VATTENRÄTTSFÖRORDNING (Statens offentliga utredningar 1880:2)

NYA LAGBEREDNINGENS

FÖRSLAG

TILL

VATTENRÄTTSFÖRORDNING

MED FLERA DERMED SAMMANHÄNGANDE FÖRFATTNINGAR.

STOCKHOLM, 1879.
KONGL. BOKTRYCKERIET.

P. A. NORSTEDT & SÖNER.

STORMÄGTIGSTE, ALLERNÅDIGSTE KONUNG!

Sedan under handläggning af den åt Nya Lagberedningen jemlikt
faststäld instruktion öfverlemnade frågan om ordnandet af de privaträttsliga
förhållandena emellan jord- och strandägare eller andre i afseende
å vattens afledande och begagnande, Beredningen i afgifvet
förslag till förordning angående torrläggning af jord behandlat den
del af ämnet, som, vanligen betecknad med benämningen den defen -

siva vattenrätten, afser undanrödjande af de skadliga verkningar eller
hinder emot jords odling, hvilka vållas af vattensamlingar på eller
nära invid jordytan; så hafva de återstående delarne af det förelagda
ämnet, eller den grupp af lagbud, som plägar benämnas den lukrativa
vattenrätten och har till företnål vattnets tillgodogörande för allmänt
eller enskildt nyttiga syften, företagits till behandling.

Enligt instruktionen var, såsom redan är antydt, Beredningens
uppdrag inskränkt till afgifvande af förslag till sådana stadgande!!
inom vattenrättens område, hvilka voro af civilrättslig natur. Vid
ärendets handläggning visade sig dock nödvändigt att jemväl taga
hänsyn till den administrativa rätten. I många hänseenden såväl
hvad jords torrläggning angick som ock beträffande de lukrativa anläggningarna.
i vattendragen och i synnerhet timmerflottningen befunnos
de civilrättsliga och de administrativa bestämmelser, hvilka erfordrades
för att ordna hithörande förhållanden, så nära beröra och ömsesidigt
betinga hvarandra att någon verklig följdrigtigliet eller fullständighet
ej kunde ernås med mindre att jemväl de administrativa
frågorna företogos till handläggning gemensamt med de civilrättsliga.
Af sådan anledning har Eders Kongl. Maj:t den 15 Mars 1878 på
framställning af Beredningen funnit skäligt i Nåder förklara att, för
beredande af nödig öfverensstämmelse emellan stadgandena i ämnet,
Beredningen vore oförhindrad att afgifva förslag till sådana administrativa
föreskrifter, som med de civilrättsliga bestämmelserna egde
omedelbart sammanhang.

Eders Kong]. Maj:t har vidare behagat till Beredningen öfverlemna
Riksdagens underdåniga skrifvelse den 10 Maj 1875 med anhållan
det täcktes Eders Kongl. Maj:t så snart ske kunde taga i öfvervägan
de huruledes allmän flottled i de vattendrag, der den ej redan

funnes men vore al behofvet påkallad, kunde utan förbiseende af

strandegares och vattenverksegares rätt anläggas och begagnas, samt
till Riksdagen göra framställning om den lagstiftningsåtgärd, som för
ändamålet funnes erforderlig.

Med anledning af den mångfald af tekniska och praktiska frågor,
som i förevarande ämne i allmänhet och särskildt i fråga om timmerflottningen
förekommit till besvarande, har Eders Kongl. Magt jemväl
] Nåder tillåtit Beredningen att anlita såsom sakkunnig rådgifvare
Kaptenen vid Väg- och Vattenbyggnadskåren, Riddaren af Kong].
Vasa-orden Lars Berg, hvilken sedermera ej mindre vid utarbetande
af förslagen till bestämmelser rörande flottning än ock i öfrige delar
tillhandagått med nödiga upplysningar, hvarjemte Beredningen, som
låtit de första utkasten under hand tillställas sakkunniga och erfarna
personer till granskning, sökt att vid den slutliga behandlingen tillgodogöra
sig jemväl de upplysningar, som i anledning deraf blifvit
Beredningen meddelade.

Redan i motiven för förslaget till förordning angående torrläggning
af jord äro de skäl antydda, som föranledt afvikelse från
den anordning af ämnet, hvilken blifvit följd af de tvenne komitéer,
som afgifvit förslag till lagbud angående vattenrätten och dervid
sammanfört i en gemensam lag alla de bestämmelser, Indika ansetts
vara af civilrättslig natur. Icke ens i fråga om nu förevarande del
af vattenrätten har Beredningen funnit ett dylikt sammanförande till
ett helt af alla dit hänförliga bestämmelser vara lämpligt. De under
den gemensamma benämningen lukrativ vattenrätt sammanfattade
ämnen äro nemligen sins emellan så olikartade, och de syften de föreslagna
bestämmelserna skola befrämja af så skiljaktig natur, att efter
Beredningens åsigt ingen väsentlig fördel genom deras sammanställande
i en enda författning star att vinna, utan snarare den principiella
olikheten emellan deras förutsättningar skulle derigenom lättare råka

i fara att missuppfattas. Till stöd för denna åsigt tillåter sig Bered
ningen att i korthet redogöra för de särskilda hufvudfrågornas beskaffenhet
och den deraf föranledda formella anordningen af Beredningens
förslag.

Bland de privatsrättsliga frågorna träder i främsta rummet den
om jordegares rätt att förfoga öfver det vatten, som befinnes å hans
grund eller inom hans rågång. Denna rätt, hvars hufvudgrunder i
nuvarande lag återfinnas i 20 kap. Byggningabalken, har, såsom kändt är,
inom den svenska lagstiftningen erhållit en utsträckning, hvartill i allmänhet
lagstiftningen i andra länder ej erbjuder någon motsvarighet.
Såsom allmän regel gäller från äldsta tider att vattnet tillhör eller
rättare får tillgodogöras af den, inom hvars rågång det befinnes, utan
andra inskränkningar än som till följd af vattnets natur erfordras
för bevarande af annans likartade rätt till samma vattendrag äfvensom
för vattendragens bibehållande för de allmännyttiga ändamål,
hvartill de af naturen äro lämpliga och behöfliga. Då nämnde grundregel
icke är underkastad någon stridighet eller tvekan, har lagstiftningen
följaktligen inom förevarande område till hufvudsaklig uppgift
att närmare fastställa beskaffenheten af berörda inskränkningar

1 jordegarens rätt öfver det å hans grund befintliga vattnet och derigenom
negativt åt samma rätt gifva nödig begränsning och bestämdhet.

I enlighet med denna åsigt har Beredningen i en författning,
som till sitt innehåll närmast motsvarar 20 kap. Byggningabalken i
nu gällande lag, uppstält de civilrättsliga bestämmelserna angående
betydelsen och omfånget af jordegares rätt öfver vattnet å hans grund
samt hvad han, derest han vill för vattnets nyttjande anlägga vattenverk
eller andra anstalter eller vattnet bortleda eller vattendrag eljest
förändra, har att dervid iakttaga för att ej inkräkta på annans en -

skilda rätt eller förnärma sådana allmänna intressen, som äro med
vattendragen förknippade. De allmänna grunderne för lösande af
de kollisioner, som i nämnda hänseenden kunna uppstå, äfvensom
vissa dermed sammanhängande processuella och exekutiva stadganden
äro i denna författning liksom i nämnda kapitel af Byggningabalken
sammanstälda till ett helt. Bland de under nämnda kapitel förekommande
bestämmelser, som bort med nya ersättas, äro äfven de,
som stadga ansvar för olagligt uppdämmande af vatten genom underlåtenhet
att uppdraga damlucka; och har den ansvarspåföljd, hvartill
dylik förseelse ansetts böra föranleda, blifvit bestämd i eu särskild
författning. Derjemte har, till underlättande af vattenverks anläggning
samt förekommande i möjligaste mån af uppdämningstvister,
föreslagits ett tillägg till gällande skiftesstadga i syfte att möjliggöra
egoutbyte i de fall då någon, som för vattnets nyttjande har af
nöden att uppdämma detsamma, skulle derifrån hindras af den omständighet
att annans mark kunde genom dämningen skadas.

Bland de inskränkningar, som strandegaren i det allmännas intresse
måste underkasta sig äro de, hvilka för samfärdselns och varuforslingens
behof måste åläggas honom, de mest i hans rätt ingripande.
Tillvaron af segelled, båtled eller flottled, vare sig på grund
af det för vår rätt egendomliga institut, som benämnes kungsådra,
eller ock oberoende deraf, hindrar enligt gällande lag strandegaren
från att i vattnet verkställa byggnader eller annorledes öfver vattnet
förfoga med den frihet, som eljest är förhållandet. På de ställen,
der dylika kommunikationsleder i enlighet med hittills gällande lag
kommit till stånd, bar en ny lagstiftning i förevarande ämne hufvudsakligen
till uppgift att fortfarande hålla dem fria från möjliga inkräktningar
från strandegarens sida, och hithörande bestämmelser
hafva, såsom redan är angifvet, sin rätta plats inom den grupp af

lagstadganden, som afse att bestämma strandegarens rätt öfver vattnet
å hans grund. Helt annat är deremot förhållandet när fråga uppstår
att inrätta dylika kommunikationsleder i vattendrag, hvarest strandegaren
dessförinnan ej varit underkastad de för ändamålet nödiga inskränkningar
i sin rätt. Om nya stadgande^ äro behöfliga för att
möjliggöra vattendragens användande för samfärdseln och varuforslingen
i vidsträcktare mån än nu gällande lag medgifver, måste dessa
stadgande!!, hvilka göra det nödigt att ålägga strandegaren ett ytterligare
intrång i hans rätt, följaktligen anses till grund och syfte närmast
jemförliga med redan gällande bestämmelser angående expropriation
af jord eller lägenhet för allmänt behof och i likhet med
dessa böra äfven i formelt hänseende såsom undantagslagar särskiljas
från de lagbud, som bestämma det normala rättsförhållandet. I anledning
häraf och då behofvet af ny lagstiftning i förevarande hänseenden
i synnerhet hvad timmerflottningen angår ansetts vara trängande,
har Beredningen i främsta rummet i eu särskild författning
af civilrättslig natur intagit de allmänna grunderne eller vilkoren för
allmän flottleds inrättande och begagnande äfvensom för verkställande
af sådana nya anläggningar eller åtgärder, som vare sig i ny
eller i äldre flottled äro för ändamålet nödiga och kunna på strandegares
eller annans rätt inverka. Vidare hafva de i afseende å allmän
farleds inrättande och dylik leds ordnande för samfärdseln nödiga
bestämmelser af civilrättslig natur likaledes blifvit uppstälda i
särskild författning.

I sammanhang med de sålunda afhandlade frågorna har det ock
visat sig nödigt att genom ett tillägg till expropriationslagen bereda
eu hittills saknad laglig möjlighet att i de fall, der för farled, flottled
eller andra allmänna behof vatten måste bortledas ur dess naturliga
bädd för att på annat ställe användas, men hinder mot bortle -

dandet möter af enskild rätt öfver vattnet, åstadkomma den erforderliga
vattenledningen, äfven om den enskilde rättegaren bestrider
vattnets användande för ifrågavarande ändamål.

Strandegarnes fiskerättighet har, såsom bekant är, icke ingått
bland föremålen för den behandling vattenrätten hos de föregående
två komitéerna undergått. Beskaffenheten af det Beredningen lemnade
uppdrag har ej heller föranledt till detta ämnes handläggning
i sammanhang med förut omförmälda frågor i vidsträcktare mån än
för så vidt bland de ipskränkningar strandegaren måste vara underkastad
bort upptagas jemväl den att han ej eger omintetgöra andres
fiskerätt, utan bör för fiskerinäringens bevarande lemna tjenlig vattenled
öppen för fiskens upp- och nedgång. Eu allmän bestämmelse
om strandegarens skyldighet i nämnda hänseende har följaktligen intagits
bland öfriga civilrättsliga inskränkningar i strandegarens rätt.
De närmare föreskrifterna hvarest en dylik vattenled för fiskens gångbör
finnas och huru den skall vara beskaffad hafva ansetts böra framgent
såsom hittills hafva sin plats i fiskeristadgans 2 kapitel. Detta
kapitel har dock af sådan anledning och då deri ej vidare bort lemnas
qvarstående de föreskrifter, som handla om ämnen, hvilka ej ega
gemenskap med fisket, såsom flottled och vattenuppdämnings förekommande,
bort underkastas eu förändring af redaktionen till öfverensstämmelse
med hvad Beredningen i öfrigt föreslagit. Hvad strandegares
rätt att uppföra fiskebyggnader angår, har den sä till vida
kommit under behandling som följdrigtigheten fordrat att fiskebyggnad,
hvilken kan för allmänna eller enskilda intressen medföra menliga
verkningar, bort i sådant hänseende likställas med hvarje annan
vattenbyggnad.

De administrativa föreskrifter Beredningen funnit ega oskiljaktigt
sammanhang med förevarande ämnen äro sammanförda i tre särskilda

författningar, af hvilka en uteslutande afser timmerflottningens ordnande,
och den andra innehåller åtskilliga bestämmelser, föranledda
genom den förväntade nya lagstiftningen angående dikning och annan
vattenafledning, samt fastställande ordningen och grunderne för pröfning
af frågor om tillstånd från det allmännas sida till vattenafledningsföretag
i de fall, der allmänna intressen kunna derigenom lida
förfång, samt den tredje innefattar vissa bestämmelser, föranledda af
de föreslagna civilrättsliga stadgandena angående farleders öppnande,
öfverbyggande af kongsådra och andra dermed sammanhängande eller
likartade frågor. Det har legat i sakens natur att det sistnämnda
författningsförslaget hvarken kunnat eller bort göras så omfattande
att ämnet derigenom blifvit fullständigt uttömdt. Vid sidan deraf
skulle redan befintliga föreskrifter komma att fortfarande gälla, och
anser sig Beredningen böra erinra derom att, utöfver hvad Beredningen
föreslagit, särskilda bestämmelser torde erfordras angående beloppet
af den ersättning, som bör tilläggas de personer, åt hvilka

förrättande af syner i mål rörande torrläggning, flottled eller far leder

m. in. kommer att uppdragas.

De särskilda författningsförslag, som enligt ofvan angifna plan
för frågornas behandling blifvit utarbetade och nu jemte dertill
hörande motiv i underdånighet öfverlemnas, utgöras således af följande:

l:o Förordning angående jordegares rätt öfver vattnet å hans
grund.

2:o Förordning angående allmän flottled.

3:o Förordning angående allmän farled.

4:o Förordning om tillägg till Kongl. förordningen den 14 April
1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.

5:o Förordning angående ansvar för underlåtenhet att öppna
damlucka.

ö:o Förordning angående ändring i vissa delar af gällande fiskeristadga.

7:o Kungörelse om förändrad lydelse af 58 § i gällande stadga
om skiftesverket i riket.

8:o Flottningsstadga.

9:o Kungörelse angående tillstånd från det allmännas sida till
vattenafledning i vissa fall in. m., samt

10:o Kungörelse angående särskilda föreskrifter för handläggning
al frågor om farled och vissa vattenbyggnader in. in.

På skäl, som i motiven finnas närmare angifna, har Beredningen
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med den åsigt, som hos den första
vattenrättskomitén gjort sig gällande, funnit sig ej böra tillstyrka
att i fråga om den så kallade ängsvattningen några väsentliga ändringar
eller tillägg skulle för närvarande göras till de grunder, hvilka
nu gälla i detta ämne och jemväl blifvit i förstnämnda förordning
upptagne. Då likväl frågan om särskilda ytterligare bestämmelser
rörande ängsvattningen ansetts vara af den vigt att, sedan bemälda
komité sålunda funnit förslag till speciallagstiftning i nämnda hänseende
ej böra afgifvas, Kongl. Maj:t. i Nåder meddelat den senare
komitén föreskrift att sådant förslag uppgöra, har Beredningen trott
sig pligtig att utarbeta och får bärhos i underdånighet bifoga
eu särskild promemoria, upptagande de bestämmelser, som, under
förutsättning att Beredningens åsigt om obehöfligheten deraf ej
vunne Nådigt godkännande, till äfventyrs kunde vid sidan af hvad
Beredningen föreslagit tjena till grund för en författning i detta
ämne eller åtminstone underlätta frågans bedömande.

Ofvan omförinälda skrifvelse från Riksdagen varder i underdånighet
återstäld.

Undertecknad von Krusenstjerna får i underdånighet tillkännagifva
att han i följd af honom meddeladt uppdrag att från den 1
sistlidne Januari tills vidare förestå eu revisionssekreterarebefattning
ej varit i tillfälle att deltaga i slutliga handläggningen af andra bland
ofvannämnda förslag än de till förordning angående allmän flottled
och till flottningsstadga.

Med djupaste undersåtlig vördnad, trohet och nit framhärda
Stormägtigste, Allernådigste Konung
Eders Kong!. Maj:ts

underdånigste och tropligtigste
tjenare och undersåtar

K. J. BERG.

Axel Örbom. C. W. Hedenström. E. von Krusenstjerna.

Stockholm den 31 Maj 1879.

Wilh. IIuss.

Förslag

till

Förordning

angående jordegares rätt öfver vattnet å hans grund.

Med upphäfvande af 17 kap. 4 § samt 20 kap. Byggningabalk^!;
Förordningarna den 3 September 1755 angående rätt dag till damluckas
öppnande, den 23 Augusti 1851 angående ändring för vissa
orter af stadgandet om tiden, då damlucka skall vara öppnad, och
den 21 December 1857 angående ändring af 20 kap. 6 § Byggningabalken
i fråga om straffbestämmelsen för underlåtenhet att i före--skrifveri tid öppna damlucka; Kongl. kungörelsen den 6 Augusti 1815
angående tiden för vattendämning om hösten m. in.; hvad i Kongl.
kungörelsen den 30 December 1863 angående ändring i föreskrifterna
rörande vilkoren för mjöl- och sågqvarnars anläggande in. in. så ock i
andra författningar stadgas derom att vid inrättande af vattenverk skall
genom föregående undersökning utrönas huruvida medelst uppdämning
eller vattnets begagnande i öfrigt skada tillskyndas annan; samt
Kongl. brefven den 17 Augusti 1828 om mjöl- och sågqvarnars anläggning
i Lappmarkerne, och den 1 Juni 1849 angående anläggning
och utrifning af anstalter för ängsvattning; äfvensom med ändring af
hvad andra lagens rum och författningar innehålla mot denna förordning
stridande, stadgas som följer:

1 §•

En hvar eger att det vatten, som å hans grund tinnes, sig tillgodogöra,
der ej annorledes här nedan eller eljest i lag stadgas.

2 §•

Går vattendrag emellan två byar eller hemman, må ej ene strandegaren
qvarn eller annat vattenverk å sin grund så bygga att den
andre i sin rätt öfver vattnet lider förfång.

Är strömfall så beskaffad! att för tillgodogörande deraf strandegarne
å ömse sidor hafva af nöden dambyggnad hvar å den andres
grund, bjude då den, som bygga vill, den andre att gemensamt dammen
bygga och nyttja; vill ej denne i byggnaden deltaga, vare ändock
pligtig nödigt damfäste lemna, der Rätten pröfvar sådant kunna
ske utan synnerligt men, och ersättning till fulla värdet gifves för
mark, som af damfästet upptages, så ock för olägenhet, som eljest af
byggnaden komma må.

3 §•

Lägges dam å grund, som hörer båda strandegarne till, njute
hvardera lika lott i det vatten, som vid dammen samlas; och bestämme,
i brist af åsämjande, Rätten, efter ty skäligt pröfvas, huru
dammen byggas och hvarderas lott i vattnet uttagas må.

Bygger endera ensam dammen, må honom ej förmenas att den
andres lott i vattnet nyttja intill dess denne, såsom nedan sägs, sin
rätt gällande gör.

4 §•

Nu varder dam af ene strandegaren byggd jemväl å den andres
grund: vill denne sedan sjelf vattenverk bygga och dertill dammen
för sin lott i vattnet nyttja; stånde det honom öppet; säge dock
minst två år innan han vill dammen begagna derom till och vare,
efter ty å hans hälft belöper, skyldig ersätta dammens värde i det

skick, hvari den befinnes, samt i framtida underhållet taga del. Pröfvas
dammen större än för hans verk är nödigt eller nyttigt, må ersättnings-
och underhållsskyldigheten i mån deraf jemkas; tarfvas
åter för hans verk att dammen tillökas eller annorledes förändras,
stånde ensam kostnaden derför äfvensom den tillökning i underhållskostnad,
hvartill ändringen må föranleda.

Har han något uppburit i godtgörelse för mark till damfäste
eller för sådan olägenhet af dambyggnaden, som ännu ej inträda då
han börjar dammen nyttja; det bör ock återgäldas.

5 §•

Delegare i oskift by eller annan samfäld mark hafve rätt till
vattnet efter som han i samfälligheteri eger del. Lag samma vare,
der vid skifte af samfällighet vattendraget ej i skiftet ingått. Kan
vattnet ej utan delegares förfång skiftas, och vill någon af dem qvarn
eller annat vattenverk bygga, bjude de andre att deri taga del; vilja
de ej, och pröfvar Rätten det kunna ske utan synnerlig skada för
dem, förelägge då honom på hvad sätt, vilkor och tid han verket
bygga och nyttja må.

6 §•

Ej må i vattendrag så byggas att genom uppdämning eller annorledes
men tillskyndas någon, som ofvan eller nedan eger jord,
vattenverk eller annan egendom; och skall förty vattenverk, der hinder
i vattnets lopp kan lända till men för annan, vara så inrättadt
att genom lucka å dammen eller annan dylik anstalt tillräckligt aflopp
kan för vattnet beredas, när sådant är af nöden.

Har någon jord, som skulle af uppdämning för vattenverk skadas,
och bjuder den, som dämma vill, annan jord i stället; då må
egoutbyte ske, efter ty derom i skiftesstadgan närmare skils.

7 §•

Allmän farled må ej genom dambyggnad stängas; ej heller må
eljest i eller vid sidan af allmän farled byggnad göras eller åtgärd
vidtagas, hvarigenom samfärdseln hindras eller leden kan försämras.

I allmän flottled må ej så byggas att flottningen hindras.

Vattenled, som för fiskens gång finnas bör, efter ty derom är
särskildt stadgadt, skall ock lemnas från byggnad eller stängsel fri.

8 §•

Der kongsådra af ålder varit, skall ådran fortfarande lemnas
öppen för allmän samfärdsel och flottning, fiskerinäringens uppehållande
eller annat allmänt ändamål så ock till bevarande af enskild
rätt, som af ådran är beroende. Sådan ådra skall, så framt den ej
är annorledes bestämd, framgå i djupaste vattnet och beräknas till
en tredjedel af vattendragets bredd vid det vattenstånd, hvilket infaller
midt emellan det högsta och det lägsta, som vanligast förekommit
under de sista tio åren.

9 §•

Tvist huruvida led eller ådra, hvarom ofvan förmäles, finnes i
vattendraget ankomne på allmän domstols pröfning.

10 §.

En hvar, som vill för vattenverk göra ny dam eller ä.ldre dam
ombygga, vare pligtig att byggnaden hos Konungens Befallningshafvande
anmäla med uppgift å vattendraget och den fastighet, å hvars
grund byggnaden s-kall göras, samt socken och härad, hvartill fastigheten
hörer; foge ock dervid beskrifning å den tillämnade byggnaden
till läge, storlek och inrättning i afseende å flod- eller bottenluckor
samt öfrige väsentlige delar.

Sedan läte Konungens Befallningshafvande nämnda anmälan och
beskrifningen i dess helhet eller i nödige delar på sökandens bekost -

nåd intagas i länskungörelserna, med erinran till en hvar, som anser
sig kunna af byggnaden lida men, att, om han aktar nödigt, sin rätt
vid domstol eller eljest i laga ordning bevaka. Konungens Befallningshafvande
föranstalte ock att kungörelsen varder intagen i länskungörelserna
för angränsande län, om anledning dertill finnes.

11 §•

Menar någon att för hans vattenverk tarfvas att led eller ådra,
hvarom ofvan är sagdt, öfverbygges eller eljest genom byggnad förändras
till djup eller läge; då skall tillstånd från det allmännas sida
till byggnaden sökas hos Konungens Befallningshafvande. Finnes
byggnaden kunna, så göras att leden eller ådran fortfarande utan
väsentlig olägenhet kan för det dermed afsedda allmänna ändamål

o o

användas, må det sökta tillståndet beviljas med de vilkor, som efter
omständigheterna i hvarje fall anses erforderliga till betryggande af
det allmännas rätt.

Af sådant tillstånd vare den, som anser sig genom byggnaden
förnärmad i sin enskilda rätt, ej hindrad att sin talan derutinnan
1 agligen anhängiggöra.

12 §.

Vill den, som ämnar bygga vattenverk, bereda sig trygghet att
byggnaden ej må framdeles af annan klandras såsom vållande olaga
dämning eller annat intrång i enskild rätt; stånde honom fritt sin
talan på förhand instämma; och vare å den talan pröfvadt huru byggnaden
må inrättas så att andre parten ej i sin rätt förnärmas.

Äskar den, som vattenverk eger eller bygga vill, eller någon,
som genom dämning eller eljest kan af sådant verk men lida, att
lofliga vattenhöjden med vattenmärke betecknas eller viss tid bestämmes
då damlucka skall hållas öppen eller ock andra särskilda
föreskrifter angående vattnets framsläppande gifvas; ege dertill vitsord.
Sämjas de ej, gånge tvisten till Rättens pröfning.

Vattenmärke skall på verksegarens bekostnad i berg, jordfast sten
eller annat fast föremål sättas.

13 §.

Har vattenmärke blifvit satt, åligge verkets egare att i allt hvad
på hans åtgärd ankommer så förfara att vattnet ej må stiga öfver
märket.

Finnes ej sådant märke, skall ändock damlucka hållas öppen när
sådant till förekommande af skada för annan tarfvas. Är för damluckas
öppnande viss tid i laga ordning bestämd eller eljest särskild
föreskrift om vattnets framsläppande gifven, lände det till efterrättelse.

14 §.

Der sågqvarn är, ligge å egarens vårdnad att alfabet ej utsläppes
i vattnet. Lag samma vare, der vid annat verk eller inrättning affall
uppkommer, hvaraf uppgrundning eller annan olägenhet kan förorsakas.

Vidtager ej egaren nödig åtgärd eller anstalt till skadans förekommande,
ege Konungens Befallningshafvande föreskrifva hvad i sådant
hänseende iakttagas bör, så ock förelägga den tredskande vite,
der ej ansvar å försummelsen finnes särskild! stadgadt.

Sker ändock skada, njute den, som skadan lider, ersättning efter
Rättens bepröfvande.

15 §.

Hvad i denna förordning skils om vattenverk galle ock om annan
med dylikt verk jemförlig inrättning till vattens nyttjande, hvarför
byggnad i vattnet tarfvas.

16 §.

Ej må någon genom upptagande af ny rännil från sjö och annat
vattendrag eller annorledes vattnet till djup eller läge så förändra

att derigenom led eller ådra, hvarom ofvan skils, försämras eller ock
men annan tillskyndas; och vare förty strandegare, som vill bortleda
vattnet för att annorstädes nyttjas, pligtig ej mindre så inrätta
ledningen att å det ställe, hvarest den upptages, olägenhet, som nyss
är sagd. ej vållas, än ock leda vattnet åter, der sådant erfordras till
förekommande af dylik olägenhet nedanför i vattendraget.

17 §•

Rensning, som för vattendrags bibehållande är af nöden, hafve
den, som af uppgrundningen kan lida men, lof att verkställa, ändå
att gräfning inom annans rågång derför tarfvas. Jord eller annat,
som vid rensningen upptages, må på närmaste strand uppläggas eller
ock föras till annat lämpligt ställe i närheten, dock emot ersättning
till markens egare, om skada deraf vållas.

18 §.

Har vattendrag vikit från sitt förra läge eller eljest förändrat
sitt lopp, vare om vattendragets återställande i dess förra skick lag
som om rensning i 17 § är sagdt. Varder genom vattnets återförande
skada tillskyndad egare af jord, hvarifrån vattnet afvikit, eller annan,
som genom byggnad eller annorledes gjort sig vattnet i dess nya
lopp eller läge till godo; njute han ersättning derför. Har han i tio
år varit i besittning af förmån, som skulle genom återförandet gå
förlorad, må dylik åtgärd ej emot hans bestridande vidtagas.

19 §.

I fråga om vattens bortledande eller annan åtgärd till vattendrags
förändring till djup eller läge och om vattendrags återförande
lände i tillämplige delar till efterrättelse hvad i 10, 11 och 12 §§
sägs om byggnad i vattendrag; och vare i afseende å anstalt för jords
bevattning jemväl i öfrigt gällande hvad om vattenverk i denna förordning
skils.

20 §.

Angående vattenafledning för jords torrläggning så ock om
strömrensning eller vattens bortledande för allmänt behof är särskildt
stadgadt.

21 §.

När talan i mål, hvarom i denna förordning handlas, instämd varder,
ege i stad Rätten och å landet domaren att i stämningen utsätta
saken till syn å stället, der. sådant af käranden äskas eller eljest
för frågans pröfning finnes erforderligt; föranstalte ock i de fall,
der 9 eller 12 § är tillämplig, att, till underrättelse för möjligen varande
okände eller icke uppgifne sakegare, tiden och stället för målets
företagande varder minst fjorton dagar före den utsatta tiden
kungjord i kyrkan för den församling, der den del af vattendraget,
hvarom fråga är, framgår, så ock i angränsande, intill vattendraget
belägna församlingars kyrkor.

22 §.

Då afvägning eller annan undersökning af vattendrag med dess
af- och tillopp, ofvan eller nedan, är nödig eller särskild utredning
erfordras huru vattenbyggnad göras och nyttjas må eller i andra
frågor, hvarom i denna förordning handlas, ege Rätten till biträde
kalla sakkunnig man eller ock, om sådant finnes lämpligare, föreskrifva
att undersökningen skall förrättas af dertill behörig tjensteman
eller annan sakkunnig, som uppå ansökning af käranden förordnas
af Konungens Befallningshafvande och derefter har att utlåtande
i målet afgifva i de delar, som till honom blifvit hänskjutne.

23 §.

Der någon utan föregående anmälan, hvarom i 10 § skils, eller
eljest olagligen i vattendrag bygger eller dämning gör, ege öfverexekut-or
att, till rättelse i hvad olagligen skett, handräckning gifva,

nar skal dertill äro; och vare derom gällande enahanda bestämmelser,
som för det i 157 § Utsökningslagen afsedda fall äro stadgade.

Visar någon sannolika skäl att byggnad, hvarom anmälan skett,
kan lända honom till men, ege ock öfverexekutor byggnaden förbjuda
intill dess tvisten blifvit i laga ordning pröfvad.

Hvad här är sagd! om byggnad i vattendrag galle ock om vattens
bortledande eller annan åtgärd till vattendrags förändring.

24 §.

Dämmes vatten upp öfver faststäldt märke eller varder, der viss
tid för damluckas uppdragande föreskrifven är eller annan särskild
bestämmelse angående damluckas skötande blifvit meddelad, hvad
sålunda iakttagas bör ej fullgjordt, och följer ej rättelse genast efter
det tillsägelse derom skett; då ege på ansökan af den, som genom
försummelsen lider, utmätningsmannen i orten och å landet jemväl
länsmannen, äfven om han ej är satt till utmätningsman, att, sedan
han med ojäfvigt vittne syn å stället hållit, nödig handräckning på
den försumliges bekostnad meddela.

Tillstänger någon led eller ådra, hvarom i denna förordning stadgas,
må ock till borttagande af stängsel, som uppenbarligen finnes
emot lag stridande, handräckning gifvas såsom nyss är sagdt.

25 §.

Angående allmän farled och flottled äfvensom vattenled för
fiskens gång vare, utöfver hvad denna förordning derom innehåller,
gällande hvad särskild! föreskrifves.

Om handläggning af frågor angående väg eller bro öfver vattendrag
är särskild! förordnadt.

26 §.

Hvad i 11 § skils angående vattenverk samt i 6, 7, 8, 18, 23
och 24 §§ sägs om vattenbyggnad i allmänhet, skall i tillämplige
delar lända till efterrättelse jemväl i fråga om fiskebyggnad.

Om fiskerättighet och hushållning med fiskevatten är särskilt
stadgadt.

27 §.

Genom denna förordning göres ej rubbning i den rätt och frihet,
som bergverk så ock skattlagda qvarnar och fiskeverk förunnad är,
ej heller i annan särskild rättighet att vattendrag stänga eller uppdämma
eller i öfrigt öfver vattnet förfoga annorledes än med ofvan
gifna stadganden öfverensstämmer. Lag samma vare om annan lagligen
tillkommen rätt till vattnets nyttjande.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 Januari 1881; dock
skola hittills gällande lagbud om damluckas öppenhållande framgent
intill den 1 Januari 1886 ega tillämplighet i så måtto att den deri
föreskrifna tid, då damlucka bör vara öppen, skall iakttagas, så framt
ej i laga ordning annan viss tid derför varder bestämd eller vattenmärke
sättes eller ock andra särskilda föreskrifter angående vattnets
framsläppande meddelas.

II.

Förslag

till

Förordning
angående allmän flottled.

Med upphäfvande af Kong], brefvet den 8 April 1811 angående
flottning utföre strömmar och vattendrag stadgas som följer:

1 §•

I allmän flottled stånde en hvar Öppet att, efter ty här nedan
närmare skils, låta flottgods utan flottläggning löst framflyta.

2 §•

1 vattendrag, der flottning allmänneligen idkas eller tillåten är
vid den tid, då denna förordning träder i kraft, skall allmän flottled
jemväl framgent bibehållas på sätt med hittills gällande lag eller särskilda
föreskrifter öfverensstämmer.

Allmän farled vare tillika såsom allmän flottled ansedd, så vidt
ej annorledes är eller varder i laga ordning bestämdt; och skall, der
i farleden flottning ej ännu är öflig, ankomma på Konungens Befallningshafvande
att, om vattendraget till allmänt begagnande för flottning
upplåtes, meddela erforderliga föreskrifter till samfärdselns betryggande
och till skydd för enskild rätt. Lag samma vare om
kungsådra, der sådan af ålder varit.

3 §.

Kan vattendrag, hvarest flottled ej tinnes, dertill användas; ege
Konungens Befallningshafvande, der sådant pröfvas vara af nöden
och kunna medföra väsentligt gagn för orten eller eljest lända till
nytta för det allmänna, förordna att i vattendraget allmän flottled
vara skall.

Hvad här är stadgadt galle ock om vattendrag, hvilket, allenast
såsom enskild flottled nyttjas.

4 §■

År för allmän flottleds inrättande, utvidgande eller förbättrande
någon anläggning eller åtgärd nödig, som kan på strand-, bro-, flskeeller
vattenverksegares eller annans rätt inverka, och har han ej dertill
samtyckt; då ege Konungens Befallningshafvande till anläggningen
eller åtgärden lof gifva, dock med den inskränkning, hvartill 7 §
föranleder; bestämme ock dervid äfvensom då fråga eljest uppstår
om skydd för enskild rätt huru vid flottleds ordnande och begagnande
tjenligast förfaras bör så att ändamålet må utan oskälig kostnad
vinnas med minsta olägenhet för den, hvars rätt är i fråga.

5 §•

Utan särskildt lof må de, som ombesörja flottningsarbetet, ega
tillträde till stränderna vid flottleden, der sådant för skadas afvärjande
eller flottgodsets framförande i vattendraget är af nöden.

Väg eller stig öfver annans tomt, åker, äng, plantering eller
andra egor, hvilka kunna deraf skadas, må dock ej tagas, om tillträde
till stranden annorledes kan utan väsentligt hinder eller uppehåll
beredas.

6 §.

För all skada, som genom anläggning eller åtgärd för flottleden
eller genom strändernas beträdande eller eljest genom flottningen

vållas, njute deri, som skadan lider, ersättning till högsta skäliga belopp,
hvartill den skattas må.

7 §•

Erfordras för ändamålet att jord eller lägenhet, som annan tillhör,
för flottleden begagnas eller att vatten, annan till men, ur vattendrag
bortledes; då skall i saknad af godvillig öfverenskommelse
frågan om skyldigheten att upplåta hvad nödigt är på Konungens
pröfning ankomma, efter ty angående sådan upplåtelse för allmänt
behof stadgas; och lände i dessa fall jemväl om sättet för skadeersättningens
bestämmande så ock i allt öfrigt de för dylika frågor
särskildt gifna föreskrifter till efterrättelse.

8 §.

Fordrar någon i andra fall, än de i 7 § nämnda, ersättning för
skada, som redan timat eller är att förvänta; varde, der han det
äskar, frågan efter syn och uppskattning pröfvad af tre ojäfvige
skiljemän, bland hvilka en utses af hvardera parten och de sålunda
utsedde tillkalla den tredje; tredskas den, emot hvilken anspråket
väckes, att utse skiljeman eller kunna de utsedde ej om valet af den
tredje sig förena, ege Konungens Befallningshafvande eller underrätten
eller utmätningsmannen i orten att på ansökan af den, som anspråket
väckt, om valet förordna. Varder till ersättning dömdt, skall
den ersättningsskyldige ock förpligtas att synekostnaden gälda; sättes
ej ersättningen högre än han före synen bjudit, svare han dock allenast
för halfva kostnaden.

Hvad de fleste skiljemännen säga skall till efterrättelse lända,
och gånge domen i verkställighet såsom i Utsökningslagen sägs,
den af parterne, som med domen ej nöjes, dock ej förment att tvisten
under Rättens pröfning draga, der han sin talan instämmer inom
nittio dagar från det domen honom tillstäldes.

Vill den, som ersättning fordrar, hellre genast lita domstol än
skiljemän till, stånde det honom öppet.

I mål, hvarom nu är sagdt, svare den, emot hvilken talan föres,
vid Rätten i den ort, der skadan skett eller är att förvänta.

9 §•

År skada, som i 8 § afses, så stadigvarande att värdet derå kan
genom uppskattning på förhand utrönas; då skall, om ersättningstagande
det påstår, ersättningen på förhand bestämmas att utgå vare
sig i årlig afgift under hela den tid skadan kommer att fortfara eller
under vissa år eller ock på eu gång, allt efter ty skäligt pröfvas.

10 §.

Låta två eller flere flottgods framflyta i allmän flottled och sker
derigenom skada, som ej blifvit på förhand uppskattad och ersatt;
då skola de, hvilka under året deltagit i flottningen å det ställe, der
skadan timat, en för alla och alla för en ansvara för ersättningens
gäldande till den, som skadan lidit; gitter någon visa att hans flottgods
framgått på sådant sätt eller å sådan tid att det ej kunnat till
skadan medverka, vare han dock från dylik ansvarighet fri. Utöfvas
flottningen för gemensam räkning genom derför i vederbörlig ordning
tillsatt styrelse, må ej särskildt hos någon bland de ersättningsskyldige
annan egendom än flottgods för skadan utmätas, med mindre
sig visat att tillgång, som styrelsen omhänderhar för de ersättningsskyldige,
ej förslår till skadans gäldande. Har någon på grund af
ansvarighet, hvarom nu är sagdt, guldit mer än hvad på honom efter
hans andel i fiottgodset belöper, och är han icke till skadan särskildt
vållande, söke hos de andre flottande sitt åter efter befogenhet.

Hvad i denna § är stadgadt må ej tillämpas, der enligt särskild
bestämmelse af vederbörande myndighet någon har uteslutande rätt
att ombesörja flottningen mot afgift af flottgodsets egare.

11 §•

Hvad strandegare, som i allmän flottled bygga vill, har att iakttaga,
derom är särskildt stadgadt. År ej i laga ordning bestämdt i

hvad mån vattendraget skall särskildt för flottningens behof lemnas
från byggnad eller stängsel fritt; förordne derom Konungens Befallningshafvande,
der någon, som bygga vill, det äskar. Bygger någon
annorledes än med lag eller gifna föreskrifter öfverensstämmer, stånde
sjelf den skada, som å byggnaden må genom flottningen vållas.

Nu vill någon göra byggnad, hvaraf flottningen ej hindras: menar
han att till skydd emot skada å byggnaden särskild anläggning
eller åtgärd bör af de flottande bekostas; anmäle det hos Konungens
Befallningshafvande, som eger att derom jemlikt de i 4 § stadgade
grunder bestämma som skäligt pröfvas. Bygger han utan att Konungens
Befallningshafvandes bestämmelse afbida, stånde under tiden
sjelf skadan.

12 §.

Kan uppehåll med verkställande af anläggning eller annan åtgärd,
hvarom Konungens Befallningshafvande enligt 4 § bestämmelse meddelat,
föranleda synnerlig olägenhet; ege Konungens Befallningshafvande
förordna att utan hinder af klagan öfver beslutet verkställighet
må ske, der pant eller borgen ställes för den skada, som kan
genom åtgärden uppstå.

Konungens Befallningshafvande hafve oek i andra fall, då skada
kan af flottleds inrättande eller begagnande vållas, magt förordna det
pant eller borgen för skadeståndet ställas skall, om sådant till be_
tryggande af ersått.ningstagares rätt, finnes nödigt.

13 §•

De närmare föreskrifter, som, utöfver hvad ofvan är sagdt, erfordras
angående sättet och vilkoren för flottleds inrättande och begagnande,
om ersättnings gäldande till den, som bekostat för flottled
nödiga eller nyttiga byggnader eller andra arbeten, samt om flottningens
ordnande i öfrigt, meddelas af Konungen.

14 §.

I fråga om sjöfart med sammanlagde flottar ege stadgandena i
denna förordning ej tillämpning.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från och med den
1 Januari 1881.

III.

Förslag

till

Förordning
angående allmän farled.

1 §•

Der sjöfart med fartyg, båtar eller sammanlagde flottar allmänneligen
idkas eller tillåten är vid den tid då denna förordning träder
i kraft, skall allmän farled, hvartill ock räknas det utrymme i
vattendraget, som till allmän hamn är i laga ordning upplåtet, fortfarande
finnas i det läge och till den storlek, som med hittills gällande
lag eller särskilda föreskrifter öfverensstämmer.

2 §.

Tarfvas allmän farled i vattendrag, der sådan förut ej finnes,
förordne derom Konungens Befallningshafvande samt meddele tillika

o o

nödig föreskrift om hvilken del af vattendraget bör för samfärdselns
behof lemnas fri från byggnad eller stängsel.

3 §•

År för allmän farleds inrättande, utvidgande eller förbättrande
någon anläggning eller åtgärd nödig, som kan på annans rätt inverka,

och har han ej dertill samtyckt; då ege Konungens Befallningshafvande
till anläggningen eller åtgärden lof gifva, dock med den inskränkning,
hvartill 4 § föranleder; bestämme ock huru såväl dervid
som ock i öfrigt vid farleds ordnande och begagnande tjenligast
förfaras bör så att ändamålet må utan oskälig kostnad vinnas med
minsta olägenhet för den, hvars rätt är i fråga.

För all skada, som af dylik anläggning eller åtgärd vållas, skall
ersättning till högsta skäliga belopp, hvartill skadan skattas må, efter
Rättens bepröfvande gifvas vare sig i årlig afgift eller på en gång.

4 §.

Erfordras för ändamålet att jord eller lägenhet, som annan tillhör,
för farleden begagnas eller att vatten, annan till men, ur vattendrag
bortledes; dä skall i saknad af godvillig öfverenskommelse
frågan om skyldigheten att upplåta hvad nödigt är på Konungens
pröfning ankomma, efter tv angående sådan upplåtelse för allmänt
behof stadgas; och lände i dessa fall jemväl om sättet för skadeersättningens
bestämmande så ock i allt öfrigt de för dylika frågor
särskild! gifna föreskrifter till efterrättelse.

5 §•

Hvad den, som vill bygga i vattendrag, der allmän farled är,
har att iakttaga, derom är särskildt stadgadt.

6 §•

De närmare föreskrifter, som, utöfver hvad ofvan är sagdt, erfordras
i fråga om farleds inrättande eller begagnande, meddelas af
Konungen.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från och med den

1 Januari 1881.

IV.

Förslag

till

Förordning

om tillägg till Kongl. förordningen den 14 April 1866 angående
jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.

1 §‘

Der Konungen för någon orts förseende med dess behof af vatten
eller för farled eller flottled eller för annat allmänt behof pröfvar
nödigt att vatten ur sjö, eif, å eller annat vattendrag ledes bort för
att annorstädes nyttjas, vare enskild man, menighet eller inrättning,
som öfver vattnet råder, pligtig att det tåla; njute dock den, som
derigenom skada lider, ersättning till högsta skäliga belopp, hvartill
skadan skattas må.

2 §.

Har någon vatten- eller fiskeverk eller bevattningsanstalt eller
annan särskild lägenhet, och varder den lägenhet genom vattendragets
ändring obrukbar eller i väsentlig mån försämrad, skall lägenheten
lösas, om egaren det påstår.

3 §•

Kan ej öfverenskommelse träffas om hvad, efter ty ofvan skils,
i ersättning eller lösen utgå bör, skall såväl i fråga derom som ock

i allt öfrig! i til lämplige delar gälla hvad uti förordningen den 14
April 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof
stadgadt är. Väckes fråga, hvarom här ofvan i 2 § sägs, varde dermed
förfaret på sätt i nämnda förordning finnes bestämdt för den
händelse då till afsedt ändamål erfordras att allenast en del af lägenhet
afstås, men egaren äskar att hela lägenheten lösas skall.

4 §•

Om vattens afledande ur sjö eller annat vattendrag i ändamål
att bereda jords torrläggning är särskildt stadgadt.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från och med den
1 Januari 1881.

Förslag

till

Förordning

angående ansvar för underlåtenhet att öppna damlucka.

Håller någon olofligen damlucka, för hvars uppdragande viss tid
iakttagas bör, stängd under tid då den skall öppen lemnas; böte minst
tio, högst femhundra kronor. Lag samma vare, der någon olofligen
håller damlucka stängd då vattnet stiger öfver faststäldt märke.

Öfverträdelse, hvarom nu är sagdt, må ej, der den endast förnärmar
enskild persons rätt, åtalas af annan än målsegande.

Böter, som ådömas efter denna förordning, skola tillfalla kronan
och vid bristande tillgång förvandlas enligt allmänna strafflagen.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från och med den
1 Januari 1881.

VI.

Förslag

till

Förordning

angående ändring i vissa delar af gällande Fiskeri-Stadga,

Härigenom förordnas att Fiskeri-Stadgan den 29 Juni 1852 skall
i nedan nämnde delar erhålla följande förändrade lydelse:

■2 kap.

Om vattenled för Askens gång.

11 §•

I hvarje eif, ström, å eller sund skall vattenled för fiskens gång
alla tider på året i det djup, att all fisk framkomma kan, lemnas
öppen till en tredjedel af vattendragets bredd, der kongsådra af ålder
varit, och hälften mindre eller en sjettedel af bredden, der ingen
kongsådra af ålder varit, men fiske ofvanför ligger. Likaledes skall,
der ström eller å i hafvet eller i insjö utfaller eller från större vattendrag
vidtager, lemnas sådan öppning att fiskens gång i djupaste
ådran ei hindras.

13 §.

Kunna fiskebragder ej inrättas å båda sidor om vattenled, hvarom
i 11 § sägs; då må ena hälften af vattnet intagas till fiskebygg -

nåd och den andra lemnas öppen, om derigénom fisken ej hindras i
sin gång och åtgärden ej heller finnes stridande emot de till skydd
för farled eller flottled gifna stadganden.

14 §.

Eger någon särskild rättighet för vattenverk eller fiske att stänga
vatten annorledes än här ofvan är sagdt, njute den rättighet till godo;
dock att i ty fall alla dammar skola, efter hittills gällande föreskrift,
vara försedde med nödiga bottenluckor för den upp- och nedgående
fisken.

Har eljest strandegare af nöden att öfverbygga vattenled, som,
efter ty ofvan är stadgadt, bör lemnas öppen, vare. sådant ej tillåtet
med mindre byggnaden så inrättas att fiskens upp- och nedgång
obehindradt kan ega rum alla tider på året eller, när fråga är om
smärre vattendrag, tjenlig öppning beredes för fiskens uppgång åtminstone
höst och vår. Uti så beskaffade smärre vattendrag, der
något angeläget verk drifves, som i sträng torka har allt vattnet af
nöden till sin drift, vare vid slik händelse tillåtet att igenstänga
vattenleden helt och hållet.

15 §.

Huru tillstånd må sökas till öfverbyggande af vattenled, hvarom
i detta kap. skils, samt huru, der tvist om dylik led uppstår,
skall förfaras, derom är särskildt stadgadt.

30 §.

Om handräckning till borttagande af olaga stängsel i vattenled,
som enligt 2 kap. bör för fiskens gång lemnas öppen, stadgas särskildt.

Hvad här är förordnadt skall lända till efterrättelse från och

med den 1 Januari 1881.

VII.

Förslå g

till

Kungörelse

om förändrad lydelse af 58 § i gällande Stadga om skiftesverket

i Riket.

Härigenom förordnas att 58 § af gällande Stadga om skiftesverket
i Riket skall erhålla följande förändrade lydelse:

58 §.

Der någon, som för vattenverk eller bevattningsanstalt eller
annan dermed jemförlig inrättning har af nöden att vattendrag uppdämma,
äskar att få tillbyta sig annans vid vattendraget belägna jord,
som skulle af uppdämningen skadas, då må, ändå att denne ej dertill
samtycker, sådant egoutbyte, utan hinder af förut faststäldt skifte,
ega rum under vilkor och på sätt i 56 § stadgas.

Kan genom egoutbyte i andra fall, än nu nämnda äro, beqvämlighet
för odling eller häfd eller annan dylik fördel vinnas, och förena
sig jordegare om sådant utbyte; då må det ock utan hinder af
förut faststäldt skifte ske såsom i nämnda § sägs.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från och med den

1 Januari 1881.

vin.

Förslag

till

Flottnings-Stadga.

1 §•

Vill någon väcka fråga derom att i vattendrag, hvarest allmän
flottled ej finnes, sådan led må inrättas eller att, der allmän farled
är eller kongsådra af ålder bör lemnas öppen men flottning ej förut
varit öflig, vattendraget må till allmänt begagnande för flottning upplåtas,
göre ansökan skriftligen hos Konungens Befallningshafvande,
som har att låta syn å vattendraget hållas äfvensom vederbörande
strand-, bro-, fiske- och vattenverksegare samt andre, hvilkas rätt
kan vara af frågan beroende, höras i den ordning nedan sägs.

2 §•

Till förrättande af syn, som i 1 § föreskrifven är, förordne
Konungens Befallningshafvande officer vid Väg- och Vattenbyggnadskåren
eller annan i vattenbyggnad kunnig och i öfrigt för sådant
uppdrag lämplig man; och skall förrättningsmannen vid synen biträdas
af två, jemväl af Konungens Befallningshafvande utsedde gode
män, som äro i flottning förfarae och om ortens förhållanden ega
kännedom.

Konungens Befallningshafvande förordne tillika, der vattendraget
kan tjena till flottled för virke från kronan tillhörig mark eller särskild
utredning angående virkestillgången inom flottningsområdet

erfordras, vederbörande skogstjensteman att vid synen närvara. Om
annat allmänt ombuds förordnande, när anledning dertill förekommer,
besörja ock Konungens Befallningshafvande.

3 §•

Under synen, som bör å tjenlig årstid verkställas, skola synemännen
minst en gång i hvarje församling, som till vattendraget
gränsar, hålla sammanträde, dervid de, som anse frågan kunna å
deras rätt inverka, ega tillstädeskomma och anföra hvad de akta
nödigt. Till dessa sammanträden, för hvilka tid och ställe bestämmas
af förrättningsmannen efter samråd med öfrige synemännen och
sökanden, skola vederbörande kallas genom kungörelse, som intages
i länskungörelserna och minst fjorton dagar före sammanträdet uppläses
i församlingens kyrka. Allmänt ombud skall om synen särskilt
underrättas.

4 §•

1 mom. Vid synen bör, efter undersökning om vattendragets
lämplighet för flottning, om strändernas odlingsgrad och om beskaffenheten
af de i vattendraget befintliga verk och inrättningar, i öfrigt,
i den mån för frågans bedömande nödigt är, tillses huruvida med
hänsyn till påräknad virkestillgång och öfriga omständigheter inrättandet
af ny allmän flottled kan medföra väsentligt gagn för orten
eller eljest lända till nytta för det allmänna, eller huruvida genom
farleds eller kungsådras begagnande såsom flottled väsentlig olägenhet
kan uppstå, så ock huru ändamålet må utan oskälig kostnad
vinnas med minsta förfång för strandegare eller annan, hvars rätt är
i fråga; och åligger synemännen att, så vidt anledning dertill förekommer,
särskild!, utreda:

hvilka föreskrifter böra, der flottningen kan inverka störande på
vattendragets begagnande för sjöfarten, gifvas för farledens fredande,
såsom att. farled och flottled å vissa ställen skiljas genom bommar,
att flottningen någonstädes inskränkes till viss tid af dygnet, att

virket å bestämda ställen föres sammanlagdt i flottar eller i farleden
insläppes med vissa försigtighetsmått, eller att, der bomledning tvärs
öfver farleden anses oundgängligen nödig, särskild vakthållning eller
andra lämpliga åtgärder för ledningens skyndsamma öppnande anordnas; hvilka

åtgärder böra vidtagas till betryggande för strandegare
och närboende af nödig samfärdsel stränderna emellan och långs efter
dem, äfven der allmän farled ej finnes;

huruvida med hänsyn till befarad skada eller olägenhet för fiske
eller stränder erfordras att flottningen i hela flottleden eller någon
del deraf till viss tid af året inskränkes, om ock i hvad mån omständigheterna
må föranleda till undantag från den här nedan i 20 §
gifna föreskrift om virkes afbarkning, äfvensom huruvida, der betyligare
fiske i vattendraget finnes, må vara för fiskets bevarande behöfligt
och lämpligt att fiskodlingsanstalt bekostas af de flottande;

hvarest uppdämning för flottningens behof må ega rum samt
hvilka särskilda bestämmelser erfordras i fråga om vattentillgångens
fördelning emellan flottningen och verk eller lägenhet, hvarmed rätt
till vattnets nyttjande är förenad, äfvensom i öfrig!, angående vattenhöjdens
reglering efter visst märke eller annorledes och om uppdämdt
vattens framsläppande;

hvarest och huru för flottningen strömrensning eller förändring
af vattendraget må verkställas, eller bommar, rännor eller andra anstalter
för flottningens underlättande inrättas;

hvilka byggnader eller åtgärder utöfver de förut nämnda tarfvas
för att emot skada genom flottningen skydda stränder, broar, färjor,
vatten- och fiskeverk eller annan egendom;

till huru stort belopp kostnaden för hvarje särskildt arbete, som
i anledning af flottningen är behöfligt, bör beräknas och hvilken tid
åtgår för arbetets fullbordande;

huruvida redan i vattendraget verkstälda byggnader eller andra
arbeten äro för flottningen nödiga eller nyttiga och i ty fall hvad
värde de i befintligt skick ega;

om, till rättvis fördelning af flottningskostnaden, flottleden bör
i distrikt indelas och huru mycket flottgods kan inom hvarje distrikt
årligen påräknas;

huru vid kostnadens fördelning särskilda slag af flottgods böra
med afseende å den större eller mindre svårighet de vid flottningen
förorsaka med hvarandra jemföras;

hvilka bestämmelser i öfrigt lämpligen böra meddelas i fråga om
uttaxering af kostnaden för nödiga eller nyttiga arbeten i flottleden;
samt

huruvida, der någon önskar få sitt flottgods afskildt annorstädes
än vid gemensamt sorteringsställe, sådant kan ske utan att annans
flottgods oskäligt uppehälles och huru för afskiljandet nödig anstalt
bör inrättas.

2 mom. Askar någon, som af flottledens inrättande eller begagnande
väntar skada, uppskattning deraf; åligge synemännen att
sådan verkställa, der skadan anses kunna på förhand beräknas; och
böra synemännen såväl derutinnan som ock i öfrigt, der stridighet
yppas, söka att åstadkomma förening emellan sakegarne.

3 mom. Då synen blifvit afslutad, insände förrättningsmannen
skyndsamt till Konungens Befallningshafvande synemännens utlåtande
jemte det vid synen förda protokoll, kartor och andra ritningar, der
sådana blifvit upprättade, så ock öfriga förrättningen rörande handlingar.

4 mom. För förrättningen ega synemännen undfå godtgörelse i
enlighet med hvad särskildt stadgas.

Kostnad, som nu sagd är, så ock kostnad för kungörelser eller
annat, som för förrättningen är af nöden, skall af sökanden förskjutas,
der sådant äskas; och njute han sedan, der flottleden kommer
till stånd, sitt åter af de flottande.

5 §■

Sedan de i 4 § nämnda handlingar till Konungens Befallningshafvande
inkommit, utsätta Konungens Befallningshafvande viss dag,

då vederbörande strand-, bro-, fiske- och vattenverksegare samt andre,
hvilkas rätt kan vara af frågan beroende, ega att hos Konungens
Befallningshafvande sig infinna för att i ärendet höras, om de
akta nödigt; och låte Konungens Befallningshafvande kungörelse om
sammanträdet intagas i länskungörelserna samt minst en månad före
den utsatta dagen uppläsas i kyrkan för den eller de församlingar,
som till vattendraget gränsa.

Finnes i vattendraget något betydligare fiske, infordre Konungens
Befallningshafvande derjemte yttrande från vederbörande fiskeritjensteman.

6 §.

Pröfvar Konungens Befallningshafvande att jemlikt de i förordningen
angående allmän flottled gifne grunder vattendraget må till
allmän flottning upplåtas, meddelc ock nödiga bestämmelser om sättet
och vilkoren för flottledens inrättande och begagnande samt tiden
för föreskrifna arbetens fullbordande äfvensom angående de flottandes
förhållande inbördes och till dem, som å flottleden nedlagt kostnad.

Är anläggning eller åtgärd, som Konungens Befallningshafvande
finner behöflig, af beskaffenhet att för dess verkställande erfordras
att jord eller lägenhet, som annan tillhör, afstås till flottleden, eller
att, annan till men, vatten bortledes, varde underrättelse meddelad
om hvad sökanden har att iakttaga för erhållande af den pröfning,
som enligt 7 § af ofvan nämnda förordning Kongl. Maj:t tillkommer.
Har stridighet yppats om ersättning för skada i följd af flottledens
inrättande eller begagnande, gifve ock Konungens Befallningshafvande
parterne anvisning att sin talan derom särskildt utföra.

7 §•

Väckes fråga om strömrensning för flottning i vattendrag, som
redan är till allmän flottled upplåtet, om uppförande deri af byggnad
eller anstalt till underlättande af fiottningen eller förekommande
af skada, om gäldande af kostnad för dylika arbeten eller om flott -

ningens ordnande i (ifrigt, galle om sådan frågas handläggning i
tillämplige delar hvad här ofvan är stadgadt, dock ege Konungens
Befallningshafvande utan syn eller sammanträde, hvarom i 1 och 5
§§ förmäles, i ärendet besluta, der nödig utredning ändå.skett och
sakegarne annorledes blifvit vederbörligen hörde.

Der under fiottningens fortgång nya eller förändrade bestämmelser
i något af de hänseenden, hvarom ofvan är sagdt, finnas erforderliga,
vare Konungens Befallningshafvande af äldre beslut i ämnet
ej förhindrad att sådana bestämmelser meddela.

öfriga frågor, som med flottleden ega gemenskap och för hvilka
annan ordning ej är föreskrifven, skola ock handläggas såsom ofvan
i 1 mom. sägs.

8 §•

Då de för flottled eller visst distrikt deraf föreskrift^ arbeten
blifvit fullbordade, skall anmälan derom göras hos Konungens Befallningshafvande,
som, då fråga är om arbeten i någon vigtigare farled,
har att anmoda Styrelsen för allmänna Väg- och Vattenbyggnader
att låta å arbetena verkställa afsyning, men eljest eger att sjelf dertill
förordna den enligt 2 § utsedde förrättningsmannen eller annan
sakkunnig. Uppgifves vid afsyningen att värdet å arbetena till följd
af förändrade förhållanden afviker från det förut beräknade, åligge

, '' oo

den, som afsyningen förrättar, att med biträde af två gode män,
som han eger sjelf tillkalla, ny värdering företaga.

Innan de i afseende å farled eller i öfrigt till skydd emot skada
genom flottningen föreskrift^ arbeten blifvit afsynade och godkända,
vare ny flottled eller den del deraf, hvarom fråga är, ej upplåten
till allmänt begagnande. Skola dylika arbeten efter derom gifven
föreskrift verkställas i vattendrag, hvilket nyttjas såsom allmän flottled,
ege ock Konungens Befallningshafvande meddela nödiga bestämmelser
angående fiottningens bedrifvande under tiden till dess arbetena
blifvit fullbordade och godkända.

9 §.

1 mom. Har någon i enskild flottled bekostat byggnader eller
andra arbeten, som Konungens Befallningshafvande, der förordnande
gifves om vattendragets upplåtande till allmän flottled, pröfvar nödiga
eller nyttiga för flottningen, eller utför någon arbeten eller förskjuter
kostnad för ny allmän flottleds inrättande i enlighet med derom gifna
föreskrifter, vare då berättigad att derför af dem, som begagna flottleden,
undfå lösen eller ersättning, som, hvad arbetena angår, beräknas
efter det skick, hvari de befinnas, då flottleden till begagnande
upplåtes. År den kostnad, som gäldas skall, så betydande att, der
den lades å allenast ett års flottning, denna skulle derigenom oskäligt
betungas, varde beloppet efter Konungens Befallningshafvandes
bepröfvande å flera, högst tjugu, år fördeladt att jemte ränta, ej öfverstigande
tio för hundrade, å hvad oguldet innestår utgå antingen
genom viss afgift å hvarje stycke flottgods eller enligt annan lämplig
beräkningsgrund. Visar sig sedan att ändring af den faststälda betalningstiden
eller annan jemkning i vilkoren erfordras, förordne
derom Konungens Befallningshafvande efter som skäligt finnes.

Uppstår stridighet om värdet af hvad enligt Konungens Befallningshafvandes
beslut bör lösas eller ersättas, ega parterne att derom
vid domstol särskildt tvista, men intill dess tvisten blifvit slutligen
afgjord må till grund för kostnadens gäldande tills vidare läggas synemännens
uppskattning eller, der ny värdering enligt 8 § egt rum,
det värde, som dervid blifvit antaget.

Byggnad eller annat, som, efter ty ofvan är sagdt, skall lösas
eller ersättas, är att såsom flottledens tillhörighet anse och må förty,
sedan faststäld lösen eller ersättning blifvit till fullo gulden, utan
vidare afgift nyttjas af de flottande.

2 mom. Hvad här ofvan är stadgadt om kostnad för ny flottled
vare ock i tillämplige delar gällande om nödig eller nyttig kostnad,
som någon för verkstälda arbeten eller eljest nedlagt å redan befint*
6

lig allmän flottled, innan flottningen deri blifvit efter denna författning
ordnad. Finnes ersättningstagande redan förut på grund af
honom beviljad oktroj å flottningen eller annan i vederbörlig ordning
tillkommen föreskrift hafva af dem, som begagnat- flottleden,
uppburit afgift eller bidrag till kostnadernas betäckande, skall ersättningen
jemkas så att ersättningstaganden ej beredes oskälig vinst på
de flottandes bekostnad.

3 mom. I fråga om kanaler, slussar och andra sådana för sjöfarten
afsedda anläggningar, för hvilkas begagnande afgift utgår enligt
särskild af Kongl. Maj:t, faststäld taxa, ega stadgandena i denna
§ ej tillämpning.

10 §.

De, som låta virke löst framflyta i allmän flottled, vare pligtige
att i gemensam flottning deltaga och skola för sådant ändamål utgöra
en förening, der deltagarnes inbördes förhållande bestämmes
genom reglemente, som Konungens Befallningshafvande, efter pröfning
af dertill afgifvet förslag, fastställer. Innan sådant reglemente
blifvit faststäldt, må ny flottled ej upplåtas till allmänt begagnande.

Strandegare vare för det husbehofsvirke han från egen skog
framflottar fri från deltagande i gemensam flottning och dermed förenade
kostnader, derest virket kan framföras utan sammanblandning
med det öfriga flottgodset och utan hinder för flottningen deraf;
ställe sig dock i afseende å anmälan om tillämnad flottning samt å
iakttagande af nödiga försigtighetsmått till efterrättelse hvad Konungens
Befallningshafvande derutinnan föreskrifver.

11 §•

Flottningsföreningen har att verkställa alla för flottleden och
dess underhåll erforderliga arbeten eller att, om dessa enligt träffad
öfverenskommelse utföras af annan, vare sig enskild person eller för
ändamålet bildadt bolag, kostnaden återgälda såsom i 9 § sägs; att
.ersätta all genom flottledens inrättande och begagnande för gemen1

sam flottning uppkommen skada; att årligen utse skiljemän för skadestånds
bestämmande i fall, hvarom i 8 § af förordningen angående
allmän flottled handlas, äfvensom för ombesörjande af föreningens
angelägenheter välja styrelse med säte inom den ort, der flottleden
är, samt i hvarje län, der flottningen bedrifves, tillsätta en i orten
boende syssloman, hvilken skall ega att utan särskild! uppdrag å
föreningens vägnar svara i mål, som röra flottningen.

Val af syssloman skall hos Konungens Befallningshafvande anmälas
och i länskungörelserna tillkännagifvas. År ej sådan anmälan
gjord, ege Konungens Befallningshafvande eller domstol att, der i
förekommande fall sådant yrkas af någon, hvars rätt är i fråga, förordna
syssloman att i målet svara.

I mål, som föreningen angå, svare den, så framt ej annorledes
är i lag stadgadt, vid den Rätt, der styrelsen har sitt säte.

12 §.

Den gemensamma flottningen jemte virkets afskiljande ur flottleden
till de särskilde egarne ombesörjes af styrelsen; och fördelas
kostnaden emellan deltagarne enligt de i reglementet stadgade grunder.

Afskiljes någon flottandes virke annorstädes än vid gemensamt
sorteringsställe, skall han ensam vidkännas kostnaden för afskiljande!
så ock för anstalt, som för sådant ändamål erfordras.*

13 §.

1 mom. Till bestridande af föreningens utgifter, hvilka skola
distriktvis fördelas, är en hvar, som deltager i flottningen, pligtig
att årligen å bestämda tider och enligt faststälde grunder tillskjuta
nödigt förlag samt, om förlaget ej förslår till betäckande af de utgifter,
som skola läggas å årets flottning, bristen fylla. Försummar
han att erlägga infordradt tillskott, eger flottningsstyrelsen att till
säkerhet derför hålla hans flottgods qvar och deraf, efter tillsägelse
till egaren, låta å offentlig auktion sälja så mycket att beloppet derigenom
betäckes.

2 mom. Hafva under året sä kostsamma arbeten blifvit verkstälda
att kostnaden ej lämpligen kan läggas uteslutande på årets
flottning, må den till utgörande å flera år fördelas och i ty fall flottande,
som enligt föreningens beslut tillskjutit förlag för kommande
år, vara till ersättning derför berättigad, allt i enlighet med de i 9 §
stadgade grunder. Menar någon flottande att genom föreningens beslut
om kostnadernas uttaxering flottningen oskäligt betungas, ege
att derutinnan söka rättelse hos Konungens Befallningshafvande.

14 §.

Huru redovisning skall af styrelsen afgifvas och af föreningen
granskas äfvensom huru föreningen till stämma kallas samt inom
föreningen rösträtt utöfvas och ärendena i öfrigt behandlas, derom
så ock i andra dylika ämnen gälle hvad i reglementet föreskrifves.
Beslutad ändring i reglementet vare ej gällande, med mindre den
varder af Konungens Befallningshafvande faststäld.

15 §.

En hvar, som vill i gemensam flottning deltaga, åligger att förse
sitt virke med tydliga, af flottningsstyrelsen godkända märken samt
att, efter anmälan om myckenheten och beskaffenheten af det virke
han ämnar under året i flottleden införa, aflemna virket å eller invid
flott vatten inom uppgifvet distrikt af flottleden, allt i öfverensstämmelse
med de närmare föreskrifter reglementet derom innehåller.

16 §.

A virke, som är omärkt eller försedt med otydligt eller ej godkändt
märke eller icke blifvit till flottning anmäldt, må dubbla umgälder
läggas; och ege flottningsstyrelsen till säkerhet för dem virket
qvarhålla och, der egaren är känd, försälja såsom i 13 § 1 mom.
sägs. År egaren okänd, gifve Konungens Befallningshafvande i länskungörelserna
föreläggande för honom att inom tretio dagar hos

Konungens Befallningshafvande sig anmäla; sker ej anmälan, må virket
säljas å offentlig auktion till kostnadernas betäckande.

17 §•

1 mom. Vidmagthållas ej de till farleds betryggande eller i (ifrigt
till skydd emot skada genom flottningen föreskrifna byggnader,
tillhålle Konungens Befallningshafvande de flottande att sådant fullgöra
eller läte, om så erfordras, bristen på deras bekostnad genast
afhjelpas.

2 mom. Uppstår genom försummelse i underhållet af föreskrifna
skyddsbyggnader fara för vattenverk eller annan egendom och bättras
ej skyndsamt bristen, sedan flottniugsstyrelsen eller den, som
inom distriktet förestår flottningen, derom blifvit tillsagd; ege ock
den, som af försummelsen kan lida men, att på de flottandes bekostnad
sjelf verkställa arbetet, efter det bristen blifvit vid syn på
stället vitsordad af två utaf honom tillkallade ojäfvige män.

18 §.

Har i allmän flottled virke sjunkit å ställe, der det kan vålla
uppgrundning eller annan olägenhet, ege Konungens Befallningshafvande
om dylikt virkes bortskaffande enahanda vårdnad, som i 17
§ 1 mom. om underhåll af flottningsbyggnad sägs; stånde ock strandegare
eller annan, som af virkets qvarlemnande kan lida men, fritt
att efter tillsägelse och syn, på sätt i 2 mom. af nämnda § skils,
virket på de flottandes bekostnad upptaga. Sålunda upptaget virke
må till kostnadernas betäckande försäljas på offentlig auktion.

Hvad nu är sagdt om sjunket virke galle ock om virke, som i
sjunkande tillstånd står upprätt i flottleden.

19 §.

Skulle vid allmän flottled i land flutet virke lemnas å ställe, der
det kan vålla skada, qvarliggande längre än med afseende å flott -

ningens lämpliga anordning och andra förhållanden kan anses behöfligt,
ege Konungens Befallningshafvande tillhålla de flottande att
virket till flottleden återföra vid äfventyr att sådant eljest må på
deras bekostnad verkställas.

20 §.

Allt virke, som i allmän flottled framflottas skall, innan det i
vattendraget utlägges, hafva undergått afbarkning, der ej Konungens
Befallningshafvande med afseende å beskaffenheten af vattendraget
och det fiske, som derstädes idkas, samt öfriga förhållanden, som
kunna på frågan inverka, funnit skäligt att för hela flottleden eller
viss del deraf tillåta flottning af obarkadt virke vare sig af alla eller
visst slag.

21 §.

Utlägges i allmän flottled obarkadt virke, der sådant icke är
tillåtet, eller flottas virke å tid, då flottning är förbjuden, vare bot
femtio öre för hvarje stycke. Verkställer någon afbarkning å isen eller
å stranden så nära vattnet att barken kan nedsköljas deri, eller underlåter
någon att vid flottning ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,
som till skydd för allmän farled, väg, bro eller färja blifvit
meddelade, straffes, der ej ansvar enligt allmän lag följa bör, med
böter, högst femhundra kronor. Lägsta belopp, hvartill böter enligt
denna § må sättas, vare tio kronor.

Förseelse, hvarom nu är sagdt, må af allmän åklagare åtalas;
och skola böterna tillfalla till hälften kronan och till hälften åklagaren
samt i händelse af bristande tillgång förvandlas enligt allmänna
strafflagen.

22 §.

Visar sig i fråga om allmän flottled att föreskrifna arbeten ej
inom utsatt tid verkställas, att underhållet af flottleden försummas,

att faststälda ersättningar ej gäldas eller att flottningen ej ordentligt
besörjes, sarnmankalle Konungens Befallningshafvande de flottande;
och ankomme då på särskild pröfning om och med hvad vilkor allmän
flottning i vattendraget vidare må tillåtas.

23 §.

Allmän flottled må af Konungens Befallningshafvande efter vederbörandes
hörande aflysas, der sådana omständigheter yppas att
flottningen kan anses vara alldeles nedlagd.

Uppstår eljest fråga om aflysning af allmän flottled, ankomme
ärendet på Kong]. Maj:ts pröfning, efter ty för dylika frågor särskilt
är stadgadt.

24 §.

Vill utländsk man idka flottning i allmän flottled inom svenskt
område, skall han, jemte iakttagande af hvad här ofvan föreskrifvet
är, hos Konungens Befallningshafvande i orten nedsätta en af två
vederhäftige inländske män utfärdad löftesskrift, deruti de, eu för
begge och begge för eu, borga såsom för egen skuld för fullgörande
af hvad honom såsom flottande åligger.

25 §.

Der flottning för närvarande idkas, må den i hittills gällande
ordning bedrifvas intill dess med tillämpning af ofvan gifna föreskrifter
flottningen blifvit annorledes ordnad. Har någon erhållit
oktroj för viss tid å flottningens ombesörjande mot afgift af flottgodsets
egare, då må ej, utom i fall, som i 22 och 23 §§ omförmälas,
oktrojen före den bestämda tidens utgång rubbas. Oktrojinnehafvaren
vare pligtig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,
som till skydd för allmän eller enskild rätt finnas nödiga, ändå
att särskildt förbehåll derom ej blifvit vid oktrojens beviljande gjordt.

26 §.

Hvad i denna stadga är föreskrifvet eger icke tillämpning på
gränsfloderna mot storfurstendömet Finland.

Denna stadga skall lända till efterrättelse från och med den 1
Januari 1881; dock att i fråga om äldre flottled, der flottning af
obarkadt virke är tillåten, hvad i 20 och 21 §§ är stadgadt angående
skyldighet att afbarka virke samt påföljd för underlåtenhet deraf
ej må tillämpas före år 1884.

IX.

F ö r s 1 a g

till

Kungörelse

angående tillstånd från det allmännas sida till vattenafledning

i vissa fall m. m.

1 §•

Den, som för sin jords odling eller förbättring eller för vinnande
af odlingsbar mark vill sänka eller uttappa sjö, skall, ändå att det
kan ske utan förnärmande af annans rätt öfver vattnet, vara pligtig
att den tillämnade åtgärden anmäla och tillstånd dertill söka hos
Konungens Befallningshafvande. Enahanda skyldighet åligge den,
som för ändamål, hvarom nyss är sagdt, vill vidtaga åtgärd till förändring
af vattnets djup eller läge i eif, å eller annat vattendrag,
der farled, flottled eller vattenled för fiskens gång finnes, kongsådra
af ålder varit, kanal, slussverk eller annan sådan vattenbyggnad är
anlagd, vattnet för allmän vattenledning begagnas eller ock jernväg
eller annan allmän väg öfver vattendraget framgår.

2 §•

Ansökning om tillstånd till företag, hvarom ofvan sägs, skall
vara åtföljd af, så vidt ske kan, fullständig plan för arbetet; och
åligger sökanden jemväl att i öfrigt tillhandahålla nödiga upplysnin 7 -

gar angående vattendragets beskaffenhet, den påräknade jordförbättringens
värde samt andra förhållanden, som kunna på frågan inverka.

3 §.

Då tillstånd till sänkning eller uttappning af sjö eller till annat vattendrags
förändring efter 1 § sökes, har Konungens Befallningshafvande
att tillse:

om träskmark, som kunde menligt inverka på allmänna helsotillståndet,
skulle uppkomma eller allmänt farlig öfversvämning vållas
eller allmän vattenledning försämras eller någon ort eljest beröfvas
nödig tillgång på vatten;

om fiskerinäring af större betydenhet skulle lida väsentligt förfång; om

kanal, slussverk eller annan sådan vattenbyggnad eller eljest
farled eller flottled, som redan finnes, skulle blifva obrukbar eller
försämras eller tjenlig lägenhet för inrättande deraf i framtiden
borttagas;

om jernväg eller annan allmän väg eller bro skulle taga skada
eller behöfva förändras;

eller om eljest allmännyttigt ändamål skulle förhindras.

4 §•

Der sådant för frågans bedömande i de hänseenden, som angifvas
i 3 §, finnes nödigt, läte Konungens Befallningshafvande vederbörande
kommuner, trafikanter eller andre rättegande i ärendet höras
på sätt tjenligast finnes, så ock särskild undersökning af sakkunnig
man på sökandens bekostnad förrättas. Dylik undersökning
må, der så finnes lämpligt, uppdragas åt den förrättningsman, som,
jemlikt 4 kap. i Lagen om dikning och annan afledning af vatten,
förordna^ att der föreskrifna syn hålla. Yppas vid sistnämnda syn
något förhållande, som enligt de i förevarande författning stadgade
grunder må antagas utgöra hinder emot företaget från det allmännas
sida, åligge förrättningsmannen att sådant genast hos Konungens Be -

fallningshafvande anmäla och, i afbidan på dess vidare förordnande
i ämnet, inställa syneförrättningens fortgång.

5 §•

Finner Konungens Befallningshafvande på grund af de upplysningar,
som vunnits angående den påräknade jordförbättringens värde
och det tillämnade företagets verkningar i öfrigt, anledning vara för
handen att företaget skulle i de hänseenden, hvarom i 3 § förmäles,
medföra olägenheter, som i den mån öfverstiga nyttan af företaget
eller eljest äro af den betydenhet att företaget i dess helhet ej kan
anses vara af öfvervägande nytta för det allmänna; då må ej det
sökta tillståndet beviljas. Eljest ege Konungens Befallningshafvande
förklara det hinder från det allmännas sida ej mot företaget möter.
I sistnämnda händelse skall, der frågan rörer flottled eller byggnad
eller anstalt för flottning eller ock företaget eljest anses kunna medföra
någon olägenhet i de fall, som i 3 § afses, Konungens Befallningshafvandes
utlåtande hemställas Kongl. Maj:ts pröfning.

Öfver Konungens Befallningshafvandes beslut i dessa mål eger
den, som anser sin rätt genom beslutet förnärmad eller obehörigen
inskränkt, besvär hos Kongl. Maj:t anföra.

6 §•

På omständigheterna i hvarje särskildt fall må ankomma om och
i hvad mån frågan om tillstånd från det allmännas sida må företagas
till pröfning innan eller först efter det sig visat huruvida hinder
af enskild rätt emot företaget möter.

7 §•

Varder förklarande meddeladt att hinder mot företaget ej möter,
skall, om och i den mån för farled, flottled, väg eller bro öfver
vattendraget eller eljest för bevarande af det allmännas rätt sådant
linnes nödigt, plan för arbetena så ock vilkoren och sättet för ut -

förandet i öfrigt fastställas samt föreskrift lemnas om tillsyn och afsyning
derå äfvensom angående framtida underhåll och vård af påbjudna
anstalter eller byggnader.

8 §•

Hafva deltagare i dikning eller annan vattenafledning förenat sig
om reglemente i afseende å ombesörjande af samfäld a angelägenheter,
ege Konungens Befallningshafvande, der sådant äskas, reglementet
fastställa, så vidt det finnes med lag öfverensstämmande.

9 §•

Öfver ärenden, som enligt Lagen om dikning eller annan afledning
af vatten eller jemlikt denna kungörelse anhängiggöras hos
Konungens Befallningshafvande, skall särskild^ för dylika ärenden
gemensamt register föras.

Hvad här är stadgadt skall lända till efterrättelse från och med
den 1 Januari 1880.

Förslag

till

Kungörelse

angående särskilda föreskrifter för handläggning af frågor om farled
och vissa vattenbyggnader m. m.

1 §•

Uppstår fråga om inrättande af allmän farled i vattendrag, der
sådan förut ej finnes, skall ansökning derom göras hos Konungens
Befallningshafvande, som, efter det nödig utredning skett samt vederbörande
kommuner, trafikanter, strand-, bro-, fiske- och vattenverksegare
samt andre, hvilkas rätt kan af frågan beröras, blifvit vederbörligén
hörde, eget'' att i öfverensstämmelse med förordningen den
angående allmän farled pröfva huruvida den föreslagna
nya leden är för samfärdseln behöflig samt, i händelse vattendraget
dertill upplåtes, meddela de i öfrigt för ändamålet nödiga bestämmelser.

Finner Konungens Befallningshafvande för frågans utredande nödigt
föreskrifva att syn å stället förrättas af sakkunnig man eller att
sammanträde med sakegarne hålles inför Konungens Befallningshafvande,
vare derom gällande hvad i 3 och 5 §§ flottningsstadgan den
finnes angående syn och sammanträde i flottningsmål

föreskrifvet.

Öfriga frågor, som angå farleds ordnande eller begagnande och
för hvilka särskild ordning ej är föreskrifven, skola ock handläggas
såsom i denna § sägs.

Vill någon för farled eller eljest göra hemställan om den pröfning,
som, enligt förordningen den om tillägg till för ordningen

den 14 April 1866 angående jords eller lägenhets afstående
för allmänt behof, tillkommer Kongl. Maj:t; lände derom till efterrättelse
hvad i Kongl. kungörelsen den 27 November 1845 finnes
för de i sistnämnda förordning afsedda fall föreskrifvet.

3 §.

Kan till följd af förändrade naturförhållanden allmän farled ej
vidare för samfärdseln användas eller finnes den vara för sådant ändamål
alldeles obehöflig, ege Konungens Befallningshafvande efter
vederbörandes hörande farleden aflysa.

4 §.

Vill strandegare öfverbygga allmän farled eller annan sådan led
eller ådra, hvarom i 7 och 8 §§ af förordningen den
angående jordegares rätt öfver vattnet å hans grund förmäles, göre
skriftligen ansökan om tillstånd dertill hos Konungens Befallningshafvande,
som jemlikt 11 § i samma förordning eger att efter vederbörandes
hörande bestämma om och under hvad vilkor den sökta
tillåtelsen må meddelas.

Hvad här är sagdt om öfverbyggnad galle ock i andra fall då
genom byggnad, vattenledning eller annan åtgärd sådan led eller
ådra till djup eller läge förändras.

5 §•

I det register, hvilket, efter ty särskildt är stadgadt, skall hos
Konungens Befallningshafvande föras öfver ärenden angående dikning
eller annan vattenafledning, skola antecknas jemväl de ärenden af
administrativ natur, som i afseende å farled eller flottled eller i fråga

om byggnad eller förändring i vattendrag hos Konungens Befallningshafvande
anhängiggöras.

Hvad här är stadgadt skall lända till efterrättelse från och med
den 1 Januari 1881.

MOTIV.

Förordning

angående jordegares rätt öfver vattnet å hans grund.

Vid granskning af nu gällande lagbud rörande den så kallade
lukrativa vattenrätten har det i afseende å de stadganden, som
innehållas i 20 kapitlet Byggningabalken eller dermed ega omedelbart
sammanhang, visat sig att de ej mindre i vissa fall sakna
erforderlig omfattning och fullständighet än äfven i öfrigt i flera
hänseenden äro mindre tidsenliga. I följd af de ändringar nämnda
lagbud tid efter annan delvis undergått lemna de ock i fråga om reda
och tydlighet mycket öfrigt att önska.

Eu omarbetning af ofvannämnda lagrum, hvilka utgöra, så att
säga, sjelfva kärnan i hela den ifrågavarande lagstiftningsgruppen,
har således funnits vara nödig såväl i och för sig sjelf som ock för
att kunna åstadkomma erforderliga förbättringar inom andra dermed
sammanhängande ämnen.

Lagkomitén vidtog uti sitt förslag till allmän civillag den sönderdelning
af de i 20 kap. Byggningabalken af 1734 års lag omhandlade
ämnen att stadgandet om rätt till begagnande af oskift vatten
sammanfördes med de föreskrifter, som röra samfällighet i annan
egendom, samt att stadgandena om kongsådra och farled upptogos i
sammanhang med andra föreskrifter rörande inskränkningar, som enskild
eganderätt måste vara underkastad till förmån för det allmänna
bästa. Denna anordning bibehölls af äldre Lagberedningen, som till
nyss nämnda inskränkningar jemväl lade ett stadgande om flottled.

En dylik uppställning, ehuru otvifvelaktigt systematiskt vigtig,
kan dock ej genomföras utan väsentlig rubbning i lagstiftningsgrupper,
till hvilka Beredningens uppdrag ej sträcker sig, och måste derföre
lemnas å sido.

I förevarande förordning afhandlas således väsentligen detsamma
som i 20 kap. Byggningabalken med de till nämnda lagrum hörande
författningar. Vid den företagna omarbetningen har Beredningen
sökt att gå tillväga med den försigtighet ämnets vigt och
invecklade beskaffenhet fordrat. Med afseende å den mångfald af
intressen och egendomliga förhållanden, som äro förknippade med
den lukrativa vattenrätten, torde svårigheten att på förhand bedöma
verkningarna af en förändring i den bestående rätten vara ännu större
derstädes än inom de flesta andra lagstiftningsområden. Af sådan
orsak har Beredningen äfven i åtskilliga fall, der teoretiska grunder
eller lagstiftningen i främmande länder synts gifva skälig anledning
till ifrågasättande af dylika förändringar, ansett den största varsamhet
böra iakttagas och uppstält såsom allmän regel att hellre, så vidt
möjligt varit, bibehålla de gamla, med allmänna åskådningssättet införlifvade
grundsatserna än att uppställa nya, som, hvad förtjenster
de än i öfrigt egde, ej med full visshet kunde antagas lämpliga för
vårt lands egendomliga förhållanden.

Innan Beredningen öfvergår till motivering af förordningens särskilda
stadganden torde en kort redogörelse för de främmande, mera
framstående kulturländernas lagstiftning i förevarande ämne böra
lemnas.

Härvid bör på förhand erinras huru som i den romerska rätten
gjordes en väsentlig skilnad emellan offentliga vatten (dumma publica)
och enskilda vatten (dumma privata), och att denna skilnad, hvilken
i den Milanesiska lagstiftningen under medeltiden närmare bestämdes
så, att till de publika lioderna räknades hvarje vattendrag, der sjöfart
kunde bedrifvas, hvaremot allt annat vatten var privat, sedermera
upptagits i de flesta andra europeiska länders lagar, men icke
käft något väsentligt inflytande på vår rätt, der uppfattningen att

vattendragen i allmänhet äro strandegarnes enskilda tillhörighet skarpt
utbildat sig.

Lagstiftningarna i Tyska riket, Österrike och Frankrike, hvilka
upptagit omförmälda allmänna skilnad emellan publika och privata
floder, skilja sig följaktligen i förevarande ämnen betydligt från den
svenska rätten. Denna skiljaktighet är störst i fråga om de lagbud,
som hufvudsakligen afse att bevara det allmännas rätt, eller hvad i
vår lag benämnes kungsådra, farled och flottled. Nyss nämnda främmande
lagstiftningar hafva det gemensamt att i allmänhet den publika
floden ej kan blifva föremål för eu privat egendomsrätt, utan står
nästan fullständigt under statsregeringens förfogande för allmänna
ändamål. En privat flod kan ock under vissa vilkor förvandlas till
eu publik eller, med bibehållande i öfrigt af sin egenskap af privat,
allenast förklaras för flottled. Många föreskrifter äro dock gemensamma
för den publika och den privata floden.

I Baiern, der lagstiftningen i förevarande ämnen torde få anses
fullständigast, är genom Gesetz uber die Benutzung des Wassers vom
28 Mai 1852 hufvudsakligen följande stadgande!! gällande i fråga om
privata vattendrag.

Såsom allmän regel gäller att, der de motsatta stränderna tillhöra
olike egare, gränsen för deras eganderätt till grunden utgöres
af en genom flodens midt vid medelvattenstånd dragen linea. Att
nyttja sjelfva vattnet hafva de båda dock lika rätt. Det vatten, hvartill
strandegaren sålunda är berättigad, eller hvars stränder tillhöra
en och samma strandegare, får han nyttja efter godtfinnande under
vilkor dels att derigenom ej förorsakas uppdämning annan till men
eller öfversvämning eller träskbildning å främmande egor, dels ock
att vattnet, om det bortledes för att annorstädes nyttjas, återledes
till floden innan denna uppnår andres egor. Befrielse från skyldighet
att återleda vattnet kan dock erhållas, så vida genom underlåtenhet
deraf skada ej tillskyndas annan. Deremot kan vattnets bortledande
inskränkas, derest genom ett dylikt begagnande ortens innevånare
gå miste om det för deras hushållsbehof nödiga vatten. Flera,

mera speciella undantag från nämnda allmänna regel äro ock stadgade.
Rätt att nyttja en obegagnad vattentillgång kan af offentlig
myndighet under vissa vilkor meddelas dem, hvilkas egor ej stöta
till vattendraget. Ett bland dessa vilkor är att genom det tillärnade
företaget en otvifvelaktig nytta vinnes för landtbruket eller industrien.
För anläggning af vattenverk med spänd vattenkraft fordras
tillstånd af administrativ myndighet. Vid ärendets behandling förfares
på så sätt att de, hvilka förmena sin rätt kunna af anläggningen
beröras, genom kungörelse föreläggas att inom viss tid anmäla
sig vid äfventyr af talans förlust. Möter ej från det allmännas sida
hinder emot företaget, meddelas den sökta tillåtelsen under förbehåll
af domstols pröfningsrätt rörande gjorda invändningar mot anläggningen,
hvilka grunda sig på privaträttsliga förhållanden. Visar det
sig att ett efter behörigt tillstånd bygdt vattenverk vållar skada å
annans egendom, må, så vida sådant kan ske utan öfvervägande skada
för veidtets egare och denne erhåller fullt skadestånd, nödiga ändringar
å dammen för vattenhöjdens sänkande tillåtas. För byggande af
dam i ändamål af jords bevattning har strandegare i allmänhet rätt
att emot ersättning erhålla fäste för dammen å motsatta stranden.
Egaren af denna strand kan derefter när som helst framställa anspråk
på deltagande i dammens nyttjande, i hvilket fall han skall i förhållande
till omfånget af deltagandet ersätta den, som byggt dammen,
kostnaden derför äfvensom vidkännas proportionerlig andel i underhållskostnaden.
Jemväl ersättning för damfästet bör i så fall återgäldas,
hvarförutom den, som fordrar att få deltaga, skall, om den
andre begynt eller fullbordat sitt verk innan fordran om deltagandet
framställes, ensam vidkännas de ökade kostnader, som föranledas af
de i följd af deltagandet nödiga ändringar i verket. Vid alla vattenverk
skall det högsta tillåtna vattenståndet med vattenmärke betecknas.
1 allmänhet har vattnets användande för jords bevattning blifva,
såsom synnerligen vigtig^, genom nämnde lag tillgodosedt framför
det bruk af vattnet, som för industriella ändamål kan ifrågakomma.
Om vattendragens vidmagthållande meddelas ock föreskrif -

ter. Så åligger det strandegaren att hålla sin strand fri från allt,
som kan hindra vattnets aflopp. Upprensning af flodbädden är ett
gemensamt åliggande för strandegarne och andre, hvilka äro berättigade
att nyttja vattnet för vattenledning eller vattenverk. Vattenverksegare
åligger särskilda att ensam upprensa vattendraget så långt
som han eger att uppdämma vattnet; och är för sådant ändamål
tillträde till stränderna honom medgifvet. De, som ega del i vattendraget,
äro berättigade att jemväl i afseende å dess bifloder vidtaga
de åtgärder, som erfordras för vattendragets bibehållande i normalt
skick. Administrativ myndighet tillkommer att öfvervaka det upprensningarna
verkställas samt fördela upprensningsskyldigheten emellan
vederbörande. Strandegare äro förpligtade att utan godtgörelse
tåla det jord och annat, som ur vattendraget upptages, lägges på
deras strand under någon viss, af administrativa myndigheten bestämd
tid, hvarefter det upplagda skall bortföras af den, som verkstält
rensningen. Ilar vattnet af sig sjelft vikit af från sitt förra
lopp, eger den, hvars rätt deraf är beroende, att på sin bekostnad
återföra vattendraget, men framställning derom skall inom ett år
göras till dem, genom hvilkas mark vattnet tagit sitt nya lopp.

Härmed nära nog lika stadgande!! finnas i de öfriga tyska länderna.

Bland andra mindre väsentliga afvikelser härifrån märkes hurusom
i Preussen genom Gesetz fiber die Benutzung der Privatflilsse
vom 28 Februar 1843 ä,r stadgadt att, jemte det den, som vill anlägga
bevattningsanstalt, har rätt att erhålla damfäste å andra stranden,
egaren till denna må välja huruvida han vill taga godtgörelse
för den till damfästet nödiga mark eller begagna hälften af det uppdämda
vattnet. Föredrager han det förra eller förklarar han sig ej
inom förelagd tid, förlorar han rättigheten att taga del i vattnets
nyttjande; väljer han att begagna sin del af vattnet, bör han vidkännas
halfva kostnaden för dambyggnaden.

I Hannover är genom Gesetz fiber Entwässerung lind Bewässerung
der Grundstucke sowie fiber Stauanlagen voin 22 August 1847

stadgadt att vid vattenverk skall genom vattenmärke betecknas såväl
det högsta som, der så nödigt är, det lägsta tillåtna vattenståndet.

I Österrike gälla genom lag af den 30 Maj 1869 samt i Baden
enligt lag af den 25 Ang. 1876 hufvudsakligen enahanda bestämmelser
som de här ofvan för Baiern nämnda. I fråga om befordrande
af ett nyttigt användande af vattnet synes lagstiftningen i Österrike
gifva den offentliga myndigheten till och med ännu vidsträcktare
magt.

Enligt franska lagstiftningen är eganderätten till de privata vattendragen
förenad med eganderätten till stranden derinvid. Höra de
motsatta stränderna till olike egare, utgöres gränsen för deras eganderätt
till grunden af en linea, som tänkes dragen genom midten af
vattendraget, men sjelfva vattnet är en gemensamhet för samtlige
strandegarne. En hvar strandegare får efter godtfinnande begagna sig
af det förbi hans strand flytande vattnet under vilkor att ingrepp
derigenom ej sker i annans rätt eller i något publikt intresse. Uppdämning
å annans mark får derföre ej ega rum, liksom vattnet ej
heller må genom dylik åtgärd undanhållas nedan liggande strandegare.
Vid afledning af vatten från vattendraget skall återledning
ega rum innan annans egor vidtaga. Huru stor myckenhet vatten
hvarje strandegare får taga i anspråk bestämmes jemlikt Code civil
645 § i förekommande fall af domstolarne, hvilka dervid böra tillgodose
jordbrukets intressen, så vidt detta låter sig göra utan kränkning
af eganderätten. Rättighet att erhålla damfäste å strand, som
man ej områder, är i allmänhet ej medgifven. Allenast vid vattenafledningar
för jords bevattning kan jemlikt lagen den 11 Juli 1847
strandegare fordra att emot ersättning, som bör på förhand utgifvas,
erhålla fäste för dam å annans motsatta strand. Den, som upplåter
mark till damfästet, kan när som helst fordra att få deltaga i dammens
nyttjande, i hvilken händelse han skall till hälften deltaga i
kostnaden för dambyggnaden och dess underhåll, hvarjemte den godtgörelse,
som han må hafva uppburit, skall återgäldas. Påyrkar han
deltagande först efter det dam anläggningen blifvit påbörjad eller

fullbordad, skall lian ensam vidkännas den ökade kostnad, som påkallas
af de för honom nödiga förändringar i dammen. Administrativ
myndighet bestämmer angående behöfligheten af strömrensning, låter
verkställa densamma och fördelar kostnaden på strandegarne i förhållande
till deras andel af stränderna. Strandegarne kunna ock
för pligt as att sjelfve besörja arbetet.

Den engelska rättens uppfattning af den publika och privata flodens
begrepp är visserligen betydligt afvikande från den ofvan angifna
allmänna så till vida, att i England de »söta» vattnen anses,
ehvad de äro segelbara eller ej, utgöra enskild egendom; men dispositionen
öfver de segelbara vattnen tillkommer i väsentlig mån
kronan, hvilken har under sin vård allt, som angår allmänhetens beqvämlighet
och säkerhet. I följd häraf äro särskilde embetsman tillsatte,
hvilka ega att förekomma och undertrycka alla åtgärder, som
kunna hindra sjöfarten eller vattnets fria lopp. Strandegarens rätt
till grunden sträcker sig ut till midten af vattendraget. Uti ifrågavarande
ämnen i öfrigt finnas ej några anmärkningsvärda jemförelsepunkter
emellan den engelska och vår rätt.

I Danmark, der en ny lag om vattens afledande och nyttjande
är under riksdagens pröfning, finnas ganska få lagbestämmelser om
rätt till nyttjande af vattendragen. Af stadgandena i Kristian den
femtes lag (5 bok. 10 kap. 42 art. och 11 kap. 1 art.) framgår att,
då stränderna af eu sjö eller annat vattendrag tillhöra olike egare,
en hvar af dem har rätt att begagna sig af vattendraget utanför sin
strand intill »mitstroms»; att man ej eger att för qvarnanläggning
fordra damfäste å annans grund eller uppdämma vatten å annans
åker eller äng eller till men för ofvan liggande qvarnar, men att, om
en qvarn opåtaldt blifvit byggd och begagnad i tjugu år, den är med
häfd försvarad. I nämnde lag förbjudes ock (5 bok. 11 kap. 6 art.)
att till men för annan draga vattnet ur det lopp, som af ålder varit.

Enligt Anordningen angaaende Vands Afledning eller Afbenyttelse
til Jorders Forbedring den 29 Juli 184G är eu hvar berättigad

att nyttja det vatten, som flyter förbi hans strand, så vidt nyttjandet
kan stå till sammans med andre strandegares rätt samt hinder ej
heller möter från det allmännas sida med afseende å skepps- eller
båtfart eller annat allmänt ändamål. För jords bevattning må man
ock göra dam, om derigenom skada å annans egendom eller eljest
intrång i annans rätt ej sker. För damfäste, som man i ty fall eger
undfå å annans motsatta strand, skall ersättning gifvas. Från vattendraget
afledt vatten skall dit återledas, så att ingen strandegare
lider men genom afledningen. Emellan flere till vattnet berättigade
fördelas af Amtsraadet vattenqvantiteten med hänsyn till arealen af
deras till vattendraget gränsande egor, till hvilkas bevattning vattnet
kan användas. I öfrigt skiljes emellan de större vattenloppen, hvilka
utan undantag stå under offentlig kontroll och regleras af Landvaesenskoinmissionen,
och de mindre vattenloppen, som stå under kommunalbestyrelsernas
eller Sogneforstandskabens öfverinseende. Dessa
myndigheter öfvervaka vattendragens hållande vid magt. Rensningen
af de större vattendragen skall bekostas af alla, som af densamma
hafva nytta, sålunda att den i vissa fall åligger både egaren och
brukaren af stranden, i andra åter allenast brukaren. Underhållet af
de mindre vattenloppen åligger brukarne af den till vattendraget stötande
jord. Den jord, som vid rensningen upptages, må läggas på
stranden, och är den, som brukar egendomen, hvarå jorden upplägges,
skyldig att från stranden bortföra jorden emot det att han får behålla
och använda densamma.

I Norge är den äldre lagstiftningen densamma som i Danmark;
men på den senare tiden har i Norge vattendragens användande såsom
kommunikationsmedel blifvit af större vigt, och rättigheten att
sålunda begagna vattendragen förutsattes i de detta ämne rörande
författningar, hvarom närmare förmäles här nedan i de lagförslag,
som specielt röra flottled och flottning. Genom Lov om Vands Ledning
over anden Mands Jord den 28 Juli 1824 stadgas att, då vatten
kan erhållas utan skada för den, som detsamma områder, och utan
öfversvämning på andres egor, må den, som behöfver vattnet för sin

jords förbättring, leda det till sig öfver annan mans grund emot ersättning.
Angående rätt till damanläggning för dylikt ändamål finnes
dock ej något stadgadt. Hela vattenrätten är för närvarande
föremål för omarbetning af en derför tillsatt komité.

1 Finland äro de bestämmelser 1734 års lag innehåller i förevarande
ämne delvis förändrade genom Kejserliga förordningen den
23 Mars 1868 angående vattenledningar och vattenverk. Dessa ändringar
äro hufvudsakligen följande. I hvarje eif, ström, å eller sund
skall kongsådra alla tider hållas öppen till en tredjedel af vattnets
bredd och der djupast är, så att far- eller flottled, fiskens upp- och
nedgång samt vattnets aflopp icke stänges eller hindras. Uti mindre
vattendrag, som likväl till far- eller flottled begagnas, skall kongsådra
räknas till tolf alnar i djupaste vattnet, ändå att tredjedelen af
vattnets bredd är mindre. För vattnets aflopp skall ock hållas större
öppning än en tredjedel, der sådant finnes behöflig!. Tvist om kungsådras
rätta läge och bredd, dess öppnande eller stängande tillhör
allmän domstol. Anläggning af vattenverk uti små vattendrag, som
icke äro för farled eller flottled användbara och hvilkas stängande
icke kan vålla uppdämning för några öfverboende eller vattenbrist
för dem, som nedanför finnas, är icke underkastad annan inskränkning
än att den, som vill uppföra verket, bör före anläggningen göra
anmälan om företaget hos vederbörande distriktsingeniör, som eger
att undersöka om någon annans rätt genom anläggningen förnärmas
och meddela yttrande derom. Finnes ett sålunda tillkommet verk
vålla uppdämning eller annan olägenhet, skall detsamma i laga ordning
undanrödjas och egaren ersätta all skada.

För anläggning af vattenverk i andra vattendrag skall tillstånd
sökas hos guvernören, som förordnar distriktsingeniören eller annan
sakkunnig man att förrätta syn å anläggningsstället. Bestrides anläggningen
och är anmärkningen sådan att saken är att anse såsom
tvistig, hänvisas parterne att sin talan vid domstol utföra. Bifalles
ansökningen, böra sättet och vilkoren för anläggningen samt kungsåder^
öppenhållande uti utslaget noga bestämmas. Finnes nödigt

att utsträcka verket öfver kongsådra, må sådant tillåtas, om nödigfar-
och flottled derigenom ej skadas samt tjenlig anstalt göres för
fiskens gång och till förekommande af hinder för vattnets aflopp.
Har vattenverk blifvit anlagdt på grund af utslag, som, meddeladt i
förenäinnda ordning, vunnit laga kraft, och i öfverensstämmelse med
de i utslaget fastställa vilkor, är egaren ej skyldig att ansvara för
några skador, som anläggningen kan förorsaka för öfver- eller underbyggare.
Alla de, som vid större eller mindre bäckar eller åar
hafva egor eller nyttja fiske eller farled eller ock deraf draga annan
fördel, skola vara pligtige att, om sådant nödigt är, årligen under
lågt vattenstånd från vindfällen eller andra tillfälliga hinder befria
dylika vattendrag; och tillkommer det guvernören att efter en hvars
nytta af arbetet slik skyldighet fördela samt om rensningens verkställande
närmare förordna.

1 §. Genom ifrågavarande förordning, för hvars särskilda bestämmel ser

Beredningen nu går att redogöra, är icke någon ändring gjord i
12 kap. 4 § Jordabalken af 1734 års lag. Till den s. k. vattenrätten
höra ej egentligen stadgandena rörande rätt till den grund,
hvarå vattnet finnes; och såsom hufvudsakligen ett sådant stadgande
torde nyss nämnda lagrum angående rågång i vattendrag böra anses,
ehuru deraf ock framgår rätt till vattnet å samma grund såsom adpertinens
till fastigheten. Vid sådant förhållande har det ej heller
ansetts nödigt att, på sätt i första vattenrättskomiténs förslag skett,
särskilt besvara frågan huru vidsträckt rätt till källor, brunnar eller
andra konstgjorda vattensamlingar eller stillastående vatten tillkommer
den, å hvars grund de finnas. Denna rätt framgår med nödvändighet
ur eganderätten till sjelfva vattenbäckenet. I viss mån
annorlunda förhåller det sig med det rinnande vattnet, som ej kan
qvarhållas å den grund, hvarå det uppsprungit eller förut samlats.
Visserligen är äfven dylikt vatten, hvilket antagit karakteren af vat -

tendrag, i viss mån en adpertinens till grunden, hvarå det finnes,
inen grundegaren kan ej bibehålla sin rätt till vattnet längre än det
qvarstanna]’ å hans grund, hvadan denna rätt egentligen inskränker
sig dertill att grundegaren får under vattnets lopp öfver eller förbi
hans egor göra sig detsamma till godo, hvarjemte det rinnande vattnets
särskilda egenskaper föranleda dertill att nämnde rätt begränsas
ej mindre af den rätt, som tillkommer andre delegare i vattendraget,
än äfven af det allmänna bästa.

Förordningens 1 §, hvilken afser att gifva en sammanträngd
framställning af den allmänna rättsprincipen i ämnet, tillförsäkrar
således den, som eger grunden, hvarå vattnet tinnes, rätt att tillgodogöra
sig detsamma, så vidt denna rätt ej är genom uttryckliga lagbud
inskränkt. En sådan försäkran står i full öfverensstämmelse med
förenämnda 12 kap. 4 § Jordabalken och gäller jemväl om källor,
brunnar och annat dylikt vatten, hvartill grundegaren har fullständigare
rätt än till vattendragen. De i en del utländska lagstiftningar
omständligt afhandlade frågorna om rätt att hemta vatten, sand eller
is ur vattendrag, om badning, tvätt, isbanor, rodd in. m. hafva veterligen
hittills i vår rätt kunnat utan svårighet lösas med ledning af
dess allmänna grunder, och några särskilda bestämmelser derutinnan
torde således ej kunna anses behöfliga.

2 § innehåller en negativ bestämmelse rörande den rätt, hvarmed, 2 §.
då stränderna å ömse sidor om ett vattendrag tillhöra olike egare,
den ene i förhållande till den andre eger att för ett visst ändamål
tillgodogöra sig det öfver hans grund flytande vattnet. Visserligen
är det en allmän regel att ingen får förnärma annan i hans rätt,
men då, såsom i det här afsedda fallet, de ömsesidiga rättigheterna
så nära ingripa i hvarandra att en i allmänhet loflig åtgärd, som
den ene strandegaren vidtager å sin grund, kan göra intrång i den
motsatta strandens egares rätt, torde här ej böra saknas ett förklarande
att en sådan åtgärd ej får vidtagas.

Då en återblick på våra äldre lagar säkerligen kan i väsentlig
mån lätta uppfattningen af såväl 2 § som nästföljande §§, lemnas bär

en kort framställning af de med förevarande ämne närmare sammanhang
egande äldre lagbuden.

De fleste af landskapslagarne innehålla bestämmelser om qvarnar,
hvilka jemte fiskeverk voro de enda af desse lagar kända vattenbyggnader.
I fråga om rätt till anläggning af qvarn stadgar äldre
Vestgötalagen att, ehvad marken utgjordes af allmänning eller vore
för byn samfällig, den egde qvarnställe, som derstädes först byggde.
Ingen fick så bygga att skada derigenom tillfogades annans tomt,
åker, äng eller väg, ej heller äldre qvarn eller fiskeverk. Vid qvarnbyggnader
i allmänningsvatten, hvars andra strand egdes af annan
person, var det tillåtet att öfverbygga två tredjedelar af vattnet, men
en tredjedel borde lemnas öppen. Rättighet att erhålla damfäste å
annans motsatta strand förefans ej, utan skulle under nyss nämnda
förhållanden sådan rätt förvärfvas med iakttagande af enahanda
formaliteter, som för öfverlåtelse af annan fast egendom voro stadgade.
Likaså borde, der någon byggde qvarn å egen mark samt motsatta
sidan utgjordes af allmänning, som tillhörde annan by, rätt till
damfäste köpas af dem, hvilka egde jorden i samma by. Den, som
byggt qvarn i allmänningsvatten, egde att begagna sig deraf så länge
virket i byggnaden ej blifvit angripet af röta, hvaremot, i händelse
qvarnen ej begagnats under tre vintrar samt trävirket var ruttet,
hvem helst bland allmänningsintressenterne, som ville, egde att tillegna
sig den. Jemväl i ett annat fall kunde den, som byggt qvarnen,
gå miste derom. Var nemligen qvarnen anlagd å allmänning —
i hvilken händelse samtlige egarne af allmänningen voro pligtige att
på derom af den byggande framstäld begäran utlägga väg för honom
till qvarnen — blef, derest denne försummat att framställa sådan anhållan
samt marken omkring qvarnen vid företaget skifte tillföll annan
person, qvarnen »onyttig» för egaren, d. v. s. han kunde ej fordra
att få taga väg öfver annans eg or för att komma till qvarnen.

Den yngre Vestgötalagen, hvars bestämmelser i ämnet i öfrigt
äro lika med de ofvan omförmälda, innehåller derförutom ett stadgande,
som begränsar rättigheten till qvarnanläggningar derhän, att

byggnaden borde bortföras, derest grannarne det yrkade och aftal
med dem ej kunde träffas.

Utförligare föreskrifter i ämnet förekomma i Östgötalagen. Förutom
förbudet att bygga qvarn så att annans åker eller äng derigenom
lede skada stadgades att den, som bodde ofvan, skulle så
bygga att han ej undanhölle dem qvarnvatten, hvilka bodde nedanför,
liksom ock desse ej fingo bygga till men för de ofvan liggande,
utan skulle den ene råda öfver den andres damlucka, d. v. s. ega
rätt att till förekommande af skada draga upp damluckan. Till
strömmens midt egde en hvar strandegare bygga. Funnos flera forsar,
egde den strandegare företräde att bygga, hvars qvarn ej komme
att lända annan till skada; och kunde äldre verk, som led skada genom
nya anläggningar, påkalla utrifning deraf. Var qvarnställe fleres gemensamma
tillhörighet och ville ej alla egarne taga del i qvarnbyggandet,
egde den vitsord, som önskade bygga. Dock ålåg det denne
att stämma dem, som ej ville bygga, och bjuda dem bygga med
honom samt, derest deltagande vägrades, söka dom på rättigheten att
bygga. Sedan sådan dom erhållits, kunde öfrige delegare i qvarnstället
fordra deltagande i qvarnens nyttjande allenast under vilkor
att full godtgörelse lemnades den som byggt för kostnad och arbete.

Svealagarnes bestämmelser i ämnet äro i de flesta fall nästan
ordagrannt öfverensstämmande sins emellan. Bland stadgandena i
Uplandslagen märkes att, derest qvarnställe var beläget emellan byar,
hvarje by egde halfva qvarnstället så långt byns egor sträckte sig;
att qvarnställe, som vore beläget inom by, skulle delas efter öre
och örtug så att en hvar finge lott deri efter som han egde del
i tomt, åker och äng; samt att, om två eller tre qvarnställen lågo
inom by, de skulle delas efter markland, hvarefter eu hvar egde
bygga eller låta qvarnstället ligga nere. Vidare meddelas förbud
att bygga till skada för annans åker eller äng eller för ofvan
belägen qvarn; och skulle, derest sådan skada befanns ega rum,
byggnaden utrifvas. Huru förfaras skulle då gemensamt qvarnställe
ej kunde delas, men allenast någon af delegarne ville bygga, nämnes

ej, liksom det ej heller talas om rättighet att å motsatta stranden
erhålla damfäste.

I Södermannalagen finnes föreskrifvet att, om rinnande vatten,
hvarest qvarnar kunde byggas, tillhörde eu by, det borde skiftas efter
rätt delningsgrund. Vitsord tillkom den, som ville bygga; och skulle,
derest lian gifvit eller kunde gifva de öfrige anvisning på annat qvarnställe,
hans byggnad stånda oqvald. Fanns ej annat qvarnställe att
anvisa, borde byggnaden skiftas emellan alla, när sådant af dem påkallades
samt ersättning i penningar lemnades åt den som byggt.

Magnus Erikssons landslag upptager de flesta af Uplandslagens
stadganden äfvensom Östgötaiagens bestämmelser om huru förfaras
skulle då flera forsar funnos, så ock angående äldre qvarnverks företräde
framför yngre samt skyldighet att vid uppdämning taga hänsyn
till ofvan och nedan liggandes rätt, i hvilket sistnämnda afseende
föreskrift meddelades om förpligtelse för dammens egare att sjelf
draga upp sitt stigbord, hör det fall åter att flere egde qvarnställe
till sammans och en ville bygga, men ej alla, innehåller landslagen att
den hade vitsord, som ville bygga; dock ålåg det. honom att stämma
de öfrige och bedja dem bygga med honom, hvarefter, i händelse de
vägrade, han skulle taga dom på rättigheten att bygga. Sedan egde
han hafva qvarnen till dess han deraf uppburit så mycket som han
å qvarnen kostat.

Den äldre landslagens bestämmelser äro med allenast några mindre
betydande afvikelser upptagna i Kristoffers landslag. Uplandslagens
ofvan omförmälda stadgande för det fall att qvarnställe var beläget
emellan byar, hvilket återfinnes i 26 Byggn. B. af Magnus Eriksons
landslag, blef i Kristoffers landslag 33 Byggn. B. återgifvet sålunda:
»biu kan mölnostadir bolstada mellan liggia, hafvi halfvan mölnostad
hvar bolstadir, svva långt som hans byalandh ligger.»

I fråga om rågång i vatten och deraf beroende eganderätt till
vattenbäckenet stadgades i Jord. B. 17 af äldre Vestgötalagen och i
Jord. B. 42 af yngre Vestgötalagen att, om vatten runne mellan två
egoområden, dessa skulle anses mötas »miprivantras»; i Östgötalagen

Bygda B. 28: 4 att, om rågång mötte vatten, som var så mycket
att det kunde vända ett qvarnhjul, skulle rågränsen anses vara i
»malström»; samt i Uplandslagen Wi[>. B. 17 att, om byar lågo vid
sidan af sjö eller sund, egde »halfva sjö hvar by.»

Detta sistnämnda stadgande upptogs sedermera i 21 Byggningabalken
af Magnus Erikssons och i 26 Byggningabalken af Kristoffers
landslag.

Sedan inom den lagkommission, som utarbetade 1734 års lag,
framstälts åtskilliga redaktionsförslag, motsvarande ofvan återgifna, i
33 Byggningabalken af landslagen intagna stadgande, erhöll det slutligen
den i 20 kap. 1 § Byggningabalken af 1734 års lag upptagna
lydelse: »Går ström eller bäck emellan tvenne byar och ega de begge
del i qvarnställe, njute hälften hvar.»

Då tvekan om rätta tydningen af nyss nämnda lagrum någon
gång försports, anser sig Beredningen ej böra underlåta att redogöra
för sin uppfattning deraf. I sådant hänseende bör erinras
huru som med ordet »qvarnställe» här måste förstås sådan, förut i
samma § omtalad lägenhet, »der qvarn eller annat vattenverk kan
byggas», d. v. s. ett för qvarnbyggnad lämpligt strömfall med tillhörande
grund och fästen för dambyggnad; samt att vidare, när åt
dylikt qvarnställe gifves bestämningen att båda strandegarne skola
ega del deri, uppenbart måste dermed afses att qvarnstället, såsom
helt betraktadt, sträcker sig öfver bådas grund och således ligger
på ömse sidor om den gemensamma rågången, ty i lägenhet, som
faller helt och hållet inom den enes rågång, kan ej den andre sägas
ega del. Otvifvelaktigt är jemväl att den sålunda å begges grund
befintliga lägenheten måste vara af beskaffenhet att ej kunna delas,
d. ä. att naturförhållandena ej medgifva dess styckning i två skilda
lägenheter med sjelfständig dambyggnad uteslutande inom hvardera
strandegarens gräns. Denna uppfattning vinner jemväl stöd genom
den i slutet af sistberörda § gifna hänvisning till stadgandena om fiskeverks
byggande, bland hvilka förekommer det härutinnan tillämpliga

(Byggningabalken 17 kap. 2 §) om byggnad i strömmar, »som ej kanna
delas». När således den gemensamma lägenheten ej kan styckas, inträder
jemlikt ifrågavarande lagrum oundvikligen en tvungen gemensamhet
vid dess nyttjande. Vattenkraften antager karakteren af eu
samfällighet och på samma gång följer deraf, enligt allmänna rättsgrunder,
att hvarje delegare deri bör ega rätt att vidtaga nödiga anstalter
för dess tillgodogörande så långt samfälligheten sträcker sig
och således jemväl att fästa dammen å den andres grund, derest sådant
kan ske utan att denne derigenom lider skada. Vid sådant förhållande
framställer sig här för lagstiftaren jemväl nödvändigheten
att utfinna en grund för delningen af det vid dammen samlade vattnet.
Dervid kunna, såsom bekant är, hufvudsakligen tvenne olika
synpunkter göra sig gällande. Enligt den ena bor den genom dambyggnaden
åstadkomna förändring i vattenloppet ej vålla någon förändring
i strandegarnes ursprungliga rätt. I detta hänseende innebär
12 kap. 4 § Jordabalken att med eganderätten till vattenbäckenet
följer nyttjanderätt till vattnet derå, hvarvid grundegaren således
har att åtnjuta så stor del i vattenkraften, som den på hans
grund hvilande vattenpelarens tryck med hänsyn jemväl till fallhöjd
och strömhastighet kan åstadkomma. Med tillämpning af denna åsigt
skulle följaktligen hvardera strandegaren äfven efter uppdämningen
taga del i det uppdämda vattnet eller vattenkraften i proportion till
den andel han före uppdämningen hade deri enligt nyss angifne beräkningsgrund.
Ur den andra synpunkten är det åter lämpligare att
under nu anförda förhållanden, då en verklig samfällighet eger rum,
anse begge strandegarne alltid vara lika berättigade till det uppdämda
vattnet och följaktligen låta dem deri åtnjuta hvar sin hälft.

Den sist nämnde delningsgrunden har, efter hvad det vill synas,
på goda skäl blifvit af 1734 års lagstiftare stadfästad såsom i det
förevarande fallet rigtigast och jemväl närmast öfverensstämmande
med landslagens stadgande i 33 Byggningabalken. Eu delning efter
den ursprungliga vattenmassan — hvilken förordats bland annat af
den komité, som för närvarande i Norge är sysselsatt med hithörande

ämnen — är förenad med praktiska olägenheter, beroende på svårigheten
att utforska tillståndet före därnningen, i hvilket hänseende tillfälliga
grundbildningar samt vexlingarna i vattenståndet jemte andra
omständigheter framkalla en osäkerhet, som knappast kan ens genom
mångåriga observationer häfvas. Delningen till hälften är deremot
alltid praktiskt utförbar utan dylika svårigheter.

Af det nu anförda framgår att Beredningen anser ifrågavarande
föreskrift i 20 kap. 1 § Byggningabalken innebära att i det fall, då
ett i rågången emellan två skilda fastigheter befintligt strömfall är
så beskaffad! att för tillgodogörande deraf strandegarne hvar å sin
sida hafva af nöden dambyggnad, som icke å hans egen grund kan
fullbordas utan måste sträckas in på den andres område, eller, med
andra ord, då ingendera kan tillgodogöra sig det förbiflytande vattnet
utan att med dambyggnaden öfverskrida rågången, en tvungen
samfällighet uppstår, deruti båda strandegarne till hälften hvar taga
del. Åsämjas de ej om gemensam byggnad, kan den ene ej hindra
den andre från byggnadens företagande och måste fördenskull upplåta
det nödiga damfästet. Derigenom varder dock den, som ej genast
vill i byggnaden deltaga, icke beröfvad sin rätt till vattnet, hvadan
anläggningen i sådant hänseende icke för honom medför någon
skada. Om eller i hvad mån deremot annan genom anläggningen orsakad
skada, t. ex. sådan, som till äfventyra någon gång kan uppstå
genom upplåtande af grund till damfästet, bör enligt det i förevarande
fall tillämpliga stadgandet i 17 kap. 2 § Byggningabalken anses
utgöra hinder mot anläggningen, framgår ej med önsklig tydlighet
ur nämnda lagrum.

Sammanställer man stadgandet i 12 kap. 4 § Jordabalken med
den föreskrift 20 kap. 1 § Byggningabalken innehåller om vattenkraftens
delning till hälften i det der afsedda fallet, visar sig, såsom redan
är antydt, att detta senare utgör ett undantag från eller en modifikation
i den allmänna rättsregel i fråga om vattnets nyttjande, hvilken
måste anses framgå ur förstnämnda lagrum. Då Lagkomitén, den
äldre Lagberedningen samt efter dem äfven deri senare vattenrätts -

komitén ej i sina förslag upptagit bestämmelsen om damvattnets fördelning
i lika lotter i det ifrågavarande undantagsfallet, skedde således
derigenom en ej oväsentlig ändring i grunderna för 1734 års
lag. Enahanda var förhållandet med den första vattenrättskomitén,
som genom sitt förslag att, då å ömse sidor om vattendrag voro olike
strandegare, desse skulle i alla händelser vara berättigade att undfå
lika myckenhet af vattnet, upphöjde till allmän regel det stadgande,
som i 1734 års lag gälde endast nämnda undantagsfall.

Beredningen har för sin del funnit ifrågavarande lagrum hvila
på rigtiga grunder och följaktligen ej haft anledning att deri föreslå
någon hufvudsaklig ändring, utan endast afsett att förtydliga och
närmare utveckla detsamma i några hänseenden, der sådant visat sig
behöflig!. Hvad särskild! angår tvångsrätten till damfäste å annans
grund, har Beredningen ej ansett sig böra tillstyrka utsträckning deraf,
på sätt vattenrättskomitéerna föreslagit. En dylik tvångsrätt är befogad
allenast när en verklig gemensamhet emellan strandegarne förefinnes.
Men i den händelse att den ene strandegaren kan inom sin rågång
sjelfständigt åstadkomma en fördämning, der han kan nyttja sin andel
i vattnet, finnes ingen rättslig anledning att tillerkänna den andre
strandegaren, hvars strömfall ej kan af honom sjelfständigt bebyggas,
rätt att öfverskrida sin rågång och genom dambyggnad å grannens
grund inkräkta på dennes nyttjanderätt till vattnet. Ej heller torde
dylika fall vara så ofta förekommande eller i allmänhet af den vigt
att något öfvervägande ekonomiskt intresse för det allmänna kan antagas
påkalla en sådan utsträckning af nämnde tvångsrätt. Den förmån,
som genom ett dylikt ingrepp skulle beredas vattenverken, kan
utan tvifvel, der den är af vigt, lätteligen ernås genom öfverenskommelse,
på hvilken väg de förvecklingar, som eu af lagen stadgad
tvångsrätt framalstra^ helt och hållet undvikas.

3 §. Sedan i 2 § af Beredningens förslag föreskrifvits den allmänna

regel att ene strandegaren ej må genom sin byggnad förnärma den
andres rätt öfver vattnet, återstår att närmare, än i 1734 års lag skett,
utreda frågan om det men, som damfästets upplåtande kan förorsaka.

Det synes härvid Beredningen sannolikt att 1734 års lagstiftare
med ledning af erfarenheten antagit att nämnda men sällan kan vara
sådant att deraf uppstår någon verklig skada eller förlust, nog betydande
att böra hindra anläggningen af ett nyttigt verk. Skulle
emot förmodan någon öfvervägande olägenhet yppas, bör den utan
tvifvel gälla såsom hinder, men är skadan ej af synnerlig betydenhet,
bör ene delegaren ej kunna undandraga sig den i samfällighetens
natur grundade förpligtelsen att tåla dylikt men, hvilket dock bör
till fullo ersättas.

Att den som byggt ej eger använda den andres lott i vattnet
längre än till dess denne sjelf gör sin rätt gällande, är uttryckligen
utsagdt i 3 §, likasom ock storleken af nämnde lott blifvit i samma
§ bestämd i enlighet med hittills gällande lag, tolkad på det sätt
Beredningen ansett vara det rätta. I 3 § återfinnes slutligen jemväl
nu gällande lags föreskrift att Rätten skall bestämma huru
byggnaden får göras och begagnas. Den nu föreslagna lydelsen af
samma föreskrift skiljer sig något ifrån dess hittills varande. Denna
skiljaktighet har sin grund deri att, då Beredningen ansett nödigt att
i nästföljande § meddela särskilda bestämmelser om vilkor och tid,
hvarunder den som byggt må begagna det vatten, hvilket den andre
ej vill använda, Rätten följaktligen härvidlag ej tillkommer att yttra
sig om annat än huruledes dammen må byggas och hvardera delegarens
lott i vattnet uttagas. På hvad sätt vattenvei’ket i öfrigt
inrättas har i förevarande afseende ingen betydelse och bestämmes
först i 6 §.

I fråga om tid eller vilkor, hvarunder den, som byggt dammen, 4 §.
må begagna sig af den andres lott i vattnet, är den rätt nu gällande
lag gifver domaren att efter sitt skön bestämma i detta hänseende
utbytt mot ett uttryckligt lagbud, hvilket innefattar att den som
byggt måste upphöra med användandet af den andres andel i vattnet,
då denne sjelf har behof deraf. Billigheten fordrar dock att något
rådrum beredes deri, som sålunda nödgas afstå från den dittills använda
vattentillgången. Om den ene strandegaren ej kunnat förmå

den andre att deltaga i dambyggnaden, bör det ej betagas den förre
att inrätta sitt verk så att icke någon vattenkraft, såsom obegagnad,
går förlorad. Då nu omsider den förut motvillige strandegaren beslutar
sig för att begagna sin lott i vattnet, inträder för egaren till
det redan anlagda verket en betydlig rubbning i dittills varande förhållanden.
Det lärer väl således vara fullt i sin ordning att honom
gifves någon tid att förbereda sig för denna rubbning och vidtaga
erforderliga anordningar för att undgå väsentligt men deraf. En sådan,
i nuvarande lag ej omnämnd, men med dess allmänna grunder
nära öfverensstämmande anståndstid har i 4 § blifvit utsatt till två
år efter det uppsägning skett. Visserligen sammanfaller ej denna tid
med den i 16 kap. Jordabalken bestämda fardagstid, hvarmed förevarande
fall kunde i viss män jemföras. Men stadgandena om fardag
äro olika för land och stad, hvilket ej vore lämpligt att här efterfölja,
och äfven i öfrigt äro förhållandena så skiljaktiga att ifrågavarande
föreskrifter, i hvad de afse uppsägnings- och afträdestid, ej
behöfva göras lika De anmärkningar, som försports emot föreslagna
bestämmelsen i 4 §, gå ej heller ut derpå att tiden skulle vara för
långt tilltagen, utan i motsatt rigtning. Det kan ej nekas att eu ännu
längre anståndstid, t. ex. fem eller tio år, skulle kunna gifva den, som
byggt dammen, tillfälle att med större trygghet och följaktligen förmånligare
använda hela vattenkraften; men detta skulle antaga karakteren
af en slags expropriation till förmån för ene strandegaren på
den andres bekostnad och synes ej behöfligt, då ändamålet med tidsbestämmelsen
endast är att förekomma det den som byggt utsattes
för förlust i följd af bristande rådrum.

Att den, som ej deltagit i dammens byggande men sedermera
vill begagna sin lott i det vatten, som vid dammen samlas, ej kan
få åtnjuta denna förmån utan ersättningsskyldighet, torde ligga för
öppen dag och har jemväl antagits af båda vattenrättskomitéerna.
Men frågan huru denna ersättningsskyldighet bör beräknas har blifvit
olika besvarad. Första komitén föreslog att den strandegare, som
lemnat damfäste och sedan ville begagna någon del af det uppdämda

vattnet, borde för rättigheten dertill erlägga lösen för och deltaga i
underhållet af dammen efter förhållandet emellan de andelar af vattenmassan
hvardera strandegaren för sitt verk behöfde. Såsom skäl härför
anfördes att en dambyggnads storlek, fasthet och dyrbarhet måste
i väsentlig'' mån rätta sig efter den större eller mindre vattenmassa
dammen skall uppsamla, och att, då det ena verket behöfver en vidlyftig
dam, kan ett annat vara betjenadt med en helt obetydlig, hvartill
kom me att den strandegare, som anlagt dammen för sitt behof
och måste antagas i alla händelser draga nytta af densamma, finge
en opåräknad fördel genom den andre strandegarens deltagande i omkostnaderna
och följaktligen saknade skälig anledning till klagan, äfven
om den angifne grunden för kostnadsfördelningen ej sammanfölle med
strandegarnes ömsesidiga rätt till vattnets användande.

I nyss nämnda fråga var en af komiténs ledamöter skiljaktig och
ansåg att ersättnings- och underhållsskyldigheten borde bestämmas
efter den lott deltagarne egde i vattnet och således till hälften å
hvardera sidan. Denne ledamot anförde att, om båda strandegarne
förenat sig om gemensam dambyggnad, hade de naturligtvis kommit
att dela omkostnaden sig emellan lika i det fall att båda velat begagna
hela sin rätt till vattnet, eller ock hade den, som endast behöft
en mindre del deraf, nödgats för all tid afstå återstoden emot
en motsvarande minskning i sin andel af kostnaden. Den andre, som
då haft visshet om en fortfarande besittning af den större vattenkraften
och kunnat derefter inrätta sitt verk, hade i sådant fall haft
all anledning att beredvilligt åtaga sig hvad af kostnaden återstode.
Då deremot någon sådan förening ej kan träffas, kan den, som ensam
byggt dammen, aldrig utan risk beräkna sin anläggning för mer
än halfva vattenkraften, enär anläggningen, om den vore större, kunde
göras mer eller mindre obrukbar genom att den motsatta strandens
egare gjorde sin rätt till vattnet gällande.

Senare komitén åter föreslog att, der den, som lemnade damfäste,
framdeles ville begagna dammen, skulle hans deltagande i kostnaderna
bestämmas »efter den nytta han af dammen hemtar.» Härvid

utgick komité!), såsom i dess motivering anfördes, från den grundsats
»att ett större och dyrbarare verk, som eger högre värde, måste
i alla händelser anses hemta större nytta af de naturkrafter, som för
verket tagas i anspråk, än ett mindre och af ringare värde, så vidt
nemligen angår sådana anläggningar, hvilka för begge verken äro erforderliga
och sålunda gemensamma.»

Utom det att sist nämnda komités beräkningsgrund otvifvelaktigt
är synnerligen svår att i praktiken rigtigt tillämpa, synes den ej heller
i fråga om rättvisa och billighet eller eljest ega något företräde framför
de andra ofvan nämnda beräkningssätten. Deraf att ett verk är
stort och dyrbart följer ej att dess egare hemtar större nytta af dammen
än egaren till ett mindre och billigare verk, som har fullt behof
af samma dam.

Den särskilda mening, hvilken, såsom ofvan nämndt är, omfattades
af en ledamot i första komitén, synes vara den principielt rigtigaste.
Den lider dock af den ofullständighet att någon hänsyn ej
tages dertill att dammen kan vara byggd större än den senare tillkomne
delegaren behöfver för att till det af honom åsyftade ändamål
uttaga sin lott i vattnet. Denna brist har komiténs flertal antagligen
velat undvika, men detta skedde på ett sätt, som ledde till en
motsatt ytterlighet. Den ene delegaren egde ej rätt att begagna
mer än hälften af vattnet, men, sedan dammen var byggd, kunde
den andre delegaren bestämma sig för att använda allenast en ringa
del af sin lott i vattnet och drabbades derföre allenast i obetydlig
mån af kostnaden för dammen, hvilken dock till sin fulla storlek
kunde vara lika behöflig för båda delegarne. Att hänsyn togs endast
till den använda vattenmängden och ej tillika till behofvet
af ökad fallhöjd och byggnadskostnad var väl ock en brist i sistberörda
förslag.

Beredningen har i sitt förslag sökt lösa förevarande fråga i enlighet
med den åsigt, hvilken här ofvan betecknats såsom principielt
rigtigast, men med tillika tagen hänsyn till det beaktansvärda, som
förefunnits i de båda komitéförslagen. Således skall den senare till -

komne delegaren, efter ty a hans hälft belöper, ersätta dammens
värde i det skick, hvari den befinnes då han börjar att densamma
nyttja, samt i framtida underhållet taga del, dock att, om dammen
prof vas vara större än för hans verk är nödigt eller nyttigt, ersättnings-
och underhållsskyldigheten må i mån deraf skäligen jetnkas.

Hvad härjemte tillagts derom att, då för sist nämnda verk erfordras
att dammen tillökas eller annorledes förändras, egaren af detta
verk skall ensam vidkännas kostnaden derför äfvensom för det ökade
underhåll, som i följd af ändringen må erfordras, ligger uppenbarligen
i sakens natur. Vidare lärer ock vara uppenbart att nyss
nämnde delegare, om lian på en gång för all framtid uppburit ersättning
för olägenheter af dambyggnaden eller upplåtelse af mark
dertill, bör återgälda hvad belöper å tiden efter det han börjat nyttja
dammen.

Uti 20 kap. 1 § Byggningabalken är den här ofvan omförmälda 5 §.
föreskrift, som afser den tvungna samfällighet, hvilken emellan
två eljest särskilda fastigheter uppkommer till följd af det emellan
dem liggande strömfallets beskaffenhet, sammanförd med stadgandet
om tillgodogörande af vatten när det hörer såsom adpertinens
till en enda fastighet, hvilken eges af flera personer gemensamt.

1 sist nämnda fall, hvilket i Beredningens förslag blifvit skildt
från det förra och afses i förslagets 5 §, utgör vattnet eu fullkomlig
samegendom, som alla delegarne områda gemensamt i ett visst förhållande
sins emellan. Denna gemensamhet får enligt lag ej upplösas
genom delning, derest en sådan kan leda till förfång för någon af
delegarne, men eu hvar af dem har rättighet att få samegendomen
använd på förmånligaste sätt. Uti nyss nämnde § har hvad i 20
kap. 1 § Byggningabalken stadgas rörande denna rättighet blifvit utveckladt
och förtydligadt, utan att det nu gällande lagbudet till sitt
innehåll i någon mån förändrats.

Uti 1 mom. af 6 § har åt det i 20 kap. 2 § Byggningabalken 6‘ §.
intagna förbud emot vattenverks byggande till men för »annan ofvan

eller nedan» blifvit gifven sådan form att förbudet gäller all slags
byggnad i vatten, hvarjemte i fråga om vattenverk eu allmän föreskrift
meddelats om livad vid deras inrättande bör iakttagas för att
kunna i mån af behof befordra vattnets aflopp. Huru vattenverk
böra inrättas särskildt med afseende å fiske sägs i fiskeristadgan.

Det hinder emot industriella anläggningar, hvilket förbudet att
medelst uppdämning skada annans jord ovilkorligen medför, äfven
om skadan är aldrig så obetydlig, sökte första komitén att aflägsna
genom sitt förslag att, om endast ouppodlad jord skulle skadas af
uppdämningen och denna skada vore ringa i jemförelse med den
nytta, som af uppdämningen vunnes, uppdämningen finge göras emot
ersättning till den, som lede skadan. Nämnda förslag blef på, såsom
det vill synas, goda grunder förkastadt af senare komitén, som återgick
till det af Lagkornitén och äldre Lagberedningen efter 1734 års
lag upptagna ovilkorliga förbud emot uppdämning, så snart den egde
rum å annans jord, som kunde derigenom skadas.

Med användande af den utväg, som i skiftesstadgan genom rättighet
till egoutbyte i vissa fall anvisas för undgående af åtskilliga
olägenheter, hvilka grannar hafva af hvarandra i anledning af deras
egors belägenhet, torde dock jordbrukets och industriens intressen
ej sällan kunna sammanjemkas utan att eganderätten förnärmas eller
eljest förlust för någondera uppstår. Beredningen har derföre icke
tvekat att föreslå samma utväg, hvilken i ej oväsentlig mån kan underlätta
anläggningar af industriella verk samt förebygga uppdämningstvister.
De förutsättningar, hvarunder egoutbytet må tillåtas,
och grunderna för detsammas verkställande angifvas i skiftesstadgan,
till hvilken, såsom följd af detta förslag, ett tillägg blifvit
gjordt.

7 o. 8 §§. T den svenska rätten har, såsom förut är nämndt, icke någonsin
varit vidtagen någon indelning af vattnen i offentliga och enskilda.
Äfven det i vår rätt först i sjuttonde århundradet förekommande
begreppet kungsädra, som ursprungligen afsett allenast att befrämja

fiskens fria upp- och nedgång i vattendragen, eger föga gemensamt
med hvad i andra länder kallas offentligt vatten. Men lagstiftningen

. 0 Ö o

i vårt land har dock redan af ålder bekräftat att den regel, som
framgår ur 12 kap. 4 § Jordabalken i 1734 års lag, att den eger vatten,
som eger strand, måste tåla inskränkning till förmån för den allmänna
samfärdseln; hvarjemte med tiden den åsigt utbildat sig att
kungsådran just vore en sådan inskränkning till skydd icke allenast
för fisket utan ock för andra allmänna intressen.

De äldsta stadgandena rörande dessa ämnen afse farleden. Så
stadgas i Uplandslagen (Wip. B. 22: 3) att, om sund läge emellan
byar, härad eller landskap, skulle allmän led hållas ostängd till
tio alnars bredd, och båtled vara fem alnar bred. Samma stadgande
återfinnes jemväl i Södermannalagen (Byggn. B. 20: 5), hvarjemte
der förbjudes att täppa roddrum för vägfarande man samt föreskrifves
att, om by egde båda stränderna af ett vattendrag, skulle vid den
strand delegarne sjelfve bestämde tredjedelen af vattnet »löst löpa»,
och att, då två byar möttes midt i strömmen, skulle »forryme» — det
löst löpande vattnet — ligga såsom båda kommo öfverens. Yngre
Westmannalagen (Byggn. B. 22: 3) stadgade att allmänna leden skulle
vara tolf alnar bred och båtleden sex alnar. I Helsingelagen (Wip.
B. 14: 1) föreskrefs att, der allmän farled till och från hafvet
framginge, skulle en tredjedel af vattnet ligga obyggd i djupaste vattnet.
Magnus Erikssons landslag (Byggn. B. 26) och Kristoffers
landslag (Byggn. B. 34) upptogo yngre Westmannalagens föreskrifter
om allmänna ledens och båtledens bredd, hvarvid i Kristoffers landslag
tillädes att sådan led skulle vara »der mesta djupet är». Sedermera
blef sjelfva ordet kongsådra nämndt i lagstiftningen först genom
1643 års riksdagsbeslut och då endast i fråga om skyddande af fisket,
men på ett sätt, som berättigar till det antagande, att sjelfva saken
ej var ny utan redan då fullt bekant. Under den återstående delen
af sextonhundratalet utkommo flera Kongl. resolutioner angående
kungsådran, hvilka, ehuru hvarandra till en del motsägande, dock
alltid utmärka att, der kongsådra fanns, skulle den hållas öppen.

Genom 1734 års lag blef på samma gång som i 12 kap. 4 § Jordabalken
stadgades att, om »å, sjö, eller sund ligga sidolångs byar
emellan, de ega hälft hvardera», tillika deri gjord den inskränkning,
som förefinnes i 20 kap. 3 § Byggningabalken, att, »der kungsådra
af ålder varit, tridiung af vattnet skall lemnas öppen i djupaste vattnet»,
i sammanhang hvarmed bestämdes viss bredd å segelled och
båtled uppenbarligen för de fall, der kungsådran ej egde så stor
bredd som för de särskilda slagen af farled ansågs behöflig.

Genom fiskeristadgan den 14 Nov. 1766 gjordes derefter eu modifikation
i bestämmelserna om den'' af ålder varande kungsådran i
så måtto att den skulle hållas öppen i det djup och den arm eller
åder, »hvarest all slags fisk uppstiga kan», och hufvudsakligen enahanda
föreskrift öfverfördes sedermera till fiskeristadgan af den 29
Juni 1852. Af ordställningen synes otvetydigt framgå att den ifrågavarande
modifikationen endast gälde fisket, och densamma torde således
böra förstås såsom ett medgifvande till fördel för strandegaren
att till kungsådra ej ovilkorligen djupaste vattnet behöfde upplåtas
i det fall att intet annat intresse än fiskets vore i fråga och fisken
kunde komma fram på annat ställe, der djupet var mindre.

Angående flottled förefinnas deremot lika litet i 1734 års lag
som i den äldre lagstiftningen några särskilda bestämmelser, och flottningen
måste således anses hafva varit hänvisad till kungsådran och
farleden, alltid under förutsättning att flottningens bedrifvande ej
hindrade eller motverkade de andra ändamål kungsådran och farleden
voro afsedda att befordra. Särskilda lagbestämmelser angående
flottled meddelades först genom 1766 års fiskeristadga, der
kungsådrans betydelse jemväl i andra hänseenden närmare faststäldes.
Nämnda stadga i dess 3 kap. 5 §, sådan den lyder enligt den rättelse,
som meddelades genom Kanslikollegii kungörelse den 30 September
1767 ocli Kongl. förklaringen den 24 Januari 1771, innehöll,
efter det ordadt. blifvit om den kungsådra, som af ålder varit, följande
stadgande: »likaledes underhålles hälften mindre öppning eller

till en sjettedel af vattnet, i de strömmar och åar, der af ålder ingen
kongsådra varit, så vida något fiske ofvanföre ligger, flottled varit
nyttjad eller vattendämning på ofvanför belägna hemmans egor, i
brist af sådan öppning, skada föroi’sakar», hvilken bestämmelse, nästan
ordagrant, lika, återfinnes i nu gällande fiskeristadga af år 1852,
hvarest jemväl åt den nyss nämnda sjettedelsådran uttryckligen gifves
benämningen kungsådra.

Af de båda fiskeristadgarnas ofvan omförmälda bestämmelser, jemförda
med hvad deri i öfrigt förekommer angående vilkoren för strandegares
rätt att med fiskebragder eller vattenverksbyggnader inkräkta
på kungsådran, framgår otvifvelaktigt att kungsådran skulle finnas
till fromma ej endast för fisket utan äfven för samfärdseln eller flottningen
samt jordkulturen. Deremot lemna samma bestämmelser i
öfrigt mycket att önska i redighet, dervid särskildt den omständighet
att ämnen, hvilka med fiskerinäringen ej ega någon som helst gemenskap,
intagits i en för nämnda näring afsedd författning ej i ringa
mån bidragit att öka osäkerheten om samma bestämmelsers rätta
uppfattning och i synnerhet om deras ställning i förhållande till det
i 20 kap. 3 § Byggningabalken qvarstående stadgandet om kungsådra.

Sistnämnda lagrum blef af Lagkomitén i dess förslag till civillag
upptaget (1 kap. 8 § Jordabalken) i sammanhang med andra
föreskrifter, som afsågo inskränkning i enskild rätt för allmänt bästa;
hvaremot i sistberörda förslag ej nämndes något om den genom 1766
års fiskeristadga uppkomna s. k. mindre kungsådran eller eljest om flottled.
Äldre Lagberedningen upptog äfven samma lagrum, men fogade
till stadgandet om den större kungsådran och farleden det tillägg
att, »om i vatten funnes flottled för timmer eller annat, skulle den
ock lemnas öppen att framgent begagnas till den storlek och på det
sätt, som af ålder brukligt varit eller stadgadt blefve».

Genom första vattenrättskomiténs förslag blef benämningen kungsådra
utesluten ur lagstiftningen så vidt angick annat än fisket, hvaremot
komitén, som ej tog någon befattning med lagstiftningen för

fisket, föreslog särskilda föreskrifter angående de inskränkningar i
eganderätten till vatten, hvilka ansågos erforderliga för de öfriga intressen,
vare sig allmänna eller enskilda, som kungsådran afsett att
skydda. Af senare vattenrättskomitén åter blef den större kungsådran,
sådan den omförmäles i 1734 års lag, bibehållen på det anförda skäl
att föreskrifterna om denna kungsådra fortfarit att gälla så lång tid
att den borde anses hafva grundlagt rättigheter af lika värde med
dem, som ega rum på grund af urminnes häfd. I fiskeristadgans föreskrifter
gjorde ej heller denna komité någon ändring, men komitén
intog i 7 § af sitt förslag ett så lydande stadgande: »är för vattendrag,
der kungsådra ej af ålder varit, genom aftal eller eljest bestämdt,
att, för fiske eller flottled eller till förekommande af vattendämning,
viss del af vattnet skall hållas öppen, galle sådan bestämmelse intill
dess förändrade förhållanden kunna till ändring deri föranleda». Derigenom
blef den mindre kungsådran i sjelfva verket afskaffad så vidt
angick allt annat än fisket, samt en antydning gifven att hinder ej
mötte för dess borttagande jemväl ur fiskeristadgan.

Af ofvan nämnda föreskrift i 1766 års fiskeristadga, hvarigenom
den mindre kungsådran uppkom, synes att berörda inskränkning i
strandegarens rätt, så vidt inskränkningen skulle tillgodose flottningens
behof, ej sträckte sig till andra vattendrag än dem, der flottled
»varit nyttjad», eller med andra ord, der flottning redan var öflig
vid den tid då författningen utkom. Härutinnan har sedermera ej
gjorts annan ändring än att 1852 års fiskeristadga, då den påbjuder
öppenhållande af den mindre kungsådran på de ställen, »der flottled
nyttjas», torde få anses hafva derigenom föreskrifvit samma inskränkning
för strandegarne jemväl vid öfriga vattendrag, der flottled
redan kommit till stånd och nyttjades vid den tid då sist nämnda
stadga fick gällande kraft. Det skydd man medelst kungsådra åsyftade
att bereda samfärdseln, flottningen äfvensom åkerbruks- och
fiskerinäringarna, var dock, såsom redan är antydt, ej ovilkorligt utan
till sin omfattning beroende af skyddets behöflighet sålunda att strandegare,
som ville draga nytta af vattnet genom'' ådrans öfverbyggande,

kunde erhålla tillåtelse dertill under vilkor att byggnaden gjordes
så att farled, flottled och fiske ej derigenom blefve lidande.

Hvad deremot jordbrukets intresse af kungsådran angår, äro
ifrågavarande bestämmelser i fiskeristadgarna behäftade med den oegentlighet
att, ehuru strandegaren särskilt ålagts skyldighet att hålla den
mindre kungsådran öppen på de ställen, der vattendämning i brist
af sådan öppning kunde skada annans ofvanför belägna egor, lagstiftaren
medgifvit samma kungsådras öfverbyggande utan att dervid
foga något förpligtande för den byggande att för framtiden sörja för
vattenafloppet. Den mindre kungsådrans betydelse och inverkan till
förekommande af vattenuppdämning måste vid sådant förhållande
vara ganska ringa, om ens någon, och om den, såsom Beredningen
föreslagit, skulle i nämnda afseende för framtiden upphöra, sker derigenom
ej någon olägenhet, då, på sått ofvan förmäles, jordbruket äi
genom 6 § i Beredningens förslag tillräckligt skyddadt mot skadlig
uppdämning.

Beträffande fisket har Beredningen, ehuru delande vattenrättskomitéernas
åsigt att lagstiftningen derom ej eger något nödvändigt
sammanhang med vattenrätten i öfrigt, dock ansett eu föreskrift om
strandegares skyldighet att på de ställen, der vattenled för fiskens
gång bör finnas, lemna den fri‘från byggnad eller stängsel vara af
sä allmän civilrättslig natur att den bort i förevarande förslag inrymmas
vid sidan af de inskränkningar, som strandegare böra för
farled och fiottled vara underkastade. I afseende å de närmare föreskrifterna
angående fiskeleden — såsom hvarest den bör finnas och
till huru stor del af vattnet den sträcker sig — derom skulle fiskeristadgan
i den af Beredningen föreslagna lydelse fortfarande gälla.
Enahanda föreskrifter återfinnas i de rörande flottled och farled afgifna
särskilda författningsförslagen, af livilka det förra i 2 § tillförsäkrar
flottningen det skydd densamma hittills haft af föreskriften
om den mindre kungsådran, såsom Beredningen i motiven till samma
förslag får tillfälle att närmare framhålla.

På sätt af ofvanstående redogörelse framgår, skulle således val,
enligt Beredningens förslag, den mindre kungsådran till namnet försvinna
ur lagstiftningen, men samtliga de intressen, som dermed varit
förknippade, under andra former erhålla tillfyllestgörande skydd.

Beträffande åter den s. k. större kungsådran eller den kungsådra,
som af ålder varit, delar Beredningen senare vattenrättskomiténs
ofvan omförmälda åsigt. Visserligen har i omtvistade fall ofta mött
svårighet att afgöra om i ett visst vattendrag kungsådra af ålder
varit eller ej; men svårigheten att i detta hänseende åstadkomma utredning
och bevisning om sakförhållandet bör ej föranleda till underkännande
af de rättigheter, som för sin uppkomst och fortvaro ej
ega annan grund än hittills gällande bestämmelser om nämnda kungsådra.
Att lemna dessa rättigheter till spillo lärer lika litet böra
komma i fråga som att i allmänhet upphäfva den lagliga verkan af
urminnes häfd derföre att bevisningen för liäfden är svår att åvägabringa.
Numera torde dock genom laga domar eller annorledes vara
i det öfvervägande antalet fall lagligen bestämdt huru vida dylik
kungsådra finnes eller ej, och följaktligen tvister derom sällan förekomma.

Utan tvifvel vore det i hög grad önskligt om en allmän utredning
kunde åstadkommas, på grund hvaraf, i likhet med hvad i andra
länder skett i fråga om de publika vattendragen, åtminstone samtliga
de vattendrag, der från det allmännas sida berättigadt anspråk på
den större kungsådrans öppenhållande väcktes, kunde blifva förtecknade
till ledning för strandegarne. En dylik åtgärd, om den eljest
åi utföibar, hörer dock ej till det nu förevarande ämnet, der, enligt
Beredningens åsigt, lagstiftaren hvarken bör eftergifva den förmån
hittills gällande lagbud om den af ålder varande kungsådran bereder
det allmänna, samt ännu mindre får tillintetgöra de rättsförhållanden
enskilde emellan, hvilka under tidernas längd utvecklat sig på grund
af samma lagbud. I enlighet med denna uppfattning har det bort
i lagen bestämdt utsägas att de rättigheter, vare sig allmänna eller
enskilda, som äro beroende af hittills varande föreskrift om dylik

kungsådras öppenhållande, skola allt framgent orubbade förblifva.
Detta uttalande innehålles i 8 §, der tillika gifves en förklaring livilka
de allmänna ändamål äro, som kungsådran egentligast afser att tjena.

Derjemte är i samma § angifven en allmän regel för bestämmande
af ådrans bredd och läge i vattnet, hvilken regel dels upptager
hittills gällande bestämmelser och dels åsyftar att bringa reda i en
hittills alldeles obestämd och ofta omtvistad fråga, nemligen rörande
det vattenstånd, hvarefter kungsådrans bredd skall beräknas.

I sistnämnda hänseende har till berigtigande af den efter Beredningens
åsigt med kungsådrans begrepp ej öfverensstämmande tolkning
af 20 kap. 3 § Byggningabalken, enligt hvilken med »tridiung
af vattnet» skulle förstås tredjedelen af vattenqvantiteten, blifvit bestämdt
uttaladt att nämnda mått afser vattendragets bredd vid normalt
medelvattenstånd under eu viss tidsperiod. Då det föreskrifna
beräkningssättet ej kommer till användning i afseende å de kungsåder,
hvilkas bredd och läge äro lagligen annorledes bestämda, kan
föreskriften ej medföra någon obehörig inverkan på redan befintliga
förhållanden. Någon synnerlig svårighet att finna det vattenstånd,
hvarefter kungsådran bör beräknas, kan ej heller befaras, enär befolkningen
i vattendragets närhet väl alltid kan lemna tillförlitliga upplysningar
om så väl lägsta som högsta vanliga vattenstånd, samt bestämmandet
dessutom underlättas genom aktgifvande på vegetationen
vid stränderna och de derå af vattnet gjorda märken.

Förutom hvad enligt 6 § måste iakttagas för undvikande att enskild
rätt varder förnärmad, skall således den, som vill bygga i
vattendrag, der det finnes led eller ådra, hvarom i 7 eller 8 § förtnäles,
ställa sig till efterrättelse de i nyssnämnda §§ gifna föreskrifter
till skydd för det allmänna bästa. Att till lättnad för strandegaren
undantag från dessa föreskrifter dock kan i vissa fall från
det allmännas sida medgifvas under formen af tillåtelse att öfverbygga
leden eller ådran, kommer att närmare omförmälas vid 11 §,
der dessa fall äro angifna. Då emellertid här tills vidare ej tages

någon hänsyn till berörda undantagsfall, utan fråga är om angifvande
af den allmänna regeln, måste följaktligen enligt 7 och 8 §§ den,
som vill bygga, lemna farleden och vattenleden för fiskens gång, ja
hela kungsådran, om den är större än dessa leder, från byggnad eller
stängsel fria, hvarjemte strandegaren i allmänhet blifvit ålagdt att ej
i eller invid farled vidtaga åtgärder, hvaraf samfärdseln förhindras
eller leden kan försämras. 1 allmän flottled, der sådan förefinnes
oberoende af farled eller kongsådra, får ej heller byggas på sådant
sätt att flottningen hindras. Alla dessa föreskrifter öfverensstämma
väsentligen med hittills gällande lag och vidtagen praxis.

De bestämmelser, som angående viss bredd och läge i vattnet
äro i fråga om kongsådra och vattenled för fiskens gång gifna i gällande
lag, afse de af Beredningen afgifna författningsförslag ej att
rubba. Med farleden är förhållandet enahanda. Åt bestämmelserna
i sistberörda afseende har Beredningen sökt gifva den lydelse att deraf
skulle otvetydigt framgå att desamma uteslutande afse att till skydd
mot strandegarnes byggnadsföretag fastställa eu viss gräns, utöfver
hvilken dylikt företag ej får sträckas, men deremot ingalunda åsyfta
att, t. ex. der sjöfart idkas, hindra den sjöfarande från att med sitt
fartyg befara vattendraget öfverallt, der det ligger öppet och således
äfven i de delar, som falla utom de endast i föreställningen faststälda
dimensionerna på segelleden. Uppenbart är jemväl att strandegarens
rätt att bygga i vattendraget ej någonsin sträckt sig derhän att han
utanför farledens gräns kunnat lagligen göra sådana anläggningar,
hvarigenom hinder i då behöflig samfärdsel kunde uppkomma, lika
litet som han egt att genom vattenafledning minska farledens djup
eller förändra dess lopp. Ett vattendrag, hvarest allmän farled finnes,
är följaktligen att anse såsom varande i sin helhet upplåtet för samfärdseln,
ehuru benämningen farled endast användes om den inskränktare
del deraf, som ej i likhet med öfrige delar får genom byggnader
öfverstängas. Äfven utom det för farleden särskilt reserverade utrymme,
hvilket utgör ej maximum utan minimum för sjöfartens förmodade
behof, kunna anläggningar göras, som äro för samfärdseln

eller farledens bestånd menliga genom uppgrundning, förändring i
vattenloppets rigtning m. in. Det torde nemligen ej så sällan händt att
t. ex. lastbryggor, pålverk eller utfyllningar gjorts så att dylik olägenhet
uppstått antingen genast eller åtminstone då anläggningen efter
någon tid förfallit och de dertill använda materialier, sten och grus,
utrasat. Att sådant ej bör tillstädjas lärer ej vara underkastadt
tvifvel. I öfrigt komma förhållandena i afseende å farleden att närmare
utvecklas vid det författningsförslag, som särskildt afser densamma.

Der liottled finnes, måste ock i allmänhet hela vattendragets bredd
vara att påräkna för flottgodsets framförande, derest ej vattendraget
är till större eller mindre del öfverbygdt af strandegarne eller ock i
flottningens intresse funnits lämpligt att afstånga någon del för att
derigenom underlätta flottningen eller förekomma skada. Att vid
flottning förebygga all skada för strandegarne är i allmänhet ej möjligt,
icke ens om flottgodset skulle utefter hela vattendraget framgå
i eu särskild afstängning emellan utlagde ledbommar, men deremot
skulle eu sådan anstalt medföra så stora kostnader att den endast
undantagsvis på kortare sträckor kan af särskilda anledningar påbjudas.
Eu bestämmelse om viss bredd och visst läge i vattnet, såsom
t. ex. i de fall då flottning bedrifves i vattendrag, der kongsådra
eller farled skall lemnas öppen, kan således i fråga om flottled
ännu mindre än vid farled afse annat än eu begränsning i strandegarnes
rätt att med byggnad stänga vattendraget. Till detta ämne
återkommer Beredningen i motiven till förordningen angående allmän
flottled. I afseende å nu förevarande lagbud torde derföre det
redan sagda vara tillfyllest allenast med det tillägg att desamma afse
icke allenast befintliga utan äfven framdeles blifvande farleder, flottleder
och fiskeleder.

Den i 15 § af gällande fiskeristadga upptagna föreskrift om laga dom- 9 §.
stol i tvister angående kongsådra, hvilken bestämmelse synes rätteligen
hafva sin plats i civillag, har blifvit Överflyttad till 9 § i förevarande för -

fattningsförslag, hvarvid enahanda föreskift- utsträckts jemväl till
öfriga med kungsåder! sammanfallande eller dermed jemförliga vattenleder.
Väl har första vattenrättskomitén föreslagit att alla frågor,
som unginge de allmänna farlederna och flottlederna, skulle såsom
hushållningsmål hänskjutas till de administrativa myndigheterna, men
denna åsigt, som ej delats af senare komitén, har jemväl af Beredningen
ansetts föra längre, än nödigt är, in på en väg, som torde
böra så vidt möjligt undvikas. Visserligen ligger det i sakens natur
och i nu gällande författningars anda att åt de administrativa myndigheterna
måste uppdragas att pröfva det allmännas behof af vattendragen
samt ordna och öfvervaka deras användande dertill. Men om
t. ex. eu strandegare företager sig att stänga ett vattendrag under
påstående att der aldrig varit hvarken kongsådra eller farled, eller
fråga uppstår om öppnande af ett stängdt vattendrag på den
grund att kongsådra eller farled der af ålder funnits, eller stridighet
yppas i hvilken gren eller ådra eller eljest i hvilket läge eller till
hvad bredd — vare sig den för segelled eller båtled eller för kongsådra
gällande — sådan led eller ådra bör finnas, när dess legala tillvaro
ej bestrides, äro uppenbarligen de sålunda uppkomna frågorna
rena rättstvister, på hvilkas afgörande beror huruvida strandegaren
är lagligen underkastad inskränkning i sin rätt öfver vattendraget
och pligtig bland annat att till dess öfverbyggande utverka sig tillåtelse
från det allmännas sida. Dessutom stå ifrågavarande tvister
i de flesta fall i så oskiljaktigt sammanhang med andra tvister emellan
enskilde angående rätt till vattnet, att det ej gerna är möjligt att
låta dem pröfvas af olika myndigheter.

På sätt af 11 § framgår skulle deremot frågan om tillstånd från
det allmännas sida till öfverbyggande af vattenled eller kongsådra,
om hvars tillvaro eller utsträckning någon tvist ej finnes, tillkomma
den administrativa myndigheten, likasom ock frågorna om inrättande
af nya farleder och flottleder naturligtvis måste åt sådan myndighet
uppdragas.

Enligt Beredningens uppfattning står den sålunda föreslagna anordningen
väsentligen i öfverensstämmelse med de i gällande författningar,
särskildt instruktionen för Kong]. Kammarkollegium, faststälde
grunder för pröfningen af frågor om farled och flottled samt med
antagen praxis i dessa ämnen.

Vattenverk hindra vanligen i någon mån vattnets fria lopp ochl0-12§§.
i följd deraf uppkomma genom anläggning af sådana verk särskilda
rättsförhållanden emellan anläggare!! och andre vatten- eller strandegare.
Våra gamle lagar innehöllo derföre, såsom ofvan är nämndt,
åtskilliga stadganden, hvilka inneburo förbud emot vattenverks byggande
till skada för annan, som egde rätt till vattnet eller stränder
vid vattendraget; men i desse lagar saknas alla föreskrifter om provokatorisk
rättegång vid anläggning af vattenverk. Rättens beslut
angående lagligheten af en dylik anläggning kunde således antagligen
ej ifrågakomma med mindre, sedan anläggningen var fullbordad,
någon, som ansåg sig lida skada deraf, väckte fråga om byggnadens
utrifvande eller ändring. De gamle lagarnes förbud emot vattenverks
byggande till men för annan började emellertid redan på fjortonhundratalet
i följd af beskattnings- och näringsförhållanden att tolkas
så som skulle med dylikt förbud åsyftas jemväl den minskning i afkastning,
hvilken ett nytt verk kunde genom konkurrens tillskynda
ett äldre. Otvifvelaktigt var det ock denna tolkning, som väsentligen
gaf anledning till 1590 års husesynsordnings föreskrift att, om någon
ville bygga ny qvarn, borde han det å tinget angifva, hvarefter
häradshöfd ingen med nämnden skulle hålla undersökning på stället
samt, sedan de, som i närheten egde gamla qvarnar, äfvensom grannarne
blifvit hörde, meddela beslut, som (inge öfverklagas hos landshöfdingen.
Genom flera författningar, de tidigaste från början af
sextonhundratalet, föreskrefs af enahanda anledning att för anläggning
af bergverk skulle bergmästaren på förhand hålla undersökning
hvilken omfattade jemväl uppdämningsfrågan. Härefter följde det
med husesynsordningens anförda bestämmelse nästan ordagrant lika
stadgandet i 20 kap. 4 § Byggningabalken af 1734 års lag. Då pro -

ceduren var alldeles enahanda äfven för väderqvarnar, synes att fortfarande
skattläggningsfrågan var hufvudsak och uppdämningsfrågan
endast i mindre grad ansågs af vigt samt att den senare på grund af
sitt sammanhang med den förra kommit att underställas Konungens
Befallningshafvandes pröfning. Genom Kongl. förordningen angående
upphäfvande af styrelseverkens domsrätt den 17 April 1828
blef slutligen uppdämningsfrågan hänvisad till de allmänna domstolarne,
och ehuru jemlikt Kong], kungörelsen den 30 December 1863
särskildt tillstånd i beskattningsafseende ej vidare erfordras för anläggning
af mjöl- eller sågqvarn, skall dock på grund af sistnämnda
två författningar på förhand undersökas af Rätten huruvida af tillärnad
anläggning skada kan genom uppdämning eller vattnets begagnande
i öfrigt annan tillfogas. Att undersökning i nämnda hänseende
i allmänhet skall föregå allt slags med vattenverk jemförlig
byggnad, som kan inverka på vattenhöjden i ett vattendrag, framgår
af flera särskilda författningar rörande sådana inrättningar. Undantåg
är gjordt endast för linbråkor och linskäcktor (Kongl. brefvet
den 10 Augusti 1819) såsom varande allt för obetydliga för en dylik
undersökning; hvarjemte i fråga om qvarn- och såganläggningar
i Lappmarkerne några särskilda bestämmelser gälla (Kongl. brefvet
den 17 April 1828).

Enär, på sätt af det ofvan anförda framgår, vid vattenverks anläggning
skattläggningsfrågan allt ifrån fjortonhundratalet och åtminstone
intill år 1828 betraktades såsom hufvudsak, och vid ärendets
handläggning hos Rätten talan ej fördes emot någon viss person,
erfordrades ej att saken genom stämning gjordes anhängig. På
enahanda sätt har jemväl sedermera allt hittills förfarits. Sedan
mål af förenämnda beskaffenhet blifvit hos Rätten eller domaren anmäldt,
hafva vidare formaliteter för inkallande af dem, hvilkas rätt
kunnat vara af frågan beroende, ej ansetts nödiga, än att minst fjorton
dagar före undersökningen kungörelse derom skett i ortens kyrkor.
Någon skyldighet att stämma den, på hvars rätt frågan kunde
inverka, antages ej vara för handen. Det oaktadt har Undersöknin -

gen, hvilken enligt lag är obligatorisk, så att, om den ej föregått
damanläggningen, denna presumeras vara olaglig, ansetts ega den
rättsgiltighet att preklusiv verkan tillagts Rättens beslut. Sedan
detta vunnit laga kraft, kan således någon vidare pröfning af anläggningens
laglighet, så vidt rätt till vattnets uppdämmande och
begagnande angår, ej påkallas af någon sakegare.

Att eu dylik anordning i processuelt hänseende måste vara ytterst
otillfredsställande lärer väl knappast vara underkastadt tvifvel.
Ett för all framtid förbindande beslut meddelas utan att någon garanti
gifves derför att den, hvars rätt kan i väsentliga hänseenden
derigenom förnärmas, eger kännedom om den ifrågavarande förhandlingen
och varit i tillfälle att dervid bevaka sin rätt, Ehuru uppenbarligen
en verklig rättstvist föreligger till afgörande, åsidosättas här
lagens allmänna föreskrifter om stämning och stämningstid, och domstolen
synes icke ens »ex nobili officiös hafva skyldighet att tillse
det frånvarande sakegares rätt ej förnärmas.

Med afseende å den mångfald af olika intressen, hvilka kunna
beröras af en dambyggnad, vore det obestridligen af största gagn
såväl för dambyggaren som alla andra sakegare om det läte sig göra
att på förhand fullständigt och ändamålsenligt ordna alla dessa förhållanden
till förekommande af framtida tvister. Kunde genom dambyggarens
förpligtande att alltid låta dammens öfverensstämmelse med
lag på förhand undersökas de antydde fördelarne vinnas utan äfventyr
för någons rätt, borde ej någon tvekan uppstå om lämpligheten
af en sådan föreskrift. Men om, å ena sidan, i de fall, då genom
dambyggnader skada eller intrång i strid med lag möjligen tillskyndas
någon rättegande, dennes rätt kan vid en dylik undersökning
snarare förlora än vinna i trygghet, och å andra sidan, då
skada ej kan förväntas, ett onödigt tvång lägges å dambyggarens
handlingsfrihet och onödiga kostnader tillskyndas honom, torde
det böra noga öfvervägas huruvida icke dessa olägenheter till äfventyra
äro så stora att de uppväga fördelarne.

Lagkomitén och äldre Lagberedningen godkände icke en dylik
obligatorisk och preklusorisk process. Första vattenrättskomitén åter
föreslog att uti ifrågavarande mål borde af landtmätare med biträde
af gode män hållas förundersökning med preklusiv verkan, men då
komitén icke kunde undgå att finna de formaliteter, som enligt nu
gällande lag grundläde processen vid undersökningen, vara allt för
knapphändiga, föreskref den att, sedan genom teknisk undersökning
utrönts, hvilka personer verkligen voro att anse såsom sakegare, dessa
skulle derom särskildt underrättas med uppmaning att bevaka sina
rättigheter. Senare vattenrättskomitén föreslog att en af landtmätare
eller annan behörig tjensteman med biträde af gode män förrättad
förundersökning skulle vara obligatorisk vid anläggning af vattenverk
i de fall då någon ville begagna annans lott i samfäldt vatten
eller fästa dam å annans strand eller nyttja annans dambyggnad;
hvarjemte komiténs förslag innehöll den allmänna föreskrift att, om
tvist uppstode angående vattenuppdämning för annat ändamål än
flottning, skulle saken likaledes göras till föremål för undersökning
af omförmälde synemän, dock att synemännen ej skulle ega att utan
domstols föreskrift befatta sig med tvist om uppdämning på grund
af häfd eller privilegier eller annan särskild rättighet. Sakegarne
borde till synen kallas genom kungörelse i kyrkan, men om sakegare
vore bosatt utom socknen, skulle han undfå särskild kallelse med
åtnjutande af laga stämningstid. Synemännens utlåtande skulle taga
åt sig laga kraft, derest ej den dermed missnöjde instämde sin talan
till Rätten inom två månader. Den sålunda af senare komitén föreslagna
anordning synes dock behäftad med den olägenhet att, då
det är nästan omöjligt att med bestämdhet uppdraga eu gräns emellan
de fall, då förundersökning af synemän skulle ega rum, och de
rättstvister angående uppdämning eller andra med vattnets nyttjande
sammanhängande frågor, hvilka fortfarande skulle omedelbart till
domstol instämmas, betänkliga förvecklingar i processuelt hänseende
svårligen kunde undvikas.

Af första vattenrättskomiten har framhållits såsom ett önskningsmål,
»om förundersökningarna kunde bereda ökade tillfällen att, äfven
utom den begränsade kretsen af egna rättigheter till vattnets
begagnande, genom aftal eller tyst medgifvande förvärfva vidsträcktare
uppdämningsrätt, än lagen i allmänhet medgifver». Det sålunda
angifna syftet med förundersökningen skulle följaktligen äfven vara
att kunna bereda ett mer eller mindre omedvetet, men dock orubbli^t
godkännande åt anspråk, hvilka, ehuru de saknade fullt berättigande,
dock lemnades obestridda i följd af en ingalunda ovanliglikgiltighet
gent emot mindre omedelbara rättskränkningar eller ock
på grund af bristande förmåga att bedöma sakens vigt. Ett sådant
mål torde dock ingalunda förtjena att i lagstiftningen framhållas såsom
eftersträfvansvärdt. Tvärtom synes det olämpliga i ett stadgande,
som kunde föranleda dylika rättskränkningar, ligga i öppen
dag, synnerligast om i betraktande tages att i följd af ofullständiga
formaliteter för processens grundläggning eu rättegande kunde sväfva
i okunnighet om att hans rätt vore i fråga. I sistberörda afseende
torde det ofvan omförmälda af komitén föreslagna korrektiv ej gifva
tillräcklig garanti, då af den tekniska undersökningen, som ej alltid
kan vara absolut säker, skulle bero hvilken person borde åtnjuta
förmånen af särskild kallelse att sin rätt bevaka.

Den hittills vunna erfarenheten gifver ock vid handen att i följd
af sådana undersökningar och deraf föranledda domar många uppdämningsrättigheter
blifvit stadfästade, hvilka sannolikt ej kommit
till stånd, derest rätt till klagan efter vattenverkets byggande stått
öppen för den, som vid förundersökningen ej förstått att bevaka
sin rätt eller ens ansetts hafva något med saken att skaffa. Den
trygghet mot befaradt men, hvilken kan af förundersökning för
anläggning af vattenverk i vissa fall beredas strandegare eller andre
till vattnet berättigade, torde således för dem vida uppvägas
af ofvan anmärkta olägenheter; och för nämnda trygghet kan tillräckligt
sörjas genom föreskrifter för exekutiva myndighetens ingri 13 -

pande, då sådant för olaga vattenbyggnaders förhindrande eller undanrödjande
erfordras.

Någon nödvändighet synes ej heller förefinnas att den, som vill
å sin egen grund bygga vattenverk, först ovilkorligen måste låta
genom en formlig embetsmannaundersökning utrönas om hans anläggning
till äfventyrs kan göra annan enskild person skada. År han,
t. ex. såsom egare af båda stränderna ända ned till vattendragets
utlopp, viss på att skada ej sker, bör han ock vara fri från kostnad
och besvär, som af undersökningen vållas. Medgifva ej omständigheterna
en dylik visshet, är det deremot onekligen för honom af väsentlig
vigt att genom provokatorisk rättegång kunna bereda trygghet
för anläggningen. Det kan till ocli med befaras att, om den,
som vill anlägga vattenverk, skulle betagas rättighet att få den tillärnade
anläggningens laglighet i väsentlige delar på förhand pröfvad
och derigenom betryggad, företagsamhetsandan kunde blifva till såväl
allmän som enskild skada väsentligen nedtryckt. Ej heller synes
det ur formell synpunkt nödigt att förvägra anläggaren förenämnda
rättighet, allenast den begränsas så att rättegången ej kan afse andre
än dem, hvilka enligt vanlig rättegångsordning äro anläggarens kände
och lagligen instämde vederparter. Anläggaren är enligt lagens föreskrift
pligtig att se sig före så att han ej genom sin anläggning förnärmar
andres rättigheter. Således är det i sin ordning att han,
förr än han bygger sitt verk, sjelf ombesörjer den för sådant ändamål
nödiga undersökning. Finner han sina rättigheter i förhållande
till någon annans vara tvifvelaktiga, må han emot denne i laga ordning
anhängiggöra och utföra sin talan i tvistige delar innan vattenverkets
byggande äfventyras. Pröfningen i detta mål kan och bör
dock ej vara förbindande emot en i rättegången ej indragen tredje
man, hvilken måste vara oförhindrad att, om han, sedan verket blifva
bygdt, deraf lider förfång, vinna nödig rättelse. Sålunda beror
det, såsom ock billigt är, på anläggaren sjelf huru stor trygghet det
tillärnade företaget vinner genom den provokatoriska rättegången.
Äfventyret af ett misstag i afseende å anläggningens möjliga inver -

kan på annans rätt bör ej drabba denne, hvilken ej har någon fördel
af anläggningen. Redan den omständighet att han i den provokatoriska
rättegången nödgas att på förhand söka åstadkomma den
ganska vanskliga utredningen och bevisningen om dambyggnadens
förmodade verkan, hvilket naturligtvis är för honom vida svårare än
att, sedan byggnaden redan kommit till stånd, ådagalägga dess menliga
följder, innebär eu ganska betänklig olägenhet. Skall han till
fromma för anläggaren underkastas denna olägenhet, blifver dock
hans trygghet säkerligen större, då han, genom formlig stämning
uppfordrad att försvara sig, är i tillfälle att dertill använda alla lofliga
medel och eger åtnjuta en svarandeparts rättsliga förmåner, än
då han, såsom hittills nog ofta skett, äfven om han i lyckligaste fall
haft vetskap om saken, dock knappast ansett sig hafva annat att
göra än öfverlemna allt åt undersökningsmännens förutseende.

På nu anförde grunder har Beredningen ansett sig böra följa en
medelväg emellan ofvan antydda ytterligheter och sålunda, utan att
i allmänhet föreskrifva någon ovilkorlig och preklusiv förundersökning,
genom stadgandet i 12 § anvisat en utväg för den, som vill
bygga ett vattenverk, att på förhand bereda sig trygghet för dess
framtida bestånd.

I de under 2—5 §§ hänförliga fall måste, för den händelse någon
vill lägga damfäste å annans grund eller begagna annans dam
eller i allmänhet då anläggningen ej kan uteslutande grundas å anläggarens
egen rätt, frågan i brist af åsämjande på förhand pröfvas
innan byggnaden företages. I öfriga fall deremot skulle rättegången
ej vara obligatorisk, derest hvarken anläggaren eller någon annan
ansåge sådan på förhand behöflig och således all anledning att befara
framdeles uppstående tvist saknades. Men i samtliga oraförmälda
fall måste, der anläggaren vill väcka talan, denna vara rigtad
emot viss person och processen afse endast rättsförhållandet emellan
desse båda parter eller rättare, i likhet med hvad i alla sådana frågor
är händelsen, de egendomar, för hvilka personerna föra talan.

100

I det föregående äro redan antydda de skäl, som föranledt att
Beredningen icke, i likhet med vattenrättskomitéerna, föreslagit ett
särskildt processuelt förfarande vid ej mindre ifrågavarande än äfven
åtskilliga andra mål, deri denna förordning skulle komma att tillämpas,
utan ansett sig böra tillstyrka bibehållande af hittills gällande
föreskrift om alla dessa måls omedelbara upptagande af de allmänna
domstolarne. Det torde icke kunna bestridas att dylika mål väsentligen
äro fullständiga rättstvister, eller åtminstone att de frågor, i
hvilka en förundersökning af tekniskt bildade personer möjligen
kunde vara lämplig, nästan alltid äro oskiljaktigt förknippade med
andra rena rättsfrågor, som synemännen ej finge anses behörige att
handlägga. Hvad angår de faktiska förhållanden, för hvilkas uppfattande
erfordras teknisk bildning, synas de kunna genom tillkallade
sakkunniges yttranden blifva för Rätten tillförlitligen utredda.

Beredningens åsigt om obehöfligheten att för ifrågavarande mål
inrätta en ytterligare instans medelst åt synemän uppdragen pröfningsrätt
står jemväl i öfverensstämmelse med de grunder, som gjort
sig gällande i afseende å förundersökningen i torrläggningsmål. I
fråga om vattenafledningar och vattenverks utrifning fanns en sådan
undersökning redan föreskrifven, och då de för skyldigheten att deltaga
i bekostande af dylika företag stadgade allmänna grunder utsträcktes
att gälla äfven för dikningarna, gjordes nämnda undersökning
obligatorisk hufvudsakligen till fromma för dem, emot hvilka
tvångsrätt till deltagande i företagen ifrågakomme, hvaremot i de
fall, der tvångsrätten ej anlitades, det stod den, som ville på egen
kostnad utföra arbetet, öppet att omedelbart instämma sin talan
till Rätten. Hvad åter angår de mål, hvarom förevarande förslaghandlar,
kan ingen tvingas att deltaga i den byggnad, som annan
påyrkar; och en förundersökning af synemän är ej i något fall påbjuden
i gällande lag. Vid sådant förhållande synes ej heller något
behof eller någon praktisk fördel föranleda till processens förändrande
på antydda sätt i vattenbyggnadsmålen.

101

Ett af de ändamål, för hvilka förundersökningen varit föreskrifven
såsom obligatorisk, eller att det tillärnade företaget skulle, förr
än det blifvit utfördt, vara allmänneligen bekant, så att de, på hvilkas
rätt företaget kunde inverka, koinme i tillfälle att i god tid förhindra
utförandet, har dock synts Beredningen vara af den vigt att
ett stadgande för uppnående af samma ändamål borde här inrymmas.
I sådan afsigt har föreskriften i 10 § om skyldighet för den,
som vill företaga dambyggnad, att derom göra anmälan och låta den
tillämnade byggnaden komma till allmänhetens kännedom blifvit föreslagen.
Huruledes den, som vill förhindra en tillärnad byggnad,
hvarigenom hans rätt kan förnärmas, eger att i sådant hänseende
anlita exekutiv myndighets biträde, derom sägs i 23 §.

Såsom vid 7 och 8 §§ är anmärkt, har den, som vill bygga
vattenverk i vattendrag, der det tinnes led eller ådra, hvarom i samma
§§ förmäles, ej mindre att iakttaga hvad i 6 och 8 §§ föreskrifves
till betryggande af enskild rätt, än äfven att ställa sig till efterrättelse
de i förstnämnda §§ till skydd för det allmännas intressen gifna
föreskrifter. Då emellertid öfverbyggnad af dylik led eller ådra oftast
lärer kunna inrättas på det sätt att det åsyftade allmänna ändamålet
kan fortfarande vinnas utan att dervid väsentlig olägenhet af öfverbyggnaden
uppstår, torde någon svårighet att sammanjemka den enskilda
industriens intressen med det allmännas anspråk ej behöfva
befaras. Att pröfningen af det allmännas behof i dessa hänseenden
ej kan uppdragas åt domstol, utan måste, på sätt 11 § utvisar, förbehållas
åt administrativ myndighet, ligger, enligt Beredningens åsigt,
för öppen dag. Likaledes synes det vara uppenbart att det från det
allmännas sida lemnade tillståndet ej må innebära något hinder för
enskild sakegare att genom rättegång bevaka sin rätt, äfvensom att,
derest vare sig den som bygger eller någon annan i berörda hänseende
väcker talan, domstolen allenast har att bestämma huru, med
iakttagande eller utan rubbning af de utaf Konungens Befallningshafvande
såsom vilkor för tillståndet gifna föreskrifter, byggnaden i
öfrigt må inrättas.

102

Stadgande^ om viss dag på året för damluckas öppnande och
stängande äro utan tvifvel de bland hittills gällande föreskrifter rörande
vattenrätten, hvilka varit mest utsatta för anmärkningar. Vid
riksdagarne hafva tid efter annan motioner väckts om ändring eller
upphäfvande af dessa stadganden. Hvarken Lagkomitén, äldre Lagberedningen
eller den senare vattenrättskomitén funno skäligt i lagen
upptaga några dylika föreskrifter; och af första komitén bibehöllos
de endast för äldre verk, der dämningsrätten ännu icke blifvit annorledes
bestämd. Uppenbart är att särdeles med hänsyn till de
klimatiska förhållandena i vårt land det måste vara nästan omöjligt
att bestämma en viss dag såsom alltid lämplig i berörda hänseende,
och en dylik bestämmelse är ej heller i allmänhet behöflig vid sidan
af de i 6 § till förekommande af skadlig uppdämning meddelade
stadganden. Ändamålet vinnes säkrare genom utsättande af vattenmärke
till betecknande af den tillåtna uppdämningshöjden. Vattnets
höjd vid dammen utvisar då alltid, oberoende af årstiden, huruvida
luckorna böra uppdragas. I de flesta andra länder äro derföre redan
bestämmelser angående vattenmärkens utsättande meddelade, dervid
understundom högsta flodvattenytan, stundom åter högsta medelvattenståndet
under normala förhållanden, stundom båda dessa vattenhöjder
afsetts vid märkets sättande. 1 vårt land torde numera
ej någon tvekan råda om gagneligheten af en på sådant sätt åstadkommen
reglering. De, hvilka ega olika vattenverk vid samma vattendrag,
erhålla sålunda visshet om den vattenmängd eu hvar egetatt
qvarhålla och befrias från skyldigheten att, oberoende af vattenhöjden,
understundom gagnlöst förspilla en dyrbar vattenkraft. Likaledes
kunna jordegarne med ledning af vattenmärket lätteligen kontrollera
vattenverksegarens åtgärder. Men ehuru regleringen vanligen
torde böra ske på det sätt att lofliga vattenhöjden betecknas
med ett eller flera vattenmärken, kan den dock äfven åstadkommas
genom andra föreskrifter angående vattnets framsläppande. Någon
gång torde den ock, såsom jemväl Lagkomitén antog, kunna tillfredsställande
åvägabringas derigenom att viss tid föreskrifves då den

103

eller de vid vattenverket befintliga damluckor skola hållas öppna,
särdeles om tiden bestämmes icke till visst datum utan t. ex. ställes
i sammanhang med inträffad islossning i ofvanliggande vattenbehållare,
eller dylikt. Beredningen har derföre ansett att ett sådant regeringssätt,
hvilket närmar sig nuvarande lagstiftning, ej borde alldeles
uteslutas, utan skulle, om än endast undantagsvis, kunna föreskrifvas.

På grund af hvad nu är yttradt torde vitsord till erhållande af
omförmälda reglering böra tillerkännas såväl den, som befarar skada
af ett vattenverk, som ock egaren till verket. I den händelse att för
något vattenverk skulle finnas privilegium eller annan lagligen tillkommen
rätt att obegränsadt stänga vattenloppet eller nyttja vattnet,
kan naturligen, emot hvad 27 § innehåller, någon denna rätt förnärmande
åtgärd ej ega rum.

Att berörda i 2 mom. af 12 § afhandlade reglering, der den är
behöflig, kan och bör företagas i sammanhang med bestämmandet af
sättet för verkets inrättande och således åvägabringas vid den provokatoriska
rättegång, hvarom i 1 mom. af samma § förmäles, ligger i
sakens natur. För den, som vill bygga vattenverk, bör emellertid
icke finnas något hinder att inskränka sitt yrkande så att rättegången
endast afser reglering af sjelfva vattenflödet och dämningshöjden.
De meddelade bestämmelserna gälla i alla händelser allenast för parterne
i rättegången, på sätt ofvan är -sagdt.

Uti 3 mom. af 12 § meddelas en föreskrift till betryggande af
vattenmärkets bestånd och orubblighet. Någon gång torde väl inträffa
att i närheten af vattenverket ej finnes berg, jordfast sten eller
annat fast föremål, som är lämpligt för vattenmärkets bevarande
orubbadt, men genom att bestämma ett visst förhållande emellan ett
mindre varaktigt vattenmärke i dammens närhet och en eller flere
säkra fixpunkter på längre afstånd derifrån kan en dylik olägenhet
lätt undanrödjas. Skulle det vid teknisk undersökning anses nödigt
att alltid hafva dylika fixpunkter till kontroll å sjelfva vattenmärkets
orubbade bestånd, lägges naturligtvis derför icke något hinder genom

104

ifrågavarande stadgande. Da utan vattenverksanläggningen fråga om
vattenmärkes sättande ej behöft väckas, torde det ligga i sakens natur
att verkets egare bör bekosta märkets anbringande. Sådant har
dock ansetts böra utsägas, enär eljest den omständighet att märket
tillkommit på yrkande åt en annan möjligen kunnat gifva anledning
till någon tvekan i berörda afseende.

Enligt Beredningens förslag skulle alla nuvarande bestämmelser
angående viss dag för damluckas öppnande eller stängande upphöra
att gälla och det derigenom åstadkomna skydd mot skadlig uppdämning
blifva i mån af behof ersatt genom anbringande af vattenmärken
eller särskilda föreskrifter om vattnets framsläppande. För att
åstadkomma de nya anordningarna måste dock alltid någon tid åtgå
och försigtigheten fordrar derföre att nödigt rådrum för sådant ändamål
lemnas. Utan ett dylikt försigtighetsmått kunde i synnerhet
jordegarne vid vattendraget på många ställen utsättas för skador eller
föiluster samt eljest onödiga stridigheter uppstå. Beredningen häraf
sådan anledning ansett sig böra vid förordningen foga ett öfvergångsstadgande
af innehåll att nuvarande lagbud i fråga om tiden för damluckas
öppnande skola under en tid af fem år från det författningen
träder i kraft fortfarande i den mån de hittills varit gällande ega
tillämplighet i så måtto att den deri föreskrifna tid, då damlucka
bör vara öppen, skall iakttagas, så framt ej i laga ordning annan viss
tid derför varder bestämd eller vattenmärke sättes eller andra föreskrifter
om vattnets framsläppande meddelas. Sådana särskilda föreskrifter
kunna åvägabringas genom öfvenskommelser emellan de rättande
eller genom domstols beslut i den ordning 12 § utmärker.
Äfven i andra fall, såsom till exempel vid flottningsdammar, kunna
särskilda föreskrifter med gällande verkan meddelas af Konungens
Befallningshafvande, på sätt 4 § flottningsstadgan närmare utvisar.
Nuvarande ansvarspåföljd för försummelse att hålla damlucka öppen
skulle ersättas genom de i det särskildt afgifna förslaget intagna bestämmelser.

105

Genom 13 § tillhålles egare af vattenverk ej mindre att ställa 13 §.
sig till efterrättelse de föreskrifter, som till förekommande af skada
för annan blifvit meddelade vid den i 12 § omförmälda reglering af
vattnet, utan ock att, om än sådan reglering ej skett, eller i förhållande
till de personer, som regleringen ej afsett, likväl iakttaga hvad
lagen i allmänhet stadgar så att skada för annan genom hinder i
vattenloppet förekommes.

Främst bland de föreskrifter, som skola iakttagas, har den, hvilken
eger sammanhang med vattenmärke, blifvit stäld.

Vid den rättegång, hvarom i 1 mom. af 12 § förmäles, förekommer
naturligen att bestämma huru stor öppning på vattenverkets dam
bör lemnas för att kunna bereda nödigt vattenafiopp. År en sådan
bestämmelse meddelad, måste vattenverksegaren anses hafva fullgjort
sin pligt, derest han medelst den föreskrifna damluckans uppdragande
sökt fullgöra de för honom gällande föreskrifter. Hurudan öppningen
på dammen än är beskaffad, och hvilka föreskrifter för vattnets framsläppande
än må vara gifna, torde dock ej alltid kunna genom deras
iakttagande förekommas att vattnet vid ovanligt häftiga flöden stiger
öfver vattenmärket eller eljest, oaktadt damluckan icke för sent blifvit
uppdragen, vållar skada för annan; men för dylika verkningar af
eu oberäknelig naturkraft, som det ej står i vattenverksegarens magt
att öfvervinna, kan han naturligen ej göras ansvarig.

Enligt Beredningens förslag skulle, såsom redan är nämndt, nu
gällande lags bestämmelse om viss tid för damluckas öppnande och
stängande ega tillämpning tills vidare ännu någon tid för att bereda
rådrum till åstadkommande af en lämpligare reglering. Skulle nu
denna tid förflyta utan att någon ny reglering af hushållningen med
vattnet vidtagits, gäller naturligtvis den i förevarande 13 § gifna
föreskrift att damlucka skall hållas öppen när sådant till förekommande
af skada för annan tarfvas. År så i ena som i andra af förenämnda
fall öppningen på dammen ej i laga ordning bestämd, tillkommer
det naturligen vattenverksegaren att tillse det öppningen ej

106

är för liten för att uppfylla sitt ändamål, derest lian vill undgå skyldigheten
att ersätta den skada, som uppkommit deraf att öppningen
å dammen varit otillräcklig.

14 §. Den i 20 kap. 6 § Byggningabalk^! egare af sågqvarn ålagda
skyldighet att förekomma alfallets utsläppande i vattnet qvarstår väsentligen
oförändrad genom stadgandet i 14 § 1 mom. af förevarande
förordning. Tillika har med afseende å förhållandenas likartade beskaffenhet
enahanda skyldighet ålagts egare af annat verk, vid hvilket
uppkommer affall, hvaraf uppgrundning eller annan olägenhet för
vattnets begagnande eller för egendom, belägen vid vattendraget, kan
förorsakas.

Då sågspånen är afgjordt skadlig i berörda afseenden, hafva sågverken
kunnat i lagen särskildt angifvas bland de verk, hvilka lemna
skadligt affall; hvarjemte i administrativ väg genom fiskeristadgans
16 § föreskrifvits en särskild anstalt — s. k. spånkista — till förekommande
af skadan. Huruvida det affall andra verk lemna är af
så skadlig beskaffenhet att särskild åtgärd eller anstalt bör vidtagas
till skadans förekommande beror väl i allmänhet på beskaffenheten
af det vattendrag, hvarvid verket är beläget, och andra tillfälliga orsaker.
Af denna anledning har något visst slag af dessa verk ej
bort i lagen särskildt utmärkas. Anstalterna för affallets uppsamlande
kunna ock vara af mångfaldigt olika beskaffenhet, hvadan någon
allmän föreskrift huru dessa anstalter böra inrättas ej lämpligen
kan gifvas. Vid sådant förhållande lärer pröfningen häraf böra ske
särskildt för hvarje verk; och denna pröfning, hvilken hufvudsakligast
afser samfärdseln, fiskerinäringen och allmänna helsovården, har ansetts
kunna öfverlemnas åt Konungens Befallningshafvande, som redan
har befattning med dessa ämnen.

Sålunda tillhör det egaren till ett verk, som lemnar skadligt affall,
att tillse det affallet ej utsläppes i vattnet. Har han försummat
detta, ankommer det på Konungens Befallningshafvande att pröfva
hvilken åtgärd kan vara nödig till förekommande af den skada affallet
förorsakar och att, der ansvar å försummelsen ej finnes sär -

107

skilclt stadgadt, vid vite tillhålla verkets egare att den nödiga åtgärden
vidtaga.

I afseende åter å de åtgärder af dylik beskaffenhet, hvilka Kongl.
Maj:t kan finna nödigt att, i likhet med hvad i afseende å sågspånskista
skett, genom allmän författning påbjuda oeli för försummande
hvaraf särskild! ansvar stadgas, lända naturligen derom gifna föreskrifter
till efterrättelse.

Genom den Konungens Befallningshafvande tillagda pröfningsrätt
hindras ingalunda den, som lider skada af affall, hvarom no är sagdt,
att vid domstol söka ersättning för skadan, ehvad Konungens Befallningshafvande
föreskrifvit någon åtgärd till skadans förekommande
eller ej. Den omständighet att eu dylik föreskrifven åtgärd möjligen
visat sig otillräcklig att förekomma skada bör ej heller föranleda till
befrielse från den ersättningsskyldighet, hvilken såsom regel åligger
verkets egare.

Sedan förslaget i det föregående afhandlat reglerna för den ena
hufvudgruppen af åtgärder, som, vidtagna i ändamål af vattnets tillgodogörande,
kunna förändra vattenloppet — nemligen vattenbyggnader
af olika slag — öfvergår förslaget till den andra gruppen af åtgärder
med samma syfte och verkan, men olika de förra i afseende å arbetets
beskaffenhet — nemligen vattnets bortledande från vattendragen
för att nyttjas på andra ställen vare sig för vattenverk eller annat.
Till sistnämnda grupp, der de i 19 § särskildt omnämnda bevattningsanstalterna
intaga främsta rummet, hänföras ock allehanda andra
åtgärder såsom gräfningar, sprängningar m. in. dylikt, som någon
kan företaga med vattenbädden.

I afseende å ifrågavarande åtgärder gäller sedan uråldrig tid den
allmänna regel, som finnes uttalad i 20 kap. 7 § Byggningabalken af
1734 års lag, enligt hvilken eu dylik åtgärd ej är tillåten, så vidt
den leder till förfång för annan, eller samma regel, som gäller om
byggnader i vattnet. Denna regel innebär i negativ form den positiva
grundsats, som bestämmer strandeganderätten, eller att, så snart
vid ett vattendrag finnes mer än en strandegare, vattendraget i dess

16 §•

108

helhet utgör en art af samfällighet, der, liksom i hvarje annan sådan,
den ene delegaren måste vid utöfningen af sin rätt iakttaga den begränsning,
som betingas af de andres likartade rättigheter. Eu rubbning
af de naturliga förhållandena får egä rum endast om och i den
man den kan genomföras utan förfång för dem, hvilka ega att fordra
bibehållandet af status quo.

1 iH sitt innehåll är 16 § öfverensstämmande med 20 Kap. 7 §
Byggningabalken. Men ehuru detta lagrum otvifvelaktigt bör så förstås
att de der afsedda åtgärder äro förbjudna endast i den händelse
de skada andre rättegande samt följaktligen, der sådan skada ej sker,
äro tillåtna, lärer likväl den negativa formen i samma lagrum hafva
vållat missuppfattning deraf. Med hänsyn till dessa frågors praktiska
vigt har Beredningen derför ansett ifrågavarande tillåtelse böra tillika
uttryckas i mera positiv form. Dervid har jemväl eu närmare antydning
gifvits om ett bland de vigtigaste vilkoren för rättigheten
att bortleda vatten nemligen skyldigheten att leda vattnet åter till
vattendraget, derest någon, hvars rätt vidtager nedanför det ställe,
der sidoledningen upptages, skulle lida men genom afsaknaden af det
bortledda vattnet. Denna skyldighet måste enligt sakens natur ega
ruin äfven om å det ställe, der ledningen upptages, verkställaren
deraf ensam råder öfver båda stränderna eller endast bortleder hvad
som kan tagas utan förfång för egaren af den motsatta stranden.
Att återledningen måste ega rum »innan annans egor möta» — hvilket
uttryck blifvit. användt af första vattenrättskomitén — återgifver
ej med samma tydlighet, som det af Beredningen föreslagna uttryckssätt,
ändamålet med återledningen och torde ej heller vara behöflig!
för att utmärka det ledningen ej får läggas å annans mark utan dennes
samtycke, hvilket i allt fall är uppenbart, då förslaget ej känner
till någon tvångsrätt i sådant hänseende.

17 och Att vattendragen ej måtte uppgrundas utan bibehållas i sitt ur 18

A- sprungliga skick är af vigt såväl för jordbruket, som för samfärd seln,

vattenverken och fisket. Med afseende å de betydande intressen,
hvilka sålunda beröras af uppgrundningarna, har deras undanrödjande

109

eller den s. k. strömrensningen blifvit ansedd såsom en allmän angelägenhet
och författningar utfärdats, som afsett att befordra strömrensningen.
De första allmänna bestämmelserna i detta ämne meddelades
genom Kongl. förordningen den 20 Februari 1764, hvars ingress
tillika lemnar ledning för bedömande af hvad med strömrensning
bör förstås. Under åberopande af dagliga,erfarenhetens vittnesbörd
huru strömmar, åar och sjöar årligen igenvallas dels af naturlig
belägenhet dels ock af tillflytande flottholmar, vrakskog och fall af
jordvallar, hvarigenom vållas öfverflödig uppdämning, vattenflöden
och utskärningar, föreskrifves att alla rikets undersåtar skola vara
förbundne att årligen sommartiden såväl å Kronans som enskildes
egor upprensa och vidmagthålla alla större och mindre strömfall,
bäckar samt åar vid deras naturliga aflopp; och tillkommer det
Konungens Befallningshafvande att i fråga om fördelning af kostnaderna
länens innevånare emellan »betämja och efter särskilda förekommande
omständigheter besörja». Vidare blef genom Kongl. Krigskollegii
kungörelse den 6 April 1786 Konungens Befallningshafvande
ålagdt att jemka detta onus emellan de länets innevånare, som hade
matlag; och genom Kongl. kungörelsen den 28 December 1822 blef,
jemte det bestämmelserna i 1764 års förordning upplifvades, förständigande
meddeladt Konungens Befallningshafvande att genom överenskommelser
mellan vederbörande eller i brist deraf genom deras
åläggande åstadkomma årliga strömrensningar.

Nämnda författningar synas hufvudsakligen hafva afsett att skydda
jordbruket emot öfversvämningar och andra olägenheter. Sedan Strömrensningskomitén
blifvit bildad, erhöll densamma befattning med strömrensningar,
som i kommunikationernas intresse ansågos erforderliga,
hvilken befattning åter, efter det bemälda komité upphört, år 1827
Överflyttades på Stor-Amirals-Embetets tredje afdelning. Numera har
Styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader jemlikt, instruktion
den 6 Augusti 1841 att utöfva ett kontrollerande inseende öfver de
strömrensningar, som genom särskilda Kongl. resolutioner blifvit åt
bolag, menigheter eller enskilda personer upplåtna samt erhållit un -

derstöd af allmänna medel eller särskilda förmåner emot vilkor att
till det allmännas nytta och begagnande vidmagthållas.

Jemväl med afseende å fiskerinäringens intresse af strömrcnsninsren
hafva särskilda bestämmelser meddelats. Sålunda blef uti 1766
års fiskeristadga föreskrifvet att, enär uppgrundningar och sandbankar
uti större och mindre sund, strömmar och åar, men i synnerhet
vid deras utlopp hindrade båtfart och fiskens uppgång från hafvet
och stora sjöar, alla, som egde del i fisket derstädes och ofvanföre i
samma eif eller ström, borde hvar efter sin lott och förmån deraf
förena sig att samfäldt uppgräfva och uppmuddra sådana utlopp;
och skulle Konungens Befallningshafvande föranstalta om verkställighet
deraf. Uti Kongl. cirkuläret den 9 Februari 1833 förständigades
Konungens Befallningshafvande att dels vidtaga sådana åtgärder, hvarigenom
för fisket skadliga uppgrundningar i vattendragens utlopp
måtte blifva på bekostnad af länets innevånare, antingen i följd af
lagligt åliggande eller genom frivillig öfverenskommelse, upprensade,
dels ock anmäla huruvida bidrag dertill af allmänna medel kunde
anses lämpliga. Vidare föreskrefs i Kongl. brefvet den 10 Augusti
1836 att Konungens Befallningshafvande borde höra arrendatorer af
Kronans laxfisken äfvensom alla egare och innehafvare af enskilda
fiskerättigheter om borttagande på gemensam bekostnad af uppgrundningar
vid vattendragens utlopp eller ofvan i dem, hvarefter Konungens
Befallningshafvande skulle ega att fastställa de dervid ingångna
föreningar eller, der sådana ej kunnat träffas, förordna så som lämpligast
och nyttigast kunde vara. Jemväl i gällande fiskeristadga finnes
föreskrift att i fråga om bortskaffande af uppgrundningar i vattendragen
och andra hinder för fiskens gång Konungens Befallningshafvande
eger behörighet att på omförmälda sätt förordna.

I vårt land har sålunda strömrensningen hittills varit antingen
ett allmänt besvär, ålagd t länsmenigheterna och utgående efter matlag,
eller ock en jemväl i administrativ väg ålagd skyldighet för vissa
af rensningen intresserade, hufvudsakligen fiskedelegare. Någon privaträttslig
skyldighet i detta hänseende har icke hos oss, i likhet

med hvad i åtskilliga andra länder eger ruin, ålegat strandegarne
såsom eu följd af eganderätten till stranden, eller andre, hvilka i ett
eller annat afseende gjort sig vattnet till godo.

I Lagkomiténs och den äldre Lagberedningens förslag förekommer
ej heller något stadgande i sådan syftning. Första vattenrättskomitén
åter föreslog att för den händelse vattendrag uppgrundades eller
vek ur sitt vanliga lopp och läge, eu hvar, som deraf led men, skulle
ega rätt att det upprensa eller i dess förra bädd återföra, samt att
alla jord-, vattenverks- och fiskeegare eller andra personer, som hade
särskild rättighet att begagna vattnet för flottning eller andra ändamål,
skulle, i mån af den i penningar uppskattade båtnad rensningen
kunde för dem medföra, vara skyldiga att i rensningen deltaga, hvaremot
dylik skyldighet i afseende å vattendrags återförande ej egde
rum; dock skulle jord-, vattenverks- och fiskeegare ej åligga att deltaga
i strömrensning, som skedde för allmän farleds bibehållande eller
flottleds skull. Den senare vattenrättskomitén ändrade detta derhän
att rättighet såväl att upprensa som att återföra vattendrag
skulle tillkomma strand-, vattenverks- och fiskeegare samt att, om
flere hade fördel af företaget, de alla skulle i mån deraf vara skyldige
att deltaga deri. Derjemte skilde sig komitéernas förslag i en
annan punkt. Den förra ansåg att, om återförandet af ett vattendrag
ej blifvit verkstäldt inom fem år från det afvikandet skedde, det sedermera
ej finge företagas utan samtycke af alla delegarne såväl i
forna som nya vattenbädden. Den senare åter uppstälde såsom vilkor
såväl för återförande som rensning att, om någon genom särskild
anstalt till vattnets nyttjande eller annorledes hemtat nytta af
vattendraget i det skick, som före rensningen eller återförandet befunnits,
och sådan nytta fortfarit i fem år, skälig ersättning skulle
denne gifvas för skada, som genom rensningen eller återförandet
honom tillskyndades.

Hvad nu främst rensningen angår, har Beredningen för sin del
antagit det ligga i sakens natur att rättighet till en dylik åtgärd,
hvilken endast åsyftar att bibehålla vattendragen genom undanröd -

112

jande af de orsaker, som kunna vålla förändring deri, måste tillkomma
en hvar, som skulle genom förändringen tillskyndas men i
sin lagliga rätt. Den ofvanför varande strandegaren, inom hvars
område i vattnet en börjande uppgrundning hotar att gifva vattnets
lopp en annan rigtning, än den dittills varande, till men för grannen
nedanför, bör ej hafva rätt att hindra denne från att å det ställe,
der uppgrundningen förekommer, verkställa nödigt arbete till farans
afvärjande. Det synes också ligga i sakens natur att en åtgärd, som
endast åsyftar bibehållande af status quo, icke kan förnärma annans
rätt och således hvarken föranleder till skadestånds gäldande eller
behöfver underkastas någon preskriptionstid af hvad slag det vara
må. I detta hänseende har Beredningen således närmast anslutit sig
till den första komiténs åsigt.

I fråga om rättigheten att återföra ett vattendrag, när uppgrundning
eller genomskärning af dess strandvallar åstadkommit en så genomgripande
förändring att vattnet vikit från sitt förra läge eller
tagit sig ett förändradt lopp, uppstår emellan de ursprungliga och
de nya förhållandena en kollision af mera invecklad natur. Härvid
bör i främsta rummet uppmärksammas att, enligt grunderna för 12
Kap. 4 § Jordabalken likasom enligt den äldre rätten, det torde vara
ovedersägligt att, om ett vattendrag utan åtgärd eller vållande af
menniskohand, uteslutande till följd af naturförhållandena flyttar sig
från den ene grannens område öfver den lagligen faststälda rågången
in på annans egovälde, denne i och med detsamma inträder i strandegarerättens
utöfning eller, såsom det heter i yngre Vestgötalagen,
»om vatten skär sig sjelft ut öfver annans mark, eger den vattnet,
som förr egde marken, som blef utskuren». Enligt denna grundsats,
tillämpad i all dess stränghet, skulle således å ena sidan egaren af
vattnets förra bädd omedelbart genom vattnets förflyttning förlora
all rätt dertill och följaktligen äfven rätten att återföra vattnet, samt
å andra sidan egaren af den nya bädden ej heller vara befogad att
genom det nya vattenloppets stängande befria sig från eu för hans
jord skadlig öfversvämning. Detta skulle dock kunna leda till verk -

113

liga orättvisor, och ifrågavarande grundsats synes derföre böra modifieras
derhän att hvilken helst, som blifver lidande genom förändringen,
må ega att påyrka återställande af det förra tillståndet. Men
om eu sådan rättighet medgifves, måste den tillika begränsas inom
någon viss tidrymd, så att ej de efter afvikandet uppkomna odlingar
i den gamla eller anläggningar vid den nya bädden blifva för all
framtid underkastade den osäkerhet, som den öfverhängande möjligheten
af återförandet innebär. I detta hänseende har Beredningen ansett
den af första komitén föreslagna tid af fem år efter afvikandet vara dels
allt för knappt tilltagen dels ock allt för svår att till utgångspunkten bestämma
i de fall, då afvikandet skett småningom. Lämpligare och säkrare
synes då vara att bestämma preskriptionstiden till tio år räknadt från
det egaren af den jord, hvarifrån vattnet afvek, eller annan, som genom
byggnad eller annorledes gjort sig vattnet i dess nya lopp eller läge
till godo, beredt sig en förmån, som skulle genom återförandet gå
förlorad. En så beskaffad, under tio år fortfarande ockupation skulle
sålunda betrygga odlingarnas eller anläggningarnas tillvaro. Då rättigheten
till vattnets återförande är att anse såsom en för ett specielt
fall medgifven tvångsrätt till rubbning i ett å allmän rättsregel
grundadt förhållande, bör, enligt Beredningens åsigt, utöfningeri af
samma rätt alltid vara förenad med skyldighet att ersätta all skada,
och något giltigt skäl att i likhet med senare komitén medgifva
befrielse från samma skyldighet, derest den ifrågavarande förmånen
ej fortfarit under fulla fem år, synes ej vara för handen. Redan den
omständighet att dröjsmål med återförandet kan föranleda ökad
ersättningsskyldighet innefattar en tillräckligt kraftig maning att påskynda
företagandet deraf. Den af komitén uttalade farhåga att
någon skulle nedlägga kostnader å odling eller anläggning endast i
ändamål att förekomma återförandet synes sakna all grund, då en
dylik beräkning måste vara i den mån vansklig att den i verkligheten
nästan aldrig torde förekomma. Äfven den af komitén befarade
olägenhet att en förmån, som endast eu kortare tid fortfarit,

114

skulle vara svår att värdera, torde i förevarande hänseende ej hafva
något att betyda då nämnda svårighet efter vanliga bevisningsregler
snarare måste verka till nedsättning än till oskälig förhöjning i värdet.

Med rättigheten till rensning eller återförande af vattendrag måste
ock vara förenad rätt att å angränsande strand upplägga de ämnen,
som uppgräfvas, dock emot ersättningsskyldighet för skadan, på
sätt jemväl vid dikesgräfning och rensning för jords odling blifvit i
förordningen angående torrläggning af jord medgifvet.

Beträffande skyldigheten att deltaga i strömrensning eller återförande
af vattendrag, der sådant företag bringas å bane af enskild
person till fromma för hans eget intresse, har Beredningen icke kunnat
dela komitéernas åsigt. En sådan tvångsrätt är fullständigt
främmande för vår rätt, och uppskattningen af nyttan är i förevarande
fall så vansklig att en berättigad tvekan om dess verkställbarhet
eller åtminstone dess lämplighet såsom grundval för eu tvångsrätt
måste uppstå. Under det att enligt förordningen angående jords
torrläggning uppskattningen för bestämmande af delaktighet i torrläggningsföretagen
eller särskildt i eu strömrensning, som för jords
odling påyrkas, är grundad allenast å ett enda likartad t sakförhållande
— jordens förbättring —, skulle åter, derest strömrensningen
ordnades enligt senare komiténs förslag, icke allenast jordförbättring
utan äfven vattentillgång för vattenverk, förbättradt fiske, underlättad
flottning samt andra sins emellan alldeles olikartade förhallanden eller,
rättare sagdt, möjligheter jemföras med hvarandra. Eu på så osäkra
beräkningar grundad tvångsrätt enskilde emellan synes redan af sådan
anledning förkastlig och är det ännu mera då ingen tvingande
nödvändighet för dess införande kunnat uppvisas.

Den första komitén ansåg till och med sannolikt att, om rättighet
till vattendragens upprensande blefve i lag erkänd, ändamålet
i allmänhet kunde ensamt derigenom utan tvångsåtgärder, myndigheternas
ingripande eller vidlyftigt reglementerande vinnas. Detta
måste i ännu högre grad gälla om vattendrags återförande, der de
billighets- eller lämplighetsgrunder, som kunna göras gällande i fråga

115

oin rensningen, icke i någon män förefinnas. Beredningen antager
således att man med full trygghet kan åt den enskilde omtanken
öfverlemna att med frivilligt biträde af dem, som ega likartade intressen,
och med understöd såsom hittills af allmänna medel utföra
ifrågavarande arbeten, i den mån de äro nyttiga och nödiga. Härtill
kommer att för jordbrukets behof af strömrensning redan är
sörj dt genom gällande speciallagstiftning samt att i fråga om kostnaderna
för allmän flottleds upprensande den af Beredningen föreslagna
flottningsstadgan innehåller nödiga bestämmelser. Slutligen äro såväl
närande intressen som ock samfärdseln i farled äfvensom fisket ytterligare
i viss mån betryggade genom föreskrifterna om den allmänna
strömrensning en, ehuru erkännas bör att gällande bestämmelser derutinnan
lida af oklarhet och ej vidare kunna anses fullt tidsenliga.
Särskilt gäller detta om skyldigheten för länens innevånare att efter
matlag utgöra dagsverken dertill, hvilken skyldighet väl ytterst sällan
torde anlitas, men dock ännu qvarstå]’ i lagstiftningen, fastän olämpligheten
af en dylik arbetsmetod är uppenbar. Deremot torde sjelfva
den grund, hvarifrån 1764 års författning utgår, nemligen att strömrensningen
göres till eu kommunalangelägenhet, ej vara origtig, ehvad
den må anses böra åligga den större kommunen — länet —, eller
den mindre — häradet eller socknen. I några hänseenden erbjuda
ifrågavarande företag en analogi med vägrödjningsbesväret och skulle
till äfventyra, hvad farleden särskild! angår, kunna ordnas enligt hufvudsakligen
samma grunder, som vid pågående revision af stadgandena
angående nämnda besvär må komma att godkännas. Då likväl
deri rensningsskyldighet, som här är i fråga och hvilken, ehvad den
anses jemförlig med väghållningsbestyret eller, på sätt 1786 års kungörelse
antyder, bör likställas med skyldigheten att lemna biträde
vid skogselds släckande eller vid skallgång, otvifvelaktigt utgör ett
allmänt onus eller besvär samt ej eger gemenskap med de privaträttsliga
förhållandena emellan strandegarne och andre, har Beredningen
ansett sig ej tillkomma att afgifva något förslag till förändrade
föreskrifter derutinnan; och har i 20 § blifvit intagen en antydning

116

derom att den allmänna strömrensningen Utgör föremål för en särskild
lagstiftning, oberoende af den nu föreslagna.

19 §. Det ligger i sakens natur att vattens bortledande ur ett vatten drag

kan verka förändringar deri, lika skadliga för allmänna och enskilda
intressen som de, hvilka möjligen kunna uppstå till följd af
olämpliga byggnader i vattnet. Föreskrifterna i 10 § om skyldighet
att på förhand göra anmälan om en dambyggnad, i 11 § om skyldighet
att utverka tillstånd från det allmännas sida till byggnad, som
kan verka till förändring af farled, flottled, fiskeled eller kungsådra,
samt i 12 § om rättighet att genom provokatorisk rättegång vinna
visshet om byggnadens laglighet samt erhålla vattenmärke in. m.
böra följaktligen äfven ega tillämpning å dylika vattenledningar,
ehvad de göras för att annorstädes nyttja vattnet såsom drifkraft för
vattenverk eller för bevattning eller andra enskilda ändamål. Enahanda
är förhållandet med andra på vattendragets naturliga formation
eller vattentillgången inverkande åtgärder, som kunna medföra
'' lika beskaffade påföljder, och särskildt de i 18 § afsedda. Den i 17
§ omförmälda rensning är deremot, såsom icke innefattande förändring
utan endast bibehållande af vattendrag, ej hänförlig till denna kategori.

Hvad bevattningsanstalterna angår, har Beredningen, på sätt redan
är anfördt, i en särskild underdånig promemoria sökt utreda de till
detta ämne hörande frågor och får derföre allenast hänvisa till de
der angifna skäl, hvilka föranledt Beredningen att i afseende å nämnda
anstalter föreslå bibehållande af nu gällande lags grunder. Så vidt
för dylika anstalter erfordras dambyggnad för vattnets samlande eller
åstadkommande af nödig fallhöjd, måste derom gälla enahanda bestämmelse
som om dambyggnad för andra ändamål. Jemte det sålunda
bevattningsanstalterna, hvilka naturligtvis alltid i främsta rummet
hafva behof af vattnets bortledande, äro underkastade föreskrifterna
för dylik vattenledning, böra de, hvad dambyggnaden angår,
likställas med vattenverken.

21 och De i 21 och 22 §§ meddelade processuella föreskrifter, hvilka

22 §§. åsyfta dels att i de mål, hvarom förordningen handlar, bereda per -

117

soner, hvilka ej äro instämda, men till äfventyra kunna lida men af
de ifrågasatta företagen, tillfälle att bevaka sin rätt, dels ock att
förskaffa Rätten tillgång till upplysningar af tekniskt bildade rådgifvare,
öfverensstämma i det närmaste med gällande lag äfvensom med
de för torrläggningsmålen gifna föreskrifter.

Äfven de i 23 och 24 §§ föreslagna bestämmelser äro analoga 23 och
med gällande lag. Uti sistnämnda § äro upptagna de fall af enklare 24 §§.
och mera brådskande natur, der det ansetts kunna medgifvas den
underordnade exekutiva myndigheten att meddela nödig handräckning.
I allmänhet är det icke med någon svårighet förenadt att bestämma
huruvida vatten stiger upp öfver faststäldt märke eller att
iakttaga huruvida särskildt meddelade föreskrifter angående viss tid
eller viss ordning för damluckas öppnande, stängande eller skötande
i allmänhet efterlefvas. Då behofvet af hastig åtgärd ofta kan vara
så trängande att ändamålet kunde förfelas om handräckning finge å
landet sökas endast hos den egentlige utmätningsmannen, kronofogden,
eller hos annan, som enligt 4 § Utsökningslagen blifvit förordnad
till utmätningsman, har Beredningen ansett det böra medgifvas
att å landet länsman, äfven om han icke blifvit särskildt förordnad
till utmätningsman, finge meddela handräckning i förevarande fall.

Några bland de frågor, som ega samband med farled, flottled 25 ■§.
och fiskeled, äro af den beskaffenhet att tvekan kan uppstå huruvida
de borde hänföras till förevarande förordning eller till de särskilda författningarna
rörande dessa vattenleder. 1 dessa fall har Beredningen
till de särskilda förordningarna hänvisat de ämnen, hvilkas förflyttande
dit ansetts leda till vinnande af större öfverskådlighet eller
reda, men tillika bort i nu föreliggande förordning intaga en erinran
derom att denna ej innefattade allt hvad deruti, med en annan uppställning
af förslagen, kunnat upptagas.

I fråga om väg- och brobyggnader öfver vattendrag gälla visserligen
i allmänhet uti materielt hänseende samma regler som för andra
byggnader, nemligen att de ej få göra förfång för enskild rätt
eller för den allmänna trafiken, men för handläggning af frågor om

118

dylika byggnaders utförande äro bestämmelserna i förslaget ej afsedda,
hvilket blifvit anmärkt i förevarande §.

26 §. Redan i inissivet till ifrågavarande förslag har Beredningen an tydt

att fiskebyggnader af hvarjehanda slag, såsom hörande till fiskerilagstiftningen,
ej utgjorde föremål för förslagen i vidsträcktare mån
än att dylika byggnader, för så vidt de kunde föranleda uppgrundningar,
uppdämning eller andra olägenheter för allmänna eller
enskilda intressen, borde i sådant hänseende likställas med andra,
vattenbyggnader. 26 § angifver de §§ i förslaget, som derutinnan
äro å fiskeverk tillämpliga, hvarjemte hänvisning skett till 18 § i
ändamål att undanrödja eljest möjligen uppstående tvekan huruvida
jemväl fiskebyggnad afses med der omförmälda byggnader till vattnets
tillgodogörande.

Genom stadgandet i 26 § blifver 4 § i 17 kap. Byggningabalk^!
öfverflödig. En strängt systematisk uppställning af ämnet borde till
äfventyra kraft att sistnämnda lagrum erhållit eu förändrad lydelse,
öfverensstämmande med innehållet af förevarande §, men Beredningen
har ansett den nu följda anordningen lämpligare ur praktisk
synpunkt.

II.

Förordningen
angående allmän flottled.

I motiven till förordningen angående jordegares rätt öfver vattnet
å hans grund är redan nämndt huru behofvet af lagstadganden
angående flottning blef tillgodosedt genom 1766 års fiskeristadga.
Sedermera blef genom Kongl. brefvet den 23 April 1782 förordnadt
för Wermland och Dalsland att landshöfdingen noga skulle tillse att
kungsådran efter lag på alla ställen hölles fri och öppen samt att
timinerflottningen icke i någon måtto hindrades eller uppehölles. Att
i Wermlands län flottningen det oaktadt ej flck obehindradt ega rum
framgår af den vid 1809 års riksdag af fullmägtige från länet framförda
klagan deröfver att bruks- och sågverksegare, för att gorå timmerhandeln
till ett monopol för sig, hindrade timinerflottningen förbi
deras bruk, sågar och qvarnar, ehuru allmogen icke ville undandraga
sig att derför erlägga en billig afgift; och anhöllo fullmägtige att
något stadgande härom måtte till efterlefnad utgifvas, deruti eu viss
afgift för hvarje tolfts flottning genom hela strömmen blefve utsatt,
så att emot erläggande deraf timinerflottningen obehindradt kunde
få verkställas. Genom Kongl. resolutionen den 11 December 1809
blef härefter ett ytterligare bemyndigande meddeladt landshöfdingen
i Wermland att förordna huruvida och med hvad vilkor flottning i
vattendragen Ange ega rum, hvilka ordalag visserligen kunde berättiga
till antagande att Konungens Befallningshafvande, oberoende af
strandegarnes bestridande, egde att tillåta flottning jemväl i vattendrag,
der sådan förut ej idkats. Att ett dylikt antagande dock ej

120

vore fullt rigtigt framgår af livad här nedan vidare förmäles. Vid
sagde riksdag hade nemligen bondeståndet instämt uti ofvan omförmälda
klagomål; och anförde ståndet huru som utom annat, som betoge
månge hemmansegare tillfälle att draga nytta och fördel af deras
hemmans läge och beskaffenhet, äfven åtskilliga svårigheter förorsakades
dem derigenom att andre hemmansinnehafvare förmedelst
åläggande af betydliga tullafgifter dels i kontant dels i varor hindrade.
dem från fri flottning utföre de strömmar och vattendrag,
hvarvid deras hemman voro belägna, så att de förre måste antingen
finna sig uti att erlägga en dryg afgift eller ock vid sina skogseffekters
eller andra landtmannaprodukters afforsling till försäljning taga
långa omvägar; i anledning hvaraf ståndet anhöll att, enär den påstådda
rättigheten till tull på de flesta ställen icke hade annan grund
än dels egen vilja, dels öfverenskommelser, som förre egare till ofvanför
belägna hemman af enfaldighet ingått, samt all osed, om den
ock genom vanan blifvit liksom en lag, borde rättas, Kongl. Maj:t
matte, sedan underrättelse från landshöfdingarne inhemtats om
de ställen, hvarest sådan tull eller afgift fordrades, utfärda förbud
deremot och tillåta hvar och eu fri flottning genom sådana strömmar,
der ingen skada tredje man förorsakades, och det utan afseende
derpå om der af ålder varit kongsådra eller ej. Öfver denna ansökning
hördes Konungens samtlige Befallningshafvande, dervid upplystes
att afgifter för flottning förekommo allenast i Wermlands, Elfsborgs,
Hallands och Göteborgs län samt voro att anse icke såsom
någon tull för rättigheten att flotta utan merendels såsom ersättningför
skador och olägenheter, som egare till stränder, fisken och vattenverk
af flottningen tillskyndades. Uti afgifvet utlåtande anförde Kammarkollegium
att af 1766 års fiskeristadga och förklaringen deröfver
den 24 Januari 1771 framginge att för de i nämnda författningar
afsedda flott- och farlederna, fastän de gingo genom enskildes egor
ellei förbi tillåtna vattenverk, någon afgift ej finge fordras, deraf
dock ej följde att de, som af sådana flott- eller farleder sig begagnade,
dervid egde saklöst och utan ersättning tillfoga jord-, strand-,

121

vattenverks- och fiskeegare någon skada på ett eller annat sätt, såsom
med landtramp på åker och äng, flottningars anställande vid sådana
tider, då fisken och vattenverk deraf nödvändigt skulle lida men,
eller till större myckenhet på en gång, än som i flottleden efter dess
lagliga bredd kunde rymmas samt med konservativ! af byggnader
och fiskeverk till affattning befordras; och hemstälde kollegium att
hvad genom 1809 års bref blifvit för Wermland föreskrifvet, angående
åliggande för Konungens Befallningshafvande att efter föregående
undersökning pröfva och afgöra med hvad vilkor flottning finge
ega rum måtte jemväl i öfriga län, der flottning i strömmar ocii
vattendrag vore öflig, varda gällande för de vattendrag, der gifvet
och ostridigt vore att flott- och farled förut varit och vara borde.
Uti sådana enskilda vattendrag, der flott- eller farled ej förut varit
och hvarest vid uppkommande rättegång jord- och strandägare icke
heller kunde åläggas att sådana tillåta och öppna hålla, borde det
deremot ankomma endast på öfverenskommelse med egarne till samma
vattendrag om ocli med hvad vilkor de till flottning och transport
linge nyttjas. I öfverensstämmelse med nämnda utlåtande utfärdades
Kongl. brefvet den 8 April 1811, enligt hvithet, i likhet med hvad
genom 1809 års bref blifvit för Wermland förordnadt, landshöfdingarne
uti de län, der flottning uti strömmar och vattendrag vore
öflig, förständigades att för de vattendrag, hvarest flott- och farleder
förut varit och vara borde, vid sig derom yppade tvister och efter
förrättade undersökningar å hvarje sådant ställe samt vederbörandes
hörande genom utslag föreskrifva vid hvilka tider, huruledes och
med hvad vilkor flottningen finge utöfvas så att, då den å ena sidan
ej obehörigen hindrades eller med oskäliga afgifter betungades, den
å andra sidan icke heller komme att lända jord-, strand-, vattenverksocli
fiskeegare till skada och förfång; och skulle, i händelse å någondera
sidan felades emot dessa föreskrifter, den lidande ega att för skadan
söka sin ersättning samt derom tillita domaren, om den ej annorlunda
kunde erhållas; och vidkommande sådana enskilda vattendrag, der flott—

122

och farled förut icke varit och hvarest vid uppkommande rättegång
jord- och strandegare icke heller kunde med stöd af lag och författningar
åläggas att sådana tillåta och öppna hålla, förklarades att det
berodde på öfverenskommelse med egarne till samma vattendrag om
och med hvad vilkor de till flottning och transport finge nyttjas.

Uti nu anförda Kongl. bref äfvensom i gällande fiskeristadgas
med 1766 års fiskeristadga öfverensstämmande föreskrift att i hvarje
eif, ström, å eller sund, der kungsådra ej af ålder varit, men flottled
nyttjas, en sjettedel af vattnet skall såsom kungsådra hållas öppen,
så ock att, då för vattenverk, som med behörigt tillstånd redan anlagda
äro eller framdeles anläggas kunna, oundgängligen tarfvas att
öfverbygga kungsådra, sådant för vissa fall kan tillåtas, så framt det
sker på sådant sätt att flottled, när den behöfves, utan betalning
hålles öppen, innefattas den gällande lagstiftningen i ämnet. De öfverklagade
svårigheterna i afseende å flottleds öppnande och begagnande,
som föranledde utfärdandet af nämnda Kongl. bref, blefvo
likväl derigenom cj till fullo häfda. Konungens Befallningshafvande
tillädes visserligen rätt och pligt att medgifva och ordna allmän flottning
der flott- eller farled varit och vara borde, hvilket, med afseende
å innehållet af senare delen i mcrberörda Kongl. bref, torde,
rätteligen tolkadt, betyda allenast der allmän flottning hade häfd för
sig och ansågs böra fortfara eller ock eljest antingen kungsådra, segeleller
båtled funnes; men rätt till flottning i öfriga vattendrag, der
något dylikt förhållande ej kunde lagligen ådagaläggas, gjordes beroende
af strandegarnes medgifvande. Visserligen har understundom
den uppfattning gjort sig gällande att ur fiskeristadgarnas ofvanberörda
bestämmelse angående den mindre kungsådrans lemnande
öppen för flottning skulle kunna deduceras rätt att framtvinga öppnande
af nya flottleder på ställen, der flottled ej förut lagligen är
till finnandes. Men om ur sammanställningen af 1811 års bref och
föreskrifterna i fiskeristadgan skall framgå någon begriplig mening,
synas fiskeristadgans föreskrifter böra så fattas att skyldigheten att
utan betalning hålla kungsådra öppen för flottled till en sjettedel af

123

vattnet stadgades endast i afseende å sådana vattendrag, der flottled
redan nyttjades vid den tid då författningen utkom. Samma stadgande
kan således endast hafva till ändamål att, der flottled i laga
ordning tillkommit, förläna den ett skydd mot intrång af strandegarne
genom att fastställa den gräns, öfver hvilken desse ej få
sträcka sina byggnader. Den omständighet att timmer nedlägges
någonstädes i ett vattendrag och lernnas att der framflyta eller, med
andra ord, att någon skogsegare egenmägtigt företager sig att nyttja
vattendraget såsom flottled kan icke rimligen grundlägga skyldighet
för strandegarne att hålla kongsådra öppen för sådant ändamål, och,
om så varit, hade väl all klagan öfver svårigheten att öppna flottled
varit obefogad; hvaremot strandegarne å sill sida torde hafva haft
fullgiltiga skäl till klagan. Ehuru strandegarne väl i allmänhet fått
åtnjuta tillbörligt skydd i detta hänseende, hafva dock ifrågavarande
författningar vid särskilda tillfällen olika tolkats såväl i administrativ
som i domstolsväg. Härigenom har i fråga om de stridiga intressenas,
strandegarnes och de flottandes, ömsesidiga rättigheter och
skyldigheter uppstått en förderflig osäkerhet, som under senare tiden
blifvit allt mera insedd och öfverklagad.

Då frågan om flottaingsrätten kom under behandling hos de
båda komitier, livilka fått åt sig uppdraget ordnandet af den s. k.
vattenrätten, voro de båda i hufvudfrågan ense derom att eganderätten
till vattnet i allmänhet ej borde utgöra hinder emot vattendragets
upplåtande till allmän flottled. Så föreslog första komitén
att Konungens Befallningshafvande skulle ega att utan hinder af
strandegarnes bestridande tillåta flottning i alla vattendrag och delar
deraf, så vida ej allmän farled, bro, fiske och vattenverk, som vore
för orten och det allmänna nödigare och nyttigare än flottningen,
skulle deraf omintetgöras eller väsentligen skadas; och enligt senare
koiniténs förslag inrymdes åt Konungens Befallningshafvande befogenhet
att, då flottningen kunde ske utan skada för annan eller då
flottleden skulle för orten medföra väsentlig fördel, gifva lof till
flottleds inrättande och begagnande.

124

Sedan de ifrågavarande komitéernas förslag afgåfvos, har flottningsfrågan
jemväl förevarit inom riksdagen. Vid 1874 års riksmöte
väcktes nemligen tre motioner, af hvilka eu åsyftade att senare delen
af 1811 års bref, som rörde enskildes rätt att förhindra flott- och
farled, måtte upphäfvas och hvad i förra delen deraf stadgades förklaras
utan undantag gällande, samt de öfriga afsågo att för
Gefieborgs, Westernorrlands, Jemtlands, Wester- och Norrbottens
län måtte antagas ett af motionärerne framstäldt, med den finska lagstiftningen
i ämnet i det närmaste öfverensstämmande förslag till förordning
angående flottning af skogsalster. Vid behandlingen af nämnda
motioner uttalade lagutskottet den åsigt att, då egaren af stranden
jemväl egde vattnet, den åsyftade inskränkningen i sistnämnda eganderätt
till förmån för ett mera enskild! intresse ej läte förena sig med
aktningen för eganderättens helgd, men hemstälde under erinran om
olämpligheten att i förevarande ämne lagstifta allenast för landets
norra provinser, då behof af flottleder förefunnes, ehuru mindre allmänt,
äfven i andre delar af riket, att riksdagen måtte i underdånig
skrifvelse anhålla att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande huruledes
allmän fiottled i de vattendrag, der den ej redan funnes, men
vore af behofvet påkallad, måtte, der Konungens Befallningshafvande
pröfvade det nödigt, enligt de i afseende å jords eller lägenhets afstående
för allmänt behof eller dess begagnande endast för utläggning
af elektriska ledningstrådar stadgade grunder, kunna anläggas
och begagnas. Denna hemställan afslogs af båda kamrarne, af hvilka
dock den första antog ett uti en reservation emot utskottets betänkande
framstäldt förslag att, med ändring af hvad 1811 års bref
innehölle angående flottning i enskilda vattendrag, der flott- och farled
förut icke varit, fråga derom finge väckas hos Konungens Befallningshafvande,
som skulle, efter det undersökning på stället skett
och vederbörande blifvit hörde, ega att pröfva huruvida, med afseende
å ortens och det allmännas fördel, flottning i sådant vattendrag
finge ega rum, samt i (ifrigt meddela erforderliga föreskrifter, på sätt
stadgadt vore i afseende å vattendrag, der flott- och farled förut

125

varit. Frågan, som vid sådan utgång förfallit, återkom vid nästpåföljande
riksmöte, då motion väcktes om antagande af en författning,
till innehållet öfverensstämmande med omförmälda af Första kammaren
vid föregående riksdag gillade förslag. Lagutskottet hemstälde
då i anledning af motionen att riksdagen måtte i underdånig
skrifvelse anhålla att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande huruledes
allmän flottled i de vattendrag, der den ej redan funnes, men
vore af behofvet påkallad, måtte enligt de i afseende å jords eller
lägenhets afstående för allmänt behof eller dess begagnande endast
för utläggning af elektriska ledningstrådar stadgade grunder kunna
anläggas och begagnas. Båda kamrarne biföllo ett uti reservation
emot utskottets hemställan framstäldt förslag till underdånig skrifvelse
med anhållan att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande huruledes
allmän flottled i de vattendrag, der den ej redan funnes, men
vore af behofvet påkallad, måtte, utan förbiseende af strandegares
och vattenverk segares rätt, kunna anläggas och begagnas, samt till
riksdagen göra framställning om den lagstiftningsåtgärd, som för
ändamålet funnes erforderlig.

Efter denna öfversigt af föregående tiders lagstiftningsarbete
på ifrågavarande område öfvergår Beredningen till en framställning
af den uppgift lagstiftningen i ämnet synes i främsta rummet
hafva att lösa.

Flottningen eger omedelbart samband med trävaruhandeln och
har följaktligen sin egentliga betydelse allenast i de orter, hvarest
skogstillgångar förefinnas i större ymnighet, samt blifver derstädes
under vissa förhållanden en förutsättning för möjligheten af nämnde
handelsgren. Såsom bekant är, upptages vårt lands yta till största
delen af skogbärande mark. För ej lång tid tillbaka togos de rika
tillgångarne på skog i anspråk förnämligast för förbrukningen inom
landet och rönte föga efterfrågan från andra länder, hvadan ock skogsalstren
egde ett jemförelsevis ringa värde. Under de senaste årtiondena
åter hafva de svenska trävarorna erhållit en omfattande marknad
i utlandet och följaktligen ett ökadt värde. Hvilken framstående

126

plats trävaruexporten intager i vår handel med andra länder i n h e in -tas af följande ur Kommerskollegii berättelser för åren 1871—1877
hemtade uppgifter:

Värdet af hela Värdet af utförda oarbetade, sågade

o utförseln. eller tillhuggna trävaror.

År 1871 .............................. 161,023,008 57,780,790 eller 35,9 %

» 1872 .............................. 199,815,440 80,468,456 » 40,3 »

>'' 1873 ............................. 221,903,633 96,192,933 » 43,3 »

» 1874 ........................... 233,332,229 103,927,682 » 44,5 »

» 1875 ............................ 206,552,259 85,326,471 » 41,3 »

» 1876 ............................. 226,239,205 103,945,956 » 45,9 »

» 1877 .............................. 215,912,700 113,401,645 » 52,r, »

Då, på sätt nämnda siffror utvisa, trävaror numera blifvit rikets
förnämsta exportartikel, inses lätt vigten af denna näring. Till ytterligare
belysning af trävarurörelsens vigt för det allmänna torde bär
jemväl böra erinras om hvad Kong]. Skogsstyrelsens underdåniga berättelse
för ar 1877 innehåller angående de allmänna skogarne i
riket. Af nämnda berättelse synes att ytvidden af kronoparker och
flygsandsplanteringar utgör 21,842,976 qv.ref; att kronoöfverloppsmarker
och oafvittrade kronomärke!’ utgöra 15,244,448 qv.ref duglig
skogsmark samt att, med beräkning jemväl af de staten tillhöriga
skogar, hvilka äro anslagna dels till bergshandteringens understöd
dels ock till vissa sågverk i ersättning för mistad privilegierad stockfångst,
äfvensom af de till militära, civila och ecklesiastika boställen,
öfriga utarrenderade kronoegendomar, allmänna inrättningar och häradsallmänningarna
hörande skogsmarker, sammanlagda ytvidden af
samtlige omförmälda allmänna skogar vid 1877 års slut utgjorde omkring
49,053,634 qv.ref. Inkomsten af statens skogar har vid de fem
senaste statsregleringarna blifvit beräknad till 1,000,000 kronor.

För möjligheten att göra det i landets skogar liggande kapital
fruktbärande erfordras tillgång på billiga transportmedel. I saknad
af sådana blifva skogstillgångarne, om ej alldeles värdelösa, åtminstone
af ringa värde i jemförelse med hvad de kunde betinga, der

127

ej svårigheten eller omöjligheten i afseende å deras fortskaffning inskränkte
afsättningen till närmast omkring liggande trakter. Uti vårt
land hafva visserligen under senaste årtiondena kommunikationerna i
väsentlig mån förbättrats, men detta gäller förnämligast de delar af
landet, der odlingen gjort de största framstegen, hvaremot många af
de län, der den skogbärande markens yta öfverstiger arealen af åker
och annan odlad jord — hvilket är förhållandet i alla län med undantag
af Malmöhus, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Skaraborgs
län — ännu ej på långt när kommit i åtnjutande af tillräckliga kommunikationer.
Vägar finnas särdeles i de norra länen allenast uti
ett i förhållande till desse landsdelars yta ringa antal, men, äfven
om de förefunnes i större utsträckning, skulle svårigheterna i afseende
å skogsprodukternas transport ej derigenom vara afhjelpt. Ty i anseende
till dessa produkters skrymmande beskaffenhet och tyngd i
förhållande till deras värde kan landvägatransport deraf å längre
sträckor icke utan för stor kostnad ega rum. Till och med om jernvägar
funnes att tillgå, blefve behofvet af billiga transportmedel för
skogseffekterna derigenom endast till en viss grad tillfredsstäldt. Erfarenheten
har nemligen ådagalagt att åtminstone för närvarande det
oförädlade virket ej förmår bära kostnaden för ett dylikt transportsätt
å längre sträckor.

Under sådana förhållanden är vattenvägen den enda lämpliga
och flottningen det bästa medlet för transport af skogens alster till
den plats, der de skola förädlas eller utskeppas. De mest skogbärande
landskapen äro, såsom bekant, tätt genomskurna åt större eller mindre
floder, hvilka åter hafva en mångfald af tillflöden genom mindre åar
och bäckar. Intet annat transportmedel för skogsprodukter kan i
beqvämlighet och billighet täfla med det, som dessa vattendrag erbjuda
*). Också har staten med hänsyn till flottledernas betydelse i
ekonomiskt afseende för kronan och för den enskilde skogsegaren

'') Ungefärliga kostnaden för flottning ned till liafvet har uppgifvits i medeltal utgöra
å Ljusne eif från riksgränsen 24 öre, å Ljunga eif från Storsjön i Herjeådalen 1 å
1,5 0 kr. samt å Indals eif 50 öre per stock.

128

vid tillit åtskilliga åtgärder i syfte att göra dera tillgängliga för allmän
flottning, i hvilket afseende må erinras huru som genom afvittringsstadgan
för Westerbottens och Norrbottens län den 30 Maj 1873
kronan och andre virkesegare förbehållits rätt till flottning genom
eller förbi de afvittrade områdena i alla de vattendrag, der flottled
finnes eller kan upprensas. Härjemte hafva för strömrensningar till
flottniiigens underlättande anslag blifvit anvisade af allmänna medel *).
Jemväl de enskilde skogsegarne hafva låtit sig angeläget vara att i
den utsträckning, som under nu gällande lagstiftning i ämnet varit
möjlig, göra vattendragen flottbara för skogens alster. **)

Ännu finnes dock på detta område stort utrymme för den enskilda
företagsamheten. Men donna hämmas af nu gällande lagbestämmelser,
enligt hvilka rättigheten till flottning i eu stor del vattendrag
torde få anses vara beroende på samtycke af strand- och vattenverksegarne.
Äfven om skogsegarne vilja underkasta sig den beskattning,
som strandegarne bestämma, kan detta samtycke ej alltid
förvärfvas, i hvilken händelse skogarne omkring vattendraget till
största delen blifva utan användning. Skulle ock en och annan timmerhandlande
kunna förskaffa sig nämnda samtycke och sålunda bereda
sig utväg att bringa de af honom inköpta skogstillgångarne i
marknaden, komma dock sjelfve egarne af skogarne ej alltid i åt -

'') Dessa anslag uppgå för liden från och med år 1841 till ett belopp af 110,277
kronor. Hiirförutom hafva vid riksdagarne 1872, 1875 och 1876 anslag af tillhopa 28,000
kronor blifvit anvisade till undersökning af vattendrag i Norrbottens län samt uppgörande
af planer och kostnadsförslag för deras upprensning.

**) Enligt en Konungens Befallningshafvande i Westernorrlands län meddelad och i
dess årsberättelse för perioden 1871—1875 intagen uppgift skulle på rensning i Ljunga
eif blifvit nedlagda minst 600,000 kronor, deraf 350,000 under nämnda period. I de
uti Ljungan utmynnande smärre vattendrag skulle upprensningskostnaden hafva uppgått
till omkring 3,500,000 kronor, hvaraf omkring 60 % blifvit använda under berörda tid.
I Indals-elfven med tillhörande bifloder skulle vederbörande flottningskompani hafva uppoffrat
omkring 1,500,000 kronor i upprensningskostnad, deraf 50 % utgått under åren
1871—1875. Minst 300 mil vattenvägar, alla betjenande den i Sundsvall och trakten
deromkring koncentrerade trävarurörelsen, lära vara upprensade med eu kostnad af
8,000,000 kronor.

129

njutande af det pris desamma kunnat betinga, derest rättighet till
flottning i vattendraget stode en hvar öppen. Vanligen tillgår det
nemligen så att den, som förvärfvar sig flottningsrätten, tillika betingar
sig att ensam blifva i åtnjutande deraf, hvaraf följden blifver
att all konkurrens i trävaruhandeln omkring vattendraget omintetgöres
och skogsegaren nödgas att, der han vill afyttra sin skog, åtnöja
sig med det pris, som innehafvaren af flottningsrätten finner
skäligt bestämma.

Då, på sätt visadt blifvit, det såväl för staten och de företrädesvis
skogbärande landsdelarne i allmänhet som ock särskildt för den
enskilde skogsegaren och alla, som hafva någon gemenskap med trävarurörelsen,
är af största vigt att landets tillgångar på skog må
kunna tillgodogöras med minsta kostnad och svårighet, samt möjlighet
dertill förefinnes allenast under förutsättning att vattendragen få
i vidsträcktare mån, än hittills kunnat ske, tagas i anspråk för skogsprodukternas
framflottning, torde den främsta uppgiften för eu ny
lagstiftning i ämnet vara att söka underlätta vattendragens användande
för flottning, i den mån sådant kan ske utan förfång för andres
rättmätiga intressen; och har vid lösningen af denna uppgift Beredningen
utgått från den förutsättning att allmän flottleds öppnande
uteslutande bör grundas å dess nytta och nödvändighet för det allmänna,
hufvudsakligen i öfverensstämmelse med de i fråga om upptagande
af allmän väg redan gällande äfvensom de i afseende å allmän
farleds inrättande af Beredningen föreslagna bestämmelser.

På sätt i det följande närmare angifves, företer det transportsätt,
som genom flottningen förmedlas, mångahanda egendomliga förhållanden
och skiljer sig särskildt från sjöfarten derigenom att, då
denna i allmänhet ej medför någon skada eller fara för strandegarne,
flottningen deremot endast undantagsvis kan ega rum utan dylika
olägenheter. Jemte det dessa förhållanden böra noggrant tao-as i
betraktande när fråga om inrättande af ny flottled uppstår, måste
de också föranleda dertill att åt de intressen, som kunna komma att

130

genom flottningen blifva i större eller mindre grad lidande, bör beredas
det särskilda skydd, som af omständigheterna påkallas. Den
nya lagstiftningens andra hufvudsakliga uppgift blifver följaktligen
att, så vidt det är möjligt genom lagbestämmelser, söka ordna flottningen
så att skador förebyggas och, der sådana ej kunna undvikas,
skadeersättningens utbekommande underlättas och betryggas.

Såsom den nya lagstiftningens sista uppgift framträder ordnandet
af flottningen i allt öfrigt och särskildt hvad angår de flottandes inbördes
förhållande på ett tillfredsställande sätt.

Transporten af virke å vattendragen bedrifves på tvenne sätt, i
det att virket föres antingen genom vattnets egen kraft löst block för
block (lösflottning, stycketalsflottning, flottning i egentlig bemärkelse,
Flösserei, Trift, flottage å buches perdues), eller sammanlagdt i styrde
flottar, som, der vattnets egen rörelsekraft ej är tillräcklig, framföras
genom rodd, segel eller bogsering (sjöfart med flotte, Flossfahrt,
flottage en train). Hvilkendera af dessa metoder man bör begagna
beror dels af vattendragets beskaffenhet, dels ock af den utveckling,
som det omgifvande landets kultur eger. Sedan en så liflig trafik
uppstått å vattendraget, att samtidigt dermed den primitiva lösflottningen
ej kan ega bestånd, måste trävaruflottningen besörjas med
styrde flottar. Stycketalsflottningen bibehålies slutligen allenast i
vattendragens öfverstå lopp, hvarest flottledens mindre bredd och
djup samt tillvaron af forsar och andra hinder ej medgifva annat
transportsätt.

De styrde flottarne äro i följd af sin natur närmast jemförlige
med fartyg och hemfalla följaktligen under de bestämmelse!’, som gälla
angående begagnande af allmän farled. Ifrågavarande lagförslag afser
sålunda allenast lösflottningen, hvilken i anseende till sin egendomliga
beskaffenhet påkallar särskilda lagstadganden. För att underlätta uppfattningen
af dessa stadganden torde emellertid här böra lemnas en
framställning af hufvuddragen i det förfarande, som vid lösflottning

131

vanligen iakttages inom de trakter af landet, der sådan i största omfång
förekommer.

Sedan det till flottning afsedda virket blifvit afverkadt, hvilket
vanligen eger rum under vintern, nedföres detsamma omedelbart derefter
till flottleden och upplägges på isen i sjöar eller andra lugnvatten
(spakvatten, sel), der sådana för ändamålet lämpliga finnas i
vattendraget. I brist deraf utväljas upplagsplatser å tjenlig mark invid
flottleden, hvilket mången gång sker äfven i det fall att utrymme
å flodbädden ej saknas. Anledningen dertill är att virket, om det
finge medfölja islossningen, skulle kunna förorsaka uppdämning äfvensom
skador å stränder och byggnader samt sjelf taga skada, hvarförutom
virket, om det i någon större myckenhet hopas på isen, nedtrycker
densamma och blifver oåtkomligt för märkning och intumning.
För virkesupplaget väljes eu brant strand invid en jemförelsevis djup
och spak del af vattendraget, hvarefter platsen befrias från skog,
stenar och andra hinder för virkets nedstörtande i vattnet. Enär
emellertid härför lämpliga platser (s. k. timmervältor) äro rätt sällsynta,
inträffar stundom att så stora virkesmassor samlas vid vältorna
att upplaget sträcker sig flera hundra fot inåt skogen. Beröfvade
det skydd, som vegetationen förut skänkt, blifva dessa platser utsatta
för underskärning af vattnet och förvandlas snart till lodräta väggar.
Rättighet att begagna dylika upplagsplatser förbehålles vanligen vid
skogs- eller virkesköpen, och frågan derom äfvensom om ersättning
för de skador, som genom platsens begagnande uppstå, hemfaller icke
under lagstiftningen angående flottled, hvartill endast de arbeten eller
åtgärder, som afse virkets framförande i vattnet och deraf uppkommande
skador äro att hänföra.

De första egentliga flott.ningsarbetena för året bestå i utbrytning
af de massor virke, hvilka under nästföregående års flottning fastnat
emot de i vattendraget befintliga klippor eller grund eller emot stränder
och byggnader samt der hopat sig till s. k. bråtar, hvilka vårfloden
ej alltid är mägtig att lyfta och sätta i rörelse. Underlåtenhet
att vidtaga sådan utbrytning skulle hafva till följd att desse bråtar

132

vid påsläppning af nytt virke ytterligare tillväxte samt till slut alldeles
stängde vattendraget och sålunda vållade att vattnet toge sig ny
väg på sidan om virkesmassan, hvilket åter skulle kunna föranleda
betydliga skador. År vattenståndet på hösten sådant att man vadande
eller med båt kan uppnå bråtarne, företages arbetet med deras
undanrödjande då, men vanligen begagnas på de farligaste punkterna
den brygga, som isen bildar, för att åtkomma samt lösbryta och åtskilja
virket så att det bortföres i den mån floden stiger. 1 de mindre
vattendragen kan man vanligen under flottningstiden hindra
dylika bråtars uppkomst eller undanrödja dem. Deremot hindras i
dessa vattendrag flottningen ofta långt efter det istäcket å det rinnande
vattnet försvunnit dels af den på stränderna liggande isen,
hvilken genom svallet under vintern erhållit flere fots mägtighet, dels
äfven af isen på sjöarne och spakvattnen, der islossningen ej sällan
eger rum först lång tid efter det värme och flodvatten inträffat.
Vid sådana förhållanden hotar flottningen för året att mer eller mindre
misslyckas, om ej ishindrens undanrödjande kan påskyndas. För
detta ändamål användes understundom damvattens påsläppande för
att lyfta och bortföra de svårare ishindren, eller upptagande af rännor
i isen på sjöar och sel, Indika åtgärder dock naturligen endast på
kortare sträckor äro verksamma. Flottningen kan således icke komma
i gång förr än vattendraget blifvit fullt isfritt, hvarefter virket
nedvältas till så stor mängd, som vattendraget rymmer och försigtigheten
tillåter. Derpå öppnas dammarne och flottningsmanskapet posteras
dels derstädes för att utsticka virket genom utskofsöppningarna
dels ock vid stränderna för att inleda virket i flottningsrännor, der
sådana befunnits nödiga, äfvensom för att hindra virket att fastna
vid uddar, grund och byggnader. Möter i flottleden en sjö, måste
vid dess öfre ända särskilda åtgärder vidtagas främst till förekommande
af virkets spridning kring sjöns stränder till skada för dessa
och hinder eller kostnad för flottningen samt vidare för virkets transporterande
öfver sjön fram till dess utlopp. Dessa åtgärder bestå i
anläggande antingen af en »magasinsbom» så nära inloppet att virket

133

må kunna med strömmens tillhjelp, oberoende af vindens rigtning,
derifrån införas i ringbommar, livilka omsluta virket under transporten
öfver sjön, eller ock af starka låsten, vid Indika ringbommar utläggas
för att, den ene efter den andre, upptaga det nedkommande
virket. En sådan ringbom, inom hvilken rymmas ända till femton
tusen block, föres öfver sjön på det sätt att å en pråm eller en af
bjelkar eller timmer hopfäst s. k. spelflotte, som fortskaffas genom
rodd eller segel och förankras två till tre hundra famnar från ringbommen,
uppreses ett gångspel, med hvars tillhjelp den vid ringbommen
fästade varptrossen upplindas. På stora sjöar användas numera
oftast ångbåtar, livilka antingen omedelbart bogsera ringbommen
eller ock, förankrade i moringar på vissa afstånd, fortskaffa den genom
varpning medelst särskildt ångspel. Användandet af ångkraften
medför naturligtvis fördelen af ej blott snabbare utan jemväl säkrare
transport. Finnes ångbåt att tillgå för transport af ringbommen,
blifver återforslingen deraf för ytterligare användande ej förenad med
någon nämnvärd kostnad, och göres den då så omsorgsfullt att den
kan nyttjas liera resor. Eljest varder den vid framkomsten sönderslagen
och det till bommen använda virket utsläppes i flottleden jemte
det öfriga llottgodset.

Flottningsmanskapets arbete, hvilket hufvudsakligen består uti
att hålla virket från land samt hindra detsamma att samlas till bråtar
(lossning, brötning), pågår i de mindre flottlederna endast under
den tid damvattnet är tillräckligt, men i de större floderna hela sommaren,
dervid dock, under det floden är i stigande, allenast vakt hålles och
mindre arbeten utföras af det skäl, att man icke anser sig behöfva offra
möda och besvär på lossande af bråtar och borttagande från stränderna
af virke, som floden måhända sjelf nästa timme lyfter och bortför. Under
sjunkande flod deremot måste lossningen pågå med så mycket större påpasslighet,
enär virket under den sänkning af vattenytan, som på en
enda dag eger rum, kan blifva qvarliggande långt uppe å land. Detta
förekommes dels genom virkets skyndsamma utvägning från stranden
dels genom för tillfället utlagda ledbommar å de sträckor, der fasta led -

134

bommar eller skyddskistor saknas, dels ock genom s. k. landbråtar, hvilka
bestå af virke, som får lägga sig emot uddar, klippor och skär snedt
upp emot närmaste land, hvarigenom likasom eu provisionel! skyddskista
bildas, som leder allt efterföljande virke förbi hindret. Desse landbråtar
få i de mindre vattendragen qvarligga till dess den sista rensningen
för året öfvergår flottleden, men utbrytas och nedfiottas i de
större floderna eu eller två gånger under sommaren i syfte att förekomma
att det först utsläppta virket må, till skada för egarne deraf,
blifva längst qvarliggande och möjligen ej under året uppnå hafvet.

Vid höstens annalkande företages den slutliga lossningen, hvarefter
intet virke vidare utsläppes i vattendraget. Allt åtkomligt virke
medtages då och stränderna rensas från flottgods. Förefinnes ej utsigt
att få ned virket till flodens utlopp eller bestämmelseorten innan
vattendraget blifver isbelagdt, införes virket i magasinsbommar
för öfvervintring. Sjelfva floden blifver, der flottningen är väl skött,
vanligen ren, hvilket ock är nödvändigt för erhållande af kontroll
på flottningsentreprenörernes arbete samt säkerhet att ej en del virke
blifver öfverårigt.

I sammanhang med hvad ofvan blifvit anfördt må jemväl omnämnas
att vid flera af de stora floderna brukar så tillgå att strandegarne
efter öfverenskommelse åtaga sig rensningen emot ersättning,
deri jemväl ingår godtgörelse för strandskador, landtramp eller annat,
renhållning af notvarp m. in. Eu sådan anordning länder båda
parterne till gagn, då å ena sidan främmande arbetskraft ej kan anskaffas
så billigt som deras, hvilka bo i granskapet af flottleden
och af ifrågavarande arbete hafva en ^förtjenst, samt tvister om
strandskador och ersättning derför nästan alldeles undvikas, och å
andra sidan befolkningen sjelf bäst fredar sina intressen och undgår
de obehag och det intrång, som, då lösa arbetare användas, svårligen
kunna helt och hållet undvikas. Ett allmännare användande af
ett dylikt entreprenadsystem på de ställen, der sådant lämpligen kan
ske, torde verksamt bidraga att bäfva den motvilja mot flottningen,
hvilken, om än mindre under närvarande än föregående tider, förspörjes

135

hos strandbefolkningen, der denna ej är för sin utkomst hufvudsakligen
beroende af fiottningsarbetet.

De svåraste hindren för flotta ingens jemna gång härleda sig från
byggnader i vattendraget, såsom broar, fiskebyggnader samt qvarnar,
sågar och andra industriella verk med tillhörande dammar. För virhets
obehindrade gång genom eu bro fordras en välbelägen och lämplig
öppning, motsvarande virkets största längd, äfvensom starka och
efter strömrigtningen afpassade skyddsbommar, Indika leda flottgodset
till öppningen. För passerande af fiskebyggnader erfordras likaledes
ledbommar. Vid de industriella verkens dammar måste vanligen
virket föras förbi fallet i en vid ena landfästet lagd flottränna,
så vida ej sjelfva utskofsöppningen kan begagnas till flottled.

Sedan virket omsider uppnått hafvet eller den sjö, i hvilkens
närhet dess förädling skall cga rum, återstår det mest tidsödande
arbetet eller virkets skiljande och fördelning mellan de olike egarne.
Endast undantagsvis finnas vid flodmynningarna så vidsträckta bassiner
af sjöar och skyddade fjärdar, att tillräckligt utrymme är att
tillgå för virkesmagasin och sorteringsplatser; och denna brist åstadkommer
stora svårigheter för virkets sortering. Härtill fordras nemligen
dels en magasinsbom, tillräcklig att emottaga allt nedflytande
virke, dels omedelbart nedom magasinet en sorteringsplats, hvarest
virket särskiljes och sammanlägges i flottar eller omslutes af ringbommar
för vidare forsling. Den ytvidd, som erfordras för magasinet,
är beroende utaf afståndet till närmast ofvan liggande sjö eller
spakvatten, som kan tjena såsom regulator för virkets tillopp, livilket
afstånd vanligen är betydligt, enär i vårt land de sjöar, genom
livilka de stora floderna flyta, i allmänhet ligga långt inne i landet.
Under sådana förhållanden måste i magasinet rum beredas för ett
särdeles betydligt antal virkesblock; och härtill åtgår ofta en vattenyta
af ända till tolf hundra qvadratref. Den nedanför liggande sorterings-
eller flottplatsens storlek åter är beroende dels af antalet
virkesegare dels af mångfalden af de virkesslag, som samtidigt skola
särskiljas. De förres antal vexlar i våra hufvudfloder högst betyd -

136

ligt. Äro nu egarne t. ex. sextio, ett antal, hvilket ej är ovanligt,
erfordras för virkets läggande i flottar, med en bredd motsvarande
virkets längd och i längd vanligen ej öfverstigande tvåhundra fot,
sextio flottplatser, om egarne åtnöjas med att taga alla virkesslagen
blandade i samma flotte. Längden af den yta, som vid sorteringen
tages i anspråk, utgör således, med beräkning att flottarne kunna
läggas två i bredd på ömse sidor om en gemensam sorteringsränna,
sex tusen fot. Skola åter för hvarje egare tillika särskiljas de tre
olika virkesslagen af kort timmer, långt timmer och bjelkar eller
sparrar, som vanligast förekomma, blifva flottplatsernas antal och
följaktligen jemväl den rymd de upptaga tredubbelt större. Häraf
framgår att fiottningens behof af utrymme är störst vid flodmynningarna,
hvarest just stränderna äro mest odlade samt fiskena talrikast
och mest gifvande och således det svåraste intrånget i strand°eh
fiskeegares rätt uppkommer. Men då fiottningens regelbundna
bedrifvande och snabbhet hufvudsakligen beror på möjligheten af
ett väl ordnadt sorteringsarbete, måste de flottandes behof af tillräckliga
sorteringsplatser anses oafvisligt.

Lika nödvändigt är att med dels fasta dels rörliga bommar
sträcka en länsa tvärs öfver hela vattendraget i sned rigtning för
virkets inledande i magasinsbommen i ändamål att hindra virkets
brådstörtade gång till hafvet. En sådan anläggning är dock af ringa
men för fisket, enär de pålar, vid hvilka ledbommarne fästas, kunna
förläggas på ett afstånd af femtio till hundra fot från hvarandra.
Finnes farled i vattendraget, tillgodoses dess intressen derigenom att
en sträcka af bommen göres rörlig och att ständig vakthållning eller
andra likartade åtgärder anordnas för bomledningens skyndsamma
öppnande, då sådant erfordras. Är belägenheten sådan att virket
ej behöfver flottläggas, sorteras det i ringbommar.. Befintligheten af
en jemn och lagom stark ström i sorteringsrännan underlättar arbetet
och är ett oeftergifligt vilkor för sorteringens snabbhet och
billighet. Ej sällan inträffar att virkesmängden är för stor i förhållande
till utrymmet vid flodens mynning och förty ej kan derstädes

137

sorteras, i hvilket fall man måste tillgripa den utväg att ur magasinet
utsticka en del virke i ringbommar utan sortering, hvarefter
desse bogseras till skyddade vikar i nedanför liggande fjärdar, der
sorteringen så anordnas att den kan ske i två eller flera rigtningar
allt efter rådande vind, hvars biträde här oundgängligen erfordras.
Dylik sortering blifver dock alltid tidsödande och dyr samt användes
derföre endast såsom nödfallsutväg.

De skador och olägenheter, som af flottningen vållas, beröra
flera olika intressen, bland hvilka i främsta rummet märkes samfärdseln
å vattendraget. I farlederna besväras ång- och segelfartygen
af stötar från flottgodset och af virkessamlingar, som måste undvikas,
hvarförutom understundom kan inträffa att virket fullständigt stänger
vattendraget. Flottas virket obarkadt, kan ock genom den lossnade
barken uppgrundning i vattendraget åstadkommas. I allmänhet äro
dock de hinder, som flottningen förorsakar i segelleden, obetydliga
i jemförelse med dem, som vållas i båtled i mindre vattendrag, hvilka
under pågående flottning ofta nog blifva för samfärdseln obrukbara.
Om ock detta ej blifver helt och hållet händelsen, återstå dock många
andra olägenheter såsom båtarnes instängning, svårighet att begagna
årorna, nödvändighet att draga båten öfver bommar in. m., hvilka
hinder äro rätt betungande, särdeles då andra kommunikationsmedel
saknas. Nämnda olägenheter blifva i synnerhet känbara der behof
förefinnes att ofta komma öfver till motsatta stranden vare sig för
jordens brukande, kreaturs betning eller annat ändamål. Jemväl uti
rymliga, men strida floder, hvarest färd med båt uppför strömmen
kan ega rum allenast i det s. k. bakvattnet vid stränderna och medelst
stukning af båten, omöjliggöres färden genom virkesmassor, som
fästat sig vid uddarne, eller stockar, som flutit till land. Båten,
som då måste styras utanför dessa hinder, föres dervid ofta af den
starka strömmen långt nedom utgångspunkten samt är i följd af
strömhvirfveln och tillstötande virke utsatt för faran att kantra.

De medel, som förefinnas till afhjelpande af ofvan omförmälda
utaf flottningen förorsakade hinder i segelled, bestå i utläggning af

" 18

138

bommar, hvarigenom den del af vattendraget, som användes för flottningen,
hålles afskild från sjelfva segelleden, eller ock i virkets
kringslutning af ringbommar eller sammanläggande i flottar. Säkraste
hjelpmedlet för segelledens öppenhållande är dock att söka i en varsam
påsläppning af virket ur närmaste regulator i förening med ordnad
skötsel och lossning af virke, som sammanhopat sig. Blifva
nämnda försigtighetsmått noggrant iakttagna, böra några afsevärda
hinder ej uppstå för segelledens begagnande. De olägenheter åter,
hvilka, på sätt ofvan anförts, möta i båtleden, kunna väl i någon
mån minskas, men sällan fullständigt undanrödjas.

De skador å stränder, som genom flottningen vållas, äro af mångahanda
slag och bero på olika orsaker. Genom virkets nötning emot
stränderna undergräfvas dessa och nedrasa delvis i flottleden, hvilket
dock ofta inträffar redan genom strömmens egen inverkan eller
i följd af desse båda faktorer gemensamt. Jemväl der stränderna
äro skyddade genom ledbommar kan virkets kollision med stranden
ej alltid undvikas, enär virket ofta går fram under bommen. Vidare
verkar det på land uppkastade virket samt, der virket flottas obarkadt,
de massor af bark, som under flottningen lossna från stockarne
och vid flodens fallande stanna på stränderna, förstörande eller åtminstone
hämmande på vegetationen derstädes. Härtill kommer den
skada, som genom flottningsmanskapets beträdande af stränderna vållas
å derstädes växande gräs- och sädesgröda. Slutligen må nämnas
den skada, som förorsakas dels af läckvatten från flottrännor, anlagda
öfver land, dels af vattenuppdämning och damvattnets allt för
häftiga påsläppning. Af läckvatten och uppdämdt vatten, som ej
för länge qvarstår å marken, skadas dock ej ängsmark i allmänhet,
utan kan sådant vatten, om det i rätt tid får afrinna, till och med
verka välgörande. För skog och åkerjord är vattnet deremot alltid
skadligt. När de genom fördämningar skapade vattensamlingarna utsläppas,
höja de ofta vattenståndet och vattnets hastighet utöfver hvad
vid vårfloden eljest vanligen eger rum samt förorsaka i förening
med is- och virkesmassor förödelse på stränderna och deras vegeta -

139

tion. Dessa dämmingur förekomma dock vanligen i närheten af vattendragets
källor, der stränderna oftast äro sterila, samt följaktligen
hvarken marken eller det, som derå växer, eger synnerligt värde.

Broar och vattenverk kunna i likhet med stränderna ej alltid genom
bommar med säkerhet skyddas mot stötar af virket och dermed
följande nötning. Hvad fiskebyggnader angår, blifva de ofta förstörda
eller gjorda onyttiga genom de virkesmassor, som hopas emot
dem, hvarförutom märkes att skyddsbyggnader understundom beröfva
dem nödig vattentillgång, så att fisken ej vidare tager väg dit. Genom
flottningen omöjliggöres eller försvåras ock fiske med nät, not
och ref, enär redskapen bortföres af flottgodset eller, der detta flottas
obarkadt, öfverhöljes af lossnad bark.

Att flottningen vållar minskning af tillgången på fisk i vattendraget
har blifvit påstådt, och till stöd för denna åsigt har anförts
att i följd af uppdämningarna romläggningen kommer att ega rum
å platser, som genom vattnets användande för flottningen blifva torra
innan rommen blifvit utkläckt, samt att genom förändringarna i vattendraget
och i följd af det buller, som flottningen förorsakar, fisken
mister sin trefnad. Hvad den fullväxta fisken angår, torde dock ej
vara sannolikt att den i någon väsentlig mån omedelbart skadas af
flottgodset. Frågan i hvad män den omständighet att virket flottas
obarkadt kan inverka menligt å fisktillgången hörer till de mest omtvistade
inom förevarande lagstiftningsområde. Ett mycket upplysande
svar derå afgafs för ej länge sedan af dåvarande Fiskeriintendenten,
från hvilken utlåtande infordrades i anledning af ett
för vissa vattendrag inom Westerbottens län meddeladt påbud om
virkets afbarkning. Uti utlåtandet anfördes: att genom de sedan
1864 vid Norrlands elfvar verkstälda fiskeriundersökningar blifvit till
fullo ådagalagdt att bark och affall från timmer så belägrat de fleste
lekplatserna i elfvarna att laxen numera egde högst få fullt lämpliga
sådana; att bark af timmer, nedsjunken till bottnen af vattendragen,
derstädes icke ruttnade eller gåfve anledning till alstring af
sådan vegetation eller djurverld, som kunde tjena ynglet till föda,

140

men deremot leinnade skydd och gömställe för de djurarter, som
vore fiender till Iaxyngel och laxrom; att de terpentinhaltiga ämnen,
som förnämligast från barkens kåda utspriddes i vattnet, förorsakade
att fisk, synnerligast lax, skydde de orter, hvarest vattnet blifvit med
dylika ämnen bemängdt; samt att man trodde sig hafva utrönt att
dylikt förskämdt vatten dödade fiskens befruktade rom.

Af hvad här ofvan blifvit anfördt angående förfarandet vid flottning
framgår nödvändigheten deraf att vattendraget på åtskilliga ställen
upprensas och fördjupas samt att till underlättande af fiottningen
och förekommande, så vidt ske kan, af hinder för sjöfarten eller skador
å stränder, vattenverk eller annan enskild egendom, åtskilliga
byggnader af olika slag uppföras i vattendraget, såsom dammar,
strandskoningar, flottrännor, ledbommar, skyddskistor in. in. Alla
dessa åtgärder, livilka naturligtvis måste föregå vattendragets upplåtande
till flottning, pläga innefattas under den gemensamma benämningen
strömrensning (strömbyggnad). Till följd af sin vidsträckta omfattning
kräfver strömrensningen, på sätt i det föregående är antydt,
betydliga kapital, och har den hittills någon gång bekostats af enskilde
timmerhandlare eller skogsegare, men vanligare verkstälts af
bolag (strömrensningsbolag), bildade af flera personer, Indika såsom
egare af skogstillgångar i närheten af vattendraget haft gemensamt
intresse af flottleds inrättande derstädes samt för sådant ändamål
förenat sig om gemensamma åtgärder. I de flesta fall kan strömrensningen
ej genomföras utan att ej allenast den rätt till vattnets begagnande,
hvaraf strand-, vattenverks- eller fiskeegare in. fl. förut
varit i ostördt åtnjutande, i större eller mindre mån inskränkes, utan
äfven i annat afseende intrång å deras egendom göres. Då desse
senare ej skäligen kunna förpligtas att till förmån för allenast enskilda
intressen lida ett dylikt intrång, måste naturligen såsom vilkor
för rättigheten att verkställa så beskaffad strömrensning, hvartill

141

nämnde rättegande ej samtyckt, förutsättas att flottleden är, såsom
ett allmänt transportmedel, nyttig eller nödvändig eller eljest eger
det allmänna intresse, som ensamt kan grundlägga anspråket att den
enskildes rätt derför må vika. Vid sådant förhållande kan det ej
heller vara den, som bekostat strömrensning i ett för allmän flottning
upplåtet vattendrag, tillåtet att för sig monopolisera nyttan deraf.
Flottleden måste, såsom allmän, vara öppen för hvar och en, som
deraf vill sig begagna, och den, som verkstält strömrensningen, får
ej, vare sig direkt genom förbud eller indirekt genom godtyckliga
afgifter, utestänga andre från begagnande af de för flottningen vidtagna
anstalter, hvaremot å andra sidan en skälig godtgörelse för de
kostnader dessa anstalter medfört bör af öfrige flottande, som dem
begagna, till honom utgifvas. Då dessutom, huru ändamålsenliga
nämnda anstalter än må göras, svårligen torde kunna helt och hållet
förekomrnas att skada genom flottningen tillskyndas strandegare eller
andre, måste desses rätt till skadestånd fullt betryggas. Att i nämnda
hänseenden ordna förhållandet dels emellan den, som verkstält strömrensningen,
och de öfrige flottande, samt dels emellan samtlige flottande
och dem, som af flottningen kunna lida skada, är onekligen
för alla de ifrågavarande intressena af yttersta vigt, på samma gång
som det med afseende å de många egendomliga förhållanden, som
vid flottning förekomma, är med synnerlig svårighet förenad!

Såsom ersättning för de omkostnader, som blifvit. å allmän flottled
nedlagde, har Konungens Befallningshafvande hittills vanligen,
med stöd af 1811 års bref, medgifvit den, som bestridt kostnaderna,
rättighet att under viss tid uppbära bestämd afgift för hvarje stycke
flottgods, som i vattendraget framforslats. I afseende åter å sjelfva
flottningsarbetet samt gäldandet af kostnaden såväl derför som för
flottledens underhåll samt af ersättning för skador, som af flottningen
förorsakats, har på särskilda ställen olika förfarits. Vid en del flottleder
har den person eller det bolag, som bekostat strömrensningen,
fått sig beviljad uteslutande rätt (oktroj) att under viss tid ensam
ombesörja all flottning med skyldighet att likaledes ensam ansvara

142

för alla ornförmälda dermed förenade kostnader emot åtnjutande af
den afgift, som enligt faststäld taxa skolat af de flottande erläggas.
Vid andra flottleder åter har denna taxeafgift ansetts innefatta godtgörelse
allenast för ränta och amortering å anläggningskostnaden och
stundom äfven för underhållet, men öfrige kostnader deremot blifvit
med det belopp, hvartill de i verkligheten uppgått, utdebiterade å de
flottande i mån af det flottgods, som för en hvar af dem under året
framforslats; och har sjelfva flottningsarbetet och utdebiteringen af
deraf föranledda kostnader vid några bland dessa senare flottleder
ombesörjts af strömrensningsbolaget, men på andra af de flottande
sjelfve genom eu af dem utsedd styrelse. Vid strömrensningskostnadcns
återgäldande genom den faststälda taxeafgiften har i några fall
ingen kontroll egt rum huruvida strömrensaren derpå under den bestämda
tiden vunnit eller förlorat; i andra fall åter har med de årligen
influtna afgift.ernas belopp först guldits ränta å kostnadskapitalet
och derefter detta senare så långt afgifterna räckt till, dervid afgifterna
skolat utgå intill dess hela kostnaden blifvit betald, men ej
längre.

När första vattenrättskomitén skulle ordna förhållandet emellan
de strömrensande och de flottande, upptog komitén det s. k. oktrojsystemet
d. v. s. meddelande af tillstånd för viss tid åt enskild person
eller bolag att upprensa flottled med å ena sidan skyldighet att derstädes
ombesörja förekommande flottning och att ansvara för de derigenom
vållade skador, samt å andra sidan rättighet till ersättning
enligt faststäld taxa för såväl anläggning och underhåll af flottleden,
som för flottningsarbetet jemte utbetalda skadeersättningar. Undantagsvis
skulle oktroj i inskränktare mening med taxa, innefattande
allenast amortering af kostnaderna för flottledens inrättande och underhåll,
kunna ifrågakomma i de fall, då flottningskostnaden, hvari
jemväl skadeersättningarna inbegrepos, icke kunde tillförlitligen på
förhand beräknas, utan borde utgå enligt särskilda deröfver förda
räkenskaper. Från komiténs förslag i denna del var en ledamot skiljaktig.
Reservanten, som ansåg det af pluraliteten antagna oktroj -

143

systemet opraktiskt och föranledande till sakens onödiga inveckling,
föreslog i stället att alla de, som flotta å ett vattendrag, borde gemensamt
ombesörja flottningen genom en af dem för hvarje år utsedd
styrelse, som hade att å de flottande utdebitera och från dem infordra
nödigt förlag såväl till bestridande af flottningskostnaden,
hvartill utgifter för flottledens underhåll och ersättning för inträffade
skador äfven hänfördes, som ock till ränta och amortering å anläggningskostnaden.

Öfver komiterades förslag till lag angående flottled och flottning
infordrades utlåtande från vederbörande administrativa myndigheter
samt landstingen i de län, der flottning i större utsträckning idkades;
och uttalades dervid af flertalet den åsigt att reservantens förslag
egde företräde framför pluralitetens. Denna åsigt delades också af
senare komitén, och lika med denna anser jemväl Beredningen strömrensningens
och flottningens ordnande i enlighet med de af reservanten
angifne grunder erbjuda vida större fördelar än oktrojsystemet.

Till förmån för detta senare har hufvudsakligen blifvit anfördt
huru som, då oktrojinnehafvaren, såsom entreprenör både för flottningen
och för flottledens underhåll, vore pligtig att i första hand ansvara
vederbörande strand-, bro-, vattenverks- och fiskeegare för all
dem genom flottningen tillskyndad skada, ehvad den hade sin grund
i försummelse vid flottledens underhåll eller vid sjelfva flottningen,
större lätthet bereddes den skadelidande att utbekomma sin ersättning
än om han skulle derför hålla sig till de flottande. Full säkerhet
för ersättningen förefunnes jemväl, enär oktrojinnehafvarne antagligen
i de flesta fall komme att utgöras af större sågverksbolag,
de der nedlagt kostnader å flottleden och förty ej kunde antagas
sakna förmåga att bestrida skadeersättningarna, hvars behöriga utgörande
borde innefatta vilkor för oktrojens fortvaro. Då oktrojinnehafvaren,
som bekostat de för flottningen erforderliga byggnader,
äfven ålades skyldighet att desamma underhålla samt ansvara för
all med eller utan försummelse timad skada, skulle härigenom, jemte
det en mängd stridigheter undvekos, en större enkelhet i förvaltnin -

144

gen vinnas och de förvecklingar och tvister förebyggas, som vore att
befara, om en särskild association, som byggt flottleden, skulle derför
ega att uppbära amortering af en årligen vexlande flottningsförening.
Härtill komme att oktrojsystemet vore för allmänheten fördelaktigare
derutinnan att flottningskostnaden i allmänhet skulle kunna till bestämdt
belopp på förhand beräknas, hvilket ej läte sig göra då samma
kostnad utginge i öfverensstämmelse med verkliga utgifterna för flot-tningen.
Dessa vore nemligen till beloppet vexlande allt efter mer
eller mindre gynsamma förhållanden under det år, då flottningen egt
rum, samt kunde förty blifva högst betungande för den, hvilken deltoge
i flottningen allenast under ett år, då t. ex. ett ringa belopp
flottgods förefunnes, men i följd af någon naturhändelse betydligare
skada tillfogats flottningsbyggnader eller annan egendom. Slutligen
och då sådane tillfälligtvis flottande ej tvingades att bidraga, till dyrbara
byggnadsföretag och amortering af kostnader derför, blefve möjligheten
af deras utestängande från flottledens begagnande undanröjd
och faran för flottledens monopolisering följaktligen ingen.

Emot hvad sålunda blifvit till försvar för oktrojsystemet anfördt
må till en början erinras att, då sarutlige å ett vattendrag eller del
deraf flottande bilda en förening, kan genom föreningens förpligtande
att utse en syssloman, hvilken eger att utan särskildt uppdrag å föreningens
vägnar svara i mål, som angå flottningen, tillfälle beredas
den till ersättning berättigade att utsöka densamma hos föreningen
med lika lätthet som hos eu oktrojinnehafvare. Under förutsättning
att flottningsföreningens medlemmar, såsom Beredningen af skal, hvilka
här nedan vidare utvecklas, ansett sig böra föreslå, blifva solidariskt
ansvarige för all skada, som af flottningen timar, torde jemväl den
skadelidande härigenom ega vida större säkerhet för utbekommande
af sin ersättning, än han vid oktrojsystemet kan påräkna. Att de
personer eller bolag, hvilka erhålla oktroj å en flottleds inrättande
och trafikerande, i allmänhet komma att utgöras af egare till större
skogsegendom eller sågverk, lärer väl kunna antagas, men, utom det
att äfven desses obestånd ligger inom möjlighetens område, torde

145

delaktigheten i oktrojen i allt fall ej kunna göras med skogsegendomen
och sågverken oskiljaktigt förenad. Det kan således vara att
befara att, innan oktrojen utlöper, densamma kan komma att innehafvas
af personer, hvilka ej af flottningen hafva annan fördel än
den inkomst den bestämda taxeafgiften lemnar, och hvilka måhända
sakna både vilja och förmåga såväl att åt flottningens ordentliga skötande
egna nödig omsorg som att gälda deraf föranledda skadeersättningar.
Skulle derjemte dessa ersättningar, till följd kanske just
af oktrojinnehafvarens oförmåga att bestrida de för flottningen och
dervid nödiga skyddsbyggnaders underhåll erforderliga omkostnader,
uppgå till så höga belopp, att full godtgörelse derför genom de flottandes
utgifter ej vore att påräkna, torde dessutom den garanti för
skadeersättningens gäldande man velat finna i det för underlåtenhet
deraf stadgade äfventyret af oktrojens förlust komma att sakna all
betydelse. I alla händelser, äfven om de här antydda vådor ej inträffa,
utan oktrojen fortfarande bibehålies af eu eller flere bland de
större skogs- eller sågverksegarne, lärer den skadelidande ej kunna
undgå att känna sig mera tryggad då alla de flottande äro för betalningen
af den honom tillkommande ersättning ansvarige, än om
han derför eger att hålla sig till endast en eller annan bland dem.
Otvifvelaktigt kan ock vid en väl ordnad flottning samma enkelhet i
förvaltningen göra sig gällande då flottningen besörjes af en utaf de
flottande utsedd styrelse, som då den skötes af en oktrojinnehafvare;
och sedan det en gång blifvit bestämdt huru mycket den, som verkstält
strömrensningen, skall af de flottande årligen uppbära, äro några
tvister i detta afseende ej att befara, synnerligast om de flottande
jemväl öfvertag^ skyldigheten att underhålla de redan befintliga byggnaderna
och uppföra de nya, som kunna erfordras.

Oktrojsystemet medför i öfrigt den väsentliga olägenhet att flottningsafgiftens
bestämmande är förenad med mycken svårighet. Uppenbarligen
måste dervid hänsyn tagas till omfånget af de skador, som
dels genom naturhändelser eller sjelfva flottningen kunna tillfogas

146

flottleden och dertill hörande byggnader eller anstalter, dels ock
genom flottningen vållas å annans egendom. Men dessa skador kunna,
så vidt de af olycksfall orsakas, aldrig, och äfven i andra händelser
endast undantagsvis förutses, än mindre till beloppet beräknas. Häraf
blifver en följd att afgiften måste, på det oktrojinnehafvaren under
alla förhållanden må varda tryggad emot förluster, sättas så hög att
fara är det de taxeflottande undertryckas och oktrojinnehafvaren erhåller
monopol å flottleden.

Denna olägenhet undvikes väl i någon mån der oktroj systemet
i dess ofvan omförmälda inskränktare form användes och den egentliga
så kallade flottningskostnaden (d. v. s. hufvudsakligen arbetskostnaden
för virkets framdrifvande) utgår enligt deröfver förda
räkenskaper. Genom en sådan tillämpning af oktrojsystemet, hvilken,
med afseende å svårigheten att vid taxeafgiftens bestämmande taga
tillbörlig hänsyn till framdeles inträffande skadeersättningar, torde
kunna antagas blifva den vanligaste, försvinner emellertid den väsentligaste
af detta systems fördelar, eller den att de flottande kunna på
förhand beräkna flottningskostnadens belopp. Sådane flottande, hvilka
ej tillika äro oktrojinnehafvare, synas ock derigenom komma att
blifva väl mycket beroende af åtgärder, i afseende å hvilka de sakna
all bestämningsrätt. De måste nemligen deltaga i omkostnaderna för
flottningen och gäldandet af ersättning för deraf föranledda skador
utan att ega någon talan vare sig angående flottningens ordnande
och vidtagande af de till skadas förebyggande nödiga försigtighetsmått,
eller ens i fråga om skadeersättningens belopp, hvilket, enligt
hvad ofvan blifvit antydt, stundom kunde för oktrojinnehafvaren vara
fullkomligt likgiltigt. Att till följd häraf missnöje å de flottandes
sida samt förvecklingar och tvister emellan dem och oktrojinnehafvaren
ofta skola uppstå är lätt att inse. Så vida flottningskostnaden
skall drabba samtlige de flottande gemensamt, synes derföre naturligast
att äfven flottningens verkställande göres till föremål för deras
gemensamma omsorg, i hvilket fall densamma sannolikt ock lärer

147

komma att ordnas på det för dem alla i ekonomiskt afseende mest
fördelaktiga sätt.

För vinnande af det åsyftade ändamålet torde emellertid äfven
flottledens underhåll, hvartill naturligtvis måste hänföras icke allenast
nödiga reparationer å befintliga byggnader utan ock nybyggnad af
sådana, som genom nötning eller olycksfall blifvit obrukbara, böra
lika med öfrige flottningskostnader öfvertagas af de flottande.

Att, såsom ifrågasatt blifvit, väl låta de flottande sjelfve genom
sin styrelse draga försorg om flottningen, men lägga omsorgen om
flottledens underhåll å den eller dem, som bekostat strömrensnin°-en,
mot ersättning, som borde i den faststälda taxeafgiften ingå, synes
nemligen vara synnerligen betänkligt. Utom det • att å ena sidan
sättet huru flottningen verkställes ej kan undgå att utöfva väsentligt
inflytande å kostnaden för flottledens underhåll, är å andra sidan af
den större eller mindre omsorg, som åt underhållet egnas, i hög grad
beroende om och i hvad män skador af flottningen må kunna förebyggas.
Komme således underhållet att från flottningen åtskiljas,
måste också ansvaret för inträffade skador fördelas emellan den
underhållsskyldige och de flottande efter det förhållande, i hvilket en
hvar af dem kan anses hafva varit till skadan vållande. Att tillförlitligen
utröna detta måste dock i de flesta fall blifva ytterst svårt,
och vid tvister härom kunde lätt, till följd af ovisshet om och i hvad
män skadeersättningen borde drabba den ene eller den andre, inträffa
att den skadelidandes rätt att skyndsamt utfå ersättningen komme
att äfventyras. Emot underhållsbestyrets öfverlåtande åt de flottande
har emellertid blifvit anmärkt att, då kostnaden för underhållet vore
vexlande och, såsom beroende af mer eller mindre gynsamma förhållanden,
kunde det ena året vara obetydlig, men ett annat uppgå
till synnerligen högt belopp, flottningskostnaden skulle härigenom utfalla
särdeles ojernnt och eu tillfälligtvis endast under ett år flottande
kunna blifva betungad med dryga utgifter för arbeten, af hvilka han
framdeles ej hade någon fördel. Ytterligare har erinrats att, då rensnings-
och öfriga underhållsarbeten borde vara verkstälda innan flott -

148

ningen för året kunde börjas och således möjligen å en tid, då ännu
ovisst vore, hvilka kunde komma att i flottningen deltaga, något bidrag
till utgifternas bestridande ej skulle kunna från desse infordras. Den
första af de anmärkta olägenheterna torde dock lämpligen kunna
undanrödjas genom en föreskrift, enligt hvilken utgifterna för nödiga
om- eller nybyggnader, rensningsarbeten m. m. d. skulle, i händelse
de stege till betydligare belopp, kunna till utgående under flera år
fördelas, så att de, som först under ett följande år inträdde såsom
deltagare i flottningsföreningen, finge vidkännas sin vederbörliga andel
i förut verkstälda arbeten, hvaraf jemväl de hade gagn. Hvad
den senare anmärkningen angår, synes den omständighet att flottledens
försättande i fullgodt skick utgör ett vilkor för flottningens
fortsättande innefatta tillräckligt stöd för antagandet att, i händelse
för sådant ändamål några vidlyftigare arbeten i en äldre flottled
finnas nödiga, de af flottningen mest intresserade skola i detta fall,
lika väl som då strömrensning för inrättande af en ny flottled ifrågakommer,
finna med sin fördel förenligt att förskjuta derför erforderliga
utgifter, så vida rättighet dem medgifves att derför framdeles
af öfrige flottande undfå godtgörelse för hvad deraf å desse må belöpa.
Genom reglementariska föreskrifter om tiden då de, som ämna
i årets flottning deltaga, böra sådant anmäla, kan dessutom i väsentlig''
mån förekommas att desse äro okände, då underhållsarbetet måste
taga sin början. Att flottningsföreningen är oförhindrad att låta å
entreprenad verkställa sådana arbeten, för hvilka kostnaden bör på
flera år fördelas, torde vara lika uppenbart, som att föreningen eger
att mot arrende eller hyra bereda sig tillgång till nödiga upplagsplatser,
bostäder eller andra byggnader äfvensom till de för flottningen
till äfventyrs erforderliga ångbåtar, pråmar eller annan materiel,
derest det möjligen ansåges mindre kostsamt att sålunda fylla
behofvet än genom inköp.

Enligt Beredningens åsigt och i öfverensstämmelse med den mening,
som uttalats af mera sakkunnige, synes således oktrojsystemet,
åtminstone för våra större floder, ej vara ändamålsenligt. Visserligen

149

torde'' detsamma, i ett eller annat afseende modifierade, hafva visat
sig användbart vid de mindre vattendragen, der flottning idkas af
allenast några få personer; och det är säkerligen ej olämpligt att den,
som helt och hållet bekostat eu flottleds inrättande, eger ett öfvervägande
inflytande i fråga om flottningsbyggnadernas underhåll och
flottningens bedrifvande. Men med hänsyn till hvad här ofvan blifva
yttradt har Beredningen desto mindre ansett sig för dessa mindre
vattendrag böra föreslå något undantag i nämnda hänseende, som,
äfven i det fall att de flottande, organiserade till en förening, ombesörja
berörda angelägenheter, den större skogsegaren, hvilken såsom
ojemförligt mera intresserad af flottledens inrättande, bevarande och
ordnade bruk, kan genom bestämmelser i föreningens reglemente
tillförsäkras ett sådant inflytande att hans intresse icke förnärmas af
de mindre virkesegarne, men desse å andra sidan skyddas ifrån att
af den mägtigare helt och hållet undertryckas.

1 fråga om lagbestämmelsernas formella anordning har Beredningen
i likhet med senare komitén ansett att de stadganden, som
afse rättigheten att inrätta och begagna flottleder samt vilkoren derför,
så vidt strand-, fiske- och vattenverksegares eller andres rätt
deraf beröres, bort med afseende å dessa stadgandens inverkan å
egande- och nyttjanderätten blifva af civillags natur; och hafva de
erhållit plats i förordningen angående allmän flottled. De bestämmelser
åter, som angå de flottandes inbördes ställning, flottledens
tekniska anordning och flottningens bedrifvande samt de flottandes
förhållande till dem, som bekostat strömrensning och andra dylika
åtgärder in. in., hafva ansetts vara af öfvervägande administrativ beskaffenhet
och derför blifvit sammanförda i flottningsstadgan. I några
få fall, der de föreslagna bestämmelserna till sin natur varit sådana
att tvekan möjligen kunnat uppstå huruvida ur strängt formell synpunkt
desamma bort hänföras till civil- eller administrativ lag, har
den anordning, som synts i praktiskt hänseende lämpligast, erhållit
företräde. Vid denna fördelning af lagbestämmelserna har Beredningen
dock ej alltid i fråga om stadgandenas egenskap af admini -

150

strativ- eller civillag hyst åsigter öfverensstämmande med nämnda
komités.

Innan Beredningen härefter öfvergår till motivering af de särskilda
lagrummen anser Beredningen sig böra meddela eu kort öfversigt
af den vigtigaste utländska lagstiftningen i ämnet.

Den finska lagstiftningen om flottning innehålles uti förordningen
angående flottning af skogsalster den 24 Mars 1873 och
ordningsstadgan angående flottning af skogsalster den 8 April 1875.
Med afseende å den likhet i naturförhållanden, som eger rum emellan
Finland och de nordligare delarne af vårt land, torde böra leinnas
en något fullständigare framställning af nämnda författningars
innehåll äfvensom af de förslag till ändring deri, som sedermera framkommit.

Enligt 1873 års förordning är det en hvar tillåtet att under
iakttagande af förordningens föreskrifter verkställa flottning af skogsalster
i alla naturliga vattendrag, och följer härmed rättighet för
flottningsmanskapet att, då sådant är för flottningeu nödvändigt, beträda
eller med flottgods lägga till vid stränderna af flottled samt
der anbringa bomfästen och vidtaga andra för ändamålet erforderliga
åtgärder.

På ställen, hvarest allmän farled för ång- eller segelfartyg nyttjas
eller bro, sluss, vatten- eller fiskeverk eller annat fiske, som
regelbundet idkas, kan skadas, eller annan värdefullare anläggning förefinnes,
eller skogsalster icke kunna utan uppdämning fortskaffas, får
dock flottning icke bedrifvas förr än syn och pröfning föregått, så
vida saken icke uteslutande angår enskilde sakegares rätt och desse
samtycka till flottningen. Sådan syn och pröfning verkställes efter
hand på statsverkets bekostnad i vattendrag, som till flottled allmännare
begagnas. I händelse någon önskar verkställa flottning i dylikt
vattendrag innan syn och undersökning genom administrativ myndig -

151

hets försorg kunnat anställas, eller uti annat sådant vattendrag, hvarest
flottning ej utan föregången undersökning får utföras, eger han
söka att sådan förrättning må på hans bekostnad verkställas. Kan
genom bevis af kronobetjent eller magistrat eller två trovärdige män
styrkas att i vattendraget befintliga broar eller vattenverk äro af
ringa vigt och betydelse och att för flottningen annat hinder af förenämnda
beskaffenhet ej möter, må guvernören, sedan vederbörande
sakegare blifvit hörde, tillåta flottningen utan att syn föregått, derest
sökanden ställer godkänd säkerhet för ersättande af den skada, som
genom flottningen kan vållas.

Den syn, hvarom ofvan är nämndt, förrättas af distriktsingeniören
eller annan dertill förordnad sakkunnig person med biträde af
forsttjensteman samt två gode män. Vid synen undersökes huru i
vattendraget befintliga broar, slussar, vatten- och fiskeverk eller annat
fiske skola skyddas äfvensom hinder genom flottning för farleds öppenhållande
förekommas; huruvida flottning bör under någon del af året
förbjudas; om virket bör vara afbarkadt äfvensom huruvida det får
fortskaffas löst eller sammanbundet i flottar; huruvida, då dyrbarare
egendom genom flottning kan äfventyras, säkerhet för befarad skada
bör affordras virkesegare, innan flottning får företagas; om flottning
bör verkställas för samtlig© virkesegares gemensamma räkning och
huru flottningen i sådant fall bör ordnas; huru flere egare tillhörigt
virke, som flottas för gemensam räkning eller blifvit sammanblandadt,
skall för delegarnes räkning på lämpliga ställen åtskiljas och uttagas;
huruvida expropriation af mark, vattenområde eller vattenverk är
nödvändig för anläggning af de anstalter, som erfordras för att göra
flottleden farbar eller skydda dervid belägna inrättningar; och bör
derjemte komma under pröfning kostnaden för dessa anstalters anläggning
och underhåll, tiden för deras verkställande och afgiften för
deras begagnande. Så vidt görligt och nödigt är samt vederbörande
sakegare sådant påyrka, skall jemväl undersökas och föreslås huru
långt och med hvad vilkor flottningsmanskapet må berättigas att beträda
enskilde jordegares område. Sedan förrättningsmannen på stål -

152

let afgifvit yttrande ooh förslag i ärendet samt tillstädeskomne sakegare
lemnats tillfälle att framställa anmärkningar, insändes protokollet
till guvernören, hvilken i ärendet meddelar utslag, deri bestämmas
de vilkor och föreskrifter, som för flottning i vattendraget böra iakttagas,
äfvensom den afgift, som skall erläggas af dem, hvilka begagna
i vattendraget nödiga flottningsanstalter. Tillåtelse att börja flottningen,
ehuru utslaget ej vunnit laga kraft, kan meddelas emot vilkor
att borgen ställes för all ersättning, som kan ådömas, i händelse ändring
i utslaget vinnes. Förändrade förhållanden kunna föranleda till ny
undersökning af flottleden eller delar deraf, hvarefter nytt utslag
meddelas.

Kronan eger företrädesrätt att anlägga de anstalter, hvilka äro
behöfliga för fiottningens underlättande eller skyddande af andres
egendom. Samma rättighet tillkommer dernäst enskilda personer
eller bolag, hvilka efter guvernörens bepröfvande säkrast förmå inom
beräknad lämplig tid utföra arbetet samt ställa säkerhet för de skador,
som kunna härröra deraf att flottningsanstalterna ej blifvit i
ändamålsenligt skick underhållna. Afsyning af arbetena verkställes
af distriktsingeniören. Befinnes sådan af enskilda personer eller bolag
anlagd inrättning bristfällig, eger guvernören förpligta innehafvaren
att afhjelpa bristerna eller förklara honom sin anläggningsrätt
förlustig, i hvithet fall inrättningen skall genom offentlig auktion
öfverlåtas åt andre, som pröfvas lämplige att den förestå och vidmagthålla
samt derför ställa säkerhet; och eger guvernören, derest
flottledens begagnande innan de anmärkta bristerna blifvit afhjelpta
kan förorsaka betydligare skada, emellertid förbjuda flottningen.

Vid samtidig flottning af flere tillhörigt virke är en hvar af dem
pligtig att, låta verkställa flottningen så att han derigenom icke åstadkommer
för annan virkesegare hinder eller olägenhet, som skäligen
kan undvikas; i annat fall inträder skyldighet att ersätta skada och
uppehåll. Den, som efter erhållet tillstånd uppfört anstalter för flottningen,
är skyldig att godtgöra all skada, som kan förorsakas genom
hans försummelse att hålla desamma i behörigt stånd. För all skada

153

eller olägenhet, som inträffat, genom virke,segarens eller flottningsmanskapets
förvållande eller genom det flottade virket, är virkesegaren
ansvarig. Ega ilere del i virke, som förorsakat skada, skola
de alla eller den af dem, som tillgång eger, svara för ersättningens
gäldande. Vid flottning på sådana ställen, der förutses kan att flottningsmanskap
måste beträda annans egor eller att skada kan uppstå
genom det flottade virket, är den förman, hvilken bör utses att förestå
flottningcn, skyldig att derom underrätta vederbörande strandegare
antingen genom kungörelse i ortens kyrka eller genom särskild
anmälan hos strandcgaren eller dennes ombud. Timar sedan skada,
skall förmannen för flottningsmanskapet, innan det flottade godset
får från trakten vidare framskaffas, erbjuda sig att godtgöra skadan.
I brist af åsämjande om ersättningens belopp skall detta bestämmas
af tre gode män, af hvilka hvardera parten utser en och desse två
den tredje. Desse gode män ega jemväl bestämma arfvodet för deras
förrättning och af hvem det bör gäldas. För det utdömda beloppet
skall, der det ej genast utbetalas, ställas säkerhet, som pröfvas af
offentlig myndighet. Part, som ej åtnöjes med värderingen, eger att
vid domstolen i orten, der skadan skett, söka rättelse inom viss tid.
Underlåter förmannen att erbjuda och fullgöra ersättning, kan den,
som skada lidit, erhålla qvarstad å så stor del af det under förmannens
inseende stälda virke, som motsvarar ersättningen; och må,
derest virkesegaren ej inom fyra veckor derefter godtgör skadan och
annan deraf föranledd kostnad, virket till betäckande deraf säljas å
offentlig auktion.

Uti ordningsstadgan för flottningen innehållas hufvudsakligen
föreskrifter för guvernören och distriktsingeniören med afseende å
dei’as befattning med flottleds öppnande och vidmagthållande.

Såsom förut är närnndt, har fråga redan varit väckt om ändring
af 1873 års förordning utan att dock detta ännu ledt till något resultat.
På samma gång 1872 års ständer till regeringen öfverlemnade
förslaget till den sedermera påföljande år utfärdade förordnin 20 -

154

gen, uttalade ständerna den önskan att sakkunniga personer måtte
lemnas tillfälle att på grund af den erfarenhet, som vid tillämpning
af nämnda förordning vunnits, yttra sig om dess lämplighet och,
der förändrade stadgande!! i en eller annan del funnes af behofvet
påkallade, inkomma med förslag till ny författning i ämnet, hvilket
förslag borde föreläggas dernäst sammanträdande ständer. I anledning
af nämnda önskan nedsattes en komité, hvilken år 1876 aflemnade
sitt betänkande. Inom denna komité hade en helt annan uppfattning
angående flottningsrättens förhållande till strandeganderätten
gjort sig gällande än den, som hyllades af 1872 års ständer. Uti
det af komiténs flertal afgifna yttrande framhålles nemligen huru som
väl under den korta tid 1873 års förordning i hela dess vidd tilllämpats
ganska ringa erfarenhet kunnat vinnas om dess lämplighet,
men att den åsigt dock stadgat sig och klagan deröfver försports
att uti sagda förordning strand- och vattenegares intressen samt
eganderättcns helgd blifvit för befrämjande af skogsindustrien för
nära trädda; och hade komitén, som i hufvudsak delade denna åsigt,
förty ansett sig böra utarbeta förslag till ny författning i ämnet.
Olikheterna mellan detta förslag och 1873 års förordning bestodo
förnämligast derutinnan att enligt förslaget rättigheten att i alla naturliga
vattendrag, äfven utom kongsådra, framflotta virke förenades
med skyldighet att för flottning uti annan tillhörigt vatten i hvarje
fall utverka sig tillstånd samt att för begagnande af annans enskilda
vattenområde och beträdande af annans mark invid flottled utgifva
ersättning, om sådan fordrades; att i förslaget de flottandes rättigheter
att beträda eller med flottgods lägga till vid stränderna af
flottled samt der anbringa bomfästen eller vidtaga andra erforderliga
åtgärder gjordes beroende af antingen öfverenskommelse eller ock
pröfning i sammanhang med ansökning om tillstånd till flottnings
bedrifvande; att till förordningens föreskrift att, der flere äro delegare
i flottningsvirke, de skola solidariskt ansvara för skadeersättning
det tillägg gjordes att enahanda ansvarsskyldighet borde åligga
alla, som vid tiden, då skada timat, deltagit i floftningen på stället;

155

att, då förordningen tillät flottning i allmänhet under hvarje årstid
liksom äfven flottning af obarkadt virke, der ej guvernören vid flottledens
ordnande häri vidtagit inskränkningar, enligt förslaget all virkesflottning
borde i elfvar, strömmar och åar, der lax, taimen och sik
förekomme och vore fridlyst, inställas under dessa fiskslags lektid,
samt virke, som utlades eller framflottades i annan tillhörigt vattendrag,
dessförinnan hafva undergått fullständig afbarkning, guvernören
dock obetaget att i särskilda fall tillåta af förhållandena betingade
undantag från dessa föreskrifter; att den uti förordningen förman för
flottningsmanskap ålagda skyldighet att till vederbörande sakegare
erbjuda godtgörelse för skada, som genom virkesflottning orsakats,
utbytts emot förpligtelse för förmannen att på anfordran genast erlägga
hvarje slag af ersättning; samt att i förslaget panträtt uti
det flottade virket för ersättningar och utgifter i följd af flottningen
ansågs böra uttryckligen medgifvas.

Till 1877 års landtdag afläts derefter proposition om antagande
af en med komiténs förslag till största delen nästan ordagrant öfverensstämmande
författning i ämnet. Af förekommande olikheter må
här omnämnas allenast att propositionen införde den princip att flottningsvirke,
som, utan att vara samladt i flotte eller inom bommar,
blefve qvarliggande på eller vid strand utöfver åtta månader, skulle
anses såsom öfvergifvet och tillfalla jordegaren.

Lagutskottet, som till behandling förehade omförmälda proposition,
tillstyrkte förslagets antagande med några modifikationer och
tillägg. I sådant afseende må här nämnas att utskottet förordade
att guvernören skulle ega att på särskild ansökning, oberoende af
utslaget om flottleds ordnande, efter omständigheterna tillåta flottning
af icke afbarkadt virke, samt att tillåtelsen i hvarje fall borde
gälla visst slag af virke och medgifvas endast då flottningen kunde
verkställas på bestämd kortare tid. Vidare ansåg utskottet att den
tid af åtta månader, inom hvilken, på sätt ofvan är nämndt, landsatt
eller i land drifvet löst virke borde borttagas, vore för kort och
förty möjligen kunde leda derhän att virke, som flottades i mindre

156

vattendrag, der detsamma icke lämpligen kunde förenas i flottar eller
inom bommar, kunde komma att oförskyldt gå förloradt för egaren
till följd af långvarig vinter eller vattenbrist i flottleden, hvadan
nämnda tid borde utsträckas till ett är; att sjunket virke jemväl
borde betraktas såsom öfvergifvet och tillfalla egaren af vattendraget
eller annan, som ville detsamma upptaga, hvaremot virkesegare eller
flottningsförman vore pligtig att på tillsägelse ofördröjligen undanskaffa
virke, som i sjunkande tillstånd vore i vattnet upprättstående;
samt att, om sådant underlätes eller obekant vore hvem sådant sjunkande
virke tillhörde, vattenegaren eller annan hugad person Ange
upptaga och behålla detsamma, dervid dock virkesegaren, om han
vore eller sedermera blefve känd, ålåge att ansvara ej mindre för
upptagningskostnaden än ock för all skada virket kunde hafva förorsakat.

Inom landtdagen godkände preste- och bondeståndet utskottets
betänkande med några mindre ändringar, men inom de båda andra
stånden, ridderskapet och adeln samt borgareståndet, framstäldes
mot författningsförslaget många anmärkningar. Så framhölls att förslaget
genom stadgandet om skyldighet att utgifva ersättning för ett
vattendrags begagnande till flottning gifvit åt enskild eganderätt öfver
vatten en omfattning, som vore alldeles främmande för den nordiska
rättsutvecklingen; att bestämmelsen det rätt till strandens beträdande
icke ovilkorligen åtföljde flottningsrätten, utan skulle vara
beroende på aftal eller särskild pröfning, lätteligen kunde förhindra
all flottning o. s. v., och att i allmänhet tillgodogörandet af landets
skogsprodukter sannolikt skulle i allt för hög grad försvåras, derest
sådana stadganden, som de i propositionen föreslagna, blefve till
efterrättelse utfärdade. Följden af dessa anmärkningar blef ock att
utskottets hemställan af sistnämnda båda stånd förkastades; och då
sålunda två stånd stannat mot två, hade frågan förfallit.

I Norge har alltid rättigheten att i rikets flottbara vattendrag
idka flottning af virke ansetts stå öppen för en hvar, hvadan egaren
af vattendraget ej är berättigad fordra ersättning för dess begag -

157

nande i berörda afseende och icke heller för flottningsmanskapets beträdande
af stränderna under flottningen. Deremot är omtvistadt
huruvida flottningsrätten sträcker sig äfven till andra vattendrag än
de nyss nämnda. Uti några af Hoieste Ret under senare tiden fälda
domar är uttalad den åsigt att ovilkorlig rätt till flottning eger rum
endast i de vattendrag, hvilka i följd af sin naturliga beskaffenhet
egna sig för flottning, men att ett vattendrag bör anses såsom flottbart
så snart tillräckligt utrymme och vatten för timret finnes, äfven
om någon rensning eller sprängning kräfves för flottningens underlättande.
Likaså råder ovisshet angående skyldigheten att ansvara
för den skada, som genom flottningen uppstår. Af de rättslärde har
i allmänhet hyllats den åsigt att flottningen är en ovilkorlig rättighet
för skogsegarne och att desse förty icke äro pligtige att ersätta
den skada, som förorsakas af timret under dess framflottning, så vida
icke någon tillräknelig försumlighet egt rum. Praxis synes ock hafva
gått i samma rigtning ända till senaste tider, men uti en år 1873
meddelad dom har Hoieste Ret förklarat att flottningsrätt är medgifven
blott under vilkor att flottningen icke vållar någon'' skada
eller att, i motsatt fall, skadan ersättes.

I fråga om sättet för flottningens bedrifvande har inom de större
vattendragen sedan längre tid tillbaka flottning för timmerhandlandenas
gemensamma räkning varit regel. Några lagstadganden härom
blefvo dock först gifna genom Lov indeholdende Bestemmelser med
Ilensyn til Flodnings- og Flodrensningsvsesenet den 26 Augusti 1854,
hvarigenom bestämts, att pluraliteten af dem, för hvilkas räkning
flottning bedrifves, kunna fatta beslut att flottningen i hela vattendraget
eller särskilde delar deraf skall ske gemensamt och under gemensam
styrelse äfvensom stadga huru flottningen vidare skall ordnas
och utgifterna fördelas, hvilka beslut dock, der någon af intressenterne
det äskar, skola underställas Konungens pröfning. Sedan
afgjordt blifvit att flottningen skall ske under gemensam styrelse, är
det en hvar förbjudet att släppa virke i vattendraget på annan tid
eller annat sätt än föreningen eller dess styrelse bestämt, men ej är

158

det någon utom föreningen stående förment att, emot erläggande af
afgift för nyttjande af de till flottningens underlättande företagna
arbeten och gjorda anläggningar, sjelf flotta sitt virke, allenast det
sker utan att den gemensamma flottningen dervid hindras. Ej heller
må någon, som vill underkasta sig de för flottningen gällande stadgande^
förmenas att på samma vilkor som öfrige i flottningen intresserade
deltaga i den gemensamma flottningen eller begagna de
för flottningens underlättande gjorda anläggningar. Arbeten till flottningens
underlättande må, under iakttagande af de i förordningen
den 17 Oktober 1794 (se här nedan) eller lagen den 31 Maj 1848
gifna föreskrifter, verkställas af dem, för hvilkas räkning flottningen
sker, om de vilja bestrida de dermed förenade utgifter. Önska skogsegare
eller andre af saken intresserade att dylika arbeten, som vederbörande
flottningsstyrelser ej vilja åvägabringa eller hvartill nödiga
medel saknas, måtte varda utförda emot att kostnaderna drabba det
virke, som vid en viss tid flottas genom vattendraget, kan bestämmelse
derom meddelas af Konungen, så vida pluraliteten af kommunalstyrelser
i de distrikt, från hvilka virket framdrifves, önska att
sådana arbeten må komma till stånd. De stadganden, som pröfvas
nödiga på det båt- eller skeppsfart på eif eller insjö må kunna försiggå
jemte timmerflottningen, meddelas af Konungen, efter det flottningsstyrelsen,
der förening angående flottning i vattendraget är ingången,
afgifvit yttrande.

Ofvan nämnda förordning af den 17 Oktober 1794 handlar om
anläggning och underhåll af de för timmerflottningen nödiga bommar
eller länsor och innehåller att det är egaren af stranden förbehållet
att derå anlägga bommar och göra ytterligare nödiga inrättningar
till beqvämlighet för timmerflottningen emot att derför njuta billig
godtgörelse eller afgift af vederbörande sågverksegare eller timmerhandlande.
Kan öfverenskommelse om afgiftens belopp ej träffas, bestämmes
detta genom laga syn. I händelse strandegaren bestrider
att bom må varda anlagd, ehuru godtgörelse derför blifvit honom
bjuden, ega de, som-påyrka sådan anläggning, med syn ådagalägga

159

att dylik anstalt är nödvändig eller till nytta för flottningen. Befinncs
detta vara förhållandet, men vägrar strandegaren icke desto mindre
att inrätta bommen, äro de, hvilka fordra att anläggningen måtte
komma till stånd, berättigade att sjelfve verkställa densamma emot
ersättning till strandegaren för skadan. Kräfves för flottningen upptagande
af kanaler, anläggande af fördämningar o. d., behandlas frågan
derom i expropriationsväg, och skyldigheten för jordegaren att
emot ersättning afstå för anläggningen nödig mark och tåla uppkommande
skada inträder således icke förr än Konungen gifvit sitt
tillstånd till företagets utförande.

Den norska vattenrätten, deri äfven inbegripen lagstiftningen
rörande flottning, är för närvarande föremål för omarbetning; och är
för ändamålet tillsatt en särskild komité, hvilken dock ännu icke afgifvit
slutligt betänkande i frågan.

I Baiern är genom Gesetz vom 28 Mai 1852 {iber clie Beniitzung
des Wassers art. 66—72 stadgadt att floder och bäckar, som vid
tiden för lagens trädande i kraft användas för lösflottning af timmer
eller kastved, äro att anse såsom allmänna flottleder (Triftgewässer).
Likaledes kunna floder och bäckar, der lösflottning förut ej
egt rum, varda af regeringen förklarade för allmänna flottleder under
vilkor att ett allmänt intresse derigenom befordras och att godtgörelse
i expropriationsväg lemnas till dem, som måste afstå mark
eller eljest lida intrång i följd af vattendragets flottbargörande. Någon
skilnad i förevarande hänseende göres icke mellan allmänna vattendrag
— sådana, der farled finnes eller flottning med sammanbundne
flottar eger rum — och enskilda. I allmän flottled är en hvar berättigad
att idka lösflottning. Strandegaren är pligtig att afhålla sig
från allt nyttjande af vattnet, hvarigenom flottningen lider intrång,
så ock att utan ersättning tåla att hans stränder beträdas af flottningsmanskapet,
så vidt för flottgodsets fortskaffning nödigt är. De
flottande äro å sin sida pligtige att godtgöra all skada, som omedelbart
genom flottningen tillfogas vattenverksegare och strandegare, så
vida ej skadan är en naturlig följd af försummelse att underhålla

160

vattenverket eller skydda stranden, hvilket senare vid de allmänna
floderna åligger staten och vid de enskilda strandegaren; och skall
sådan godtgörelse i brist af öfverenskommelse bestämmas af domstol.
Regeringen utfärdar reglementen för flottningen inom hvarje särskildt
vattendrag samt fastställer de ersättningar och afgifter, som böra
utgå för hinder i vattenverkens drift och för begagnande af de för
flottningen gjorda anläggningar; dock är det vederbörande obetaget
att vid domstol söka den högre godtgörelse, hvartill de må anse sig
berättigade.

Jemlikt Allgemeines Landrecht, som strängt fasthåller skilnaden
mellan offentliga (= segelbara, schiffbare) och enskilda vattendrag,
tillkommer uti Preussen nyttjanderätten till de förra staten ensam
såsom eu dess regalrättighet. Lösflottning uti dylika vattendrag får
således icke utöfvas af enskilde utan tillstånd af staten. Öfver enskilda
vattendrag råder egaren. Regeringen kan dock förpligta ega•ren
att upplåta vattendraget till lösflottning för allmänheten, men
måste i ty fall draga försorg om att egaren erhåller fullt skadestånd.
De närmare bestämmelserna angående förhållandet emellan de flottande
samt egaren af sålunda till lösflottning upplåtna vattendrag
meddelas i Gesetz v. 28 Febriiar 1843 (iber die Benutzung der Privatfltisse.
De flottande ega att begagna stranden för flottgodsets nedförande
till eller upphemtande ur vattendraget äfvensom för godsets
fortskaffning och kunna jemväl fordra att vattenverksegare tillhandahåller
dem den för virkets framdrifvande nödiga vattenmängd. För
all derigenom vållad skada så ock för skador å stränder, byggnader
till strandens skydd, bryggor och andra anläggningar skall staten
gifva full ersättning. Beloppet af flottningsafgiften, hvilken fastställes
af regeringen, är beroende af myckenheten af flottgodset och får
ej sättas högre än som erfordras för godtgörelse till dem, som äro
till ersättning berättigade, samt för betäckande af kostnaden för nödig
tillsyn öfver flottningen. Likaledes bestämmer regeringen hvilket
förfarande bör vid flottningen iakttagas och hvilka anordningar böra
vidtagas till vattendragets skydd.

161

Enligt Österrikes Reichsgesetz vom 30 Mai 1869, betreffend die
der Reichsgesetzgebung vorbehaltenen Bestimmungen des Wasserrechtes,
kan regeringen förklara att vattendrag, som befinna sig i
enskild ego samt lämpa sig för framforsling af timmer i sammanbundne
flottar, skola vara att anse såsom offentlig egendom, i hvilken
händelse dylik timmerforsling derstädes må liksom i öfriga offentliga
floder idkas jemlikt de bestämmelser, som meddelas i särskilda reglementen.
Uti das Forstgesetz vom 3 December 1852, hvilken gäller
för största delen af monarkien, äro bestämmelser gifna angående lösflottning
(Holztrift). För rättighet dertill likasom för uppförande af
flottningsbyggnader kräfves alltid tillstånd af administrativ myndighet.
År fråga om rätt till lösfiottning i ett annan tillhörigt enskildt
vattendrag, fordras derjemte att vattendragets användande på nämnda
sätt skall vara oundgängligen nödvändigt för virkets framforslande
ur skogen; och bör i ty fall flottningen så ordnas att den gör minsta
möjliga olägenhet för vattendragets egare. Ifrågakommer afstå-''
ende af mark, användes expropriationsförfarandet. Tillstånd till flottning
beviljas af de lägre administrativa myndigheterna för högst tre
år. Regeringen kan dock lemna medgifvande äfven för längre tid,
dock i intet fall utöfver tretio år. Förefinnes bestående rättighet att
med andras uteslutande flotta i ett vattendrag, kan, under tiden för
samma rättighets bestånd, utan sakegarens medgifvande rätt till flottning
i samma vattendrag ej varda annan person beviljad. Den, som
erhållit tillstånd till flottningen, är dock pligtig att af öfrige, som
vilja flotta, öfvertaga efter i orten gängse pris deras virke eller ock
emot skälig afgift besörja flottning deraf, så vidt flottning af eget
gods ej derigenom uppehälles. Tillåtelse till flottning eller till uppförande
af flottningsbyggnader kan allenast i den händelse vägras
att flottningen kan medföra någon större fara eller påkalla undanrödjande
af andra redan bestående anläggningar, hvilka från det allmännas
synpunkt äro af större eller åtminstone lika vigt och ej
kunna förläggas till annan ort, eller ock flottningen antagligen kom 21 -

162

mer att förorsaka skador, hvilka sökanden efter all sannolikhet ej
skulle kunna ersätta. Göres af flere ansökan om rätt till flottning
och kan ej öfverenskommelse dem emellan träffas, bör det medgifvas
en hvar att flotta under viss tid eller, om detta ej låter sig göra,
företräde lemnas den, hvars flottgods är af största värde. Denne
eger jemväl företräde till rättighet att anlägga flottningsbyggnader,
med hvilken rättighet är förenad skyldighet att tillåta en hvar till
flottning berättigad att begagna samma byggnader. De flottande ega
rätt att emot skälig godtgörelse nyttja äldre flottningsbyggnader.
Sådana böra anläggas öfverallt, der stränder, byggnader och vattenverk
hotas med skada af flottningen; och äro de flottande icke desto
mindre pligtige att ersätta den skada, som inträffat, ehuru skyddsbyggnader
blifvit uppförda. Af sådana skador åter, hvilka ej förorsakas
af flottningen allena, böra de flottande och den, som lidit
skadan, vidkännas en proportionerlig andel hvar. Säkerhet för uppfyllande
af de med rättigheten till flottning förenade vilkor, särskildt
med afseende å skadeersättningar, kan afibrdras dem, som söka
tillstånd till flottningen, hvilken säkerhet pröfvas af offentlig myndighet.
Flottningsmanskapet må ej förvägras att, så vidt för flottningen
nödigt är, beträda annans mark; dock skall ersättning gifvas
för all derigenom vållad skada. Sedan flottningen för hvarje gång
är afslutad, skall anmälan derom göras hos vederbörande myndighet,
som derefter förelägger alla, hvilka kunna hafva anspråk på skadestånd
i följd af flottningen, att inom fjorton dagar inkomma med
anmälan derom vid äfventyr af förlust utaf rätt till ersättning. Beloppet
af skadeståndet pröfvas af gode män, och må den, sonr med
deras utslag ej åtnöjes, påkalla frågans pröfning af domstol.

Genom ordonnanser af åren 1669 och 1672 blef i Frankrike lösflottning
medgifven i vissa vattendrag, särskildt de, som kunna förse
Paris med virke; och är lösflottningen der att anse såsom eu af lagen
till förmån för skogshandteringen stadgad servitut å vattendraget.
Af denna servitut följer rättighet för de flottande att, beträda vattendragets
stränder, för livilket ändamål egarne af stranden äro förplig -

163

tade att tillhandahålla de flottande en fyra fot bred väg derå. De
flottande få dock ej nedhugga derstädes befintliga träd, så vida dessa
ej hindra flottningsmanskapet att komma fram. Likaledes må de
flottande ej vid stränderna uppföra pålverk, som äro afsedda att
hindra flottgodset att afvika från strömfåran. Deremot äro de flottande
berättigade att på stränderna upplägga det virke, som är afsedt
att flottas. Jemväl ega de rätt att uppföra dammar äfvensom
inrätta kanaler, som befinnas nödiga för virkets fortskaffande, så ock
att för sådant ändamål afleda vatten ur enskildes dammar. Alla
dessa förmåner må dock åtnjutas allenast emot ersättning för vållad
skada. Ifrågavarande slag af flottning är vanligen blott tillåten från
November till påföljande Mars månad. Omtvistadt är huru vidt bestämmelserna
i 1669 och 1672 års ordonnanser få tillämpas och om
för lösflottning i ett vattendrag, der dylik flottning förut icke egt
rum, erfordras särskildt tillstånd af regeringen. Praxis hos domstolarne
lärer gå i den senare rigtningen.

Beredningen öfvergår nu till en närmare redogörelse för de i
förordningen angående allmän flottled intagna särskilda bestämmelser.

En flottleds egenskap af att vara allmän innebär, på sätt i 1 § 1 §.

ansetts böra utsägas, att en hvar eger att i öfverensstämmelse med
de föreskrifter, livilka finnas meddelade i förevarande förordning äfvensom
i flottningsstadgan, låta flottgods utan flottläggning löst framflyta
i flottleden. Virkets framforslande på det sätt att, sedan det
blifvit sammanlagdt till flottar, desse styras nedför strömmen, faller
deremot ej under samma lagbestämmelser som lösflottningen, utan är
att hänföra till sjöfart, hvilket ock är anmärkt i 14 §. Hvad deremot
angår den ofvan beskrifna »ringbomsflottningen», der virket löst
sammanföres inom bommar, är den allenast en bland de arbets- eller
transportmetoder, som användas vid lösflottning, och således alltid
hänförlig under de för denna gällande föreskrifter.

164

2 §. I nu gällande lag förekommer ej den i förevarande förordning

begagnade benämningen allmän flottled, och vid sådant förhållande
torde här icke böra saknas eu bestämmelse, som angifver å hvilka
hittills för flottning nyttjade vattendrag den nya lagen bör ega tillämpning.
Härvid synes ej någon tvekan kunna uppstå derom att vattendrag,
som, vare sig på grund af häfd, privilegium, förbehåll vid afvittring
eller annan i laga ordning tillkommen föreskrift, redan är
öppnadt och nyttjas för flottning, hvari en hvar, som det åstundar,
eger att deltaga, utgör allmän flottled och fortfarande bör såsom sådan
bibehållas.

Då allmän farled skall hållas öppen för varutransporter eller
samfärdsel i allmänhet, har man hittills antagit att, äfven om leden
icke är uttryckligen eller ursprungligen afsedd för det särskilda
transportsätt, lösflottning, hvarom här är fråga, nämnda transportsätt
dock icke bör anses otillåtet, så vidt det ej kommer i kollision med
sjöfarten och inverkar menligt å densamma. Af sådan orsak har
jemväl, i öfverensstämmelse med hvad sålunda hittills ansetts lagligt,
uttryckligt förklarande meddelats att farleden tillika är att anse såsom
allmän flottled, derest ej särskilda förhållanden föranleda till
undantag från denna regel. Härvid är uppenbart att, om sjöfarten
och lösflottningen äro oförenliga med hvarandra, den senare måste
vika såsom varande det mera underordnade eller tillfälliga. I allmänhet
låta de dock, derest särskilda försigtighetsmått till sjöfartens
betryggande iakttagas vid flottningen, utan svårighet sammanjemka
sig, såsom erfarenheten från de stora elfvarna nogsamt utvisar. I de
farleder, der flottningen allaredan vunnit insteg, hafva förhållandena
naturligtvis i mer eller mindre fullständig grad blifvit ordnade, och
det, som i sådant hänseende ännu brister, kan, på sätt flottningsstadgan
utvisar, lätteligen afhjelpas. Uppstår deremot fråga om lösflottning
i en farled, der sådan ännu ej är öflig, måste det stå den myndighet,
som i allmänhet har inseende och vård öfver samfärdseln,
öppet att, derest ej, på sätt ofvan är antydt, omsorgen om sjöfartens
intressen kräfver att flottningen alldeles förbjudes, föreskrifva vilkoren

165

för flottningens bedrifvande och i sådant hänseende bestämma hvilka
anstalter till betryggande af sjöfarten eller af enskild strandegares
rätt böra vidtagas innan flottningen må taga sin början. Den pröfningsrätt,
som sålunda är åt Konungens Befallningshafvande uppdragen,
skiljer sig följaktligen i väsentlige delar från den pröfning, som
i 3 § omförmäles.

Hvad här blifvit anfördt i fråga om rätt till lösUottning i farled
har dock allenast afseende å de farleder, som redan finnas vid den
tid då denna förordning träder i kraft. Efter Beredningens åsigt bör
i omförmälda hänseende en bestämd åtskilnad göras emellan sådana
äldre farleder och de nya, som enligt 2 § i den föreslagna förordningen
angående allmän farled kunna varda inrättade. Rätten till lösflottning
i de förra har ansetts vara i gällande lag och häfdvunna
förhållanden så grundad att samma rätt ej lämpligen bort upphöra.
Ett sådant skäl förefinnes icke i fråga om de nya, och när man tager
i betraktande huru betydligt större tunga och äfventyr för strandegarne
tillvaron af eu flottled vållar i jemförelse med farleden, synes
den omständighet att ett vattendrag varder upplåtet till farled ej
skäligen böra utan vidare pröfning föranleda till vattendragets förklarande
för allmän flottled, helst frågor om inrättande af farled och
flottled ej skola bedömas enligt alldeles likartade grunder. Vid sådant
förhållande har det ansetts vara lämpligast att uti sådan farled, som
kommer att inrättas enligt den föreslagna nya lagen, flottled ej skulle
a priori anses befintlig, utan vattendragets användande såsom flottled
göras beroende af sådan pröfning, som föreskrifves i 3 §.

De skäl, som blifvit åberopade i afseende å lösflottning i äldre
farled, ega ock naturligen tillämpning å kungsådra, som af ålder varit
och förty framgent, på sätt i 8 § af föreslagna förordningen angående
jordegares rätt öfver vattnet å hans grund innehålles, bör för samfärdseln
och varutransporten lernnas öppen.

Hvad särskildt angår den mindre kungsådra, som enligt fiskeristadgan
skall hållas öppen till en sjettedel af vattnet, »der flottled
nyttjas», är den flottningsrätt, som grundar sig å nämnda bestäm -

166

ruelse, hvars rätta mening Beredningen i det föregående sökt ådagalägga,
inbegripen under det i första punkten af denna § intagna allmänna
stadgandet. Således skall, der en lagligen tillkommen flottled
varit stäld under det skydd samma bestämmelse medfört, enahanda
skydd fortfarande densamma tillkomma.

§. Den synpunkt, ur hvilken man bör bedöma frågan om inrättande

af ny flottled i de vattendrag, der sådan ej enligt de i 2 § gifna
stadganden finnes, är naturligtvis i väsentlig mån densamma som i
afseende å allmän farled och erbjuder en obestridlig analogi med
anläggning af allmän väg. Hufvudsakligen enahanda grunder, som
äro nedlagde i 25 kap. 1 § Byggningabalk^!, sådant detta lagrum
lyder i Kongl. förordningen den 19 Februari 1824, synas ock böra
ega tillämplighet i fråga om flottled redan af det skäl att flottleden,
hvad timinerforslingen från produktionsstället angår, är fullt jemförlig
med allmänna landsvägen för annan varutransport. Då enligt nämnda
lagrum Konungens Befallningshafvande eger att förordna om inrättande
af allmän väg till hamn, lastplats, varunederlagsplats samt
emellan farleder och jlottleder äfvensom till alla andra ställen, der
väg pröfvas vara för varutransporten af allmän nytta och nödvändighet,
måste det anses uppenbart att samma »allmänna nytta och nödvändighet»,
som kan föranleda till inrättande af väg t. ex. emellan två
redan befintliga flottleder, följ dugtigt bör föranleda jemväl dertill
att Konungens Befallningshafvande må ega att förordna om inrättande
af nya flottleder emellan de ställen, der allmänna transporten
af skogsprodukter ej kan förmedlas annorledes än genom lösflottning.
Härvid är ock uppenbart att likasom den enskilde jordbrukarens behof
af förbättrad kommunikation, huru stort än detta behof må vara,
icke i och för sig grundlägger rättighet för honom att påyrka anläggning
af allmän väg, lika litet bör den enskilde skogsegarens behof
af transportmedel i och för sig utgöra tillräckligt skäl att tvinga
annan att upplåta sitt vattendrag till allmän flottled. 1 båda fallen
erfordras lika mycket att den nya kommunikationsleden eger den
allmännyttighet, som ensam kan rättfärdiga att intrång genom den

167

nya ledens upptagande tillskyndas den, inom hvars område anläggningen
göres.

Hvad detta intrång beträffar bör dock icke förgätas att strandegarens
rätt öfver vattnet i allmänhet icke enligt lag är lika ovilkorlig
sou) jordegarens till den fasta marken, utan alltid i större eller mindre
grad varit underkastad vissa inskränkningar, som, till följd af
vattendragens naturliga bestämmelse att vara kommunikationsleder
och deras beskaffenhet i öfrigt, måste ega rum till skydd för allmän
och enskild rätt, samt att, med ett lämpligt anordnande af fiottningen,
vattnet vanligen kan fortfarande om ock med något mindre lätthet
begagnas såsom drifkraft och för öfriga nyttiga ändamål.

På grund häraf har Beredningen föreslagit att Konungens Befallningshafvande
skulle ega att förordna om ny allmän flottleds inrättande
i de fall då sådant pröfvades vara af nöden samt kunna
medföra väsentligt gagn för orten eller eljest lända till nytta för det
allmänna. Med dessa ordalag, hvilka i någon mån skilja sig från
dem, som angående farled blifvit begagnade, har afsetts att bestämdare,
än i fråga om farled ansetts nödigt, lemna den profvande myndigheten
eu antydning om hvad vid pröfningen borde uppmärksammas
särskilt med hänsyn till de rubbningar i bestående förhållanden,
som kunna genom flottningen uppstå. Under det att farledens begagnande
i allmänhet icke vållar någon rubbning i vattnets nyttjande
för fiskerinäringen eller industrien eller i strändernas kultur, låter det
deremot ganska väl tänka sig att genom flottningen desse och andra
berättigade näringsgrenar kunna störas i så väsentlig mån att vid
jemförelse!) emellan det gagn flottningen medförde för skogshandteringen
och de olägenheter, som i annat hänseende dervid uppstode,
de senare kunde anses öfvervägande. Vid sådant förhållande kunde
flottningen, om än ostridigt nyttig i ett afseende, likväl ej anses medföra
väsentligt gagn för ortens näringsliv

Genom uppställande af omförmälda vilkor för inrättande af nya
flottleder och under förutsättning att dessa frågor pröfvas med den
omfattande sakkännedom och den opartiskhet, som man eger all an -

168

ledning att hos ifrågavarande administrativa myndighet förvänta,
synes den understundom uttalade farhågan att för olika delar af
riket olika lagbestämmelser om flottled skulle erfordras vara fullständigt
undanröjd. Uppenbarligen måste vid den föreskrifna pröfningen
hänsyn tagas just till de olika förhållandena i de särskilda
orterna. I de norrländska bygderna på de ställen, der skogshandteringen
utgör den hufvudsakliga eller nästan uteslutande näringen
och der antagligen till följd af jordmånens beskaffenhet och det hårda
klimatet någon högre kultur icke är att förvänta, utan skogsbruk är
att anse såsom det egentliga medlet för den fåtaliga befolkningens
ekonomiska utveckling, lärer väl ej hos den profvande myndigheten
kunna uppstå någon tvekan derom att inrättandet af en behöflig flottled
länder orten till väsentligt gagn. På andra ställen åter, der bergsbruk,
åkerbruk eller andra näringar öfvervägande idkas, är frågan om flottledens
gagnelighet ej lika sjelfklar, för den händelse flottleden kan
inverka störande å dessa näringar, hvilka utgöra det förnämsta medlet
för en tät befolknings tillvaro och välmåga, f senare fallet lärer
väl ej finnas någon skälig anledning att befara det bemälda myndighet
skulle, med åsidosättande af alla öfriga genom flottningen förnärmade
intressen, obetingadt anse flottningen väsentligen gagnande.
Utan någon särskild erinran derom i lagtexten lärer således uppenbarligen
hänsynen till de på olika orter eller i olika provinser öfvervägande
olika näringarna samt till redan befintliga kommunikationer
af sig sjelf föranleda dertill att en annan uppfattning gör sig gällande
när fråga är om flottled i Skåne, än när frågan afser flottled i
Norrland. Säkerligen blifver det ett lika sällsport undantag att ny
flottled beviljas t. ex. genom skånska slättbygden, som att begäran
om flottleds inrättande afslås t. ex. i de norrländska länens skogsbygd.
Ändamålet vinnes således utan anlitande af den alltid vanskliga,
mången gång förhatliga utvägen att lagstifta på olika sätt för olika
delar af landet.

Under denna frågas handläggning hos Beredningen hafva från trävaruhandteringens
sida yrkanden framstälts bland annat derom att

169

med afseende å natur- och kulturförhållandena inom norra delen af
Wermland samt Dalarne och Norrland virkesegare måtte medgifvas
obetingad och ovilkorlig rätt till flottning i alla der varande vattendrag,
hvarest flottled funnes eller kunde upprensas. Härvid synes
man dock icke hafva tagit tillbörlig hänsyn till den olikhet i berörda
förhållanden, som på skilda ställen inom sjelfva de ifrågavarande
provinserna redan eger ruin, och ännu mindre till den framtida utveckling
i jordbruk, industri och andra näringar, hvaraf samma provinser
tvifvelsutan äro mägtiga. Ur rättslig synpunkt betraktadt står
sagda anspråk i uppenbar strid med de i vår lagstiftning i allmänhet
gällande grunder i fråga om strandegares rätt öfver vattnet och den
eljest vedertagna principen att den enskildes rätt ej bör vika för eu
annans enskilda intressen utan endast för det allmännas nytta. Vore
de ifrågavarande landskapen ännu i det tillstånd, hvari de befunnos
innan odlingen hunnit bryta bygd derstädes, kunde ett sådant anspråk
möjligen haft skäl för sig, men under nuvarande, mera ordnade rättsliga
förhållanden synes det ej kunna förtjena något afseende. Möjligheten
att erhålla flottled på de ställen, der sådan är behöflig och
kan lända till verkligt gagn, lärer, på sätt förut är anfördt, vara genom
den föreslagna bestämmelsen fullt betryggad. Den likaledes från
flottningsintressets synpunkt framstälda anmärkning att lydelsen af
nämnda stadgande lemnade rum för tvekan, huruvida flottled kunde
komma till stånd i det fall att de betydligaste skogstillgångarne vid
ett vattendrag tillhörde endast en eller några få enskilda personer,
torde icke heller vara befogad. Uppenbarligen är bär icke fråga uteslutande
om den omedelbara kontanta vinst, som timmerhandlaren
kan hemta af sin rörelse. Då nemligen orten i sin helhet icke gerna
kan tänkas såsom egande skog — äfven om enskilde kommuner skulle
ega sådan — måste otvifvelaktigt med »gagn för orten» förstås i främsta
rummet den fördel innevånarne, jemte möjligheten att framflotta
och tillgodogöra egna skogseffekter, kunna hemta af tillgång till ökad
arbetsförtjenst vid timmerfällning, forsling och flottning, tillfälle att

170

till arbetsmanskapet afyttra landtmannaprodukter m. fl. indirekta förmåner
eller i korthet till hela den förkofran ortens innevånare i allmänhet
kunna antagas vinna i ekonomiskt hänseende genom flottleden.
Der eu dylik förkofran i någon väsentlig grad tillskyndas orten,
måste det följaktligen vara likgiltigt om skogsegarne äro flere eller
färre.

Medan sålunda af en del bland flottningsintressets målsmän det
af Beredningen föreslagna stadgandet ansetts i allt för ringa plån
gynna nämnda intresse, hafva dock äfven anmärkningar i motsatt
syfte försports från personer, som befarat att deras »enskilda» flottleder,
hvarest de hittills till följd af överenskommelser med strandoch
vattenverksegare eller såsom sjelfva rådande öfver vattnet haft
uteslutande rätt till flottning, ej vidare skulle kunna hållas stängda
för allmänt begagnande. Ur det allmännas synpunkt lärer väl ej någon
tvekan kunna uppstå derom att upphörandet af dylika förhållanden
utgör en verklig fördel. I juridiskt hänseende är naturligtvis en
dylik uteslutande flottningsrätt ej i någon mån mera förtjent af skydd
än alla andra enskilda rättigheter öfver vattnet, och den, som genom
eu enskild flottleds förändrande till allmän utsättes för en konkurrens,
hvarifrån han förut varit befriad, är icke mer att beklaga än den,
som i enahanda afseende blifver lidande derpå att en ny jernväg eller
annat nytt samfärdselsmedel anlägges i trakter, som förut ej varit för
den allmänna rörelsen tillgänglige. Den likaledes uttalade farhågan
att den ökade konkurrensen skulle leda till skogssköfling och således
ej böra genom lagstiftningen underlättas torde ej heller förtjena afseende.

I sammanhang härmed bör anmärkas att lika litet som den förlust,
hvilken, på nyss antydda sätt, genom konkurrens i timmerhandeln
kan uppstå, bör ersättas af dem, som undfå rätt att begagna
den till allmän förvandlade enskilda flottleden, lika litet är i allmänhet
den, som råder öfver vattnet, berättigad att fordra någon betalning
för dess begagnande såsom transportmedel för flottningen. En
dylik skyldighet att betala afgift för vattnets blotta nyttjande, vare

171

sig för samfärdsel eller flottning, är fullkomligt främmande för vår
rättsuppfattning. Det är allenast i den händelse skada uppstår genom
begagnandet eller genom någon särskild anläggning eller åtgärd för
flottledens inrättande, som skyldighet till ersättnings gäldande inträder,
hvilket uppenbarligen är något helt annat än en dylik afgift.

På sätt i 9 § flottningsstadgan linnes närmare angifvet, har det
ansetts böra åt den, som verkstält för flottningen nödiga eller nyttiga
byggnader eller andra arbeten i ett vattendrag före eller efter dess
upplåtande till allmän flottled, förunnas rättighet att uppbära ersättning
derför af dem, som begagna flottleden och dervid hafva fördel
af de ifrågavarande arbetena. En dylik ersättning, som till sin natur
är närmast jemförlig med sådana hamn- eller kanalafgifter, bropenningar
in. in. d., som enskilda personer tillåtas uppbära, bör naturligtvis
ej förblandas med en afgift för vattnets begagnande. Till
frågan härom återkommer Beredningen vid 9 § flottningsstadgan, der
hithörande bestämmelser intagits, och erbjuder sig dervid tillfälle till
eu närmare redogörelse för det rättsförhållande, som uppstår då en
af enskild person bekostad flottled öfvergår till allmän.

Bland de förhållanden, hvarunder allmän flottleds öppnande i ett
vattendrag borde af Konungens Befallningshafvande medgifvas, upptog
senare vattenrättskomitén jemväl att flottningen kunde ske utan skada
för annan. Någon dylik bestämmelse återfinnes ej i Beredningens
förslag dels af det skäl att lösflottning nästan aldrig med visshet kan
antagas ega rum utan någon, om än obetydlig skada för strand-, bro-,
vattenverks- eller fiskeegare, dels ock emedan det torde vara mindre
lämpligt att administrativ myndighet sålunda på förhand meddelar eu
bestämmelse, som innebär att flottningen ej får anses vålla någon
skada. Ett sådant förklarande kan till äfventyra temligen öfverensstämma
med verkliga förhållandet vid den tid, då det afgifves, men
eu förändring i strändernas odlingsgrad eller anläggningen af en
fiskebyggnad kan i den mån omskapa vattendragets beskaffenhet att
grunden för förklarandet varder fullkomligt origtig. Om än vid den
pröfning, som enligt 3 § blifvit Konungens Befallningshafvande om -

172

betrodd, hänsyn till det men strandegare eller annan kan komma att
lida af vattendragets upplåtande till allmän flottled ej bör lemnas å
sido, är dock nämnda pröfning, såsom hufvudsakligen afseende företagets
allmännyttighet, helt olik den, som enligt senare komiténs oinförmälda
stadgande skulle af Konungens Befallningshafvande verkställas.

4 §. Den skada, som genom de för flottleden nödiga anläggningar och

åtgärder tillskyndas strandegare eller andre, är antingen sådan att
derigenom egendom fråntages egaren för att begagnas för flottledens
ändamål eller ock af beskaffenhet att egaren, ehuru han lider mer
eller mindre intrång i nyttjanderätten, dock fortfarande kan göra sig
egendomen till godo.

Det är således två olika kategorier af skada, som här måste vid
lagstiftningen uppmärksammas, under förutsättning nemligen att flottledens
inrättande eller ordnande anses vara ett företag af den allmännyttighet
att den enskildes rätt att behålla sin egendom fri från
dylik skadegörelse anses böra stå tillbaka. Den ena af dessa kategorier
— den först antydda — sammanfaller med den expropriation
i egentlig mening, hvarom 1 § i 18(46 års expropriationslag handlar,
nemligen det fall då egaren tvingas att upplåta jord eller lägenhet
till begagnande för allmänt behof. Den senare kategorien åter, som
för egaren innebär skyldighet att allenast underkasta sig ett intrång
på det område, hvaröfver han rätteligen eger att förfoga, eller tåla
eu olägenhet, som härflyter af anläggningens nyttjande för afsedt
ändamål, antager närmast egenskapen af en hans egendom ålagd
servitut och är endast så till vida att anse jemförlig med expropriation,
som en förminskning i egendomens värde derigenom vållas. I
fråga om det förstnämnda slaget eller expropriation i egentlig mening
uppställer gällande lag i allmänhet den regel att endast Konungen
eger att gifva tillstånd dertill samt att den egendom, som för ändamålet
afstås, skall lösas af den, som fått tillstånd att expropriera.
Undantagsvis är dock i fråga om jords eller lägenhets begagnande
för utläggning af elektriska telegraftrådar befrielse från skyldigheten

173

att lösa egendomen medgifven för den händelse att genom anläggningen
eller dess framtida skötsel och vård något synnerligt men i
nyttjanderätten icke tillskyndas egaren, hvilken dock alltid har rätt
till ersättning för det intrång han får underkasta sig. Endast i det
fall nyssnämnda föreskrift angående elektriska telegraftrådar afser
anvisar expropriationslagen någon utväg att ålägga egendom bördan
af en servitut; och då samma lag, såsom varande en undantagslag,
ej får gifvas en extensiv tolkning, har Beredningen ej kunnat dela
den någon gång uttalade meningen att äfven i andra fall servitut^
skulle enligt expropriationslagen kunna tillskapas.

Då emellertid, enligt sakens natur, för flottleds inrättande och
nyttjande ovilkorligen måste förutsättas att servituter af ifrågavarande
slag kunna lagligen åläggas, framträder till besvarande frågan huruvida
åläggandet deraf bör tillgå på alldeles enahanda sätt, som då
jord eller lägenhet skall enligt expropriationslagen afstås, och således
bero uteslutande af Konungens tillåtelse samt medföra skyldighet att
lösa den egendom, som derför göres till föremål. Denna fråga har i
förevarande förslag med hänsyn till de för flottningen egendomliga
förhållanden, som i åtskilliga stycken göra tillämpningen af expropriationslagens
allmänna grunder i praktiskt hänseende alldeles otjenlig,
blifvit besvarad på det sätt att pröfningsrätten i de fall, då
egentlig expropriation ej ifrågakommer, uppdragits åt samma administrativa
myndighet, som enligt förslaget eger att förordna om allmän
flottleds inrättande — hvilken pröfningsrätt dock icke får sträcka
sig in på det område, der enligt gällande expropriationslag Konungen
ensam har och bör hafva en dylik rätt — samt att skyldighet att
lösa den med servituten belastade egendomen ej ålagts utan endast
skadeersättning ansetts böra ega rum. Det är nemligen härvid uppenbart
att, om för rättigheten att anlägga en flottled och deri idka
flottning uppstäldes såsom vilkor att de flottande skulle expropriera
all den egendom, såsom stränder, fisken, vattenverk in. in. d., hvarå
skada genom flottledens inrättande och begagnande kunde uppstå, så
betydande kostnader skulle för ändamålet erfordras att i de flesta

174

fall flottleds öppnande derigenom blefve omöjligt. Säkerligen skulle
ock den, som rådde öfver vattendraget, vara illa till freds, om icke
allenast all hans rätt till vattendraget och vattnets nyttjande jemte
alla deri anlagda verk och inrättningar, utan äfven sjelfva stranden,
så vidt den i någon mån af flottningen skadades, kunde genom expropriation
honom fråntagas. I de fall, då allmän flottled ej kan
inrättas eller begagnas med mindre enskild egendom, utan att för
flottningen helt och hållet tagas i anspråk, allenast i någon mån tillskyndas
skada eller olägenhet vid nyttjanderättens utöfning eller
eljest, kan ändamålet vinnas derigenom att å ena sidan egaren förpligtas
att tåla ett sådant intrång, hvilket dock bör göras så ringa
och litet betungande som möjligt är, och å andra sidan de flottande
åläggas att lemna full ersättning för all skada, som må inträffa. Det
ingrepp, som härigenom för det allmännas intresse kan komma att
ske i den enskildes rätt, torde i de flesta fall blifva vida mindre, än
om egendomen för samma ändamål skulle från honom exproprieras,
och synes således på enahanda grund som expropriationen kunna
från rättslig synpunkt försvaras.

Enligt den senare komitén skulle i de fall, då genom flottleds
inrättande skada tillskyndades enskild egendom, denna efter expropriation
lösas, der ej egaren åtnöjdes att taga ersättning för skadan.
Häremot möter dock, bland annat, den betänklighet att genom flottledens
begagnande ofta enahanda och ej sällan vida större skador
uppstå än genom flottledens inrättande; och det skulle vid sådant
förhållande vara mindre följ dugtigt att stadga expropriation i det
ena men ej i det andra fallet. Jemväl måste det vid många tillfällen
vara tveksamt huruvida en skada uppstått genom inrättandet
eller begagnandet af flottleden. Så synes just vara förhållandet med
det af komiten sjelf anförda exempel på skada, som kunde blifva
föremål för antingen expropriation eller endast skadeersättning allt
efter den lidandes fordran, nemligen uppdämning å annans jord.
Väl synes otvifvelaktigt att sjelfva damanläggningen, för hvilken damfästet
måste, i saknad af godvillig öfverenskommelse, exproprieras,

175

hörer till inrättandet af flottleden, men deremot torde en ingalunda
obefogad tvekan kunna uppstå huruvida den åsyftade och åstadkomna
vattenuppdämningen eller med andra ord dammens begagnande
vid vissa tider eller tillfällen hörer till inrättandet eller begagnandet
af flottleden.

Skulle under de af senare komitén afsedda fall, i hvilka expropriationsskyldighetens
inträdande vore beroende på den lidandes eget
val, subsumeras jemväl det fall då, till följd af den inrättade flottledens
begagnande för ändamålet, skador uppkomma, hvilka således
medelbart vållas genom flottledens inrättande, blefve en sådan regel
ännu mera olämplig. Dylika skador kunna mången gång ej förutses,
än mindre till sitt omfång på förhand beräknas, utan inträffa det
ena året på ett ställe och det andra året på ett annat, i följd hvaraf
expropriationsfrågan för en flottled skulle tidt och ofta återkomma
och icke kunna anses fullständigt afslutad förr än omsider hela vattendraget
och stränderna derinvid blifvit för flottleden inlösta.

Till följd af skadornas nyss nämnda beskaffenhet har Beredningen
ej heller ansett sig kunna förorda det af lagutskottet vid riksdagarne
1874 och 1875 framstälda förslag, enligt hvilket i fråga om
dessa skador borde tillämpas de i expropriationslagen gifna bestämmelser
angående intrång i följd af utläggning och skötsel af elektriska
ledningstrådar. Jemte det nemligen de skador, som af nämnda
intrång uppstå, äro försvinnande ringa, kunna de ej mindre till stället
än äfven till beskaffenheten så noggrant beräknas, att någon svårighet
ej möter att på förhand genom expropriationsnäinnd bestämma
ersättningen. Detta kan deremot uppenbarligen icke ske i fråga om
största delen af de utaf en flottleds anläggande eller begagnande föranledda
skador.

I anledning häraf har Beredningen således antagit att, om man
ej vill att. all den egendom, hvarå skada i någon mån göres genom
flottleds inrättande och begagnande, skall exproprieras, annan gräns
för expropriationen ej lämpligen kan bestämmas än den allmänna,
som finnes uttryckt i gällande expropriationslag jemte det till den -

176

samme af Beredningen föreslagna tillägg. Rättighet och skyldighet
att lösa skulle följaktligen endast i der afsedda fall ega rum. All
annan skada må kunna godtgöras utan att egarens rätt till egendomen
honom frångår. Denna anordnings stora praktiska ändamålsenlighet
torde ock kunna anses ådagalagd derigenom att expropriation
för fiottled, efter hvad erfarenheten hittills utvisat, högst sällan
behöft anlitas, till och med då jord eller lägenhet verkligen tagits
i anspråk för flottleden, utan har öfverenskommelse om egendomens
förvärfvande eller om skadestånd nästan utan undantag emellan parterr
träffats. Under de senaste tjugu åren, inom hvilken tid en
mängd nya flottleder blifvit öppnade i vårt land, har nemligen, efter
hvad Beredningen erfarit, allenast i fem fall ansökan om expropriation
för sådant ändamål blifvit hos Kongl. Maj:t framstäf. *)

Då man inskränker expropriationsskyldigheten så som Beredningen
föreslagit, torde man ock utan tvekan kunna jakande besvara
frågan huruvida det kan anförtros åt en underordnad myndighet att
lemna tillstånd till flottleds öppnande samt till de anläggningar och
åtgärder, som, vare sig derför eller för utvidgande eller förbättrande
af äldre flottled, äro nödiga. De i afseende härå i 4 § meddelade
föreskrifter innefatta icke någon afvikelse från hvad hittills i lag
varit stadgadt och i praktiken egt rum. Lika litet som tillförene
lärer det hädanefter vara behöfligt eller lämpligt att åt alla dessa
frågor gifva den mera omständliga behandling, som blefve en nödvändig
följd af deras anhängiggörande omedelbart och i hela dess
vidd hos Kongl. Maj:t. Det är lätt att inse hvilken mångfald af
tekniska detaljbestämmelser, som vid dessa frågors lösning måste
gifvas. Skulle för alla dessa fall Kongl. Maj:ts beslut inhemtas, måste
de underordnade myndigheterna otvifvelaktigt dessförinnan höras och
derigenom en omgång uppstå, som vid brådskande åtgärder i synnerhet
i de flottleder, der flottning redan pågår, skulle blifva högst

*) Tre af dessa ansökningar, af hvilka en afsåg allenast ändring i vissa delar af
förut meddeladt tillstånd till expropriation, blefvo bifallna. I fråga om de två ansökningar,
hvilka ej biföllos, var afslaget å den ena grundadt å formella skäl.

177

betänklig, på samma gång som ett dylikt arbetssätt skulle onödigtvis
blifva särdeles betungande för den högsta myndigheten. Konungens
Befallningshafvande äro otvifvelaktigt bäst i tillfälle att i första hand
egna åt dessa ärenden den sorgfälliga handläggning de kräfva, och
genom 4 och 7 §§ är deras pröfningsrätt uttryckligen så begränsad,
att den ej bör komma i kollision med det tillstånd till expropriation,
som endast af Kong!. Maj:t kan meddelas.

Till området för ifrågavarande förslag hörer naturligen ej den
pröfningsrätt, som kan Konungens Befallningshafvande såsom öfverexekutor
tillkomma för det fall att flottning i nyinrättad flottled
börjas innan expropriation, der sådan bort föregå, egt rum samt i
anledning deraf ansökan om flottningens inställande göres. Endast
de anläggningar och åtgärder, för hvilka expropriation ej är erforderlig,
eger sökanden att verkställa i enlighet med det utaf Konungens
Befallningshafvande lemnade tillstånd, hvilket alltid måste gifvas
under förutsättning att sökanden i behörig ordning förvärfvar
sig rätt till den egendom, som för flottleden måste tagas i anspråk.

fverskiida de flottande sin rätt i detta hänseende och göra inkräktningar,
hvartill de hvarken genom egarens samtycke eller vunnen
expropriation ega befogenhet, hemfaller deras åtgörande naturligtvis
under exekutiva myndighetens eller vederbörande domstols pröfning.

Uppenbarligen bör lagstiftningen, så vidt möjligt är, söka förekomma
att de olägenheter, strandegare och andre få vidkännas i följd
af ett vattendrags upplåtande till allmän flottled eller ett redan till
allmän flottled upplåtet vattendrags begagnande för sådant ändamål,
blifva mera betungande, än oundgängligt är. Derföre bör, i likhet
med livad hittills varit stadgadt, Konungens Befallningshafvande åligga
att, då fråga uppstår om inrättande, utvidgande eller förbättrande
af allmän flottled, föreskrifva hvilka anläggningar eller åtgärder böra
till skydd för strandegare eller andre vidtagas af dem, som begagna
flottleden, och huru densamma i öfrigt må så inrättas och skötas att
skada förekommes, eller, der den ej kan undvikas, i möjligaste mån

178

inskränkes. Emellertid kan det ej sällan inträffa att kostnaden för
skyddsanstalter skulle uppgå till ett i förhållande till värdet af den
egendom, som är afsedd att skyddas, oskäligt belopp. I sådan händelse
måste befrielse från förpligtelse!! att bereda skydd medgifvas,
så framt ej rättigheten att öppna flottleden skall blifva fullkomligt
illusorisk. Senare komitens förslag, enligt hvilket de flottande under
alla förhållanden skulle vara pligtige vidtaga erforderliga åtgärder så
att skada genom flottningen ej annan tillskyndades, torde derföre
böra något modifieras. Att skada oaktadt alla skyddsåtgärder kan
uppstå, lärer väl vara obestridligt och har äfven af sagda komité
antagits. Vid sådant förhållande torde allas rätt fullt tillgodoses
derigenom att dels åt Konungens Befallningshafvande öfverlemnas
pröfningen i hvilka fall och på hvad sätt skyddsanstalter böra af de
flottande bekostas och huru flottningen i öfrigt bör ordnas, allt med
hänsyn dertill att ändamålet må utan oskälig kostnad för de flottande
vinnas med minsta olägenhet för annan, hvars rätt är i fråga,
dels ock den lidande tillerkännes rätt till ersättning för all skada,
som, oaktadt skyddsåtgärderna, genom flottningen vållas. Till frågan
om skyddsanstalter särskilt för de vattenverk eller dylika byggnader,
som af strandegarne uppföras i ett till allmän flottled redan
upplåtet vattendrag, återkommer Beredningen vid 11 §.

5 §. Rättighet för dem, som ombesörja flottningsarbetet, att ega till träde

till stränderna vid flottleden i ändamål att afvärja skada eller
framhjelpa flottgodset är oundgänglig för flottningens ordentliga bedrifvande.
Vore det möjligt att på förhand bestämma de ställen å
stranden, der ett sådant tillträde behöfves, borde utan tvifvel i afseende
derå förfaras i enlighet med grunderne för 4 § eller så att Konungens
Befallningshafvande i hvarje särskild! fall pa förhand lemnade
tillstånd till vissa platsers beträdande. Men då en dylik bestämmelse
uppenbarligen ej kan på förhand meddelas, bör < lagen
uttryckligen utsägas att tillträde ej må förmenas flottningsmanskapet,
der nödigt är, och att i sådan händelse egaren af marken
måste, dock emot ersättning, underkasta sig den skada, som deraf

179

kan följa. Det bör emellertid tillses att detta intrång ej onödigtvis
tillskyndas markens egare, och har förty tillåtelsen för flottningsmanskapet
att beträda annans mark blifvit i analogi med 7 § fiskeristadgan
inskränkt sålunda att väg öfver annans tomt, åker, äng, plantering
eller andra egor, hvilka kunna deraf skadas, må tagas allenast
i de fall, der nödigt tillträde ej kan annorledes beredas utan väsentligt
hinder eller tidsutdrägt. Flottningsmanskapet är följaktligen förfallet
till ansvar enligt 24 kap. 11 § Strafflagen, derest under andra
förhållanden än de nyss nämnda dylik väg tages.

Grunderne för de uti 6 och 7 §§ intagna stadgande!! äro förut 6 och
angifne. Någon ändring i nu gällande expropriationslag särskildt för ? §§.
flottleds skull har ej ansetts böra ifrågakomma. Den i 6 § intagna
bestämmelsen att skada skall ersättas till högsta skäliga belopp har
erhållit denna, med expropriationslagens 1 § öfverensstämmande lydelse,
på det att i afseende å all af flottleds inrättande eller begagnande
orsakad skada samma uppskattningsgrund må följas.

Att, der för flottled expropriation från enskild man, menighet
eller inrättning erfordras, förfarandet för ersättningens bestämmande
bör vara lika med det för öfriga fall af expropriation stadgade torde
vara uppenbart.

I händelse det ifrågakommer att kronans egendom måste för
flottleden begagnas, lärer upplåtelse af hvad nödigt är böra ske under
de vilkor, som enligt grundlagen och särskilda föreskrifter skola
iakttagas, då sådan egendom för annat allmänt ändamål skall begagnas
eller kronan afhändas.

8 och 9 §§ innehålla bestämmelser om förfarandet för utbekom- 8 §.
mande af ersättning för skador, som vållas af flottningen, dock med
undantag af dem, som äro att hänföra under stadgandena i 7 § och
hvilka fortfarande böra bedömas efter de särskildt i fråga om expropriation
gifna föreskrifter, såsom nyss är nämndt. På grund af
1811 års bref har Konungens Befallningshafvande hittills understundom
utöfvat en viss pröfningsrätt i fråga om dessa skadeersättningar
i så måtto att Konungens Befallningshafvande genom samma utslag,

180

som ordnade flottningen i ett visst vattendrag, tillika bestämt vissa
årliga ersättningsbelopp, som de flottande hade att utgifva. I likhet
med de båda vattenrättskomitéerna har Beredningen ansett alldeles
olämpligt att administrativ myndighet sålunda skulle bestämma godtgörelse
för skador, som enskilda personer genom sina åtgöranden tillfoga
andres egendom. Då emellertid offentlig myndighets beslut,
hvarigenom allmän flottled förklaras skola finnas i ett vattendrag,
medför skyldighet för strandegare och andre att tala det skada tillfogas
deras egendom, fordrar billigheten att ersättningen för denna
skada så skyndsamt och så säkert som möjligt kommer den lidande
till hända. För ernående af skyndsamhet har den afvikelse från den
allmänna rättegångsordningen blifvit föreslagen, att skadeersättningen
skall, der det äskas af den, som fordrar ersättning, i första hand bestämmas
af skiljemän, hvilkas beslut, oafsedt att part dermed ej åtnöjes,
får genast verkställas. Det är således en rättighet endast för
den genom flottningen lidande att anlita skiljemän till skydd för sin
rätt, derest han anser med sin fördel förenligt att ej omedelbart vid
domstol anhängiggöra sitt anspråk; och det finnes intet skäl att med
afvikelse från den vanliga rättegångsordningen bevilja de flottande
en dylik rättighet.

Användandet af skiljemannainstitutionen för pröfning af ersättningstvister
i flottningsmål har redan länge förekommit i praxis samt
finnes nästan allmänt föreskrifvet i flottningsreglementena. Detta
förfarande har vanligen jemväl visat sig egnadt, att lösa dessa tvister
på ett för båda parterr^ tillfredsställande sätt. Också har Beredningen
från flere flottningens målsmän fått emottaga hemställan icke
blott att ersättningsanspråkens pröfning af skiljemän måtte varda i
lag föreslårifven såsom regel utan jemväl att sådan verkan måtte
synemännens domslut tillerkännas att klagan deröfver ej skulle få
eo-a rum. Men ehuru det ej kan förnekas att fördelen af en snabb

rättskipning skulle lättast ernås på detta sätt, möta dock deremot
väsentliga betänkligheter. Vid syneförrättningen förekommer nemligen
icke allenast att till beloppet uppskatta en viss skada utan äf -

181

ven och i främsta rummet att pröfva i hvad mån skadan vållats af
flottningen eller af andra orsaker. För afgörande af derom uppkommande
tvist emellan parterne hafva skiljemännen ej tillgång till den
vittnesbevisning och all den öfriga utredning, som stå eu domstol
till buds. Att vid sådant förhållande den part, som förmenar deras
domslut vara grundadt på origtiga förutsättningar, skulle beröfvas
rättigheten att få fullfölja tvisten till domstol och der förebringa tillgänglig
bevisning, synes ej vara med rättvisans fordringar förenligt.

Äfven om sålunda eu mindre betydande verkan tillägges skiljemännens
beslut, är dock efter Beredningens åsigt en af dem i första
hand företagen pröfning af skadeersättningens belopp egnad att bereda
skyndsam godtgörelse åt den, som sådan fordrar. Helt visst
skola, enligt hvad erfarenheten ock utvisat, nästan alla tvister dervid
finna sin lösning samt ett efterföljande anlitande af domstolarne följaktligen
mycket sällan förekomma. Finner sig endera parten ej kunna
åtnöjas med den af skiljemännen bestämda godtgörelse, blifver det
med förrättningen åsyftade ändamål i allt fall väsentligen vunnet,
då det varder ersättningstaganden medgifvet att erhålla verkställighet
å skiljemännens dom.

I afseende å sättet för väljande af skiljemän har Beredningen,
med frångående af senare komiténs åsigt att skiljemännen skulle utses
allenast af den, som lidit skadan, hvilket synes medföra faran af
ett allt för ensidigt tillgodoseende af dennes intressen, föreslagit att
parterne måtte hvardera utse en skiljeman och desse två den tredje,
äfvensom att, i händelse den ersättningsskyldige undandrager sig att
utse skiljeman eller de utsedde ej kunna om valet af den tredje sig
förena, Konungens Befallningshafvande, eller underrätten eller utmätningsmannen
i orten skall ega att om valet förordna. Ett sådant
förfarande, hvilket hufvudsakligen öfverensstämmer med det, som enligt
321 § Sjölagen skall iakttagas vid utseende af skiljemän, äfvensom
med den praxis, som vid domstolarne följes, då ersättningsfrågor
af dem öfverlemnas till gode mäns afgörande, lemnar- ock största
säkerhet för att båda parternes rätt varder behörigen bevarad. Så -

182

som af 11 § flottningsstadgan synes, bör föreningen af de flottande
på förhand utse skiljemän för hela flottleden, så att, när en jordegare
önskar få skadan uppskattad af skiljemän, han må vara befriad från
att behöfva först vända sig till flottningsstyrelsen. Någon gång har
i flottningsregleinenten stadgats att äfven för de ersättningstagande
en gemensam skiljeman skulle utses socknevis å kommunalstämma.
Förutom att uppenbart torde vara det ett dylikt ärende icke kan anses
såsom någon kommunens gemensamma angelägenhet, synes någon
bestämmelse om gemensamt väljande af skiljemän icke böra meddelas,
då de ersättningstagande icke hafva någon gemensam talan
utan en hvar, som lidit skada, har sitt särskilda intresse att bevaka.
Från flottningsintressets sida har väl den önskan uttalats att Konungens
Befallningshafvande måtte för hvarje flottled eller viss del deraf
årligen utse den tredje skiljemannen. Detta förslag har Beredningen
dock ej kunnat biträda. Oafsedt svårigheten för Konungens Befallningshafvande
att i hvarje särskild ort finna någon till ett dylikt
uppdrag villig och för bedömande af alla der förekommande ersättningsfrågor
fullt lämplig person, synes skäl ej förefinnas att i detta
mer än i andra likartade fall låta offentlig myndighet deltaga i valet
af skiljemän, med mindre sådant påkallas af någondera partens tredska
eller af bristande öfverensstämmelse emellan de två af parterne
utsedde skiljemännen i valet af den tredje.

Skulle vid valet af skiljemän fel hafva blifvit begånget, karl öfverexekutor,
hvilken det jemlikt 46 § Utsökningslagen åligger att,
innan verkställighet å skiljemannadom meddelas, tillse att densamma
tillkommit i sådan ordning att den emot parterne eger förbindande
kraft, vägra verkställighet å domen.

I senare komit.éns förslag var viss preskriptionstid stadgad, inom
hvilken de flottande, der de ej åtnöjdes med synemännens värdering,
borde anhängiggöra talan vid Rätten. Enär för ett dylikt stadgande
analogi ej saknas inom vår lagstiftning samt, vid det förhållande att
skiljemännens dom får sättas i verkställighet, talan om återbekommande
af den utaf dem faststälda ersättning är att anse såsom när -

183

mast jemförlig med en återvinningsprocess i likhet med den, som i
åtskilliga andra fall är medgifven, har Beredningen ansett sig böra
föreslå fastställandet af en frist af nittio dagar, inom hvilken klandertalan
emot skiljemannadoinen bör instämmas vid äfventyr att rätt
till klander eljest anses försuten. Från ilottningsintressets synpunkt
har frainstälts anmärkning om behöfligheten att bestämma en viss
tid, inom hvilken den, som lidit skada och vill anlita skiljemän för
värdering deraf, bör densamma påkalla, och hvilken tid föreslagits,
då skadan afsåge växande gröda, till åtta dagar före dess afmejande,
samt, då fråga vore om annan skada, till slutet af det kalenderår,
hvarunder skadan timat. Något giltigt skäl torde dock ej förefinnas
att ensidigt till förmån för flottningsintresset på sådant sätt afskära
den tid lagen i allmänhet medgifver för skadestånds utsökande, och
en sådan tidsbestämmelse vore dessutom alldeles gagnlös, om ej en
likartad föreskrift meddelades jemväl angående ersättningstalans anhängiggörande
vid domstol. Uppenbarligen ligger det i ersättningstagarens
intresse att ej uppskjuta med talans anhängiggörande, ty i
samma man dröjsmål eger rum försvåras ock för honom möjligheten
att ådagalägga skadans omfång och beskaffenhet.

Hvad angår kostnaden för synen, derom skiljemännen jemväl
måste ega att yttra sig, torde det kunna förefalla uppenbart att den,
som vållat skadan, alltid borde ensam vidkännas samma kostnad.
Tillämpningen af denna grundsats kan dock understundom medföra
verklig obillighet. Då det nemligen ofta torde inträffa att den ersättningsskyldige
för att undvika syn och dermed förenade kostnader
förlikningsvis erbjuder sig att med visst belopp godtgöra skadan,
bör, der den lidande ej dermed åtnöjes utan påkallar syn, samt ersättningen
dervid ej sättes högre utan lägre eller till lika belopp
som det erbjudna, synekostnaden ej drabba den ersättningsskyldige
ensam. Då den skadelidande dock ej kan på förhand anses hafva
saknat allt fog att påkalla synemännens uppskattning innan han med
den erbjudna ersättningen åtnöjdes, har för detta fall föreslagits att
parterne skola hvardera vidkännas hälften af synekostnaden.

184

Den i 8 § intagna bestämmelse att den domstol, inom hvars
domvärjo skadan ti mat, är rätt domstol i fråga om ersättningstalan
hvilar å samma grund som den dermed jemförliga i gällande expropriationslag.

^ §• En ytterligare förmån i afseende å utbekommande af skadestånd

innehålles i 9 §.

Erfarenheten har ådagalagt att vissa skador i följd af flottleds
inrättande och begagnande äro i den mån stadigvarande att värdet
deraf kan på förhand bestämmas. Detta bekräftas jemväl dels af de
emellan strandegarne och de flottande ofta förekommande aftal om
skadeersättning på en gång eller i årlig afgift, dels ock deraf att vid
flottleds öppnande offentlig myndighet understundom ansett sig kunna
på förhand fastställa viss skadeersättning åt strandegarne. Till skador,
hvilkas värde oftast kan på förhand lika säkert som efteråt beräknas,
äro att hänföra de fall då genom utläggande af flottningsbommar
och dylikt eller genom virkessamlingar begagnandet af enskilda
rodd- och farleder försvåras samt strandegarne beröfvas lämpliga
landningsplatser och färjeställen; då af dylik anledning vattning
af kreatur eller vattenhemtning hindras eller varder förenad med
svårigheter; då genom flottrännor eller flottaingsdiken hinder eller
svårighet göres i den emellan grannar öfliga samfärdseln till lands
eller i begagnandet af de vägar inom egorna, som för dessas skötsel
äro nödiga; då i följd af flottaingen tillgången på fisk eller åtminstone
fångsten deraf minskas eller fiske med nät och not i vattendraget
försvåras eller alldeles omöjliggöres; då för flottaingen användes
någon del af den tillgång på vatten, som är behöflig för vattenverk,
in. in. d. I vissa fall kunna jemväl skador genom landtramp,
uppdämning, synnerligast då i följd deraf skog tager röta och
förvissna!0, strandskärningar samt läckvatten från rännor eller spardammar
på förhand till värdet beräknas. På det nu den lidande
må besparas de olägenheter och besvär, som äro förenade med att
årligen begära uppskattning af dylika skador, har det ansetts böra
lemnas honom öppet att i den ordning, som i 8 § är föreskrifven,

185

d. ä. vare sig hos skiljemän eller domstol, påkalla pröfning huruvida
värdet af den honom tillskyndade skada kan på förhand beräknas
samt få den honom tillkommande godtgörelse bestämd att utgå antingen
genom årlig afgift under deri tid skadan kommer att fortfara
eller under några vissa år eller ock med visst belopp på en gång.
Äfven om, såsom antagligt är, de skador, hvilka sålunda kunna på
förhand värderas, endast utgöra en mindre del af de skador, som
genom flottningen vållas, torde deri ej ligga någon giltig anledning
att, på sätt från flottningsintressets sida blifvit påyrkadt, helt och
hållet förkasta eu anordning, som i de hvarken få eller ovigtiga fall,
der den utan allt tvifvel är användbar, länder till säkerhet för strandegaren
och till förekommande af tvister.

Rättigheten att låta flottgods löst framflyta i ett vattendrag för
att genom vattnets egen kraft föras till bestämmelseorten synes, på
sätt redan är anmärkt, böra med afseende å detta transportmedels
egendomliga beskaffenhet och den våda för annans egendom, som
dermed är förenad, medgifvas af lagstiftningen allenast under vilkor
att den, som deraf tillskyndas skada, beredes full säkerhet att skyndsamt
få densamma ersatt. Detta vilkor kan ej anses uppfyldt allenast
derigenom att den skadelidande lemnas öppet att söka sitt åter
hos egaren till det virke, hvaraf skadan vållats. Det är nemligen
lätt att inse huru som, der flere tillhörigt virke sarmnanblandadt framflyter
i en flottled och skada dervid vållas, den lidande, hvars bostad
ofta kan vara flera mil aflägsen från det ställe, der skadan
timat, endast undantagsvis kan erhålla kännedom huruvida denna
förorsakats af den ene eller andre egarens virke. Än svårare blifver
det honom att i händelse af tvist förebringa erforderlig bevisning i
berörda afseende. Om strandegaren äfven lyckas att ådagalägga
hvilket virke, som varit i beröring med hans strand, är det i allt
fall icke säkert att den der skedda skadan bör tillskrifvas just detta
virke, som måhända endast till följd deraf att annat virke sammanhopat
sig eller skadat befintliga skyddsbyggnader blifvit fördt ur den

10 §.

186

rätta flottleden. Båda vattenrättskomitéerna antogo derföre att ersättning
för skador, som af flottningen föranleddes, borde drabba de
flottande gemensamt utan afseende huruvida den enes eller andres
virke kunde anses hafva i större eller mindre mån dertill gifvit upphof.
Första komitén, hvilken hyllade oktrojsysteraet, föreslog i sådant
hänseende, att skadeersättningen väl skulle i första hand gäldas
af oktrojinnehafvaren, men att denne skulle få sitt åter antingen genom
eu på förhand med hänsyn till dessa ersättningar bestämd årlig
afgift af de flottande eller genom ersättningsbeloppets utdebitering
å dem. Den senare komitén åter intog i sitt förslag uttryckligt stadgande
derom att de, som under året deltagit i flottning å det ställe,
der skada tima!, skulle eu för alla och alla för en ansvara för ersättningens
gäldande.

Vid den granskning, som sistnämnda komités förslag undergick
i Högsta Domstolen, blef väl af en ledamot anmärkt att ett dylikt
stadgande icke öfverensstämde med de grunder, som hittills i fråga
om godtgörelse af skada följts och hvarpå de lagstadganden, som
finnas, hvila, så vidt det solidariska ansvaret skulle komma att drabba
äfven andra än gerningsmännen eller dem, som på ett verksammare
sätt i skadans tillfogande deltagit. Af den här ofvan gjorda redogörelse
för förfarandet vid flottning framgår emellertid att allt virke,
som är afsedt att under året i ett vattendrag framflottas, måste, så
vida den ene egarens rätt ej skall tillbakasättas för den andres, nästan
samtidigt införas i vattendraget; och då härtill kommer att en
del virke kan hastigare af strömmen nedföras, under det en annan del
uppehälles af åtskilliga hinder, torde, särdeles i de större flottlederna, en
sammanblandning af de särskilde egarnes virke ej kunna förekommas.
Vid sådant förhållande måste också, så vida ej någon erhållit oktroj
att på sitt ansvar ensam ombesörja flottningen, alla de, som deri
deltaga, hafva lika skyldighet att genom flottningens öfvervakande
och tillsyn derå att nödiga skyddsanstalter behörigen vidmagthållas
söka förebygga att skada annan tillskyndas. Då det helt och hållet
är beroende af en tillfällighet om den ene eller andre stocken mer

187

eller mindre omedelbart föranledt en uppkommen skada, kan denna
ej tillräknas den ene af de flottande mer än de öfrige, utan bör anses
såsom af dem alla gemensamt vållad. Om än den försummelse,
som härvid ligger de flottande till last, med afseende å den nära till
omöjlighet gränsande svårigheten att kunna hindra det skada genom
flottningen uppstår, ansetts ej ovilkorligen böra till kriminelt ansvar
föranleda, synes deraf ej nödvändigtvis påkallas en afvikelse äfven i
fråga om skadeersättningen från de derom i allmänhet gällande grunder.
Enär enligt desse grunder alla, som i förening vållat en skada,
äro derför solidariskt ansvarige, torde tillämpningen af eu dylik ansvarighet
äfven i nu ifrågavarande fall ej heller sakna berättigande.
Grundsatsen om de flottandes solidariska ansvarighet, som redan finnes
uttalad i flera flottningsreglementen, har också blifvit af domstolarne
omfattad (se Kongl. Maj:ts dom den 27 Oktober 1864 ; Naumanns
Tidskrift II, sid. 738) och återfinnes såväl i den norska som
till någon del i finska lagstiftningen. Hvad särskildt Finland angår,
har en af hufvudanmärkningarna mot 1873 års flottningslag varit
att solidaritetsprincipen icke blifvit nog fullständigt genomförd,
och det till 1877 års landtdag framlagda förslaget upptog derföre
samma bestämmelse i ämnet, som finnes i senare vattenrättskomiténs
förslag. Icke heller har, så vidt Beredningen varit i tillfälle att erfara,
flottningsintresset haft något att erinra mot ett stadgande i sådant
syfte, hvilket erfarenheten utvisat vara den enda möjliga utvägen
att, der flottning idkas för gemensam räkning, komma till rätta
med de flottandes ansvarighet och bereda full säkerhet för ersättningens
utbekommande.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt har i Beredningens förslag
såsom vilkor för tillåtelsen att i vattendrag låta flottgods löst
framflyta stadgats skyldighet för alla, som under samma flottningsperiod
af en sådan tillåtelse sig begagna, att en för alla och alla för
en ansvara för all derunder genom flottningen uppkommande skada.

Ett undantag från denna regel torde emellertid böra medgifvas
i de fall att full visshet kan erhållas derom att den ene eller andre

188

flottandes flottgods omöjligen kunnat i någon mån medverka till den
skada, som inträffat. Dylik visshet kan allenast i den händelse vara
för handen att antingen flottgodset framgått i flottleden å sådan tid
att det ej kunnat till skadan bidraga, vare sig att detsamma ännu
ej blifvit i flottleden utlagdt eller redan nedkommit till flodens mynning
eller ock framflottats under iakttagande af sådana särskilda försigtighetsmått,
som uteslutit all möjlighet att godset kunnat åstadkomma
eller medverka till den skada, hvarom fråga är. Att under sådana
förhållanden befrielse från delaktighet i skadans gäldande bör medgifvas
egaren af nämnda flottgods påkallas af obestridlig billighet.
Genom dylik befrielse sker icke något intrång i den skadelidandes
rättmätiga anspråk på ersättning. Det sålunda medgifna undantaget
från den solidariska ansvarigheten medför ej heller för honom någon
ökad bevisningsskyldighet, enär det eldigt sakens natur bör åligga
den, som yrkar befrielse från ansvarigheten på grund af nyss nämnda
förhållanden, att styrka det dessa varit för handen.

För den händelse de flottande, såsom i 10 § flottningsstadgan
förutsättes, ingå förening om flottningens utöfvande för gemensam
räkning genom eu af dem utsedd styrelse, kan och bör den solidariska
ansvarigheten utan minskning i den ersättningstagandes trygghet,
men till väsentlig lättnad för de flottande, sålunda begränsas,
att i nämnda fall för skadeståndets utbekommande annan deras egendom
än flottgodset ej finge tagas i anspråk, med mindre sig visat
att de tillgångar, som styrelsen för de ersättningsskyldige omhänderhar,
varit för ändamålet otillräckliga. Föreningens styrelse lärer ej
underlåta att med begagnande af den rätt, som i 13 § flottningsstadgan
medgifves, i tid från de flottande infordra erforderligt förlag
till gäldande af inträffande skador, för hvilkas ersättande flottgodset
dessutom väl nästan alltid utgör tillräcklig säkerhet. Vid sådant förhållande
torde ej någon af deltagarne i föreningen behöfva frukta
att utsättas för äfventyret att nödgas ensam i första hand utgifva
ersättning för någon inträffad skada och måhända låta all sin egen -

189

dom gå i mät derför. Härigenom är ock den väsentligaste olägenheten
af den solidariska ansvarigheten fullständigt undanröjd.

Skyldighet för de flottande att ingå sådan förening, som ofvan
förmäles, ehuru enligt 10 § flottningsstadgan afsedd att blifva ovilkorlig
vid alla nya flottleder, har dock ej ansetts kunna föreskrifvas
för de redan befintliga, der flottningen blifvit annorledes ordnad.
Men så vida flottningsbestyret ej blifvit på grund af oktroj öfverlåtet
åt viss person eller bolag utan besörjes af de flottande sjelfve,
är det dem obetaget att i enlighet med flottningsstadgan ingå förening
om flottningens bedrifvande för gemensam räkning. Om emellertid
desse flottande skulle underlåta att bilda en förening eller dermed
dröja, måste naturligtvis, till betryggande af ersättningstagarens
rätt, den solidariska ansvarigheten å dem tillämpas utan den begränsning,
som under förutsättning af en dylik förening blifvit deltagare
deri medgifven, hvilken omständighet i sin mån torde komma att
utgöra ett kraftigt motiv för de flottande att ej eftersätta fullgörandet
af föreskriften om bildande af flottningsförening.

I de fall, då någon enligt hittills gällande bestämmelse erhållit
oktroj för viss tid å flottningens ombesörjande mot afgift af flottgodsets
egare, lärer denna oktroj ej utan innehafvarens medgifvande
kunna före den bestämda tidens utgång rubbas. Att under denna
tid, då omsorgen att öfvervaka flottningen uteslutande åligger oktrojinnehafvaren,
grundsatsen om de flottandes skyldighet att solidariskt
ansvara för de skador, som genom flottningen orsakas, ej kan vinna
tillämpning, ligger i sakens natur. Härtill kommer att frågan om
och i hvad mån oktroj- eller föreningssystemet må kunna framdeles
användas faller helt och hållet inom den administrativa lagstiftningens
område, och att följaktligen, äfven om den nu föreslagna flottningsstadgan
vinner nådigt godkännande, Kongl. Maj:t ej är betaget
att sedermera, i händelse omständigheterna dertill föranleda, med
ändring af densamma gifva tillåtelse till oktrojers meddelande. Af
denna anledning har ett undantag från stadgandet om de flottandes
solidariska ansvarighet ansetts nödigt för det fall då flottningen om -

190

besörjes af oktrojinnehafvare, samt ifrågavarande § blifvit så affattad
att dess tillämpning ej må vara beroende af de anordningar, som
kunna i administrativ väg meddelas.

Emellan de flottande inbördes hafva utgifterna för skadornas
gäldande ansetts böra lika med flottningskostnaden fördelas efter en
hvars andel i flottgodset. Den, som i följd af den solidariska ansvarigheten
för skadeersättning kommit att gälda mera än på hans
ande) belöper, är således berättigad att af öfrige flottande undfå
godtgörelse derför. Denna rättighet bör dock icke honom tillkomma
i det fall att han genom underlåtenhet att fullgöra gifna föreskrifter
eller genom någon sin åtgärd varit till skadan särskild! vållande.
Ehuru sådant ej bör ega inflytande på den skadelidandes rätt att af
flottningsföreningens styrelse eller de flottande gemensamt uttaga sin
ersättning, torde dock de öfrige flottande hafva rättmätigt anspråk
att den, som vållat skadan, också i sista hand ensam drabbas af
ansvarigheten derför och således, om ersättningen blifvit af honom
utgifven, ej heller eger att af de öfrige någon del deraf återfordra.

11 §. Föreskrifterna huru i vattendrag, hvarest allmän flottled är, dam

eller annan byggnad, som ej erfordras för flottleden, må göras, höra
hufvudsakligen till de stadganden, hvilka afse jordegares rätt öfver
vattnet å hans grund. De hafva följaktligen ej behöft i förevarande
författning vidröras i vidsträcktare mån än genom en erinran dels
om deras tillvaro dels ock derom att den strand- eller vattenverksegare,
som vid byggnad i vattendraget öfverskrider de lagliga föreskrifter,
hvilka han bort ställa sig till efterrättelse, ej eger att göra
anspråk på ersättning af de flottande för den skada flottningen kan
förorsaka *ä en dylik olaga byggnad. Jemte en sådan erinran hafva
ock i 11 § införts vissa undantag eller modiflkationer, som i öfrigt i
nämnda hänseende funnits nödiga i fråga om den de flottande i allmänhet
ålagda skyldighet att ersätta skada, som genom flottningen vållas.
Dessa undantag hafva nemligen sin grund ej endast deri att strandegaren
kan företaga sig att bygga i vattendraget annorledes än med
lag eller särskilda föreskrifter öfverensstämmer, utan äfven deri att

191

strandegaren, hvilken, jemlikt grunderne i 4 § i förevarande författning,
bör ega rätt att påkalla pröfning huruvida särskild! anstalt
till skydd för nya lagliga byggnader bör bekostas af de flottande,
möjligen underlåter att bereda sig det skydd, som kunnat lagligen
medgifvas.

[Oart är emellertid att i båda dessa fall till och med den omständighet
att byggnaden finnes vara emot lag stridande icke kan
berättiga de flottande att densamma egenmägtigt förstöra, eller genom
uppenbar vårdslöshet vid flottningen skada. Bedrifves åter flottnin<>-en
så som en väl ordnad och tillbörligen öfvervakad flottning bör

O _

skötas, kan någon tvekan ej uppstå derom att de flottande ej äro
att anse såsom till skadan vållande när byggnaden i sig sjelf är olaglig.

Frågan om och i hvad mån det kan åligga de flottande att bekosta
anstalter till skydd för en byggnad, som lagligen tillkommit i
vattendraget sedan det börjat nyttjas såsom allmän flottled, besvaras
ej lika lätt. Första vattenrättskomitén, hvilken, såsom förut är nämndt,
lät flottledens inrättande och begagnande bero af oktroj, som af administrativ
myndighet beviljades för viss tid, föreslog att oktroj innehafvare!!
ej skulle vara skyldig bekosta skyddsanstalter för de nya
byggnader strandegarne kunde under oktrojtiden komma att uppföra,
men att vid förnyelse af oktroj skulle den, som erhöll oktrojen,
vara pligtig öfvertaga och sedermera underhålla alla då befintliga
och såsom behöfliga ansedda skyddsanstalter, hvilka strandegarne
sjelfve under förra oktrojen bekostat. Genom eu sådan föreskrift
torde dock strandegarens rätt allt för mycket till spillo gifvas för
flottningsintresset. Lika naturligt som det är att de flottande tillåtas
att utan särskild afgift begagna det vatten, som ej för annat ändamål
användes, är det ock att desse ej derigenom kunna förvärfva sig den
vidsträcktare rättigheten att antingen förhindra strandegare från att
göra byggnad för användande af vattnet eller ock nödga honom att
bekosta anstalter till skydd för en sådan byggnad, och detta äfven
om byggnaden ej vore till hinder för flottledens begagnande.

192

Omförmälda intrång i st.randegarens rätt eller skyldigheten för
honom att sjelf skydda sina byggnader, som tillkommit senare än
flottleden, skulle likväl vid användande af oktrojsystemet ega rum
allenast under viss tid, och följaktligen blefve missförhållandet rättad
t vid hvarje ny reglering af flottningen. Så är deremot icke förhållandet
enligt den af senare komitén föreslagna anordning. Nämnda
komité gick nämligen ännu längre i undertryckande af strandegarnes
rätt då i 15 § af dess förslag intogs stadgandet att i vattendrag, der
allmän flottled vore, ingen finge bygga till men för flottningen, och
att, äfven om den nya byggnaden ej medförde något sådant men —
och således vore att anse såsom fullt laglig — den byggande sjelf
skulle stånda den skada, som byggnaden kunde lida genom flottningen.
Detta stadgande synes hvila på den grund att i allmän flottled
flottningen, om än aldrig så obetydande, likväl a priori utan vidare
pröfning måste antagas ega ett större intresse och mera vigt för det
allmänna än hvarje annan näring, till hvars utveckling vattendraget
kunde användas. Industriens, jordbrukets och fiskets behof af vattnet
och förmåga att, till gagn för det allmänna och för enskilde,
tillgodogöra dess nyttiga krafter skulle således ovilkorligen stå tillbaka
för flottningen. Om ett så beskaffadt stadgande hade blifvit
meddeladt t. ex. samtidigt med utfärdandet af 1766 års fiskeristadga,
hvarigenom flottningsrätten erhöll eu dittills saknad bestämning, skulle
säkerligen vid de äldre flottlederna den ekonomiska utvecklingen
hafva stannat vida efter hvad den nu blifvit. Men så vidt kändt
är, har en dylik uppfattning af flottningens absoluta företrädesrätt
ej gjort sig gällande ens hos de flottande, utan synas äfven de i allmänhet
hafva ansett uppenbart att eu jemkning emellan de olika
intressena borde försiggå, dervid de flottande ej finge undandraga
sig att, i den mån sådant pröfvades skäligt, skydda lagligen tillkomna
byggnader i vattendraget, äfven om dessa tillkommit senare än flottningen
börjat. Man synes allmänt hafva insett att flottningsrätten
i en allmän flottled icke eger privaträttslig natur utan är att anse
närmast såsom en under vissa vilkor af staten beviljad koncession,

193

vid hvars utöfning det intrång, som oundvikligen måste göras i
andra näringar eller i enskilda intressen, bör inskränkas till det minsta
möjliga. Likasom strandegaren måste för det allmännas fördel
tåla vissa obehag och svårigheter till följd af flottningen, böra ock
billigtvis de flottande å sin sida underkasta sig vissa olägenheter för
strandegarens skull. Dessa senare olägenheter böra dock ej heller
göras tyngre än nödigt, och lagstiftningen måste derföre söka förekomma
att strandegarne genom uppförande af en mängd måhända
temligen värdelösa byggnader, hvilka ej vore att anse såsom olagliga,
skulle kunna ådraga de flottande oskäliga kostnader för skyddsanstalter.
Erfarenheten har nemligen utvisat att strandegarne understundom
missbrukat sin rätt till onödigt förfång och hinder för flottningen.
Särskildt gäller detta i fråga om en del fiskebyggnader, som
äro nästan omöjliga att skydda eller der åtminstone skyddet skulle
kosta vida mer än sjelfva byggnaden.

I öfverensstämmelse med nu uttalade åsigter antager Beredningen
att både strandegarnes och de flottandes intressen kunna rättvist tillgodoses
och i mån af behof sammanjemkas, derest det stadgas att
strandegare, som vill bygga i en allmän flottled, bör hafva skyldighet
att bereda de flottande tillfälle att på förhand anbringa skyddsanstalter;
att han följaktligen, så vidt han vill komma i åtnjutande af den
rätt till skadestånd, som i fråga om lagligen tillkommet verk utgör
regel, har att hos Konungens Befallningshafvande, såsom den myndighet,
hvilken utöfvar kontrollen öfver flottningen, på förhand begära
utredning och föreskrift huruvida de flottande böra anses, jemlikt
de i allmänhet i 4 § nedlagde grunder, pligtige att bekosta skyddsanstalter
för den tillämnade byggnaden; samt att, om strandegaren
försummar att begagna denna rätt, han utsätter sig för det äfventyr
att sjelf stånda den ■ skada, som å byggnaden kan genom flottningen
tima. Detta stadgande innebär naturligtvis tillika att, så snart Konungens
Befallningshafvande meddelat sitt beslut i ämnet och ehvad
deruti föreskrift om skyddsanstalter lemnats eller icke, det normala

194

förhållandet, då de flottande måste ersätta all genom flottningen orsakad
skada å strandegarens byggnad, åter inträder.

Med nyss nämnda fråga sammanhänger på det närmaste en annan,
som redan i det föregående är till någon del vidrörd och i 11 §
blifvit besvarad. I vissa fall finnes redan i gällande lag en begränsning
i strandegarens rätt att bygga i vattendraget föreskrifven i så
måtto att, der kongsådra af ålder varit, en tredjedel, men eljest den
till en sjettedel af vattnet bestämda mindre kungsådran måste lemnas
öppen, d. v. s. ej får af strandegaren öfverbyggas eller eljest stängas.
Sträcker strandegaren således ej sina byggnader öfver de två tredjedelar
eller fem sjettedelar af vattendraget, som han eger öfverstänga,
är byggnaden laglig, och sedan en sådan byggnad blifvit uppförd är
flottleden således inskränkt till den återstående delen af vattendraget.
Innan åter en dylik byggnad skett, äro dock naturligen de flottande
ej förpligtade att hålla flottgodset qvar inom en viss del af vattnet,
hvithet ju är uppenbarligen omöjligt. Orimligheten af den någon
gång försporda uppfattningen att de flottande till äfventyrs kunde
vara pligtige att genom bomledningar eller dylika anstalter förekomma
flottgodsets kringspridande utom kungsådrans egentliga område, äfven
om någon byggnad ej funnes i vattnet, ligger för öppen dag, då föreskriften
om kungsådrans dimensioner tydligen endast är gifven för
att en gång för alla begränsa strandegarnes byggnadsföretag. Enahanda
är förhållandet med farled, hvilken får begagnas såsom flottled.
Ifrågavarande begränsning skulle enligt förslagets 2 § fortfarande
gälla redan befintliga flottleder, hvarest den, såsom en gång i
laga ordning tillkommen, måste, ehuru föga lämplig, lemnas att, till
den kraft och verkan med hittills gällande lag öfverensstämmer, fortfarande
lända till efterrättelse intill dess antingen strandegaren jemlikt
11 § i vattenrättsförordningen vinner tillstånd att bygga öfver
begränsningen eller ock de flottande enligt 4 § i förevarande lag undfått
lof att göra anläggningar, som inkräkta på det vattenområde,
hvaröfver strandegaren förut kunnat fritt förfoga. Hvad deremot
angår de nya flottleder, som på grund af 3 § i den nu föreslagna

195

lagen skulle komma att inrättas, har någon bestämmelse att vattendraget
skulle till viss del eller viss bredd, lika för alla dessa flottleder,
lemnas obebygdt eller fritt från stängsel ej ansetts böra i lagen
intagas. Uppenbarligen måste i de olika vattendragen vattenmängden,
strömhastigheten, vattendragets formation, flottgodsets myckenhet
och beskaffenhet jemte åtskilliga andra omständigheter tagas
i beräkning innan det är möjligt att på ett tillfredsställande sätt bestämma
till huru stor del vattendraget behöfver reserveras för flottningens
behof och hvilken begränsning i strandegarnes rätt att bygga
måste i mån deraf inträda. Otvifvelaktigt lärer härvid ett visst alntal,
såsom vid farled, eller en tredjedel eller en sjettedel, såsom vid
kongsådra, ibland vara för mycket, ibland åter för litet, och det
skulle i sjelfva verket vara en ren tillfällighet om ett sådant mått
ens någon gång vore fullt lämpligt. Undantagen skulle här sannolikt
blifva regel. Men det vore icke ens möjligt eller lämpligt att på en
gång vid en viss flottleds inrättande gifva en dylik bestämmelse för
hela dess längd, utan inträder behofvet deraf först då det visar sig
att någon strandegare anmäler sig vilja i vattnet uppföra en byggnad
af visst uppgifvet slag. Det bör då, med hänsyn till flottningens behof
samt jemnlikt de i förevarande lagförslag i allmänhet angifne
grunder och i öfverensstämmelse jemväl med det i förordningen angående
jordegares rätt öfver vattnet föreslagna förfarande, åligga
Konungens Befallningshafvande att till efterrättelse för den, som vill
göra en dam eller annan byggnad, bestämma lämpliga inskränkningar,
hvarigenom således en normal skyddsgräns beredes flottleden, så
vidt i det förevarande speciella fallet är behöfligt. Derjemte eger
Konungens Befallningshafvande, om sådant äskas, att i sammanhang
dermed företaga till pröfning frågan om och under hvad vilkor det
må kunna tillåtas den, som vill bygga, att öfverskrida denna normala
skyddsgräns eller med andra ord att öfverbygga den sålunda
konstaterade flottleden, t. ex. under vilkor att flottgodset föres förbi
fördämningen medelst en öfver landfästet lagd ränna eller på annat
lämpligt sätt. På samma gång kan och bör jemväl frågan om skydds -

196

anstalter för de lagliga byggnaderna enligt angifne grunder företagas
till pröfning utan vidare omgång, och således hela byggnadsfrågan
på grund af samma utredning och i samma beslut komma till afgörande.

12 §. Det måste ligga i sakens natur att sådana anläggningar eller

andra åtgärder, hvartill Konungens Befallningshafvande jemlikt 4 §
gifvit lof, i allmänhet ej böra, så vidt de kunna på annans rätt inverka,
få verkställas, innan nämnda myndighets beslut derom vunnit
laga kraft. Det har dock funnits nödigt medgifva att under vissa
förhållanden undantag från berörde grundsats må ega rum. Under
liottningens fortgång kan det t. ex. understundom visa sig behöfligt
att till förekommande af skada å vattenverk eller annan egendom
vidtaga på egarens eller möjligen någon annans rätt inverkande åtgärd,
hvars behöflighet ej varit förut ifrågasatt. Om, sedan tillstånd
till anläggningen blifvit af Konungens Befallningshafvande meddeladt,
klagan öfver beslutet finge utgöra hinder emot verkställighet deraf,
skulle mången gång den befarade skadan ej kunna afvärjas. Följaktligen
bör Konungens Befallningshafvande ega att förordna det beslutet
må, utan hinder af deröfver förd klagan, gå i verkställighet,
hvilket medgifvande dock bör betingas af skyldighet att ställa säkerhet
för den skada, som möjligen kan genom åtgärden tillskyndas den, å
hvars rätt den inverkar.

I afseende å godtgörelse för de skador, som vållas af anläggningar
eller andra åtgärder, hvartill Konungens Befallningshafvande jemlikt
4 § meddelat tillstånd genom laga kraft egande beslut, kan jemväl
fråga uppstå huruvida den skadelidandes rätt behöfver betryggas
genom ställande af dylik säkerhet. Föreskriften i 22 § flottningsstadgan
att, derest flottningen ej bedrifves så som sig bör eller faststälda
ersättningar ej gäldas, Konungens Befallningshafvande eger
pröfva om och på hvad vilkor flottningen vidare må tillåtas innebär
visserligen ett i allmänhet ganska verksamt korrektiv emot de flottandes
försumlighet. Sådana fall kunna emellertid förutses, då äfventyret
af flottningsrättens förlust varder fullkomligt utan betydelse för

197

ernående af det syfte, hvarom fråga nu är. Detta skulle kunna inträffa
t. ex. då någon, som erhållit tillstånd att verkställa anläggningar
för flottleds inrättande, påbörjat åtskilliga arbeten eller vidtagit
andra åtgärder, hvaraf skada för andra kan uppstå, men sedermera
af någon anledning, såsom försämrade konjunkturer, öppnande
af andra kommunikationsleder eller dylikt, ej vidare är intresserad af
arbetenas fullbordande och flottledens trafikerande samt följaktligen
ej beröres af ett förbud emot flottningen. I sådant fall, der någon
flottning ej kommer till stånd och följaktligen ej heller någon säkerhet
genom flottgodsets utmätande kan beredas, skulle ock strandegare
och andre, hvilkas egendom skada tillskyndats genom dylika påbörjade
arbeten, vara för utbekommande af godtgörelse hänvisade .allenast
till den personliga vederhäftigheten hos den, som erhållit tillstånd
att inrätta flottleden, och således möjligen kunna gå miste om
dem tillkommande skadestånd. Möjligheten häraf måste i lagstiftningen
förekommas. Onekligen skulle detta lättast låta sig göra genom
att i analogi med stadgandet i 24 § af expropriationslagen meddela
en allmän föreskrift om skyldighet att jemväl i de fall, der expropriation
enligt nämnde lag ej eger rum, ställa säkerhet för ifrågavarande
skador innan något arbete finge företagas. Eu sådan föreskrift
har Beredningen dock ej funnit nödig eller ens lämplig. Ty
dels torde det antagande ej vara oberättigadt att de, som företaga
sig att inrätta eller förbättra en flottled, i allmänhet äro vederhäftige
för ifrågavarande ersättningar, dels skulle skyldigheten att prestera
borgen eller annan säkerhet för de ofta högst betydliga belopp,
hvarå mången gång anspråk utan giltiga skäl kunde komma att väckas,
alldeles gagnlöst försvåra nya flottleders öppnande och, hvad
som vore ännu betänkligare, nödiga förbättringar å äldre flottled.
På dessa grunder har Beredningen ansett lämpligast, att på omständigheterna
i hvarje särskildt fall må bero huruvida en dylik skyldighet
bör finnas eller ej, och följaktligen inskränkt densamma till
de fall, då Konungens Befallningshafvande finner sådant vara till
betryggande af ersättningstagares rätt af behofvet påkalladt. I fråga

198

om löseskillings eller ersättnings gäldande i de fall, då egentlig expropriation
eger ruin, qvarstå de derutinnan gällande föreskrifter naturligtvis
oförändrade.

Hvad angår den skada, som genom sjelfva flottningen vållas, har
den skadelidande, på sätt vid 10 § blifvit anfördt, i allmänhet tillfyllestgörande
säkerhet i de flottandes solidariska ansvarighet, och
det i 12 § åt Konungens Befallningshafvande lemnade bemyndigande
att föreskrifva ställandet af pant eller borgen lärer val i sådant fall
sällan behöfva tillämpas. Der åter, såsom vid oktrojflottning, eu dylik
solidaritet ej eger rum, lärer väl samma bemyndigande ej kunna
anses öfverflödigt.

in.

Förordning
angående allmän farled.

I sammanhang med ett lands materiella framåtskridande ökas
behofvet att använda de naturliga vattendragen för samfärdseln. I
följd häraf kan fråga uppstå att för sjöfart öppna vattendrag, der
sådan förut ej förekommit och ej heller kongsådra utgjort hinder
emot vattendragets stängande. Skyldigheten för strandegarne att, då
det allmännas intresse påkallar öppnande i sådant vattendrag af allmän
farled, underkasta sig detta torde ej kunna sättas i fråga. Hvad
i motiven för den föreslagna förordningen angående allmän flottled
blifvit yttradt om strandegares skyldighet att under vissa förhållanden
tåla det ett vattendrag upplåtes till allmän flottled eger i ännu högre
grad tillämplighet i fråga om vattendragets upplåtande till allmän
farled. Gällande lag lemnar väl i förordningen den 14 April 1866
föreskrift om förfarandet då Konungen finner nödigt att jord eller
lägenhet skall för farled begagnas, men gifver i öfrigt ingen bestämd
anvisning huru vattendrag, der allmän farled ej finnes, må kunna
dertill upplåtas utan att egarens rätt till grunden afstås. Af första
vattenrättskomitén meddelades stadganden derom, hvaremot senare
komitén ej upptog några bestämmelser i ämnet. Vid granskning i
Högsta Domstolen af sistnämnda komités förslag anmärktes ock att
detsamma helt och hållet saknade föreskrifter för öppnande af nya
allmänna farleder och att, derest förslaget blefve lag, till följd af

200

denna brist i lagstiftningen ej annan utväg skulle återstå än att
genom öfverenskommelse med vederbörande strandegare söka vinna
makt, hvilken åtgärd likväl icke syntes vara egnad att befordra utsträckandet
af vattenkommunikationerna inom riket och derigenom
medelbart gagna jordbruket. Omförmälda brist har Beredningen nu
sökt afhjelpa.

I förevarande förslag har till en början bort utmärkas hvad med
allmän farled skall förstås. Såsom utgångspunkt har dervid antagits
det sakförhållande att sjöfart allmänneligen idkas eller att, om den
vare sig afstannat eller ock ej ännu kan anses hafva börjat — hvilket
särdeles i de fall, der vattendragets öppenhållande beror af kungsadras
befintlighet, till äfventyra understundom karl inträffa — sjöfart
år enligt gällande lag tillåten. Enligt vedertaget språkbruk är här
»sjöfart» naturligtvis att uppfatta i den vidsträcktare meningen af
fart ej endast i sjö utan ock i elfvar eller åar äfvensom vid hafvets stränder
och i sunden emellan der belägna skär och holmar. På de ställen,
der vid den tidpunkt, då den föreslagna bestämmelsen skulle
träda i kraft, allmän farled vore att anse såsom lagligen befintlig,
skulle den ock framgent lem nas fri från inkräktning eller inskränkning.
genom strandegarnes byggnadsföretag eller andra anläggningar,
dervid den ideella gräns, som strandegarne ej finge öfverskrida, skulle
förblifva densamma som hittills varit gällande. 1 detta hänseende har
nuvarande lag i 20 kap. 3 § Byggningabalken i allmänhet reserverat
ett minimiutrymme åt segelled af tolf alnar och åt båtled af åtta
alnar, hvarjemte sjöfarten på de ställen, der kongsådra skulle hållas
öppen och kungsådrans bredd öfversteg minimidimensionerna å segeleller
båtled, egde åtnjuta det sålunda betryggade större minimiutrymmet.
Utan tvifvel hafva dock på många ställen de sålunda lagbestämda
måtten för inskränkningen i strandegarens dispositionsrätt
undergått förändringar genom dom eller särskilda föreskrifter. Den
sålunda lagligen tillkomna norm för förhållandet emellan strandegarnes
och det allmännas rätt har hvarken bort eller ens kunnat näbbas
utan ^måste fortfarande ega af uttrycklig lag skyddad giltighet till

201

dess en förändring deri sker i laga ordning. Härvid hör dock, på sätt
redan i det föregående är anmärkt, den missuppfattning ej tillåtas göra
sig gällande att sjöfarten borde, äfven om vattendraget ej är bebygdt,
hålla sig inom den bestämda gränsen. Allenast pa de ställen, derstrandegaren
byggt ut till denna emot honom gällande gräns, måste sjöfarten
hålla sig inom den sålunda bestämda segelrännan.

Men om än sålunda för redan befintlig farled nu gällande norm
bort tills vidare lemnas orubbad, har dock erfarenheten utvisat att eu
så beskaffad, för alla vattendrag lika begränsning icke kan tillfredsställa
trafikens behof. Särskilda förhållanden kunna till ocli med
föranleda dertill att inom samma vattendrag på olika ställen olika
mått böra fastställas. Pröfningsrätt i sådant hänseende är derföre i
förslaget uppdragen åt Konungens Befallningshafvande. I fråga om
anläggningar eller åtgärder af hvarjehanda slag, såsom bortsprängning
af grund, uppmuddring eller annan strömrensning, utläggning af förtöjningsringar,
duc d’alber ra. in., öfverensstämma de föreslagna föreskrifterna
för farled och flottled med hvarandra. Den särskilda proceduren
med anlitande af skiljemän för ersättningarnas bestämmande
bär dock med afseende å olikheten i förhållandena derutinnan ej
blifvit upptagen i förevarande förslag, då någon anledning till ett
dylikt undantag från den allmänna rättegångsordningen ej förefinnes.

Hvad flottled angår, är i det föregående anmärkt att flottningen
till följd af detta transportsätts egendomliga beskaffenhet, äfven om
den bedrifves med oklanderlig ordning och iakttagande af alla föreskrifna
försigtighetsmått, kan förorsaka skador, hvilka således ej kunna
tillskrifvas någon vårdslöshet eller försummelse hos de flottande. Vid
farledens begagnande på ett med gifna föreskrifter öfverensstämmande
eller i allmänhet ordentligt och varsamt sätt kan deremot ej någon
skada uppstå, hvilken bör gäldas af de sjöfarande. Väl har i andra
länders lagstiftning fråga uppstått derom att de rubbningar, som
möjligen tillskyndas strandbrädden genom svallvåg från ångbåtar eller
andra fartyg, borde sålunda ersättas, men efter Beredningens åsigt

O D

202

tala öfvervägande skäl emot en dylik ersättningsskyldighet. Nästan
aldrig torde ifrågavarande skador framkallas endast af vågsvallet utan
samverkan af andra naturliga orsaker, såsom isgång, starkare strömsättning
in. in., hvilka i öfvervägande grad dertill bidraga, och skadan
är i alla händelser främst att tillräkna jordmånens lösare beskaffenhet,
som är en egendomen vidhäftande naturlig olägenhet.
Det ligger dessutom i farledens eget intresse att genom strandskoning
förebygga dylika skador, enär eljest dyrbarare uppmuddringar kunna
blifva nödiga. Frågan huruvida bullret af ångbåtstrafiken inverkar
till förminskning af fiske är omtvistad och hörer i allt fall mera till
den speciella fiskerilagstiftningen. Vid nu antydda förhållanden förefinnes
ej någon anledning att i afseende å farleds begagnande stadga
särskild ersättningsskyldighet utöfver den allmänna, som åligger den,
hvilken afsigtligt eller genom vårdslöshet tillskyndar annans egendom
skada.

I fråga om det intrång eller hinder, som tillvaron af en farled
kan vålla vid anläggningar af industriella verk med spänd vattenkraft,
bör erinras att dylika verk till följd af sakens natur nästan aldrig
kunna med någon fördel byggas annorstädes än der strömmens lopp
afbrytes genom forsar och fall, eller således på de ställen, der någon
naturlig farled ej i allmänhet kan finnas. Några väsentliga materiella
olägenheter eller hinder mot anläggning af nya industriella vattenverk
torde således ej behöfva befaras såsom följd af den nya lagstiftningen
angående farled.

Vidare må erinras att, ehuru vid farleds inrättande understundom
erfordras dragvägar å stränderna, det intrång, som derigenom förorsakas,
är så permanent och i öfrigt så beskaffadt att rättighet till
upptagande af dylik väg icke kan likställas med det åt flottningsmanskap
medgifna tillträde till stränderna vid flottled utan bör, om
väg behöfves, hvilket i vårt land ej särdeles ofta torde vara fallet, densamma
åstadkommas i enahanda ordning som annan allmän väg med anlitande
af expropriation utaf marken, derest ej strandegaren, såsom antagligt
är, föredrager att godvilligt upplåta mark till begagnande derför.

203

Att, der allmän farled framgår till eller ifrån hamn eller lastningsplats,
sjelfva hamnutrymmet i vattnet är oskiljaktigt förenadt
med farleden eller rättare utgör en del af farleden sjelf, torde uppenbarligen
öfverensstämma med nuvarande rättsuppfattning. Hittills
hafva hithörande förhållanden nästan uteslutande blifvit ordnade
genom administrativa föreskrifter, men omsorgen om de ytterst vigtiga
intressen, som äro förenade med hamnarnas bibehållande och
utvidgande, såsom för landet oumbärliga anstalter, synes fordra att
dessa förhållanden ordnas genom civilrättsliga bestämmelser. Enligt
det i förslaget intagna stadgande är förklaradt att hamnbassinen med
det utrymme i vattendraget, hvilket är genom föreskrifter i hamnordningar
eller annorledes lagligen bestämdt, utgör en integrerande
del af farleden. Till följd deraf åtnjuter hamnbassinen
samma lagliga skydd mot inkräktningar af strandegaren som genom
de nu föreslagna författningarna är tillförsäkradt den egentliga farleden,
och frågor om dess utvidgande eller ordnande äro underkastade
samma processuella förfarande som gäller i afseende å farled.

I allt öfrigt äro de föreslagna bestämmelserna om farled i den
mån öfverensstämmande med motsvarande stadganden angående flottled
att Beredningen får hänvisa till den för de sistnämnda redan
lemnade motivering.

IV.

Förordning

tillägg till Kongl. förordningen den 14 April 1866 angående jords
eller lägenhets afstående för allmänt behof.

För åtskilliga allmänna ändamål kan det stundom vara af nöden
att vatten ur vattendrag bortledes för att annorstädes nyttjas. Såsom
exempel derpå må nämnas de numera allt talrikare förekommande
vattenledningarna i ändamål att förse städer eller andra mera
befolkade orter med deras behof af vatten. För farled och flottled
erfordras jemväl understundom att ur vattendrag bortleda större eller
mindre del af vattnet för att begagnas i kanaler eller rännor utanför
flodbädden. Sällan torde emellertid dylika ledningar kunna göras
utan att strandegarne deraf lida någon, om än ringa olägenhet. Och
då ej mindre nu gällande lag i 20 kap. 7 § B. B. än äfven den i
stället för nämnda lagrum föreslagna 16 § i vattenrättsförordningen
förbjuder till och med den, som eger del i ett vattendrag, att derur
bortleda vatten, så vidt derigenom annan strandegare tillskyndas
men, skulle således de nu nämnda företagen, om än den deraf för
strandegaren uppkommande olägenhet vore aldrig så obetydlig, kunna
af en enda obillig strandegare alldeles förhindras, derest ej rättighet
till vattnets bortledande kunde genom expropriation förvärfvas.

Då gällande expropriationslag bland exemplen på de fall, då jord
eller lägenhet bör för allmänt behof upplåtas, jemväl upptager dem
då dylik upplåtelse erfordras för åstadkommande af »strömrensning,

205

farled eller annan vattenledning», utgår den otvifvelaktigt i allmänhet
från den grundsats att äfven den enskilda rätten öfver vattnet
måste i nämnda fall vika för det allmännas behof. Sålunda lärer
obestridligen ett i vattendragets bädd befintligt vatten- eller fiskeverk
eller sådant, jemlikt gällande föreskrift angående hemmansklyfning
och jordafsöndring, från hemman eller lägenhet afsöndradt vattenfall
eller fiske, hvilket antagit karakteren af sjelfständig lägenhet, kunna
i expropriationsväg undanrödjas, om vattendraget ej kan ty förutan
på det ifrågavarande stället göras tjenligt för det afsedda ändamålet.
Expropriationsrätten emot en så beskaffad lägenhet måste naturligtvis
ock innebära rättighet att vidtaga nödiga förändringar i bottnen
af vattendraget äfvensom att genom fördämningar eller slussar reglera
den till lägenheten förut hörande vattentillgången. Men enligt den
uppfattning, som synes hafva gjort sig gällande hos Kongl. Maj:t
vid pröfning af så beskaffade frågor, sträcker sig ej expropriationsrätten
derhän att vattentillgången får ledas bort för att nyttjas på
annat ställe än inom dess egentliga bädd. *) I det speciella fallet
att fråga väckes om upptagande af en kanal eller vattenledning, för
hvars behof vattnet måste tillföras från annat vattendrag, skulle således
enligt gällande expropriationslag visserligen den mark, igenom
hvilken den nya ledningens bädd uppgräfdes, kunna genom expropriation
erhållas, men vattnet ej få ditledas med mindre än att genom
fullständig expropriation af bottnen och stränderna till det vattendrag,
hvarifrån vattnet leddes bort, dispositionsrätt öfver vattentillgången
deri vunnes.

*) I anledning af ansökan om rättighet att för vattenledningsanläggning i staden
Lund få för stadens räkning afleda behöfligt vatten från källsprång och vattendrag å
kringliggande landsbygd har Kongl. Maja genom resolution den 24 Okt. 1873 förklarat
att enligt gällande lagstiftning befogenhet ej kunde staden medgifvas att för nämnda
ändamål genom expropriation förvärfva rättighet af omförmäld beskaffenhet. Likaså har
en ansökning att för enahanda anläggning i staden Sundsvall få för stadens räkning förvärfva
vatten ur en bredvid staden belägen sjö och å blifvit af Kongl. Maj:t genom resolution
den 22 Mars 1878 förklarad icke vara af beskaffenhet att böra emot vederbörande
strandegares bestridande beviljas i den ordning, som blifvit ifrågasatt.

206

Att under sådana förhållanden många nyttiga företag af ofvan
antydda beskaffenhet skola komma att omöjliggöras eller åtminstone
i väsentlig mån förhindras ligger i öppen dag. Med hänsyn till det
vigtiga inflytande de ega för den allmänna helsovården och samfärdseln
har derföre Beredningen trott sig ej böra underlåta tillse
om ej till deras befrämjande en utsträckning af expropriationslagens
nuvarande bestämmelser må vara af behofvet påkallad.

I en del främmande länder har åt expropriationslagstiftningen
gifvits den vidsträckta omfattning att på grund deraf den enskilde
jordegaren, utan vare sig rättighet eller skyldighet att afstå från
eganderätten till sin jord, måste underkasta sig de servituter derå,
som för allmänt behof finnas nödiga, och således äfven tåla att för
allmänt ändamål dispositionsrätten öfver det å hans grund befintliga
vatten inskränkes eller honom afhändes. I andra länder åter finnas
speciallagar om expropriation af dispositionsrätten till enskildes vatten.
Så är i Baiern genom Gesetz vom 28 Mai 1852 fiber die Bentttzung
des Wassers medgifvet att källvatten, som är behöfligt för
allmänt ändamål eller för en kommuns oundgängligen nödiga hushållsbehof,
må kunna genom expropriation förvärfvas. I Norge är
rättighet till expropriation af vatten för vattenledning till stad inedgifven
genom Lov den 28 Aug. 1851, hvarjemte genom Lov den 3
Juni 1874 enahanda rättighet medgifves för det fall att vid egendom
på landet behöfves ledning för vatten till husbehof.

I motiven till de föreslagna författningarna om flottled och farled
har Beredningen redan varit i tillfälle att utveckla sin åsigt om
den enskilde strandegarens pligt att i afseende å nyttjanderätten
till vattnet underkasta sig de inskränkningar, som för den allmänna
samfärdseln pröfvas nödiga; och i nämnda författningsförslag har åt
Konungens Befallningshafvande uppdragits att i förekommande fall
meddela närmare föreskrift i berörda hänseende. Att i de fall, då
för ändamålet erfordras att vatten ur vattendrag bortledes för att å
annat ställe begagnas, staten äfven skulle hafva rätt till en dylik
åtgärd mot ersättning för den skada, den enskilde strandegaren der -

207

igenom kunde tillskyndas, finnes äfven i samma förslag förutsatt.
Men då ett sådant bortledande af vatten kan, såsom ofvan är antyda
ej blott för inrättande eller förbättrande af kommunikationsleder
utan äfven för andra allmänna ändamål vara af behofvet påkalladt,
samt frågor om enskilde jordegares skyldighet att till det
allmänna upplåta vattnet å hans grund synas, ehvad expropriation
af sjelfva vattenbädden i sammanhang dermed påkallas eller icke,
böra, i ena som andra fallet, efter samma grunder bedömas och i
enahanda ordning behandlas, har Beredningen ansett de i detta ämne
nödiga bestämmelser lämpligast kunna gifvas i form af tillägg till
gällande expropriationslag.

Ehuru den olägenhet, som strandägare jemlikt 1 § af förevarande
författningsförslag kan blifva pligtig att tåla, väl i allmänhet
ej torde vara af någon synnerlig betydenhet, kan den dock någon
gång verka derhän att en anstalt, som strandegaren vidtagit för att
tillgodogöra sig vattnet å sin grund, blifver obrukbar eller i väsentlig
mån försämras. I sådan händelse har i 2 § egaren till en dylik
anstalt tillförsäkrats rätt att mot lösen afstå densamma; och har genom
3 § denna rätt likstälts med den i 14 § af expropriationslagen
omförmälda. Detsamma bör ock gälla om andra likartade lägenheter
t. ex. sådant från hemman eller lägenhet afsöndradt strömfall
eller fiske, som afses i 15 § af Kongl. förordningen den 6 Augusti
1864.

Förordning

angående ansvar för underlåtenhet att öppna damlucka.

Då de i hittills gällande lag befintliga ansvarsbestämmelser för
underlåtenhet att hålla damlucka öppen å stadgad tid bort ersättas
med nya, har det visat sig af nöden att i väsentlig mån höja ansvaret
för nämnda försummelse. Om den skada, som kan uppkomma
genom olaga uppdämning å annans egor, jemföres med den skada de
i viss mån likartade förseelser, hvilka omförmälas i 24 kap. Strafflagen
och särskildt i dess 1 och 14 §§, kunna medföra, torde den
föreslagna ansvarspåföljden icke böra anses högre tilltagen än för
ändamålets vinnande är nödigt. Ehuru åt samma ansvarsstadgande
till äfventyrs kunnat beredas plats i nämnda kap., har det dock ansetts
lämpligare att intaga detsamma i särskild författning.

I öfverensstämmelse med nu gällande lags grunder har allenast
ett sådant lagstridigt qvarhållande af vatten, som har sin orsak i
underlåtenhet att hålla damlucka öppen under föreskrifven tid eller
ock då vattnet stiger öfver faststäldt märke, gjorts till föremål för
ansvarsbestämmelsen. Denna har följaktligen icke tillämplighet å sådana
vanligen mindre vådliga och på samma gång mindre uppenbara
öfverträdelser, till hvilka någon eljest gör sig skyldig i afseende å
gifna föreskrifter om hushållningen med eller framsläppandet af vattnet.

Förordning

angående ändring i vissa delar af gällande Fiskeri-stadga.

Då i den föreslagna, emot 20 kap. Byggningabalken svarande
vattenrättsförordningen blifvit upptagna allmänna föreskrifter såväl
om de inskränkningar i strandegarens rätt, som härleda sig från det
allmännas fordran att kungsådra, farled och flottled skola hållas öppna,
som ock angående enskildes rätt att uppdämma vatten, har det synts
följdrigtigast att ur fiskeristadgan borttaga allt hvad den innehåller
rörande dessa ämnen så att nämnda stadga uteslutande afser fiskerinäringen.

På grund häraf och jemte det åt 2 kap., hvilket således numera
skulle afse allenast den för fiskens gång i vattnet nödiga led, gifvits
eu dermed öfverensstämmande rubrik, hafva 11, 13, 14, 15 och 30
§§ erhållit ny lydelse, dervid dock förra innehållet, så vidt fråga är
om fisket, blifvit i allt hufvudsakligt lemnadt oförändradt, enär en
revision af grunderne för samma stadganden, om än, såsom det vill
synas, i vissa hänseenden påkallad, ej legat inom det Beredningen
gifna uppdrag.

VII.

Kungörelse

om förändrad lydelse af 58 § i gällande Stadga om
skiftesverket i Riket.

I afseende å förevarande förslag hänvisar Beredningen till hvad
om skälen dertill är yttradt i motiven till 6 § af förordningen angående
jordegares rätt öfver vattnet å hans grund, och får endast
tillägga att, då ifrågavarande egoutbyte till följd af bestämmelsen i
56 § skiftesstadgan ej får ske i annat fall, än då den, som skall afstå
jord, kan i vederlag erhålla annan lämplig jord och ej genom flyttning
i läget lider märkligt men, samt fidl ersättning gifves honom, i
händelse den jord han mister är bättre än den han får i stället, någon
anledning ej synes vara för handen att egoutbytet i detta fall
mer än eljest skall kunna medföra någon olägenhet.

Vill

Flottnings-Stadga.

Såsom i det föregående blifvit anfördt, är enligt förslaget till 1—3 §§.
förordning angående allmän flottled åt administrativ myndighet,
Konungens Befallningshafvande, öfverleninadt att afgöra huruvida ett
vattendrag bör till allmän flottled upplåtas samt att meddela nödiga
bestämmelser angående flottningens bedrifvande i de allmänna flottlederna
och i sådant afseende dels föreskrifva hvilka åtgärder böra
vidtagas för skyddande af strandegares och andres rätt, dels ordna
flottningen emellan de flottande inbördes. Reglerna angående det
processuella förfarande, som vid dylika frågors handläggning* bör
iakttagas, äro meddelade i 1—7 §§ af ifrågavarande stadga.

Af nämnda ärendens beskaffenhet följer att i de flesta fall Konungens
Befallningshafvande icke lärer kunna meddela utslag deri
förr än en undersökning på stället förrättats af sakkunnige män och
Konungens Befallningshafvande derigenom erhållit nödig vägledningför
sitt omdöme. Enligt senare vattenrättskomiténs förslag hade
Konungens Befallningshafvande att i hvarje särskildt fall bestämma
huruvida en dylik undersökning borde försiggå. Beredningen har
deremot för sin del ansett att, då fråga väckes om vattendrags upplåtande
till allmän flottled, syn å vattendraget alltid bör föregå Konungens
Befallningshafvandes pröfning af ärendet, men att, enär för
afgörande af de frågor, som ega sammanhang med flottning i redan
befintlig allmän flottled, nödig utredning stundom kan utan föregå -

212

ende syn erhållas samt i sådana fall syn följaktligen skulle komma
att medföra allenast onödig kostnad, det i dessa fall får på Konungens
Befallningshafvandes godtfinnande bero huruvida syn å vattendraget
må vara erforderlig.

Synens ändamål är att lemna Konungens Befallningshafvande
nödigt material för ärendets pröfning och att bereda parterne tillfälle
att träffa förening. Denna förrättning får således icke uppfattas
såsom något helt för sig, såsom en instans; och då synemännens utlåtande
ej innefattar något för parterne bindande, behöfver det ej af
dem öfverklagas, derest de icke finna sig belåtne med det resultat,
hvartill synemännen kommit.

Då särskilda tekniska insigter erfordras för att leda synen samt
dessa torde vara att i främsta rummet finna hos officerare vid Vägoch
Vattenbyggnadskåren, böra företrädesvis bland desse förrättningsmän
utses. Enär emellertid biträde af sådan tjensteman ej alltid kan
vara att påräkna, har det ansetts böra medgifvas att jemväl annan,
som är i vattenbyggnad kunnig och i öfrigt för uppdraget lämplig,
må till förrättningsman förordnas.

Någon uttrycklig föreskrift att undersökningen skall förrättas af
ojäfviga personer har icke ansetts vara behöflig, då, såsom nyss är
nämndt, förrättningen afser allenast att åstadkomma en utredning i
ärendet och ej tager åt sig laga kraft. Uppenbart är emellertid att
äfven utan en dylik föreskrift Konungens Befallningshafvande icke
lärer till synemän utse personer, till hvilkas omdöme vare sig på
grund af de i lag upptagna jäf eller andra förhållanden Konungens
Befallningshafvande anser sig ej kunna hysa fullt förtroende.

Genom Kongl. brefvet den 24 Mars 1871 är föreskrifvet att, då
i de norrländska länen eller Stora Kopparbergs län fråga uppstår om
fastställande af flottningstaxa för vattendrag, som utgör flottningsled
för virke från kronan tillhörig mark, Konungens Befallningshafvande
skall förordna vederbörande skogstjensteman att närvara vid den syn,
som för frågans utredning kan komma att hållas, eller, i händelse
sådan syn icke eger rum, i allt fall lemna skogstjenstemannen till -

213

fälle att i frågan sig yttra. Denna bestämmelse är upptagen i 2 §,
och har derjemte föreslagits att äfven eljest, så snart utredning erfordras
angående virkestillgången å de till vattendraget gränsande
skogar, skogstjensteman bör tillkallas. Denne är nemligen redan på
grund af sin instruktion pligtig att taga kännedom om beskaffenheten
af äfven enskilde skogar inom revieret och bör vara den, som kan
lemna de säkraste och mest opartiska upplysningar. Åt nämnde
tjensteman torde dock ej alltid kunna öfverlemnas att bevaka de intressen
kronan eller allmän inrättning såsom strandägare kan hafva,
eller det allmännas rätt i afseende å farled, fiske m. m., utan lärer
annat allmänt ombuds närvaro vid synen för sådant ändamål stundom
vara erforderligt.

4 § afser att lemna en instruktion för synemännen och innefattar 4 §.
dels i inledningen en allmän erinran angående ändamålet med förrättningen
och de synpunkter, hvarifrån synemännen dervid böra utgå,
dels ock under särskilda afdelningar föreskrifter om hvad vid förrättningen
företriiäesvix bör blifva föremål för utredning. Instruktionen
är således icke uttömmande, utan har allenast till ändamål att meddela
en anvisning om de omständigheter, hvarvid synemännen i främsta
rummet böra fästa sin uppmärksamhet. Då de föreslagna bestämmelserna
finna sin förklaring af hvad i motiven för förordningen om
allmän flottled blifvit anfördt angående förfarandet vid flottning samt
de deraf vållade hinder och skador äfvensom af stadgans föreskrifter
i öfrigt, torde någon motivering af samma bestämmelser ej vara af
nöden. Föreskriften att, der någon, som af flottledens inrättande förväntar
skada, vid synen äskar uppskattning deraf, synemännen böra
verkställa sådan uppskattning har tillkommit för att i möjligaste
måtto bereda parterne tillfälle att under synemännens ledning träffa
öfverenskommelse om ersättningens belopp.

Båda föregående komitéerna hafva bland synemännens åligganden
upptagit jemväl skyldighet att tillse huruledes anstalt, som till förekommande
af åverkan å kronans mark pröfvades nödig, borde inrättas.
Denna bestämmelse synes sakna allt värde och återfinnes der -

214

före ej i Beredningens förslag. En dylik anstalt är nemligen icke
hänförlig till de anordningar, som röra den allmänna flottningen.
Naturligtvis är det i allt fall kronan ej betaget att i sådana genom
kronans skogar gående vattendrag, der flottning bedrifves, vidtaga
nödiga försigtighetsmått af antydd beskaffenhet, i den mån sådant
kan ske utan förfång för andra lofiiga intressen. Härvid bör ock
märkas att, derest olofligen afverkadt timmer skulle i någon betydligare
myckenhet till vattendraget nedföras, det väl i allmänhet torde
vara afsedt för export och följaktligen komma att nedflottas till flodens
utlopp, der kronan kan återtaga virket i utsorteringsbommen
vid flodmynningen, i hvilken händelse kostnaden för virkets återfående
blifver mindre och försäljningspriset för virket kan betingas högre
än längre upp i vattendraget.

Om beloppet af den ersättning, som synemännen böra ega att
åtnjuta, torde särskilda föreskrifter böra meddelas. Till skogstjensteman,
som förordnas att vid synen närvara, lärer i alla händelser ersättningen
böra utgå af allmänna medel, liksom ock, der det allmännas
rätt kräfver annat kronoombuds närvaro vid synen, kronan bör
vidkännas kostnaden derför.

5 §. Det förfarande, som för närvarande plägar iakttagas vid hand läggning

hos Konungens Befallningshafvande af vissa ekonomimål
af mera omfattande beskaffenhet, eller att Konungens Befallningshafvande
håller sammanträde, dervid samtlige parter ega tillstädeskomma
och andraga hvad de för sin rätts bevarande akta nödigt,
har ansetts lämpligt så snart fråga är om flottleds öppnande. De
många stridiga intressen, som i dylika ärenden förefinnas, böra vid
ett sådant sammanträde lättare kunna saminanjemkas, än om förfarandet
vore uteslutande skriftligt, likasom Konungens Befallningshafvande
ock får bättre tillfälle att förskaffa sig kännedom om alla omständigheter,
som böra på ärendets slutliga afgörande inverka. Uppenbart
är att part har sig obetaget att, om han sådant föredrager, hos
Konungens Befallningshafvande skriftligen utveckla sin talan. Är
åter fråga om gammal flottled, synes ett sammanträde inför Konungens

215

Befallningshafvande icke alltid vara erforderligt, utan bör behöfligheten
deraf, likasom af föregående syn å vattendraget, pröfvas i hvarje
särskildt fall.

Huru förfaras skall då det vattendrag, om hvars upplåtande till
allmän flottled ansökning blifvit framstäld, flyter genom flera län,
framhår af landshöfdinge-instruktionen den 10 November 1855, enligt
hvilken i fråga om ämnen, som röra menigheter inom flera län
och äro af beskaffenhet att böra i ett sammanhang pröfvas, landshöfdingarne
i dessa län böra gemensamt besluta.

Om och i hvad mån expropriation ifrågakommer kan ej alltid 6 §.
bedömas vid tiden för pröfning af frågan om vattendragets upplåtande
till allmän flottled eller då de för flottleden nödiga anläggningar
och andra åtgärder skola föreskrifvas. Väl ligger det i sakens
natur att vid den i 1 § föreskrifna syn kommer att utredas, hvilken
jord eller lägenhet bör för ändamålet tagas i anspråk, men synemännen
kunna ej då erhålla kännedom huruvida expropriation ma vara
af nöden. Detta blifver uppenbart först sedan allmän flottled förklarats
skola finnas i vattendraget eller föreskrift meddelats om de
nödiga anläggningarna och åtgärderna samt derefter sig visat att öfverenskommelse
emellan vederbörande ej kurmat träffas. Vid sådant
förhållande har Konungens Befallningshafvande att i sammanhang
med bifall till ansökningen meddela sökanden underrättelse om hvad
han, derest expropriation skulle visa sig behöflig, har att iakttaga
för erhållande af Kongl. Maj:ts tillstånd dertill. År fråga om kronan
tillhörig jord eller lägenhet, bör ock sökanden hänvisas att sin
begäran hos Kongl. Maj:t framställa till det afseende den kan förtjena.
Då Konungens Befallningshafvande ej tillkommer någon pröfningsrätt
i fråga om beviljandet af expropriation och följaktligen,
äfven om Konungens Befallningshafvandes beslut är grundadt på den
förutsättning att expropriation måste ske, beslutet derutinnan ej medför
någon rätt till expropriation verkställande, har det ej heller ansetts
erforderligt att, på sätt senare komiténs förslag innehåller, Konungens
Befallningshafvandes beslut underställes Kongl. Maj:ts pröfning.

216

‘ §• Den skilnad, som blifvit gjord i afseende å behandlingen af de

i 7 § ornförmälda frågor och dem, hvarom i 1 § handlas, är redan
i det föregående omnämnd.

Hvad angår andra momentet af 7 §, torde det visserligen ligga
i sakens natur att, om föreskrifna anordningar icke visat sig tillfyllestgörande,
det förra beslutet ej bör utgöra hinder för nya bestämmelsers
meddelande; dock har till förekommande af tvekan derutinnan
sådant blifvit bestämdt utsagdt.

8 §. Med afseende å den fara för samfärdsel och egendom, som skulle

kunna uppstå, om flottning i ny flottled finge ega rum innan visshet
erhållits att föreskrifna skyddsbyggnader blifvit på tillfredsställande
sätt verkstälda, har det ansetts nödigt föreskrifva att sådan flottled
icke får till allmänt begagnande upplåtas förr än dessa arbeten blifvit
afsynade och godkända.

Har Konungens Befallningshafvande föreskrifvit anläggning af
nödiga skyddsbyggnader i redan befintlig allmän flottled, torde det,
med hänsyn till den större eller mindre våda, som underlåtenhet af
deras verkställande må kunna medföra, höra på Konungens Befallningshafvande
ankomma att bestämma på hvad vilkor flottningen må
fortgå under tiden intill dess arbetena blifvit fullbordade. Varda
skyddsbyggnader verkstälda af de flottande utan att de genom förut
meddelad föreskrift fått sig sådant ålagdt, må naturligtvis flottningen
fortgå, så vida ej förbud deremot meddelas af Konungens Befallningshafvande.

Nödvändigheten i vissa fall att företaga ny värdering af de för
flottleden verkstälda arbeten motiveras i nästföljande §.

9 §• I 9 § har den redan i det föregående vidrörda frågan om för hållandet

emellan de flottande och dem, som verkstält eller bekostat
de föi ett vattendrags användande såsom flottled nödiga eller nyttiga
arbeten, kommit under behandling.

Härvid torde i främsta rummet de rättsförhållanden, som uppstå
då en enskild flottled förklaras för allmän, böra tagas i betraktande.
Enligt förslaget till förordning angående allmän flottled måste till

217

den enskilde rättegande, som lider skada genom arbeten för flottleds
inrättande, ersättning derför utgifvas. Detta stadgande, hvilket dock,
såsom i motiven blifvit erinradt, icke afser att ålägga de flottande
skyldighet att betala afgift för vattnets begagnande, eller att ersätta
den indirekta förlust, hvilken genom vattendragets upplåtande för allmän
konkurrens i trävaruhandeln kan tillskyndas någon, som förut haft
uteslutande rätt till flottning, gäller naturligtvis jemväl i allo till fördel
för egaren af den enskilda flottled, hvilken sedermera öfvergår
till allmän. Skulle t. ex. någon af honom verkstäld anläggning till
äfventyra befinnas så hinderlig för den större trafik, som efter flottledens
öppnande för allmänheten kan förväntas, att anläggningen
måste undanrödjas, bör otvifvelaktigt, derest en dylik åtgärd medför
någon skada, ersättning derför enligt nämnda förordnings b § honom
tillerkännas. Likaledes kan honom tillhörig jord eller lägerdiet ej
emot hans bestridande honom fråntagas annorledes än i den ordning
7 § dersammastädes föreskrifver, d. v. s. i expropriationsväg och
emot der stadgad godtgörelse. Den sålunda honom i likhet med alla
andre enskilde sakegare tillförsäkrade rätt till ersättning ur rent privaträttslig
synpunkt är dock ej till fyllest, utan måste, med hänsyn
till billighetens fordringar, suppleras genom eu för honom särskild!
gällande ytterligare ersättningsrätt, hvilken till sin grund och beskaffenhet
hufvudsakligen faller utom det privaträttsliga området.

Om uti ett vattendrag, som förklaras för allmän flottled, vissa
för flottningens underlättande eller för enskild egendoms skyddande
af sedd a byggnader, såsom bomledningar, flottrännor, dambord, skyddskistor,
eller vissa andra arbeten, såsom rensning, muddring, sprängning,
rätning af vattnets lopp in. m. d., äro nödiga, måste naturligtvis
alla de, som ämna idka flottning derstädes, eller åtminstone de
bland dem, som hafva det största intresset af flottningen, draga försorg
om deras verkställande. Desse måste för sådant ändamål tillskjuta
nödiga medel under förutsättning att framdeles kunna bereda
sig godtgörelse för samma kostnader, och de, hvilka ej sålunda i för 28 -

218

skott lemnat bidrag till kostnadernas bestridande, kunna ej rimligen
undandraga sig att framdeles, i den man de begagna flottleden och
dervid draga fördel af de verkstälda arbetena, medverka till kostnadernas
återgäldande. Denna grundsats, hvarå oktrojsystemet hvilar
och som jemväl vid öfriga strömrensningssystem blifvit allmänt antagen,
måste naturligtvis äfven tillämpas i det fall, då ifrågavarande
arbeten redan äro af enskild person verkstälda innan det af honom
disponerade vattendraget uppläts för allmänheten. Genom en dylik
upplåtelse är visserligen förre innehafvaren ej förhindrad att fortfarande
begagna flottleden för framforsling af sitt virke, och upplåtelsen
medför i berörda hänseende ej någon skada för honom utan
kan till och med bereda honom en lättnad i den mån underhållskostnaden
för honom minskas derigenom att andre flottande taga del
deri. Men uppenbart är ock att, om de öfrige flottande befriades
från allt deltagande i den före upplåtelsen gjorda kostnaden, skulle
derigenom dem beredas en oskälig fördel i så måtto att deras flottningskostnad
i sjelfva verket blefve lindrigare än den, som föi’re innehafvaren
måste för sitt flottgods beräkna för att kunna småningom
amortera sina redan häfda utgifter. Vidare bör märkas att å ena
sidan förre innehafvaren naturligtvis måste vara juridiskt oförhindrad
att förstöra eller bortföra de af honom gjorda anläggningar, i hvilket
fall de öfrige flottande måste bekosta nya, men att lian a andra sidan
derigenom endast fördyrar för sig sjelf flottningskostnaden, hvadan
denna hans juridiska rätt praktiskt saknar allt värde. Hvad de öfrige
flottande angår, är det visserligen uppenbart att, om t. ex. förre innehafvaren
låter en honom tillhörig stenkista, som afser skydd för
vattenverk eller fiskebyggnader, qvarstå, han ej kan förekomma att
de öfrige deraf utan någon kostnad för sig hemta den fördel att
flottningen af deras timmer ej vållar skada och således ej åsamkar
dem ersättningsskyldighet, men de äro ändock alltid underkastade
olägenheten af att ej med visshet kunna förfoga öfver skyddsanstalten
eller förekomma dess borttagande. Uppenbarligen böra dessa
förhållanden regleras med hänsyn till båda parternes ömsesidiga bästa.

219

Härför erfordras dock icke att i privaträttslig väg ålägga förre innehafvaren
att afstå sina byggnader till de flottande. En sådan tvångsrätt
blifver obehöflig, om såsom vilkor för koncessionen till flottleds
inrättande stadgas att förre innehafvare!! eger rätt till ersättning för
de nödiga eller nyttiga arbeten han verkstält för att försätta flottleden
i det skick, hvari den befinnes då den öfvergår till allmän.
Omsorgen om egen fördel framkallar då skyndsamt den reglering,
hvaraf hans rätt till ersättning beror, och, sedan den blifvit verkstäld,
hafva jemväl de öfrige flottande vunnit trygghet i fråga om
förenämnda byggnaders begagnande.

Någon tvekan har ej heller yppats derom att rätt till godtgörelse
för verkstälda arbeten bör tillerkännas den, som desamma bekostat.
Deremot har meningsskiljaktighet försports dels huruvida en dylik
rätt borde bekräftas genom civil- eller administrativ lag dels ock i
fråga om sättet för godtgörelsens uttaxering. Stadgande!! i detta
hänseende hänfördes af senare komitén hufvudsakligen till civillagens
område, vid hvilket förhållande tvister i dessa frågor antagligen skolat
tillkomma domstols pröfning. Derutinnan var dock en ledamot af
komitén skiljaktig och ansåg att ej mindre nyss nämnda frågor än
äfven frågan angående ersättningens belopp borde tillkomma Konungens
Befallningshafvandes pröfning och att bestämmelserna derom
borde införas i flottningsstadgan. Vid granskning i Högsta Domstolen
af korniténs förslag anmärktes att omförmälda af komitén till civillagen
hänförda föreskrifter ej bort der intagas, och denna åsigt har
jemväl omfattats af Beredningen. Enligt den redogörelse, som ofvan
blifvit lemnad för det förhållande, hvilket uppstår, då enskild flottled
öfvergår till allmän, har samma förhållande naturen af en reglering
utaf de flottandes inbördes rättigheter och skyldigheter, och en
dylik sker otvifvelaktigt i detta liksom i öfriga fall lämpligast genom
administrativa eller reglementariska föreskrifter. I öfverensstämmelse
härmed hafva i flottningsstadgan inrymts bestämmelserna om ersättningsskyldighetens
omfång och sättet för ersättningens utgörande, i
sammanhang hvarmed pröfningen af dessa frågor öfverlemnats åt

220

Konungens Befallningshafvande. Hithörande anordningar, hvilka stå
i nära analogi med fastställandet af trafiktaxor, hamn- och kanalumgälder
samt andra dylika på den allmänna samfärdseln inverkande
afgifter, skola följaktligen tillhöra den myndighet, som i allmänhet
har att bestämma sättet för flottledens bebyggande och underhåll
äfvensom att öfvervaka det trafiken ej genom oskäliga afgifter betungas.
Uppstår åter tvist om värdet af det, som skall inlösas eller
ersättas, och om ersättningens deraf beroende belopp, finnes ej någon
anledning att för pröfning deraf föreskrifva annan ordning än den
vanliga vid vederbörande domstol.

Beloppet af kostnad, som blifvit nedlagd å den egentliga strömrensningen,
eller sprängning, muddring och andra dylika arbeten,
hvilkas omfattning är svar att efteråt närmare urskilja, torde den,
som verkstält rensningen, oftast vara i tillfälle att med räkenskaper
styrka. Lösen för byggnader i enskild flottled bestämmes åter efter
byggnadernas värde i det skick, hvari de befinnas, då flottleden varder
till allmänt begagnande upplåten.

Hvad här är sagdt angående innehafvare)! af en enskild flottled,
som öfvergår till allmän, gäller naturligtvis ännu påtagligare om den,
som tillskjuter de medel, hvilka erfordras för ny flottleds inrättande
i vattendrag, der ingen flottning ännu idkas, likasom ock om den,
som, efter det allmän flottning blifvit tillåten, verkstält arbeten, hvilka
kunna lända öfrige flottande till gagn. Båda dessa äro uppenbarligen
att anse såsom förlagsgifvare till flottleden. Då fråga är om kostnad,
nedlagd i redan befintlig allmän flottled, synes det dock vara
med rättvisa och billighet öfverensstämmande att, i händelse vid tiden,
då flottningen derstädes varder efter nu föreslagna bestämmelser ordnad,
den, som kostnaden gjort, derför redan blifvit genom uppburna
afgifter eller bidrag till kostnadens betäckande i större eller mindre
mån godtgjord, ersättningen jemkas så att ersättningstaganden ej beredes
oskälig vinst på de blifvande flottandes bekostnad.

Något sådant afdrag från arbetenas uppskattningsvärde i befint-#
ligt skick bör deremot, då enskild flottled öfvergår till allmän, ej

221

ifrågakomma redan af det skäl att det ej kan vara lämpligt att söka
utforska huruvida genom den enskilda vinst innehafvaren haft å företaget
kostnaden för arbetet möjligen blifvit betäckt.

Att den, som inrättat en ny allmän flottled eller i en gammal
sådan bekostat arbeten för flottleden, ej kan påräkna att annorledes
än genom viss årlig amortering få sina kostnader åter torde ligga i
sakens natur och är med antagen praxis öfverensstämmande. Skulle
dylik kostnad med huru stort belopp som helst af de flottande godtgöra^
på en gång, måste, vid det förhållande att ofta nya flottande
tillkomma för hvarje år, ett följande års flottande erlägga till det
föregående årets flottande hela det belopp desse senare i sådant
afseende utgifvit, med afdrag allenast af hvad å deras flottning
kunde belöpa, men med tillökning af hvad de derutöfver under sitt
Hottningsår kostat å nya anläggningar för flottleden. På samma sätt
måste i sådan händelse allt vidare år från år fortgå, hvilket blefve
ett allt för inveckladt och i synnerhet för de efter hand tillkommande
flottande särdeles betungande liqvidationssätt, som lätt kunde leda
till flottledens monopoliserande åt några få personer. Att det jemväl
är naturligast och lämpligast att likaledes genom årlig amortering
verkställa liqvid för kostnaderna å en enskild flottled, som öfverp-år

. 7 Ö

till allmän, torde framgå ej mindre af hvad nyss är sagdt än äfven
af hvad tillförene yttrats angående förhållandet emellan flottledens
förre innehafvare och de andre flottande. Då han inrättade flottleden,
kunde han ej påräkna att få kostnaden derför ersatt på annat
sätt, än genom småningom fortgående amortering i mån af den fördel
han hade af flottledens begagnande. Han kunde vid beräkning
af denna fördel ej med skäl taga hänsyn till annat än sin egen skogstillgång.
Yar hans beräkning rigtig, så att flottledens inrättande
skulle löna sig med afseende å nämnda skogstillgång, måste anläggningskostnaden
så mycket säkrare och skyndsammare blifva amorterad,
då amorteringen grundas på jemväl andres skogstillgångar;
och detta förhållande kan ej synnerligen förändras af den omständighet
att, då flottleden blifver mera trafikerad, nya inrättningar till

222

äfventyrs blifva behöfliga, för hvilka kostnaden jemväl bör amorteras.
I följd häraf kan han billigtvis ej begära att på eu gång utfå den
honom tillkommande ersättning, utan bör åtnöjas med att genom viss
årlig afgift erhålla sin godtgörelse, derest den ej är så ringa att den
kan läggas å första årets gemensamma flottning utan att denna oskäligt
betungas.

Af hvad här ofvan blifvit anfördt följer jemväl att de arbeten,
som skola lösas eller ersättas, äro, sedan flottleden upplåtits för allmän
trafik, att anse såsom flottledens tillhörighet; och en sådan anordning
länder i sjelfva verket till fördel för den, som bekostat samma
arbeten. Derigenom att hans eganderätt till flottningsbyggnaderna
frångått honom på bestämda vilkor, som måste uppfyllas af dem,
hvilka begagna Höftleden, befrias han från en mängd stridigheter
med desse om byggnadernas underhåll och de i anledning af brist
deri uppkommande skador. Vidare betryggas han mot faran att, såsom
ej sällan inträffar, genom byggnadernas fullständiga förstöring
af häftigt vattenflöde eller annan naturhändelse gå miste om deras
återstående värde. Uppenbart är nemligen att, så framt ej flottningen
alldeles upphört genast efter en sådan olyckshändelse, de, som
vilja fortfara med flottningen, måste, äfven om de nödgas uppföra
nya byggnader i stället för de förstörda, ändock fullgöra bestämmelsen
om betalningen af dessa senare till förre egaren. I den föga
sannolika händelse, som nyss nämndes, eller att flottningen skulle
upphöra innan amorteringen af kostnaden för flottleden vore fullbordad,
blefve flottledens anläggare ej i sämre ställning än om han hela
tiden varit ensam om flottningen. Hans beräkning att flottledsanläggningen
skulle vara lönande har i sådant fall visat sig vara origtig,
då han ej ens sjelf eger något flottgods att i flottleden framföra.
Att flottningsbyggnaderna ej förfalla genom försummelse af underhållet
kan han jemväl såsom antagligen större delegare i flottningsföreningen
öfvervaka, och i nödfall står honom öppet att hos Konungens
Befallningshafvande dylik försummelse beifra. Vid sådant förhållande
har det ej heller ansetts nödigt att, såsom någon gång blif -

223

vit yrkadt, ålägga de flottande att alltid ställa borgen eller annan
dylik säkerhet för amorteringens fullgörande. Den uti 13 § flottningsföreningens
styrelse tillerkända rättighet att till säkerhet för
nödiga tillskott qvarhålla och låta försälja flottgodset bidrager ock i
sin mån till tryggheten för fullgörande af amorteringen. Konungens
Befallningshafvande kan naturligtvis ock enligt 22 §, om så i något
undantagsfall skulle finnas nödigt, föreskrifva såsom vilkor för den
allmänna flottningens fortvaro att borgen ställes för den oguldna
anläggningskostnaden.

Här anförde grunder ega i lika grad tillämplighet äfven å den,
som nedlagt kostnad i redan befintlig allmän flottled eller för inrättande
af ny sådan. Genom denna författnings tillämpning å äldre
allmän flottled förändras ej väsentligen förhållandet emellan de flottande
och dem, som bekostat strömrensningsarbetena. Aro dessa
arbeten bekostade af ett bolag, kan detta bestå för sig och blifver,
likasom en enskild anläggare af flottled, förlagsgifvare för de flottande.

Att flottningsbyggnad eller annat dylikt, som skall lösas eller
ersättas, ej bör anses tillhöra allenast dem bland de flottande, som
bidragit till löseskillingen eller ersättningsbeloppet, utan är för all
framtid sjelfva flottledens tillhörighet, hvadan anläggningen, sedan
lösen eller ersättningen blifvit till fullo gulden, må utan vidare afgift
nyttjas äfven af sedermera tillkomne flottande, öfverensstämmer med
i förut inom administrationen i särskilda fall följd grundsats.*) Skälet
dertill är otvifvelaktigt att de flottande, äfven om individerna årligen
vexla, dock, kollektivt betraktade, ej kunna vara pligtige att betala
anläggningen mer än en gång. Skulle deremot den, som endast någon
kortare tid flottat, dervid på grund af den erlagda amorteringen
anses hafva förvärfvat sig eganderätt till någon viss del af flottleds -

*) Sålunda har, sedan Konungens Befallningshafvande i Jemtlands län genom utslag
den 17 Mars i874 såsom vilkor för meddelad oktroj å flottning i Fyrån föreskrifvit att
byggnaderna i flottleden skulle, efter oktrojtidens slut och sedan full godtgörelse derför
enligt stadgade grunder erhållits, anses tillhöra flottleden, den öfver beslutet fullföljda
klagan blifvit af Kongl. Maj:t ogillad.

224

anläggningen, inåste ock deraf följa att han, då han upphörde med
flottningen, egde fordra att hans andel i arbetenas värde måtte
till honom amorteras af dem, som fortsatte flottningen. Amorteringen
skulle sålunda fortgå i oändlighet, synnerligast hvad anginge
sådana arbeten, som ej vore underkastade försämring, såsom stensprängning
och annat dylikt. Emot stadgandet att de i flottleden
gjorda anläggningar skulle anses såsom flottledens tillhörighet har
väl blifvit anmärkt att samma stadgande skulle hafva till följd att
flottleden blefve sämre underhållen. Farhågan derför torde dock, såsom
redan är antydt, vara ogrundad, då underhållet är af vigt icke
allenast för dem, som flotta under amorteringstiden, utan äfven för
dem, som efter samma tids utgång ärna fortsätta med flottningen.

Det måste vara angeläget att, då en flottled blifvit för allmän
förklarad, den ock varder så fort som möjligt öppnad för allmän
trafik. Skulle rättegång väckas om värdet af det, som skall lösas
eller ersättas, bör ej deraf något hinder mot flottledens begagnande
uppstå, ty den vid flottsynen gjorda uppskattning af redan verkstälda
eller föreslagna arbeten i flottleden kan i afbidan på tvistens utgång
tills vidare lända till efterrättelse vid bestämmande af amorteringsbeloppet
och tiden för amorteringen. Skulle emellan flottledssynen
och den tidpunkt, då flottleden öppnas för allmän trafik, förändrade
förhållanden hafva inträdt, i det att t. ex. vid den föregående synen
befintliga byggnader sedermera försämrats eller bortflutit eller kostnaden
för föreslagna arbeten uppgått till annat belopp än det beräknade,
erfordras naturligtvis rättelse i den förut gjorda beräkningen
af arbetenas värde samt i följd deraf till äfventyrs jemväl ändring i
den faststälda amorteringsplanen.

Vidkommande föreslagna nya arbeten, i afseende hvarå den vid
flottledssynen verkstälda kostnadsberäkning naturligen är osäkrast,
enär det ej sällan måste inträffa att den verkliga kostnaden afviker
från kostnadsförslaget, kan upplysning om förändringen i uppskattningsvärdet
lätteligen vinnas i sammanhang med arbetenas slutliga

225

afsyning; och har derföre bestämmelse om ny värdering för nämnda
fall blifvit intagen i 8 §.

Då, såsom tillförene är yttradt, amorteringen af de så kallade
strömrensningskostnaderna hittills skett på flera olika sätt, hvilka alla
äro användbara, och det eu gång inom en ort antagna och vanliga
sättet sannolikt der anses för det lämpligaste, har det lemnats de
lokala myndigheterna öppet att derom förordna inom den begränsning
af amorteringstiden och räntefoten, som i författningen utstakats.

Såsom redan är nämndt, kan det ej undvikas att virke, tillhörigt
dem, som flotta i samma flottled, sammanblandas. Kostnaden för
flottningen och den allmänna utsorteringen af virket blifver derföre
gemensam för alla flottande, likasom ock, då de alla hafva nytta af
flottningsbyggnaderna, utgifterna för dessa och för deras underhåll
jemväl blifva gemensamma. Redan i följd af den gemensamhet, som
under sådana omständigheter eger rum emellan de flottande, måste
de utgöra en förening, äfven om laglig föreskrift angående skyldighet
för dem att konstituera sig till en sådan skulle saknas. Med
afseende å de rättsförhållanden, som uppstå emellan de flottande och
andre, hvilkas rätt af flottningen beröres, är det emellertid såväl
lämpligt som nödigt att åt föreningen gifva legal stadfästelse. Föreningen
erhåller derigenom ej någon förändrad karakter, utan fortfar
att, vara en association, hvars medlemmar kunna vexla för hvarje år,
men hvilken såsom sådan består så länge flottning å vattendraget
idkas. För besörjande af föreningens angelägenheter bör naturligtvis
finnas en styrelse, hvarförutom medlemmarnes inbördes ställning bör
genom reglemente bestämmas.

Från regeln att alla flottande skola deltaga i gemensam flottning
torde, i enlighet med hvad i många flottningsreglementen redan finnes
stadgadt, ett undantag under vissa vilkor böra medgifvas till
förmån för strandegare, som begagnar flottleden allenast för transport
åt husbehofsvirke från egen skog. Billigheten fordrar nemligen att
denne ej må till följd af vattendragets upplåtande till allmän flottled

10 §.

226

vidkännas större utgifter än förut för ifrågavarande virkes framflottande,
hvilket kunde blifva förhållandet, derest han nödgades deltaga
i den gemensamma flottningen. Då undantaget gäller endast husbehofsvirke,
som flottas från egen skog, torde något missbruk eller
svek icke böra kunna ifrågakomma. Någon olägenhet för den stora
flottningen bör ej heller uppstå, då såsom vilkor för befrielsen blifvit
föreslaget att strandegarens virke ej får sammanblandas med det Övriga
flottgodset och ej heller eljest vålla något hinder för den allmänna
flottningen. Då strandegaren vanligen endast har en jemförelsevis
ringa myckenhet virke att framföra och sådant lätteligen kan
ske på kort tid samt han dessutom endast behöfver använda flottleden
på en kort sträcka, torde , dessa vilkor ofta nog kunna uppfyllas
och stadgandet således bereda strandegaren en verklig förmån. Strandesaren
måste dock i afseende härå vara underkastad de närmare före o skrifter,

som i reglementet eller eljest kunna meddelas, såsom att han
endast får flotta före eller efter den stora flottningen o. s. v.

11 §. Föreskriften att föreningens styrelse skall hafva sitt säte inom

den ort, der flottleden är, hvaraf ock följer att föreningen i allmänhet
skall i mål, som densamma angå, svara vid den i reglementet
närmare uppgifne domstol, hvilken sålunda blifver föreningens lagliga
forum inom nämnde ort, har tillkommit på det att den, som vill
emot föreningen föra talan i berörda mål, ej måtte blifva nödsakad
att anhängiggöra sin talan vid domstol å aflägsen ort. I fråga om
forum för talan om ersättning för skada genom flottning äro, på sätt
af 8 § i förordningen angående allmän flottled inhemtas, särskilda
bestämmelser gifna.

Om det med tillsättning af syssloman afsedda ändamål af minskadt
besvär för vederbörande vid utförande af talan om skadestånd
m. m. skall vinnas, torde det vara behöfligt att en syssloman tillsättes
i hvarje län, der flottningen bedrifves. Äfvenledes har det
ansetts nödigt att genom särskilda föreskrifter angående anmälan om
val af syssloman och underrättelse derom i länskungörelserna samt

227

påföljd, om sådant försummas, gorå stadgandet om sysslomans tillsättande
fullt verksamt.

Har flott.ningsföreningen ej utsett skiljeman, är föreningen underkastad
den påföljd, som i ty fall för tredskande part stadgas i 8 §
af förordningen om allmän flottled.

flottgodsets afskiljande till de särskilde egarne måste, för att 12 §.
kunna försiggå med erforderlig noggrannhet och fullständigt kontrolleras,
vara en angelägenhet, som det åligger föreningens styrelse att
anordna och öfvervaka. Kostnaderna för den egentliga flottningen
kunna naturligtvis allenast till ungefärligt belopp på förhand beräknas.
Följaktligen kan ej heller i reglementet bestämmelse om kostnaden
för flottning af de olika slagen af flottgods meddelas i vidsträcktare
mån än att, då dessa allt efter sin beskaffenhet vålla större
eller mindre svårighet vid flottningen samt förty böra belastas med
större eller mindre andel af flottningskostnaden, grunden angifves,
enligt hvilken samma kostnad bör på hvarje slag af flottgods fördelas.
Tillämpning af helt andre grunder ifrågakommer vanligen vid fördelning
af utgifterna för flottgodsets sortering. I de flesta fall verkställes
sorteringen efter beting, dervid betalningen är bestämd att
utgå med visst belopp för olika slag af flottgods, hvadan, då verkliga
kostnaden för utsortering af en hvars flottgods sålunda är fullkomligt
känd, samma kostnad omedelbart honom påföres. Härom
bör dock reglementet jemväl innehålla nödiga föreskrifter.

Såsom förut blifvit nämndt, sker utsorteringen af virket till de
olike egarne i allmänhet i närheten af flodmynningen. För mången
virkesegare varder det emellertid nödigt att, innan hans virke uppnått
den derstädes belägna gemensamma utsorteringsbommen, bekomma
detsamma, vare sig emedan hans sågverk är beläget uppe i
vattendraget eller af annan anledning. För detta ändamål måste å
det ställe, der afskiljandet till sådan virkesegare skall ega rum, allt
flottgods uppsamlas inom en särskild bom samt underkastas den både
omständliga och kostsamma undersökning, som erfordras för att kunna
urskilja det ifrågavarande flottgodset från det öfriga, som skall vidare

228

framsläppas. Att kostnaden för denna anstalt äfvensom för sjelfva
afskiljandet bör drabba samma virkesegare ensam torde vara uppenbart.
Afskiljandet bör dock af styrelsen ombesörjas på det säkerhet
må förefinnas att ej det öfriga flottgodset dervid må oskäligt uppehållas.

13 §. På sätt förut är yttradt, kan det ofta inträffa att för flottleden

arbeten blifva nödiga, hvilkas verkställande icke kan på flera år fördelas
utan måste genast ega rum, hvadan kostnaden derför, derest ej
någon enskild person eller, såsom vanligen är fallet, ett af enskilde
flottande bildadt strömbyggnadsbolag skulle förskjuta den, måste af
de under året flottande gäldas. Det är ock förut anmärkt att kostnaden
för dylikt arbete understundom kan blifva högst betungande
för de under året flottande, hvilka, i händelse de ej vidare ämna
flotta å vattendraget, ej heller framdeles komma att hemta fördel af
samma arbete, och att följaktligen billigheten fordrar att de under
följande år flottande deltaga i kostnaden för samma arbete, hvaraf
jemväl de hemta nytta.

Af sådan orsak har föreslagits att under nämnda förhållanden
fördelning af kostnaden för arbetet på flera år bör ega rum jemlikt
de i 9 § stadgade grunder. Den, som deltagit i flottningen under
det år, då arbetet verkstälts, blifver således i viss mån att anse såsom
förläggare åt följande års flottande och eger att för hvad å dem
belöper uppbära ersättning. Härvid är att märka att såväl i 11 §
som uti 2 mom. af 13 § alla arbeten för flottleden, de må vara nybyggnader
eller allenast underhållsåtgärder, bill vit likstälda. Då följaktligen
samtliga dessa kostnader åligga samma personer, förefinnes
ej någon nödvändighet att bestämma hvad som skall såsom nybyggnad
eller allenast underhåll anses, hvilken fråga stundom kan vara
svår att lösa och möjligen kunde leda till förvecklingar vid uppgörande
af flottningsföreningens räkenskaper.

För att skydda mindre virkesegare och tillfälligtvis flottande mot
att oskäligt betungas genom föreningens beslut om grunderne och
sättet för uttaxering af kostnaderna måste möjlighet förefinnas att

229

påkalla rättelse derutinnan hos Konungens Befallningshafvande, såsom
den myndighet, hvilken jemväl i öfrigt liar att på lämpligaste sätt
ordna de flottandes förhållande inbördes.

Anmälan om myckenheten och beskaffenheten af det virke, som 15 §.
är afsedt att flottas, så ock om det distrikt af flottleden, der virket
kommer att aflemnas, är nödig med afseende derå att utdebitering af
förlag och öfriga kostnader för flottningen måste grundas på kännedom
om nämnda omständigheter. Att i likhet med senare komitén föreskrifva
att virket alltid skall aflemnas på flott vatten har Beredningen
ansett mindre lämpligt, enär strändernas beskaffenhet ofta är sådan
att virket hvarken kan nedforslas till vattendraget eller, utan att
taga skada, nedvältas på isen. Virket bör derföre få aflemnas jemväl
å stranden, men det står flottningsföreningen fritt att i reglementet
intaga en emot stadgandet i 12 § ej stridande och, såsom det vill
synas, fullt berättigad föreskrift att kostnaden för virkets nedvältande,
sedan vattendraget blifvit isfritt, icke tillhör de gemensamma flottningskostnaderna,
utan måste bäras af virkets egare enskildt.

Att dubbla umgälder böra drabba det virke, som är omärkt eller 1(1 §.
försedt med otydligt eller ej godkändt märke eller ej blifvit till flottning
anmäldt, har sin grund deri att mycket besvär vållas för sådant
virkes särskiljande och bevarande. I afseende å virke, som ej blifvit
till flottning anmäldt, tillkommer jemväl det skäl att, då egaren dertill
genom underlåtenhet att anmäla virket till flottning kan undgå
att tillskjuta förlag för flottning deraf, något korrektiv emot sådan
underlåtenhet måste förefinnas.

Af försäljningssumman för okänd egares virke bör uttagas jemväl
kostnaden för tillvaratagandet deraf. Öfverskottet tillhandahålles
förre egaren af virket, då han sig anmäler och styrker sin rätt att
utfå medlen.

Då det såväl för det allmännas som för enskildes intressen är af 17 och
största vigt att underhållet af skyddsbyggnaderna ej försummas och 18 §§•
att vattendragen ej uppgrundas eller belamras med virke i sjunkande
tillstånd, bör Konungens Befallningshafvande utöfva tillsyn deröfver

230

samt, der felen, oaktadt anmaning skett, ej afhjelpas, låta verkställa
livad eftersatt blifvit. Faran för egendom i följd af försummadt underhåll
blifver emellertid stundom öfverhängande, hvadan Konungens
Befallningshafvandes beslut i ämnet ej kan afvaktas. I sådant fall
bör den, hvars egendom hotas af fara, ega att, sedan tillsägelse skett
hos dem, som ombesörja flottningen, men bristfälligheterna det oaktadt
ej varda afhjclpta, på de flottandes bekostnad vidtaga derför
nödiga åtgärder. Sådan rättighet bör oek i afseende å virke, som
sjunkit eller i sjunkande tillstånd står upprätt i flottleden, tillkomma
strandegare, trafikerande eller annan, hvilken kan af virkets qvarlemnande
lida men.

19 §. Under flottningen inträffar ofta att virke uppkastas på strän derna

af flottleden. Aro dessa gräsbevuxna och får virket qvarligga
någon längre tid, förstöres gräsväxten. Äfven i andra fåll kan strandegaren
hafva olägenhet af sådant uppflutet virke. Det bör således
tillhöra de flottande att, så snart ske kan, föranstalta att virket återföres
i vattendraget. Förhållandena kunna emellertid understundom
vara sådana att längre tids anstånd dermed billigtvis bör medgifvas.
Detta inträffar i synnerhet vid de tillfällen då, efter det en ökad
vattenmassa i floden öfversvämmat vidsträckta ytvidder, floden faller
och det normala vattenståndet inträder. Fn mängd virke varder dervid
qvarliggande å land. Återförandet af virket till vattendraget är
under sådana förhållanden förenad t med kostnader, som öfverstiga
virkets värde eller uppgå till ett oskäligt belopp i förhållande till
den skada virket gör. Uppskof med virkets borttagande bör derföre
kunna medgifvas till dess högre vattenstånd åter inträder, och, då
härvid förhållandena äro olika snart sagdt för hvarje särskildt fall,
kan ej någon allmän regel gifvas, utan bör det bero på Konungens
Befallningshafvande att på anmälan af den, som af virkets qvarlemnande
lider men, i hvarje fåll pröfva inom hvilken tid virket bör
af de flottande borttagas.

20 §. På sätt uti inledningen blifvit yttradt, kan af barken å det flot tade

virket vållas uppgrundningar i vattendraget, skador å strän -

231

derna derinvid, svårighet att i vattendraget fiska samt minskad tillgång
på fisk derstädes. Dessa skador och olägenheter, för så vidt
de förorsakas af bark från flottadt virke, skulle följaktligen uteblifva
om förpligtelse stadgades för de flottande att afbarka virket innan
detsamma utlades i vattendraget. Redan första vattenrättskomitén
antog att barken menligt inverkade å stränder samt fisken, men ansåg
att, då enligt erfarenhetens vittnesbörd barken i allmänhet ej lossnade
förr än å andra året från virkets fällning samt skada deraf först
uppkomme endast der äldre virke flottades, de flottande ej genom
en allmän föreskrift om virkets afbarkning borde belastas med eu
ej obetydlig utgift, utan skulle Konungens Befallningshafvande ega
att förbjuda flottning af obarkadt virke på de ställen, der skäl dertill
vore för handen. Enahanda bestämmelse meddelades ock af senare
komitén.

Inom administrationen har på senare tiden den mening gjort sig
gällande att flottning af obarkadt virke bör tillåtas endast undantagsvis,
der något betydligare men deraf ej kan uppstå.*) Af några
bland flottningsintressets målsmän har framhållits huru som utgifterna
för barkningen skulle blifva högst betydande. Enligt de upplysningar
Beredningen varit i tillfälle att inhemta skulle dock kostnaden
för afbarkningen — utom hvad angår Norrbottens lån, hvarest i anseende
till der rådande brist på arbetskraft samma kostnad ställei
sig ej obetydligt högre — i medeltal ej uppgå till mer än 15 öre
per stock, derest afbarkningen eger rum först efter det timret blifvit
framforsladt från skogen och sammanlagdt i hopar, hvilka i så fall
naturligtvis måste utrifvas, men till allenast hälften af nämnda belopp,
i händelse, såsom i allmänhet lämpligast vore, afbarkningen

•) Genom utslag den 31 December 1877 har Kong! Maja ogillat de besvär som
anförts öfver vederbörande myndighets föreskrift om barkning af virke, afsedt att flottas
ä Ljunga eif. Likaledas har Kougl. Maj-.t under sistlidna år ogillat den k laganb som
förts öfver enahanda påbud angående virke, som flottas å Skellefteå, Iticklea, Byske,
Åby och Öre eif, Säfvars å samt Urnans och Windelns vattendrag äfvensom Umea eif.
Ilärförutom finnes i flera flottningsreglementen, deribland i det för Dalelfvarnes-i horsång
flottningsförening gällande, föreskrift meddelad om virkets afbalkning.

232

verkstad i sammanhang med trädets fällning. Häremot kunde egaitn
vanligen anses vara åtminstone i det närmaste godtgjord för afbarknirigskostnaden
derigenom att efter afbarkningen virket kunde
lättare utdrifvas ur skogen samt vore mindre utsatt för att i flottleden
fastna emot klippor och grund äfvensom kunde vid utsorteringen
lättare särskiljas från andre egares virke, hvartill komme att,
hvad an ginge furuvirke, detsamma snarare blefve till beskaffenheten
bättre, derest det flottades afbarkadt. Virkets afbarkning kan följaktligen
i allmänhet icke anses oskäligt betungande för de flottande.
På denna grund och i öfverensstämmelse med den i 4 § af förordningen
angående allmän flottled gifna allmänna regel för de flottandes
skyldighet att skydda andre för olägenhet af flottningen har Beredningen
föreslagit att allt virke, som i allmän flottled framflottas,
skall, innan det i vattendraget utlägges, hafva undergått afbarkning’
men att undantag från denna allmänna föreskrift må kunna i särskilda
fall beviljas. Äro nemligen förhållandena sådana att genom
flottningen någon nämnvärd skada ej är att befara, böra de flottande
billigt vis befrias från den med afbarkningen förenade utgift. Detta
inträffar då t, ex. farled ej finnes i vattendraget eller farleden är
sådan att uppgrundning deraf ej är sannolik eller stränderna vid flottleden
. äro ofruktbara eller så höga, att virket eller barken ej kan
derå inkomma, eller om fisket i vattendraget är af föga betydenhet,
eller flottledens längd så ringa att virket passerar densamma på kortare
tid än som erfordras för att barken må lossna från virket, hvilket
i allmänhet endast till någon del lärer ega, rum under första året
från virkets fållning. Någon gång är jemväl vattendragets vidd så
stor i förhållande till mängden af det virke, som derstädes flottas,
att någon betydligare skada ej kan vållas af barken. Understundom
ar ock virket till sin beskaffenhet sådant att detsamma genom att
flottas afbarkadt blefve i betydligare grad försämradt eller alldeles
oanvändbart för det dermed afsedda ändamål. I dessa och andra
dylika fall må på vederbörande myndighet bero att efter derom af

233

de flottande framstäld anhållan medgifva undantag från föreskriften
om virkets afbarkning.

1 likhet med senare komitén har Beredningen ansett sig icke 21 §.
tillkomma att föreslå ansvarsbestämmelse för oloflig flottning i vattendrag,
der allmän flottled icke är.

För olofligt stängande af allmän flottled finnes ansvar stadgadt
i 19 kap. 15 § Strafflagen. Om de åtgärder, Iivilka i dylikt fall må
vidtagas för flottledens befriande från oloflig stängsel, stadgas i
förslaget till förordning angående jordegares rätt öfver vattnet å
hans grund.

Hvarken nyss nämnda lagrum af Strafflagen, ehuru jemväl innefattande
ansvar för den, som i segel- eller flottled utkastar barlast
eller annat, som kan förorsaka uppgrundning, eller bestämmelserna
i 19 kap. 21 § samma lag eller 31 § af gällande fiskeristadga torde
kunna tillämpas å den, som i flottled utlägger obarkadt virke, om
ån barken sedermera lossnar och, bland andra olägenheter, jemväl
vållar uppgrundning. Denna uppfattning synes ock hafva delats af
myndigheterna, då de ansett sig oförhindrade att i vissa fall bevilja
tillstånd till flottning af obarkadt virke. Beredningen har derföre,
jemte det i 20 § meddelats föreskrift om virkets barkning, föreslagit
ansvarsbestämmelse mot obarkadt virkes utläggande i flottled. Enahanda
straffpåföljd måste jemväl inträda, om virket obarkadt nedföres
i vattendraget, sedan det blifvit isbelagdt. Afbarkas åter virket å
isen eller så nära stranden att barken kan af vattenflöden nedsköljas,
bör detta förfarande enligt enahanda grunder anses straffbart, men
straffpåföljden kan ej lämpligen sättas till visst bötesbelopp för
hvarje stock.

Bestämmelsen i 22 § innebär påföljder för de flottande, derest 22 §.
de icke noggrant ställa sig till efterrättelse de i afseende å flottleden
samt flottningen meddelade föreskrifter eller i öfrigt fullgöra de med
rättigheten till flottning i vattendraget förenade förpligtelser. Att
bland de ersättningar, hvarom i denna § nämnes, ingår jemväl

234

amortering af kostnader för flottleden är redan antydt vid motiveringen
af 9 §.

23 §, Af ett vattendrags upplåtande till allmän flottled följer skyldig het

för dem, som öfver vattendraget råda, att underkasta sig de
olägenheter, som vållas af flottledens inrättande och begagnande, och
derföre måste civillagen angifva de allmänna grunder, som berättiga
till ett sådant upplåtande. Deremot är flottleden, sedan den blifvit
öppnad, underkastad administrativ myndighets förfogande för så vidt
angår dem, som inrättat eller begagna flottleden. Aflysande af flottleden
innefattar endast att den ej vidare behöfver hållas öppen för
det allmännas behof och att således strandegarne återtaga sin dittills
inskränkta dispositionsrätt öfver vattnet samt hörer följaktligen till
den ekonomiska, ej till den civila lagstiftningen.

Aflysning af flottled kan ifrågakomma af den orsak att sådana
förhållanden yppat sig att flottningen kan anses såsom alldeles nedlagd.
Till ett dylikt antagande berättigar naturligtvis ej den omständighet
allena att under någon tid flottning ej idkats i vattendraget.
Eu betydligare inskränkning i flottningen eller till och med
upphörande dermed för någon tid kan nemligen hafva sin grund i
rådande konjunkturer i trävarurörelsen eller i andra tillfälliga omständigheter.
Äro åter de skogar, som beröras af vattendraget, redan
så anlitade att virke, afsedt till flottning, ej vidare är att derifrån
påräkna, eller har jordbruk eller annat näringsfång undanträngt skogshandteringen,
eller förefinnas andra förhållanden, som göra det antagligt
att flottningen är att anse såsom nedlagd, bör den omständigliet
att vattendraget någon tid begagnats såsom allmän flottled ej
fortfarande utgöra hinder för detsammas användande för andra ändamål,
utan offentlig myndighet ega att aflysa flottleden. Om än någon
gång vid tiden för ett sådant aflysande af flottled någon kostnad för
flottledens inrättande ännu skulle återstå ogulden, har dock naturligtvis
den omständighet, att t. ex. skogstillgången tagit slut, redan
beröfvat den, som bestridt kostnaden, möjlighet att få den åter,
hvadan några vigt.iga intressen ej kunna anses lida genom ett dylikt

235

på fullgiltiga skäl grundadt beslut. Beredningen har derföre ansett
att pröfningen i detta fall kan och bör öfverleinnas åt Konungens
Befallningshafvande, som enligt 22 § har sig en något liknande pröfning
ombetrodd i följd af den allmänna uppsigt öfver flottleden,
hvilken ej torde kunna lämpligen uppdragas åt någon annan. Det
har ej heller ansetts nödigt föreskrifva att beslutet underställes Konungens
pröfning. För den, som tilltror sig kunna ådagalägga att
giltig anledning till beslutet ej förefinnes, står det nemligen öppet
att i vederbörlig ordning deröfver föra klagan, hvarförutom samma
beslut ej utgör hinder för allmän flottleds framtida öppnande å nyo
i vattendraget, derest sådant t. ex. i följd af skogens återväxt kunde
finnas behöfiigt.

Vidare kan ett ändamål, som från det allmännas synpunkt är af
öfvervägande nytta, såsom t. ex. en ny farleds öppnande, eu kanalanläggniug
för sjöfart, en vattenaftappning eller sjösänkning, påkalla
flottleds aflysande, medan fiottningen ännu är i full gång. Pröfningen
af dylik, med expropriation jemförlig fråga bör naturligen omedelbart
tillkomma Konungen. Redan uti det af Beredningen utarbetade
förslag till förordning angående torrläggning af jord har blifvit
hemstäldt att bestämmelserna angående ändring eller utrifning af
vattenverk ej må i fråga om byggnad eller anstalt för flottning eller
eljest i fråga om flottled vinna tillämpning, med mindre Konungen
pröfvar öfvervägande nytta för det allmänna genom vattenafledningen
vinnas. I sådana fall, derom särskilda stadganden äro eller kunna
varda meddelade, må den enskilde vara underkastad att hans fördel
af fiottningen förklaras böra vika för det allmännas intresse af att
andra ändamål än skogshandteringen varda befordrade, dervid uppenbart
är att ersättning måste utgå, när fråga är om torrläggning
af jord, enligt derför stadgade grunder och eljest enligt gällande lag
i fråga om expropriation i allmänhet.

Föreskriften i 24 § är af betydelse hufvudsakligen med afseende
å fiottningen i de vattendrag uti Wermland, hvilka under någon del
af sitt lopp flyta genom norskt område, hvadan flottning i dessa

24 §.

236

vattendrag ofta idkas af norske undersåtar. Då utländing ej kan i
tvistemål, som ega sammanhang med flottning, stämmas till svensk
domstol samt, i händelse han är ensam flottande å ett vattendrag,
det ej åligger honom att utse syssloman att för honom svara i mål,
som röra flottningen, varder det nödigt att i afseende å sådan flottande
stadga särskilda förpligtelse!1 på det möjlighet må förefinnas
att af honom utbekomma skadeersättningar in. in. För rätt till flottning
inom norskt område kan ock svensk man varda underkastad
enahanda förpligtelse!1 som de af Beredningen föreslagna. Enligt
den norske Lov af den 25 Oktober 1815 skall nemligen svensk undersåte
väl ega rätt att, så länge enahanda rättighet är norske undersåtar
medgifven i Sverige, nyttja vattendrag i Norge för framforsling
af skogsalster; dock skall den flottande iakttaga de föreskrifter, som
kunna varda meddelade till förekommande af missbruk och olägenheter.

25 §. I fråga om de vattendrag, der flottning för närvarande idkas,

gäller såsom allmän regel att, om någon flottande påyrkar förändrad
organisation i enlighet med denna stadgas bestämmelser, hvilket af
skäl, som finnas anförda i motiven till 10 § af förordningen angående
allmän flottled, antagligen ej kommer att underlåtas, han bör
ega rätt att erhålla sådan. Ett undantag från denna regel måste
emellertid göras för de fall, då oktroj å flottningen är för viss tid
beviljad. Oktrojen innebär att staten tillförsäkrar oktrojinnehafvaren
vissa särskilda rättigheter och bör af sådan anledning hållas i helgd.
Väl bör staten kunna fordra att, i händelse de såsom vilkor för oktrojen
meddelade föreskrifter sedermera befinnas ej lemna tillräckligt
skydd för allmän eller enskild rätt eller ock förändrade förhållanden,
såsom t. ex. en ökad användning af vattendraget såsom farled, påkalla
anläggningar och åtgärder i flottleden utöfver de förut föreskrifna,
oktrojirmehafvaren må vara underkastad hvad i sådant afseende
kan blifva af offentlig myndighet bestämdt. Ett ensidigt häfvande
åter af oktrojen bör kunna ifrågakomma allenast för de fall
att oktrojinnehafvaren brister i fullgörande antingen af hvad i sammanhang
med oktrojera meddelande blifvit honom uttryckligen ålagdt

237

eller af förpligtelse^ hvilka enligt sakens natur tillhöra honom såsom
oktrojinnehafvare. Emot aflysning af flottleden får dock den meddelade
oktrojen ej utgöra hinder. Äro sådana omständigheter för handen
att flottningen är att anse såsom alldeles nedlagd, torde oktrojinnehafvaren
ej hafva något att erinra mot aflysningen; och pröfningen
huruvida dylika omständigheter förefinnas torde väl komma att
föregås af en så sorgfällig utredning af frågan att möjligheten af att
oktrojinnehafvaren genom aflysningen bcröfvas någon verklig fördel
varder utesluten. Blifver åter flottleden aflyst såsom hinderlig för
ändamål af öfvervägande nytta för det allmänna, erhåller oktrojinnehafvaren
naturligtvis ersättning för sin förlust.

Genom gränsregleringstraktaten den 20 (8) November 1810 blef 2G §.
under åberopande af Kong!, brefvet den 13 September 1791 laxfisket
i Torneå eif för en tid af ett hundra år tillerkändt dess dåvarande
egare, i sammanhang hvarmed föiddarades att landshöfdingen i Norrbottens
län samt guvernören i Uleåborgs län skulle hindra att något
nytt pålverk gjordes, om icke genom inbördes öfverenskommelse mellan
de intresserade, samt att i allmänhet intet intrång finge ske i
det privilegium, som af dåvarande innehafvare af nämnda fiske egdes.

Så länge denna bestämmelse eger bestånd kan flottningen uti Torneå
eif och dess biflod Muonio eif utefter den sträcka, der dessa elfvar
äro gräns mot storfurstendömet Finland, icke ordnas annat än genom
internationell öfverenskommelse mellan båda staterna, och i 26 § är
derföre föreslaget att förevarande stadga icke skall ega tillämpning
å nämnda elfvar. Motsvarande bestämmelse återfinnes i finska flottningslagen.

Frågan om dessa clfvars öppnande för lösflottning är emellertid
för närvarande föremål''för handläggning utaf en för ändamålet tillsatt
svensk-finsk komité. Sedan omkring 1860 ett trävarubolag i
Torneå företagit sig att i Muonio och Torneå elfvar flotta timmer
löst ned till kusten, genom hvilken flottning skada tillfogades stränder
och laxfiskebyggnader, blef efter samråd emellan landshöfdingen
i Norrbottens och guvernören i Uleåborgs län en kungörelse utfärdad

238

i Sverige den 12 och i Finland den 22 April 1864 af innehåll att,
lösflottning förbjöds i Torneå eif vid vite af 50 öre för hvarje stock.
Denna kungörelse visade sig emellertid svår att tillämpa och ansågs
jemväl ej behöfva tillämpas i alla delar af elfven, hvadan, efter framställning
i ämnet af Konungens bemälde Befallningshafvande till guvernören
i Uleåborgs län, ny stadga angående flottning uti ifrågavarande
vattendrag utfärdades i båda länen den 18 April 1874. Enligt
denna stadga skulle uti de ofvanför Turtula belägne delar af
Torneå och Muonio elfvar skogsalster af alla slag få flottas antingen
lösa eller hopbundna intill den 1 Oktober hvarje år; och skulle ofvanför
Turtula en insamlingsbom utläggas samt rättighet att anlägga
bommen meddelas af Konungens Befallningshafvande och guvernören.
Berörda stadga vann i Sverige laga kraft, men blef i Finland i anledning
af förd klagan upphäfd genom Kejserliga senatens utslag den
7 Maj 1875, hvadan för närvarande olika föreskrifter angående fiott,-ningen äro gällande å svenska och finska sidan om ifrågavarande
vattendrag. Sedan Konungens Befallningshafvande i Norrbottens län
derefter under år 1877 begärt att åtgärder måtte vidtagas för häfvande
af nämnda missförhållande, inleddes underhandlingar med ryska
regeringen om nedsättande af eu svensk-finsk komité för att utarbeta
förslag ej mindre till nya för Sverige och Finland gällande bestämmelser
rörande flottningen af skogsalster i Torneå och Muonio elfvar,
än äfven till en öfverenskommelse angående verkställande i berörda
vattendrag af byggnader och rensningar till flottningens underlättande;
och har, efter det Kejserliga regeringen bifallit nämnda framställning
samt finske ledamöter i sagda komité blifvit utsedde, Kongl.
Maj:t den 9 Augusti 1878 tillsatt svenske ledamöter i samma komité.

I anledning deraf, att uti åtskilliga af de flottleder, hvarest flottning
af obarkadt virke nu är tillåten, det vid tiden för ifrågavarande
stadgas utfärdande der befintliga virket antagligen ej uppnår sin be -

239

stämmelseort och förty ej varder från flottleden aflägsnadt förr än
efter längre tids förlopp, har det ansetts nödigt att vid författningen
foga ett öfvergångsstadgande af innehåll att föreskriften om förbud
emot flottning af obarkadt virke och om påföljd för öfverträdelse af
samma förbud ej må i afseende å dylika flottleder tillämpas förr än
tre år efter det denna stadga erhållit gällande kraft. Under tiden
kunna de flottande medhinna att, om de akta nödigt och skäl derför
finnas, i den ordning 20 § angifver utverka sig tillstånd att äfven
framgent flotta virket obarkadt.

IX.

Kungörelse

angående tillstånd från det allmännas sida till vattenafledning

i vissa fall m. m.

Uti det af Beredningen afgifna förslag till förordning angående
torrläggning af jord har blifvit hemstäldt att eu hvar, soin för sin
jords odling eller förbättring eller för vinnande af odlingsbar mark
vill sänka eller urtappa sjö, upprensa, fördjupa, utvidga eller räta
eif, å eller annat vattendrag eller vatten eljest derifrån afleda, skall
vara pligtig att söka tillstånd till företaget från det allmännas sida
i fall, der sådant vore föreskrifvet. Derjemte erinrades i motiven till
förslaget att ej mindre bestämmandet af de fall, då dylikt tillstånd
borde anses vara af nöden, än ock de särskilda föreskrifter, som
kunde erfordras i fråga om förfarandet vid tillståndets beviljande,
icke tillhörde allmänna lagen utan folie inom administrationens
område.

I enlighet med denna uppfattning hafva i förevarande kungörelse
intagits de stadgande^ som i nämnda afseende synts behöflig^ och
äro afsedda att träda i stället för dem, som innehållas i 14 § af
Kong], förordningen den 20 Januari 1824. I 1 § angifvas de fall, då
tillstånd från det allmännas sida till företag af ifrågavarande beskaffenhet
bör sökas. Förslaget är till sina hufvudsaklige grunder derutinnan
öfverensstämmande med förstnämnda §. Stadgandet i sist -

241

nämnda lagrum om ovilkorlig skyldighet att söka dylikt tillstånd
vid hvarje afledning af ström eller å har dock ansetts kunna tåla
någon inskränkning och närmare förklaring. Derest med »ström eller
a,» skulle betecknas allenast något mera betydande vattendrag till
skilnad från smärre, under den varma årstiden ofta utsinande bäckar
och rännilar, brister nämnda uttryck otvifvelaktigt i nödig bestämdhet.
Då ändamålet med en dylik föreskrift måste antagas vara att

skydda vissa allmänna intressen, som kunna till sina hufvuddrag
särskildt angifvas, har derföre skyldigheten att söka omförmälda tillstånd,
hvilken, i likhet med hvad nu gällande lag stadgar, ovilkorligen
bör ega rum när fråga är om sänkning eller uttappning af sjö,
i öfrigt blifvit inskränkt till vissa uppräknade fall.

I 8 § angifvas några mera betydande menliga verkningar för det
allmänna, hvilka kunna förväntas uppkomma genom ifrågavarande
företag och förty böra af Konungens Befallningshafvande beaktas.
Utaf jemförelse!! emellan å ena sidan de olägenheter, som blifva eu
följd af företaget, och å andra sidan den fördel för det allmänna,
som den påräknade jordförbättringen förväntas medföra, framgår
huruvida företaget i dess helhet, kan anses vara af den öfvervägande
nytta för det allmänna att ansökningen må vinna bifall. Jemlikt
grunderne för 1824 års förordning anser Beredningen Konungens
Befallningshafvandes utlåtande böra hemställas till Kongl. Maj:ts pröfning
så snart tillstånd lemnats till ett företag, der någon som helst
olägenhet af det i 3 § angifna slag kan förväntas. Särskildt bör
erinras att, jemlikt förslaget till förordning angående torrläggning
af jord, vattenafledning, som kan medföra rubbning af flottled eller
flottningsbyggnader, ej är tillåten, med mindre Konungen pröfvar
öfvervägande nytta för det allmänna genom företaget vinnas.

Då i dessa mål Konungens Befallningshafvandes beslut skulle
omedelbart hemställas till Kongl. Maj:ts pröfning, måste ock den
afvikelse från den allmänna administrativa processordningen medgifvas
att besvär få fullföljas omedelbart till Kong]. Maj:t.

242

I öfrigt torde någon särskild motivering af ifrågavarande bestämmelser
ej erfordras. Det i 9 § omförmälda register är afsedt
icke allenast att lemna en nödig öfverblick öfver torrläggningsmålen
utan ock att, på sätt af det under N:o 10 framlagda förslaget
framgår, upptaga jemväl alla öfriga administrativa frågor, som
rörande vattendragen anhängiggöras hos Konungens Befallningshafvande.

Kungörelse

angående särskilda föreskrifter för handläggning af frågor om farled
och vissa vattenbyggnader m. m.

De i denna författning intagna bestämmelser äro, på sätt deras
innehåll utvisar, föranledda af de i vattenrätts- och farledsförordningarna
föreslagna civilrättsliga stadganden och ansluta sig till de
i fiottningsstadgan meddelade likartade processuella föreskrifter.

Såsom i missivet till förslagen redan är antydt, skulle ifrågavarande
bestämmelser gälla vid sidan af redan befintliga föreskrifter
angående farlederna och hamnarna i riket. De åsyfta således icke
att göra någon ändxång i Marinförvaltningens öfverinseende öfver
örlogshamnarna eller Lotsstyrelsens befattning med ärenden rörande
rikets öfriga hamnar eller Styrelsens för allmänna väg- och vattenbyggnader
befattning med sistnämnda slag af byggnader eller eljest
i någon för hithörande frågor särskildt stadgad procedur.

Likaledes skulle angående brobyggnad öfver farled eller flottled
hvad i fråga derom är stadgadt genom Kongl. kungörelserna den 9 Mars
1824 samt den 7 November 1873 fortfarande ega tillämpning.

Vid behandlingen af dessa ämnen har Beredningen ej undgått
att inse det mycken lättnad skulle beredas såväl myndigheterna som
allmänheten genom sammanförande, ordnande och fullständigande i
nödige delar af nu gällande bestämmelser härutinnan. Likaledes hafva
för Beredningen framstått de svårigheter, som mången gång skola

244

uppstå för Konungens Befallningshafvande att, jemte den mångfald
af andra olikartade bestyr, som äro dem uppdragna, kunna åt vattendragen
egna den omvårdnad som vederbör, helst på de ställen, der,
såsom i de norra länen, tillgången på sakkunnige rådgifvare står i
uppenbart missförhållande till mängden af vigtiga bestyr i dessa hänseenden.
Frågorna om och på hvad sätt en förändrad organisation
af tillsynen från det allmännas sida öfver vattendragen eller en omarbetning
af ofri ma administrativa föreskrifter i ämnet bör genomföras
lärer dock ej falla inom det Beredningen lemnade uppdrag.

Särskild underdånig Promemoria om ängsvattning.

I de flesta utländska lagstiftningar intaga bestämmelserna om
vattens nyttjande för bevattning afjord eu framstående plats. I vårt
land åter hafva dylika bestämmelser hittills nästan alldeles saknats.
Den enda särskild! om anläggning af bevattningsanstalter handlande
föreskrift, som förekommer i nu gällande lag, är den som innefattas
i Kongl. brefvet den 1 Juni 1849, hvarigenom Kongl. Maj:t, i anledning
af Rikets Ständers derom gjorda framställning, förklarat att
Kongl. Maj:t i likhet med Ständerna ansett någon tvekan ej böra
uppstå om tillämpligheten äfven i afseende på inrättandet af ängsvattningsanstalter
af hvad i ''JO kap. 1 § samt 17 kap. 2 § Byggningabalken
äfvensom Nådiga brefvet den 28 December 1822 vore om anläggning
af qvarn ar och vattenverk stadgadt. Det är således endast
om och i den man för eu dylik anstalt erfordras dambyggnad, jemförlig
med de vid vattenverken förekommande, som lagstiftningen
specielt vidrört detta ämne. I allt öfrigt gälla derom de i allmänhet
i 20 kap. nämnde balk meddelade bestämmelser, bland hvilka den
vigtigaste är den i 7 § gifna, hvarigenom rätten att vare sig för bevattning
eller andra ändamål afleda vatten ur vattendrag göres beroende
deraf att sådant kan ske utan men för någon rättegande.

Frågan om ytterligare stadgande]) i ämnet väcktes först genom
Åttonde Skånska Landtbruksmötets underdåniga memorial den 6 April
1862. Då derefter frågan kom under behandling i den första vattenrättskomitén,
blcfvo visserligen ej i dess förslag inryckta några särskilda
bestämmelser om bevattningen, men bland de i dess 1 kap.
intagna allmänna grunder finnas några tillämpliga jemväl derå och

246

innefattande ändring af eller tillägg till gällande lag. Sålunda innehåller
6 § att strandegare väl har rätt att ur vattendrag bortleda
det vatten han eger nyttja, men är pligtig att åter bereda detsamma
aflopp till vattendraget innan annans egor på samma sida möta, hvarjemte
det är honom förbjudet att bortleda det vatten, som är för
farled eller lagligen tillkommet vattenverks drift nödigt; att enahanda
rätt tillkommer annan än strandegare, så vida vatten, som ej är begagnadt,
kan, utan strandegares och andre vattenberättigades skada,
ur vattendrag bortledas; men att, »om någon, som vid vattendraget
är», vill och kan af sådant öfverflödsvatten göra bruk, denne eger rätt
att fordra det afledningen upphör. Någon rätt för den, som ville
anlägga bevattningsanstalt, att för sådant ändamål leda vattnet öfver
annans mark emot hans bestridande eller utrifva eller ändra för anläggningen
hinderliga vattenverk var ej i förslaget rnedgifven, och
den enda väsentliga ändringen i gällande lag var således införandet
af ofvannämnda rätt för annan än strandegare att göra sig till godo
»öfverflödsvattnet» i vattendraget.

Emot förslagets omförmälda bestämmelser framstäldes åtskilliga
anmärkningar, hvilka, sammanfattade i Landtbruksakademiens utlåtande
af den 17 Februari 1868, hufvudsakligen gingo ut derpå att
jordbrukets fordringar icke blifvit vederbörligen tillgodosedda och
särskildt att stadgandet angående öfverflödsvattnets tillgodogörande
ej medförde något gagn i dess förevarande form. Sedermera, då den
senare vattenrättskomitén tillsattes för att omarbeta den förra komiténs
förslag, erhöll den ock särskild föreskrift att föreslå nödiga stadganden
rörande ängsvattning; och till ledamot i samma komité förordnades
en af statens landtbruksingeniörer, som egde vidsträckt erfarenhet
om ifrågavarande anläggningar så inom som utom landet och
hvars yttrande i ämnet särskildt blifvit af Landtbruksakadeinien åberopadt.

De afvikelser eller tillägg i nu gällande lag, som den senare
komitén förordat och hufvudsakligen i ett särskildt kapitel om jords
bevattning sammanfört, äro väsentligen följande:

247

l:o) att jemväl deri, som ej eger del i vattendraget, kan undfå
tillåtelse att derur för sin jords bevattning afleda vatten, om sådant
kan ske utan men för annan, som till vattnet är berättigad, samt under
vilkor i öfrigt att, om någon af strandegarne sjelf har lägenhet
till bevattning af sin jord, utredning först bör, om strandegaren det
äskar, verkställas huru dylik anstalt skall göras för hans jord, hvarefter
allenast det vatten får aflcdas, som ej för sådan anstalt användes
(37 §);

2:o) att, om för bevattningsändamål tarfvas att ledning göres
öfver annan jordegares mark till eller från vattendraget, sådant är
tillåtet med undantag allenast för tomt eller trädgård, dock emot
ersättningsskyldighet till markens egare såsom vid dikning (40 §);
samt

3:o) att, om vattenverk är till hinder för bevattningsanstalt, den,
som vill göra sådan anstalt, eger rätt fordra att verket ändras eller
utrikes, under enahanda vilkor, som i dylika fall äro stadgade om
företag till jords torrläggning (65 §); och skulle likaledes fiskeverk
samt annan byggnad för vattnets nyttjande äfvensom inkomstgifvande
rättighet vika för bevattningen i händelse af behof (66 §).

Derjemte äro i nämnda kapitel intagna åtskilliga andra bestämmelser,
afsedda att ordna förhållandet emellan flere i dylika anläggningar
intresserade jordegare, hvarvid dock bör märkas att vattens
bortledande för bevattning visserligen af komitén likstäldes med afdikning
i nyss nämnda hänseenden, men att komitén deremot, enär
ifrågavarande kulturmetod ännu på flere orter inom riket endast i
mindre utsträckning var använd, ansett att, i olikhet med hvad i
fråga om dikning var föreslaget, det ej borde åläggas någon jordegare
att emot sin vilja taga del i bevattningsanstalt och kostnaden
derför, äfven om anstalten kunde af honom med förmån begagnas.

Ängsvattningens stora betydelse för jordbruket, der de lokala
förhållandena medgifva användandet deraf samt såväl jordmånen som
vattnets beskaffenhet äro dertill lämpliga, synes ej vara underkastad
något tvifvel. Utlandet har mångenstädes att uppvisa lysande resul -

248

tat ut'' denna odlingsmetod och äfven inom vårt land har den flerstädes
— ehuru i eu jemförelsevis mindre skala — blifvit använd,
företrädesvis, såsom det vill synas, å Skånes slättbygder samt inom
några delar af Norrland, bland hvilka särskildt märkes Norrbottens
län. Dervid lära hufvudsakligen tvenne sins emellan olika sätt för
bevattningens verkställande blifvit begagnade, allt efter ortens vanor
och naturliga förhållanden samt tillgångar på nödigt kapital för anläggningskostnadens
bestridande. I främsta rummet märkes den ojemförligt
mest lönande, men också mest kostsamma och svårskötta öfversilning
en, dervid vattnet från ett vattendrag intages på högsta punkten
åt deri äng, som skall bevattnas, och, regleradt genom dambord,
vidare fortledes i eu tilloppsgraf samt sprides från densamma genom
mindre vattnings- och fördelningsrännor så att hela fältet öfversilas.
För att ett fält med framgång skall kunna förvandlas till siläng lärer
erfordras att det har den sluttning och det läge att det kan mellan
hvarje vattning fullständigt torrläggas. Vattningen verkställes hufvudsakligen
höst och vår, dervid höstvattningen väsentligen har till
ändamål att tillföra jorden de närande beståndsdelar, som skola bidraga
att följande vår framkalla eu kraftig brodd, hvaremot vårvattningen
egentligen afser att skydda den späda och tidiga brodden
mot nattfrosterna.

Ett annat slag af bevattning är den s. k. öfver (lämningen, som
verkställes höst och vår. När ängens läge ej medgifver öfversilning,
men det deremot är möjligt att genom uppdämning eller ^vallning
qvarhålla det från ett angränsande vattendrag påsläppta vattnet stillastående
någon tid ä ängen för afsättning af de i vattnet uppslammade
närande beståndsdelar, användes för gräsväxtens befordrande
det sålunda beskrifna bevaftningssättet, som, med urskilning be^agmidt,
äfven lärer hafva leinnat goda resultat, om ock ej jemförliga
med öfversilningen.

Slutligen torde ock till dylika företag böra hänföras deri mångenstädes,
efter uppgift, i synnerhet inom Westerbottens län brukliga
odlingsmetod för mossars förändrande till ängsmark derigenom att

249

mossen under några på hvarandra följande år sättes under vatten,
hvilket under vintern får bottenfrysa, dervid mossen sammanpackas
och afjemnas genom isens tyngd, hvarefter vattnet under sommaren
får qvarstå till minst eu hall alns höjd för att påskynda förruttnelsen
åt mossväxterna. Denna metod, som förutsätter godt fall och
ymnig tillgång på vatten, lärer hafva blifvit med framgång använd,
i synnerhet der tillfälle gifvits att tillika öfversila mossfälten.

Ehuru lördelarne af eu väl ordnad och skött ängsvattning teoretiskt
.sedan långliga tider varit allmänt erkände, har denna kulturmetod
dock i praktiken ej erhållit den användning, som kunnat förväntas.
Att detta förhållande icke är att tillskrifva allenast eu i vårt
land saknad speciell lagstiftning i ämnet är dock ovedersägligt. Erfarenheten
har ådagalagt att, oaktadt deri rika tillgången på vattendrag
och fastän jordegarne egt oinskränkt dispositionsrätt öfver vattnet,
dylika anläggningar ändock icke kommit till stånd i den myckenhet
eller utsträckning, som de lokala förhållandena medgifvit. Snarare
vill åt offentliga uttalanden i ämnet vid förhandlingar, som egt rum
inom Landtbruksakademien, synas som om, åtminstone inom några
delar af landet, intresset för dessa företag varit jemförelsevis lifligare
hos de praktiske jordbrukarne för några tiotal af år tillbaka än nu,
och att åtskilliga då verkstälda anläggningar sedermera fått förfalla.

Dessa förhållanden, för Indika lagstiftningen ej gerna kan göras
ansvarig, åro sannolikt att härleda ur andra orsaker af flerfaldig beskaffenhet.

Det är sålunda antagligt att vattendragen i vårt bergbundna
land icke lika allmänt eller i lika hög grad, som förhållandet lärer
vara i andra bördigare länder, medföra de närande beståndsdelar, af
hvilka ängsvattningens välgörande verkningar i väsentlig män bero;
och det skall hafva visat sig att dessa verkningar företrädesvis framträdt
der det använda vattnet från ladugårdar eller eljest på artificiell
väg erhållit nödigt tillskott af gödningsämnen. Vidare bör
ock märkas att jordmånen icke heller alltid är lämplig för bevatt 32 -

250

ning, för så vidt jorden innehåller ämnen, hvilkas upplösande i vattnet
icke befrämjar utan kanske till och med motverkar växtligheten.
Dertill kommer att i synnerhet de konstgjorda ängsbyggnaderna, der,
efter grässvålens borttagande, marken omlägges och utplaneras till
önskad form, ofta äro svåra och dyrbara att anlägga samt fordra ett
ytterst noggrant underhåll, och slutligen att såväl vid dessa som vid
de i allmänhet mindre kostsamma öfverdämningarna, der dock dammen
och tilloppsgrafven stundom kunna medföra ej obetydlig kostnad,
erfordras omsorgsfull skötsel och mycken påpasslighet för vattnets
påsläppande och aftappande i rätta ögonblicket.

Under sådana förhållanden är ej oförklarligt att jordbrukarne
mångenstädes tvekat att anlägga bevattningsanstalter och att det understundom,
i synnerhet vid ombyte af egare, inträffat att sådana
anläggningar småningom lemnats att förfalla. Att af dylika enstaka
företeelser draga någon allmän slutsats om ängsvattningens obehöflighet
eller olämplighet i vårt land vore dock säkerligen obefogadt.

Under förutsättning att ängsvattningen är förtjent af allt det
understöd från statsmagternas sida, som lämpligen kan deråt beredas,
ställer sig den fråga, som nu är att lösa, hufvudsakligen sålunda:

Är nuvarande lagstiftning ej till fyllest för möjliggörande af ängsvattningsanläggningar,
och hvilka särskilda bestämmelser äro i sådant
fall för ändamålet af nöden?

och kunna dessa bestämmelser införlifvas med vår rätt utan
rubbning af de allmänna grunderne derför?

Huruledes dessa frågor blifvit af de tvenne vattenrättskomitéerna
olika besvarade är redan i det föregående angifvet. Sålunda
ville den första komitén ej åt ängsvattningen inrymma någon undantagsställning
och ansåg att eu större erfarenhet af dess praktiska
tillämpning i Sverige, än den som hittills vunnits, vore af nöden
innan en fullständig ängsvattningslag kunde, med någon utsigt att
blifva för landets egendomliga förhållanden lämplig, härstädes till
antagande förekomma. Att de af komitén föreslagna allmänna bestämmelser,
hvilka uppgåfvos åsyfta att möjliggöra ängsvattningens

251

införande, voro dertill föga tjenliga, har framgått af den kritik förslaget
underkastades af Landtbruksakademien och andra auktoriteter
i ämnet. Angsvattningen var då redan från längre tid tillbaka i
landet införd och förslagets bestämmelser innefattade i några hänseenden
förändringar i strandegarnes lagliga dispositionsrätt öfver
vattnet, snarare ledande till hinder än till lättnad för ängsvattningen.

Då senare komitén deremot ansåg sig böra tillerkänna ängsvattningen
den vigt för jordbruket att åt den, till och med i likhet med
hvad som allmänneligen är förhållandet i utlandets lagstiftning, borde
i vissa fall inrymmas företräde framför vattnets nyttjande såsom drifkraft
eller för industriella ändamål, fann den ej annan utväg för
frågans lösning än att införa åtskilliga för vår rätt hittills okända
tvångsrätter.

Den främsta bland dessa är, såsom förut blifvit nämndt, den åt
annan än delegare i vattendraget medgifna rätt till öfverfiödsvattnets
nyttjande. Komitén säger sig dervid icke hafva förbisett den företrädesrätt
till vattnets begagnande, som rätteligen tillkommer egaren
deraf, utan endast åsyftat att betaga denne rättigheten att, utan gagn
för sig, utestänga andre från möjligheten att af vattnet jemväl hemta
nytta genom att begagna det vatten, som egaren antingen ej vill
eller ock på grund af naturförhållanden ej kan sjelf använda. Denna
egarens företrädesrätt skulle enligt förslaget skyddas genom bestämmelsen
att afledningen ej Unge ske till men för honom, och skulle i
händelse af tvist genom syn utrönas, hvilken vattentillgång vore att
för anstalten påräkna, samt för sådant ändamål vattenmärke sättas
till betecknande af det lägsta vattenstånd, vid hvilket afledning för
bevattning vore tillåten. Resultatet af en dylik utredning, hvilken
hade till ändamål att bereda åt »icke-delegare» en »fortfarande» rätt
till vattnets användande, kunde visserligen blifva att vattnet vore
ensamt för egaren behöfligt, och i sådan händelse skulle »icke-strandegaren»
endast hafva rätt att begagna det vatten strandegaren tillfälligtvis
ej använde samt fortvaron af den förres rätt således blifva
beroende af den senares godtycke. Men resultatet kunde äfven blifva

252

att vattnet vore för båda fullt tillräckligt och i detta fall skulle enligt
förslaget »icke-strandegarens» rätt blifva lika okränkbar som strandegarens.
Sistnämnda händelse skulle, enligt hvad komitén antog,
ofta inträffa vid ledningar från större vattendrag och vid tillfällen
af häftigare flöden, samt lagen således i denna del ej sakna gagnelig
inverkan på jordbruket.

Det sätt, hvarpå komitén sålunda karakteriserat den förväntade
nyttan af ifrågavarande bestämmelse, synes icke innebära att komitén
sjelf antagit att den åt »icke-strandegare» förunnade rätten egde något
synnerligt värde. I alla de fall, der strandegarens godtycke är
bestämmande öfver »icke-strandegares» rätt, torde ock den föreslagna
anordningen mera skada än gagna, ty under sådana förhållanden
hade det otvifvelaktigt för anstaltens anläggare varit förmånligare
om han på förhand genom aftal förvärfvat sig rätt till vattnets nyttjande.
Säkert är att, på sätt Landtbruksakadeinien anmärkt, ingen
omtänksam landtbrukare lärer äfventyra anläggningen af eu mera
dyrbar anstalt, om strandegarens godtycke kan omintetgöra ledningens
fortvaro.

Denna olägenhet skulle nu enligt förslaget förebyggas genom en
föregående utredning af bådas ömsesidiga behof och vattnets tillräcklighet
för dessas fyllande. Härvid synes komitén hafva antagit
att, t. ex. om ett strömfall vore obegagnadt och således ej kunde
betraktas såsom någon inkomstgifvande rättighet, egaren kunde utan
ersättning beröfvas detsamma utom i det fall att det vore för vattning
behödigt. Eu dylik godtycklig expropriation emot vattenegaren
är dock fullkomligt stridande emot grunderne för den svenska rätten.
Med den af komitén sjelf uttalade princip, att strandegarens företrädesrätt
väl kan hvila men ej bör upphäfvas, låter ej heller väl
förena sig att strandegaren för alltid skulle beröfvas sina rättigheter,
allenast derföre att han ej i ett visst tidsmoment gjorde bruk deraf.

Det bör härvid ej heller lernnas oanmärkt att, då komitén såsom
öfverflödsvatten definierat sådant som »till följd af naturförhållanden»
ej kunde af egaren användas, denna uppfattning af saken ej lemnar

253

någon synnerlig ledning för omdömet. Så vidt naturförhållandena
medgifva att en »icke-strandegare» kan använda vattnet, lärer det väl
sällan vara omöjligt att ju icke vattnet äfven kan begagnas vare sig
af strandegaren sjelf för ett eller annat ändamål eller ock af någon
granne, - å hvilken strandegaren öfverlåter sin rätt, hvilket väl icke
får anses vara honom betaget, allenast sådant kan ske vitan att de,
som ega del i vattnet, förnärmas i sin rätt.

Vidare är att märka att, enligt hvad komitén sjelf antagit, det
egentligen skulle vara endast vid de större vattendragen och vid tillfällen
af häftigare flöden, som den föreslagna bestämmelsen skulle
kunna komma till tillämpning och medföra åsyftad verkan. Ingen
omtänksam landtbrukare lärer dock vara benägen att nedlägga kostnader
på en ängsvattningsanstalt, som endast vore användbar vid
häftigt vattenflöde. Hvad de större vattendragen angår, torde erfarenheten
ej minst från Malmöhus län, der ängsvattningarna talrikast
förekomma, hafva till fyllest ådagalagt att det icke är de stora sjöarne
och elfvarna, som företrädesvis lämpa sig till bassiner för ängsvattningens
behof. Det är just de i vårt land så talrika mindre åarna
och bäckarne, hvilka dels på den grund att vattnet är rikare på
gödningsämnen dels af andra orsaker äro dertill mest passande och
behöfliga, men till följd af den mindre vattentillgången sällan kunna
lemna något öfverskott eller öfverflödsvatten sedan strandegarnes behof
blifvit fyldt.

Slutligen torde ock böra beaktas att, derest en »icke-strandegare»
skall kunna göra bruk af den medgifna rätten till öfverflödsvatten,
vanligen torde erfordras att dambyggnad göres i vattendraget på
strandegarens grund, med rättighet till fäste för dammen å stränderna,
eller att, om strandegarne redan hafva dam i vattendraget,
»icke-strandegare» tillätes att för sitt behof använda samma dam. En
dylik tvångsrätt för »icke-strandegare» finnes dock ej i förslaget omnämnd,
och synes således komitén hafva ansett ett sådant ingrepp i
strandegarens rätt icke böra tillstädjas. Men uppenbart är ock att
blotta rätten att afleda öfverflödsvattnet ej är af mycken betydelse,

254

om utväg saknas att genom dambyggnad uppsamla detsamma och
reglera dess användande.

När då härtill kommer att, i samma mån de egor, som skola bevattnas,
äro belägna på afstånd från vattendraget, kostnaden och
svårigheten jemväl ökas såväl för tilledningen som för vattnets återförande
till vattendraget, vill det således synas som om de af komitén
föreslagna stadganden om rätt till öfverflödsvatten mycket sällan
skulle kunna vinna tillämpning i de fall, der en dylik rätt verkligen
kunde leda till något praktiskt resultat, och att, om ängsvattningsanläggningar
möjligen på grund af samma rätt komme till stånd,
tryggheten för ett stadigvarande bruk deraf vore så ringa, att emot
en lagstiftning i sådant syfte med fog kunde anmärkas att den inledde
jordbrukaren i företag, der utan hans eget förvållande den
nedlagde kostnaden lätteligen kunde blifva alldeles förspild.

Med det nu sagda sammanhänger på det närmaste frågan huruvida
för undanrödjande af de hinder för bevattningsanstalts anläggning,
som yppas genom vattenverk m. in. d., tvångsrätt till ändring
eller utrifning deraf bör ega rum. Att denna fråga är af vigt för
möjligheten att åstadkomma dylika anstalter vitsordas af ängsvattningens
målsmän, hvilka till stöd för yrkandet om en sådan tvångsrätt
åberopat att åtminstone inom de mera bebyggda och odlade delarne
af landet nästan aldrig påträffas ett i afseende å vattenmängd
och fallhöjd för ängsvattning användbart vattendrag, hvilket icke
redan begagnas såsom drifkraft för något större eller mindre vattenverk,
som antingen har omedelbart behof af hela vattentillgången
eller ock skulle komma att lida af bakvatten genom en nedanför
verkstäld uppdämning för ängsvattningen.

Till stöd för den i 65 § af senare komiténs förslag medgifna
så beskaffade tvångsrätten anföres af komitén endast att, då aftappning
af vatten för jords odling eller förbättring afser samma ändamål
som tilledning af vatten för jords bevattning, tvångsrätt under
enahanda vilkor i begge fallen borde ega rum. Detta skäl torde
dock finnas mindre hållbart. Visserligen syfta alla dylika åtgärder

255

ytterst till åstadkommande af ökad afkastning af jorden. Men då
aftappningen innebär en stadigvarande förändring af naturförhållandena,
en reglering af vattenloppet, som afser att för all framtid förekomma
öfversvämningar, frostländighet och andra en hel bygd besvärande
olägenheter samt utgör den egentliga grundvalen för allt
jordbruk, är deremot ängsvattningen endast en mer eller mindre tillfällig
odlingsmetod, närmast jemförlig med jords förbättrande i allmänhet
genom gödningsämnens påförande, och hvars verkningar icke
i något hänseende sträcka sig utöfver den bevattnade jordens gränser.
Ängsvattningen saknar således den karakter af öfvervägande
allmännyttighet, som måste anses befintlig vid torrläggningsföretagen.
Den ifrågavarande tvångsrätten eger föga mer analogt med den vid
torrläggning medgifna, än t. ex. en tvångsrätt för den ene grannen
att från den andre expropriera ett kalk- eller skifferbrott, en mergel-,
sand- eller lertägt, som han för sin jords förbättring behöfver
men ej har att tillgå inom eget område. Bevattningen är dessutom
ett vida mer tillfälligt och till resultaten osäkert sätt att tillgodogöra
vattnet än dess nyttjande såsom drifkraft. En jordegare, som användt
vattenkraften för att drifva ett tröskverk eller en qvarn i
ändamål att hastigare eller lämpligare kunna tillgodogöra sig produkterna
af sitt jordbruk och dymedelst öka inkomsterna deraf, borde

åtminstone ej behöfva vika för annan jordbrukare, som vill komma

till samma mål på en annan väg. I synnerhet förefaller det mindre

välbetänkt att, på sätt uti senare komiténs 65 § skett, det lemnas

öppet åt en livar — den, som sjelf icke eger någon del i vattnet, ej
ens undantagen — att erhålla ändring eller utrifning af lagligen tillkommet
vattenverk, när hinder mot anläggning af ängsvattningsanstalt
deraf möter. Om detta varit komiténs mening, hvilket ordalagen
synas innebära, skulle således en »icke-strandegare» hafva magt
att utrifva strandegarens vattenverk och sedermera såsom öfverflödsvatten
tillgodogöra sig den sålunda disponibla vattentillgången för en
ängsvattningsanstalt. En dylik tvångsrätt, till grund för hvilken ej
kan åberopas någon nytta eller något behof för det allmänna utan

256

endast den ene individens enskilda fördel, lärer dock vara alltför
främmande för rättsuppfattningen i vårt land för att kunna med dess
lagstiftning införlifvas.

I fråga om den af komitén föreslagna tvångsrätten att för ängsvattning
gräfva upp diken eller rännor eller eljest göra ledning å
annans mark har komitén anfört att förhållandet derutinnan vore
fullt jemförlig!. med afledning för jords odling. Att det sålunda angifna
skälet icke är tillfredsställande torde framgå af den ofvan påpekade
olikheten emellan dessa båda slag af företag, hvaremot det
ingalunda bör förnekas att en dylik tvångsrätt är för ängsvattningen
understundom både nyttig och nödig.

Utan tvifvel kan å andra sidan till försvar för de föreslagna
tvångsrätterna anmärkas att de till sina verkningar äro lindrigare än
motsvarande tvångsrätter vid torrläggningsföretagen. Det ligger nemligen
i sakens natur att ängsvattningen i allmänhet ej kan bära kostnaden
för utrifning af större eller dyrbarare verk, utan att följaktligen
endast mindre och enklare, vid obetydliga vattendrag befintliga
sågar och qvarnar skulle nödgas vika för ängsvattningens behof.
Likaledes är det uppenbart att ledningarna för ängsvattningen i allmänhet
vålla mindre intrång än torrläggningsdiken och lätteligen
kunna anbringas genom rännor, lagda ofvan jorden, eller rörledningar
i jorden. Och slutligen kan i afseende å öfverflödsvattnets tillgodogörande
det sägas vara »icke-strandegares» ensak, om han inlåter sig
på ett byggnadsföretag, hvars tillvaro ej är för framtiden betryggad.

Att utlandets erfarenhet kan åberopas till fromma för ängsvattningen
är redan antydt. Hvad särskildt de andra skandinaviska länderna
angår, har i Norge redan genom lagen af den 28 Juli 1824
blifvit stadgadt att, när egare eller brukare af jord är för dess bättre
skötsel i behof af vatten och sådant kan erhållas utan skada för dem,
som ega eller nyttja vattnet, och utan fara för öfversvämning eller
dylik olägenhet för angränsande mark, är det honom tillåtet att leda
vattnet till sin egendom öfver annan mans grund och för ändamålet
der lägga graf eller ränna, dock emot skyldighet att ersätta skadan,

257

om någon sådan uppstår. Huruvida denna tilledningsrätt är fullt
jemförlig med den rätt, hvars införande senare komitén föreslagit,
synes dock tvifvelaktigt. Åtminstone gifver olikheten i naturförhållanden
och odling anledning till antagande att ifrågavarande vattenledningar
i Norge i allmänhet måste vara af helt annat slag än de
endast å jemnare jordmån t. ex. i Skåne befintliga konstbyggda öfversilningsanstalterna.
I Danmark, hvars förhållanden deremot mera
likna våra slättbygders, har, enligt lagen den 29 Juli 1846 angående
»Vands Afledning eller Afbenyttelse til Jorders Forbedring», den, som
sjelf eger vatten eller genom öfverenskommelse med egaren förvärfvat
sig rätt att nyttja dennes vatten, jemväl rätt att för ängsvattnings åstadkommande
lägga graf eller ränna å annans grund. Någon expropriationsrätt
emot qvarnar, fiskeverk och andra dylika verk är dock ei
medgifven, utan ankommer derutinnan saken på godvillig öfverenskommelse
med dessas egare.

Vid öfvervägande af de skäl, som sålunda kunna åberopas för
eller emot de föreslagna nya tvångsrätterna, har Beredningen för sin
del tvekat att tillstyrka en lagstiftningsåtgärd i den syftning senare
komiténs förslag angifvit. Utan att underkänna ängsvattningens värde
såsom kulturmetod har Beredningen ansett det vara tvifvelaktigt
huruvida öfvertygelsen om nödvändigheten att för denna metods allmännare
införande tillskapa nya tvångsrätter ännu vunnit en så allmän
utbredning i landet, att de lagstiftande myndigheterna kunna
antagas benägna att inrymma dessa i lagstiftningen. Fn ytterligare
anledning till tvekan tillkommer derutinnan att den utväg till beredande
af ängsodlingar, som i Beredningens förslag till förordning an -gående torrläggning af jord anvisades genom tillåtelsen att anlägga
invallningar, ej vunnit Kongl. Maj:ts godkännande. För anläggning
af dylika invallningar, hvilka både till ändamål att genom fördämningar
utestänga högt flodvatten och, enligt sakkunniges omdöme,
skulle, om de allmännare användes, göra det möjligt att flerstädes
erhålla bördiga ängar af ansenlig vidd, erfordrades ej annan tvångs 33 -

258

rätt än den att"i nödfall fästa vallbyggnaden å annans grund. Denna
nya tvångsrätt, hvilken endast skulle få utöfvas när mer än hälften
af de intresserade jordegarne voro derom ense och som för ölrigt
hade till syfte att, så vidt möjligt vore, minska kostnaden för en
tillämnad torrläggning samt undvika större rubbningar af naturliga
vattendrag äfvensom utrifning eller ändring af hinderliga vattenverk,
innefattade tvifvelsutan vida mindre ingrepp i enskild rätt, än de nya
tvångsrätter senare komitén likaledes för ängsodlingens höjande förordat.

Beredningen har följaktligen, på sätt allmänna vattenrättsförordningen
utvisar, ej föreslagit några hufvudsakliga ändringar eller tilllägg
i de å ängsvattningsanstaltcr tillämplige grunder nu gällande
lag i 20 kap. Byggningabalken innefattar. Det är således endast
delegare i vattendrag eller den, hvilken genom aftal dertill förvärfvar
sig delegarnes tillåtelse, som eger att anlägga dylik anstalt, i afseende
å hvars byggande och nyttjande de i allmänhet om dambyggnader
gifna föreskrifter lända till efterrättelse. I fråga om rätten att
bortleda vattnet gäller likaledes den allmänna regeln att sådan åtgärd
får vidtagas endast af delegare eller hans rättsinnehafvare och i den
mån andre till vattnet berättigade ej derigenom lida skada.

Då emellertid på de i missivet till författningsförslagen anförda
skäl Beredningen funnit sig böra till ledning för frågans bedömande
i ett särskildt utkast sammanföra åtskilliga bestämmelser, som, under
förutsättningen att de principer senare komitén omfattat vinna godkännande,
möjligen kunde leda till det åsyftade målet, får Beredningan
tillika erinra att dessa bestämmelser, hvilka i hufvudsak äro
hemtade ur komiténs förslag, måste hafva karakteren af en undantagslag
och följaktligen, så vidt de anses erforderliga, böra i likhet
med öfriga lagbud, som innebära en expropriation af lagliga rättigheter
öfver vatten, lämpligast inrymmas i en särskild författning. I
öfrigt torde någon särskild motivering ej erfordras för nämnda bestämmelser,
hvilka innefatta det maximum af tvångsrätt, som enligt
Beredningens åsigt skäligen kan ifrågasättas för bevattningens behof.

259

Förevarande utkast till förordning angående vattenledning för
jords bevattning eller för husbehof är af följande lydelse:

1 §•

Vill någon, som vare sig såsom delegare i oskift by eller annan
samfäld mark eller eljest såsom strandegare del i vattendrag eger,
derur bortleda vatten för sin jords bevattning och möter mot vattenledningen
hinder i ty att vattenverk, som lagligen tillkommit och
af laga beskaffenhet är, derigenom skulle beröfvas vattentillgång, som
för verkets drift är af nöden, eller genom uppdämning lida men af
bakvatten; då må, der genom ändring af verket sådan olägenhet kan
förekommas utan att verket försämras eller synnerligt men eljest tillskyndas
egaren, så beskaffad ändring af verket vidtagas, om den,
som vattenledningen göra vill, det äskar. I ty fall vare om sådan
ändring, i allt hvad vattenverksegarens eller annans rätt vidkommer,
lag som angående dylik ändring, der den af jordegare påyrkas jemlikt
3 kap. i Lagen om dikning och annan afledning af vatten.

Om annan med vattenverk jemförlig byggnad eller anläggning
för vattnets nyttjande så ock om fiskeverk vare i tillämplige delar
lag som nu är sagdt; och skola i fråga om byggnad eller anstalt för
flottning samt eljest angående flottled enahanda bestämmelser tillämpas
allenast under det förbehåll, som derutinnan är genom nämnde
lag stadgadt.

2 §•

Nu finnes eljest vattenledning, som delegare i vattendrag för
jords bevattning påyrkar, föranleda dertill att strömfall, fiske, vattenställe
eller annan dylik förmån skulle helt och hållet eller till någon
del gå förlorad; varder synnerligt men ej derigenom egaren tillskyndadt
och kan det gagn vattenledningen påräknas medföra skattas
högre än det men, som till äfventyrs sålunda uppstår; då vare egaren
pligtig att sådant intrång i sin rätt tåla i den mån för ändamålet är
nödigt; njute dock för skadan ersättning efter de grunder, som för

260

likartade fall, då fråga är om vattenafledning för torrläggning af jord,
äro faststälda.

Lag samma vare, der i följd af vattenledningen brygga, badeller
båthus eller annan bj^ggnad, som ej i 1 § afses, varder onyttig
eller tager skada.

3 §.

Om skyldighet för den, som vatten för jords bevattning bortleder,
att detsamma till vattendraget återleda, der men eljest skulle
annan tillskyndas, skils i förordningen den angående

jordegares rätt öfver vattnet å hans grund. Är det men, som kan
förväntas om vattnet ej ledes åter, ringa, må befrielse från nämnda
skyldighet dock medgifvas emot ersättning till den, som skadan lider.

4 §•

Den, som eger att för jords bevattning bortleda vatten, kåfve
ock, under enahanda vilkor, söm äro stadgade i 2 §, lof att, der sådant
för vattnets ledande från eller åter till vattendraget pröfvas
nödigt, lägga ledningen å annans mark, öppet eller täckt eftersom
tjenligast finnes; gälde dock ersättning för upplåtelsen af jord till
ledningen samt för intrång, som eljest deraf uppstår. Yppas tvist
om dylik upplåtelse, om ledningens läge och sträckning eller om
sättet för arbetets verkställande, varde frågan derom bedömd enligt
enahanda grunder, som äro föreskrifna i afseende å dikes upptagande
för torrläggning af jord.

År för ändamålet af nöden att uppfordringsverk lägges å annans
grund, vare ock i tillämplige delar lag som nu är sagdt.

5 §•

Der delegare i oskift vatten eller annan strandegare, som ej öfver
vattnet ensam råder, vill göra ledning för jords bevattning, bjude
lian de andre, som rätt till vattnet ega och kunna af samma ledning

261

sig begagna, att deri med honom taga del; sämjas de ej, varde, i
den ordning här nedan i 9 § sägs, bestämdt på hvad sätt, vilkor och
tid ledningen göras och nyttjas må; och galle i öfrigt i fråga om de
till vattnet berättigade jordegarnes förhållande inbördes i tillämplige
delar de grunder, som i afseende å vattenverks byggande och nyttjande
äro stadgade i förordningen den angående jord egares

rätt öfver vattnet å hans grund. Tarfvas för ändamålet dambyggnad,
gånge som i nämnda förordning sägs.

6 §•

1 mom. Har någon, som ej eger del i vattendrag, af nöden att
derur för sin jords bevattning leda vatten, och gitter han visa att
sådan vattenledning kan göras utan att strand-, fiske-, vattenverksegare
eller annan, som har rätt till vattnets nyttjande, derigenom
beröfvas nödig vattentillgång eller förmån, hvarom i 2 § 1 mom.
skils, eller eljest tillskyndas men; då må tillstånd till affedningen gifvas
i den ordning här nedan i 9 § stadgas.

2 mom. Der i det fåll, hvarom i 1 mom. sägs, jemväl strandegare
har lägenhet till jords bevattning, bör, innan tillstånd till vattenledningen
gifves, först utrönas huru mycket vatten för strandegarens
bevattningsanstalt tarfvas, och må sedan ej det vatten bortledas,
som för sådan anstalt tages i anspråk.

3 mom. Skulle flere, som i vattendrag ej ega del, samtidigt
söka tillstånd till vattenlednings inrättande, kåfve den företräde, som
är närmare till vattendraget; äro de lika nära, varde den vattentillgång,
som får bortledas, dem emellan fördelad som tjenligast finnes.

4 mom. I fråga om vattenledning, hvartill tillstånd vunnits efter
ty nu sagdt är, skall hvad i 4 § är föreskrifvet ega tillämpning.

5 mom. Gitter, sedan vattenledning, som i denna § afses, kommit
till stånd, någon, som till vattnet eger rätt, visa att han för anläggning
eller utvidgning af vattenverk eller eljest sjelf har behof af
det bortledda vattnet; då skall, der ej genom gällande aftal är annorledes
bestämdt, vattenledningen upphöra, i den mån sådant för hans

262

behof är nödigt; är det men, som genom minskad vattentillgång för
delegaren i vattnet skulle uppstå, ringa emot den skada, som genom
vattenledningens upphörande skulle tillskyndas egaren af den bevattnade
jorden, må dock ledningens bibehållande kunna tillåtas emot
skadeersättning till den, som varder lidande.

Der delegare i vattnet vill gorå sin rätt dertill gällande efter ty
nu är sagdt, vare han pligtig derom tillsäga minst två år innan vattnet
återtages.

7 §•

Nu är bevattningsanstalt inrättad: visar granne, som har lägenhet
till bevattning, att genom anstaltens förbättring tillgång till vatten
kan jemväl åt honom beredas utan synnerligt men för dem, som
redan i anstalten ega del, vare då berättigad att, i den mån sådan
tillgång uppstår, taga del i anstalten.

Hvad här är sagdt galle ock der någon, öfver hvars mark ledning
för vattnet, efter ty i 4 § skils, varder lagd, äskar att i anstalten
taga del.

8 §.

Kostnad för anläggning och underhåll af bevattningsanstalt, hvaraf
flere vilja sig begagna, skall emellan deltagarne i anstalten fördelas
i mån af den bevattnade jordens ytinnehåll, dock med den jemkning,
hvartill uppenbar olikhet i den påräknade jordförbättringen må
föranleda. Den, som ej genast i företaget ingår, gälde sedan, då han
deri deltaga vill, sin andel i anläggningskostnaden, beräknad efter
det skick, hvari anstalten då befinnes.

Kostnad för anstaltens ändring i fall, hvarom 7 § handlar, skall
den vidkännas, som ändringen påyrkar.

Försummas underhåll af vattenledning för jords bevattning,
galle derom hvad stadgadt finnes angående försummadt underhåll af
dike.

263

9 §■

Der någon för jords bevattning vill, med stöd af bestämmelserna
i denna förordning, vidtaga någon anläggning eller åtgärd eller i öfrigt
göra någon rätt gällande, som eljest i lag icke är honom medgifven,
skall, om alla sakegarne ej åsämjas, frågan företagas till pröfning
vid syn, till hvars förrättande Konungens Befallningshafvande
uppå ansökan förordnar statens landtbruksingeniör, landtmätare
eller annan, efter ty särskild!, stadgas, dertill behörig tjensteman med
biträde af gode män. Om val af desse gode män, om ordningen vid
synens förrättande, om rättegången i dessa mål så ock i allt öfrigt
skall, der ej annorledes nedan sägs, i tillämplige delar gälla hvad
rörande frågor om vattenafledning finnes i 4 och 5 kap. af Lagen
om dikning och annan afledning af vatten stadgadt, med undantag
allenast af hvad 62, 63 och 64 §§ af nämnde lag innehålla.

10 §.

Till syn, hvarom nyss är sagdt, skola samtlige strand-, fiske-,
vattenverks- och jordegare samt andre, på hvilkas rätt frågan kan inverka,
särskildt kallas.

Vid synen åligger synemännen, om och i den mån för frågans
bedömande är nödigt, att särskildt utreda huruvida den jord, för
hvilken bevattning äskas, är med afseende å läge och beskaffenhet
dertill tjenlig; huru stor vattentillgång för ändamålet behöfves och
är att påräkna; att, der så fordras, genom vattenmärke beteckna det
lägsta vattenstånd, vid hvilket afledning för bevattningsanstalt må
vara tillåten; att i fråga om såväl inrättande af ny som förbättrande
af befintlig bevattningsanstalt bestämma huru bevattningen skall till
samtlige deltagarnes fördel och i mån af deras behof tjenligast ordnas,
särskildt med afseende derå huruvida den kan ske samtidigt å
hela bevat.tningsområdet eller vid olika tider å vissa delar deraf; äfvensom
att, enligt de i 8 § gifne grunder, kostnaden för anstalten
emellan deltagarne fördela.

264

Tarfvas för anstalten dambyggnad, hafva synemännen väl att
frågan derutinnan utreda och i afseende å darnbyggnadens inrättande
och nyttjande nödiga bestämmelser föreslå, men utlåtandet tage ej
derutinnan åt sig laga kraft, med mindre det af samtlige sakegarne
godkännes, utan gånge, der stridighet yppas, frågan till Rättens pröfning,
efter ty i förordningen den angående jordegares

rätt öfver vattnet å hans grund finnes föreskrifvet.

11 §•

Hvad i denna förordning är stadgadt angående vattenledning för
jords bevattning skall ock i tillämplige delar gälla, der jordegare eljest
för landthushållningens behof har vattenledning af nöden. Aro
flere, som i dylik vattenledning vilja taga del, vare den gemensamma
kostnaden derför dem emellan fördelad efter den vattenmängd eu
hvar använder.''

Vid ofvannämnda utkast anmärkes slutligen att detsamma förutsätter
den förändrade redaktion af hvad förslaget till vattenrättsförordningen
innehåller om bevattningsanstalter att hänvisning deruti
göres till hvad om dylika anstalter särskildt stadgas.

R e g i s t e r.

Sid.

LTnd. skrifvelse till Kongl. Maj:t ........................................................................ 1.

Förslag

till förordning ang. jordegares rätt öfver vattnet å hans grund....................... H.

» förordning ang. allmän flottled .................................................................... 21.

» förordning ang. allmän farled ...................................................................... 27.

» förordning om tillägg till gällande expropriationslag................................. 29.

» förordning ang. ansvar för underlåtenhet att öppna damlucka.................. 31.

» förordning ang. ändring i vissa delar af gällande fiskeristadga.................. 32.

» kungörelse om förändrad lydelse af 58 § skiftesstadgan ........................... 34.

» flottningsstadga .......................................................................................... 35,

» kungörelse ang. tillstånd från det allmännas sida till vattenafledning i

vissa fall m. m........................................................................................... 49,

» kungörelse ang. särskilda föreskrifter för handläggning af frågor om farled
och vissa vattenbyggnader m. m...................................................... 53.

Motiv

till förordningen ang. jordegares rätt öfver vattnet å hans grund .................. 59.

» förordningen ang. allmän flottled.................................................................. 119.

» förordningen ang. allmän farled ............................................................... 199

» förordningen om tillägg till gällande expropriationslag ........................... 204.

» förordningen ang. ansvar för underlåtenhet att öppna damlucka............... 208.

» förordningen ang. ändring i vissa delar af gällande fiskeristadga ............ 209.

» kungörelsen om förändrad lydelse af 58 § skiftesstadgan ....................... 210.

Sid

till flottningsstadgan ........................................................................................... 211

» kungörelsen ang. tillstånd från det allmännas sida till vattenafledning i

vissa fall in. m........................................................................................... 240

» kungörelsen ang. särskilda föreskrifter för handläggning af frågor om farled
och vissa vattenbyggnader m. m...................................................... 243

Särskild lind. promemoria om ängsvattning ...................................................... 245