i saxen fastnade lem klämmes och smärta uppkommer. Vid
byglarnas häftiga sammanslående torde även icke sällan hända, att ben
mer eller mindre fullständigt krossas. Inträffar då, att saxskalmarna
dessutom äro försedda med tänder eller skärpa kanter, torde man lätt
förstå de plågor, för vilka djuret skall utsättas, innan det uppsökes och
dödas, så mycket mer som under djurets försök att lösgöra sig mer
eller mindre svårartade sår lätt kunna uppkomma på den av saxen fasthållna
lemmen. Man har visserligen sökt att mildra de plågor, som förorsakas
av de otandade trampsaxarna, genom att linda skalmarna med
tyg, gummi eller dylikt; men torde detta knappast nämnvärt minska det
fångade djurets lidande. Genom den starka pressning, för vilken den
i saxen fastklämda lemmen är utsatt, förstöres nämligen vävnaderna och
blodcirkulationen hämmas. Åven om djuret till det yttre skulle förefalla
oskadat, inställer sig dock på grund av de inre skadorna ofta kallbrand
i den del av lemmen, som kommit nedanför saxens omslutning.
De plågor saxen förorsakar torde ej heller, med hänsyn till det hårda
tryck vari skalmarna måste hållas mot varandra för att djuret ej skall
slippa loss, kunna i nämnvärd grad minskas genom föreskrift om viss
höjd eller bredd å skalmarna.

De skarpaste anmärkningarna mot saxarna hava dock icke i så
hög grad riktats mot själva redskapet som mot det sätt, varpå detta ofta
blivit omhänderhaft, då det varit utgillrat för fångst. Icke ovanligt torde
hava varit, att vårdslösa fångstmän kunnat underlåta att på flera dagar,
ja än längre tid vittja sina saxar, varunder det fångade djuret fått sitta
i sina plågor. Åven torde inträffat, att, då saxen varit utgillrad lös,
det fångade djuret kunnat med saxen undkomma fångstmannen eller att
vid förankrade saxar det kunnat slita loss saxen och med denna alltjämt
fasthängande undkomma. Förutom med sina plågor får då djuret
att kämpa med svälten, tills det förr eller senare dukar under.

Bland de med saxarna förenade olägenheterna må slutligen nämnas,
att de, om de icke utläggas och skötas med största omtanke och försiktighet,
lätt kunna förorsaka skada å tamdjur och vilt, vars fångande

Jaktsakkunniga. 3

icke varit avsett. Understundom torde sålunda hava inträffat att hundar
och betande kreatur, älg, harar m. m. fastnat i utgillrade saxar och
skadats.

Vad angår rovfågelsaxarna torde dessa, även om de äro bulvansaxar,
endast i undantagsfall vara så konstruerade, att de omedelbart
döda den däri inkomna fågeln. Såsom framgår av den ovan lämnade
redogörelsen för tillkomsten av nu gällande tillstånd att använda sax
för fångande av de s. k. skadliga rovfåglarna, synes anledningen till
att sådant medgivande gavs hava varit uppfattningen att de saxar, som
för ändamålet användes, strax dödade den fångade fågeln. Denna uppfattning
torde emellertid vara beroende av något misstag. De i Sverige
allmänt använda fågelsaxarna äro till sina verkningar av samma slag
som de vanliga trampsaxarna och slå om de i saxen inkomna fåglarnas
ben. Fåglarna åsamkas härigenom motsvarande lidanden som rovdäggdjuren,
understundom törhända ännu större. För att söka förhindra, att
den i saxen inkomna fågelns fötter bliva krossade eller söndersargade,
har man även å dessa saxar beklätt byglarna med gummi eller tyg.
Denna åtgärd torde emellertid ej heller här hava synnerligen mildrat
verkningarna.

Av det ovanstående torde framgå, att de saxar, som icke omedelbart
döda det fångade djuret, alltid för detsamma medföra ett lidande,
vars långvarighet blir beroende av huru snart saxen tillses-, efter det
djuret inkommit i densamma. Såväl med hänsyn härtill som det
sätt, varpå saxen i övrigt verkar, anse de sakkunniga denna fångstmetod
böra komma till användning endast i undantagsfall, då djurplågeri
vid dess begagnande ej är att befara, eller då andra till buds stående
fångstmedel äro otillräckliga i kampen mot rovdjuren eller för fångst i
övrigt av viss djurart. Härvid har jämväl tagits i betraktande att det
lidande, som genom sax tillfogas fångat djur, i icke ringa grad är beroende
av det sätt, varpå redskapet skötes. Endast i förbindelse med
bestämmelser, som innebära garanti att härvidlag iakttagas nödiga försiktighetsmått,
bör tillstånd till saxfångst medgivas. I detta samband
vilja de sakkunniga även erinra, att de för närvarande tillåtna jaktmetoderna
icke alltid äro så skonsamma. Det ligger i sakens natur, att
vid all jakt villebrådet tillfogas viss smärta och att denna stundom kan
vara av ganska svår art. De lidanden, som exempelvis åsamkas skadskjutet
villebråd, som undgår jägaren, eller villebråd, som hetsas och
drives av hundar, torde ofta kunna jämföras med och i vissa fall överträffa
verkningarna av sax. Då gift kommer till användning, torde
djuren ofta få genomgå synnerligen svåra lidanden.

För bedömande av den utsträckning, i vilken sax synes böra få
nyttjas, vilja de sakkunniga genomgå de särskilda djurarter, för vilkas
fångande dylikt redskap ifrågasatts eller redan är gällande, omfattande
dessa djur samtliga de i 13 § jaktlagen såsom skadliga betecknade djurarter.

Vad först angår varg och järv, hava de framställningar, som avsett
det ena av dessa djur, i allmänhet jämväl upptagit det andra. Enligt
av jägmästarna efter framställning från de sakkunniga lämnade
uppgifter för år 1917 förekommer vargen allmänt inom de flesta lappmarkssocknarna
i Norrbottens län, där den i en del trakter ökats i
antal. Inom Västerbottens län uppträder den mycket allmänt i vissa
västligare områden samt mindre talrikt i de egentliga skogstrakterna.
1 Jämtlands län finnes vargen mindre allmänt till sällsynt i åtskilliga
mera västligt belägna socknar, och beträffande Kopparbergs län angives
den uppträda sällsynt eller mindre allmänt inom Sårna och Idre revir,
varjämte den stundom invandrar från Norge till Transtrands revir. Av
uppgifterna tyckes framgå, att vargarna tilltagit i antal inom vissa fjälltrakter,
och att de under senare år följt renarna längre ner i skogstrakterna
än förr.

Enligt de i Sveriges officiella statistik meddelade skottsiffrorna på
fällda vargar skall under åren 1911—1917 följande antal hava fällts:

1911 '' 1912 1913 1914 1915 1916 1917

40 24 43 91 49 32 21

Att döma av dessa statistiska uppgifter har antalet under tiden
1911—1917 årligen dödade vargar nått sitt maximum 1914 och alltsedan
dess varit statt i avtagande för att 1917 stanna vid en synnerligt låg
siffra, den lägsta sedan 1912. Detta förhållande tyder visserligen icke,
såsom synes framgå av de ovan av skogsstatens tjänstemän lämnade
meddelandena, på någon ökning i vargarnas antal. 1 vad mån de officiella
skottsiffrorna kunna anses giva uttryck för vargstammens talrikhet
är svårt att avgöra; i varje fall hava klagomålen över vargarnas skadegörelse
betydligt tilltagit i styrka, och det uppgives tillika allmänt från
lapp- och nybyggarehåll, att vargarna under senare år visat sig talrikare
än förut. Man torde kunna utgå från, att i vargarnas antal, med hänsyn
vartill en viss periodicitet gör sig gällande, under senare år inträffat
en ökning.

Enligt av vederbörande jägmästare efter förfrågan lämnade meddelanden
vore järven allmän inom Norrbottens läns lappmark och vissa
trakter där utanför samt delvis stadd i tilltagande. Inom Jämtlands,
Västernorrlands och Västerbottens län uppgives den vara mindre allmän

Varg och
järv.

eller sällsynt samt inom vissa trakter stadd i avtagande. Närmare
kusterna och i de sydligt belägna delarna av länen saknas den alldeles.
I Kopparbergs län finnes järven sällsynt i Sårna och Idre socknar.

Såväl vargen som järven vålla mycket stor skada i synnerhet på
renar men även på får och andra tamdjur ävensom allehanda nyttigt
villebråd. Enligt den officiella statistiken dödades av rovdjur år 1915
ett antal av 3,516 renar, år 1916 ett antal av 6,069 och år 1917 ett
antal av 2,178; och torde de flesta av dessa hava dödats av varg och
järv. Allmänt har också erkänts nödvändigheten av att på ett effektivt
sätt efterhålla dessa starka och glupska rovdjur och framför allt hindra
deras ökning.

Att varg och järv utgöra en allvarlig fara för renar och tamboskap
ävensom för matnyttigt vilt har med styrka framhållits i den mängd
ansökningar om saxförbudets upphävande, som ingivits från befolkningen
i de trakter, där dessa rovdjur mera allmänt uppträda. Då härtill kommer,
att i det närmaste samtliga ortsmyndigheter tillstyrkt rovdjurssaxarnas
återinförande beträffande varg och järv, kan man tala om en allmän
opinion i denna fråga från de orter, som därav huvudsakligen beröras.
Erinras må även, att de enda djur, för vilkas dödande belöning av allmänna
medel för närvarande utgår, äro, förutom sälhund, varg och järv. För
varg utgör belöningen 50 kronor och för järv 10 kronor, därvid lika
mycket betalas för unge som för fullvuxet djur. Härjämte hava lapparna
i fyra av de sex fjällappbyarna inom Västerbottens län år 1919 beslutat
att för varje varg, som dödas inom resp. betesområden, utbetala en
extra premie till belopp växlande mellan 200 och 500 kronor.

I sitt bekanta arbete »Norrlands jakt och fiske» påpekar lektor
Sven Ekman, att striden mot vargen i våra lappmarker vore ett odlingsvärv,
ett försvarskrig, där utgången bestämde över nomadens och stundom
även över nybyggarens framtida ekonomiska välstånd eller ofärd och
att denna strid ännu måste föras med alla till buds stående medel.
Angående vargarnas skadegörelse på lapparnas renar anser samme författare,
att de härutinnan meddelade uppgifterna i stort sett vore
ganska tillförlitliga, enär, även om någon gång ett väl högt antal rivna
djur skulle uppgivits, detta uppvägdes av det antal, som stupade för
vargarna i fjällen om vintrarna och som aldrig bleve uppdagat.

De vanligaste metoderna för fångst av varg äro, förutom jakten
med skjutvapen, hetsjakt på skidor samt förgiftade beten. Tillika har
man plägat uppsöka och döda de nyfödda ungarna. Av dessa fångstsätt
torde det förnämsta få anses vara hetsjakt på skidor, varigenom
under gynnsamma förhållanden goda resultat kunnat uppnås. Detta

jaktsätt har emellertid under senare tid gått tillbaka och delvis helt
kommit ur bruk, beroende på olika förhållanden, däribland förekomsten
av talrika, i fjällen utan bevakning kringströvande renar, vilka berett
vargen riklig tillgång på föda, på grund varav vargarna kvarstannat i
fjällen och ej kommit ner i skogstrakterna, där hetsjakt kan försiggå i
den lösare snön. Förgiftade beten hava också visat sig ganska verksamma.
De olägenheter bruket av gift medför torde emellertid göra
mången tveksam att använda detta medel. Uppsökandet av vargarnas
ungar torde icke synnerligen brukas, förmodligen beroende på svårigheten
att finna lyorna. Jakt å varg med skjutvapen torde på grund
av vargens skygghet i allmänhet giva ringa resultat, om den ock understundom
kan vara till god hjälp.

Jakt å järv torde mera sällan hava bedrivits genom hetsjakt på
skidor, och som denna jakt är förenad med stora svårigheter, torde den
spela mindre roll. Järvjakt kan även bedrivas med hund, om icke snöförhållandena
äro ogynnsamma. Som järvens lya är lättare att påträffa
än vargens, kunna ungarna med större framgång, än då det gäller sistnämnda
djur, uppletas och dödas.

Om än sålunda åtskilliga metoder finnas för fångst av varg och
järv, synas de dock icke vara tillräckligt effektiva i kampen mot dessa
svåra rovdjur, vilka vid samma tillfälle kunna döda och skada ett flertal
renar och på kort tid bringa en förut välbärgad lapp till fattigdom samt
jämväl åstadkomma stor skadegörelse bland nybyggarnas husdjur. Med
hänsyn härtill samt den erfarenhet en del av de sakkunniga personligen
förvärvat rörande norrländska förhållanden anse de, att i kampen mot
varg och järv bör såsom fångstmedel få tillgripas även sax. Visserligen
torde, åtminstone vad angår varg, icke kunna förväntas, att ett större
antal djur årligen skola fångas medelst sax, enär vargen ingalunda är
lätt att taga med detta redskap, men sax är i förhållande till andra
fångstmedel ganska effektivt, och en skicklig fångstman torde kunna
uppnå icke föraktliga resultat. De saxar, som härvidlag komma i fråga,
äro trampsaxar, enär betade saxar näppeligen med framgång torde kunna
användas för ifrågavarande djur. På grund av den styrka och kraft,
som varg och järv besitta, måste de saxar, som skola kunna hålla dem,
vara försedda med tandade skalmar. Med hänsyn till dessa djurs förekomst
och skadlighet synes givetvis rätten att fånga dem med sax icke
böra inskränkas till vissa områden utan inbegripa alla trakter, där , de
förekomma.

Lodjuret.

KftT.

Vad angår lodjuret är detta visserligen genom sin ro vgirighet till
avsevärd skada för det matnyttiga villebrådet och vissa tamdjur inom
de trakter, där det strövar fram. Lon har emellertid blivit så sällsynt,
att åtgärder synas böra vidtagas för att bevara densamma från utrotning,
i vilket avseende förslag jämväl kommer att framläggas av de sakkunniga.
På grund härav och då det finnes tillräckligt verksamma jaktmetoder
för lodjurets efterhållande, i den omfattning det fortfarande må bliva
föremål för dödande, kunna de sakkunniga icke förorda saxförbudets upphävande
så vitt angår detta djur.

I fråga om fångst av räv föreligger ett stort antal framställningar
om återinförandet av rätten att härvid använda sax. Dessa framställningar
härröra ej blott från de norrländska länen, utan sådana föreligga
också från flera län i den övriga delen av riket.

Såsom skäl för framställningarna hava huvudsakligen åberopats
den skada räven anställer, särskilt på skogsfågeln och de smärre husdjuren,
en skada som vore så mycket allvarligare som räven under senare
tider i avsevärd grad skulle ökats i antal. Dessutom vore rävfångst av
stor ekonomisk betydelse för befolkningen i många trakter, framför allt
inom övre Norrland. Vidare har, vad angår Norrland, erinrats om, att
på grund av de vidsträckta skogsmarkerna och den vanligen djupa snön
jakt med drivande hund oftast vore omöjliggjord. Sedan förbud mot
användande av sax infördes, funnes där allenast ett verksamt medel att
döda dessa djur, nämligen förgiftade lockbeten. Men denna fångstmetod
medförde lika stora eller större olägenheter än användandet av sax,
särskilt för lapparna och fjällborna, vilkas hundar ofta i främsta rummet
folie offer för giftet. Åven från andra trakter av landet har gjorts
gällande, att de för närvarande tillåtna tångstsätten icke erbjöde nog
effektiva medel för rävens efterhållande.

Vad först angår skogsräven, är detta ett över hela vårt land ganska
allmänt förekommande djur. Under det första årtiondet av 1900-talet
var rävstammen i stort sett i nedgående, men huruvida under senare
år en mera allmän och avsevärd ökning inträtt, är ej lätt att säkert
avgöra. Enligt föreliggande uppgifter från jägmästarna tyckes dock
rävstammen på sina ställen hava tilltagit, och detta torde särskilt vara
fallet inom vissa trakter av Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands
och Jämtlands län. Åven beträffande Kopparbergs och Värmlands län
meddelas allmänt att en ökning inträtt. Inom Malmöhus och Kristianstads
län torde räven likaledes hava tilltagit i antal.

Beträffande frågan, om räven bör betraktas som ett särskilt skadligt

djur, huva alltid mycket delade meningar varit rådande, och uppfattningen
i detta hänseende har ständigt växlat allt etter de synpunkter,
från vilka man bedömt honom. Från jaktsynpunkt torde icke kunna
förnekas, att räven för allt det mindre villebrådet är en synnerligen
farlig fiende, som dessutom gör en icke ringa skada på mindre tamdjur.
Det är därför fullt förklarligt att man söker hålla efter honom synnerligen
starkt. Å andra sidan gör den dock helt säkert jordbruket och
skogsskötseln en mycket betydande nytta såsom en särskilt skicklig
fångare av skadliga smågnagare. Att den emellertid även för jaktvården
spelar en icke oväsentlig roll, vilken man hittills kanske ålit för
mycket underskattat, framgår av iakttagelser från Tyskland och England,
där man i de trakter, där räven utrotats, funnit att sjukdomar
bland villebrådet tilltagit i oroväckande grad. Av den diskussion, som
förts över rävens betydelse, torde framgå, att räven visserligen bör
efterhållas ganska strängt men ej utrotas eller nedbringas till en allt
för svag stam, något som för övrigt med de inom vårt land rådande
naturförhållanden ej torde under en avsevärd framtid behöva befaras.

Det vanligaste och verksammaste sättet för jakt å skogsräv torde
vara stövarjakten, vilken med framgång bedrives särskilt inom mellersta
och södra Sverige. Jämväl i Norrland, där denna jakt först under
jämförelsevis sen tid mera allmänt kommit till användning, torde den
kunna bedrivas, särskilt inom Jämtlands och Västernorrlands län; dock
lägga de stora sammanhängande skogsmarkerna och, under vintern,
jämväl ofta snöförhållandena avsevärda hinder i vägen för denna jakt.
Bland övriga metoder för skogsrävfångst märkas rävens uppspårande
och skjutande i uppsprånget, vilket jaktsätt torde vara väl känt av de
flesta allmogejägare, samt vidare s. k. sällskap^] akt på räv utan användande
av hund, därvid tillgår så, att sedan räven uppspårats och inringats
en av jägarna följer spåret och skrämmer upp djuret, medan
de övriga stå på pass. På trakter, där räven är allmän, kan även dess
utväxande och skjutande vid utlagd åtel (»skytte vid vakglugg») vara
givande. Slutligen må nämnas rävens tagande vid lyan samt den i
lappmarkerna jämväl för räv använda hetsjakten på skidor. Vid lämpligt
före är räven lättare tröttjagad än andra rovdjur, för vilka sistnämnda
jaktsätt brukas.

Vad angår fjällräven, vilken förekommer ganska allmänt i nordliga
Sveriges fjälltrakter, gör dennas dristighet och ringa skygghet det
mindre svårt att fälla honom under smygjakt. Åven kan den skjutas
vid utlagd åtel samt å barmark jagas med hund, därvid, då den icke är
synnerligen skarpsprungen, den ganska lätt blir tagen av hundarna.

Under den tid polisen lim sitt största värde torde dock, med hänsyn
till snöförhållandena i fjällen, sistnämnda jaktsätt icke vara användbart.

De sakkunniga hysa för sin del den uppfattningen, att de medel,
som för närvarande stå till buds för jakt och fångst av räv, äro tillfyllest
vad angår de södra och mellersta delarna av landet, så att saxen
ej behöver tillgripas. Beträffande åter de nordliga delarna av riket
ställer det sig annorlunda med hänsyn till de därstädes i flera hänseenden
radande särskilda förhallandena. Dels är där rävjakten, i synnerhet
inom fjällbygderna, av avsevärt större ekonomisk betydelse för
befolkningen än i andra delar av riket och dels torde räven icke med
nödig effektivitet kunna åtkommas med nu tillåtna fångstmetoder.

Inbyggarna i landets nordligare delar äro fortfarande i icke ringa
utsträckning för sin utkomst beroende av djurfångst för försäljning av
pälsverk, därvid räven spelar en mycket viktig roll. Detta gäller särskilt
fjälltrakternas befolkning, för vilken skinnförsäljning innebär en av
de få. utvägarna att förvärva kontant inkomst. För denna befolkning,
som till största delen hämtar sitt uppehälle av vad naturen utan något
dess arbete giver, framstår det mer än på andra ställen egendomligt
att den fråntagits den verksammaste och förut mest anlitade hjälpen
vid nämnda deras fångst. Rävfångstens ekonomiska betydelse framgår
även av de många i ärendet inkomna framställningarna; och den enstämmighet,
varmed detta krav framförts tyder på en allmänt utbredd
och djupt rotad folkmening.

Om man bortser från förgiftade beten, vilkas användande icke
torde böra uppmuntras och som i övrigt äro olämpliga för fångst av
djur, vilkas päls skall tillvaratagas för avsalu, torde de norrländska naturförhållandena
ofta lägga hinder i vägen för användningen av de mera
verksamma av de nu brukade jaktsätten för räv; och gäller detta särskilt
stövarjakten. Med hänsyn härtill samt till nödvändigheten att
kunna efterhålla räven och dennas betydelse för befolkningens ekonomi
synes saxen svårligen kunna i norra delen av landet undvaras såsom
fångstmedel. De sakkunniga vilja sålunda tillstyrka, att detta redskap
må för fångst av räv tillåtas inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands
och Västernorrlands län. Vad angår beskaffenheten av de saxar, som
höra få nyttjas, anse de sakkunniga, att såväl trampsaxar, vilka i förevarande
trakter förut varit de som allmänt använts, som betsaxar må
brukas. Enär emellertid tillräcklig effektivitet kan uppnås med saxar
med otandade skalmar, böra endast sadana få komma till användning.

Såsom ovan omförmälts har genom särskilda nådiga kungörelser
sax för fångst av sälhund tillåtits inom de fyra norrländska kustlänen
för senare hälften av 1918, år 1919 och därefter till den 1 maj 1920.
Anledningen till tillkomsten av dessa undantagsbestämmelser vore mindre
att söka i önskemålet att hålla efter salarna med hänsyn till den skada
de förorsaka än i de under krisåren rådande förhållandena och önskvärdheten
av att genom tillvaratagandet av sälens späck öka den under
nämnda tid synnerligen inskränkta tillgången på fettämnen.

Denna synpunkt kvarstår väl i viss mån även under inträdda
mera normala förhållanden. De föreliggande framställningarna om tillstånd
att använda sax för sälfångst hava emellertid huvudsakligen grundats
på de svårigheter sälen bereder fiskerinäringen vid kusten genom skadegörelse
på fisk, fiskredskap och fångst. Sälen icke allenast förtär den
fritt gående fisken, utan borttager även i fiskredskap fångad fisk och
sönderriver därvid redskapen.

Sälens stora skadlighet för fiskerinäringen är allmänt erkänd.
Sedan flera år tillbaka har statsbidrag beviljats för utdelande av belöningar
för dödande av säl, och för några år sedan enades alla kring
Östersjön belägna stater om dylika belöningars utbetalande. 1 överensstämmelse
härmed utgår enligt kungl. kungörelsen den 21 november
1913 för varje i de Sverige omgivande haven av svensk undersåte
dödad sälhund en belöning av 4 kronor. Antalet dödade sälar, för
vilka belöning utgått, utgjorde för åren 1914—1917 respektive 5,191,
3,271, 3,889 och 4,475.

På grund av sälens skadlighet och jämväl med hänsyn till det
värde sälen representerar bedrives mångenstädes vid rikets kuster en
energisk fångst av detta djur. Olika medel användas härvid. Det
vanligaste torde vara skytte med kulgevär, vare sig fångstmannen
därvid, såsom ofta är fallet vid norrländska kusten, tidigt på våren
uppsöker sälen ute vid isvakarna i Bottenhavet, eller den jagas där den
krupit upp på kobbar och stenar vid stränderna. För fångst av säl
har även understundom begagnats s. k. sälnät. Under den tid sax var
tillåten begagnades detta redskap huvudsakligen bland befolkningen i
de norrländska kustlänen, där den så småningom fick en alltmer ökad
användning. Det antal sälar, som togs med sax, var väl icke så stort
som det genom skytte erhållna, men saxen var dock av icke ringa betydelse.
Enligt uppgift från fiskeriinstruktören i Västerbottens län skulle
därstädes hava funnits omkring 150 sälsaxar. De årligen med dessa
fångade sälarna hade vissa år kunnat uppgå till inemot 500 stycken,

Jaktsakkunniga. 4

Sälhund

Utter.

och det både ej sällan hänt, att eu fiskare på en höst kunnat taga ett
trettiotal sälar eller därutöver.

Sälsaxen, som är ett stort redskap, gillras alltid såsom betsax.
Dess skalmar äro försedda med långa taggar, och fjädrarna, som påverka
skalmarna, äro synnerligen kraftiga. Saxarna utgillras alltid på djupt
vatten. Den säl, som inkommit i saxen, träffas vanligen i huvudet eller
om halsen samt dödas i regel omedelbart. Skulle så emellertid ej ske,
kväves den mycket snart under vattnet. Man torde sålunda kunna
säga, att sälhunden säkerligen icke plågas mera vid fångst i sax än
vid jakt medelst skjutgevär. Såsom jämväl framgår av ovan åberopade
gemensamma yttrande av domän styrelsen och lantbruksstyrelsen samt
professor Lönnbergs uttalande, torde något djurplågeri näppeligen kunna
ifrågakomma vid användandet av sälsax. Den uppfattning rörande
verkningarna av denna sax, som fått uttryck i svenska djurskyddsföreningarnas
centralförbunds yttrande, torde icke överensstämma med
verkliga förhållandet. Denna sax finge i stället räknas till dem, beträffande
vilka centralförbundet framhållit, att om saxen kunde inrättas
så, att den verkade ofelbart och ögonblickligen dödande på de offer,
som fastnade däri, kunde till och med djurskyddskravet känna sig åtminstone
relativt tillfredsställt.

Med hänsyn till önskvärdheten av att för salens efterhållande äga
tillgång till saxen samt då djurplågeri icke behöver befaras vid detta
redskaps användande, anse de sakkunniga, att det nu rådande förbudet
mot användande av sax för fångst av säl må upphävas, dock att, till
förekommande av varje missbruk, föreskrift bör givas, att saxen skall
gillras under vattenytan. Det tillfälliga medgivande att fånga säl med
sax, som varit gällande under de senaste två åren, har avsett allenast
Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Gävleborgs län. Ingen
anledning synes emellertid förefinnas, att tillståndet inskränkes till dessa
län. En föreliggande framställning från Stockholms län visar, att intresse
förfinnes att få pröva ifrågavarande redskap även utanför Norrland.

De sakkunniga få sålunda föreslå, att för fångst av säl sax med
tandade skalmar må få nyttjas, gillrad under vattenytan.

Vidkommande rätt att med sax fånga utter må framhållas, att
uttern visserligen fortfarande är utbredd över hela Sverige, såväl vid
kusten som inne i landet; men har den under senare tid i stort sett
allestädes avtagit i antal. Enligt ingångna svar på förfrågan, som år
1917 av de sakkunniga riktades till jägmästarna, skall uttern inom 107
revir vara sällsynt eller mindre allmän; och är den inom 17 av dessa

revir dessutom stadd i minskning. Från två revir uppgives fara för
utrotning vara för handen och från fyra att den alldeles saknas. Kndast
inom två revir skall den ökas i antal och inom tre vara allmän. Vanligast
tyckes den vara utefter Kalmar läns norra kust, i Blekinge län
och i Kristianstads län.

Då uttern så gott som uteslutande livnär sig av tisk och kräftor
— stundom griper han doek även änder — gör han givetvis alltid
någon skada, vilken dock, då uttern uppträder vid naturliga fiskevatten,
där fiskodling icke bedrives, är av underordnad betydelse och torde i
någon mån ersättas genom värdet av hans skinn. Något skäl till en
mera allmän förföljelse på grund av utterns skadegörelse på fiskbeståndet
i dessa vatten torde näppeligen föreligga. Slår utternj som särskilt
uppsöker våra dyrbarare fiskslag, sig däremot ner vid vatten, där fiskodling
bedrives, är den ett för fiskbeståndet synnerligen skadligt djur.
Hans rovgirighet är nämligen mycket stor, och då, såsom i fiskdammar
ofta är fallet, tillgång finnes, dödar den betydligt mera fisk, än den
förmår förtära. Den har därför brukat betecknas såsom en av fiskodlarnas
farligaste fiender. Såsom exempel på utterns skadegörelse
kan nämnas, att den för något år sedan på Brattön i Bohuslän förstörde
sju fiskdammar med karp och sutare för omkrig 800 kronors värde.
Såsom ovan erinrats har i särskilt fall även inträffat, att Kungl. Maj:t
medgivit fiskedammsägare rätt att begagna sig av sax för utterfångst.

Det för närvarande allmännast använda sättet att döda uttern är
att jaga honom med skjutvapen. Särskilt under senhösten och förvintern
uppsökes uttern med tillhjälp av hund i dess mer eller mindre
tillfälliga tillhåll vid stränderna av havet, insjöar och vattendrag. För
övrigt skjutes den under ljusa nätter på ställen, där den brukar gå i
land, samt dessutom på lock under parningstiden på senvintern. Har
uttern gått i gryt med ingång under vattnet, plägar även s. k. utternät
utsättas för dess fångande. Uttern är emellertid ett synnerligen försiktigt
djur, som söker sin föda endast under natten, och den förer
även i övrigt ett mycket undangömt levnadssätt. Jakten å honom är
därför ingalunda lätt och vanligen ganska tidsödande.

Åven om i allmänhet förhållandena icke påkalla att sax användes
för utterfångst, synas vid fiskodlarnas kamp mot uttern de redan tilllåtna
fångstmetoderna icke vara nog verksamma. Domänstyrelsen och
lantbruksstyrelsen hava även i sitt omförmälda yttrande framhållit, att
förbudet mot fångande av utter i sax utgjorde den störstra fara för vårt
lands i snabb utveckling varande fiskehushållning i dammar.

Den för utterfångst använda saxen plägar utsättas såsom tramp -

Mård.

Grävling,
iller, hermelin
och
vessla.

sax, men understundom gillras den även såsom betsax. För att kunna
fasthålla djuret är saxen i allmänhet försedd med trubbtandade (ondulerade)
skaimar. Fångsten underlättas därigenom att uttern oftast brukar
använda sig av bestämda ställen, där den går upp och ner i vattnet.
Här utsättes saxen på ungefär 5 —10 om. djupt vatten. Saxen är försedd
med en lång kätting, och då uttern fastnar i saxen söker den sig
i regel ned på djupare vatten, där den drunknar.

Enär något djurplågeri knappast torde vara förenat med denna
fångstmetod och med hänsyn till det behov som, enligt vad ovan nämnts,
gjort sig gällande att bruka densamma, vilja de sakkunniga föreslå,
att vid vatten, där fiskodling bedrives, sax, jämväl med tandade skaimar,
tillåtes för fångst av utter. Såsom fiskodling torde härvid icke kunna
betraktas, att exempelvis i en sjö eller älv mera tillfälligtvis utsläppes
fiskyngel.

Beträffande mården och de önskemål, som framställts rörande rätt
att använda sax för fångst av detta djur, vilja de sakkunniga erinra,
att mården numera endast sparsamt förekommer i vårt land, där den
alltmer gått tillbaka i antal och på vissa trakter förekommer mycket
sällsynt. På grund härav har densamma blivit föremål för total fridlysning
i en del län, och de sakkunniga avse att hemställa om införande
av ytterligare skyddsbestämmelser. Under sådana omständigheter torde
all anledning saknas att medgiva sax såsom redskap för mårdfångst.

Vad angår behovet av sax för fångst av grävling, iller, hermelin
och vessla, torde dessa djur, isynnerhet de tre sistnämnda, vara att
anse såsom ganska besvärliga för det mindre viltet, i det de taga ungar
och ägg och understundom även vuxna djur. Men de göra en icke
obetydlig nytta genom att fånga skadliga smågnagare. Illern är för
närvarande jämförelsevis sällsynt och torde förekomma så gott som
uteslutande i de sydligaste provinserna. Beträffande grävlingen föreligga
delade meningar om hans skadlighet för jaktbanan. Onekligen
gör den på åtskilliga trakter, där tillgång på'' lätt åtkomligt vilt är
större, en viss skada på detta, under det den på andra håll är att anse
som mindre skadlig. Förevarande djurarter torde med nödig effektivitet
kunna efterhållas med skjutgevär, varjämte med god framgång kan
användas andra metoder såsom vissa slag av tillåtna fällor. Piedan tillgängliga
fångstmedel torde även vara tillräckliga för att åtkomma dem,
i den mån de för pälsens skull äro föremål för fångst. På grund härav
och då sax bör medgivas endast då detta i avsaknad av andra till -

räckligt effektiva fångstmedel är nödvändigt, anse de sakkunniga att
förbudet att med sax fånga förevarande djur bör kvarstå.

I ansökningar, som inkommit från Västernorr]ands, Västerbottens Vildkanin,
och Jämtlands län, har framställts begäran om rätt till användande av
sax för fångst av de i 13 § jaktlagen omförmälda skadliga djur. Bland
dessa uppräknas även vildkaninen. Avsikt att begära utsträckande av
nämnda rätt att gälla även vildkanin torde näppeligen förelegat, utan
torde för korthetens skull hänvisning skett till de i nämnda paragraf
upptagna djur, därvid vildkaninen medföljt. Detta bestyrkes därav, att
vildkaninen icke förekommer i omförmälda län. På grund härav och då
verksammare medel för fångst av vildkanin torde vara att finna i jakt
med skjutgevär och fångst med nät, anse de sakkunniga, att, så vitt angår
förevarande djur, någon ändring icke bör ske i gällande bestämmelser.

Ovan har erinrats om de förhållanden, varunder medgivande att Rovfåglar,
begagna sax för rovfågelfångst tillkom, och det misstag beträffande de
för sådant ändamål använda saxarnas sätt att verka, som synes hava
förelegat. Man utgick nämligen från att dessa saxar vore omedelbart
dödande. Förhållandet är emellertid, att fåglarna i allmänhet fastna
med benen, som vid saxens igenslående bliva mer eller mindre svårt
tilltygade. År det en mindre fågel, som råkat i saxen, händer det
till och med, att fotterna fullständigt slås av, så att fågeln kommer
lös och i sitt stympade tillstånd ofta går en långsam och kvalfull död
till mötes.

Rovfågelsaxarna måste emellertid icke blott anses som synnerligen
inhumana fångstredskap; de äro tillika fullkomligt blint verkande. Detta
gäller i främsta rummet om pålsaxarna, i vilka snart sagt vilken fågel
som helst kan råka fastna. De platser, på vilka de utsättas, äro just
sådana, som med förkärlek användas till vilo- och observationsplatser av
en stor mängd fåglar, både rovfåglar och andra. Alla, som sätta sig
på saxen, falla offer för densamma. Åven bulvansaxarna verka naturligtvis
mekaniskt och fånga likt och olikt, skadliga såväl som nyttiga
fåglar. Den på långt håll synliga lockfågeln utövar alltid en stark
dragningskraft på alla rovfåglar, även sådana som under normala förhållanden
icke förgripa sig på matnyttigt villebråd. Fn rovfågel skulle
icke vara rovfågel, om han ej försökte bemäktiga sig en öppet sittande
fågel, som icke gör något försök att fly undan, när han närmar sig.

Däri ligger helt visst förklaringen till, att även relativt oskyldiga och
för de fullt friska, jaktbara djuren tämligen oskadliga rovfåglar, såsom

vråkar, tornfalkar och smärre ugglor stundom finna sin död i bulvansaxarna.

Hos oss torde rovfågelsaxarna, som först i jämförelsevis sen tid kommit
i bruk här i landet, företrädesvis användas vid de mera jaktvårdade
områdena inom sydliga delarna av riket, där fasanodling mera intensivt
bedrives; men de finna dock årligen allt mera spridning även till andra
platser, och bliva tvivelsutan snart ett inom vårt land lika använt fångstmedel
som i en del andra länder. Till belysande av det förödande och
okontrollerbara i detta fångstsätt må från ett av dessa land, nämligen
Finland, anföras några där insamlade statistiska uppgifter. Magister
Rolf Palmgren meddelar från de av jaktvårdsföreningarna offentliggjorda
fångstsiffrorna en del sammanställningar. Under åren 1910—1913
fångades inom Finland i sax 18,934 fåglar. Bland dessa funnos minst
1,717 orm vråkar, men dessutom dolde sig helt säkert i den siffra, som
uppgavs för duvhökar, en mycket stor procent vråkar Under rubriken
»diverse dagrovfåglar» och »diverse nattrovfåglar», sammanlagt 5,798
stycken, ingick en avsevärd mängd horn- och jordugglor, tornfalkar och bivråkar,
alltså fåglar som måste betraktas som enbart eller övervägande
nyttiga.

Enligt en annan av samma författare meddelad utredning, som omfattar
endast de fåglar, vilka tagits under fyra år i ett femtiotal av en
jaktförening utsatta saxar, och därför också kunnat göras mera detaljerad,
skulle följande antal hava fångats:

1) Fiskgjuse, duvhök, sparvhök, kärrhök, glada, uv och

lappuggla .................................................................................... 65 stycken

2) Kråkor och skator................................................................... 58 »

3) Vråkar och slagugglor ........................................................... 95 »

4) Tornfalkar,, dvärgfalkar och smärre ugglor........................ 219 »

5) Tjäder och orre ......................................... 10 »

6) Diverse smärre fåglar, bland vilka funnos duvor, trastar,

starar, spillkråkor och andra hackspettar samt småfåglar 100 »

Summa 547 stycken

Av dessa äro endast de under nr 1 och 2 upptagna arterna otvivelaktigt
skadliga, de övriga äro tämligen indifferenta, men en stor del av
dem äro för jordbruket och skogsskötseln nyttiga fåglar.

Det torde sålunda icke kunna nekas, att användandet av rovfågelsaxar
även ur den synpunkten måste betraktas som mycket olämpligt, att
de fånga icke blott de djur, för vilka de egentligen äro avsedda, utan även
en stor mängd andra. Vad som fastnar i saxen, om det blir en örn

eller en tjäder, eu hök eller en duva, är fullständigt överlämnat åt slumpens
avgörande. I England är också sedan 1903 användandet av pålsaxar
förbjudet.

Beträffande rovfågelsaxarna märkes vidare, att tillsynen av dem,
oftare än vad fallet varit med andra saxar, plägat försummas. De rovdäggdjur,
som fångades med sax, voro i allmänhet värdefulla såsom
pälsdjur, vadan det låg i fångstmannens intresse att ofta vittja sin sax
för att ekonomiskt tillgodogöra sig fångsten. Den fångade rovfågeln
har däremot i allmänhet intet värde och får därför ofta, såsom talrika
exempel visa, sitta dagar eller veckor i saxen utan att borttagas.

Man har framhållit, att jaktvårdare och särskilt innehavare av
fasan- och hargårdar icke skulle kunna undvara saxarna, då det gäller
att skydda det halvtama tfillebrådet mot rovfåglar. Häri torde dock
ligga en överdrift. Vid fasanerier och dylika inrättningar pläga alltid
vara anställda jägare eller vaktare, som böra kunna med bössan
efterhålla de för jaktvården skadliga rovfåglarna. Och skulle detta visa
sig icke vara effektivt nog, så har man i den tidigare mycket använda
s. k. hökburen en ganska god ersättning för saxarna. Denna apparat har
bland annat den fördelen, att de fåglar, som fångas i densamma, bliva
fullkomligt oskadda och sålunda, om de tillhöra eu nyttig eller oskadlig
art, åter kunna försättas i frihet.

Då sålunda användandet av sax leder till svåra lidanden för fåglarna,
då saxen är ett alldeles blint verkande redskap, som fångar och
dödligt skadar nyttiga likaväl som skadliga fåglar, samt då andra tillräckligt
effektiva medel torde finnas för rovfåglarnas efterhållande, hava
de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att användandet av denna fångstmetod
måtte helt förbjudas.

De sakkunniga äro sålunda av den uppfattningen, att sax bör tilllåtas
såsom fångstredskap endast för varg, järv och sälhund, för räv inom
de fyra nordligaste länen samt för utter vid vatten, där fiskodling bedrives,
dock att sax med tandade skalmar icke må brukas för fångst
av räv, varjämte sälsax alltid skall gillras under vattenytan. Såsom
ovan framhållits bör rätten att använda förevarande redskap göras beroende
av bestämmelser, som innebära säkerhet för att rätten icke missbrukas,
så att fara genom saxarnas utsättande uppstår för människor eller tamdjur
eller de fångade djuren tillfogas onödiga lidanden. I detta avseende
böra till att börja med bibehållas de redan nu gällande, i § 7 jaktstadgan
intagna bestämmelserna för bruk av sax, avseende platser där sax
icke må utsättas samt kungörande av redskapets begagnande. Vidare

Föreskrifter,
som böra
iakttagas vid
fångst

medelst sax.

Bestämmelser
rörande rätten
att använda
gift för
djurfångst.

synes vara av vikt att endast personer, som äro kända för pålitlighet
och ordentlighet, få tillfälle till dylik fångst. Fördenskull synes rätten
att använda sax böra göras beroende av särskilt tillstånd. Prövningen
härutinnan bör lämpligen överlämnas åt länsstyrelserna, som vid behov
hava tillfälle att från landsfiskal, jägmästare eller annan med förhållandena
bekant tjänsteman lätt införskaffa utredning rörande sökandens
person samt huruvida sådana omständigheter i övrigt föreligga att ansökningen
må bifallas. Fångsttillstånd bör begränsas till viss tid, högst
ett år; och bör beslutet därom avfattas så, att tillståndet må kunna
återkallas, om anledning därtill skulle uppstå. Bland villkoren för tillståndet
bör ytterligare intagas, att gillrad sax skall av pålitlig person
vittjas minst en gång varje dygn. För nödig kontroll bör före saxens
utsättande tillståndsbevis uppvisas för landsfiskalen eller polismyndigheten
i den ort, där utsättandet äger rum.

Ovan föreslagna bestämmelser böra införas i § 7 mom. 6 och § 8 jaktstadgan.
För överträdelse av liknande, där upptagna stadganden är
enligt § 13 straffpåföljden böter från och med 5 till och med 200 kronor;
och torde samma straffbestämmelse böra gälla jämväl för överträdelse
av nu ifrågasatta bestämmelser.

Till belysande av de för fångst av rovdjur och fåglar använda
saxarnas konstruktion hava de sakkunniga anskaffat sju dylika saxar,
vilka samtidigt med detta yttrande överlämnas under hänvisning till den
varje sax vidfästade anvisning, angivande det sätt varpå saxen gillras
och den djurart för vars fångande den är avsedd.

Djurfångst med förgiftat lockbete.

Rätten att använda gift vid djurfångst har sedan gammalt varit
fri, ehuru till förhindrande av olyckshändelser vissa ordningsregler givits
för begagnandet, I jaktstadgan den 21 oktober 1864 föreskrevs, att
den, som ville utlägga förgiftat lockbete, var skyldig att därom låta
uppläsa kungörelse i närmaste kyrkor, vilken kungörelse vid fortsatt
användande av giftet skulle i viss ordning förnyas. Dessa föreskrifter
kvarstå i 1912 års jaktstadga ehuru betydligt utvidgade. Förutom av
bestämmelser i jaktstadgan regleras emellertid rätten att bruka förgiftat
lockbete, i likhet med vad förut varit förhållandet, av giftstadgans föreskrifter
om bruk av giftiga ämnen.

Enligt § 7 monir (i i gällande jaktstadga är den, som vill utlägga
förgiftat lockbete, skyldig att låta kungörelse därom med uppgift om
platsen, där det skall ske, införas i tidning inom orten så ock söndagen
förut uppläsas i närmaste kyrkor. Innan giftet utlägges, skall lian ock
göra anmälan om förhållandet hos vederbörande landsfiskal eller polismyndighet,
därvid skall styrkas, att kungörelse i föreskriven ordning
ägt rum. År fråga om stryknin eller beredning av detta ämne, för
vilkets användande kräves särskilt tillstånd av länsstyrelsen i överensstämmelse
med därom i § 2G giftstadgan givna föreskrifter, skall tillika
behörigt tillståndsbevis uppvisas. Nyttjas förgiftat lockbete längre tid
fortfarande å samma ställe, skall kungörandet en gång i varje månad
förnyas. Jämlikt § 7 mom. 2, 4 och 5 jaktstadgan må sådant lockbete
ej utläggas närmare farväg eller annans boningshus än 200 meter samt
ej begagnas utan tillstånd av markens innehavare och den, vilken jakträtten
där eljest kunde tillkomma, eller, där fråga är om samfälld mark,
av alla delägarna. Å mark, som utan att vara samfälld är till gemensamt
mulbete upplåten, må förevarande fångstmedel icke användas under
tiden mellan den 31 maj och den 1 oktober, med mindre alla, som där
bruka mulbete, därtill samtyckt.

De gifter, som i förevarande fall komma i fråga, äro stryknin och
fosfor samt beredningar innehållande något av dessa ämnen. Strykninpreparat
hava sedan länge brukats mot större rovdjur såsom varg och
räv, under det att fosfor, om man bortser från dess användning mot
råttor, först under senare årtionden kommit i bruk och användes i form
av fosformos huvudsakligen mot kråkor. Det torde dock ännu ej hava
fått större utbredning, utan huvudsakligen vara inskränkt till områden,
där en mera intensiv jaktvård genomförts, och kråkorna på grund därav
starkt efterhållas.

Gift av ovannämnda slag kan erhållas allenast i den ordning, som
finnes föreskriven i giftstadgan. Enligt § 11 i samma stadga må dessa
gift. som båda hänföras till giftiga ämnen av första klassen enligt giftstadgan,
ej utlämnas annat än mot skriftlig rekvisition, som skall upptaga,
bland annat, namnet på det giftiga ämnet, önskad mängd därav
och det ändamål, vartill det är avsett att användas. För rätt att nyttja
stryknin eller med detta gift berett ämne kräves enligt § 26 dessutom
särskilt tillstånd. Detta meddelas av länsstyrelsen, och skall beslutet
därom innehålla bestämmelser ej mindre om den myckenhet giftigt ämne,
som för ändamålet må användas, samt om de försiktighetsmått, som vid
användandet böra iakttagas, än även om tiden, för vilken tillståndet
gäller.

Jaktsakkunniga. 5

Statistik ang.
den omfattning,
vört
gift använts.

Enligt av de sakkunniga från länsstyrelserna inhämtade uppgifter
hava under de fyra åren närmast före och efter det 1912 års jaktstadga
trädde i- kraft behandlats följande antal ansökningar om rätt av förevarande
slag:

1909—1912 1913-1916

Ingivna ansökningar............... 2,114 1,584

därav avslagits ........................ 46 24

Beträffande denna statistik är emellertid att märka, att i Jämtlands
län lappfogden plägar ingiva ansökan att utbekomma en större mängd
stryknin (250 gr.) för att sedermera tillhandahålla lapparna detsamma.
Härigenom blir antalet ansökningar i Jämtlands län avsevärt mindre,
än om därstädes vid erhållande av stryknin samma förfaringssätt använts
som i övriga län.

Av tabellen framgår, att ett ganska avsevärt antal ansökningar
årligen ingivas till länsstyrelserna och att dessa i regel beviljas. De
ingivna ansökningarnas medeltal utgjorde 528 per år under perioden
1909—1912, men har under 1913—1916 nedgått till 396, alltså i genomsnitt
med icke mindre än 132 per år. Denna rätt avsevärda minskning
är så mycket mera anmärkningsvärd, som man skulle kunnat förmoda,
att det med den nya jaktstadgan införda förbudet mot användande av
sax skulle hava medfört en ökning i bruket av gift. Enligt uppgifter,
som under hand inhämtats från vissa län i sydligare delen av landet,
skall emellertid antalet ansökningar under de senaste åren hava gått
upp icke obetydligt.

Som naturligt är fördela sig de ingivna ansökningarna mycket
olika på de skilda länen. Vad angår åren 1913—1916 kommer minsta
antalet på följande län: Uppsala län 7, vartdera av Gottlands och Blekinge
län 9 samt Göteborgs och Bohus län 11. Största antalet ansökningar
hava under nämnda fyraårsperiod ingivits i följande län: Östergötlands
län 232, Södermanlands län 187, Kronobergs län 158, Kopparbergs
län 108, Stockholms län 97, Örebro län 96, Västerbottens län 94,
Kalmar län 91, Gävleborgs län 89 och Värmlands län 69. Till länsstyrelserna
i övriga län hava inkommit mellan 19 och 60 ansökningar.

Den under sistnämnda tid inträdda minskningen i antalet ansökningar
är märkbar inom det stora flertalet län. Störst har den varit
i Kronobergs län, nämligen från 261 till 158, Jönköpings län från 110
till 50, Älvsborgs län från 78 till 23 och Stockholms län från 146 till
97. I övriga län har minskningen legat vid eller under 34. Endast
beträffande fyra län kan en ökning antecknas, nämligen i Västerbottens
län 21, Västmanlands län 25, Östergötlands län 19 och Blekinge län 4.

Att bruket av gift i kampen mot de högre djuren måste betraktas Dt
som eu i många hänseenden förkastlig metod, torde även inom jiigareoch
jaktvårdskretsar ganska allmänt medgivas, och de sakkunniga dela
också till fullo eu sådan mening. Vägande invändningar kunna nämligen
såväl ur etiska som ur praktiska grunder göras gentemot en sådan
metod. Det torde nämligen icke kunna förnekas, att djuren vid
förgiftning ofta utsättas för svåra plågor och lidanden.

Vad först strykninet beträffar, så tillhör det eu grupp gifter, som,
till olikhet med de s. k. narkotiska, framkalla en oerhört stegrad känslighet
i ryggmärgen, förlängda märgen och hjärnan, varför även de
allra obetydligaste retningar, såsom en lätt beröring, ett svagt ljud eller
dylikt, vilka normalt knappast utlösa någon reaktion, framkalla de häftigaste
krampanfall, som gripa hela kroppens muskulatur. Då krampen
även träffar respirationsmusklerna, inträder under anfallen en svår andnöd.
Dylika fruktansvärda stelkrampsanfall, vilkas varaktighet växlar
från några sekunder till minuter, inställa sig efter längre eller kortare
mellantider. Känselförmågan hos det förgiftade djuret är härunder tämligen
oberörd; endast under anfallens höjdpunkt torde den vara mer
avsevärt avtrubbad. Den hastighet, med vilken stryknin verkar, är beroende
på åtskilliga omständigheter, såsom mängden av det förtärda giftet,
djurets fysiologiska tillstånd och huruvida magsäcken är fastande eller
fylld. Därför kan också efter en tillräcklig dosis döden inträda redan efter
några få minuter under något av de första anfallen eller också först
efter upprepade anfall och efter en eller flera timmar. Döden är i regel
beroende på kvävning under något häftigt anfall.

Förgiftningen med fosfor erbjuder en annan bild. Dess förlopp
förefaller visserligen ej så stormande som strykninförgiftningen, men är
efter allt att döma icke dess mindre ytterst plågsamt. Har en större
dosis fosformos förtärts, uppträder såsom en omedelbar följd därav vanligen
ytterst häftiga uppkastningar och diarré. Svåra smärtor, en känsla
av brännande hetta och osläcklig törst inställa sig härvid hos människan,
och liknande smärtor torde med all sannolikhet även inträda hos däggdjur
och fåglar. Giftet sprider sig i kroppen och förorsakar ingripande
förändringar i snart sagt alla organ.

I överensstämmelse med vad ovan framhållits, torde icke kunna
förnekas, att de med stryknin eller fosfor förgiftade djuren utsättas för
svåra plågor. Har stryknin använts och den förtärda giftmängden varit
stor nog samt giftet av fullgod beskaffenhet, något som icke alltid är
fallet —- genom smyghandeln utbjudas icke sällan underhaltiga preparat
— äro plågorna visserligen av kort varaktighet, enär djuret snart nog

f (Muntlig
a.

dukar under, men icke så sällan inträffar, att djuren endast delvis förtära
lockbeten och sålunda erhålla en för liten dosis av giftet. De få
då, sedan den första akuta förgiftningen gått över, kanske under en
längre tid lida av sviterna därav. Förgiftningsförloppet av fosfor utvecklar
sig i regel långsamt, och först efter några dagar eller längre
tid inträder döden.

Redan på grund av ovan påpekade förhållanden resa sig ur djurskyddssynpunkt
starka betänkligheter gentemot användande av förgiftade
lockbeten, men härtill komma också andra omständigheter, som äro
ägnade att ytterligare stegra det mindre tilltalande i denna metod.
Även under ett samvetsgrant iakttagande av de i § 7 jaktstadgan och
i giftstadgan givna föreskrifterna samt de försiktighetsåtgärder, som
länsstyrelserna vid utfärdande av tillstånd till inköp av stryknin pläga
ytterligare meddela, kan, såsom upprepade exempel giva vid handen,
icke undvikas, att de fritt i naturen utlagda lockbetena stundom förtäras
av andra djur än dem, för vilka de äro avsedda. Så hava vid uppupprepade
tillfällen nötkreatur, hundar m. fl. djur förgiftats av strvkninhaltiga
lockbeten, som utlagts för räv; och i de till Kungl. Maj:t ingivna
framställningarna angående tillstånd att inom de nordligare länen få
använda sax vid fångst av vissa rovdjur framhålles också med styrka
den stora fara, för vilken lapparnas och fjällbornas värdefulla hundar
samt andra tamdjur äro utsatta, då förgiftade lockbeten användas vid
rovdjursfängst. Aven om lockbetena ursprungligen utlagts på ställen,
som ej äro tillgängliga för husdjuren, föras de ofta av rovdjuren bort
därifrån eller uppkastas å annan plats. Åven av fosformos, som utlagts
för kråkor, hava andra djur, såsom hundar, svanar och rapphöns, fallit offer.

Enär sålunda utläggande av förgiftat lockbete måste antagas icke
så sällan tillfoga djuren avsevärda lidanden och dylika beten innebära
stor fara även för andra än de egentligen avsedda djuren, hade det
ovedersägligen varit i hög grad önskligt, om denna metod kunnat helt
förbjudas. De sakkunniga hava emellertid ej ansett sig böra föreslå detta,
enär denna metod innebär ett effektivt och stundom det enda medel, som
lämpligen kan tillgripas i kampen mot vissa djur, vilka förorsaka skada
för jaktvården, jordbruket och skogsskötseln. Men det är dock tydligt,
att ett dylikt medel bör tillåtas endast i sådana undantagsfall, då förhållandena
verkligen kräva ett särskilt energiskt ingripande, och då
andra medel ej lämpligen kunna användas, samt endast under iakttagande
av sådana försiktighetsåtgärder, som skänka den största möjliga
trygghet för att djuren icke tillfogas större lidande, än oundvikligt är,
samt i möjligaste män utesluta faran för att andra än de avsedda djuren

falla offer därför. De sakkunniga hava fördenskull ansett sig böra
föreslå i vissa avseenden skärpta bestämmelser för användandet av förgiftade
lockbeten.

Såsom redan framhållits äger man med nu gällande bestämmelser
rätt att utan särskilt tillstånd utlägga med fosfor förgiftade lockbeten,
blott man iakttager de i § 7 mom. 2 samt 4—G jaktstadgan givna föreskrifter.
Då emellertid även fosfor är ett synnerligen farligt gift, som,
om det kommer i ovarsamma händer, kan förorsaka stor skada, anse
de sakkunniga det vara välbetänkt att också beträffande detta gift
införa samma kontroll som gäller i fråga om stryknin. Undantag har
dock synts vara påkallat, så vitt avser begagnande i hus och gård av
fosformos för dödande av råttor och möss.

Enligt bestämmelserna i § 26 giftstadgan må man till dödande av
djur använda stryknin eller beredning innehållande detta ämne. I regel
torde väl /rån apoteken expedieras salpetersyrat stryknin, men föreskrifterna
i de av de särskilda länsstyrelserna utfärdade tillståndsresolutionerna
erbjuda med hänsyn härtill en ganska stor växling. Enligt de
från länsstyrelserna ingångna meddelandena för åren 1913-—1916 har i
de flesta län meddelats rätt till inköp av enbart stryknin, i 3 län
av stryknin eller salpetersyrat stryknin och i 3 andra län av enbart
detta senare preparat. Då det enligt de sakkunnigas mening ur djurskyddssynpunkt
är önskvärt, att ett sådant preparat väljes, som verkar
så snabbt som möjligt, torde det vara av vikt, att endast saltpetersyrat
stryknin kommer till användning, enär detta är mera lättlösligt och
därför också hastigare medför döden. Själva alkaloiden stryknin är
däremot så gott som olöslig och på den grund olämplig.

För närvarande finnes icke någon bestämmelse om, att tillstånd
att med stryknin döda djur skall begränsas att avse allenast vissa angivna
slag därav. 1 de till länsstyrelserna ingivna ansökningarna bruka
de sökande visserligen i allmänhet meddela, vilka djur de avse att döda.
Så har upptagits varg (två län), räv (nitton län), skogsmöss (ett län),
korp (ett län) och kråkor (tre län); men icke så sällan angivas endast
rovdjur (tio län) eller rovfåglar (ett län) utan närmare uppgift, vilka
arter som avses, och i två län har icke alls omnämnts, gentemot
vilka djur giftet skulle användas. Då enligt de sakkunnigas meninganvändandet
av gift gentemot den högre djurvärlden endast kan anses
i någon mån berättigat i sådana fall, då djuren förorsaka en mera avsevärd
skada, och icke må tillgripas vid andra tillfällen, såsom för åtkomst
av pälsverk, bör sökanden alltid uppgiva den djurart han avser att
döda med giftet och tillståndet omfatta allenast visst eller vissa djur.

Föreskrifter
om försiktig
hetsåtgärder
vid gifts
utläggande.

Vad ytterligare angår bestämmelserna rörande rätt att bruka förgiftat
lockbete bör i tillståndsresolutionen lämpligen närmare angivas
den plats, där giftet må utläggas. Vederbörande länsstyrelse beredes
härigenom tillfälle meddela nödiga föreskrifter till förhindrande av att
förgiftat lockbete utlägges på områden, där lappar med sina vallhundar
pläga uppehålla sig, då de äro i trakten, och i övrigt på ställen, där
betena lätt äro utsatta för att förtäras av tamdjur.

Godkännas angivna förslag, krävas vissa tillägg till §§ 9 och 26
giftstadgan, varjämte någon jämkning påkallas beträffande de i § 39
införda föreskrifterna rörande straffpåföljder för överträdelse av bestämmelserna
i § 26. Någon ändring i nu upptagen straffsats torde icke
föranledas.

Slutligen har det synts de sakkunniga önskvärt, att de föreskrifter
om försiktighetsåtgärder, som lämnas i de av länsstyrelserna meddelade
tillståndsbevisen, bliva mera enhetligt avfattade. För närvarande råder
nämligen med avseende härå stor olikhet de särskilda länen emellan.
För att belysa detta må några exempel anföras. Till lockbeten föreskrivas
råttor (åtta län) och kött (ett län). I några län framhålles, att kött av
nötkreatur eller enbart kött och köttstycken ej böra användas till bete.
Enligt resolutionerna i två län skall platsen, där lockbetena utläggas,
väl bevakas. Resolutionerna i övriga län sakna dylik bestämmelse.
Överblivet förgiftat lockbete skall enligt föreskrifterna i sex län förstöras
eller oskadliggöras, utan att närmare uppgifter givas om sättet
härför. I andra fall föreskrives, att det skall nedgrävas i jorden, enligt
bestämmelser i ett län en fot, i ett annat 60 centimeter och i nio län
en meter. I fem län fordras, att lockbetet skall förbrännas. En liknande
växling råder med hänsyn till behandlingen av de förgiftade
djurens kroppar. I sju län skola de oskadliggöras, utan att sättet härför
närmare angives. I ett län skall oskadliggörandet verkställas genom
nedgrävning och i ett annat genom uppbränning. Med hänsyn till
behandlingen av det överblivna giftet föreskrives i sju län, att det skall
mot kvitto överlämnas till det apotek, där det köpts, utan att närmare
uppgift gives om huruvida därför skall erhållas ersättning. I två län
säges uttryckligen, att det skall ske utan ersättning. I ett län skall
det överblivna giftet uppbrännas, och i resolutionerna från en del län
saknas fullständigt föreskrift härutinnan. En del resolutioner äro dessutom
i många hänseenden ofullständiga samt i vissa fall till och med
stridande mot gällande förordningar.

För åstadkommande av mera ordning härutinnan vilja de sakkunniga
föreslå, att till länsstyrelserna utfärdas cirkulär, upptagande de
huvudsakliga åtgärder till förekommande av missbruk och olyckshändelser
vid giftets användande, som höra i tillståndsresolutionerna angivas.

Till en början torde sålunda i resolutionerna böra omnämnas vad
som enligt § 7 jaktstadgan är att iakttaga vid användande av förgiftat
lockbete samt föreskrifterna i §§ 22 och 23 giftstadgan angående förpliktelser
vid innehav av giftigt ämne.

Vidare torde i förekommande fall böra omnämnas följande försiktighetsmått: 1)

Till bete må företrädesvis användas smärre djur, såsom mindre
fiskar, fåglar, eller däggdjur (råttor, möss m. fl.), vilka i ostyckat tillstånd
kunna förtäras av de djur, vilkas dödande avses;

2) Beredandet av lockbetet skall verkställas av sökanden själv eller
i hans närvaro av en utav honom såsom pålitlig känd person. Avser
sökanden att medelst salpetersyrat stryknin döda räv, varg eller järv,
skall i varje lockbete minst 15 centigram av giftet inläggas;

3) Stället, där lockbetet utlägges, skall så utmärkas, att det
i händelse av inträffande snöfall lätt må kunna återfinnas;

4) Åtelplatsen skall varje dag tillses och, om salpetersyrat stryknin
använts, de djur, som tagit av betet men icke dött på platsen, ofördröjligen
efterspanas;

5) överblivna förgiftade lockbeten ävensom av stryknin dödade
djur skola antingen uppbrännas eller ock nedgrävas i jorden minst en
motor *

6) Gift, som anskaffats för att brukas till förgiftade lockbeten
men ej kommit till användning, skall, där ej nytt tillstånd till användande
av gift meddelats, inom åtta dagar efter utgången av den tid länsstyrelsens
tillståndsbevis för giftets nyttjande omfattar utan ersättning återlämnas
till det apotek, där det inköpts, mot kvitto, som inom samma tid skall
lämnas till landsfiskalen eller polismyndigheten i den ort, där giftet
utlagts. I det fall att giftet blivit till fullo använt eller sökanden icke
begagnat sig av tillstånd till användande av förgiftat lockbete och ej
heller för ändamålet anskaffat något gift, skall anmälan därom inom
ovan sagda tid göras till nämnda myndighet. Likaledes skall sökanden
till samma myndighet, i den mån så är möjligt, anmäla huru många
och vilka slags djur, som under användningen av giftet dödats.

Slutligen bör erinras om den straffpåföljd, vartill sökanden gör sig
förfallen, i händelse han bryter mot de av länsstyrelsen meddelade
särskilda föreskrifterna.

Användande
till jakt av
finkalibriga
eu va r av armt
modell.

Jakt med vissa slag av skjutgevär.

Med föranledande av förslag av 1908 års jaktsakkunniga infördes
1 § 8 jaktstadgan förbud mot användande av gevär av 7 millimeter eller
■- mindre kaliber och av modell, huvudsakligen avsedd för krigsbruk, till annan
jakt än efter sälhund i öppna havet eller i havsbandet. Såsom stöd för
detta har åberopats de vådor, som kunde uppstå genom oförsiktigt
liandhavande av vapen med sa stor skottvidd och genomträngning^-förmåga, som de finkalibriga, långskjutande gevären ägde, samt den
förödelse, som med hjälp av dessa gevär anställdes bland den på topp
slående skogsfågeln, ävensom det djurplågeri, som ofta bleve följden
vid dylika gevärs begagnande vid älgjakt. Det alldeles övervägande
antalet av till jaktbruk använda gevär av förevarande slag vore mausergevär
av vår nuvarande armémodell. På grund av detta gevärs stora
skottvidd och ringa knall kunde skyttar, då skogsfågeln, särskilt tjädertupperna,
på vintern sloge till i topp, på långt avstånd skjuta ned den
ena efter den andra, varigenom tjäderns förekomst i många trakter
bleve starkt hotad. Då ända till 20 å 30 skott hunne lossas mot samma
fågel, innan den toge till vingarna eller träffades, läge det i öppen dag
att med gevärets stora skottvidd allvarsam skada å liv och egendom
kunde ske genom dessa i luften utslungade kulor, vilkas riktning åtminstone
den oförsiktige skytten ofta nog ej vårdade sig om att överväga
och vilkas nedslagspunkt han icke kunde beräkna. För jakt på
älg vore dessa vapen ett verkligt gissel. Det vore nämligen så, att den
i regel använda arméns ammunition med helmantlade kulor vore alldeles
olämplig för ett hastigt dödande av ett så stort djur. Visserligen kunde
man genom en jämförelsevis enkel procedur få kulan att explodera, då
den träffade djuret, och därigenom bringa detsamma en hastig död.
Gevärens stora skottvidd frestade emellertid oerfarna eller hänsynslösa
jägare att skjuta på så långa håll, att utsikterna till goda träffar vore
mycket små, vilket föranledde att djuren, även vid användande av explosiva
kulor, kunde tillfogas ohyggliga, men ändock icke eller endast
långsamt dödande sår. Användes kulorna helmantlade, d. v. s. sådana
som de vore att tillgå i handeln, kunde en älg genomborras av dussintals
kulor och ändock gå långa vägar, innan han stupade.

De med den nya jaktstadgan införda bestämmelserna hava emellertid,
enligt vad erfarenheten givit vid handen, icke medfört åsyftad
verkan, varöver från skilda håll anföras starka klagomål. Arméns
mausergevär, som genom skytterörelsen vunnit en betydande spridning

bland allmänheten, hava särskilt inom de nordligaste länen omborrats i
stor utsträckning till en kaliber av 8 millimeter, varigenom jaktstadgans
bestämmelser kringgås. Med dessa 8-millimeters mausergevär, som ej
nämnvärt förlorat i träffsäkerhet och skottvidd och till vilka kunnat
brukas ammunitionen till det svenska 8-millimeters remingtongeväret
av 1807/1889 års modell eller tysk ammunition erhållits, bedrives ett
förödande toppskytte på tjäder. Även för älgstammen innebär det
utbredda bruket av dessa utborrade, långskjutande mausergevär en icke
ringa fara, och de från dem på långa håll skjutna kulorna, vilkas slutliga
bana skyttarna ej kunna beräkna, medföra stor våda för alla dem, som
på grund av sitt arbete äro hänvisade att vistas ute i skog och mark.

För viltstammens bibehållande är det av vikt, att ej sådana jakteller
fångstmetoder användas, genom vilka en alltför stark beskattningkan
äga rum. Effektiviteten hos de vid jakt tillåtna tekniska hjälpmedlen
bör ej vara så stor, att den skänker jägaren alla fördelar och
till ett minimum reducerar eller rent av borteliminerar villebrådets
möjlighet att undkomma. Användandet av de omborrade armégevären
innebär emellertid just ett sådant missförhållande, särskilt vid det s. k.
toppskyttet på tjäder. På grund av tjädertupparnas vana, att, då marken
är djupt snöbetäckt, slå till i trädtopparna, kunna de synnerligen lätt
upptäckas och av en på långt håll stående jägare på grund av gevärens
betydande skottvidd och bestrykande kulbana utan svårighet fällas.
Visserligen förekomma tupparna i ett. betydligt större antal än hönorna,
och ett måttligt bedrivet toppskytte innebär därför ingen fara för tjäderbeståndet,
men med den omfattning detsamma, särskilt inom de nordligare
länen, numera nått och på grund av den lätthet, med vilken
fåglarna vid användandet av långskjutande 8-millimeters mausergevär
kunna fällas, föreligger en stor fåra för, att relationen mellan tuppar
och hönor snart alldeles förryckes. Minskas tupparnas antal för starkt,
kommer detta att i hög grad inverka menligt på leken och därigenom
på tjäderstammen i dess helhet.

Beträffande frågan om lämpliga åtgärder mot nämnda kringgående
av jaktstadgans bestämmelser hava olika meningar gjort sig gällande.
^ ena sidan har förordats förbud mot användande av gevär, konstruerade
för mantlad ammunition och av 10 millimeter eller mindre kaliber,
ävensom mot användandet av mantlad ammunition över huvud taget.
Å andra sidan har framhållits, att åtgärderna ej borde inriktas mot
användandet av ett visst slags skjutvapen och ammunition, utan att
förevarande villebråd borde fridlysas under den tid, då dylik ödeläggande
jakt kan bedrivas, d. v. s. att jakttiden för tjäder inom de nordligaste
Jaktsakkunniga. •>

länen skulle avsevärt förkortas. Man har förslagsvis nämnt jakttidens
avslutande den 15 oktober.

Vad först detta senare förslag beträffar, så hava de sakkunniga på
grand av omständigheter, för vilka närmare redogöres i samband med
det förslag angående begränsning av jakttiden för skogsfågel, som kommer
att av dem avgivas, tillstyrkt en förkortning av skogsfågeljakten i de
fyra nordligaste länen med en månad eller till och med den 31 januari
och för riket i övrigt att sluta den 30 november. Härigenom blir
möjligheten för toppsky t te, som inom de nordligaste länen torde mest
bedrivas under januari och februari månader, i någon mån minskad.

Att söka genomföra ett förbud mot användande av mantlad ammunition
eller för dylik avsedda gevär torde möta synnerligen stora
praktiska svårigheter, bland annat med avseende å kontrollen, och även
i andra hänseenden vara olämpligt. En dylik bestämmelse skulle nämligen
träffa icke blott armégevären utan även en stor mängd jaktstudsare,
varförutom det ingalunda är någon lätt sak att i varje fall med full
säkerhet avgöra, huruvida ett gevär är avsett för mantlad ammunition
eller icke.

Avsikten med att armégevär till billigt pris utlämnas från statens
förråd torde väl närmast vara att därigenom väcka och vidmakthålla
intresse för skjutövningar samt skjutskicklighetens förkovran, men ingalunda
att gevären skola genom omborrning förvandlas till jaktgevär
och sålunda förstöras för sitt ursprungliga ändamål. Man kunde därför
närmast vara böjd för att i jaktstadgan införa ett generellt förbud mot
användandet av långskjutande gevär av modell, avsedd huvudsakligen
för krigsändamål, om icke därmed vissa armégevär av äldre modell,
såsom 1867 års remingtongevär kaliber 12.7 millimeter, vilka fortfarande
hava en avsevärd användning vid jakt, också folie under en dylik bestämmelse.
Någon anledning att förbjuda nämnda gevär föreligger icke,
varemot det såsom jaktgevär stundom brukade 8-millimeters remingtongeväret
av 1867/1889 års modell till sina egenskaper är att jämföra
med det finkalibriga mausergeväret. Det är därför nödvändigt att vid
förbudets avfattande träffa sådan begränsning, att de långskjutande armégevären
mera effektivt än hittills uteslutas, utan att andra gevärstyper
träffas av förbudet, ty det som enligt de sakkunnigas mening framför
allt gör ifrågavarande armégevär olämpliga och farliga till jakt är deras
mycket betydande skottvidd. De sakkunniga vilja därför föreslå, att
den tillåtna kalibergränsen höjes från 7 till 10 millimeter och att eu
ändring i sådant hänseende införes i § 8 jaktstadgan. Under det att en
utborrning av mausergevären till 8 millimeter ej möter någon svårighet,

torde det ej vara så alldeles lätt att utan gevärets försämring såsom
praktiskt jaktvapen öka kalibern med ytterligare 2 millimeter. Detta
torde ej kunna göras, utan att geväret avsevärt förlorar i skottvidd,
d. v. s. väsentligen mister den för dess användning vid jakten farligaste
egenskapen. Härtill kommer emellertid också, att mantlad ammunition
till så grovkalibriga vapen blir svår att anskaffa och ställer sig dyrbar,
vilket torde tvinga skyttarna att ej på långa håll, där utsikten till träff
är ringa, ödsla med ammunition.

Från förbudet i § 8 jaktstadgan att använda gevär av 7 millimeters
eller mindre kaliber och av modell, huvudsakligen avsedd lör
krigsbruk, göres det undantag, att sådana skjutvapen må användas till
jakt efter sälhund i öppna havet eller i havsbandet. Åven med den
ändring av denna bestämmelse, som av de sakkunniga föreslagits, bör
detta undantag kvarstå. De sakkunniga anse emellertid att undantag
bör medgivas i ännu ett fall.

I underdånig ansökning den 13 januari 1913 hemställde Arjeplogs
socknemän bland annat om tillstånd att inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker ovanför odlingsgränsen använda gevär av armémodell
vid all lovlig jakt eller åtminstone vid jakt efter rovdjur. Över
denna framställning hava yttranden avgivits av kommunalstämmorna
och länsmännen i lappmarkssocknarna i Norrbottens län, skogsstatens
tjänstemän, landstinget, jaktvård sföreningen och länsstyrelsen i länet
samt domänstyrelsen.

Alla kommunalstämmorna med undantag av i Jukkasjärvi socken
tillstyrka ansökningen; stämman i Karesuando socken, vilken socken i
sin helhet ligger ovan odlingsgränsen, dock endast så vitt angår jakt
efter varg, järv, lo och räv samt stämman i Jockmocks socken endast
beträffande jakt av rovdjur ovan odlingsgränsen. Länsmännen anse
framställningen ej böra bifallas, med undantag av länsmannen i Arjeplog,
som tillstyrker densamma, och länsmannen i Arvidsjaur, som
yrkar bifall vidkommande jakt efter varg och järv i lappmarkerna.
Domänstyrelsen, de båda över jägmästarna och de flesta jägmästarna avstyrka,
likasom landstinget och jaktvårdsföreningen. Länsstyrelsen hemställer
för sin del om sådan ändring i jaktstadgan, att inom länets lappmarker
gevär av ifrågavarande slag finge användas för jakt etter varg.

Med föranledande av framställningar från nomadlappar och bofasta
har länsstyrelsen i Västerbottens län den 3 april 1915 hos Kung!.
Maj:t anhållit, att inom Västerbottens läns lappmarker å öppna fjällen
finkalibriga armégevär måtte få användas vid jakt efter varg, järv och

Undantag
från jörbudet
att till jakt
använda finkalibriga
gevär
av armémodell.

fjällräv; och har länsstyrelsen i Norrbottens län, efter att hava fått del
av sistnämnda anhållan, i skrivelse den 10 april 1915 hemställt, att, om
styrelsens år 1913 i samma syfte gjorda uttalande ej kunde till fullo
godkännas, medgivandet att använda finkalibriga armégevär till jakt
åtminstone måtte bliva så vidsträckt, som länsstyrelsen i Västerbottens
län ansökt.

Sistnämnda båda ansökningar tillstyrkas av överjägmästarna i Umeå
och Skellefteå distrikt, under det att överjägmästaren i Luleå distrikt,
med vilken domänstyrelsen instämmer, avstyrker bifall, domänstyrelsen
dock under förutsättning av bifall till förut gjorda framställningar rörande
rätt till användande av sax vid fångst av skadliga djur.

Såsom skäl för användandet av långskj utande, finkalibriga armégevär
vid jakt i lappmarkerna har huvudsakligen följande anförts. Jämte
sax vore skytte med långskjutande, finkalibriga gevär, vilkas bana vore
mera bestrykande, det enda verksamma medlet för bekämpande av varg,
järv, lodjur och räv. Det vore merendels omöjligt att komma djuren
så nära, att de kunde dödas med vanliga jaktgevär. Härtill komma,
att, då jakten för befolkningen spelade en viktig roll, skulle rätt att till
jakt använda armégevären, som på grund av skytterörelsen vunnit en
betydande spridning, underlätta förvärvsmöjligheterna. Vidare framhålles,
att den fara för människor och tamdjur, som vore förbunden
med användandet av de långskjutande mausei''gevären vid jakt inom
andra trakter av riket, vore betydligt minskad i de glest befolkade lappmarkerna;
och kunde den vid skjutning av å marken strövande .rovdjur
sägas där nästan helt bortfalla.

A andra sidan har framhållits, att mausergevär varken vore behövliga
eller särskilt lämpliga för ifrågavarande jaktändamål. I själva
verket användes de också icke alls eller mycket sällan vid jakt efter
järv, räv och mård; endast vid vargens förföljande på skidor medförde
de långskjutande armégevären någon fördel. Lappmarksbornas åtrå att
erhålla tillstånd till att använda dylika gevär berodde huvudsakligen på,
att de önskade bruka dem vid jakt efter älg och vid toppskytte på
skogsfågel. För dylikt ändamål voro de emellertid i hög grad förkastliga.
Vidare skulle ett tillstånd att använda dessa gevär vid jakt efter
rovdjur men icke vid annan jakt i hög grad försvåra all kontroll.

De föreliggande ansökningarna innefatta tre med avseende å sin
omfattning olika yrkanden, nämligen om rätt att inom Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker ovan odlingsgränsen få till all jakt använda
finkalibriga armégevär, om dylik rätt endast beträffande jakt efter rov -

djur inom ovannämnda områden samt om rätt att endast å öppna fjällen
inom de båda nordligaste länen få vid jakt efter varg, järv och fjällräv
använda ifrågavarande skjutvapen.

Vidkommande förstnämnda yrkande torde endast behöva hänvisas
till vad 1908 års jaktsakkunniga yttrat och vad ovan anförts beträffande
de finkalibriga armégevärens användning vid s. k. toppskytte och jakt
efter älg. Att för området ovan odlingsgränsen i detta hänseende göra
något undantag torde praktiskt taget bliva liktydigt med att lössläppa
en för skogsfågelbeståndet och älgstammen ödeläggande jakt över vidsträckta
delar av ifrågavarande läns skogsregion, och de sakkunniga
anse sig därför böra bestämt avstyrka en dylik åtgärd.

Vad angår de båda andra yrkandena, torde ett bifall till dem även
vara ägnat att väcka betänkligheter. Såsom framhållits, torde mausergevär
endast i mycket ringa utsträckning hava använts till jakt efter
järv, räv och mård. Järven dödas endast undantagsvis medelst skjutvapen,
och för jakt efter räv och mård äro hagelgevär de lämpligaste
skjutvapnen och fullt tillräckliga. Vad beträffar den från Västerbottens
län lämnade uppgiften, att fjällräven skulle vara en för renhjordarna
mycket farlig fiende, så torde den innebära en rätt betydande överdrift.
Ett rovdjur av fjällrävens storlek och ringa styrka torde knappast kunna
göra något nämnvärt avbräck på renhjordarna. Möjligen dödar den
rent undantagsvis någon sjuklig och vilsekommen nyfödd renkalv, vilken
även utan fjällrävens mellankomst hade gått under. Den skada, som
den förorsakar lapparna, torde under alla omständigheter icke kunna
motivera ett upphävande av nu gällande förbud mot användandet av
armégevär till jakt. Endast för efterhållandet av vargen torde de långskjutande
rnausergevären vara av någon mera nämnvärd betydelse. Enligt
föreliggande uppgifter skola de även före inträdandet av förbudet mot
nämnda gevärs användande hava brukats för sådant ändamål och torde,
trots förbudet, alltjämt nyttjas vid jakt efter varg i fjällen. Endast i
den män de föreliggande ansökningarna avse jakt efter detta rovdjur
kunna de anses berättigade.

I betraktande av svårigheten att utöva kontroll synes det dock icke
tillrådligt att utan vidare tillstyrka bifall till en generell rätt att vid
jakt efter varg få använda mausergevär. En sådan skulle helt säkert
leda till stora missbruk. De sakkunniga vilja därför föreslå, att förbudet
mot finkalibriga armégevärs användning till jakt bibehålies, men att
under särskilda omständigheter, då veterligen vargar uppträda, jakt å dem
må företagas med dylika gevär. Denna jakt bör emellertid inskränkas
till kalfjällsområdena ovan odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens

län samt skyddsskogsgränsen i Jämtlands län samt vara beroende av tillstånd
av länsstyrelsen. Genom en dylik bestämmelse torde enligt de sakkunnigas
mening å ena sidan möjlighet öppnas att tillmötesgå lapparnas berättigade
krav på att i kampen mot ett för bedrivande av deras näring synnerligen
skadligt rovdjur ej avstängas från att betjäna sig av ett av de mera
effektiva medlen och å andra sidan möjlighet till missbruk i görligaste
mån inskränkas. Genom länsstyrelsens prövning torde komma att tillses,
att jakt utövas endast av jägare, som äro kända för pålitlighet, och då
varg verkligen finnes i orten. Enär rätten att använda dessa gevär
inskränkts till kalfjället, torde faran för att människor eller husdjur genom
gevärens användande skola komma till skada vara obetydlig.

Skytte för levande uv eller uvbulvan.

I riksdagens skrivelse den 8 april 1916 angående ökat skydd åt
vår fågelfauna här framhållits, att en av de faktorer, som förorsakat stor
förödelse bland rovfåglarna, vore skytte för uv.

Gentemot uven hyser en stor mängd fåglar ett synnerligen livligt
hat, vilket tager sig uttryck däri, att de, så fort de få se en uv, samlas
omkring honom, skrika och anfalla honom. På detta förhållande grundar
sig skyttet för uv. Detta skytte bedrives på så sätt, att en levande eller,
i brist på sådan, uppstoppad eller konstgjord uv uppsättes på en lätt
synlig plats; och på lämpligt håll därifrån döljer sig jägaren i en skjutkoja
eller tager på annat sätt skydd. Härvid kunna de fåglar, som
samlas kring uven, synnerligen lätt fällas. Denna jaktmetod kan visserligen
vara viktig i kampen mot kråkorna och har också mångenstädes
för detta ändamål använts med mycket gott resultat, men den kommer
dessutom också, i synnerhet i Skåne, under rovfågelsträcket på hösten
i ganska stor omfattning till användning vid jakt på vissa rovfåglar,
framför allt på vråkarna ävensom de smärre falkarterna. Det kan icke
nekas, att härvid ett för vissa rovfågelarters bestånd verkligt ödesdigert
masskjutande ägt rum och att denna metod varit samt allt fortfarande
på sina håll är en decimerande faktor av icke ringa betydelse. För att
giva en föreställning om vilken betydande mängd rovfåglar, som kunna
fällas vid skytte för uv, vilja de sakkunniga endast erinra om några
uppgifter, som G. Koltoff lämnar därom. Vid ett tillfälle 1895 uppgives
på en och samma plats och på en dag hava skjutits 92 vråkar, av vilka
en jägare ensamt skall hava fällt 60 stycken. Vid ett annat tillfälle
1897 sägas några jägare hava på en dag skjutit 220 vråkar. Enligt
samma sagesman skall vid ett tredje tillfälle en jägare på en och en

halv timme hava nedskjuta icke mindre än 187 stycken dylika fåglar.
Liknande skytte försiggår på vissa ställen ännu alltjämt, om än resultatet
icke på långt när är så rikt som förr, på grund av att vår rovfågelstam
blivit synnerligen starkt decimerad. 1 svenska jägarförbundets tidskrift
för 1912 och 1913 omtalar en iakttagare, att han i en skog i södra
Skåne på fyra olika ställen anträffade skjutna rovfåglar högvis upplagda.
Dessa utgjordes nästan uteslutande av ormvråkar, fjäll- och bivråkar
samt hade uppenbarligen fällts vid skytte för uv.

Då denna jaktmetod på ett för vårt rovfågelbestånd ganska allvarligt
sätt missbrukats och alltjämt missbrukas, kunde det visserligen
ligga nära till hands att föreslå fullständigt förbud mot dess användande
över huvud taget, men då densamma mångenstädes alltjämt användes
i kampen mot kråka och då även genom densamma åtskilliga duvhökar
och sparvhökar fällas, hava de sakkunniga ansett sig endast böra föreslå
en begränsning i rätten att använda densamma, så att därvid ej andra
fåglar än kråka samt duv- och sparvhök må få skjutas.

Fångst med snara.

Enligt § 8 jaktstadgan må snaror för djurfångst begagnas inom
Jämtlands län ovan skyddsskogsgränsen samt i Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker, dock icke under tid då hare och skogsfågel
äro fridlysta. Såsom framgår av den av 1908 års jaktsakkunniga lämnade
motiveringen till nämnda stadgande, förutsättes, vad angår nyttigt vilt,
att snara plägar brukas allenast för fångst av ripa och skogsfågel. Efter
vad de sakkunniga hava sig bekant, lärer emellertid undantagsvis hava
förekommit, att snara nyttjats för fångande av älg. Då detta synes de
sakkunniga i hög grad förkastligt, hava de föreslagit sådan ändring i
§ 8 jaktstadgan, att uttryckligt förbud mot sådan fångst införes.

Bilaga (se sid. 11).

Förteckning över till de sakkunniga remitterade framställningar om återinförande

av sax för däggdj ursfångst.

i Djurart för vilken
j r| fångsträtt sökts

Sökande och dag för
ansökningen

Motiv för ansökningen

Utlåtanden av myndigheter m. fl.

1 | Rovdjur inom j Arjeplogs socknemän
Västerbottens och! och allmänningsdel -

Norrbottens

lappmarker.

läns! ägare, d. *a/i 1913.

Räv inom Piteå: Piteå socknemän, d.

socken, ev. andra! 12/31913.
socknar inom Norrbottens
län.

Saxarna utgöra lappbefolkningens
enda
verksam ma fångst medel
mot rovdjuren. Genom
rovdjursstammens ökning
uppstår fara för
det matnyttiga villebrådet,
nybyggarnas
husdjur och lapparnas
renar.

Rävens tilltagande i
antal och detmatnyttiga
vildas avtagande; avbräck
i enskildas näring;
svåra olägenheter vid
användning av gift.

Norrbottens läns jaktvårdsförening
tillstyrker inom hela länet saxar
med tandade skalmar för varg, järv
och lo samt saxar utan tänder för
mindre rovdjur, dock att sax skall
vittjas med kortare mellantider.

Norrbottens läns landsting tillstyrker,
såvitt angår lappmarken,
jaktvårdsföreningens förslag.

Samtliga kommunalstämmor i
Norrbottens läns lappmarkssocknar
tillstyrka.

Länsmännen i lappmarkssocknarna
tillstyrka, med undantag av
länsmannen i Jockmocks distrikt.

Överjägmme i Skellefteå och
Luleå distrikt förorda bifall, den
senare dock med den inskränkningen
att sax med otandade skalmar må
användas endast vintertid för fångst
av räv, mård och hermelin.

14 jägm. i länet tillstyrka och 4
avstyrka.

Länsstyrelsen tillstyrker.

Ang. uti. av domänstyrelsen,
intendenten vid naturhistoriska riksmuseum
prof. E. Lönnberg och
styrelsen för djurskyddsföreningarnas
centralförbund, se under nr 10.

Landstinget i Norrbottens län avstyrker.

Överjägm. i Skellefteå distrikt
tillstyrker.

Överjägm. i Luleå tillstyrker användandet
av trampsax Vis—''/<•

5 jägm. tillstyrka; 2 avstyrka.

Kommunalstämmorna och länsmännen
i Norrbottens läns kustland
tillstyrka.

Länets jaktvurdsförening och länsstyrelsen
tillstyrka saxar utan tänder.

Ang. uti. av domänstyrelsen, prof.
Lönnberg och styrelsen för djurskyddsföreningarnas
centralförbund,
se under nr 10.

Nr	Djurart för vilken fångstrlitt sökts	Sökande och dag för ansökningen	Motiv för ansökningen	Utlåtanden av myndigheter in. fl.
3	Rovdjur(räv,järv, lo, säl och utter) inom Västernorr-lands län.	Västernorrlands läns hushållningssällskap.d. s0/a 1913; med överläm-nande jämväl av fram-ställning från Väster-norrlandsnyajaktvårds-förening.	Saxförbudel förorsakar stora förluster för befolk-ningen; gillets olämp-lighet som fångstmedel.	K. B. i Västernorrlands län till-styrker och överlämnar framställ-ningar från kommunalstämmorna i 20 av länets kommuner rörande saxförbudets upphävande beträf-fande räv, lo, utter och säl. Beträffande uti. av domänsty-relsen, prof. Lönnberg och styrelsen för djurskyddsföreningarnas central-förbund, se under nr 10.
4 Rovdjur inom Västernorrlands lön.	Västernorrlands nya jaktvårdsförening, d. ''/* 1913.	Sax det enda effek-tiva fångstmedlet, då stövarjakt av klimatiska skäl endast undantags-vis kan förekomma och gift innebär stor fara för hemdjuren. Dess-utom ekonomiska syn-punkter.	K. B. i Västernorrlands län till-styrker. Beträffande ull. av domänsty-relsen, prof. Lönnberg och styrelsen för djurskyddsföreningarnas central-förbund. se under nr 10. 1
5 Varg, järv, räv i och hermelin; betr. räv och hermelin allenast mindre, otandade saxar.	Jämtlands läns hus-hållningssällskaps för-valtningsutskott, d. n/t 1913.	Rovdjurens ökning K. B. i Jämtlands län tillstyrker, j och mistade inkomst- Rörande uti. av domänstyrelsen, j möjligheter för befolk- ! prof. Lönnberg och styrelsen för ningen. djurskyddsföreningarnas centraiför- : hund, se under nr 10.
6 I 13 § jaktlagen omförmälda djur, såvitt avserVäster-\| bottens läns lapp-! mark. '' \| ''	K. B. i Västerbottens län, d. ,3/i och d. n/e 1913, under åberop. av ans. från kommunal-stämmorna i Tärna, Ör-träsk, Degerfors, Sor-sele, Dorotea, Lycksele, Åsele, Stensele, Fred-rika socknar.	Ekonomisk betydelse för befolkningen; andra medels farlighet och in-effektivitet.	Västerbottens läns hushållnings- > sällskaps förvaltningsutskott till- } styrker i fråga om länet i dess hel- i het; dock att vid fångst av räv ; och hermelin endast otandade saxar må användas. Ang. uti. av domänstyrelsen, prof. Lönnberg och styrelsen för djur-skyddsföreningarnas eenlrul förbund, se under nr 1Ö.
7	I 13 § jaktlagen omförmälda djur, såvittavserV äster-bottens län.	Västerbottens läns landsting, d. 30/» 1913.	Saxförbudet utgör en verklig ekonomisk olä-genhet för länsbefolk-ningen.	K. B. i Västerbottens län till- j .styrker. Ang. uti. av domänstyrelsen, prof. Lönnberg och styrelsen för djur-skyddsföreningarnas central förbund, se under nr 10.
8	Säl och utter.	Svenska fiskareför-bundet, d. *»/u 1913.	Saxförbudet medför betydande olägenheter för fiskerinäringen. Svå-righeten att förhindra sälens och utterns ska-degörelse på fisk, fisk-redskap och fångst.	Domänstyrelsen och lantbruks-styrelsen i gemensamt utlåtande samt prof. Lönnberg tillstyrka.

Jaktsakkunniga.

Nr1	Djurart för vilken fångsträtt sökts	Sökande och dag för '' ansökningen	Motiv för ansökningen	Utlåtanden av myndigheter m. fl. j
9 10 1	I Räv och herme-lin.	Jämtlands läns lands-ting, d. u/u 1913.	Svårigheten att an-norledes än medelst sax fånga och freda sig för ifrågavarande rovdjur; ekonomiska synpunk-ter.	Överjägm. i Mellersta Norrlands ! distrikt tillstyrker. Rörande uti. av domänstyrelsen, prof. Lönnberg och styrelsen för djurskyddsföreningarnas centralför-bund, se under nr 10.
För varg och jflrv inom Norrbottens läns lappmarker sax med tandade skalmar. För min-dre rovdjur inom länet i dess helhet sax ulan tänder. I båda fallen bör krävas medgivan-de av K. B.	K. B. i Norrbottens län, d. 24/121^13.	Saxen utgör ett vik tigt redskap mot rovdjurens härjningar bland ren-hjordarna och skade-görelse å det matnyttiga viltet. Djurfångstens betydelse för befolk-ningens ekonomi. In-effektiviteten hos andra fångstmedel.	Domänstyrelsen tillstyrker, att i de fyra nordligaste länen sax må användas för langande av de i 13 § jaktlagen omförmälda djur; dock att sax med tandade skalmar får användas endast för fångst av varg och järv. Prof. Lönnberg tillstyrker. Styrelsen för svenska djurskydds-föreningarnas centralförbund av-styrker under framhållande av djur-skyddssynpunkter.
11	Säl inom Väster-bottens län.	K. B. i Västerbottens Saxförbudet innebär län, SI/i2 1913, med åbe- fara för fiskerinäringen, rop. av ans. från fiskeri-instruktören, Väster-bottens läns hushåll-ningssällskaps förvalt-ningsutskott samt läns-männen i kustdistrikten.	Domänstyrelsen och lantbruks-styrelsen i gemensamt utlåtande samt prof. Lönnberg tillstyrka.
12	Räv.	Hemmansägaren Eric Engström i Kvarnå, Junsele socken, d. 26/n 1914.	Saxförbudet åstad-kommit rovdjurens ök-ning till skada för det matnyttiga viltet.	Domänstyrelsen åberopar utlåtan-de omnämnt under nr 10.
13 : ;	I’ 13 § jaktlagen omförmälda djur, såvitt avserV äs ter-bottens län.	Iv. B. i Västerbottens lön, d. / 1915, med överlämnande av proto-koll vid sammanträden med lappar och nybyg-gare i lappmarken.	Den fara saxförbudet medför för rovdjurs-stammens ökning samt renhjordarnas och det matnyttiga viltets deci-rnering ävensom ekono-miska olägenheter.	Överjägm. i Mellersta Norrlands distrikt tillstyrker. Likaså överjägm. i Umeå distrikt, 1 åtminstone i fråga om betessaxar inom distriktets lappmarksdel. Överjägm. i Skellefteå distrikt till-styrker sax med tandade skalmar för rovdjursfångst inom distriktets lappmarksdel. Överjägm. i Luleå distrikt lill-: stvrker sax vid rovdjursfångst under tiden 1/n—8%- Domänstyrelsen åberopar sitt un-der nr 10 omnämnda utlåtande.

SÖkaandSöknhlgettnr ^ Motiv för al«ökningeu j Utlåtanden av myndigheter m. fl.

14 Rovdjur, såvitt Västernorrlands läns Tidigare motivering Ang. uti. av överjägm:ne i Melavscr
Västernorr- hushållningssällskap.d. åberopas med tillägg | lersta Norrlands, Umeå, Skellefteå

lands lån. ’/* 1915, med överläm- att efter saxförbudets j och Luleå distrikt samt domänsty nande

av yttrande från tillkomst rävstammen i ] relsen, jfr under nr 13.

länets nya jaktvårds- hög grad ökats,

förening.

15 Djurslag, som K. B. i Norrbottens Saxförbudets svåra j Ang. uti. av'' överjägnune i Melo
in förmälas i K. län, d. "‘/t 1915, med olägenheter för lappar lersta Norrlands, Umeå, Skellefteå
B:s i Norrbottens överlämnande av proto- och nybyggare. j och Luleå distrikt samt domänsty liin

härovan under koll vid sammanträde : relsen, jfr under nr 13.

nr 10 anmärkta med lappar,
framställning.

Räv med betsax.

Kopparbergs läns
landsting, d. ”/9 1915-Framställningen över-lämnad med tillstyr-kande yttrande av K. B.
i länet.

K. B. framhåller räv-stammens oroväckande
ökning och därav upp-kommen fara för skogs-fågelns och harens be-stånd; rävjakt medhund
nästan omöjlig inom
länet och användning
av gift medför större
djurplågeri än saxen.

Överjägm. i Gävle-Dalo distrikt
tillstyrker.

Domänstyrelseif hänvisar till före-gående utlåtande.

Varg, järv och
Jo inom Norrbot-tens läDS lappmark
samt mindre rov-djur, säl och utter
inom länet i dess
helhet.

K. B. i Norrbottens
län, d. 5/u 1915, med
överlämnande av till-styrkande yttranden

från lånets landsting,
hushållningssällskapets
förvaltningsutskott och
länets jaktvårdsföre-ning.

Tidigare motivering
och yttrande av prof.
Lönnberg åberopas.

I 13 § jaktlagen
omförmälda djur,
såvitt angår Väs-ternorrlands lön.

K. B. i Västernorr-lands län, d. 10/u 1915,
med överlämnande av
tillstyrkande yttranden
från länets landsting
och hushållningssäll-skapets förvaltnings-utskott.

Angelägenheten att i
husdjurens, fiskets och
jaktvårdens intresse
efterhålla rovdjuren.

19: I 13 § jaktlagen K. B. i Jämtlands län, Tidigare motivering

| omförmälda djur; d. ls/u 1915, med över- ; åberopas,
sax med tandade^ lämnande av enhälliga,
skalmar dock allé-1 tillstyrkande yttranden

Nr	! Djurart för vilken fångsträtt sökts	Sökande och dag för ansökningen	Motiv för ansökningen	1 Utlåtanden av myndigheter m. fl.
	nast för varg och jfirv.	från länets landsting och hushållningssällskapets förvaltningsutskott.
20	I 13 § jaktlagen omförmälda djur, såvitt angår Väs-terbottens län.	K. B. i Västerbottens län, d. S2/n 1915, med överlämnande av till-styrkande yttranden från länets landsting, hushållningssällskapets förvaltningsutskott samt kronofogdar och länsmän i lappmarks-fögderiet.med undantag av länsmannen i Tärna distrikt, som avstyrker.	Tidigare motivering åberopas.
21	Räv och herme-lin inom Hotagens socken.	Erik Hägglund i Ho-tagen, d. *a/io 1916.	Underlättande av skinnfångst. Ifrågava-rande djurs förökning och skadegörelse å det matnyttiga vilda.	Jägm. i Östersund tillstyrker. Överjägm. i Mellersta Norrland avstyrker av särskild i detta ärende föreliggande anledning.
22	Rovdjur inom Örebro län.	Styrelsen för Örebro läns jaktvårdsförening, d. 6/> 1917.	Rävstammens oro-väckande ökning och faran för det nyttiga villebrådet.	!
23	Räv inom Jämt-lands län.	Landstingsmannen Olof Olofsson i Lill-backen jämte 43 andra hemmansägare, d. ao/n 1917.	Sax behövlig för fångst av räv såsom ett för aet matnyttiga viltet farligt rovdjur, som en-dast medelst sax kan effektivt efterhållas.	K. B. i Jämtlands län och domän- ! styrelsen åberopa tidigare utlåtan-den
24	Säl.	Konsul W:m Djurling i Stockholm, d. ,l/i 1918.	Sälens härjningar bland fisken i Stock-holms län.
25 ocli 26	Räv.	Kronojägaren Gust. B. Nilssons i Fagerdal särskilda framställnin-gar d. 28/s 1918 till K. B. i Östergötlands och Kalmar län.	Rävstammens talrik-het och skadegörelse på det matnyttiga vilda.
27	Varg och järv inom Norrbottens län.	K. B. i Norrbottens län, d. 20/ö 1919, med överlämnande av ans. från lappfogden i länet. •	Sax kräves för att hindra en förödande minskning av lapparnas renhjordar genom de med varje år allt tal-rikare rovdjuren.	Domänstyrelsen och överjägmme i Övre Norrbottens, Nedre Norr-bottens och Skellefteå distrikt till-styrka.

INNEHÅLL.

Sid.

Missiv till statsrådet och chefen för kungl. jordbruksdepartementet .................... 3

Förslag till kungörelse ang. ändrad lydelse av § 7 mom. 6 och § 8 i jaktstadgan
............................................................................................................................ 5

Förslag till kungörelse ang. ändrad lydelse av §§ 9, 26 och 39 i giftstadgan .... 7

Motiv ............................................................................... o

Djurfångst med sax..................		.. 9
Djurfångst med förgiftat lockbete ................................................	«	.. 32
Användande till jakt av gevär av armémodell-............................		.. 40
Undantag från förbudet att använda gevär av armémodell........		.. 43
Skytte för levande uv eller uvbulvan ....................		.. 46
Fångst med snara ..............................................		.. 47

Förteckning över framställningar om återinförande av sax såsom fångstredskap 48

Jaktsakkunniga.